Lyngsjömästaren : en tysk stenhuggare i Skåne omkring 1200 Carlsson, Frans
Fornvännen 318-327
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1970_318 Ingår i: samla.raa.se
Fig. i. Lyngsjöfunten. Foto förf. — T h e Lyngsjö font.
Lyngsjömästaren —
en tysk stenhuggare i Skåne omkring 1200
D o p f u n t e n i Lyngsjö kyrka (fig. i) h a r tillskrivits T o v e , som högg och signerade f u n t e n i G u m l ö s a (fig. 2), av Lars T y n e l l ,1 M o n i c a R y d b e c k - m. fl. m e d a n detta å a n d r a sidan bestrides av Folke N o r d s t r ö m .3 Med G u m l ö s a f u n t e n som utgångs- p u n k t h a r m a n till T o v e a t t r i b u e r a t en corpus av m o n u m e n t , i vilken Lars T y n e l l r ä k n a r in f u n t e n i Bjäresjö1 m e d a n Folke N o r d s t r ö m även beträffande d e n n a hyser e n avvikande m e n i n g .3 O t t o Rydbeck h a r a d d e r a t dopfuntsbasen frän österslöv* och M o n i c a Rydbeck r ä k n a r till T o v e eller h a n s skola även f u n t a r n a
1 L. Tynell, Skånes medellida dopfuntar, Stockholm 1913-21, s. 11.
- Monica Rydbeck, Skånes stenmästare före 1200, Lund 1936, s. 308 f.
3 F. Nordström, »Johannes vision av anden, bruden och morgonstjärnan», Nordisk me- deltid — konsthistoriska studier tillägnade Armin Tuulse, Uppsala 1967, ss. 45 ff.
* O. Rydbeck, »De äldsta kända byggmästarna i Skäne», Tidskrift för konstvetenskap, Lund 1927, s. 34.
Smärre meddelanden 319
Fig. 2. Gumlösafunten. Efter Tynell. — T h e Gumlösa font.
1 i*' ' ' ti ' ' ' M
^^Hf H^^r
M
^H ^^r
i Kalls Nöbbelöv," ö r s j ö ,6 Säby" och V. Känslor]).N T i l l T o v e s oeuvre fogas också ett t y m p a n o9 och tvä fragmentariska reliefer1 0 frän Kalls Nöbbelöv s kyrka och slutligen p å p e k a s likheten med den av H a c h i signerade funten frän F l a c k a r p "
(Hg- 3)-
F i g u r s i g n a l e m e n t h a r flera gänger a n v ä n t s som m e t o d för att separera eller sammanfoga bäde T o v e s och a n d r a m e d e l t i d a stenmästares verk, varför h ä r väljs a n d r a analysbara karakteristika för att undersöka de ovan n ä m n d a f u n t a r n a . Det synes ej b e r ä t t i g a t a u indraga ytterligare verk i d e n n a g r a n s k n i n g . Relief- e r n a frän Kalls N ö b b e l ö v k a n inte a n v ä n d a s i u n d e r s ö k n i n g e n av n a t u r l i g a skäl och f u n t a r n a frän Säby, Österslöv och V. K ä r r s t o r p är heller inte fullt jämför- b a r a i sitt fragmentariska skick m e n medtages i alla fall då de är j ä m f ö r b a r a med det övriga analysmaterialet efter några av u n d e r s ö k n i n g s r u b r i k e r n a . U n d e r - sökningen och resultatet p r e s e n t e r a r sig i följande tabell.
3 L. Tynell, a. a., plansch XXXVI: 3.
0 L. Tynell, a. a., plansch XLVI: 3.
7 Monica Rydbeck, a.a., fig. 341.
8 Ej fotografiskt publicerad.
" Monica Rydbeck, a. a., fig. 336.
10 Den ene publicerad i Monica Rydbeck, a. a., fig. 337.
11 Monica Rydbeck, a.a., s. 317.
Fig. 3. Flackarpstunten. Foto förf. — T h e Flackarp font.
Basplatta
Basplatta, fyrkantig Basplatta, rund
Cuppans undersida konvex Konvexa godronner pä cuppan Konkava godronner på basen Ornerad vulst
Lindad vulst
Kulor mellan godronnerna Flätat bräm
Palmettornamentik på cuppan Arkadbågar med text Språkband
Kopplade kolonner på cuppan Fasade kolonner på cuppan
=0
"5P BO C
s
0 0 0
X X
0
X X
0
X
0 0
X
0
X
s
1 ; 0
0
X
0
X
0 0
X
0 0 0
X
0
X
0
X
0
• • 0
•ff C c
:C3
(ff
X
0
X
0 0 0
X
0 0 0 0
X
0
X
0
>
• 0 h å
V
Vi
• 0
X X
0 p p 0
X
0 p p p p p ->
p a
M
E
X X
0 0 0
X
0 0
X
0 0 0 0 0 0
>
• • 0
5
J5 :Q
£
vi
T3
s
X X
0 0 0
X
0 0
X
0
X
0 0 0 0
,'S
6 T/P
X X
0
X X X
0 0 0 0
X
0 0 0 0
s i
in
X X
0 0 0
X
0 0
X
p p p p
?
?
|
u
u >
P
?
? X X
p p p
b 0 0 0 0 0 0
x förekomst av karakteristikon. O karakteristikon saknas. ? ovisst om karakteristikon funnits.
Smärre meddelanden 321
Ur tabellen kan man separera tre grupj)er, vilka bör ha huggits av lika mänga konstnärer. Grupp I innehåller endast funten frän Lyngsjö medan i grupp 11 åter- finns de från Gumlösa, Bjäresjö och Österslöv, vilka alla huggits av Tove och till dessa kan pä figurstilistiska grunder även relieferna frän Kalls Nöbbelöv läggas.
Grupp III, som är minst distinkt, med funtarna frän Flackarp, Kalls Nöbbelöv, Örsjö, V. Kärrstorp och Säby hänförs då till Hachi, som bör ha varit Toves elev eller arbetat i hans verkstad. Intressant är att i Kalls Nöbbelöv har Tove huggit relieferna och Hachi funten.
Om ikonografiska fakta tagits upp till analys skulle det stött det ovan redovi- sade resultatet. Basens hörnfigurer är inom de olika grupperna lika men skiljer sig frän de andra gruppernas. Således har grupp l figurer i bröstbild, grupp II djurhuvuden med smärre djur i sina käftar och grupp III tappar. Huruvida ikonografiska motiv hos de medeltida konstnärerna skall brukas som attribué- rande kan ifrågasättas. Kyrkomötet i Nicea 787 bestämde att bildernas innehåll inte fick vara konstnärernas fria skapelser utan skulle utföras enligt traditionen och föreskrifterna från kyrkan.12 Inte desto mindre finner man ofta att en viss konstnär upprepade gånger använder samma motiv — exempelvis är en till namnet okänd stenhuggare kallad Magister Majestatis på grund av att Majestas- Dominimotivet skulle vara ett signum för honom.13 Detta kan tolkas antingen som att konstnären upprepade gånger valde ett visst godkänt motiv eller att en viss prelat gav flera likadana funtprogram eller mindre troligt att olika präster oberoende av varandra föreskrev liknande lösningar. Intet hindrar emellertid att en stenhuggare plötsligt skapade en funt efter ikonografiska riktlinjer, som han aldrig tidigare följt. Därmed är det ikonografiska motivet inte attribuerande i princip även om det i praktiken oftast tycks vara fallet.
Då nu tabellen antyder att Tove inte bör vara upphovsmannen till Lyngsjö- funtcn vad har så fått erfarna stilforskare, som gått figuranalysens väg, att tro detta? Monica Rydbecks argumentering är mest detaljerad och förtjänar att cite- ras: »Lyngsjöfuntens fot med dess symmetriskt ordnade djur- och människofigurer avviker genom sin betydligt längre drivna utformning av bildmaterialet något frän nyss nämnda funtbaser /Bjäresjö och Gumlösa/, men cuppans figurscenei lämna likväl intet tvivel övrigt ifråga om upphovsmannen. Det missnöjda uttryc- ket hos de vanligen i halvprofil sedda ansiktena, inramade av omsorgsfullt paral- lellagda hårlockar, röja, jämte noggranna dräktdetaljer samt en viss förkärlek fiir spiral-, cirkel- och kulornament, tydligt funtens samhörighet med mäster Tove.
— Lyngsjöfunten och måhända särskilt dess vackert skulpterade bas bevisar att Tove var en verklig konstnär. Mästaren stär här pä höjden av sitt kunnande, och detta hans sista verk förebådar de strömningar, som känneteckna elet tret- tonde århundradets konst.»14 Monica Rydbeck liksom övriga författare känner den stora kvalitetsskillnaden mellan Lyngsjöfunten och Toves funtar och speciellt gäller det de olika baspartierna men kan inte bortse frän de Tovepräglade figurerna pä cuppan och låter dessa fälla utslaget. De båda metoderna — analys
12 E. P. Evans, Animal Symbolism in ecclesiastical Architecture, London 1896, s. 182.
13 J. Roosval, Die Steinmeister Gotlands, Stockholm 1918.
11 Monica Rydbeck, a.a., ss. 309-312.
Fig. 4. Lyngsjöfunten, cuppan. Kung Henrik II av England ger order 0111 Thomas Becketts mord. Foto förf. — The Lyngsjö font, detail of bowl. Henry II oidering lhe niurder of Thomas Beckel.
av figurerna respektive de icke föreställande elementen — ger således olika re- sultat och då båda synes metodiskt korrekta kan denna ekvation endast lösas om man antager att tvä olika stenmästare arbetat på funten, varav den ene är Tove och den andre en tidigare ej separerad stenhuggare, som lämpligen kan kal- las Lyngsjömästaren.
Lyngsjöfunten i sin helhet har ingen närmare likhet med mäster Toves funtar, varför den måste anses komponerad av Lyngsjömästaren. Basen iir av helt annan huggning än de Tove presterar. Här är det verkligen tal om en genomskulptering av hörnfigurerna medan motsvarande delar på exempelvis Gumlösafunten är grövre huggna med detaljerna närmast ristade i ytan. Cuppans figurer bär alla, så när som pä fem, Toves signum sä som Monica Rydbeck definierat det. Reliefen hos dessa är låg och alla figurerna är avskurna av den undre bildkanten. Kung Henrik och hans krigare däremot är plastiskt genomarbetade och distanserar sig från bakgrunden genom en dubbelt så hög relief som Toves figurer (fig. 4 och 5).
De är även ledigare arrangerade, har ett lätt leende över munnen och markerad ansiktsmuskulatur, nägot som helt saknas hos Toves figurer. De iir ej heller avskurna av bildkanten, tvärtom gär de över denna i tvä fall, vilket gäller Hen- rik II och krigaren längst till vänster i monlscenen. Under Thomas Becketts huvud finns en tröskel i huggningen, vilken tidigare forskare möjligen sett som ett
Smärre meddelanden 3«3
Fig. 5. Lyngsjöfunten, cuppan. Thomas Becketts morel.
T h e murder of Thomas.
Foto förf. — T h e Lyngsjö font.
t r a p p s t e g u p p i C a n t e r b u r y k a t e d r a l e n s kor, d ä r m o r d e t enligt ikonografin m e n ej enligt historien ägde r u m , m e n den är i själva verket gränsen, d ä r Lyngsjömästaren slutade och T o v e tog vid. E n f ö r d j u p a d stilanalys bekräftar och k o m p l e t t e r a r således det resultat, som v u n n i t s ur u n d e r s ö k n i n g e n av s e k u n d ä r e l e m e n t e n .
Delar av Lyngsjöfunten kan således fogas till T o v e s oeuvre, vilket torde k u n n a g r u p p e r a s s å l u n d a 1) funten i Bjäresjö, 2) relieferna frän Kalls N ö b b e l ö v samt f u n t a r n a från Österslöv och Gumlösa, 3) d e l a r av Lyngsjöfunten. F u n t e n i Bjäre- sjö h a r den k l u m p i g h e t i h u g g n i n g e n , som T o v e sedermera skulle slipa bort och vidare d e n o v a n e s k r i b e n t e n s dåliga förmåga att forma b o k s t ä v e r n a .1 5 Aven o m d e t a l j e r n a visar att T o v e huggit funten, är de långsmala gestalterna med trekan- tiga ansikten och snedställda och tätt s i t t a n d e glosögon, ej av d e n typ, som T o v e senare skulle a n v ä n d a sig av. D e k ä n n s igen frän T r y d e m ä s t a r e n s p r o d u k t i o n , som i n n e h å l l e r f u n t a r n a frän T r y d e ,1 0 Ö. H o b y1 7 och L ö d e r u p1 8 och till vilka bl. a.
d e n stilhistoriskt ofta misskända M o s j ö m a d o n n a n1 9 k a n r ä k n a n ä r a släktskap.
F u n t a r n a i Simris2 0 och Valleberga,2 1 vilka b å d a flera gänger tillskrivits Trycle-
18 L. Tynell, a.a., s. 51 f.
16 L. Tynell, a.a., plansch XXVII: 3-4, XVIII: 1-4 och XXIX: 1-2.
17 L. Tynell, a.a., plansch XXIV: 1-4 och XXV: 1-2.
18 L. Tynell, a. a., plansch XXVI: 2-4 och XXVII: 1-2.
19 A. Tuulse, Romansk konst i Norden, Stockholm 1968, plansch vid s. 22.
20 L. Tynell, a.a., plansch XXXII: 3-4 och XXXIII: 1-3.
21 L. Tynell, a. a., plansch XXIX: 3-4 och XXX: 1-4.
mästaren, visar b å d a ett b e r o e n d e av h o n o m m e n h u v u d e n s t o r m och figurpro- p o r t i o n e r i n g e n är a n d r a . Därför b ö r frägan, o m de inte kan vara tillverkade av e n elev till h o n o m snarare än i ett sent skede av h a n s b a n a , ställas. Beträffande f i g u r p r o p o r t i o n e r i n g e n visar Bjäresjöfunten samma typologiska s t a d i u m som dessa b å d a och t o r d e vara ett övergängsverk frän de långsmala västeuropeiska propor- t i o n e r n a till de m i n d r e u t t a l a d e c e n t r a l e u r o p e i s k a u n d e r T o v e s senare verksam- het. T o v e s stil torde, som W i l l i a m Andersson velat göra g ä l l a n d e ,2 2 k u n n a hän- föras till det stilområde, som skapades r u n t H e i n r i c h d e r Löwe och var det kvan- titativt d o m i n e r a n d e i n o r r a T y s k l a n d u n d e r 1100-talets a n d r a hälft. T o v e kom- mer d ä r m e d att i n t a g a en nyckelställning i k r o n o l o g i n g e n o m att de två d a t e r a d e f u n t a r n a i Skånes 1100-talskonst förenas i en teoretisk rak utvecklingslinje — T r y d e 116023 och G u m l ö s a 11912 4 — pä vilken en r a d m o n u m e n t får en n a t u r l i g plats. N ä r m a n jämför T o v e s insats pä Lyngsjöfunten m e d h a n s övriga verk märks en viss egenart. Klädvecken är tyngre och m e r plastiskt h u g g n a än exem- pelvis i G u m l ö s a och i T o v e s p r o d u k t i o n bör de sättas sist. D e n estetiskt mycket m e d v e t n a lägreliefen frän Kalls N ö b b e l ö v och G u m l ö s a b ö r tillhöra m e l l a n p e r i o - d e n .
J o h n n y Roosval h a r föreslagit att Lyngsjöfunten skulle vara ett e g e n h ä n d i g t verk av a n o n y m m ä s t a r e n Calcarius, m e d a n d e n samling funtar, J o h n n y Roosval själv a t t r i b u e r a t till Calcarius, skulle vara v e r k s t a d s a r b e t e n .2 5 Lyngsjöfunten och Calcarius verk ligger tvivelsutan i samma tidsrum m e n några avgörande likheter d e m e m e l l a n k a n k n a p p a s t ses och dä J o h n n y Roosval ej heller anför nägra fär teorin falla.
J o h n n y Roosval h a r emellertid även p å p e k a t l i k h e t e n m e l l a n Lyngsjöfunten och tvä k a p i t a l frän Dalby k y r k a2 5 (fig. 6) och häri i n s t ä m m e r M o n i c a Rydbeck, som n ä m n e r att de u t d r a g n a ö g o n v i n k l a r n a p å ett av funtbasens »odjur» åter- k o m m e r p å k a p i t a l e n . M o n i c a R y d b e c k tvekar s e d a n o m k a p i t a l e n b ö r föras till T o v e , vilket enligt h e n n e s m e n i n g kan anses b e r ä t t i g a t m e n inskriftens k a r a k t ä r och kejsar H e i n r i c h s n ä r v a r o skulle snarare tyda pä en tysk u p p h o v s m a n .2 6 N ä r Lyngsjömästaren introduceras, k a n m a n fritt laborera m e d att d e n n e och i n t e T o v e a r b e t a t på k a p i t a l e n , u t a n att en kollision inträffar m e l l a n den skånske T o v e2 4 och d e n förment tyske h u g g a r e n av D a l b y k a p i t ä l e n . En r a n k a pä Lyngsjö- f u n t e n s bas finner sin geografiskt n ä r m a s t e släkting i Dalby m e n en rad r a n k o r p å k o n t i n e n t e n u p p v i s a r samma likhetsgrad.2 7 A n m ä r k n i n g s v ä r t är a u b å d a s k u l p t u r e r n a är ofullbordade, nägot som också gör det troligt att samme stenhug- gare varit verksam pä b å d a samtidigt m e n varit t v u n g e n att avbryta sitt a r b e t e
22 W. Andersson, »Schonen, Helmarshausen und der Kunstkreis Heinrichs des Löwen., Marburger Jahrbuch fur Kunstwissenschaft, Band 11-12, Marburg an der Lahn 1941, s. 98.
23 Monica Rydbeck, a. a., s. 219.
" L. Tynell, a. a., s. 39.
20 J. Roosval, a. a., s. 194 f.
" Monica Rydbeck, a. a., s. 343.
27 Se t. ex. skulpturerna från förhallen i Maria Laach, Tyskland. W. Pindar, Die Kunst der deutschen Kaiserzeit, Leipzig 1931, fig. 250-251. Liebfrauenkirche i Halberstadt.
Wcra von Blankenburg, Heilige und demonische Tiere, Leipzig 1943 fig. 58.
Smärre meddelanden 325
Fig. 6. Kapital från Dalby kyrka. Foto fört. — Capital from Dalby Church.
av för oss okända skäl. Soldat nummer tre från vänster i mordscenen skulle troligen ha försetts med en likadan brynja som övriga krigare men aldrig fått den färdiglmggen. Detta liksom tröskeln i reliefen bör tolkas som att Tove inte varit insatt i arbetet utan plötsligt kallats att fullborda funten utan att ha råd- gjort med den stenmästare, som började hugga den. Gentemot andra figurfram- stållningar i provinsen vid den aktuella tidpunkten — exempelvis kapitalen frän Allhelgonaklostret i Lund2 8 och portalskulplurerna i Åhus bildar ifrågavarande verk en väl distanserad grupp med enhetlig stil. Om de båda verken än tillhör samma stilbölja med samma ideal sä förverkligar Dalbykapilälen dessa ideal i ett typologiskt mer framskridet stadium än Lyngsjöfunten. Generellt kan sägas att kapitalen är mer genomskulpterade och har en sprödare struktur än funten.
Antalet parallellstreck längs drakarnas mun och hals t. ex. är i Dalby fler än i Lyngsjö. Arbetsmetoderna vid tillverkningen har också varit olika — funten är färdighuggen styckevis medan kapitalen är grovt primärhuggna varefter en detalj- skulptering skulle ha fullbordat dem. Trots dessa kontraargument är man dock snarast benägen att se de båda verken som tillverkade av samme man — Lyngsjö- mästaren.
Den stil Lyngsjömästaren arbetar i har av William Andersson och Monica Rydbeck jämförts med tysk skulptur och häri kan man endast ge dem rätt. De verk, som ligger Lyngsjöfunten och Dalbykapilälen nära, är koncentrerade till norra och västra Tyskland. Stilen, som rådde under Heinrich der Löwe och som
Monica Rydbeck. a. a., fig. 375, 376.
326 Smärre meddelanden
T o v e var influerad av, ersattes av Övergängsstilen och d e t är d e n n a med sin rikare veckbildning, realism och större plasticilet, som Lyngsjömästaren är skolad i. D e n milda, utslätade och glatta fysionomi, som u t m ä r k e r k v i n n a n på funtens bas återfinnes exempelvis på ärkebiskop W i c h m a n s gravsten.21', o m b ö r vara ut- lörd vid hans elöd 1192. Särskilt a n m ä r k n i n g s v ä r t är att k v i n n a n s »blomkålsöron»
även misspryder ä r k e b i s k o p e n . A n d r a n ä r s t å e n d e verk är Plektrudis gravsten i Köln,8 0 ett l y m p a n o trän S. Cäcilie också i K ö l n .3 1
Av de tyska jämtörelseobjeklen att d ö m a skulle m a n vilja d a t e r a Lyngsjö- funten och kapitalen till o m k r i n g 1200. D e t t a avviker frän M o n i c a Rydbecks date- ring av funten till 1200-talets b ö r j a n1 1 och k a p i t a l e n till 1200-talets förra h ä l f t .2' Det stämmer desto b ä t t r e m e d G u m l ö s a f u n i e n s d a t e r i n g till 1191 och det faktum att b a r b i e r e n — hjälmen, som två av k r i g a r n a pä c u p p a n bär — iir d o k u m e n - terad första g ä n g e n 119732 och inte, som J o h n n y Roosval u p p g e r , 1220.33
I d e n sista r o m a n s k a stilvägen från k o n t i n e n t e n , som kom o m k r i n g 1200, var Lyngsjömästaren d e n främste r e p r e s e n t a n t e n i Skäne och m a n kunde- därför vänta sig att h a n skulle fä en rik efterföljd. Sä blev emellertid inte fallet och orsa- ken till d e t t a får m a n främst se i att h a n så hastigt skildes l i a n målet. N ä g o n skola bildade- därför ej så n ä r Lyngsjöfunten skulle I ärdigh liggas, fanns ingen elev a u anlita, varför T o v e tillkallades m e d a n D a l b y k a p i l ä l e n d ä r e m o t l ä m n a d e s ofull- b o r d a d e . Lyngsjöfunten är dock det främsta m o n u m e n t e t i en serie funtar, som förenas av att c u p p a n s u n d e r s i d a är g o d r o n n e r a d och b l a n d dessa märks främst M a g l e h e m - V i t a b y g r u p p e n . Dessa vilka av M o n i c a Rydbeek daterats lill o m k r i n g 1200,34 iir geografiskt c e n t r e r a d e k r i n g Lyngsjö och troligt är atl d e n n a högklas- siga funt ställ modell för ele övriga. G o d r o n n e r i n g e n h a r visserligen ikonografisk g r u n d3 5 m e n intet h i n d r a r likväl att motivet k o m m i t pä m o d e t g e n o m en attrak- tiv förebild.
D e n n a stilanalys visar således att Lyngsjöfunten huggits av en nordtysk passage- konstnär, som troligen också a r b e t a t på D a l b y k a p i t ä l e n . H a n s inflytande blev, troligen pä g r u n d av triviala o m s t ä n d i g h e t e r långt m e r ringa iin vad som skulle
kunna förväntas.
F r a n s Carlsson
Summary
A n u m b e r of Scanian baptismal fonts have been a t t r i b u t e d to T o v e , the master mason who signed the font in G u m l ö s a C h u r c h . T h e s e fonts, however, are some- what h e t e r o g e n e o u s in style, a n d should be shared between T o v e a n d his p u p i l
-"J W. Pindar. a.a., tig. 211.
30 E. Panofsky, Die deutsche Plastik, Munchcn 1924, fig. 54.
31 W. Pindar, a. a., fig. 200.
" Beaudoins av Konstantinopels sigill. C. Enlart, Manuel d'Archéologie francaise depuis les Temps Mérovingieni juscju'1'1 la Renaissance — le Cosltime, Paris 1916, fig. 422.
33 J. Roosval, a. a., s. 195.
34 Monico Rydbeck, a.a., s. 331.
• O. Reutersvärd, Paradisets källa och de gotländska paradisfunlarna, Borås 1967.
Smärre meddelanden 327
Hachi, who signed the font at Uppåkra. Regarding the Lyngsjö font, which has also been considered to be by Tove, the situation is rather more complicated. The total conception of the font is not typical of Tove's work, nor is the vigorous carving of the base or some of the figures on the bowl. Most of the lat 111.
however, are quite in his style, so it must therefore be assumed that two masons worked on the font—Tove and a previously unknown one, who may be called the Lyngsjö Master. His style can be found, in a more highly-developed form, on two capitals in Dalby Church both unfinislied. The Lyngsjö Master was prob- ably trained in north Germany, and came to Skåne around 1200. He suddenly broke off bis activities there, however, and as a consequence had not time to found a school.
Translated by Albert Read
Nyframtagna kalkmålningar i Ängsö kyrka
Sedan ett par decennier tillbaka har man, tack vare några relativt begränsade provundersökningar, vetat att Ängsö kyrka i Västmanland var försedd med medel- tida kalkmälningar av ett slag, som har få motsvarigheter i landet. De frilagda partierna visade att målningarna icke kunde hänföras till någon av de mera kända målarskolorna i Mälarlandskapen, utan att de tillkommit redan under 1300-talet. Nu har tack vare generösa bidrag frän Berit Wallenbergs stiftelse en fullständig friläggning av målningarna kunnat påbörjas, ett arbete som utföres av- konservator Sven Dalen, Stockholm, under riksantikvarieämbetets överinseende.
Arbetena är när detta skrivs långt ifrån avslutade men det är redan nu möjligt att fastslå att Angsömälningarna hör till de märkligaste medeltida kalkmälningar som bevarats i landet och att de i mänga avseenden väsentligt berikar våra tidigare ganska bristfälliga kunskaper om det medeltida Sveriges höggotiska konst.
Tyvärr är målningarna delvis svårt skadade. Särskilt gäller detta väggarnas mål- ningar, av vilka större, sammanhängande partier bevarats i huvudsak endast på långhusets nord- och sydväggar. Valvmälningarna är också de fragmentariska, men av de flesta av valvens mänga figurscener har dock sä mycket bevarats att ele säkert kan tolkas. På mänga ställen har endast den i rödbrunt utförda första skissen bevarats, medan de partier där även de täckande färgerna bevarats är fä. Deras ursprungliga färgskala har dessutom förändrats genom kemiska processer, främst genom att en flitigt använd lysande röd färg, av allt att döma cinnober, svartnat och en blå färg av ovanlig intensitet kraftigt blekts. Ännu icke frilagda är det västligaste långhusvalvets målningar liksom de målade ytor, som eventuellt kan finnas i södra korsarmen eller i sakristian.
Med hänsyn till målningarnas stora konsthistoriska intresse har det ansetts motiverat med en första, preliminär presentation av dem redan pä detta stadium, innan friläggningsarbetena helt slutförts och konserveringsarbetena påbörjats i
