Strategier för att undvika misslyckanden.
En essä om problemskapande elever i skolan från en fritidhemslärares perspektiv.
Av: Sebastian Carlsson
Handledare: John Björkman
Södertörns högskola | Institutionen för lärarutbildningen Fritidspedagogiskt område I hösterminen 2020
Självständigt arbete 15 hp
Grundlärarutbildningen med interkulturell profil inriktning mot fritidshem
Abstract
This essay contains the methods that I as an educator can work with and what methods that affect students with problematic behavior in education. As well as the support that I receive from management and guardians. In my essay I will describe a working day for me in which I will discuss a boy with problematic behavior. He and we us educators fail time after time at school and the leisure center and I as an educator don’t know how to give the right support and adjustments to help him.
The purpose is that I gain knowledge and to find strategies on how to help students like him to give right support and adjustments to get these students the best possible education. The primary questions: what can I as an educator do and which are the given recommendations to prevent problems, help and include students with these behaviors? What kind of support do the individual teacher need from management and guardians to work effectively with these students? What difficulties may be associated with the implementation of these
recommendation in practice?
As research method I will write a scientific essay where I will investigate and reflect by connecting theories and other thoughts with my own thoughts and experiences. In my theoretical reflections I coyness on the low effective method that Bo Hejlskov Elvén established but I will also describe the difficulties to apply this in practicality
Keywords: School, leisure center, problematic behavior, cooperation, prevent, the low effective method.
Sammanfattning
Denna essä handlar om vilka metoder jag som pedagog kan arbeta med och vad som påverkar elever med problemskapande beteende i skolan samt vikten av att få stöd av ledning och vårdnadshavare. I min berättelse beskriver jag en arbetsdag för mig där jag berättar om en pojke som har problemskapande beteende. Han och vi misslyckas gång på gång under tiden i skolan och på fritidshemmet och jag som pedagog vet inte hur jag ska ge rätt stöd och
anpassningar för att hjälpa honom.
Syftet är att jag ska få kunskap och finna strategier för att kunna hjälpa dessa elever samt ge dem rätt stöd och anpassningar för att få en så bra skolgång som möjligt. De primära frågorna är: Vad kan jag som pedagog göra och vilka är de tongivande rekommendationerna idag för att förebygga problem, hjälpa och inkludera elever med problemskapande beteende? Vilket slags stöd behöver den enskilde läraren från skolledning och vårdnadshavare för att kunna arbeta effektivt med dessa elever? Vilka eventuella svårigheter kan vara förknippade med implementeringen av dessa rekommendationer i praktiken?
Som undersökningsmetod har jag skrivit en vetenskaplig essä där jag kommer att undersöka och reflektera genom att koppla till teorier och andras tankar samt egna tankar och
erfarenheter. I min teoretiska reflektion fokuseras det mycket på den lågaffektiva metoden som Bo Hejlskov Elvèn står bakom men jag kommer också att beskriva svårigheter med den i praktiken.
Nyckelord: Skola, fritidshem, problemskapande beteende, samverkan, lågaffektiv metod, förebygga.
Innehållsförteckning
Abstract...2
Sammanfattning... 3
Berättelse...5
Dilemma ...9
Syfte………..10
Frågeställningar...10
Metod...11
Tre olika perspektiv inom specialpedagogik...12
Påverkan till att elever har ett problemskapande beteende i skolan och friitdshemmet...14
Hur ska jag finna fungerande strategier för elever med problemskapande beteende? ...19
Vikten av samverkan och stöd till den enskilde läraren från skolledning och vårdnadshavare ...24
Slutreflektion...28
Källförteckning...29
Berättelse
Det är måndag och jag vaknar av att alarmet ringer klockan 06.30 på mobilen. Som vanligt så tar jag mig inte upp när det första ringer utan jag stänger av det och somnar om. Nu ringer alarmet för andra gången och nu måste jag gå upp. Jag tar på mig mina kläder och tänker på att vi ska vara ute mycket idag både under skoldagen och på fritidshemmet, så jag sätter på mig ett extra lager på underdelen och överdelen. Som vanligt har jag laddat kaffebryggaren dagen innan så det första jag gör när jag går ut ur sovrummet är att gå in till köket för att trycka på knappen så det sätts igång. Jag känner genast doften av kaffe och det får mig att vakna till lite mer. Jag häller upp en stor kopp och börjar äta min standardfrukost som jag förberett dagen innan, två kokta ägg och en skål med kvarg. Trots denna trevliga start på dagen kommer ändå en smygande känsla av obehag i kroppen inför min arbetsdag, ångest...
Jag arbetar som fritidspedagog och under dagen arbetar jag i klass 3a som resurs till klassläraren. Jag skulle vilja kalla det resurs till en specifik elev istället för resurs till klassläraren för det är i själva verket oftast så det ser ut. Eleven har stora svårigheter med koncentrationen och det blir ofta problematiskt i klassrummet. När han blir arg och frustrerad ger han sig på andra elever och skriker fula ord så det uppstår bråk. När det händer är det jag som får ta tag i att lösa situationen och ta hand om eleven.
Eleven jag väljer att kalla Olle är inte utredd och vi har inte fått handledning av någon
specialpedagog hur vi ska arbeta med Olle. Under den senaste tiden har eleven haft en period med många jobbiga dagar och det har inte fungerat alls i klassrummet, så vi har mestadels fått gått in i ett grupprum och arbetat ensamma han och jag. När det inte fungerarar för Olle så är det oftast när han blir tillsagd eller om något blir som han inte har förväntat sig. Det kan ibland leda till att han får utbrott och ger sig på andra personer och när vi till slut kommer in till grupprummet försöker han förstöra och ha sönder allt kan kommer åt i rummet. Det kan ta allt ifrån fem minuter upp till en timme innan han lugnar ner sig.
Olle tycker trots allt om skolan, det är i alla fall vad han säger till mig och jag har aldrig hört honom uttrycka sig ens i frustration att han inte vill vara kvar i skolan eller vill hem. Han tycker om raster och han vill alltid vara med sina klasskamrater och leka. Fotboll är hans stora intresse men det slutar oftast med att han bryter mot någon regel vilket leder till konflikter eller bråk.
När det blir konflikt och tjafs så har Olle svårt att kommunicera med sina kompisar, oftast börjar han skrika eller knuffa sina kompisar, jag märker tydligt att i stundens hetta inte förstår vad han har gjort för fel. Jag försöker alltid gå in och hjälpa till att lösa konflikten så fort som möjligt genom att visa och förklara vad som gick fel, men ibland går det så snabbt att jag inte hinner innan det kommer en knuff och det uppstår bråk.
När jag samtalar med Olle efter ett kortare utbrott eller en konflikt så upplever jag att han är mottaglig och verkar förstå och vill direkt ut till sina kompisar igen. Jag vill såklart att Olle ska få göra det men samtidigt ställs jag inför det dilemmat att han förstör för sina kompisar och jag får antagligen lösa ytterligare en konflikt efter en stund. Är det ett längre utbrott så blir han oftast trött och jag behöver ge honom mer tid innan jag försöker samtala med honom om vad som hände.
På eftermiddagen arbetar jag som fritidspedagog på ett fritidshem som samma elev också är på, så det blir ofta samma sak där att jag måste punktmarkera och hålla koll på honom hela tiden och även där får han sina utbrott. Vi pedagoger försöker att inkludera eleven i lekar med de andra eleverna, men de fungerar oftast bara kortare stunder tills det blir konflikt och jag eller någon annan pedagog får gå iväg med honom. Den senaste tiden har en pedagog följt med honom direkt efter skoldagens slut och gjort något ensam med honom istället för att gå till fritidshemmet.
Klockan har blivit 07.30 och det är dags att gå ut och sätta mig på cykeln och börja trampa till jobbet, det tar ungefär 20 minuter så då hinner jag till klockan 08.00. Då ska jag möta upp Olle innan läraren öppnar dörren till klassrummet för att ge han stöd till att få en bra start på dagen.
Jag kommer fram till jobbet efter en behaglig cykeltur i lågt tempo och ser att Olle redan är på plats och står på en kickboard och skrattar hånfullt åt en annan elev. Jag tolkar andra elevens uttryck och ser att han inte tycker det är kul så jag låser cykeln snabbt och går med hög fart mot eleverna och frågar vad som händer. Den andra eleven säger att Olle tagit hans kickboard och att han inte lämnar tillbaka den. Jag säger till Olle att han får lämna tillbaka kickboarden eftersom den inte är hans och berättar att man måste fråga först om man får testa andras saker.
Olle slänger kickboarden till den andra eleven och springer mot dörren till sitt klassrum.
Dörren till klassrummet öppnar inte förrän 08.20 så jag springer efter Olle för jag tänker att det är bäst att jag öppnar så att han inte ger sig på någon annan när han är i affekt. Jag öppnar dörren och han springer genast in till grupprummet där han spenderar mestadels av sin tid på
dagarna och börjar riva ner allt han kan komma åt i rummet. Till höger i rummet står en extra stol uppställd och den råkar ut för Olles utbrott först, den slängs iväg och landar bredvid hans skrivbord där hans skolböcker finns. Därefter slängs bok efter bok iväg. Längst in i rummet finns en White board tavla med pennor i en hållare och Olle gör ett försök att få loss hela hållaren, men den sitter för hårt så det slutar med att det bara är pennorna som slängs iväg mot väggen. Eftersom detta händer ganska ofta så har vi tagit bort alla ömtåliga saker och saker vi anser att han kan skada sig på om något skulle gå sönder.
Efter en timme har Olle lugnat ner sig och jag får med honom ut ur rummet, jag frågar vad han vill göra på rasten och han säger att han vill ut och leka med de andra eleverna. Så vi går ut på rast där de andra eleverna är och han börjar leka med en kompis som heter Sam. Det fungerar bra förutom ett par konflikter som uppstår som jag får vara med och reda ut.
Resten av skoldagen går bra, vi arbetade med matte och svenska och mestadels orkade Olle sitta med i klassrummet med de andra eleverna förutom vid några tillfällen då
koncentrationen tog slut så vi fick arbeta i hans egna rum.
Det sista vi gör i klassrummet för dagen innan vi ska gå till fritidshemmet är att köra en Kahoot som klassläraren förberett med frågor. Det är några frågor om allt möjligt och Olle är oftast väldigt duktig på frågesport och tycker det är kul. Olle svarar på frågorna och hade 7 av 12 rätt och jag ser direkt på hans ansiktsuttryck att han inte är nöjd. Han tar Ipaden och slänger den i golvet och jag tar tag i hans arm och börjar leda honom till hans rum där han får ett utbrott igen och avslutar skoldagen så som han började den.
Jag går ut ur rummet och inser att det var det här jag hade ångest för när jag satt och åt frukost på morgonen. Att dagen skulle bli så här, ännu en dag som jag misslyckats med Olle. När fritidshemmet startar så är jag inte på plats, där jag egentligen ska vara eftersom jag är
fritidspedagog och har förberett mig på aktiviteter som jag ska hålla i. Istället blir jag assistent till Olle och får ha aktiviteter med honom ensam för att det inte fungerar.
Fredagen innan har jag och mina kollegor haft vår planering och vi skulle dela upp eleverna i tre grupper, den ena gruppen ska pyssla, den andra ska spela brännboll och den tredje ska gå upp till skogen och leka fritt eller vara med och bygga koja. Jag skulle ha hand om
brännbollen och vet nu att den måste vi ställa in eftersom vi bara är tre personal på fritidshemmet och jag kommer att få gå iväg med Olle.
Elever från fritidshemmet har kommit under skoldagen och berättat att de längtar till när fritids börjar så de kan få spela brännboll. Eleverna vet om det på grund av att vi har skrivit upp vår veckoplanering på tavlan på fritidshemmet, eleverna blir då förberedda på vad som kommer hända under veckan. Men detta är inte första gången det här händer att vi får ställa in aktiviteter och eleverna blir besvikna.
Jag ringer den andra fritidspedagogen och meddelar att de får berätta för eleverna under samlingen på fritidshemmet att det inte blir någon brännboll idag. Av erfarenhet vet jag att det inte är någon idé att starta upp brännbollen när Olle är så instabil som han är. Vi tar beslutet att jag ska vara ensam med Olle och hitta på en aktivitet till honom.
Relationen mellan mig och läraren under skoldagen är bra och vi samtalar om Olle men kommer inte så mycket längre än så och det blir ingen förändring. Samarbetet vi har är inte till någon hjälp mer än att det är skönt för mig att ventilera om det, jag som inte är utbildad behöver mer hjälp för att kunna hjälpa elever som Olle på bästa sätt. Men mitt uppdrag som resurs i klassrummet ser inte ut som det borde, tanken är att jag ska vara resurs åt min kollega och hjälpa till i hela klassen där behovet finns för stunden eller dagen men istället är jag assistent enbart åt denna elev då det behövs varje dag.
Relationen mellan mina kollegor på fritidshemmet är bra och vi försöker samarbeta och bytas av gällande Olle. Vi märker att Olle föredrar att vara med mig även på fritidshemmet vilket antagligen beror på att det är jag som står vid hans sida under hela dagen och ger honom den tryggheten han behöver när det går fel. Det leder till att vi har ett starkare band än han har med de andra kollegorna. Jag känner då att jag har ett större ansvar för just Olle och det blir oftast jag som hittar på någon annan aktivitet med honom ensam när skoldagen inte varit bra innan.
Jag och Olle går och spelar boll tillsammans och jag tänker att det blir en lång eftermiddag, Olle ska vara kvar till 16.30 och vi blir ensamma länge. Efter ett tag märker jag att Olle har tröttnat på att vara ensam med mig och han frågar om vi kan gå till de andra eleverna. Jag beslutar att vi går upp till skogen där de andra är. Det går bra en stund men återigen blir det tjafs mellan Olle och en annan elev om vems pinne de hade hittat. Olle blir sur och sparkar den andra eleven och springer där ifrån.
Jag följer efter Olle och är ensam med honom igen sista stunden och spelar kort innan föräldrarna ska komma och hämta honom. Jag blir på nytt påmind om den där smygande ångesten som startade vid frukosten, jag tittar på klockan och det är 10 minuter kvar till han
ska bli hämtad. Jag tycker att det är en jobbig stund när Olles föräldrar kommer, min relation till föräldrarna är inte så bra. De tycks inte förstå att det behöver ske en förändring för Olles skull, trots mina försök att tala med dem. Det känns som om de inte tar det jag säger på allvar utan är nöjda bara att skoldagen är slut och att allt har löst sig innan han ska hem.
Jag har märkt att det är skillnad beroende på vem av föräldrarna jag pratar med. Till en början var ingen av dem förstående när jag berättade om hur skoldagen såg ut för Olle och de kände inte igen något av det jag berättade som hade hänt. Men när Olles pappa kommer ensam och hämtar så märker jag att han lyssnar mer på vad jag säger, han berättade att Olle får samma utbrott hemma och där kan han stänga in sig i flera timmar efter ett utbrott. När mamman är med är det hon som styr samtalen och låter inte pappan prata, jag får känslan av att mamman försöker att dölja vad som egentligen sker hemma.
Samarbetet fungerar alltså inte bra alls mellan mig och föräldrarna och det verkar inte fungera mellan föräldrarna heller, på det sättet blir det svårt att skapa en bra relation och ett
fungerande samarbete för att kunna hjälpa Olle på bästa sätt.
Dilemma
Mitt dilemma handlar om att jag inte vet hur jag ska hantera Olle. Inkluderar jag honom med de andra eleverna i lekar så fungerar det inte och han får sitta ensam med mig i ett grupprum innan jag kan försöka igen. Är det rätt mot de andra eleverna att riskera att det händer dem något när han blir utåtagerande och är det rätt mot Olle att utsätta honom för de situationer som uppstår. Olle vill vara med de andra eleverna och det gör det hela ännu svårare. Att exkludera en elev är inte rättvist men att hitta en bra nivå där Olle kan vara inkluderad har vi inte kunnat hitta. Jag har inte fått någon handledning i hur jag ska arbeta med den här eleven och jag går bara på min egen erfarenhet om vad som löser situationen för tillfället. Min uppfattning om Olles föräldrar är att de inte verkar bry sig tillräckligt för att samarbeta med mig när jag berättar om hur dagen har varit för Olle, det gör så att verksamheten och alla inblandade blir lidande. Speciellt på fritidshemmet där det inte finns någon utsedd resurs så som jag är i klassrummet.
Syfte
Syftet med denna essä är att undersöka möjliga strategier för att hantera elever som är problemskapande och utåtagerande. Jag har arbetat i skolans värld i många år och sett att det är de med lägst utbildning som får ta hand om de svåraste eleverna, utan handledning och erfarenhet. Hur ska jag göra för att elever ska kunna vara inkluderande utan att de skapas ett problemskapande beteende?
Som kommande lärare i fritidshem med inriktning idrott och hälsa som mitt praktiska ämne så kommer jag stöta på elever som har dessa problem. Jag kommer att ha stora elevgrupper och det blir då ännu viktigare att utforma bra lektioner för både eleven och de andra eleverna för att det ska fungera. Jag vill även forska i vikten av samverkan med föräldrar och ledning för att kunna hjälpa eleven till en sådan bra skolgång som möjligt.
Frågeställningar
Vad kan jag som pedagog göra och vilka är de tongivande rekommendationerna idag för att förebygga problem, hjälpa och inkludera elever med problemskapande beteende?
Vilket slags stöd behöver den enskilde läraren från skolledning och vårdnadshavare för att kunna arbeta effektivt med dessa elever?
Vilka eventuella svårigheter kan vara förknippade med implementeringen av dessa rekommendationer i praktiken?
Metod
Jag kommer att skriva en vetenskaplig essä och jag valde det eftersom jag arbetat på fritidshemmet under många år och mitt dilemma och frågeställningar berör något som jag erfarit. Jag kommer på det sättet utvecklas genom min forskning och kunna ta med mig det i min kommande roll som utbildad fritidspedagog.
Min meotd för att besvara frågorna utgår från Alsterdal (2014) beskrivningar av en essä, den kan innehålla en berättelse som innehåller ett dilemma i en handling situation, utifrån den svårbedömda situationen ska skrivprocessen innehålla egna tankar och reflektioner (Alsterdal 2014, s. 53). Jag kommer att söka mig till expertis för att besvara mina frågor och för att kunna reflektera runt dem. Det ska leda till att skrivandet ska utvecklas under tidens gång genom att sammankoppla egna upplevelser och tankar med andra tänkares tankar (Alsterdal 2014, s.54). Det ska bli som en lärprocess genom skivandet och på det sättet utveckla sina perspektiv, men det ska även till slut leda till en färdig essä som ska examineras (Alsterdal 2014, s. 53 - 54).
En essä som metod utgår från ett hermeneutiskt arbetssätt där hermeneutik kommer från grekiskans ”hermeneuein” och betyder ”tolka” eller ”uttolka” (Thomassen 2015, s. 178).
Hermeneutik är en vetenskaplig riktning där man studerar, tolkar och försöker förstå den mänskliga existensen (Patel & Davidson 2019, s. 32). I hermeneutiken ska man tolka genom att gå in i en forskarroll där man ser sitt forskningsobjekt subjektivt utifrån sin egen
förförståelse, det innebär de tankar och känslor som forskaren har ska man utnyttja till att tolka och förstå forskningsobjektet (Patel & Davidson 2019, s. 33).
Genom att använda mig av denna metod passar det bra in på min teoretiska reflektion. Jag måste reflektera runt mina egna och andras tankar. I min teoretiska reflektion kommer jag undersöka vad som påverkar barn med problemskapande beteende i skolan. Jag kommer även undersöka vilka metoder jag som resurs kan ta hjälp av för att det ska bli så bra som möjligt för eleven samt vilket stöd jag behöver få av ledning och föräldrar. Jag kommer också att beskriva tre perspektiv om specialpedagogik som jag under skrivandets gång har med mig i tankar och reflektioner.
Mina etiska övervägande är att jag har berättat en svårbedömd situation på fritidshemmet utan att namnge vilken skola jag arbetar på och jag har valt att inte använda namn eller att jag har
bytt namn för att ingen ska kränkas eller kunna ta illa upp. Det är verkliga personer jag beskriver och inom skolan och fritidshemmet har vi tystnadsplikt för att skydda eleverna.
Jag har följt Vetenskapsrådets riktlinjer inom konfidentialitetskravet där det står att ”uppgifter om alla i en undersökning skall ges största möjliga konfidentialitet och personuppgifterna skall förvaras på ett sådant sätt att obehöriga inte kan ta del av dem” (Vetenskapsrådet 2002, s. 12).
Tre olika perspektiv inom specialpedagogik
Ingemar Emanuelsson, Bengt Persson och Jerry Rosenqvist (2001) beskriver
specialpedagogik genom två olika perspektiv, det relationella och det kategoriska perspektivet (Jakobsson & Nilsson, 2011. s, 33).
I det kategoriska perspektivet fokuserar man på problemet hos individen, hur skolan arbetar med sin undervisning för att hjälpa eleven med deras svårigheter. Kategoriskt perspektiv är kortsiktigt och man går in direkt för att hitta förslag och strategier för att hjälpa eleven (Jakobsson & Nilsson, 2011. s, 33).
I det relationella perspektivet undersöker man de svårigheter som uppstår mellan individen och miljön, inom grupper, i skolan och på samhällsnivå (Jakobsson & Nilsson, 2011. S, 33).
Man undersöker relationerna inom de olika nivåerna i ett långsiktigt perspektiv för att det ska kunna ske förändringar kring miljön och eleverna (Jakobsson & Nilsson, 2011. s, 33).
Jakobsson & Nilsson beskriver Nilholm (2007) sätt att tolka det två perspektiven, Nilholm väljer att kalla det relationella perspektivet för det kritiska perspektivet på grund av att han är kritisk till det första perspektivet (Jakobsson & Nilsson, 2011. s, 35). Istället för att fokusera på individens brister genom ett medicinskt och psykologiskt synsätt ska man enligt honom fokusera på hur skolan ska göra för att anpassa undervisningen till elevernas behov och förutsättningar (Jakobsson & Nilsson, 2011. s, 35).
Jakobsson och Nilsson beskriver ytterligare ett perspektiv från Nilholm (2007), det är
dilemmaperspektivet. Ett dilemma beskrivs som ett problem som inte har någon klar lösning, man kan ha en bra lösning på problemet men samtidigt blir det ett problem på ett annat ställe oavsett hur man gör (Jakobsson & Nilsson, 2011. s, 35). Enligt Jakobsson och Nilsson menar
Niholm att genom sin kunskap kan man komma fram till den bästa lösningen ändå i dessa dilemmasituationer (Jakobsson & Nilsson, 2011. s, 36).
Om jag kopplar perspektiven till min berättelse så ligger skolans specialpedagogiska
perspektiv inom det kategoriska perspektivet, där problemet ses hos individen och det är jag som får ge stöd till Olle. Jag får arbeta som assistent till Olle och försöker ge honom stöd genom att sitta bredvid under lektionerna och följa honom på rasterna, det blir en kortsiktig lösning då det inte ändras något i miljön runt Olle med anpassningar som han behöver.
Hjälpen fungerar endast kortsiktigt och jag funderar över varför Olle beter sig som han gör när han får sina utbrott och hamnar i olika konfliktsituationer där varken han eller jag har några strategier för att lösa dem.
Istället borde vi utgå från det relationella eller kritiska perspektivet där vi måste ta ett steg tillbaka och undersöka var de brister och var svårigheterna finns, samt hur man ska ge rätt stöd och anpassningar för att Olle ska ha en bra skolgång. Fokus bör vara på hur vi på skolan kan göra för att förändra och hjälpa Olle att hitta strategier för inte hamna i de svåra
situationer han hamnar i som tex en förlust i Kahoot, konflikterna på fotbollsplanen eller vid sparkcykeln.
Från min berättelse kan jag koppla rastsituationerna till dilemmaperspektivet. T.ex när Olle är med på fotbollen under rasten så vet jag att det kommer uppstå konflikter med hans kompisar.
Men jag väljer ändå att Olle ska vara med och spela för att inkludera honom så mycket som möjligt samt att han själv säger att han vill vara med och leka med sina kompisar.
Ett annat dilemma vi ofta stöter på kopplat till perspektivet och texten är aktiviteterna för de andra eleverna på fritidshemmet. De måste ändras om eller ställas in på grund av att jag eller någon annan pedagog måste gå iväg ensamma med Olle och göra en egen aktivitet med honom. Eftersom vi inte har tillräckligt med personal så är det tyvärr den lösningen vi har på det.
Påverkan till att elever har ett problemskapande beteende i skolan och fritidshemmet
Anneli Karlsson (2020) beskriver i sin bok Specialpedagogik för fritids elevernas olika diagnoser, men hon förtydligar också att barn med olika diagnoser kan behöva liknande stöd men att behoven är individuella (Karlsson, 2020, s. 20).Det är viktigt att vi pedagoger har kunskapen för att förstå vilka behov och stöd eleven behöver, det kan leda till att eleven utvecklar strategier och bli mer självständig (Karlsson, 2020, s. 20).
I olika diagnoser som exempelvis ADHD och Autismspectrumtillstånd så är det olika förmågor hos eleven som påverkas, de kallas de kognitiva funktionerna (Karlsson, 2020. s, 31). Här kan eleven behöva stöd inom olika funktionsförmågor, en del funktioner kan eleven vara väldigt bra i och en del ha väldigt svårt i och det kan varieras, det kan bero på dagsform som påverkas av stress, energimängd och belastning (Karlsson, 2020. s, 31).
Begreppet exekutiva funktioner syftar på funktioner som uppmärksamhet,
aktivititetsreglering, flexibilitet, impulsivitet och förmåga att planera, organisera samt att minnas (Karlsson, 2020. s, 31). De här funktionerna påverkas av hur elevens dag har varit och exempelvis trötthet kan göra så att svårigheterna för elevens visar sig mer (Karlsson, 2020. s, 31).
Uppmärksamhet
Elever lyssnar och riktar sin uppmärksamhet till saker på olika sätt, det kan exempelvis vara under en samling i klassen där pedagogen tror att vissa elever inte lyssnar (Karlsson, 2020. s, 32). Vissa elever kollar inte på pedagogen utan pillar med något annat samtidigt, men det kan vara elevens sätt att kunna lyssna (Karlsson, 2020. s, 32).
En del elever har t.ex. svårt att fokusera under en längre tid och kan bara fokusera på en sak i taget och man kan se att de tappar fokus och börjar ”drömma” sig bort när det blir för mycket information (Karlsson, 2020. s, 32).
Aktivitetsreglering
En del elever har svårt med aktivitetsregleringen, de är oftast väldigt aktiva eller helt passiva och har svårt att reglera det till en nivå där emellan (Karlsson, 2020. s, 32). De med hög
aktivitet rör sig väldigt mycket men det kan också vara så att de har behov av att något ska ske hela tiden så de blir väldig rastlösa och uttråkade (Karlsson, 2020. s, 32).
Tidsuppfattning
Tidsuppfattning kan vara svårt för dessa elever och det är viktigt att vi som pedagoger tänker på tydlighet genom att visa exempelvis ett schema eller en tidslinje. En del elever kan bli stressade i vissa situationer och tror att man kan påbörja saker fast man inte har tid för det eller tvärtom (Karlsson, 2020. s, 33 - 34).
Flexibilitet
Vissa elever behöver stöd i funktionen flexibilitet och det händer ofta när det sker
oförutsägbara saker som exempelvis en ändring i schemat, ny personal eller om man ska hitta på något nytt med klassen som man inte brukar göra (Karlsson, 2020. s, 34). De behöver stöd i när de ska avsluta eller starta upp en aktivitet och ofta vill dessa elever att allt ska gå som det tänkt sig när det gäller exempelvis regler i en aktivitet.
Impulsivitet
Man kan ofta tro att elever vill ställa till det med flit, men en del elever har svårigheter med impulsivitet och kan inte styra att agera utifrån den (Karlsson, 2020. s, 34). Dessa elever har ofta svårt med att vänta och vill att allt ska hända direkt, när det händer kommer det oftast impulser som de inte kan motstå och det är då det ofta uppstår bråk. (Karlsson, 2020. s, 34).
Känslorna kan också påverkas av impulser och det kan vara så att elever skrattar, gråter eller blir arga utan anledning och det är då svårt som pedagog att förstå varför (Karlsson, 2020. s, 34).
När jag utgår från mina egna erfarenheter gällande de exekutiva funktionerna kopplade till eleverna har jag oräkneliga gånger sagt till elever att sluta hålla på med andra saker medan läraren pratar och så vidare. Men det jag har börjat inse efter min forskning är att det kan istället vara deras sätt att lyssna och för vissa elever kan det till och med vara bättre att jag ger exempelvis en leksak att greja med medan de lyssnar. Dilemmat jag tror att jag kan stöta på om jag gör en sådan sak är att alla elever vill ha en leksak att greja med.
När jag kopplar de här sakerna till Olle så har han svårt med längre samlingar för då orkar han inte fokusera längre. Han är impulsiv och det märks tydligt i sammanhang där man ska räcka upp handen för då styrs han av impulsen att han vet svaret och säger då svaret rakt ut utan att
hinna tänka efter. Det blir ofta konflikter och bråk när det är mellanmål på fritids och man ska stå i kö och vänta, han har svårt att styra sina impulser för det händer så mycket runtom.
I befattningen flexibilitet har Olle de tydligaste svårigheterna anser jag, t.ex. när han är ute på rast och det ska följas regler och det inte blir som han tänkt sig. Det händer oftast när det går dåligt för Olle som han börjar att hitta på egna regler eller att någon kompis råkar göra fel och då blir det missförstånd.
Karlsson (2020) beskriver ett exempel i sin bok Specialpedagogik för fritids som kan jämföras med Olle när han spelar fotboll som han älskar att göra på rasterna.
Karlsson beskriver en flicka som heter Inez som älskar att spela basket och vill alltid göra det på rasterna eller fritidshemmet med sina kompisar. Men det slutar oftast i att det blir konflikt och bråk. Det kan bero på förmågan till mentalisering, det är ”förmågan att se och förstå att det finns skillnad mellan det egna sättet att tänka, känna och handla och andras, och att inte alla vill göra allt på samma sätt” (Karlsson, 2020. s, 34). ”De som har nedsatt förmåga i menatlisering och hamnar ofta i konflikter och kan inte se att vad de själva gör som påverkar andra samt kan inte se hur andra reagerar eller veta hur de själva kommer förväntas reagera eller göra” (Karlsson, 2020. s, 34).
Som jag beskriver i berättelsen så verkar Olle tycka om skolan och vill helst vara med sina kompisar på raster och spela fotboll. Som för Inez blir det nästan alltid någon konflikt på rasten mellan Olle och hans kompisar när de spelar fotboll, det räcker oftast med en liten knuff som inte är med meningen av någon kompis så blir det en konflikt. Eller att Olle klagar på kompisen och tycker hen är för dålig utan att förstå att hen blir ledsen ut av det. Det kan bero på som för Inez att även Olle har en nedsatt mentaliseringsförmåga.
Stress och belastning
Bo Hejlskov och Uhrskov (2007) beskriver hur stress och belastning kan påverka ett
problemskapande beteende (Karlsson, 2020. s, 43). Elever upplever stress annorlunda och det gör så att de inte hanterar situationer på samma sätt som alla andra (Karlsson, 2020. s, 43).
Men känner sig eleven trygg i situationen och vet vilka strategier den ska använda sig av så kan de göra så att stressnivån sjunker (Karlsson, 2020. s, 43).
Karlsson (2020) skriver om ”stressbägaren” som beskrivs som en överbelastning där elever kan belastas med olika saker under dagen som leder till att bägaren till slut rinner över och det uppstår en situation där det kan bli en konflikt eller bråk (Karlsson, 2020. s, 43 - 45).
Det är viktigt att vi pedagoger kartlägger eleverna när de agerar som de gör, de kan ha svårigheter med t.ex. impulskontroll, flexibilitet och mår dåligt av för många intryck
(Karlsson, 2020. s, 44 - 45). Blir det förändringar under en skoldag ex att det är vikarier, fel mat på matsedeln eller något som händer på rasten som gör att det byggs upp en stress (Karlsson, 2020. s, 44 - 45).
Alla de små konflikter Olle hamnar i under en dag påverkar honom och det kan vara det som gör att han till slut slår sin kompis, skriker fula ord eller får ett utbrott. Då kan det räcka med en förlust i Kahoot för att bägaren ska rinna över eller med en liten oavsiktlig knuff på fotbollsplanen.
Hur jag som personal på skolan kan arbeta för att förebygga och ge stöd till elever så att de slipper misslyckanden, utbrott och konflikter beskriver Karlsson (2020) i fyra grunder inom metoden lågaffektivt bemötande (Karlsson, 2020. s, 46). Dessa är ansvarsprincipen,
kontrollprincipen, tillitsprincipen och principen om affektsmitta (Karlsson, 2020. s, 46).
Ansvarsprincipen och tillitsprincipen
”Den som tar ansvar kan påverka”. I skolans värld samtalas det mycket mellan kollegor om elever där man enbart skyller på eleven och ger ursäkter för att hen agerar som hen gör
(Karlsson, 2020. s, 46). Istället är det vi pedagoger som måste ta ansvar och genom det kan vi påverka.
Tillitsprincipen handlar om att man som pedagog ska ha ett arbetssätt som gör att eleven lyckas, på det sättet kommer eleven känna sig trygg och lita på oss pedagoger att vi gör rätt anpassningar och för att hjälpa eleven på bästa sätt (Karlsson, 2020. s, 49).
Kontrollprincipen
”Man måste ha kontroll över sig själv för att kunna samarbeta med andra”. När elever är i affekt så kan det bero på hög stress och belastning och genom att t.ex. ta eleven i armen så är det svårt att lyckas när eleven befinner sig affekt, eleven blir bara mer stressad och känner sig trängd och kan då leda till att hen slår, skriker fula ord och sedan springer iväg (Karlsson, 2020. s, 47).
För att få tillbaka elevens självkontroll behöver jag som pedagog agera genom att ge eleven utrymme och få undan de andra eleverna och stanna med eleven (Karlsson, 2020. s, 47–48).
Jag ska inte visa några negativa känslor och bara finnas i närheten, jag ska inte gå direkt till
eleven och försöka samtala om vad som hände för det är inte eleven redo för, jag ska förmedla ett lugn och inte stirra på eleven utan t.ex. plocka ihop saker eller bläddra i en bok (Karlsson, 2020. s, 47 - 48).
När eleven är på väg att lugna sig och komma ur affekt så kan pedagogen göra något som man vet att eleven tycker om, som att läsa en bok, sätta på musik eller en film. Det är viktigt att inte skuldbelägga eleven utan eleven ska känna att man inte är arg eller ledsen över det som hänt (Karlsson, 2020. s, 49).
Principen om affektsmitta
Affektsmitta är något som både vuxna och barn påverkas av, genom att komma in i
klassrummet med en positiv eller negativ energi så kan de smittas av på de andra (Karlsson, 2020. s, 49). En del elever är känsligare än andra för affektsmitta och då är det viktigt att som pedagog hålla sig lugn för att eleven också ska bli lugn (Karlsson, 2020. s, 50).
Om jag kopplar det till min berättelse så borde jag ta mitt ansvar och söka upp
specialpedagogen och förklara hur läget ser ut och att jag skulle behöva hjälp. Jag skulle behöva göra en tydligare kartläggning tillsammans med mina kollegor som arbetar med Olle och se i vilka situationer han agerar som han gör och då kunna komma fram till vilken förändring vi kan göra.
Olle och min relation är bättre än han har till de andra kollegorna eftersom vi arbetar
tillsammans stora delar av dagen men för att få en ännu bättre relation och att Olle ska känna sig ännu tryggare och få lyckas så behöver vi hitta rätt anpassningar. I många situationer så har inte Olle kontroll på sig själv och det kan bero på att han hamnar i affekt genom att jag som pedagog agerar fel. I konflikten om sparkcykeln som jag beskriver i min berättelse väljer jag att springa efter Olle fast jag vet att han är i affekt, i den situationen kanske det berodde på mig att han fick ett utbrott. Istället kunde jag ha gett honom utrymme och försökt hålla mig lugnare.
Jag försöker alltid vara glad och positiv för att det ska smitta av sig till eleverna, men ibland är det svårt hålla den masken. När mycket har inträffat efter en lång dag kan man vara trött och sliten och då kan även min bägare rinna över. När jag behöver lösa en konflikt återigen sent på dagen åt Olle så kan det bli att jag höjer rösten. Det är något jag behöver lära mig att det inte hjälper då Olle ofta hamnar i affekt, det kan då bero på att jag smittar över affekten
till honom. Istället ska jag försöka hålla mig lugn och prata i lugn ton vilket kan leda till att Olle också får ett lugn.
Slutsatsen efter att ha beskrivit de här olika principerna är att jag kommit fram till att jag behöver arbeta med dem alla för att Olle ska lyckas i skolan och på fridshemmet. Det leder mig vidare till nästa avsnitt i denna essä där jag kommer beskriva hur jag ska hitta strategier och arbetssätt för att hjälpa Olle eller andra elever med problemskapande beteende.
Hur ska jag finna fungerande strategier för elever med problemskapande beteende?
I skolans värld kommer det alltid finnas elever som har ett problemskapande beteende. Olle som jag beskriver i min berättelse är en av dem och jag behöver veta hur jag ska hitta strategier och arbetssätt för att hjälpa honom. Jag har tänkt många gånger att han får sina utbrott utan anledning, men efter att ha forskat om vad som kan påverka honom har min förståelse ökat kring varför han agerar som han gör i vissa situationer.
I Skolverkets läroplan i kapitlet skolans värdegrund och uppdrag står det att ” det ska vara en likvärdig utbildning och att undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov samt att undervisningen ska kunna utformas på olika sätt för att hjälpa eleven att nå målen” (Skolverket 2019, s. 6).
Det är mitt förhållningssätt samt hur vi pedagoger kommunicerar med varandra som kommer göra skillnad på hur vi kommer att arbeta med eleven och hur det kommer gå för hen. Om vi ser eleven som ett besvärligt barn som bara försöker förstöra eller om vi pedagoger kan ändra vårt synsätt och se att eleven behöver ha extra stöd och att eleven har ett problemskapande beteende (Karlsson, 2020. s, 40).
Bo Hejlskov Elvèn och David Edfelt (2017) beskriver i boken Beteendeproblem i förskolan att det är vi på skolan som har ansvaret för att hjälpa barn på bästa sätt, inte föräldrarna (Hejlskov Elvèn & Edfelt, 2017. s, 143–146).
Hejlskov Elvèn förklarar i föreläsningen ”Lågaffektivt bemötande och tydliggörande
pedagogik” om olika verktyg och metoder för att hantera svåra situationer innan de eskalerar,
att utvärdera varför det blev svårt, och att förändra så de inte händer igen. Metoden Bo Hejlskov Elvèn berättar om är lågaffektiv metod, där ska man som pedagog försöka hjälpa eleven att få tillbaka kontrollen över sig själv (Hejlskov Elvèn, 2018). Det kan man göra genom lågaffektiva strategier, att avleda genom att försöka få hen att tänka på andra saker, man ska inte hetsa upp sig eller visa dominans genom att höja rösten eller vara otrevlig utan man kan försöka sätta sig ner och prata med eleven i lugn ton. Eleven ska ha säkra utvägar och inte känna sig trängd på något vis, utan istället försöka prata med hen för att lugna ner eleven (Hejlskov Elvèn, 2018).
T.ex. i min situation vid sparkcykeln med Olle som jag beskriver i min berättelse, jag vet att han kan bli arg vid tillsägningar och då borde jag ha tagit de lugnare och försökt att avleda honom istället för att säga till på ett argt sätt samt att inte springa efter honom utan kanske tagit en annan väg och inte visat att de är just Olle jag sprang efter. Även om det inte är rätt att ta andras sparkcyklar som Olle inners inne vet så kunde vi ha undvikit en situation som
eskalerade.
I en intervju 2019 som heter ”Lågaffektivt bemötande – funkar det i praktiken” med Bo Hejlskov Elvèn så ställer intervjuaren frågan om man måste ha handledning till att arbeta med lågaffektivt bemötande? Bo menar att många människor redan har det lågaffektiva i sig och ger exempel på att om någon skriker på dig så skriker man inte tillbaka för att man vet att det inte löser problem. Men det är även många som inte har det lågaffektiva bemötande i sig och det är då det kan bli problem som exempelvis att man tar eleven i armen eller blir dominant och skriker tillbaka till eleven (Hejlskov Elvèn, 2019).
I Utvärderingsmetoden så kan jag arbeta med verktyg som att Kartlägga genom att kolla på vad var det jag gjorde i situationen? Hur ofta händer det och i vilka situationer? Hur är den fysiska miljön och händer det på samma ställen? Har jag för höga förväntningar på eleven? Är det något som stressar upp eleven och hur är hens omgivning efter hens förutsättningar?
(Hejlskov Elvèn, 2019).
En metod som är framgångsrik är att göra ett schema där personalen fyller i färgade prickar hur eleven har haft det timme för timme och på det sättet förhoppningsvis kunna se ett mönster i vad som inte fungerar och vad som fungerar för att kunna förändra och hjälpa eleven (Karlsson, 2020. s, 53).
I förändringsmetoden så fokuserar man på förändringen av den fysiska miljön, exempelvis inte en miljö som bidrar till hög ljudvolym och stress (Hejlskov Elvèn, 2019). Arbeta med
tydliggörande pedagogik genom att förbereda eleven på vad som ska hända och arbeta med kommunkationsstöd så man förstår varandra. Man kan förändra och träna på nya strategier och öka stödet om de behövs (Hejlskov Elvèn, 2019).
En lärare som är kritisk till den lågaffektiva metoden är Isak Skogstad som i en debatt i Tv4 argumenterar mot Bo Hejlskov Elvèn och menar att det inte är en effektiv metod (TV4, 2019).
Vi lärare kan inte agera som Hejlskov Elvèn beskriver menar Skogstad, utan de eleverna med problemskapande beteende måste få konsekvenser och läraren måste känna att den har
auktoritet. En lärare kan inte bli behandlad hur som helst genom att t.ex. bli kallad olika slags fula ord eller bli slagen på. Skogstad menar att när de finns regler och en elev bryter mot den måste de ske konsekvenser samt att man måste vara tydlig med att det är fel för att eleven inte ska fortsätta (Tv4, 2019).
Ett exempel som Skogstad är kritisk mot är att om en elev med problemskapande beteende får ett utbrott och t.ex. börjar kasta möbler i ett klassrum så menar han att han aldrig hade tagit ut alla andra elever för att en elev inte kan sköta sig som Hjelskov Elvèn menar. Utan man får gå efter vad som gör mest nytta för de flesta i situationen när man undervisar (Tv4, 2019). Varför ska de andra eleverna drabbas när en elev förstör menar Skogstad? Även om det är synd om eleven man skickar ut så är det mer synd om de andra 29 eleverna som kanske har diagnoser, koncentrationssvårigheter som får lektionen förstörd (Tv4, 20).
Hejlskov Elvèn menar att om flera lärare går in och tar ut eleven när hen är i affekt så innebär de att de antagligen kommer få bära eller dra ut eleven. Då kan de andra eleverna uppfatta lärare som farliga och det kan bli en traumatisk situation för alla elever (Tv4, 2019).
Jag vill använda mig utav lågaffektivt bemötande så mycket jag kan åt den enskilde eleven.
Jag anser att den metoden är den som funkar bäst och ger mest nytta i längden. Men dilemmat jag stöter på när jag undervisar i stora klasser och som ensam pedagog är att det kan bli svårt att använda mig av den metoden för varken tid eller resurs finns. I min berättelse anser jag att jag själv hade möjlighet att bemöta Olle med lågaffektivt bemötande. Vi var två personal som arbetade och den andra kunde ta resterande av klassen medan jag kunde vara med Olle. Olle har också möjligheten att vara i sitt eget grupprum, vilket kanske är ovanligt i vanliga fall att man har den möjligheten. Men för att situationerna inte ska eskalera som det gör för Olle så måste jag veta hur man ska arbeta lågaffektivt och ha tiden för att utvärdera som sedan kan leda till att jag förändrar den fysiska miljön, strategier och kan använda tydliggörande pedagogik genom kommunikationsstöd.
Tydliggörande pedagogik är en metod som är framtagen av Division Teacch (Treatment and education of Autistic and Related Communication Handicapped Children), det startades för att vända sig framförallt mot personer med autism men kom sedan fram till att de fungerade till fler än dem med den diagnosen. ”Tydliggörande pedagogik är ett sätt att förtydliga och visualisera och genom det hjälpa de personerna med ojämna funktionsförmågor genom att göra saker begripliga, greppbara och förutsägbara” (Karlsson, 2020. s, 61).
Ett viktigt verktyg är att behandla de sju frågorna: Varför ska jag göra det? Vad ska jag göra?
Var ska jag vara? Med vem ska jag vara? När ska jag göra det? Hur ska jag göra det? Och vad händer seden? Det kan göra så att en elev med ojämna funktionsförmågor får chansen att lyckas men även för andra elever som får samma stöd, det ger mer tydlighet i t.ex. en samling med klassen innan eleverna ska börja arbeta (Karlsson, 2020. s, 61).
För att ge stöd åt eleverna och kunna svara på dessa frågor kan man göra ett bildschema på vad som sker under dagen och en pil som pekar var man befinner sig i nuläget, man kan också ta bort bilden när man har utfört aktiviteten som visas på bilden för att få ännu mer tydlighet (Karlsson, 2020. s, 62 - 63). Det är viktigt att man använder sig av samma system med eleverna för att få tydlighet så man inte ändrar bildsystem så att det blir förändringar för eleven eftersom detta ska skapa en trygghet. Man bör även sätta upp bilder på vad man får göra i de olika rummen man är i samt bilder på var materialet finns som man ska använda sig av (Karlsson, 2020. s, 62 - 63).
Efter att jag läst och forskat kring detta har jag funnit olika hjälpmedel och strategier som jag kan använda mig av, jag kan ex använda mig av seriesamtal och sociala berättelser. När jag reflekterar över att jag är orolig över att det kommer bli fler konflikter under dagen med Olle i min berättelse så inser jag att de samtal jag har med Olle inte hjälper mer än för stunden, han har inte förstått vad jag förklarar för honom.
Seriesamtal
Situationer som man vet att eleven har svårt för eller efter en situation som leder till konflikt eller bråk så kan man använda sig av ett seriesamtal med eleven för att eleven ska få en förståelse vad som hände (Karlsson, 2020. s, 68). Ett seriesamtal ska leda till att elever som har svårt i det sociala samspelet får en kontroll och förståelse över situationen (Karlsson, 2020. s, 68). Man kan då dela upp händelseförloppet i flera delar och rita upp delarna om vad
som hänt, det ska leda till att eleven ska förstå vad som har hänt eller som kommer hända (Karlsson, 2020. s, 68).
Seriesamtal skulle jag kunna använda mig av i situationen med sparkcykeln som jag beskriver i berättelsen. När Olle har lugnat ner sig och är redo för att samtala så kan vi dela upp hela händelseförloppet i flera delar genom att rita och på det sättet kan Olle få en förståelse i vad som egentligen hände och vad som gick fel.
Sociala berättelser
Sociala berättelser är också ett hjälpmedel som man kan använda sig av för att elever ska förstå sociala situationer och stöd till att hitta egna strategier för att undvika att hamna i exempelvis konflikter (Karlsson, 2020. s, 69–70). En social berättelse går till så att pedagogen visar berättelsen i bilder och text, pedagogen samtalar med eleven om möjliga strategier som eleven kan använda sig av för att undvika dessa situationer som uppstår (Karlsson, 2020. s, 69 - 70).
När man ska börja arbeta med sociala berättelser har Karlsson delat upp dem i fyra steg för att få en struktur över det (Karlsson, 2020. s, 69 - 70).
1. ”Beskrivande meningar, en situation beskrivs helt utan värdering och undvik ord som alltid och aldrig”.
2. ”Perspektiva meningar, beskriv reaktioner och känslor”.
3. ”Direktiva meningar, här ges vägledning, till exempel ”jag kan göra såhär istället”.
4. ”Kontrollmeningar, här finns elevens strategier för att komma ihåg och visa att hen har förstått hur hen ska använda sig av det ni pratat om”.
Sociala berättelser skulle jag kunna använda mig av tex när Olle hamnar i konflikter på fotbollsplanen för han ska förstå de sociala situationerna och för att han ska kunna lära sig att hitta strategier när det tex går dåligt för honom och när han inte följer reglerna.
Slutsatsen efter att ha hittat dessa hjälpmedel som jag kan använda mig av samt efter att ha beskrivit dessa strategier och arbetssätt så har jag kommit till insikt att jag behöver
handledning och hjälp för att kunna utföra dem. Det är en annan sak att skriva och läsa om
dem jämfört mot att använda det i praktiken. Nedan kommer jag att beskriva hur viktigt det är som lärare att få stöd av skolledning och vårdnadshavare för att kunna använda sig av
metoderna på rätt sätt för att Olle ska kunna lyckas i skolan.
Vikten av samverkan och stöd till den enskilde läraren från skolledning och vårdnadshavare
Jensen & Low beskriver i sin bok Pedagogiskt ledarskap (2011) om att olika forskare har kommit fram till att pedagogen ska skapa ett relationellt rum där sambandet mellan lärare och elever ska göra så att eleverna utvecklas till att kunna visa respekt, bli socialt medvetna samt att de ska kunna ta eget ansvar (Jensen & Low 2011, s. 161). Antonovsky (2000) menar att när man tar hand om olika konflikter och problem som uppstår så handlar det inte bara om att lösa dem utan man ska göra det på ett sätt så att det bidrar till att eleverna kan utvecklas och att det ska skapas en miljö som gör att eleverna kan göra det (Jensen & Low 2011, s. 161).
För att jag ska kunna skapa det som pedagog behöver jag stöd från skolledning och vårdnadshavare för att kunna ge rätt stöd och anpassning till Olle som jag beskriver i min berättelse så att det kan leda till att han utvecklas och får en sådan bra skolgång som möjligt.
I Skolverkets läroplan (2019) står det i övergripande mål och riktlinjer att ”det är skolan och vårdnadshavare som har det gemensamma ansvaret för eleverna att skapa de bästa
förutsättningarna till lärande och för att utveckla verksamheten, läraren ska samverka genom att ge information om hur skolsituationen ser ut hos eleven” (Skolverket 2019, s. 14).
Inga-Lill Jakobsson & Inger Nilsson beskriver i sin bok Specialpedagogik och
funktionshinder 2011 om att samverkan mellan lärare, vårdnadshavare och skolledning är viktig för elever som behöver särskilt stöd. Rektorn har ansvaret för elevhälsoarbetet där lärare, elever och vårdnadshavare kan komma till när de behöver hjälp (Jakobsson & Nilsson 2011, s. 239). Det står även i Skolverkets läroplan i övergripande mål och riktlinjer att rektorn har ansvaret för ”undervisningen och elevhälsans verksamhet utformas så att eleverna får den ledning och stimulans, de extra anpassningar eller de särskilda stöd samt den hjälp de
behöver” (Skolverket 2019, s. 16 – 17).
Enligt den nya skollagen som kom 2011 är elevhälsoteamets uppgifter att ”arbeta förebyggande och hälsofrämjande genom medicinska, psykologiska, psykosociala och
specialpedagogiska insatser” (Jakobsson & Nilsson 2011, s. 239). ”I elevhälsoteamets ska det ingå skolläkare, skolsköterska, psykolog, kurator och specialpedagogisk kompetens så att specialpedagogiska insatser kan tillgodoses” (Jakobsson & Nilsson 2011, s. 239).
Oftast är det specialpedagogen eller specialläraren som är den läraren man ska vända sig till och samarbeta med för att få råd och stöd till hur man kan arbeta med vissa elever, de gör även utredningar och hjälper till med att skriva åtgärdsprogram (Jakobsson & Nilsson 2011, s.
239).
Seriesamtal och sociala berättelser beskrev jag tidigare i min text. För mig som aldrig har gjort det tidigare så beskriver Carlsson & Kimblad att som elevassistent kan man ta hjälp av specialpedagogen som förhoppningsvis har erfarenhet av att arbeta med sådana samtal
tidigare. Då kan specialpedagogen starta upp de med Olle för att jag senare kan vara med och se hur man gör och för att till slut lära mig (Utas Carlsson & Rosenberg Kimblad 2011, s.
223).
Jag kan koppla detta till min berättelse där jag beskriver och inte vet hur jag ska hantera och ge rätt anpassningar till Olle. Jag har inte fått någon handledning och kommunikationen med klassläraren gör så att det inte sker någon förändring. Jag skulle kunna ta hjälp av
elevhälsoteamet där specialpedagogen finns och hen kan ge mig handledning till hur jag ska arbeta med Olle. Fortsätter jag arbeta som jag gör och inte samverkar med någon annan personal som har kunskapen och kan hjälpa mig så kan det innebära att jag hämmar Olles utveckling och lärande.
Oftast när elever är i behov av extra stöd så har de en elevassistent vid sin sida som följer eleven över hela dagen och även efter skoldagen om eleven går på fritidshemmet. I en utvärdering av Skolverket så kom de fram till att elevassistentens roll är väldigt viktigt och behöver ha ett samarbete med eleven, lärarna, hemmet och fritidshemspersonalen för att kunna hjälpa eleven (Jakobsson & Nilsson 2011, s. 240).
I artikeln ”Forskning om elevassistenter kan hämma lärandet” 2020 beskrivs en studie som utförts på Linköpings universitet, där har internationell forskning visat att det kan finnas risker med att elevassistenter kan hämma lärandet hos elever. I nuläget finns det fler elevassistenter än fritidspedagoger i svenska skolan som arbetar med elever med särskilda
elevassistenter har i skolan kan t.ex. vara att arbeta som resurs i klassrummet till elever med särskilda behov. Utan pedagogisk handledning så kan det innebära att elevassistenten gör så att eleven inte får samma möjlighet att lära sig samt sämre förståelse för uppgifterna, detta kan ske på grund av att inte elevassistenten får tydliga arbetsuppgifter eller får ta egna beslut (Arnell Szukos, 2020). Exempel på att minimera riskerna så behöver elevassistenten stöd genom att få handledning hur man ska arbeta, specialpedagoger och speciallärare kan hjälpa dem i sin yrkesroll där de ska stötta eleverna och läraren (Arnell Szukos, 2020).
Samarbetet och relationen mellan hem och skola har stor betydelse för elevens skolgång och det är skolans uppgift att lägga ner tid för att få det att fungera (Jakobsson & Nilsson 2011, s.
241 - 242). Om det fungerar bra så stämmer ofta skolans och vårdnadshavares åsikter och det leder till att man har förtroende för varandra och det kan bidra till att det skapas
förutsättningar för eleven och att eleven blir delaktig och utvecklar sitt lärande (Jakobsson &
Nilsson 2011, s. 241 - 251).
Jesper Juul och Helle Jensen (2009) beskriver i ”Relationskompetens i pedagogernas värld”
om hur viktigt det är att ta personligt ansvar i grupper så att man får sin röst hörd så man får hjälp med det man behöver men också så att det skapas goda relationer och en gemenskap (Juul o & Jensen, s. 112). Det är pedagogens ansvar att skapa en god stämning med
vårdnadshavare så att samspelet blir bra och det är viktigt att man vet att den andra partnern förstår vad man menar i kommunikationen (Juul o & Jensen 2009, s. 112).
Karin Utas Carlsson & Anette Rosenberg Kimblad skriver i deras bok Hantera konflikter och förebygga våld, Förhållningsätt och färdigheter, Teori och praktik i skola och fritidshem om att föräldrar kan komma till skolan och uppvisa ett beteende som man kan tolka att de är frustrerade eller arga, det kan bero på att de inte känner sig hörda eller att de känner att vi pedagoger lägger skulden på dem, att de är vårdnadshavarnas fel att barnet har ett
problemskapande beteende (Utas Carlsson & Rosenberg Kimblad 2011, s. 227 - 228).
Eftersom de är vårdnadshavarna som känner eleven bäst så vill man som pedagog höra hur de upplever sitt barn och då är det viktigt som pedagog att man visar att man vill barnets bästa och vill hitta lösningar för att göra det (Utas Carlsson & Rosenberg Kimblad 2011, s. 228).
I mitt perspektiv så tycker jag att det inte verkar som att Olles vårdnadshavare bryr sig
tillräckligt mycket för att samarbeta med mig för att hjälpa Olle. De verkar inte vara arga men det kanske är en inre frustration som gör att det verkar som att de inte bryr sig. Eller så kanske de inte förstår vad som är problemet och kommunikationen från mig kanske inte heller är på
rätt sätt. Jag behöver vara tydligare så att de förstår exakt vad Olle har för problemskapande beteende och på det sättet kunna samarbeta på ett bättre sätt med mig som arbetar med Olle hela dagarna. Det är trots allt de som känner Olle bäst. Jag kan t.ex. använda mig av det lågaffektiva förhållningssättet mot Olles föräldrar för att de ska känna en trygghet med mig.
I samtal med vårdnadshavarna till elever är det också viktigt att ha ett lågaffektivt förhållningssätt beroende på hur föräldrarna är (Karlsson, 2020. s, 51). Att följa
ansvarsprincipen genom att det är vi pedagoger som är på jobbet och vi som ska hjälpa eleverna och ge dem förutsättningarna till att lyckas (Karlsson, 2020. s, 51). Genom att ta ett steg tillbaka och fråga sig själv hur man ska göra för att Olles föräldrar ska känna sig trygga och vilja samarbeta med mig, ska jag använda mig av tillitsprincipen. Man ska inte påverkas av föräldrarnas agerande utan man ska utstråla ett lugn så det inte leder till affektsmitta (Karlsson, 2020. s, 51).
Karin Utas Carlsson och Anette Rosenberg Kimblad skriver om pedagogiska samtal kring en flicka som har beteendeproblem i skolan och av vikten av att personal och föräldrar
samarbetar för att barnet ska få det stöd hen behöver (Utas Carlsson & Rosenberg Kimblad 2011, s. 219–229). Ofta i skolan eller på fritidshemmet så finns det ont om tid för
pedagogiska samtal och kunskapen ser olika ut hos olika individer, ex inom socialtjänsten så är det vanligare att man får handledning kring hur man ska arbeta med pedagogiska samtal medan i skolans värld så sker det inte lika ofta (Utas Carlsson & Rosenberg Kimblad 2011, s.
219).
Det är viktigt att samtala med personalgruppen genom att man utvärderar, diskuterar händelser, hur man hanterar eller upplever situationen för att komma fram till olika sätt att kunna hjälpa och ge rätt stöd till eleven för att det ska kunna fungera (Utas Carlsson &
Rosenberg Kimblad 2011, s. 219). Det är viktigt att man följer upp dessa samtal med personalgruppen för att utvärdera och kunna utveckla arbetssättet (Utas Carlsson &
Rosenberg Kimblad 2011, s. 225). Ju fler på skolan som känner till och arbetar med
förhållningssättet man ska ha till eleven desto enklare blir det för alla samt att samarbetet kan leda till att diskussionerna utvecklas till att hitta rätt anpassning och stöd till eleven (Utas Carlsson & Rosenberg Kimblad 2011, s. 225).
