Ett slutet fynd från Norrlands äldre stenålder Janson, Sverker
Fornvännen 49-59
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1942_049 Ingår i: samla.raa.se
STENÅLDER
AV
S V E R K E R J A N S O N och R. S A N D E G R E N
Under år 1938 påträffades vid dikesgrävning på gården Västra Edsbyn nr 4, Ovanåker sn i Hälsingland, på en plats kallad Rävabergstäkten ett slutet fynd bestående av 5 yxor eller yxämnen, förfärdigade av strålstensskiffer och en lösare skiffrig bergart (se katalogen nedan). Tack vare det in- tresse för saken, som herr Nils Öländers i Norredsbyn visade, blev en serie jordprov tagna och tillsammans med yxorna nedsända till Statens Historiska Museum. Proven har sedermera analyserats av statsgeologen fil. dr R. Sandegren, som nedan redogör för det re- sultat, undersökningen lämnade.
Sandegren daterar fyndet till tiden för Litorinahavets maximi- stånd. Granskar vi fyndet från arkeologisk synpunkt, så kny- ter sig största intresset till, att vi här har ett slutet fynd av så hög ålder med en intressant kombination av olika redskapstyper. Gemen- sam för alla yxorna eller yxämnena är den grova slagtekniken och den delvis ytterst ringa bearbetningen av de naturliga ämnena. Ett av föremålen får till och med närmast betraktas som en natursten, möjligen utvald för vidare bearbetning på grund av sin yxliknande form, fig. 1: e. Ytans kraftiga vittring gör emellertid, att man ej med säkerhet kan uttala sig om graden av eventuell bearbetning.
Den grova slagtekniken liksom det förhållande, att bearbetningen av det naturliga ämnet inskränkts till det minsta möjliga, är ett karak- teristiskt drag hos de nordbottniska redskapstyperna på bägge sidor om Bottenhavet.1 Och det är bland detta inventarium, som vi måste söka parallellformer till fyndet från Västra Edsbyn.
Oaktat yxorna ej representerar några klart utformade redskaps-
1 A. E u r o p f f i n s , österbottnische Gerättypen, Eberts Reallexikon, IX, s. 221, 1927.
4 — Fornvännen 1942.
50 S V E R K E R J A N S O N O C H R. S A N D E G R E N
•J a
— 0
TT.
SI
BO
--X
B Ui
U '..
d a
>
0
•~ >.
•a T) W
•
a >
T.
I M -.
C A
•0
=
f : - l
q
••s
X
oj
zc • q •
>
c
=.
CA
2 d k r. cn
s B i>
09
3 cg
— n r.
i 4
:C8 | «
^.
B
>
s •d
1
B
-* -i
g 0
i ? f c
J =
35 S
of •
•C
<s c cs
>
O c >,
.O vt
• d
a
CCS >
"2 d.
cct) r *
CA 3 o C tu ,
• 3 "
'*-J2
• 2 «
ca 4-1
z t "3 S
£ « x ^
:CS ' 3 J H
x "S c Sf
lt_i 3
II
>
•o a
>> c a
• g * ,= s S a h >
B C
I
— Ol
I
3
<
52 S V E R K E R J A N S O N O C H R. S A N D E G R E N
former, kan man dock urskilja två huvudtyper. Endast två av före- målen kan anses som fullt färdiga yxor, fig. 1: a och b. På den först nämnda har bearbetningen så gott som helt koncentrerats till kanterna och till eggslipningcn. Yxan kan närmast jämföras med de s. k. österbottniska tväryxorna.2 Två av de övriga yxorna, den ena med enbart eggslipning, den andra utan spår av slipade ytor, kan närmast betraktas som primitiva nordbottniska hackor eller för- arbeten till sådana, fig. 1: b och c. Slutligen har vi ytterligare ett grovt, runt om slaget ämne, som ej närmare låter sig inordnas i någon viss föremålsgrupp, fig. 1: d.
Vad som särskilt tilldrager sig uppmärksamheten i detta fynd, är den höga ålder, som dessa typer enligt den pollenanalytiska under- sökningen skulle äga, men som ej överensstämmer med den vanliga dateringen av den nordbottniska hackan eller den »österbottniska tväryxan». Det finns dock flera iakttagelser, som bör framhållas, och som låter sig förenas med Sandegrens höga datering av fyn- det. I det föregående har den primitiva slagtekniken och åsido- sättandet av formgivningen framhållits som en väsentlig sak. Detta är just karakteristiskt för de äldsta fynden både från Norrland och Finland. Som exempel kan här nämnas det fynd, som anti- kvarien Gustaf Hallström avbildar i sin undersökning av Ovan- åkers sockens fornhistoria: en stenyxa, som i sin primitiva form- givning närmar sig de västsvenska lihultyxorna, och som av Hall- ström dateras till samma tidsavsnitt som fyndet från Ovanåker.3
Från finskt håll har vi en rad exempel av samma slag. Bland de äldsta finska yxorna finner vi sådana, som karakteriseras av en pri- mitiv slagteknik, de s. k. Suomusjärviyxorna, och som även har en viss likhet med våra lihult- och liuihamnsyxor. Bland dessa finska yxor, finns även typer, som kan betraktas som primitiva »rovaniemi- hackor». Då den finska suomusjärvikulturen dateras till tiden för Litorinahavets maximum, har vi alltså här vissa jämförelsepunkter med fyndet från Västra Edsbyn.4 De stora fullt utbildade nordbott-
2 J. A i l i o , Die steinzeitlichen Wohnplatzfunde in Finland, I, Abb. 20, s. 26, 1909.
3 G. H a l l s t r ö m , Ovanåkers sockens fornhistoria, fig. 1, s. 138, Ovan- åker, en norrlandssockens öden genom seklerna, 1937.
4 A. E u r o p ee u s, Fornfynd från Kyrkslätt och Esbo socknar. Finska Fornminnesföreningens Tidskrift XXXII, s. 82 ff. och a. 91, 1922. — Den- samme: Suomusjärwi-Kultur, Eberts Reallexikon, XIII, s. 142, 1929.
niska hackorna liksom de österbottniska tväryxorna har däremot all- mänt betraktats som yngre.5
I det föregående har framhållits, att föremålen från Rävabergstäk- ten, trots sin primitiva formgivning dock klart hör hemma inom den norrländska kulturkretsen, som i sin tur sammanhänger med före- teelser på andra sidan Bottenhavet. Hallström har tidigare tack vare formstudier och fyndnivåer trott sig kunna datera do äldsta norr- ländska fynden till »i runt tal (5000)—4000 f. Kr. födelse».0 I fyndet från Västra Edsbyn, som visserligen ej tillåter en datering från denna synpunkt, har vi dock fått ett fynd, som tack vare gynnsamma fyndomständighter kan fixeras på pollenanalytiska väg. Är denna datering riktig, understryker den det tidigare antagandet om den äldsta bebyggelsen i dessa trakter, som tack vare fyndkombinationen bör äga sin tillämpning även på det övriga Norrland. Jag bortser då från möjligheten av en ännu äldre bebyggelse och i så fall en annan kultur, som de senare årens fynd av primitiva artefakter kring Torne träsk och andra norrländska fyndlokaler antytt.7 Dettta problem om en ännu tidigare bosättning är långt ifrån utredd. I varje fall kan vi dock säga, att vi i föremålen från Västra Edsbyn äger ett fynd från ett äldre skede av den norrländska kultur, som en gång i full ut- veckling som de förnämsta vittnesbörden om sin livskraft skulle lämna efter sig de vackraste skifferarbetena och de naturalistiska hällristningarna.
Fyndbeskrivning
Slutet fynd bestående av 5 yxor eller yxämnen av strålstensskiffer och en lösare skiffrig bergart. Tillhör Ovanåkers Hembygdsförening, Edsbyn, kopior i SHM inv. nr 22302.
Fynduppgifter: Föremålen påträffades vid dikesgrävning på en äng kallad Rävabergstäkten, belägen på hemmanet Västra Edsbyn nr 4, Ovanåker sn,
5 A. E u r o p a a u s , österbottnische Gerättypen, a. a., s. 221. — O. B . S a n - t e s s o n , Magiska skifferredskap från Norrlands stenålder, Arctos Svecia I, s. 16, 1941. — Jfr även ett depotfynd från Lauka i Nordtavastland med en nordbottnisk hacka och 8 mer eller mindre ofullbordade hälslipade tvär- yxor, A. E u r o p te us, Kansallismuseon kivikauden kokoelmain kasvu vuosina 1920—23, Suomen Museo, XXXII, fig. 13, s. 45, 1925 (Erwerbungen des Nationalmuseums in den Jahren 1920—23, Referate, s. 2).
0 G. H a l l s t r ö m , a. a., s. 138.
7 A. B a g g e . Stenåldern vid Torne träsk, Norrbottens Hembygdsförenings Tidskrift, 1937, s. 89 ff. — G. H a l l s t r ö m , a. a. s. 220 ff,
54 S V E R K E R J A N S O N O C H fl. S A N D E G R E N
c:a 25 m från gränsen mellan Västra Edsbyn nr 4, och nr 6. Tre av före- målen låg tätt tillsammans och kom i dagen vid ett och samma spadtag. De två övriga låg på var sin sida om de föregående, ungefär på en halv meters avstånd från dessa.
a) grovt slagen yxa av österbottnisk typ, endast eggpartiet slipat. Till- plattad spetsoval genomskärning. 220X84X25 mm.
b) grovt slagen yxa, nordbottnisk hacka, med eggpartiet delvis slipat.
Oregelbunden spetsoval genomskärning. 227X61X42 mm.
c) grovt slaget ämne till yxa av typ sora föregående. Inga slipade ytor.
Oregelbundet spetsoval genomskärning. 284X71X46 mm.
d) grovt, runt om slaget ämne till yxa. Oregelbundet spetsoval genom- skärning. Vittrad yta. 197X72X41 mm.
e) ämne till yxa? med oregelbundet spetsoval genomskärning. Den starkl vittrade ytan omöjliggör ett närmare bedömande om graden av eventuell be- arbetning. 89X51X27 mm.
Sverker Janson
1'OLLENANALYTISK DATERING
Alldenstund de ovan b e s k r i v n a s t e n y x o r n a s typologiska k a r a k t ä r icke giver s ä k e r u p p l y s n i n g om d e r a s ålder, h a r u n d e r t e c k n a d anmo- dats g ö r a ett försök till datering på pollenanalytisk väg. Det för detta ä n d a m å l till mitt förfogande ställda materialet, som på ett s y n - nerligen förtjänstfullt sätt i n s a m l a t s av h r Nils Öländers, Norreds- b y n , u t g ö r e s dels av ett s t ö r r e stycke av don mjäliga lera, som ome- delbart u n d e r l a g r a d e fyndet, dels av en s e r i e om 16 prov, tagna invid fyndplatsen från m a r k y t a n ned till fyndnivån.
Enligt av h r Ö l ä n d e r s i brev lämnade u p p l y s n i n g a r ligger fynd- platsen på V o x n a n s älvplan 700 ä 800 m N V om den plats, d ä r j a g i n s a m l a t den provserie, som ligger till g r u n d för det pollendiagram från Bäck, vilket j a g publicerat som fig. 15 i » O v a n å k e r s sockens geologi»8. M a r k y t a n vid fyndplatsen för s t e n y x o r n a ä r alldeles plan.
Det 70 cm m ä k t i g a jordlager, som täckte fyndet, u t g ö r e s av en på o r g a n i s k a ämnen g a n s k a rik älvmjäla, vilken u n d e r mikroskopet vi- s a r sig innehålla pollen, o r m b u n k s s p o r e r och S p h a g n u m s p o r e r s a m t diatomacéer tillhörande s l ä k t e n a Cymbella, E u n o t i a , P i n n u l a r i a och S t a u r o n e i s , samtliga vanliga sötvattensarter. F y n d n i v å n framträdde enligt h r Ö l ä n d e r s som en s v a g våglinje i det u p p t a g n a diket och fyndet låg i cn liten s ä n k a på denna linje. D e n n a iakttagelse ä r av
8 S a n d e g r e n , R., Ovanåkers sockens geologi. I: Ovanåker, en norr- landssockens öden genom seklerna, Bollnäs 1937.
stor vikt, alldenstund därav synes antagligt, att nämnda våglinje mar- kerar en erosionskontakt och därmed en lucka i lagerserien. Detta har bekräftats av den pollenanalytiska undersökningen, i det att den mjäliga leran omedelbart under fyndnivån endast innehåller ett och annat pollen av tall, medan provet närmast ovan densamma är rikt på tallpollen och dessutom innehåller pollen av både björk och al. Vid en jämförelse med det ovannämnda pollendiagrammet från Bäck, fig.
2, framgår sålunda, alt den del av lagersericn, som representeras av proven 14—16 i diagrammet från Bäck, saknas vid fyndplatsen för stenyxorna. Den har blivit borteroderad, sannolikt vid en förskjut- ning av strömfårans läge på älvplanet, en i älvplansavlagringar myc- ket vanlig företeelse. I samband härmed må framhållas, att de post- glaciala älvsedimentens underlag, den leriga mjälan, enligt hr Ölän- ders ligger på en flera meter högre nivå vid fyndplatsen för sten- yxorna än vid Bäck. där lagerserien ej synes ha blivit störd av erosion.
Av det ovan anförda framgår, alt stenyxorna på ett eller annat sätt hamnat i älven och därefter överlagrats av yngre älvsediment. Huru- vida de avsiktligt nedlagts — varpå deras samlade anhopning möj- ligen skulle kunna tyda — eller om de tappats i vattnet vid kant- ring av en farkost eller förts till platsen genom älvens erosion i en strandbrink torde nu vara vanskligt att uttala någon mening om. Det överlagrande älvsedimentets pollenflora ger emellertid ett klart be- sked om yxornas minimiålder.
Fig. 3 är ett pollendiagram från fyndplatsen för stenyxorna. Den goda överensstämmelse detta diagram visar med diagrammet från Bäck är en borgen för att en ostörd, naturlig lagerföljd föreligger, och att yxorna sålunda icke kunna vara nedlagda i on grävd grop i marken. Man igenkänner t. ex. den karakteristiska grankurvan inom diagrammets övre del, det något djupare ned uppträdande stora björkmaximet och därunder det väl markerade almaximet. Av största betydoiso för dateringen är jämförelsen med de diagram L. von Post publicerat från Hälsingland9 och E. Fromm från Ångermanland10
och med hjälp av vilka geokronologiska data kunna inplaceras i dia-
" v o n P o s t , L e n n a r t , Norrländska torvmossestudier. II. G. F. F.
Bd 52, 1930.
10 F r o m m, E r i k , Geochronologisch datierte Pollendiagramme und Diatoméenanalysen aus Ångermanland. G. F. F. Bd 60, 1938.
56 S V E R K E R J A N S O N O C II II. S Ä N D E G R E N
O W 20 30 W M 60 70 80 90 / 0 0 \
S a / p QC/I v>de
ra//
Björk / I l
• - — H a s s e /
— Gran A/m
• - L , n d
Fig. 2.
Pollendiagram frän Bäck, Ovanåker sn, Hälsingland.
R. Sandegren 1930.
Abb. 2. Po))cnd|agramm von Bäck, Ksp. Ovanåker, Hälsingland.
B . Sandegren 1930.
O 10 W 3 0 10 SO 60 70 8 0 90 700°/"
15 1lI 13 IZ 11 10 9 8 7 6 5 16 f 3 Z 7 -
6 -
5 -
4 -
3-
2-
1 -
A
S3
>
Z e r - TiyctZa,
\
1 \
l \ \
i \ N i ' \ _
T V ,
T7J>^
t
\
^ ^
, /
\
\ /
V r
"^*. k
\
{ ^
\
\
Sälxf och vide T a U
Björk.
•AL
H a s s e l Graju Alm.
LiruL
1 FynjäplaJserv
Lig. 3.
Pollendiagram från fyndplatsen för yxorna från Västra Edsbyn, Ovanåker sn, Hälsingland. Lcrmjälan omedelbart under fyndnivån innehåller endast enstaka
pollen av tall. R. Sandegren 1940.
Abb. 3. Pollendiagramm vom Fundplatz fiir Axte von Västra Edsbyn, Ksp. Ovanåker, Hälsingland. Der Flusslehm unmittelbar unter dem Fundniveau enthält nur cinzelne
Kieferpollen. R, Sandegren 1939.
58 S V E R K E R J A N S O N O C H R. S A N D E G R E N
grammet från fyndplatsen för stenyxorna. Följande daterbara nivåer må här framhållas:
Grankurvans hastiga stigande vid nivån mellan proven 7 och 8 (den rationella granpollengränsen) tillhör enl. Fromm tiden c:a 1000 f. Kr.
Diagrammet visar från prov 3 till prov 8 en sammanhängande och väl utbildad lindkurva. En lika vacker lindkurva, som, liksom i vårt diagram, slutar strax ovan den rationella granpollengränsen visar von Posts diagram från en myr vid Norrlången, 6 km V om Delsbo kyrka i Hälsingland. Lindkurvan börjar i von Posts diagram vid den pollenanalytiska lednivå han betecknar med bokstaven d och som Fromm i Ångermanland daterat till c:a 4200 f. Kr. Lindkurvans början i vårt diagram faller mellan proven 2 och 3, ej fullt 1 dm ovanför stenyxornas fyndnivå, varför dessa måste härröra från en tidpunkt f ö r e 4 2 0 0 f. Kr.
Alkurvans början, von Posts lednivå e, har Fromm i Ångerman- land daterat till c:a 6350 f. Kr. Provet 1 i vårt diagram, som är taget vid yxornas fyndnivå visar ännu relativt hög alpollcnprocent, varför yxorna med all sannolikhet måste vara avsevärt yngre än nämnda tidpunkt. Den datering jag på ovan anförda grunder anser sannolik i fråga om stenyxorna från Edsbyn är, att de tillhöra det skede av äldre stenålder, som faller omkring liden för Litorinahavets maximistånd, vilket enligt Montelius brukar sättas till c:a 4500 f. Kr.
Sjön Ullungen vid Edsbyn ligger nu 154,3 m ö. h. Enligt B. Hal- den11 skulle havsstranden i Hälsingland vid tiden för Litorinahavets maximistånd ha legat föga mer än 100 m ovan nuvarande havsyta.
Detta innebär, att Voxnans dåvarande mynning befann sig någon- städes mellan Alfta kyrka och Viksjön, d. v. s. mer än 1 mil Ö om Edsbyn. Efter vad man känner, synes bebyggelsen under nämnda stenåldersskede huvudsakligen ha varit knuten till havsstrandens närhet. Stenyxfyndet från Edsbyn bär emellertid vittne om, att be- folkningen redan under denna tid spritt sig från kusten upp efter Voxnans dalgång.
R. Sandegren.
11 H a 1 d e n, B e r t i l E., Om torvmossar och marina sediment inom norra Hälsinglands litorinaområde. S. G. U. Ser. C. N:o 280, 1917.
Z U S A M M E N F A S S U N G
SVERKER JANSON und E. SANDEGREN: Ein geschlossener Fund aus dem älteren Steinalter Norrlands.
Im Jahre 1938 wurde bei Västra Edsbyn, Ksp. Ovanåker, Hälsingland, ein geschlossener Fund angetroffen, der aus 5 Äxten öder Halbfabrikaten einer harten, schieferigen Gesteinsart besteht, Abb. 1. Obschon kein Stuck oinen klar ausgeforraten Gerättypus repräsentiert, lassen sie sich ain ehesten mit den sog. österbottnischen Queräxten und primitiven nordbott- nischen Häcken öder Vorarbeiten dazu vergleichen. Bezeichnend fiir alle Ge- räte sind vor allem die primitive Schlagtechnik und die geringe Bearbeitung der natiirlichen iStoffo. Durch Pollenanalyse känn der Fund in die Zeit etwa um den Höchststand des Litorinameeres bestimmt werden. Dieses hohe Alter stimmt nun zwar nicht mit der Datierung der nordbottnischen Hacke öder der österbottnischen Queraxt iiberein, die friihestens in die Ganggräber- zeit anzusetzen sind. Horvorzuheben ist aber, dass sich von Norrland und Finnland gewisse Vergleichspunkte mit dieser frliheren Datierung iiiichweisen lassen. G. H a l l s t r ö m hat auf einige schwedische Funde von Äxten mit primitiver Schlagtechnik aufinerksam gemacht, die er in ungefähr dieselbe Zeit datiert. Aus Finnland ist die Souniusjärvikultur zu nennen, bei der Ty- pen vorkommen, die als primitive »Rovaniemihacken» betrachtet werden kön- nen und nach Europaeus in dio Zeit um den Höchststand des Litorinameeres zu datieren sind. Der Fund von Västra Edsbyn scheint also die frtiheren An- nahmen von der ältesten Bebauung in Hälsingland zu bestätigen; infolge der Fundkorabination muss das auch fiir das tibrige Norrland gelten.
Die 70 cm starke Erdscbicht, die den Fund bedeckte, bestand aus an orga- nisclien Stoffen reichem Flusslelim. Das Fundniveau trät im Schnitt als schwachc Wellenlinie hervor, dio deutlich durch einen Erosionskontakt verur- sacht war und damit eine Lilcke in der Schichtenabfolge markierte. Die Äxte sind auf irgendeine Weise in den Fluss gekommen und dann von Fluss- sediment iiberlagert. Die gute tlbereinstimmung zwischen don Diagram- men Abb. 2 und 3 von Västra Edsbyn bzw. Bäck, 700 bis 900 ra nordw.
vom Fundplatz, ist oin Beweis ftir das Vorliegen einer ungestörten Schichtenabfolge. Durch Vergleicbe mit den Untersuchungen von L. v o n P o s t und E. F r o m m aus Hälsingland und Ångermanland lassen sich folgende geokronologische Daten in das Diagramm von Västra Edsbyn auf Abb. 3 anbringen. Das schnelle Steigen der Fichtenkurve bei den Proben 7 und 8 gehört in die Zeit von etwa 1000 v. Chr. Der Beginn der Lindonkurve in Ångermanland und Hälsingland känn auf etwa 4200 v. Chr. datiert worden.
Diese fällt auf unserem Diagramm Abb. 3 zwischen die Proben 2 und 3, nicht ganz 10 cm von dom Fundniveau oberhalb der Steinäxte, woshalb dieses aus einer Zeit von mehr als 4200 v. Chr. herstammen muss.
Der Beginn der Erlenkurve ist in dio Zeit 6350 v. Chr. datiert. Die Probe 1 zeigt, noch einen relativ hohen Erlenpollenprozentsatz, weshalb die Äxte erheblich jiinger sein miissen. Wahrscheinlich känn der Fund in die Zeit uin don Höchststand des Litorinameeres bestimmt werden, der nach M o n t e l i u s ungefähr um 4500 v. Chr. angesetzt zu werden pflegt.
