DEN TIDIGA SVENSKA KRIMINALBERÄTTELSEN

(1)

Inledning

Förhållandet mellan så kallad finlitteratur och popu- lärlitteratur har sedan slutet av 1700-talet av de flesta forskare och opinionsbildare betraktats såsom proble- matiskt. Man har gärna framställt saken som om ’finlitteratur’ och populärlitteratur skulle existera på två från varandra väl avgränsade och isolerade plan, där ’finlitteraturen’ gavs en hög position och populärlitteraturen en låg. Det vore nog rimligare att se dem som organiskt sammanhängande i ett enda system, där enskilda förfat- tarskap eller litterära verk i olika grad kan tendera mer åt det ’finlitterära’ eller det populärlitterära hållet. Den ofta framförda tanken att genrer i sin helhet tillhör endera ’finlitteraturen’ eller populärlitteraturen måste vid närmare eftertanke avfärdas: det finns ’finlitterära’ och populärlitterära barockoperor, hjälteepos, kärleksberät- telser och födelsedagsdikter. Några kriminallitterära exempel kanske förtydligar resonemanget. Sannolikt skulle många bedömare placera romaner som Fjodor Dostojevskis Brott och straff, Émile Zolas Thérèse Ra- quin och Hjalmar Söderbergs Doktor Glas, liksom no- veller som Victoria Benedictssons ”Förbrytarblod” och August Strindbergs ”En brottsling” i den ’finlitterära’

halvan av spelplanen. De skulle sannolikt också placera Mary Elizabeth Braddons Lady Audley’s Secret, Frank Hellers Herr Collin är ruinerad och James Hadley Cha- ses No Orchids for Miss Blandish i den populärlitterära halvan. Det är dock viktigt att fastslå att det rör sig om en skillnad i grad, inte i art. Genomför man blindtester med texter som dessa blir bilden avsevärt mindre enty- dig. Läsarens uppfattning av texten styrs i hög grad av de förväntningar som författarnamn, bokomslag, titel och genrebeteckning väcker.

Nedan skall kriminalberättelsens historia och formvärld – framför allt i Sverige – sammanfattas yt- terst kortfattat. Kriminalberättelsen utgör såväl kvali- tativt som kvantitativt en betydande del av den mas- spridda skönlitteratur som lästes i större utsträckning och som således påverkade nationens fantasiliv. Den

kommer att framgå nedan, anpassades i äldre tider masspridd skönlitteratur efter distributionsformen.

Brottslingsbiografier och rövarromaner

Redan under 1500-talet hade romaner om brottslingar skrivits i Spanien, till exempel den anonyma La Vida del Lazarillo de Tormes (omkring 1554). Dessa populära så kallade pikareskromaner spreds och kopierades i öv- riga Europa (till exempel av Daniel Defoe i The For- tunes and Misfortunes of the Famous Moll Flanders och The History and Remarkable Life of the Truly Honorable Colonel Jacque, Commonly Called Colonel Jack, båda 1722). Från 1500-talet och framåt publicerades brottslingsbiografier, och även detta blev en bestående undergenre. Den kom att utgöras av berättelser om verkliga och om uppdiktade missdådare. Som ett exempel på genrens popularitet kan nämnas att fiktionaliseringar- na av rövarhövdingen Louis Dominique Bourguignons (1693–1721) liv och karriär, på olika europeiska språk beräknas ha sålts i sammanlagt 40 miljoner exemplar. I Danmark utgavs en version 1759. Även i Sverige fängs- lade Bourguignon – som uppträdde under smeknam- net Cartouche – sinnena: 1770 utgavs exempelvis Den Fransyske Stor-Tjufwen Cartouchs Lefwernes-Beskrifning och så sent som 1908–10 en 1.260-sidig version skriven av tysken Paul Walter, i översättning kallad Louis Do- minik Cartouche (utgiven under pseudonymen Guido von Fels).

Transvestiten Lars Molin (1785–1845) var en svensk svindlare och tjuv som fick kultstatus i sin sam- tid. Hans spökskrivna memoarer, Äfventyraren, Den byx- löse, eller Den riksbekante Lasse-Majas (hvars rätta namn är Lars Molin) besynnerliga öden och lefnadshändelser (1833), var 1916 uppe i tionde upplagan (senaste utgåva 2006), medan en annan variant, Den beryktade Lasse- Majas äfventyr, på titelbladet till 1914 års utgåva uppges vara ”44:e upplagan”. En avsevärt kortare version (ett så kallat skillingtryck), betitlad Den svenske stortjufven Lasse-Majas äfwentyr ifrån hans födelse till dess han blef frigifwen från Carlstens fästning år 1838 (1853) utkom i många upplagor ända in på 1900-talet.

Mästertjuven Carl Fredrik Lilja (1812–72) var en annan brottsling med stark attraktionskraft på bokmarknaden. Han och Carl Magnus Ekborn samman- Dag Hedman

(2)

ställde Den beryktade lifstidsfången Carl Fredrik Liljas märkvärdiga lefnadsöden, djerfva stölder och många äf- ventyr så väl hemma som i främmande land (1853), som under 1800-talet utkom i tio upplagor. Dessutom utgavs fyra upplagor av två likartade skrifter av journalis- ten Carl Lorentz Jr.

Livgardisten Pehr Victor Göthe (1840–62) blev föremål för inte mindre än 16 skillingtryck, utgivna 1861–63, efter det han vid högmässotid på påskdagen 1861 rånmördat en affärsföreståndarinna i Stockholm.

Dessutom finns berättelser eller visor om honom i ytterligare nio tryck, som även innehåller material som är orelaterat till Göthe. Antalet sensationella rättsfall som i fiktionaliserad form spritts på detta sätt är för närva- rande okänt, men torde vara högt.

En underavdelning till brottslingsbiografien är rövarberättelsen. Sådana finns från 1700 och framåt.

De utgör en blandform av brottslingsbiografien och berättelsen om hemliga sällskap, som har gamla anor.

Ur verkliga livet har Cartouche redan nämnts, men en lång rad av de internationellt sett mest framgångsrika rövarberättelserna hade fiktiva hjältar, med välkling- ande namn som Astolfo, Glorioso, Carolo Carolini, Rinaldo Rinaldini eller Schinderhannes (överrepresen- tationen av italienska namn är genretypisk). Påverkad av denna undergenre skrev den tyske nationalskalden Friedrich von Schiller dramat Die Räuber (1782; sv. ti- tel: Rövarna). Framför allt under 1700- och 1800-talen hade denna litteraturkategori stora publika framgångar.

Av det som trycktes i Sverige var så gott som allting översatt. Bland de synnerligen få inhemska författar- na av rövarberättelser finner man pastorsadjunkten i Norrköping Pehr Niclas Flamén (1785–1823) med ro- manerna Röfwar-Anföraren Gonzalow. Händelse från 4:de eller 5:te Århundradet (1813) och Berg-Gubben eller Flagelli Pieronzettos Besynnerliga Öden (1814–16). Inslag av rövarberättelsen möter också hos Wilhelm Fredrik Palmblad (1788–1852), exempelvis i Resorna (1813).

Skillingtryck

Ända sedan 1500-talet hade man i Europa givit ut folkliga småtryck, förlagsprodukter med ett starkt begrän- sat omfång (högst ett tryckark), som främst salubjöds på marknader av ambulerande försäljare, och vars pris var tillräckligt lågt för att även kapitalsvaga läsare skulle kunna köpa dem. Ursprungligen spelade illustrations-

materialet i dessa tryck en väsentlig roll, eftersom läs- kunnigheten ej var utbredd. Varteftersom läskunnig- heten tilltog kom bildelementen att trängas tillbaks av texterna. Dessa tryck kunde handla om politik och religion, men en stor andel av dem var skönlitterär. De kunde innehålla prosa eller lyrik, och icke sällan fick köparen såväl en prosa- som en diktversion av samma händelseförlopp. Av de skönlitterära skillingtrycken bestod en betydande del av brottsrelaterat material.

Brottslingsbiografierna har redan nämnts i förbigåen- de. Från början av 1700-talet kan man belägga folkliga småtryck som behandlar verkliga rättsfall. Detta kom att bli en populär genre (i Sverige framför allt under 1730- och 1740-talen och från och med 1820-talet). Den produktive Lars Fredrik Ågren (1869–1917) kunde exempelvis under ett enda år (1891) finna avsättning för tre sådana alster: Sång och berättelse om Delsbomörda- ren P.M. Johansson, ”Knifven” kallad, samt Delsboligans slutliga fängslande (7 s., två uppl. samma år), Sång och berättelse om Nordmalingsdådet (7 s.) och Sång och be- rättelse om Östersundsmordet, då mörderskan och gift- blanderskan Edla Hedin gjorde slut på sin man, Johan- nes Michael Michaelsson-Hedin (7 s.). Ibland kunde det röra sig om verkliga mikrotryck: den anonymt utgivna Han mördade honom! (1891) omfattar exempelvis blott två sidor.

Det är viktigt att framhäva, att skillingtrycken i en tid då det saknades dags- och veckopress på lands- bygden ofta spelade en nyhetsförmedlande roll. Redan titlarna på de anonymt utgivna En splitterny, sannfärdig och upplysande visa om Den stora guld- och juvelstölden i Stockholm i Maj 1887 eller Huruledes skatter för 30,000 kronor bortröfwades, med porträtt af stortjufwarne (1887, 8 s.) och Berättelse om den swenske Kain, brodermördaren Grefwe John Mörner, och hans gräsligt kallblodiga brott, som tilldrog sig i Stockholm, i huset N.o 37 Grefgatan, 4 tr. upp, Fredagen den 4 September 1891 kl. mellan 2 och 3 på morgonen, då ynglingen John Mörner med twänne revolverskott mördade sin äldre broder, Bror Mörner, och nu för detta hemska dåd blifwet dömd att undergå lifstids fängelsestraff (1892, 4 s.) pekar på detta. Framhävandet av nyheten och sanningshalten i den första titeln och angivandet av datum och klockslag i den andra är tyd- liga markörer på den nyhetsförmedlande roll som dessa folkliga småtryck kunde ha, sin skönlitterära status till trots. Man kan till och med ganska ofta se att olika tryck utkommer om ett och samma brott: vid uppda- gandet av det, när brottslingen gripits, när brottslingen

ag Hedman | »Den tidiga svenska kriminalberättelsen» | www.litteraturbanken.se 2007

(3)

erkänt och när straffet verkställts. Exempel på detta ger den stora grupp svenska tryck, utgivna 1869–74, som handlar om Jean Baptiste Troppmanns mord på familjen Kinck i Elsass. Samtidigt som man i skilling- trycket fick reda på vad som faktiskt hänt, fick man en skönlitterär upplevelse genom gestaltningen, endera i lyrisk form till någon psalmmelodi eller någon bekant slagdänga, eller också genom den dramatiserade framställningsformen i prosa, där det sentimentala och sensationella stod i centrum.

Avslutningsvis skall här återges ett textprov på skillingtryckens standardversmått knittel. Det är förfat- tat av den redan nämnde Lars Fredrik Ågren, och fung- erar som aptitretare på titelbladet till Sång och berättelse om ”Jack uppskäraren” och de förskräckliga qvinnomorden i London (1890, 8 s.):

Se Britaniens folk det lider, Och dess qvinnor ängsligt qvider

Utaf hämnaren.

Ty en mördare grasserar, Sina offer grymt marterar

”Jack uppskäraren”.

Och polisens skarpa öga Emot mördar’n gagnar föga

Ty han trotsar dem.

Nya offer jemt han mördar, Och dem obarmhertigt dödar

”Jack uppskäraren”.

Kriminalfiktion i pressen

I början av 1830-talet började i Sverige en omvandling av de tekniska förutsättningarna för tidningstryck, som ledde till att man snabbt och billigt kunde producera tidningar. Detta ledde dels till att dagstidningen föd- des, dels till att nyheter i olika former spreds till större skikt av befolkningen genom att priset kunde pressas.

Tidningstryckning blev en maskinell process, i stället för att tidigare ha varit ett hantverk. Antalet tryckta exemplar per timme tiofaldigades med ett slag. Tidnings- redaktörerna insåg att det fanns ett behov av skönlit- terärt material i spalterna. Dels tryckte man kortare texter, som presenterades i sin helhet i ett nummer, dels tryckte man uppstyckade längre texter. En ny genre, följetongsromanen, såg dagens ljus. Med följetongsro- man avses en text som skrivits för första publicering i pressen (om en sådan text återpublicerades i bokform

undergick den ofta bearbetning). En följetongsroman disponerades så att författaren i slutet av varje avsnitt höjde intensiteten, så att läsaren efter genomgången av avsnittet kände en stark önskan om att få ta del av fort- sättningen. Ett sådant avsnittsslut kallas med en ang- losachsisk term för ’cliffhanger’. (Man ser hjälten eller hjältinnan dinglande från en utskjutande klippspets nedanför vilken en skenande buffelhjord rör sig, som omedelbart skulle massakrera huvudpersonen om denne föll, medan uppifrån en grupp huvudjägare smyger sig fram, vilket ögonblick som helst hotande att gripa tag i sitt offer. Vill ni veta hur det går? Köp tidningen i morgon, käre läsare, och läs den spännande fortsätt- ningen!)

Det säger sig självt att en betydande del av den sålunda distribuerade litteraturen handlade om brott.

Kända utländska exempel på författare med kriminalitet i fokus som först publicerade sina verk i tidnings- form är Charles Dickens, Wilkie Collins, Fjodor Dos- tojevski och Émile Zola. Edgar Allan Poes inflytelse- rika, av E.T.A. Hoffmann inspirerade detektivnoveller om chevalier Dupin (”The Murders in the Rue Morgue”, ”The Mystery of Marie Rôget”, ”The Purloined Letter”) trycktes ursprungligen i amerikanska tidskrifter 1841–45.

Hur det ser ut beträffande utgivningen av be- rättelser om brott i svensk press är okänt. Ingen forsk- ning på området existerar, och ingen systematisk bibliografering av skönlitteratur i svensk press har gjorts, förutom Per Rydéns Svenskt pressregister 1880–1900 (1967–89). Det är således okänt när den första skön- litterära kriminalberättelsen publicerades i svensk periodika. Helt klart är att åtskilligt döljer sig där som skulle motivera en nyskrivning av den svenska krimi- nalberättelsens historia. Exempelvis har det ofta häv- dats att Fredrik Lindholms under pseudonymen Prins Pierre författade Stockholms-detektiven. Brottmålsroman (1893), skulle vara den första svenska detektivromanen, men man kan konstatera att Stockholms-Tidningen un- der perioden 16.12.1891–29.3.1892 som följetong pu- blicerade den anonyma På godt och ondt. Roman, där huvudpersonen är den skarpslipade amatördetektiven Svartman, som löser ett knepigt mordfall i Stockholm.

Naturligtvis skulle en noggrannare genomgång visa att Svartman varken var först eller ensam på plan.

Liksom huvuddelen av skönlitteraturen i press- sen publicerades På godt och ondt aldrig i bokform.

Många för förståelsen av genrens historia och utveckling viktiga verk med lockande titlar slumrar således

(4)

i tidningsläggen, som pseudonymen Alexandras Det falska testamentet. Nutidsskildring (Stockholms-Tidning- en 5.3–25.4.1894), den anonyma En svensk detektiv på äventyr (Veckan. Läsning för Ung och Gammal 1908:1–

59) och Edel Lindbloms (1853–1946) Gamle Vidal. En svensk detektivs bragder i Amerika (Hemmet. Läsning för Ung och Gammal 1911:23–49).

”Sveriges produktivaste och framgångsrikaste författarinna före Selma Lagerlöf”, skulle man kunna kalla Jenny Braun-Ödmann (1847–1917; pseudonymen J–y Brn). Hon var sannolikt den populäraste författar- innan till kriminalberättelser i Sverige under 1800-talet och början av 1900-talet. Hennes författarkarriär in- leddes 1867 med romanen Brottslingen, och avslutades först 1928, alltså drygt ett decennium efter hennes död, med publiceringen av romanen Till ärans höjder, som ej tidigare utgivits på bokmarknaden. Hennes roma- ner trycktes dels som följetonger i Fäderneslandet och Stockholms-Tidningen, dels som kolportage. Endast en bråkdel av dem utkom på den ordinarie bokmarknaden, nämligen i Dahlbergs förlagsaktiebolags stora Jenny Braun-satsning åren 1914–1919 i olika billigboks- serier. Mest känd i hennes produktion är Dolda brott.

Ur Stockholms mysterier (Stockholms-Tidningen 9.5–23- .7.1894). Dolda brott utgavs tillsammans med förfat- tarinnans Ebba Brahes ring 1902–03 som kolportage i sammanlagt 28 stycken 24- och 32-sidiga häften. Detta exempel visar hur lång tid det kunde ta för presspubli- cerad skönlitteratur att utgivas på bokmarknaden.

Maskerad romanutgivning i form av pseudoperiodika

Riksdagarna 1824 och 1828–32 beslutade om underlät- tande av befordran av trycksaker, vilket resulterade i att inte bara tidningar, utan all periodisk press och broschy- rer på högst 4 tryckark skulle transporteras gratis inom riket om det trycktes på ett avgiftsbelagt, ’stämplat’

papper. Det gällde nu för förläggarna att söka utnyttja denna förmån, och i bräschen gick Lars Johan Hierta (1801–72) med Läsebibliotheket. Veckoskrift och Magasin för den Sköna Litteraturen (1844–51), som i praktiken var en maskerad romanutgivning, uppsminkad som periodika genom att åtta sidor material som notiser om konst, litteratur och kuriosa lades före och efter kärnan i numret, som var en del av en roman. När en roman var färdigutgiven gick man sedan till bokbindaren, som

rev bort de ’överflödiga’ sidorna i varje nummer och sedan band in vad som blev en bokutgåva av en roman.

Samma system för spridning av trycksaker fanns även i andra europeiska länder och i USA. På detta vis spreds åtskillig kriminallitteratur under 1800-talet. I Sverige följdes Hiertas succé redan 1846 av Albert Bonnier, som utgav Europeiska Följetongen ända till 1910. Senare projekt av samma slag är exempelvis Oscar Löwings Lördags-Qvällen. Illustrerad Romantidning för Alla (1879–85), Algot Emanuel Liljestrands Romanbladet.

Veckoskrift för Äldre och Nyare Romanlitteratur (1879–

87), Johan Wilhelm Svenssons Nya Romanbladet. Tid- ning för In- och Utländsk Romanlitteratur (1881–87) och Adolf Otto Hässlers Romantidningen Svea. För Svenska och Utländska Romaner (1885–86). Utländska exempel är The Leisure Hour. A Family Journal of Instruction and Recreation (1852–1905), den långlivade Die Gartenlaube (1853–1938) och Illustrirte [!] Romane aller Nationen.

Unterhaltungsblätter für Jedermann (1881–93).

Den svenska kolportageromanen

Ordet ’kolportageroman’ har länge haft en klang av un- dermålighet och har använts synonymt med ’dålig roman’.

Så var ursprungligen ej fallet. Termen har härletts ur den karaktäristiska distributionsform som är intimt förknip- pad med kolportageromanen, det vill säga den periodiskt uppdelade utgivningen av större verk arkvis i häften (oftast utgivna veckovis), som spreds via stationära eller ambulerande ombud, så kallade ’kolportörer’. Det vanligaste omfånget på dessa häften var 16 sidor, men även 24 och 32 sidor förekom undantagsvis. Priset var förvånansvärt kon- stant och låg oftast på 10 öre per häfte.

Eftersom de flesta svenska kolportageromaner omfattade 75 häften (motsvarande 1.200 sidor), blev det sammanlagda priset ganska högt, men det drabbade ju köparna endast i form av utlägg på 10 öre i veckan. Det var det distributionsformen gick ut på: att genom ett

’avbetalningssystem’ möjliggöra för mindre bemedlade att skaffa sig omfångsrika romantexter. Enstaka verk på betydligt större antal ark finns, exempelvis Grefvinnan Gurli eller Den hemlösa (1914) av Ernst Falkenberg (möj- ligen pseudonym för Elsa Ekstrand [levnadsår okända]) på 2.032 sidor (80 stycken 24- och 32-sidiga häften). De som orkade hänga med i utgivningen till romanens slut – vilket alltså kunde ta flera år – fick gratis ett vackert förlagsband att låta binda in hela verket i.

(5)

Kolportageromanernas författare har gått i skola hos bland andra Victor Hugo (1802–85) och Eugène Sue (1804–57). Bland svenskar som påverkat genren kan Almqvist och Viktor Rydberg (1828–95) nämnas.

Ämnena är sensationella, och inslag av brottslig verk- samhet och dess bekämpande utgör standardingredien- ser även i texter som eljest ligger kärleks- eller även- tyrsberättelsen nära. Intrigerna är komplicerade, med återkommande inslag som våld och andra grova förbry- telser, liksom även hemliga sällskap, som tar rättvisan i egna händer. Berättelserna fylls gärna av socialt patos, vilket medför att författarna förlägger brott och laster till samhällets högre skikt, medan dygderna återfinns hos ’det enkla folket’.

Visserligen spreds alla möjliga litteraturkatego- rier genom kolportageutgivning (biblar och andra reli- giösa skrifter, populärvetenskapliga verk, uppslagsverk och ’finlitteratur’ som Strindberg och Lagerlöf), men de verk som skrevs direkt för kolportageutgivning företer en alldeles särpräglad profil. Eftersom författarna inte kunde beräkna hur stor del av texten som skulle tryckas i ett enskilt ark, kunde de inte laborera med ’cliff-hangers’

i slutet på kapitlen eller avsnitten, till skillnad från följe- tongsförfattarna, som kunde sluta varje avsnitt med en knalleffekt som skulle locka till köp av nästa dags tid- ningsnummer för att läsa den spännande fortsättningen.

Författarna till kolportageromaner nödgades i stället hålla spänningen på ett kontinuerligt maximum för att förhindra bortfall av köpare under publiceringens gång.

Den som således söker den moderna thrillerns rötter bör söka bland kolportageromanerna: här föddes tekniken att skriva ’bladvändare’, som skulle trollbinda publiken från första till sista sidan genom en intensiv spänning, som alstrade ett starkt framåtriktat intresse hos läsaren:

hur skall det gå? vad kommer att hända härnäst?

I Storbritannien hade denna litteraturform sin blomstring kring 1800-talets mitt, i Tyskland något senare, i Sverige decennierna kring sekelskiftet 1900;

1880–1920 är den huvudsakliga perioden för dess före- komst på den svenska bokmarknaden.

Bland de framgångsrikare leverantörerna av kolportageromaner – framför allt sådana med inslag av kriminalitet – kan Adolf Otto Hässler (1847–1929), Axel Kerfve (1863–1938) och Hjalmar Wernberg (1867–

1924) nämnas.

Adolf Otto Hässler publicerade på eget förlag under 1880- och 1890-talen bearbetningar av tyska kol- portageromaner, som den anonymt utgivna Förbrytarli-

gan i Berlin eller Lönmördarens maka. Kriminal-Roman (1892–93). Från mitten av 1890-talet övergick han emellertid till att under den fornnordiskt klingande pseu- donymen Grimner skriva originalverk som Spökslottets fånge eller Dolda brott (1895–96) och ”sensationsoriginal- romanen” Hilma eller Vindö ros (1901–02), båda utgivna som 80 stycken 16-sidiga häften.

Axel Kerfves huvudopus inom kriminalgenren är romanserien Gunnar Holms minnen. Ur en Stock- holms-detektivs dagbok, som består av fyra delar, utgivna i sammanlagt 34 stycken 32-sidiga häften: Vackra gref- vinnan (1899), Mordet på Södra teatern, Hans höghets älskarinna och Falske doktorn (de tre sista utkom 1900).

Redan detektivens efternamn antyder influensen från berättelserna om Sherlock Holmes.

Hjalmar Wernberg skrev under eget namn och under pseudonymerna Rudolf Björnsson och Leon Sardoux en rad kolportageromaner och kriminalnovel- ler. Bakom fälda rullgardiner (1896–97) och I gyllene skam. Sederoman ur stockholmslifvet (1901), utgiven i 32 stycken 16- och 24-sidiga häften, tillhör båda den socialt engagerade romantypen med kriminella inslag.

I den sistnämnda utför polisdetektiven Olle Bovall skarpsinnigt slutledningsarbete i samband med jakten på en mördare.

På 1700- och 1800-talets bokmarknad

De verk av spänningskaraktär, som under 1700-talet utgavs på bokmarknaden och handlade om brott var till övervägande delen framställningar av verkliga brott.

Dessa gavs ut i långa serier. Den mest kända är François Gayot de Pitavals på domstolsprotokoll baserade Cau- ses célèbres et intéressantes i 20 volymer (från 1734 och ett okänt antal år framåt), som utgavs i bland annat en tysk översättning 1792–95, till vilken Friedrich von Schiller skrev förordet. I Sverige har vi Carl von Linnés (1707–

78) brottmålskatalog Nemesis divina (c:a 1755–74), som dock ej sammanställdes för utgivning, utan först publicerades 1852. Det originella med Linné är att han inte i första hand intresserade sig för de brott som behandlats inför domstol, som Pitaval med flera, utan för de brott som blev undanhållna rättvisans tjänare och i stället viskades man och man emellan.

Även fiktiva brottsskildringar (som inte grun- dades på verkliga rättsfall eller i alla fall inte föregavs göra det) spreds i bokform. Den tyske författaren och

(6)

juristen August Gottlieb Meissner (1753–1807) med sina drygt 50 ”Kriminalgeschichten” präglade av upplys- ningsandan brukar anges som genrens fader. Inspirerad av Meissner skrev Schiller ett par kriminalberättelser, bland annat ”Verbrecher aus verlorene Ehre” (1786), och vid sin död var Schiller inne i planläggningen av en roman om brottsligheten i Paris under Ludvig XIV:s regeringstid. Ett tidigt svenskt exempel är Carl Jonas Love Almqvists (1793–1866) novell ”Skällnora Qvarn”

(Törnrosens bok. Band XI, 1838), som ibland kallats för den första svenska detektivberättelsen, vilket bygger på ett obegripligt missförstånd, eftersom där inte förekom- mer något som helst detektivarbete eller deduktivt arbe- te. Däremot är det en kriminalberättelse som mot slutet innehåller en för tiden synnerligen avancerad thrillerscen i ett sågverk.

Den första detektivberättelsen i modern be- märkelse är såvitt bekant Hoffmanns Das Fräulein von Scuderi (1819), där Agatha Christies Miss Marple har sin anmoder i titelgestalten: en gammal, bräcklig dam, som väcker förtroende och kan konsten att dra ratio- nella slutsatser av ett givet material. Hon löser gåtan bakom en serie rånmord i Paris under Ludvig XIV:s regeringstid, vilket för tankarna till Schillers ovan be- skrivna projekt.

August Blanche (1811–68) producerade på kort tid sju omfångsrika romaner som blandade brott och dygder: Flickan i skärgården, Wålnaden (båda 1847), Banditen, Första älskarinnan (båda 1848), Kråknästet (1849), Sonen af söder och nord. Romantisk skildring ur sednaste pariserrevolutionen och Doktor Tartaglia (båda 1851). Även hans novellsamlingar innehåller en del kri- minalberättelser. Särskilt intresse har ”Lars Blom” i Hyrkuskens berättelser (1863), som även internationellt sett är en av de tidigaste ’upp i rök’-berättelserna, där ett spårlöst försvunnet mordvapen står i centrum (ny- utgiven i August Blanche: Lars Blom och andra felande deckarlänkar, 2007, som innehåller 14 av Blanches kri- minalberättelser).

När politikern, publicisten och tidningsägaren Carl Fredrik Ridderstad (1807–86) år 1851 utgav Samve- tet eller Stockholms mysterier var han starkt influerad av fransmannen Eugène Sue, som 1842–43 i dagstidningen Journal des Débats hade offentliggjort följetongen Les Mystères de Paris, som omedelbart blev en varaktig framgång, och spreds i översättningar till alla europeiska länder. Härmed var ’mysterie’-undergenren född:

inom kort såg man även Berlins mysterier, Londons mys-

terier, New Yorks mysterier, Philadelphias mysterier, Sankt Petersburgs mysterier, Stockholms mysterier, och till och med Göteborgs mysterier, bland många andra. År 1844 hade den svenska översättningen av Sues epokgörande verk publicerats på svenska. Här möttes läsaren av en så kallad ’social kriminalroman’, ett verk där den sociala patosen var lika viktig som kriminal- och äventyrsintri- gen. Ridderstad var den som skapade det första svenska verket i Sues efterföljd. I hans utforskning av samhäl- lets alla nivåer – särskilt de lägre klassernas nöd – är det specifikt brottsligheten som står i fokus. Ridderstads roman utgavs åter så sent som 1994.

Alfred Anderson (pseudonymen –lrf–) utgav 1867 och 1869 två novellsamlingar med det gemensam- ma namnet En polismans anteckningar. Fotografibilder ur Stockholmslifvet. Detta är det första kända svenska exemplet på undergenren ’fiktiva polisminnen’, som den framgångsrika Aurora Ljungstedt (1821–1908;

pseudonymen Claude Gérard) skulle berika med no- vellsamlingen Onkel Benjamins album. Små hvardags- historier (1873). Där berättar lagmannen Benjamin Ross sina minnen, av vilka ”Hastfordska vapnet” är den mest renodlat detektivlitterära (utgiven i nytryck på svenska och i engelsk översättning 2006). Till kriminalgenren hör även Ljungstedts roman Psykologiska gåtor (1868), där undersökarfiguren heter Alf Stjerne.

Johannes Bruzelius (1853–99) använde sig av båda slags detektivhjältar, som återfanns i den samtida litteraturen: Henning Everlöf i den saftiga sensationsromanen En ödets kastboll (1879) är anställd vid polisen, medan Hejdemar Filén i Stockholms-interiörer (1882–83) är pri- vatdetektiv. Den förstnämnda romanen har ett originellt inslag: detektiven visar sig ävenledes vara skurk, ett grepp som återanvänts av flera författare under 1900-talet (bland andra Samuel August Duse och Agatha Christie).

Sigurd Rubenson (1869–1909; pseudonymen John Moore) producerade två detektivromaner under den gemensamma rubriken Ur en detektivs anteckning- ar, dels Sju dagar och nätter (1888), dels Diamantstölden (1889). Hjälten John Moore är detektiv vid newyorkpo- lisen, och historierna berättas i memoarform. Svensk- amerikanska ämnen var populära inom svensk spän- ningsfiktion under decennierna runt sekelskiftet 1900, och Rubensons opus tillhör denna kategori, liksom Ernst Lindbloms (1865–1925) Den svensk-amerikanske Sherlock Holmes (1908).

Fredrik Lindholm (1861–1938; pseudonymen Prins Pierre) publicerade 1893 Stockholms-detektiven.

(7)

Brottmålsroman, där den i titeln omnämnde hjälten he- ter Fridolf Hammar, konstapel vid detektiva polisen.

Romanen handlar om stöld, mordbrand, försäkrings- bedrägeri och andra ekonomiska oegentligheter. In- dustrimannen Felix Brauner, romanens skurk och en tidstypisk övermänniska, står i centrum för framställ- ningen. Hans onda gärningar leder honom obönhörli- gen mot det avslutande självmordet.

1900-talets första decennier

Det tidiga 1900-talets svenska kriminalberättelser visar genomgående Arthur Conan Doyles genrekonstitu- erande inflytande. Detektiverna är exempelvis otroligt skickliga på att förkläda sig så att inte ens deras när- maste kan känna igen dem. Ofta har de bisarra eller excentriska drag, precis som Den store detektiven vid Baker Street. En rad svenska författare som gästspelade i genren med en eller två kriminaltitlar framträdde.

Den produktive och populäre Nils Hydén (1870–1943) publicerade under pseudonymen Ralf Heinitz Mr Swanson, Wexelgren & Co. Detektivroman från Stockholm (1907). Denna på spänstig prosa skrivna berättelse behandlar i likhet med Fredrik Lindholms Stockholms-detektiven brottslighet inom industrivärl- den. Hos Heinitz är inledningsvis den humoristiska vinklingen dock påfallande. Romanen handlar om den försvunne växelförfalskaren Jonas Wexelgren, direktör för konstgödningsaktiebolaget ”Robur et Securitas”. Är han mördad? I en virtuost utförd scen på Karolinska Institutets gård (s. 28ff) parodieras den berömda bår- husscenen i Émile Zolas kriminalroman Thérèse Raqu- in (1867). Med utvandrarromanen Kampen om dollars.

Skildringar ur nutida Amerikaliv (1909) skrev Nils Hy- dén under täcknamnet Einar Lind ett verk i en genre som var populär kring förra sekelskiftet. Här får läsa- ren följa en kriminell kamrer, Josef Theodor Petterson, som anglicerat sitt namn till mr J. Th. Pierson, på flykt till New York. Även några andra svenskars öden i den amerikanska storstaden och i Vilda Västern krönike- ras. Romanen innehåller förutom mord, stöld, svindel, tågplundring, vit slavhandel och mycken annan brottslighet även realia om USA som måste betraktas som ren emigrantupplysning (exempelvis fotografier av och kartor över New York och San Francisco), vilket givetvis under massutvandringens år bör ha haft sin givna attraktion för dem som valde att stanna kvar i Sverige.

I harmoni med den sedvanliga tendensen inom svensk utvandrarlitteratur vid denna tid, framställs USA som en rövarhåla. ”Vad skulle vi i detta förbannade land, där dollarn är allt och människovärdet intet?” frågar en av svenskarna sammanfattande mot berättelsens slut, och får svaret: ”Sverige är tiotusen gånger bättre än Amerika.”

Gustaf Rosengren (levnadsår okända, sanno- likt en pseudonym) levererade 1908 Den store okände, där tre personer, detektivkommissarien Eknäs, rann- sakningsdomaren Strindberg och före detta löjtnanten Lars Bergh, undersöker vad som ser ut som ett dubbel- mordsförsök i Saltsjöbaden.

Karl Benzon (1862–1914) skrev novellsamlingen Detektivbragder eller Stockholmsmysterier (1903), vars hjälte är privatdetektiven Leo Falk, och Den oväntade passageraren. Roman från ett stationssamhälle (1908), där hjälten, länsmansskrivaren Ivar Fogelström, beskrivs som en lärjunge till Poes chevalier Dupin. Båda verk tillhör stilistiskt den lundensiska studenttraditionen med dess stilblandningar, paradoxmakerier, halsbry- tande vändningar, oväntade sammanställningar, lärda anspelningar, respektlösa parodierande och överlägsna berättarattityd. Framför allt Den oväntade passagera- ren tillhör den i Sverige så ovanliga humoristiska kri- minalgenren. Redan inledningsmeningen i Detektiv- bragder eller Stockholmsmysterier, som parodierar första meningen i August Strindbergs Hemsöborna (1887), anger tonen: ”Han kom som en öfverraskning för oss alla.” Även inledningsmeningen i Den oväntade passageraren får sägas tillfredsställa högt ställda krav på överraskningspotential:

”Nej, det kunde icke vara en råtta.”

I ramberättelsen till Hugo Falks (1862–1925) novellsamling Klubben ”Mörksens gärningar”. Svenska detektivhistorier (1909) samlas medlemmarna i den i titeln nämnda klubben med jämna mellanrum för att umgås, äta och lyssna på de föredragna kriminal- berättelser som utgör tyngdpunkten i verket. Syftet med sammankomsterna sägs vara ”forskningarna i det hemlighetsfullas värld och undersökningarna rörande den intressantaste af alla vetenskaper: kriminalpsykolo- gien”.

Carl August Cederborg (1849–1933) utnyttjar i På jakt efter sig själf. Detektivroman (1909) ett origi- nellt uppslag: huvudpersonen vaknar och vet inte vem han är. Det visar sig så småningom att detta orsakats av att han vid ett rånmord utsatts för våld. Cederborgs Amatördetektivens första bragd. En stockholmsroman från

(8)

1906 (1911), där notarien Alf Grane är problemlösare, varierar det i samtiden så populära anarkisttemat. Här rör det sig om en rysk anarkistisk sammansvärjning syftande till att sabotera den ryska ekonomien medelst införandet av stora kvantiteter förfalskade rubelsed- lar. Falskmynteriet äger rum i Stockholm, varigenom Cederborg lyckas ge den sedan 1880-talet så populära anarkistberättelsen en svensk vinkel, som givetvis öka- de textens attraktionskraft inför de svenska läsarna.

Oscar Wågman (1849–1913; pseudonymen Sture Stig) blev med novellsamlingarna Sherlock Holmes i ny belysning (1908; berättelserna trycktes först i Stockholms Dagblad 1907) och Nya Sherlock-Holmeshistorier (1910) svensk föregångare inom deckarparodien. Läsaren mö- ter här en Watson som är betydligt mindre imponerad av Sherlock Holmes än i Arthur Conan Doyles historier. Huvudgreppet är att visa på alla den store detektivens yrkesmässiga misslyckanden och tillkortakom- manden som människa. Dessa berättelser blev kända främst genom att Gunnar Serner i sin självbiografiska roman På detta tidens smala näs. Funderingar över ett liv (1940) framhävde deras betydelse för hans utveckling som kriminalförfattare, vilket givit dem kultstatus.

Den nya vågen av inhemska svenska kriminalbe- rättelser i Sverige

Åren kring första världskrigets utbrott har sitt särskilda intresse när man söker följa den svenska spänningsfik- tionens historia. Efter mitten av 1800-talet tycks det som om det var först då som inhemska författare på allvar försökte ta upp konkurrensen med översättnings- litteraturen av detta slag. Framförallt gäller detta förfat- tare som är inriktade på att vinna en bildad publik som sina köpare och läsare.

Betecknande är läget inom kriminalberättelsen.

Denna typ av underhållningsfiktion hade florerat i novell- och romanform i Frankrike, Tyskland, England och USA i decennier utan att locka fram någon sär- skilt omfattande originalproduktion i Sverige. Men nu framträdde med ett slag åren kring 1914 en rad förfat- tare som arbetade flitigt i genren: Iwan Aminoff (1868–

1928; pseudonymen Radscha), Samuel August Duse (1873–1933), Axel Essén (1880–1951; pseudonymen An- ders Eje), Harald Johnsson (1886–1936; pseudonymen Robinson Wilkins), Julius Regis (1889–1925), Algot Sandberg (1865–1922; pseudonymen Felix Chamford),

Gunnar Serner (1886–1947; pseudonymen Frank Hel- ler), Otto Witt (1875–1923; pseudonymen Sam King), Harald Wägner (1885–1925; pseudonymen Lennart Slange) med flera. Samtliga dessa författare skrev likale- des äventyrsberättelser, och ofta är det en blandform av de båda genrerna som möter läsarna. Skillnaden mot de tidigare nämnda författarna från början av 1900-talet (Hydén, Cederborg med flera) är att dessa yngre för- fattare systematiskt producerade kriminalfiktion, inte gjorde enstaka gästspel.

Av dessa utmärker sig Duse som sin generations huvudexponent för den så kallade ’pusseldeckaren’, en intellektuell litteraturgenre, där tonvikten ligger på uppsamlandet och tolkningen av indicier och vittnes- mål. Duses debutroman Stilettkäppen (1913) är en listigt komponerad text, där läsaren blir lurad flera gånger.

Författaren visar att han studerat Arthur Conan Doyles berättelser om Sherlock Holmes ordentligt, men man måste nog erkänna att lärjungen vida överträffar mäs- taren i fingerfärdighet, framför allt vad förmågan att fabricera alternativa, lika sannolika tolkningar av ett händelseförlopp beträffar. Här måste Duse även vid en internationell jämförelse sägas vara direkt virtuos. Detta är ett drag som är genomgående i hans romaner om ad- vokaten och privatdetektiven Leo Carring, exempelvis Doktor Smirnos dagbok (1917), i vars slut en spektakulär överraskning väntar läsaren. Liksom alla skönlitterära detektiver decennierna kring 1900 har Leo Carring tyd- liga likheter med Sherlock Holmes. Han besitter utom- ordentlig iakttagelse- och kombinationsförmåga, är en vandrande uppslagsbok, och har en fysisk och psykisk uthållighet som är beundransvärd.

Samuel August Duse var även en flitig novel- list, som till fullo utnyttjade möjligheten att avsätta sina texter i den periodiska pressen. Under åren 1911–32 levererade han mot ett fast abonnemang två noveller (oftast med brottsmotiv) till ibland så många som 30 svenska dagstidningar samtidigt (givetvis erhöll samtliga tidningar samma noveller).

Julius Regis’ berättelser har kallats ’detektiv- thrillers’ och termen visar på den grundläggande skillnaden mot Duse, nämligen att Regis’ texter alltid inne- håller väsentliga inslag av handlingsmättad karaktär.

Givetvis saknas inte sådana inslag helt hos Duse, och Regis’ historier saknar inte heller intellektuellt resonerande, men det är tveklöst så att den senare satsar betydligt mer på yttre handling: hastiga förflyttningar till fots eller med något av de nya kommunikationsmedlen

(9)

aeroplan, automobil, motorcykel eller racerbåt, slags- mål och grovt våld, rån och andra hotfulla situationer, uppgörelser mellan beväpnade grupper som förvandlar luftrummet dem emellan till hett bly, belägringar av olika slag (gärna en eller flera skurkar som belägrar ett hus där hjälten är instängd), explosioner, och en klar överrepresentation av fartygsförlisningar.

Andra iögonenfallande inslag hos Regis är en tydlig modernitetsiver, som bland annat återspeglas i ordvalet (mikrofon, motordressin, travers, polisrazzia) och samtidsskildringen. Regis betraktade den demora- lisering som första världskriget medfört som grogrun- den för brott. Den moderna tidens puls fångas även i miljövalet, exempelvis reklamkontoret i romanen Den grå gästen (1922). Psykoanalysens intensiva närvaro i den svenska idédebatten under 1920-talet återklingar i romanen Granitporten (1924).

Regis’ produktion röjer också en innehållslig affinitet med de senare så kallade hårdkokta förfat- tarna, exempelvis förkärleken för lugubra miljöer och stort upplagda väpnade uppgörelser, som får karaktären av regelrätta slag. Det viktigaste sambandet torde emellertid utgöras av själva berättartekniken: historiernas starka spänningsladdning i nutidsplanet. Detektiven och hans medhjälpare utsätts kontinuerligt för faror och hot. Denna berättelsetyp står i motsats till den under 1910- och 1920-talen förhärskande kompositions- principen inom kriminalberättelsen, fastlagd redan av Hoffmann och Poe, där fokus riktas mot händelser i det förflutna, och handlingens intellektuella moment, exempelvis rationellt resonerande och materialsamlan- de, betonas.

Regis’ strävan att vara aktuell är påfallande: oftast har hans detektivberättelser sin bakgrund i samtida politiska händelser som turkiska revolutionen (Walter Cray från Paris, 1917), ryska februarirevolutionen (Kop- parhuset, 1918) och ryska oktoberrevolutionen (Eldens hus, 1923). Det även internationellt uppmärksammade brottmålet mot Hadjetlaché-ligan 1919–21 utnyttjades flera gånger av Regis, främst i Eldens hus.

Handlingen i detektivberättelserna utspelas oftast i stockholmstrakten, med förkärlek i skärgården.

Brottslingarna har dock mer exotiska hemadresser: det rör sig genomgående om utlänningar. Oftast är det nattsvarta skurkar, gärna med världserövrarambitioner.

Även denna brottslingstyp kan föras tillbaks till popu- lära internationella förlagor, som Arthur Conan Doy- les professor Moriarty i Sherlock Holmes-berättelserna

och Sax Rohmers ”djävulsdoktor” Fu Manchu, som från 1913 i en lång rad berättelser fortsatte sina attacker på Västerlandet.

Regis’ hjälte Maurice Wallion, som introdu- ceras i debutromanen Blå spåret (1916), är ytterligare en av dessa övermänniskodetektiver som klonats efter Sherlock Holmes. Han är reporter på Dagskuriren och kallas för ”Problemjägaren”.

Valet av yrke var tidstypiskt. Från 1890-talet och framåt hade detektivreportern varit en populär hjälte- figur inom internationell kriminalfiktion, och ganska många verk med detta slags huvudperson hade över- satts till svenska, till exempel Barclay Norths The Di- amond Button: Whose was It? A Tale from the Diary of a Lawyer and the Note-Book of a Reporter (1889; sv. övers.:

På underliga vägar, 1896), Robert Barrs Jennie Baxter, Journalist (1899; sv. övers.: Jennie Baxter, samma år) och Scott Campbells The Reporter’s Triumph or The Mystery of the Missing Bride (1900; sv. övers.: Reporterdetektivens triumf eller Olga Hedricks äfventyr, 1906). Regis’ vikti- gaste influens torde dock ha varit fransmannen Gaston Leroux’ journalistiska spårhund Joseph Rouletabille, som från 1907 dök upp i en svit romaner. Tre av dessa hade 1908, 1909 och 1913 översatts till svenska. Av tidigare inhemska verk med en reporter-detektiv i huvudrollen kan den tidigare nämnde Ernst Lindbloms (1865–1925) Den svensk-amerikanske Sherlock Holmes (1908) nämnas.

Gunnar Serner (Frank Heller) debuterade på bokmarknaden 1914 med två verk, varav det ena, novell- samlingen Herr Collins affärer i London, introducerade hans genomgående hjälte Filip Collin alias professor Pe- lotard. Serners huvudsakliga genre var en blandform av kriminal- och äventyrsberättelse, där brottslingen ofta är huvudperson. Filip Collin är en urspårad jurist som nödgats fly fäderneslandet efter ekonomiska oegentligheter och som livnär sig på svindlerier och kupper. Han tillhör den då i internationell spänningslitteratur så po- pulära ’gentlemannaförbrytar’-typen. Visserligen tycks Axel Essén ha varit den förste som introducerade denna hjältekategori i svensk litteratur med George Kesser i Bluffare. Typer från Kosmopolis (1908), men det var först med Filip Collin som den fick genomslag hos den lä- sande allmänheten. Som internationellt framgångsrika föregångare, som Serner själv nämnt som inspirations- källor, kan man nämna engelsmannen Ernest Wil- liam Hornungs A.J. Raffles (exempelvis i The Amateur Cracksman, 1899) och fransmannen Maurice Leblancs

(10)

Arsène Lupin (exempelvis i Arsène Lupin, gentleman- cambrioleur, 1907). Ganska snart kom herr Collin – i likhet med Arsène Lupin – att förvandlas från skurk till detektiv eller räddande ängel. Förvandlingen före- bådas i romanen Storhertigens finanser (1915) och kan sägas vara genomförd i novellsamlingen Herr Collins sällsamma äventyr (1916). Möjligen var det för att freda sig mot tillvitelser om att skriva omoralisk litteratur, som Serner lät sin hjälte genomgå denna metamorfos.

Krönikan om herr Collin och hans kumpaner Henry Graham och Adolphe Lavertisse kom så småningom att omfatta 14 band fram till och med Storhertigens efter- lämnade finanser (1936).

Under 1910-talet arbetade Serner på att skapa en slagkraftig pojkdetektiv, sannolikt inspirerad av Mark Twains Huckleberry Finn och Tom Sawyer. En början gjordes med den kvicktänkte och skarpögde Ge- orges Vautel i novellerna ”Och ulvar skola ligga bland fåren” (1914) och ”Giulio Balbis försvinnande” (1915).

Tydligen var Serner inte nöjd med sin skapelse: året därpå började han skissera en novellserie om en annan ung detektiv, Unge Karl-Bertil von Birck (utgiven 1917).

Framgången uteblev emellertid och denne hjälte åter- uppväcktes ej. I stället skapade Serner ett alter ego i an- tihjälten och sensationsförfattaren Rikard Hegel, som gjorde entré i Kejsarens gamla kläder (1918) och åter- kom i tre romaner. På 1920-talet utvecklade han en ny detektiv med det symboliskt klingande namnet doktor Joseph Zimmertür. Denne är en ständigt ordvitsande psykoanalytiker med praktik i Amsterdam, som löser kriminalfall med hjälp av Freuds teorier.

Internationellt kunde man vid denna tid no- tera ett ökande intresse för psykiatri och psykoanalys inom spänningsfiktionen. Det första exemplet torde vara novellsamlingen The Achievements of Luther Trant (1910) av amerikanerna William MacHarg och Edwin Balmer, där titelgestalten lanseras som psykolog/detektiv och beskrives som en devot lärjunge till Freud och Jung. Doktor Zimmertür dök upp första gången 1926, bland annat i novellsamlingen D:r Z, och återkom i ytterligare fyra titlar på bokmarknaden innan han 1932 försvann efter novellen ”Mannen, som skrev oförrätter i sten” (omtryckt i Den mystiske Mr Chayder, 1990).

En efterträdare till doktor Zimmertür blev trollkarlen John Tjäder från Malmö alias Mr Chayder, framgångsrik illusionist och detektiv vid Rivieran, som spelar huvudrollen i ett tiotal noveller, varav de flesta tryckts om i Den mystiske Mr Chayder. Recensenternas

och läsarnas skepsis inför Serners förnyelseförsök tving- ade honom emellertid att gång på gång söka sig tillbaka till Filip Collin.

I slutet av 1930-talet försökte sig Serner åter på att lansera nya problemlösare. Denna gång var det en nordisk treklöver bestående av den danske bankdirek- tören Otto Trepka, den norske diktaren Kristian Ebb och den svenske docenten Arvid Lütjens. Dessa her- rar samarbetar i Serners båda pusseldeckarromaner Tre mördare inträda (1939) och Atlantis’ undergång (1941).

Med sina traditionellare och allvarligare intriger är des- sa verk egentligen atypiska för Serner. Med Tre mördare inträda etablerade han dock sent om sider pusseldeck- argenren i Sverige. Sannolikt var författandet av pussel- deckare – där ordning, rationalitet och rättvisa härskar (alla frågor får på slutet sina logiska svar) – ett sätt för Serner att hantera andra världskrigets oordning, irratio- nalitet och orättvisa.

Gunnar Serner är främst känd som en humoris- tisk författare. Ett centralt grepp är härvidlag parodien.

Han förenade den lundensiska studentikosa spex- och konversationstraditionen med sin klassiska bildning och djupa beläsenhet i 1800-talets och det begynnande 1900-talets dekadens- och underhållningslitteratur till en högst personlig berättarstil och intrigteknik, ofta med en markant dragning åt det absurda och barocka.

Viktiga impulser hävdade han själv att han därvidlag fått av de ovan nämnda Karl Benzon och Oscar Wåg- man.

Avslutning

Bristen på verklig kännedom om äldre tiders svenska kriminallitteratur gör det svårt att yttra sig definitivt om den. Det tycks dock som om perioden kring för- sta världskriget inneburit en första guldålder för den.

Under mellankrigstiden fortsatte uppburna författare som Duse, Regis och Serner att producera framgångs- rika verk inom genren, men det var tunt med efter- följare. Det var egentligen först på 1940-talet som en ny guldålder inleddes i och med Stieg Trenters, Sune Lundquists (pseudonymen Vic Suneson) och Dagmar Langes (pseudonymen Maria Lang) debuter, följda av Hans-Krister Rönblom under 1950-talet. Dessa höll sina positioner under några decennier. Från mitten av 1960-talet fick de konkurrens av Maj Sjöwalls och Per Wahlöös polisromaner, som ännu i dag har en

(11)

stark position på bokmarknaden, även internationellt.

Från mitten av 1970-talet tycktes en viss konstnärlig och marknadsmässig stagnation inträda, trots enstaka framgångsrika insatser på hög nivå. En tredje guldålder inleddes under 1990-talet, då en tydlig expansion inleddes. Genom namn som Henning Mankell och Håkan Nesser fick den svenska kriminalromanen ett kommer- siellt uppsving som var markant – även internationellt.

Framför allt har den tyska marknaden visat ett stort intresse för svenska författare inom kriminalgenren.

Efter att i princip ha varit frånvarande från detta område under 1900-talets sista decennier klev kvinnorna fram på bred front, och namn som Inger Frimansson, Liza Marklund och Helene Tursten hade stora framgångar. Kriminalgenrens status förbättrades påfallande i den allmänna kulturdebatten, vilket i kom- bination med de lockande möjligheter som fanns att nå en stor publik fick författare som Theodor Kallifatides och Aino Trosell att för första gången skriva kriminal- romaner.

Kriminalgenrens dominans i modern under- hållningsindustri (förutom i tryckt form även inläst på kompaktdisk och kassettband, i film och i televi- sion) beror sannolikt på en rad samverkande faktorer.

Läsarna, tittarna och lyssnarna söker givetvis spänning och förströelse. Samtidigt skall understrykas att själva mysteriestrukturen i kriminalberättelsen har sin lock- else, alltså den rent intellektuella utmaningen att för- söka lista ut vad som har hänt, vem som är förövaren, vilka som är motiven till brotten och så vidare. På så vis kan konsumtionen av kriminallitteratur i olika medier snarast jämföras med korsords-, sudoku- och tanke- nötslösning. Det är vidare troligt att den moraliska tendensen i berättelserna – brott lönar sig inte, förövaren får sitt straff – tillfredsställer behov hos läsaren/tittaren/

lyssnaren, som verklighetens brottsbekämpning kanske inte lever upp till. Någon avmattning i intresset från läsarnas sida kan ej i skrivande stund skönjas (2007).

Bibliografi

Hans Andersson: Aldrig kommer duvungar blå utav korpäggen vita.

Skillingtryck om brott och straff 1708–1937 (2007).

Per Andersson, Martin Bjersby & Eva Stina Christiansen: Brott i skillingtryck (1984).

Bo Bennich-Björkman: ”Storstadsbovar och vildmarkshjältar – det tidiga 1900-talets populärlitteratur” (Lars Lönnroth & Sven Delblanc: Den svenska litteraturen 2. Genombrottstiden 1830–1920.

1999)

Ulf Boëthius: När Nick Carter drevs på flykten. Kampen mot ”smuts- litteraturen” i Sverige 1908–09 (1989)

Jörgen Elgström & Åke Runnquist: Svensk mordbok. Den svenska detektivromanens historia 1900–1950 (1957)

Björn Hanérus: ”Af folket han kallades ’Knifven’”. En studie av populärtrycken om mångmördaren Per Mathias Johansson-Knif och Delsboligan (otryckt trebetygsuppsats, Litteraturvetenskapliga in- stitutionen, Uppsala universitet VT 1986)

Dag Hedman: ”Axel Essén. Göteborgs Nations ende underhåll- ningsförfattare” (Göteborgs Nations Skriftserie 10. 1988)

Dag Hedman: ”Bibliografering av populärlitteratur” (Tidskrift för Litteraturvetenskap 1997:2)

Dag Hedman: Den skuggomhöljde Julius Regis (2000)

Dag Hedman: ”Den svenska kolportageromanen – en kort pre- sentation och probleminventering” (Dag Hedman: Brott, kärlek, äventyr. Texter om populärlitteratur. 1995)

Dag Hedman: Eleganta eskapader. Frank Hellers författarskap till och med Kejsarens gamla kläder (1985)

Dag Hedman: ”La diffusion de la littérature criminelle à caractère populaire au XIX^esiècle” (Philippe Bouquet & Pascale Voilley:

Droit et littérature dans la contexte suédois (2000)

Dag Hedman: Prosaberättelser om brott på den svenska bokmarkna- den 1885–1920. En bibliografi 1–2 (1997, 2002)

Dag Hedman: ”Regis (före 1908 Petersson), Julius Regis” (Svenskt biografiskt lexikon , band 29. 1995–97)

Dag Hedman: ”Serner, Martin Gunnar” (Svenskt biografiskt lexi- kon, häfte 156. 2003)

Dag Hedman & Lars Lönnroth: ”Det populära kretsloppet – tri- vialmyter och medieunderhållning” (Lars Lönnroth & Sven Del- blanc: Den svenska litteraturen 3. Från modernism till massmedial marknad 1920–1995. 1999)

Yvonne Leffler: I skräckens lustgård. Skräckromantik i svenska 1800- talsromaner (1991)

Per Olaisen: Kriminalnovellen i Sverige. Bidrag till en historik (2007)

Magnus von Platen: ”Brottslingbiografin – moral och motkultur”

(András Masát [red.]: Literature as Resistance and Counter-Culture.

Papers of the 19^th Study Conference of the International Association for Scandinavian Studies. 1993)

Elisabeth Tykesson: Rövarromanen och dess hjälte i 1800-talets svenska folkläsning. 1942)

Lars Wendelius: Pengar, brott och andeväsen. En studie i Aurora Ljungstedts författarskap (1985)

Johan Wopenka: ”Nedslag i 1800-talets svenska kriminallitteratur”

(Jury 1999:2)

(12)

Johan Wopenka: ”Ny novellsamling placerar Blanche på deckar- kartan” (Jury 2007:1)

Johan Wopenka: Stora mordboken – en guide till 150 års pusseldeck- are och mysterier, 1841–1990. 1991)

Johan Wopenka: ”Svensk deckarkuriosa från början av seklet”

(Jury 2001:4)

Anders Öhman: ”Efterord” (Carl Fredrik Ridderstad: Stockholms- mysterier, 1994)