Irländska kvinnor vid the Old Bailey

(1)

Karlstads universitet 651 88 Karlstad 1

Tfn 054-700 10 00 Fax 054-700 14 60 Information@kau.se www.kau.se

Fakulteten för samhälls- och livsvetenskaper

Johan Blückert

Irländska kvinnor vid the Old Bailey

- Synen på irländska kvinnliga förbrytare i London 1674-1900

Irish women at the Old Bailey

-

Society’s view of Irish female perpetrators at the Old Bailey 1674-1900

Historia C-uppsats

Datum/Termin: HT 2009 Handledare: Peter Olausson Examinator: Mikael Svanberg

(2)

2

Abstract

The Irish immigrants have been an important part of London throughout the centuries. Their presence can be found from the 17^th century and onwards. Initially occupied as seasonal workers in agrarian fields the Irish later found alternative ways of supporting themselves as the Industrial Revolution transformed the whole of England. Despite their vital importance to the construction of what was to be known as ―the modern Babylon‖ the Irish have been victims of both social prejudice and maltreatment. Some historians have imposed a

comparison between the Irish in England and the African slaves in the United States. They have viewed the Irish with the spectacles of modern racism and in their presumptions created an unfair image of the relationship of the British and the Irish as the European equivalent of that of the African slaves and the American slave owners. Not content with superimposing the image of ―the racist Englishman‖ solely on the 19^th century, scholars such as L. P Curtis and R. N. Lebow have sought to explain any questionable act committed by the British as a sign of xenophobia towards their Celtic neighbours, whether it be Cromwell‘s Irish Campaign in 1649 or the lack of British aid during the Great Famine in Ireland in the 1840s.

This essay sets out to examine how Irish women were perceived at the Old Bailey Session House in London. Women have always received verdicts of a more lenient character than their male counterparts. It is therefore plausible to suppose that, if Cutis and Lebow are correct in their assumptions, Irish women should receive harsher verdicts and a higher frequency of those committed than those acquitted of crimes in comparison with their British counterparts, which simply is not the case.

(3)

3

Irländska kvinnor vid the Old Bailey

- Synen på irländska kvinnliga förbrytare i London 1674-1900

Innehållsförteckning

1. Inledning ... 4

1.1 Syfte ... 4

1.2 Frågeställning ... 4

1.3 Teoretisk utgångspunkt ... 5

1.4 Tidigare forskning ... 6

1.5 Bakgrund ... 8

1.5.1 London ... 8

1.5.2 Det engelska rättsväsendet ... 10

1.5.3 Att definiera kvinnan ... 14

1.5.4 Irländska immigranter i London ... 16

1.6 Källor och metod ... 17

1.7 Avgränsning ... 19

2. Undersökningsdel ... 20

2.1 1674 - 1808 En period av övervägande stöldbrott ... 20

2.1.1 Stöldbrott ... 20

2.1.2 Mord ... 22

2.1.3 Myntförfalskning ... 23

2.1.4 Straff ... 26

2.2 1809 - 1851 Utjämning mellan våldsbrott och stöld ... 27

2.2.1 Stöldbrott ... 27

2.2.2 Mord ... 29

2.2.4 Misshandel ... 32

2.2.5 Straff ... 34

2.3 1852 – 1900 En period av övervägande våldsbrott ... 35

2.3.1 Stödbrott ... 35

2.3.2 Mord ... 36

2.3.4 Misshandel ... 39

2.3.5 Straff ... 41

2.4 Etnicitet i domstolsprotokollen ... 42

2.4.1 Fonetik ... 42

2.4.2 Smeknamn ... 43

2.4.3 Allmänhetens misstro ... 43

3. Diskussion ... 44

4. Sammanfattning ... 48 Referens och litteraturförteckning

(4)

4

1. Inledning.

År 1996 var det 150 år sedan Irland upplevde sin stora hungersnöd då ca 1,5 miljoner människor svalt ihjäl.¹ I och med detta tragiska jubileum agiterade flertalet röster för en offentlig ursäkt från den engelska staten. Under tre års tid anordnades minneshögtider runtom på Irland för att hedra minnet av svältens många offer. Ceremonierna avslutades med en konsert vid County Cork sommaren 1997. På konserten läste den irländska skådespelaren Gabriel Byrne upp ett brev från den dåvarande premiärministern Tony Blair. ‖Those who governed in London at the time failed their people through standing by while a crop failure turned into a massive human tragedy‖.² Med dessa ord blev Tony Blair den första

premiärministern att erkänna Englands roll i tragedin, men Blair bad aldrig uttryckligen om ursäkt för sitt land utan lämnade snarare poetiska kondoleanser.

1.1 Syfte.

Relationen mellan irländare och engelsmän har sedan potatissvälten på Irland varit minst sagt kärv. Både den allmänna bilden och den akademiska uppfattningen har färgats av händelser såsom de irländska frihetskämparna i London under slutet av 1800-talet, konflikten mellan katoliker och protestanter på Nordirland och samt IRA:s kamp för ett en enad irländsk stat.

Historiker såsom L.P. Curtis och R. N. Lebow har i sina avhandlingar försökt kartlägga ett systematiskt förakt från engelsmännens sida gentemot irländarna genom århundradena. Starkt färgade av relationen mellan amerikanska slavägare och afrikanska slavar har Curtis och Lebow ugått ifrån engelsmännens roll i potatissvälten för att sedan försöka förklara alla tveksamma handlingar den engelska staten begått gentemot den irländska befolkningen som ett tecken på rasism.

Syftet med denna uppsats är att undersöka synen på den irländska kvinnan utifrån

domstolsprotokollen vid the Central Criminal Court i London, mer känt som the Old Bailey.

Curtis och Lebow har genomfört stora undersökningar som sträcker sig över flera hundra år.

För att undersöka huruvida Curtis och Lebow har belägg för sina antaganden om en kontinuerlig rasism från engelsmännens sida utgår denna undersökning från de tidigaste rättsfallen från år 1674 ända fram till år 1900.

1.2 Frågeställning

Erhöll irländska kvinnor en högre andel fällande än friande domar jämfört med engelska kvinnor?

Tilldelades irländska kvinnor en hårdare bestraffning än sina engelska medsystrar?

Går det att finna spår av främlingsfientlighet gentemot irländare i rättsarkiven?

1 Den här uppsatsen behandlar inte potatissvälten på Irland, för en adekvat beskrivning och historiografi av ämnet rekommenderas the Great Irish Potato Famine. Sutton Publishing Ltd. (2002) av den irländske historikern James S. Donnelly

2 http://www.nytimes.com/1997/06/03/world/past-as-prologue-blair-faults-britain-in-irish-potato-blight.html

(5)

5

1.3 Teoretisk utgångspunkt

Rättshistorikern Shani D‘ Cruze poängterar att de flesta historiker är rörande överens om att kvinnor åtalades för ett avsevärt mindre antal brott, hon pekar dessutom på att de kvinnor som dömdes erhöll mildrare former av straff än sina manliga motsvarigheter.³ Den irländska kvinnan är något av en dubbel negation i det brittiska rättsväsendet. Som kvinna är hon offer för en positiv särbehandling i och med hennes kön, och som irländare är hon offer för en negativ särbehandling i och med hennes etnicitet. Invandrare besitter en underlägsen position i det att de inte fullt ut varken behärskar det nya landets språk eller kultur. Kvinnor besitter däremot en fördelaktig position i det att de erhåller mildare straff. I satslogiken talar man om den dubbla negationens lag; varje sats är ekvivalent med sin dubbla negation (om det är så att det regnar så är det inte så att det inte regnar). Det går inte att både vara offer för positiv och negativ särbehandling, eftersom de båda negationerna tar ut varandra. Antingen dömdes irländska kvinnor till strängare straff på grund av sin etnicitet, eller så dömdes de till mildare domar på grund av sitt kön.

Om engelsmännen haft ett kontinuerligt förakt för irländarna bör detta synas mest tydligt bland de irländska kvinnorna. Det finns ett något morbitt talesätt; ‖ett lik är ett lik oavsett vem som har arkebuserats‖, en avrättad irländare skiljer sig inte från en avrättad engelsman. Om kvinnor erhöll mildare straff än sina manliga motsvarigheter och om invandrare erhöll strängare straff än inhemska personer i fråga bör invandrarkvinnor ha erhållit en högre frekvens fällande än friande domar samt ett strängare straff än sina inhemska medsystrar.

Enligt statistik från 2002 översteg antalet svarta män i USA:s fängelser antalet svarta män i amerikanska college. 10,4% av alla svarta män i åldrarna 25-29 % sitter i fängelse.⁴ Det är sex gånger mer troligt att en svart man kommer att hamna i fängelset än en vit man.⁵ I USA lever 37 miljoner människor i fattigdom, en fjärdedel av alla svarta lever i fattigdom, 22% av latinamerikanska men bara 8,6 % av alla vita.⁶ Statistiken talar för att afro-amerikaner erhåller hårdare fängelsestraff än personer med en ljusare hudfärg. Oavsett om man anser frågan vara kontroversiell eller inte så kvarstår faktum att det finns mätbara tendeser av

främlingsfientlighet i det amerikanska rättssystemet. Irländarna i England var också de överrepresenterade bland Londons fattigaste, dessutom var de berövade från den fattighjälp som den inhemska befolkningen hade rätt till.⁷

Min tes lyder därför: Om engelsmännens relationen till irländarna motsvarar den av relationen mellan vita amerikaner och afro-amerikaner bör detta synas i de engelska domstolarna. Detta samband bör dessutom framträda starkare hos den kvinnliga befolkningen då deras

bestraffning i regel är av mildare karaktär.

3 D‘Cruze, S. Woman, Crime and Justice in England since 1660. p. 17

4 http://www.infoplease.com/ipa/A0881455.html [13/12 2009]

5 http://www.peace.ca/truthaboutblackcrime.htm [13/12 2009]

6 http://www.guardian.co.uk/world/2006/feb/19/usa.paulharris [13/12 2009]

7 Alltsedan den ekonomiska krisen 2008 har antalet stöldbrott i England mot privatpersoner ökat med 25 %, däremot har andelen väpnade rån, sexualbrott och våldsbrott minskat (för mer information se

http://guardian.co.uk/uk/2009/apr/23/british-crime-survey-figures-robbery). Vid dåliga tider ökar stöldbrott och våldsbrotten minskar, vid tider av ekonomisk stabilitet gäller omvänd ordning. Dessa tendenser har sedan länge varit kända inom det brittiska rättsväsendet. Förklaringen är i regel mycket enkel; vid fattigdom

prioriteras mat, vid välgång prioriteras ”underhållning”.

(6)

6

1.4 Tidigare forskning

Det finns en hel del material om kvinnliga brottslingar likväl om irländska immigranter, däremot är kombinationen dem emellan relativt outforskad. Lucia Zedner är professor i criminal justice vid The Centre for Criminology på Oxfords universitet. I hennes avhandling Women, Crime and Custody in Victorian England undersöker hon synen på den kriminella kvinnan under 1800-talet. Zedners menar att man först måste förstå bilden av den ‖normala kvinnan‖ innan man kan förstå bilden av den ‖avvikande‖. Shani D‘Cruze är ordförande i The Feminist Crime Research Network vid Manchester Metropolitan University. I sin avhandling Crimes of Outrage: Sex, Violence and Victorian Working Women upptäckte D‘Cruze att domstolsarkiven vid Lancashire och Cheshire inte innehöll ett enda fall där en irländsk kvinna åtalat en man för sexuella övergrepp. Däremot förekommer de irländska kvinnorna ofta som svaranden i gatuslagsmål med andra kvinnor. Detta, menar D‘Cruze, tyder på att irländska kvinnor föredrog att klara upp orättvisor med hjälp av mindre formella rättsskipare.⁸ Dessa två avhandlingar hittade jag via ett tips från min f. d. lärare Sue Johnson, doktor i

kvinnohistoria vid Worcester University. Båda dessa avhandlingar har varit av oerhört värde vid arbetets inledande skede och har tillhandahållit en bra introduktion till ämnet. Som underlag för denna undersökning ligger även föreläsningar av Tim Shakesheff, doktor i rättshistoria vid Worcester University. Shakesheffs föreläsningar ligger till grund för mycket av det som nämns i bakgrunden under rubriken ‖Det engelska rättsväsendet‖ på sidan 9.

Den australiensiske historikern Tim Stretton (inte att förväxla med fantasyförfattaren med samma namn) har i sin bok Women Waging Law in Elizabethan England undersökt hur engelska kvinnor manipulerade det engelska rättsväsendet. Stretton menar att det finns en tendens bland moderna feministiska historiker att avfärda tron på en ‖Gyllene ålder‖ av jämlikhet mellan män och kvinnor. Stretton medger att som grupp så har engelska kvinnor haft färre rättigheter, privilegier, rikedomar och politisk makt än engelska män men att detta inte hindrat kvinnor från att lura systemet.⁹

Kvinnohistorikern Deidre Palk menar att i den moderna rättshistorien har kvinnan som förbrytare varit frånvarande ändå fram till 1996, innan dess har kvinnan främst fått bära rollen av offret, den prostituerade samt barnamörderskan.¹⁰ Likt många andra rättshistoriker lyfter hon fram John Beatties oerhört inflytelserika avhandling om brott i Surrey och Sussex mellan 1660-1800. I sin avhandling berör Beattie kvinnor som förbrytare, detta var dock inte hans huvudsakliga syfte, men hans upptäckt gav upphov till en hel del historiska studier med ett strikt feministiskt syfte. Det Palk och många andra som pekar ut Beattie som en pionjär ofta glömmer är italienaren Ceasare Lombrosos avhandling L’uomo delinquente från 1876.

Lombroso, ofta kallad för kriminalantropologins fader, förde fram teorin om att brottslingar var kriminella av naturen och att denna kriminella ras kunde identifieras genom sin fysik. När boken kom ut hade Lombroso inte haft möjlighet att undersöka särskilt många kvinnliga brottslingar, däremot hade han tillgång till en omfattande statistik över franska prostituerade, något han ansåg vara fullt adekvat för sin undersökning eftersom prostituerade som klass var

‖näst intill identisk med den av kriminella kvinnor‖.¹¹ Den enda slutsats Lombroso kunde

8 D‘Cruze, S. Crimes of Outrage: Sex, Violence and Victorian Working Women. p. 2.

9 Stretton, T. Women Waging Law. p. 22

10 Palk, D. Gender, Crime and Judicial Discretion, 1780-1830. p. 7.

11 Lombroso, C. Criminal Man. p. 54

(7)

7 komma fram till var att kvinnliga brottslingar tenderade att vara mer maskulina, i en senare upplaga presenterade Lombroso en serie av porträtt av vad han ansåg vara kvinnor som såg ut som män. Lombrosos idéer fick väldigt lite genomslagskraft och det skulle gå nästan 100 år innan historiker skulle intressera sig för kvinnliga förbrytare på allvar.

Historikern Cynthia Eagle Russett har i sin bok Sexual Science undersökt hur synen på kvinnan förändrades under 1800-talet. Russett är mycket inspirerad av den

historieintresserade paleontologen Stephen Jay Gould och hans arbete The Mismeasure of Man. När Charles Darwin publicerade sin bok Om Arternas Uppkomst år 1859 skakade han inte bara om forskarsamhället utan han ruckade på en hel världsbild. Plötsligt befann sig de vita aristokraterna obehagligt nära aporna. Gould argumenterar för att de vita männen skärmade sig från denna nyhet genom att placera vad de ansåg som vildar och lägre stående raser som en barriär mot djuren. Om människan hade utvecklats från aporna var det rimligt att anta att vissa personer hade utvecklats mer än andra. Goulds fokus är den vetenskapliga rasismen men han berör även perifert synen på kvinnan. Russett utgår från den tråden och utvecklar den i sin avhandling.

Den amerikanska militärhistorikern Edward Lengel menar att det finns en tendens bland vissa historiker att måla upp engelsmännen som rasistiska gentemot irländarna, oavsett historisk period.¹² Det är tack vare Lengel som jag introducerats i den historiografiska

debatten mellan personer såsom Edward Lengel och Sheridan Gilley kontra personer såsom L.

P. Curtis och R. N. Lebow. Både Curtis och Lebow utgår från 1800-talets mitt när de

argumenterar för britternas hat gentemot de ‖lägre stående‖ irländarna, ändå menar båda dessa historiker att denna diskurs inte var något unikt för potatiskrisen, utan att engelsmännen alltid haft en rasistisk syn mot sina grannar i väst. L. P Curtis har med sin avhandling Anglo-Saxons and Celts: A study of Anti-Irish Prejudice in Victorian England från 1968 och R. N Lebow med sin White Britain and Black Ireland från 1976 givit underlag för en tro på en universell brittisk rasism.¹³ Sheridan Gilley är inte historiker utan teolog men har ändå tagit del i debatten samt givit ut Irish in Britain, 1815-1939. Jag har inte haft möjlighet att läsa Gilleys avhandling, bara Lengels summering av hennes argument. Precis som Gilley menar Lenge att före 1840 räknades Irland som den näst viktigaste nationen i det brittiska imperiet, enbart överträffad av Indien.¹⁴ Irländarna har aldrig varit engelsmännens slavar på samma sätt som afrikanerna var för amerikanerna, givetvis har de exploaterats, men aldrig i samma

utsträckning som den svarta befolkningen i USA.

Utöver dessa böcker har jag använt mig av diverse antologier och avhandlingar för att täcka upp den oerhört massiva tidsperiod som undersökningen går igenom. Avhandlingar såsom Francois Bedarias A Social History of England 1851-1975, Maxine Bergs The Age of Manufactures, C. P. Hills British Economic and Social History 1700-1975 och Pat Hudsons The Industrial Revolution berör hela Englands utveckling, inte bara städernas. Dessa böcker ligger till grund för bakgrunden om Londons historia. För att täcka upp bakgrunden kring kvinnans roll i det engelska rättsväsendet har jag använt mig av Mark Herbers Criminal London, Jeanine Hurl-Eamons Gender and petty violence in London, 1680-1720, Garthine

12 Lengel, E. G. Irish through British Eyes : Perceptions of Ireland in the Famine Era. p. 13-14

13 Lengel, E. G. Irish through British Eyes : Perceptions of Ireland in the Famine Era. p. 15-16

14 Lengel, E. G. Irish through British Eyes : Perceptions of Ireland in the Famine Era. p. 18

(8)

8 Walkers Crime, gender and social order in Early Modern England samt Shani D‘Cruzes och Louise Jacksons Women, Crime and Justice in England since 1660 från 2009. Av dessa är Mark Herbers antologi tillsammans med Jacksons och Cruzes de som jag funnit mest

användbara. John Landers Death and the Metropolis, Studies in the Demographic History of London 1670-1830 ger en djupare insyn i faktorer såsom medellivslängd och barnadödlighet, dessvärre kunde jag inte använda mig av dessa tabeller då ytterst få av rättsprotokollen återger ålder på de åtalade kvinnorna. Theresa Murphy är vad man kan kalla för en påläst journalist, hon har i sin bok The Old Bailey, Eight Centuries of Crime, Cruelty and Corruption

sammanställt den mörkare sidan av Londons rättsväsende. Hennes material är autentiskt men hennes tolkningar är allt annat än måttfulla och cirkulerar därför inte i den här uppsatsen.

Wendy Chans avhandling Women, madness and the law: a feminist reader hanterar nutidens kvinnliga förbrytare. Chans tes om den skenbart avskaffade Petit Treason ligger till grund för en av uppsatsen argument om bristen på etnisk särbehandling i rättsväsendet.

1.5 Bakgrund

The Old Bailey är ett smeknamn på The Central Criminal Court i London. Bailey betyder yttre slottsmur och syftar på den medeltida mur som löpte runt staden fram till det att den slukades av den stora branden år 1666. I och med att det medeltida London expanderade både

handelsmässigt och geografiskt ökade behovet av en permanent domstolslokal för att hantera den tillika ökade brottsligheten. År 1539 beslutades att det skulle resas ett Session House vid den norra porten, elva år senare stod det första Old Bailey färdigt år 1550.¹⁵

1.5.1 London

Sett till andra europeiska städer hade London en något blygsam befolkning på drygt 50 000 innevånare under tidigt 1500-tal. Detta kan jämföras med de uppskattningsvis 500 000 människor som levde i Konstantinopel före dess fall 1453.¹⁶ År 1700 var London med sin befolkning på 675 000 innevånare en av åtta europeiska städer att överskrida 100 000, enbart hotad av Paris sina 500 000 innevånare.¹⁷ Denna ledning skulle både fortskrida och öka under de kommande tvåhundra åren.

Enligt E. A. Wrigleys uppskattning från 1985 hade London följande befolkningsmängd:

1520 1600 1670 1700 1801

55 000 200 000 475 000 675 000 959 000¹⁸

1801 ägde den första moderna folkräkningen i London rum, enligt den denna hamnade totalbefolkningen på 1 096 784 personer.¹⁹ Det finns olika uppskattningar av Londons befolkning beroende på vilka geografiska gränser historikerna ifråga tillskriver staden.

15 Murphy, T. The Old Bailey, Eight Centuries of Crime, Cruelty and Corruption. p. 44.

16 Historikern Richard Holmes uppskattar Konstantinopels befolkning till fem till sexhundratusen, detta är givetvis bara en uppskattning. Oavsett om Holmes siffra stämmer överskuggade det Bysantiska rikets huvudstad Europa både befolkningsmässigt och kulturellt under början av1400-talet.

17 http://www.demographia.com/dm-par90.htm [19/12 2009]

18 Hudson, P. The Industrial Revolution. p. 152

19 - - - [20/10 2009]

(9)

9 Enligt C. P. Hills uppskattning från 1978 såg London följande expansion under 1800-talet:

1809 1831 1871 1901

1 117 000 1 907 000 3 890 000 6 586 000²⁰

Oavsett vilka geografiska avgränsningar man väljer återstår det faktum att London nästintill fördubblade sin befolkningsmängd från 1700 till 1800. Under 1800-talet expanderade London lavinartat, vid 1851 års folkräkning hade London återigen dubblerat sin befolkningsmängd från ca 1, 1miljoner till 2, 4 miljoner människor.²¹

Låg fertilitet på grund av dålig kost och levnadsvanor, hög barnadödlighet och låg

medellivslängd bromsade upp stadens utveckling. Precis som många städer under medeltiden var London beroende av immigranter och invandrare för att bibehålla sin befolkningsmängd samt sin expansion. 1600-talets London var därmed en stad mestadels bestående av

‖ungdomliga‖ personer i åldrarna 18-25. Denna tendens skulle komma att hålla i sig även under 1700-talet. Mellan 1811 till 1866 ökade medellivslängden i London från 30 till 37år (inklusive spädbarnsdödlighet), detta under en period av skarpa kontraster.²² 1840-talet, som kom att kallas ‖The Hungry Forties‖ följdes av ett årtionde av stabilitet och vetenskapliga genombrott; ‖The Fabulous Fifties‖.²³ Detta var inte bara startskottet för reformation av den vetenskapliga världen utan även för London i sig. Från 1801 till 1851 hade stadskärnan, The City, en nästan konstant befolkning på 130 000 innevånare. Efter 1851 hade denna siffra sjunkit till 51 000 och 1901 var den nere i 27 000.²⁴ Järnvägens intåg i staden gjorde det möjligt för Londonborna att skaffa sig en billigare bostad utanför stadskärnan men bibehålla sitt arbete, detta tillsammans med de inflytelserika företag och investerare som köpte upp fastigheter i centrala London bidrog till den snabba demografiska utvecklingen. Londons nya stadskärna levde vad Bedaria kallar ‖a double rythm‖, med en minskad befolkning nattetid och en ökad under dagtid. Enligt en folkräkning från 1861 befann sig 270 000 personer i Londons stadskärna under dagtid, en siffra som ökade till 300 000 år 1901.²⁵

Det var först fram mot mitten av 1800-talet som Londons östra sida blev ett slumområde.

Under 1600 och 1700-talet var bebyggelsen runt om i London betydligt mer blandad. Ett område hade per definition sina fina respektive mindre fina kvarter. Till och med det

aristokratiska Kensington hade sina slumområden. Adeln och den begynnande borgarklassen började sakta men säkert flytta ifrån centrala London för att komma undan denna prekära blandning av vad de ansåg vara anständigt och oanständigt folk. År 1885 publicerade tidningen The Pall Mall Gazette en varning till sina läsare att inte köpa nästkommande nummer om deras hjärtan ej mäktade med att läsa om den hedniska verkligheten i The East End. Veckan därpå slog tidningen försäljningsrekord med sin berättelse ‖The Maiden Tribute to Modern Babylon‖. I numret kunde man följa journalisten W. T. Steads resa genom

Londons undre värld genom fattigdom och barnprostitution. Artikeln gav upphov till

20 Hill, C. P. British Economic and Social History 1700-1975. p. 3

21 Bedaria, F. A social history of England 1851 – 1975, translated by Fortier, A. S. p. 20

22 Hudson, P. The Industrial Revolution. p. 149

(10)

10 moralpanik och åldern för ‖sexual concent‖, dvs. då lagen ansåg det lämpligt för samlag, höjdes från tolv till femton.²⁶

1.5.2 Det engelska rättsväsendet

I London fanns det många olika domstolar, dels domstolar för stadens befolkning men också domstolar för de mer allvarliga brotten som ägde rum i England och Wales. Statens domstolar ansvarade för stöldbrott, våldsbrott, skadegörelse och sådana förseelser som skadade

kungamakten (myntförfalskning, upplopp, förräderi). Kyrkans domstolar ansvarade för brott mot moralen, såsom otrohet, sex före äktenskap, onani och allmänt dåligt uppförande. Denna fixering vid olika former av sexuella ‖brott‖ gjorde att The Church Courts i folkmun snabbt refererades såsom The Bawdy Courts (ung. Snuskrätten).²⁷

Från 1674 till 1829 var en person som bevittnade ett brott skyldig att assistera i gripandet av förövaren samt informera en konstapel eller magistrat om de fick vetskap om att ett brott begicks. Om en konstapel dessutom bad om assistans var man skyldig att ‖join the hue and cry". Trots att dessa skyldigheter sällan påtvingades befolkningen var Londonborna aktiva i sin roll som medhjälpare till lagen.²⁸ The Justice of Peace (senare kallade Magistrates) har rötter sedan 1195 då Richard Lejonhjärta beordrade vissa riddare att upprätthålla ordningen i mindre skötsamma områden i riket. Dessa riddare uppehöll ‖The King‘s Peace‖ och kallades för Keepers of the Peace. Titeln Justice of Peace inrättades år 1361 under Edward den tredjes styre, dock var det enbart titeln i sig som utgjorde en innovation. Redan 1327 hade det instiftats en lag om att välja ut ordningsmän runtom i rikets alla Countys för att hålla ordning och ‖guard the Peace‖.²⁹ Något som däremot var nytt år 1361 var inrättandet av The Quarter Sessions, rättegångar för grövre brott som skulle hållas fyra gånger om året runtom i landet. I dessa rättegångar prövades mål som inte hade avklarats i Magistraternas summariska

rättegångar. The Quarter Sessions hade dock inte befogenhet att döma i de grövsta av brottsmål, de hade inte befogenhet att dela ut dödsstraff eller, senare, livstidsfängelse. Dessa rättegångar hölls av The Assize Court varav den mest kända var The Old Bailey Session House. Två gånger om året skickade kungamakten ut domare till rikets olika Countys. De gick igenom de rättsfall som samlats in av Magistraterna och avgjorde sedan vilka mål som skulle hålla i en rättegång, vilka som skulle skickas vidare till the Assizes och vilka som skulle lämnas orörda. The Magistrates var obetalda och fick ursprungligen sin lön från

rättegångsavgifter.³⁰ Rättegångar vid the Assizes och the Old Bailey Session House ägde rum med en eller flera justices och en jury. Juryn hade varit en del av det engelska rättsväsendet sedan 1100talet. Juryn var ursprungligen personer som hjälpte till vid infångandet av

förövaren samt informerade domaren om brottets bakgrund. Därför ansågs det fördelaktigt om en jury kände till personerna i fråga eller de bakomliggande orsakerna till åtalet.³¹

26 Shakesheff, T. Föreläsning om rättshistoria den 11:e November 2008, Worcester University

27 http://www.bbc.co.uk/history/familyhistory/next_steps/adv_06_church_courts_01.shtml [19/12 2009]

28 www.oldbaileyonline.org/static/Policing.jsp [20/10 2009]

29 http://www.hmcourts-service.gov.uk/aboutus/history/magistrates.htm [4/12 2009]

30 Herber, M. Criminal London. p.48.

(11)

11 Från 1723 till 1820 blev det engelska rättssystemet allt hårdare i sina bestraffningar.³² Den påtagliga ökning av brott som kunde straffas med döden kom att kallas för ‖The Bloody Code‖. 1723 kom den första Waltham Black Acts som stadigt ökade antalet dödsstraff under de kommande nittio åren. 1688 fanns det 50 brott med dödstraff, år 1765 hade antalet ökat till 160, 1810 var det uppe i 222.³³ Det är viktigt att poängtera två saker; 1. Det fanns ingen poliskår vid den här tidpunkten som kunde förhindra brottsligheten, idén med the Bloody Code var helt enkelt att avskräcka allmänheten från att begå eventuella kriminella handlingar, 2. I den övervägande majoriteten av rättsfallen (69-70 %) utdelades inte dödsstraffet trots att lagen föreskrev det, istället var det bara ett tjugotal brott som faktiskt resulterade i

dödsstraff.³⁴

Det fanns ingen organisation för brottsoffren utan det var upp till var och en att åtala

eventuella personer som gjort dem oförätt. The Crown Prosecution Service (CPS), inrättades först år 1880 efter The Prosecution of Offences Act från 1879.³⁵ Som enkel bonde i England under 1600 och 1700-talet innebar en rättsprocess en lång och smärtsam serie av åtaganden.

Först och främst var bonden tvungen att hitta den skyldige, till sin hjälp kunde han ta en ofta mycket ovillig Village Constable. Hittade bonden förbrytaren var det upp till honom själv att föra honom till en Justice of Peace. Ansåg Magistraten att bevisen var tillräckligt starka överlämnades den åtalade till närmaste häkte. Därefter var det upp till bonden att samla ihop eventuella vittnen och om deras närvaro vid domstolen krävde att de spenderade natten bortom hemmet var det bondens ansvar att arrangera både sängplats och föda till dessa. Den största utgiften var dock inte härbärge eller mat utan det arvode bonden var tvungen att betala the Court Clerk. ‖Farmers don‘t have the time nor money to do this‖ konstaterar Dr

Shakesheff³⁶. Det fanns givetvis privata organisationer för de som hade pengar att leja en person att föra åtal åt dem, dessa tidiga rättsentrepenörer kallade sig själva för Game Keepers.

Det gamla systemet med Parish Constables fungerade kanske någorlunda väl i mindre samhällen, men det visade sig vara alltför undermåligt för att klara av en större stad såsom London. Tim Shakesheff menar att engelsmännen var starka motståndare av att föra in en poliskår, de såg det som ‖a standing army‖ och ett försök av staten att kontrollera sina medborgare. De kallade det för "ett franskt påhitt‖.³⁷ Kung Ludvig XIV hade skapat

Lieutenant Général de Police år 1667 för att hålla ordning i huvudstaden Paris.³⁸ Det skulle dröja till sent 1800-tal innan Londons första moderna poliskår infördes, men det fanns några föregångare. Från medeltiden var det Village Constables och Watchmen som hade till uppdrag att infånga brottslingar. Dessa ämbeten var i regel obetalda bisysslor för äldre män, personer som inte ämnade riskera livhanken för att få med sig den skyldige till Magistraten.

32 Shakesheff, T. Föreläsning om rättshistoria den 11:e November 2008, Worcester University. - Tim Shakesheff tillhör en kategori historiker som menar att ‖law is property protecting property‖, han öppnar gärna sina

föreläsningar med den uppriktiga frasen ‖I have always been a bit of a leftie‖ (ett utryck som gärna citeras av hans studenter mer eller mindre kärlektsfullt). Dr Shakesheff påpekar att dessa vänstersympatier givetvis format hans tolkning av historien.

33 http://www.capitalpunishmentuk.org/bcode.html [8/12 2009]

34 http://www.capitalpunishmentuk.org/bcode.html [8/12 2009]

35 http://www.cps.gov.uk/about/history.html [4/12 2009]

38 Mowery Andrews, R. Law, Magistracy, and Crime in Old Regime Paris, 1735-1789. p. 32

(12)

12 Under 1600 och 1700-talet var många officerare inom rättsväsendet korrupta, Magistraterna behöll ofta böterna istället för att ge dem till de drabbade.³⁹ Bristen på pålitliga konstaplar och vaktmän tvingade fram en alternativ lösning. The Highwaymen Act från 1692 erbjöd en belöning på £40 för den som kunde fånga, åtala och fängsla en Highwayman som hade begått ett Capital Crime. Det officiella namnet på denna belöning var "Parliamentary Reward", men dess mer vardagliga namn var "Blood-money‖.⁴⁰ Under 1700-talet inkluderades flera

brottskategorier in i belöningssystemet. Detta ledde till ett helt system av privata Thief- Takers, den mest kända av dessa var Jonathan Wild som kallade sig själv "The Thief-Taker General of Great Britain and Ireland‖.⁴¹

Thomas de Veil, den första magistraten vid Bow Street var mycket aktiv i kampen mot brottsligheten i London. 1739 etablerade de Veil det första huset att kallas för Police Office, de Veil lejde konstaplar och theif-takers samt förde register över kända brottslingar⁴². Efter de Veils död 1746 tog Henry och Sir John Fielding över verksamheten. Bröderna Fielding

introducerade ett nytt system där varje brott som rapporterades till en magistrate anmäldes till en thief-taker som i sin tur undersökte brottet och arresterade den misstänkte. Dessa thief- takers kom att blir kända som "The Bow Street Runners".⁴³ Detta system blev mycket uppskattat, The Bow Street Office blev välkänt och snart inrättades sju nya polisbyråer efter samma mall år 1792 vid Great Marlborough Street, Queen Square, Worship Street, Shadwell, Hatton Garden, Southwark och Lambeth Street i Whitechapel.⁴⁴

Ett av rättsväsendets mest geniala drag menar Dr Shakesheff, var att det skapade lojalitet till den engelska staten. I en liten by på några hundra innevånare dömdes år 1817 elva personer till döden för att ha stulit får av en storbonde. ‖The Judge isn‘t stupid, it‘s a small town, he will only hang one of them. The one with a bad reputation‖.⁴⁵ Det är denna aspekt som Dr Shakesheff lyfter fram som central för att uppbyggandet av en lojal befolkning, både för de som åtalades och för samhället i stort. De som inväntat ett eventuellt dödsstraff och tilldelades en friande dom gick från dödsångest till fullständig frihetskänsla med en stark underton av tacksamhetsskuld till staten. Samhället bevittnade en situation där elva personer kunde ha hamnat i galgen, men av barmhärtighet ‖skonades‖ alla utom en. Fokus hamnade därmed på lagens godhet istället för den något tveksamma bestraffningen av fårstöld.

De flesta dödstraffen verkställdes aldrig. Den dödsdömde kunde yrka på benefit of clergy, vilket innebar att han eller hon fick läsa Psalm 51: ‖Have mercy upon me, O God, according to thy lovingkindness: according unto the multitute of thy tender mercies blot out my

transgressions.⁴⁶ Detta gav psalmen smeknamnet ―The Neck Verse‖, på grund av alla nackar som klarat sig undan snaran. Det fanns dessutom en mängd andra former av benådning, kvinnor kunde exempelvis hävda att de var gravida, ‖plead their belly‖, och på så vis skonas

40 Herber, M. Criminal London. p.24-25.

43 www.oldbaileyonline.org/static/Policing.jsp [20/10 2009]

46 Bibeln, The King James Version, http://www.biblegateway.com/ [4/12 2009]

(13)

13 från snaran.⁴⁷ Trots den massiva ökning av de potentiella brott som kunde straffas med döden under the Bloody Code minskade det reella antalet under 1700- och 1800-talet till en betydligt mindre kategori av uteslutande grova förbrytelser. På 1840-talet utdelades dödstraffet i regel bara vid fällande dom för mord eller förräderi, denna oskrivna regel skrevs in i lagen år 1861 under the Offences Against the Person Act. Från och med 1868 avskaffades offentlig

avrättning och eventuella dödsstraff verkställdes inom fängelsets väggar.⁴⁸

Under senare delen av 1800-talet skulle fångarna omformas till goda medborgare. Det fanns flera institutioner för detta varav fängelset bara var en av många varianter. Den franska

filosofen Michel Foucault menar att denna ‖nya fördelning av rollerna åtföljs av en förnekelse på det teoretiska planet: tro inte att det straff vi domare utdömer huvudsakligen är ämnat att bestraffa; det är avsett att rätta till, uppfostra, ‘bota‘‖.⁴⁹ Foucault argumenterar för att det nya fängelsestraffet skulle vara en av många nya institutioner för disciplin där staten kunde utöva makt över befolkningen. Den här något extrema synen på fängelset har ifrågasatts av många historiker. Lucia Zedner pekar på den uppenbara bristen på samverkan mellan

fängelsereformatörerna och parlamentet som en faktor som komplicerar Foucaults analys.

Foucault förutsätter nämligen att det finns en klar tanke bakom fängelset med utgångspunkt i Jeremy Benthams Panopticon; fängelset där fångvaktaren kan övervaka internernas minsta rörelse men där fångvaktaren förblir osynlig för fångarna. Den traditionella synen på fängelset i historieskrivandet är den av en framgångssaga, Foucault fokuserar varken på framgång eller motgång utan makt, Zedner menar att ‖sanningen‖ ligger någonstans mellan dessa två

ytterligheter. Oavsett vilken tolkning man väljer så kvarstår det faktum att straffen från 1600- talet fram till 1900 blev allt mildare i sin karaktär.

Under 1700-talet blev transportering det vanligaste straffet för stöldbrott, en dom som enligt Beatties uppskattning föll på ca 60% av de dömda.⁵⁰ Mellan 1718 till 1766 skickades ca 50 000 fångar till amerikanska kolonier. Kolonierna hade ett stort behov av arbetskraft och använde sig både av slavar, lejda arbetare och engelska fångar. Efter det amerikanska frihetskriget upphörde denna strafform temporärt fram till år 1788 då den första flottan gick iland på Botany Bay i Australien. När straffet upphörde år 1868 efter massiva protester om fångarnas undermåliga levnadsförhållanden i kolonierna hade totalt 132 308 män och 24 960 kvinnor blivit deporterade till Oceanien.⁵¹

47 http://www.oldbaileyonline.org/static/Punishment.jsp [4/12 2009]

48 D’Cruze, C. Jackson, L. Women, Crime and Justice in England since 1660. p. 127

49 Foucault, M. Övervakning och Straff, översättning av C G Bjurström, 4:e upplagan. p. 15.

(14)

14

1.5.3 Att definiera kvinnan

Wonder it is, that amongst so many pregnant wits as the isle of Great Britain has produced, so many godly and zealous preachers as England did sometime nourish, and amongst so many learned, and men of grave judgment, as this day Jezebel are exiled, none is found so stout of courage, so faithful to God, nor loving to their native country, that they dare admonish the inhabitants of that isle, how abominable before God running over the scabs is the empire or rule of a wicked woman (yea, of a traitress and bastard); and what may a people or nation, left destitute of a lawful head, do by the authority of God's word in electing and appointing common rulers and magistrates⁵²

Även om den skotske prästen John Knoxs pamflett The First Blast of the Trumpet Against the Monstrous Regiment of Women från 1558 fördömer idén om en kvinnlig regent så kvarstår både det faktum att Elizabeth satt kvar på tronen från det att pamfletten kom ut år 1558 till sin död 1604, samt att hon under denna tid var oerhört populär som regent. En kvinna kunde sitta på tronen, men detta var bara tänkt som en temporär lösning. Om Elizabeth hade gift sig hade hennes make blivit den styrande regenten. En drottning skulle bara regera i väntan på en make, eller vid förlusten av en make att en eventuell prins växte upp till kung. Även om systemet i sig förde med sig klara restriktioner för kvinnans vara eller inte vara fanns det givetvis sätt att manipulera spelet och spelare som var beredda att göra det.

Lagen hindrade kvinnor från att bli domare, att sitta med i juryn, sitta i parlamentet eller rösta i valen. Yngre bröder hade företräde vid arv före sina äldre systrar, vid giftermål berövades kvinnan sin juridiska talan, hon blev en feme covert, utan möjlighet att skriva kontrakt eller försvara sina rättigheter i rätten utan samtycke och aktiv hjälp av sina makar.⁵³ En gift kvinna förlorade inte bara sitt efternamn utan också sin rätt att välja bostad, laglig beskydd från sin man och hennes möjlighet att till äganderätt. Det hon tog med sig till äktenskapet såsom gods eller kreatur tillföll hennes make.⁵⁴ En noggrannare genomgång av rättsfallen och lagarna från tiden 1550 – 1750 visar en underliggande diskriminering gentemot kvinnor, men, menar Stretton, denna var varken kontinuerlig eller universell. Historiker såsom Susan Staves, Eileen Spring, Amy Erickson, Margoret Finn och Laura Gowing har kastat nytt ljus över dessa ‖previously gloomy picture of women and the law‖.⁵⁵Även om gifta kvinnor blockerades av Coverture hindrade detta inte dem från att uppträda i rättegångar tillsammans med sina makar, vilket den stora majoriteten av kvinnorna i rättegången gjorde. Mer

intressanta, menar Stretton är de kvinnor som stämde sina makar. Domaren ifrågasätter i regel inte kvinnans behörighet i rättssalen om inte maken tydligt påpekar detta för domaren.⁵⁶ Stretton varnar därför för att dra alltför stora jämförelser mellan vår tids rättsväsende och det på 1500-1700-talets England. Det finns inkonsekvenser även i dagens rättssystem och det fanns ännu fler under tidigmodern tid. Lagen om Coverture var allt annat än enkel att tolka, lagen betraktade ett gift par som en enhet där mannen var ansvarig för kvinnans handlingar och kunde ställas till svars för sin hustrus tillkortakommanden, men, ‖in criminall and other speciall causes our Law argues them severall persons [sic]‖.⁵⁷

52 Knoxe, J. The First Blast of the Trumpet. (1558)

(15)

15 Före 1850 var frågor såsom ‖vad är en man‖, ‖vad är en kvinna‖ och ‖vad är skillnaden dem emellan‖ i stort sätt tillhörande domäner såsom folklore, teologi och filosofi, men nu steg den nya empiriska vetenskapen in för att ge ett naturvetenskapligt svar på dessa frågor.⁵⁸ I sin avhandling Sexual Science går Russett igenom olika vetenskapers försök att bevisa kvinnans underlägsenhet, något hon ser som ett svar på 1800-talets krav på lika rättigheter från diverse kvinnorörelser. Enligt kristendomen finns det två huvudtyper av kvinnotyper; dels den av Eva, den korrupta kvinnan och dels den av Maria, gudomlig vägledare och moder till

frälsaren. Zedner menar att det var den tidigare som var dominerande från medeltiden fram till 1800-talet, men att den senare byttes ut mot den mer gudomliga bilden av Maria.⁵⁹ Direktören för Millhouse kvinnofängelse skrev 1860 ‖The gentler sex, as a whole, are superior in virtue to the sterner sex; but when Woman falls, she seems to possess a capacity almost beyond man, for running into all that is evil‖.⁶⁰

Det är inte utan anledning som kvinnor haft en sekundär roll i rättshistorien, under 1800-talets senare hälft utgjorde kvinnor en femtedel av de som dömdes, en siffra som i dagens England ligger på en åttondel, under samma period har deras andel i Englands fängelser sjunkit från 17% under 1800-talet till blott 4% i dagsläget.⁶¹ Det finns många olika försök till att förklara kvinnans låga närvaro i rättsprotokollen. Deidre Palk menar att det är mycket möjligt att kvinnor föredrog att klara av eventuella anklagelser i de summariska rättegångarna, det kan dessutom ha funnits en motvilja att åtala kvinnor eftersom de traditionellt sett var mindre juridiskt ansvariga för sina handlingar.⁶² Shani D‘Cruze väljer en annan tolkning, det är visserligen mycket möjligt att samhället var motvilligt att åtala kvinnor under ‖The Bloody Code‖, men för allvarliga förseelser lades knappast någon vikt vid offrets kön.⁶³

Historikern Jennine Hurl-Eamon vid Trent University visar i sin avhandling Gender and petty violence in London, 1680-1720 hur kvinnor utgjorde en mycket hög andel av de som åtalades för upplopp. Det var kvinnan som införskaffade mjölet till hemmet, om hon ansåg priset vara för högt eller kvalitén för låg tog hon saker i egna händer. Hurl-Eamon visar dessutom att Londonborna skiljde sig under 1700-talet från övriga delar av England. Ett upplopp var i regel en någorlunda fredlig demonstration, dock inte i London där både män och kvinnor var

exceptionellt aggressiva under upploppen.⁶⁴ Lucia Zedner menar att det är när kvinnan går utanför sin roll som Maria, gudomlig moder, som hon drabbas av lagens fulla vrede. Zedner menar att slagsmål män emellan kan ha ignorerats av polisen som ‖typiskt manligt beteende‖, medan slagsmål mellan kvinnor istället kan ha betraktats som högst opassande och därmed stoppats i betydligt högre utsträckning.⁶⁵ Mot 1800-talets slut infördes termen Habitual Criminal, dvs. en person med tio eller fler domar, en grupp som faktiskt hade en betydligt högre andel kvinnor än män.⁶⁶ Dessa kvinnor var i regel alkoholister och bedömdes som

58 Russett, C. E. Sexual Science. p. 3

59 Zedner, L. Women, Crime and Custody in Victorian England. p. 11

62 Palk, D. Gender, Crime and Judicial Discretion, 1780-1830. p. 13.

63 D‘Cruze, C. Jackson, L. Women, Crime and Justice in England since 1660. p. 33

64 Jennine Hurl-Eamon Gender and petty violence in London, 1680-1720. p. 107

(16)

16 mentalt svaga och moraliskt undermåliga, med tanke på deras dåliga kost, eventuella

sjukdomar samt långa perioder av alkoholmissbruk är det enligt Zedner rimligt att anta att många av dessa kvinnor faktiskt hade ett mycket svagt psyke och intellekt.⁶⁷

1.5.4 Irländska immigranter i London

Londons befolkning var en brokig skara under perioden 1674 till 1900.⁶⁸ Den brittiska huvudstaden inhyste protestantiska flyktingar från Frankrike, judar från Spanien, Irländska män och kvinnor och senare även afrikaner och asiater. Dessa olika folkslag slog sig ner i diverse olika områden i London och skapade egna små samhällen. Fransmännen hade sedan 1680-talet bosatt sig i Soho i öst och Spitalfields i väst.⁶⁹ Kinesiska immigranter slog sig i regel ned i the East End nära hamnen, vid sekelskiftet 1900 började termen ‖Londons very own Chinatown‖ cirkulera, något av en överdrift om man jämför med New York eller San Fransisco där den kinesiska populationen var betydligt mer påtaglig.⁷⁰

Irländska immigranter har varit en viktig del av Londons befolkning från tidigt 1600-tal. De har ständigt varit överrepresenterade bland Londons fattigaste befolkning. 1796 intervjuade Matthew Martin 2 000 tiggare för The Society for Bettering the Condition and Improving the Comforts of the Poor. Dessa 2 000 vuxna tiggare uppgav att de själva ansvarade för 3 096 barn. Av denna grupp var 198 män, resten var kvinnor.⁷¹ En tredje del av dessa män och kvinnor var irländare. Irländarna nekades dessutom frekvent den fattighjälp som

engelsmännen erhöll via ‖The Poor Law‖.⁷² En stor del av de irländare som invandrade under mitten av 1800-talet var desperata män och kvinnor som flydde undan hungersnöden på Irland. Den irländska populationen i London nådde sin topp i och med svältens slut 1851 då hela 109 000 irländare bodde i London, därefter trappade de successivt ned från 107 00 år 1861, 91 000 1871 och 60 000 år 1901.⁷³

De första immigranterna var säsongsarbetande bönder, i och med den stora expansionen i huvudstaden fanns ett ökat behov av arbetare ute på fälten för att fylla de nya munnarna runtom i London. Dessa säsongsarbetare åkte i regel hem över vintern, men med tiden började alltfler irländare att bosätta sig permanent i staden. Den första irländska kolonin låg i St Giles in the Fields, där bosatte sig även många fattiga svarta efter triangelhandelns avveckling. En stor del av rättsfallen i den här undersökningen berör brott som begåtts i eller i närheten av St Giles. Den irländska kolonien i the Fields var välbekant för många av Londons innevånare och ända fram till Viktoriansk tid rekommenderades det att en watchman eller polis enbart skulle patrullera området i sällskap med en kollega.⁷⁴

67 Zedner, L. Women, Crime and Custody in Victorian England. p. 6-7

68 London är fortfarande, likt många andra metropoler, en brokig plats med en rik flora av olika kulturer och immigranter.

69 http://www.oldbaileyonline.org/static/Huguenot.jsp [20/10 2009]

70 http://www.oldbaileyonline.org/static/Chinese.jsp [20/10 2009]

71 Hitchcock, T. Begging on the Streets of Eighteent-Century London, Journal of British Studies 44:3 p.481

72 http://www.oldbaileyonline.org/static/Irish.jsp [20/10 2009]

73 http://www.oldbaileyonline.org/static/Irish.jsp [20/10 2009]

(17)

17

1.6 Källor och metod

www.oldbaileyonline.org är en webbsida tillika en sökmotor skapad av Clive Emsley, Tim Hitchcock och Robert Shoemaker, professorer vid Open University, University of

Hertfordshire och the University of Sheffield samt Dr Sharon Howard vid the University of Sheffield. Webbsidan omfattar ca 197 000 rättsfall vid the Old Bailey från år 1674 till 1913, the Ordinary of Newgate‘s anteckningar från år 1679-1772 samt biografier över 2 500 män och kvinnor som avrättats vid Tyburn. Materialet är transkriptioner av transkriptioner, dvs.

samtliga originalhandskrifter har sedan långt tillbaka renskrivits och publicerats. Materialet från 1674 till oktober 1834 har transkriberats med en metod som kallas för ‖double rekeying‖, där två personer oberoende av varandra nedtecknar samma text, texterna scannas därefter av en dator varpå eventuella skillnader i texten uppmärksammas och korrigeras av redaktören.

Resterande material har renskrivits en gång manuellt samt scannats av ett OCR-program (optical character recognition), de båda versionerna har därefter genomgått samma slutprocess som de tidigare källorna. I några av de tidigaste rättsfallen saknades transkriptioner, dessa ca 200 sidor översattes av historiker vid de respektive tre universiteten.

Materialet har fått en hel del publicitet bland engelska historiker. I History Today skrev Tom Bowers en recension på hemsidan; ” From minor misdemeanours to murder, the Proceedings of the Old Bailey online now contain the largest body of searchable text ever published to trace the lives of ordinary people […] There is an almost overwhelming amount of

information here, with both the digitized words and original pages available to view‖.⁷⁵

Professor Robert Shoemaker, en av sidans grundare säger stolt att ―'Up until now this treasure trove of social, legal and family history has only been available to a few dedicated historians, who were prepared to spend months peering at microfilms. Now everyone from

schoolchildren and amateur historians to scholars working in a range of academic disciplines can have easy access to this wealth of information‖.⁷⁶ Alla historiker är dock inte lika

optimistiska. I sin avhandling Women, Crime and Justice in England since 1660 från 2009 erkänner Shani D‘Cruze hemsidans oerhörda möjligheter men passar på att utfärda en varning att detta kan stjäla fokus från den övriga forskning som bedrivs i domstolar där källmaterialet kräver en mer traditionell historieforskning.⁷⁷ Den här uppsatsen hade aldrig kunnat bli till om det inte var för de otroligt smidiga sökfunktioner som hemsidan tillhandahåller.

Jag valde att begränsa mina söksvar till fall där den åtalade var en kvinna och där ordet ‖Irish‖

nämndes i protokollen. Detta gav en utdelning på 583 fall mellan åren 1674 till 1900. Den övervägande majoriteten av dessa söksvar berör inte irländare utan irländsk bomull, samt lite senare in på 1800-talet, även irländsk Whiskey. En liten andel av dessa söksvar har åklagaren varit irländare samt i vissa har ett vittne varit irländare. Jag har bara tagit med fall där jag har kunnat verifiera att kvinnan är irländare. Även i fall där kvinnan har haft ett typiskt irländskt efternamn men där jag inte har kunnat verifiera hennes bakgrund har jag valt att utelämna henne. Det var nämligen inte helt ovanligt för irländare att gifta sig med engelsmän, på så vis

75Bowers, T, History Today, Vol. 58, Issue 6 (2008 Juni)

76Bowers, T, History Today, Vol. 58, Issue 6 (2008 Juni)

77 D‘Cruze, S Women, Crime and Justice in England since 1660. p. 17.

(18)

18 skulle en dotter med ett efternamn såsom M‘Carthy eller Connor mycket väl kunna haft en engelsk mor och en irländsk far.

Jag har delat in undersökningen i tre delar; 1674 – 1808, 1809 – 1851 och 1852 – 1900. Den första delen består huvudsakligen av olika former av stöldbrott, den andra inleds med den första irländska kvinnan att fälldes för mord och den sista delen behandlar en period av övervägande våldsbrott. Genom att jämföra statistiken över antalet straff samt dömda respektive frikända irländska kvinnor med de engelska kvinnorna ämnar jag undersöka huruvida irländarna erhåller strängare straff samt högre frekvens fällande än friande domar.

Eftersom antalet irländska kvinnor vida understiger det av engelska kvinnor representeras resultatet både i det reella antal dömda respektive frikända, men även deras antal i procent.

Denna metod får främst ses som en vägvisare och inte som en norm. Den högre siffran har avsevärt större bäring än den mindre siffran. Om man kastar en tärning två gånger och i båda fallen får en sexa visar procenthalten på en 100% sannolikhet att erhålla en sådan, men om man däremot kastar samma tärning 1000 gånger visar den snarare ett resultat som ligger närmare 16%, dvs. en sjättedel. Med denna reservation i åtanke råder jag läsaren att först läsa det reella antalet fall innan han eller hon drar alltför stora slutsatser av den bifogade

procentsatsen. Den större siffran kan däremot sägas bära som norm, och utifrån den kan man undersöka huruvida den irländska kvinnan överrensstämmer eller avviker från genomsnittet.

Utöver denna numeriska jämförelse har jag dessutom genomfört en textanalys för att lokalisera eventuella uttalanden om etnicitet samt om dessa förändrats eller ökat under århundradena. Dessa rasistiska tendenser ligger samlade under rubriken Etnicitet i domstolsprotokollen i slutet av resultatdelen.

Domstolsmaterial är per definition tendentiöst, både den åtalade och åklagaren har anledning att väga sina ord varsamt innan de öppnar munnen. En tendentiös text är dock inte

nödvändigtvis obrukbar, fördomar är synnerligen tendentiösa till sin natur. Eftersom domstolshandlingarna vid The Old Bailey publicerades för allmänheten redigerades de åtalades försvarstal ofta bort, detta för att man fruktade att eventuella förbrytare skulle kunna studera ordval och fraser vid frikända mål för att själva öka sina chanser att klara sig i

rättssalen. Detta innebär ofta att den åtalade knappt kommer till tals i protokollen och att tolkningen uteslutande får göras utifrån åklagarens och vittnenas beskrivning av målet. Under 1800-talet finner man dessutom att många av vittnesmålen saknar utskrivna frågor, förutom i de fall där frågan bär med sig viktig information. Det går dock att göra goda uppskattningar om frågans karaktär utifrån utformningen av svaret, men det går dessvärre inte att analysera den ton med vilken frågan formulerats. Detta gör det betydligt svårare att utläsa eventuellt förakt, både vad gäller irländarnas eventuella bristande tilltro till den engelska domstolen, likväl vad gäller rättsväsendets eventuella rasistiska syn på den irländska kvinnan. Bortsett från dessa trista begränsningar håller källorna ett mycket hög sanningshalt, de återger vad som sades, varken mer eller mindre.

(19)

19

1.7 Avgränsningar

Med en undersökningsperiod på 226 år försvinner möjligheten till en djupare förståelse, statistik över skyldiga respektive frikända irländska kvinnor kan bero på oerhört många olika faktorer under olika årtionden. Aspekter såsom krig, svält, politisk oro eller andra försvårande omständigheter påverkar givetvis en befolknings benägenhet att begå diverse brott. Den här uppsatsen gör dock inte anspråk på att tillhandahålla specifika svar för specifika decennier, fokus är istället att undersöka eventuell kontinuitet över lång tid eller avsaknaden av

densamme. Den mest uppenbara avgränsningen är den av genus, en undersökning av samma karaktär med irländska män hade inte varit praktiskt genomförbart då deras antal vida

överstiger den av de irländska kvinnorna. Undersökningen berör de rättsfall där ordet ‖Irish‖

någon gång nämns. Irish är både ett adjektiv och ett substantiv, man kan både vara ‖irish‖ och prata ‖irish‖. Detta betyder givetvis inte att samtliga personer med irländsk påbrå kommit med i undersökningen, det betyder däremot att min urvalsgrupp består av de fall där kvinnornas etnicitet påpekades på ett eller annat sätt.

En svaghet i uppsatsen är att den inte inkluderar någon kontrollgrupp som motvikt för de irländska kvinnorna. Undersökningen sträcker sig över flera århundraden och tappar därmed den detaljrikedom som en mer tidsbegränsad uppsats tillhandahåller. En kontrollgrupp bestående av brittiska män eller kvinnor hade kunnat tillföra lite av den nyansering som förlorats i statistiken. De engelska kvinnor som representeras i den här undersökningen är blott sammanställda siffror utan ansikten som genererats av en innovativ sökmotor på internet.

Dessa siffror säger inget om de bakomliggande orsakerna till brotten eller motiveringen bakom deras domslut. Dessa siffror ger möjligen rättvisa åt frågan huruvida de irländska kvinnorna erhöll fler fällande än friande domar samt huruvida de erhöll strängare straff, men de har ingen bäring för den textanalys som riktar sig mot att lokalisera främlingsfientlighet i domstolsprotokollen. För att säkerställa främligsfientlighetens vara eller inte vara i

rättsarkiven skulle det behövas en textanalys av en kontrollgrupp med ett lika stort antal engelska kvinnor/män som irländska kvinnor. Dessvärre har jag inte haft tiden att sammanställa en sådan grupp för jämförande studier.

The Fenian Outrage of 1867 är förmodligen det mest kända av rättsfall i min undersökning.

The Fenians var en irländsk frihetsrörelse som ville befria Irland från vad de ansåg var ett brittiskt förtryck. 1867 fängslades två ledande medlemmar från organisationen; Richard Burke och Joseph Casey. I ett försök att frita dessa båda herrar från Clerkenwell sprängdes

fängelseväggen under ledning av Michael Barrett, den sista personen att bli avrättad

offentligt.⁷⁸ Bland de sex personer som åtalades för brottet fanns en kvinna vid namn Anne Justice, hon och de övriga fyra männen frikändes från alla åtalspunkter. Detta är givetvis ett ämne av spännande tillika informativ karaktär, men dels ligger den utanför mitt fokus och dels har det redan skrivits väldigt mycket om The Fenian Outrage, men framförallt så är Anne Justice, den enda kvinnan i rättsfallet, blott en figur i periferin.

(20)

20

2. Undersökningsdel

2.1 1674 – 1808 En period av övervägande stöldbrott

2.1.1 Stöldbrott

Måndagen den 27:e januari 1752 var George Kemp, Henry Lowders, John Peter Arms samt en fjärde person vars identitet inte framgår i protokollen ute i Londons östra kvarter för att hitta ett billigt boende för natten. De fyra männen hade kommit till London med ett

handelsskepp från Holland för att roa sig några dagar i den brittiska huvudstaden. När de fyra resenärerna gick in på Rosemary Lane möttes de av Mary Gillfoy samt Mary Woodbridge.

Woodbridge frågade om de fyra männen var intresserade av en kanna öl och en köttbit, holländarna tackade ja och gick in tillsammans med kvinnorna till Gillfoys hus. Efter att accepterat detta första erbjudande ropade Gillfoy in ytterligare två kvinnor och frågade om de dessutom skulle vara intresserade av att ta sig varsin fru till kvällen. Holländarna nekade till detta andra erbjudande, men Kemp gick med på att dela sin sängplats tillsammans med en av kvinnorna. Efter en lång kväll med mat och dryck ämnade Kemp och hans sällskap bege sig till sängs:

There was a man in the house, and he got two who came in with their hangers, one had on a blue coat the other a white one ; they went to chop at my comrade's head, Henry Lowders ; I was then going up stairs to bed with a woman, so I came down stairs, and took hold on the man's arm, and prevented his cutting him ; then that man got hold on my throat, and went to throttle me, then the prisoner Gillfoy came and rifled my pockets, and took out a guinea in gold, after that she charged me for a pint of hot, then we were all up stairs, there the man that chopp'd at us and the prisoner Gillfoy called for more liquor, brandy and hot-pot, and insisted upon our paying for it, if not they said they would take it out of our pockets and kill us, we attempted to go out of the door, but the prisoner Gillfoy locked the door and would not let us go⁷⁹

Klockan var fyra på morgonen när de skräckslagna holländarna släpptes ut ur huset. De fick syn på en Watchman och rumlade fram till honom och förklarade att de blivit rånade på sina ägodelar och hotade till livet, den gamle mannen nonchalerade dessa gravt berusade

utlänningar och schasade nedlåtande bort dem. Uppgivna och nedbrutna fortsatte holländarna sin irrande resa på Londons gator när de till sin stora lättnad fick tag på en konstapel som tog deras utsago på allvar.

Mary Gillfoy var 49 år gammal när hon dömdes till döden för Violent Theft vid the Old Bailey. Ordinarien vid Newgate, John Taylor, utfrågade Gillfoy om hennes bakgrund på Irland; ‖When I asked her only the Civil Question, whether she was bred a Protestant or Roman Catholick [sic], she would scarce give me any Answer, till some of her Friends, who were then with her, said to her, Why don't you tell the Gentleman? ―, Taylor beskrev henne som ―a Woman of rough and masculine Temper, fit to have a share in any Enterprize that might happen in such a House as she kept, near Rosemary-Lane‖.⁸⁰ Rosemary Lane ligger i the East End, bara ett stenkast ifrån det i folkmun betydligt mer väl- och ökända Whitechapel.

79 t17520219-48, 19/2 1752

80 Taylor, J. Ordinary‘s Account, 23rd March 1752. www.oldbaileyonline.org