63
Personliga minnen från gamla Slavicum (1964 − ca 1974)
Ulla Birgegård
Institutionen för moderna språk, Uppsala universitet Ulla.Birgegard@moderna.uu.se
Ja, varför började man läsa ryska egentligen? Kanske på grund av att det var så exotiskt, och så vackert, och för att det var så få som kunde det, och för att man var säker på att man skulle få jobb. Fast det där med jobb var ju knappast något som bekymrade oss 40- talister. Vi kände oss som om hela världen låg öppen och väntade på oss när vi var färdiga med våra studier.
Den erfarenhet jag hade av studier i Uppsala innan jag började studera ryska hade jag fått vid Institutionen för nordiska språk. Hurdan var då den nya institutionen? Slaviska institutionen låg på den tiden i Philologicum, längst ut mot Thunbergsvägen, på andra våningen. Man kände snart att den här institutionen var litet speciell, den var inte som andra. Och vi förstod också snart att de studenter som valde ryska och slaviska språk var på något vis ”the selected few”, men om det var positivt eller negativt var inte helt klart. Den som höll allt i sin hand, och som visste hur allt skulle, vara var amanuensen Sven Blad – en vänlig, lätt disträ man med spretigt hår, men med humor och värme. Han undervisade bl.a. på den propedeutiska kursen i ryska. Så hörde vi talas om att det skulle finnas en professor, en viss Gunnar Gunnarsson, men honom träffade vi inte från början.
Gunnarsson föregicks av ett visst rykte. När han så småningom uppenbarade sig på A-nivån med sina gulnade papper om rysk fonetik fick vi litet mer kött på benen. Han hade rykte om sig att vara en man av värld som förstod att uppskatta kvinnor, en galant gentleman helt enkelt. Som lärare var han litet småtorr men med ett klurigt leende som bröt fram ibland, även när han pratade om rysk fonetik. Vi förstod snart att han egentligen inte var så intresserad av det, han var mest intresserad av polska. Men på det internationella planet glänste han verkligen, det upptäckte vi så småningom. När jag kom till min första Internationella slavistkongress, i Warszawa år 1973, satt vår professor, som då redan var emeritus, på podiet, smärt och elegant i ljus kostym. Uppspetade tillsammans med honom på podiet satt ca femton fyrkantiga män i säckiga mörka kostymer, de flesta från olika slaviska
64
länder. Det hölls oerhört många och högstämda tal − den retoriska traditionen är rikt utvecklad i den slaviska världen. Talen hölls på olika slaviska språk av vilka jag förstod bara en bråkdel, och jag satt istället och iakttog vilka koryféer som somnade när, och vilken grad av finess de hade uppnått i att sova offentligt. Vår Gunnar Gunnarsson var i en klass för sig: han sov nästan omärkligt och med stor elegans. Dessutom var han känd för att på internationella slavistmöten tala – franska. Vem han under dessa förhållanden hade att tala med var något oklart.
Många av de andra lärarna hade också en egen profil. De mest exotiska var ryssarna bland dem. Det var ju före de utländska lektorernas tid, så de lärare som fanns att tillgå var personer som lämnat Ryssland i samband med revolutionen och som hade bott utomlands sedan dess. Även om man inte var i stånd att bedöma det då, måste de ha talat som en bok, med fint gammalt Petersburgsuttal och utan alla sovjetismer. De var mycket älskvärda, men man undvek att stöta ihop med dem, för då kanske man skulle tvingas säga något på ryska, och att det språket gick att tala även för icke-ryssar hade man inte sett många exempel på. Men vi hade undervisning i konversation. Det var den rara fru Popova som stod för den. Hon var till åren kommen och mycket pratsam. Jag minns inte att vi gjorde några framsteg, det enda jag minns är att vi var ute i Engelska parken och skulle beskriva på ryska vad vi gjorde. Troligen gick det ut på att vi skulle lära oss använda rörelseverben. Hon gick lite före och pratade på och vi drog oss lite efter och förde ett tyst samtal med varandra om huruvida vi skulle gå på Alma efter lektionen och vilka smörgåsar vi skulle äta den dagen. Smörgåsarna på Alma på 60-talet var otroligt goda! Det som förorsakade störst svårigheter var när vi skulle gå över Thunbergsvägen och säga på ryska: ”Jag går över gatan”. Det skulle vara både prefix på verbet och preposition med ackusativ. Vi fick korsa Thunbergsvägen fram och tillbaka tills det blev rätt. Sedan styrde vi våra steg till Botaniska trädgården och fick veta vad olika ovanliga blommor hette på ryska, som guckusko och sådana. Men vi tyckte om fru Popova.
Den kanske mest intressante ryskfödde läraren var doktor Semjonov. Han var också till åren kommen och hade doktorerat i Tyskland. Han var oerhört ämabel och sade alltid några vänliga ord till oss studenter. Vi försökte göra mötena så korta som möjligt för att slippa säga något på ryska. Jag minns särskilt en föreläsningsserie han hade om Tjechov.
Den omfattade kanske sex dubbeltimmar, alltså tolv timmar sammanlagt, men Tjechov kom aldrig på tal. Istället berättade Semjonov för oss om upptäckten av Sibirien, om Nordostpassagen och olika upptäcktsresande. Det var enormt intressant. Det han hade skrivit sin avhandling om i Tyskland låg inom ämnet ekonomisk historia: Sibirien, Eroberung und Erschliessung der wirtschaftlichen Schatzkammer des Ostens (Berlin, 1954). Men det fick jag veta betydligt senare.
På litet högre nivåer, på översättningskursen svenska-ryska, hade vi den förtjusande Nikita Tolstoj, sonson till den store. Han var ganska lik sin farfar, men en något mildare variant. Undervisningen låg på lördagsmorgnarna, för han hade ett annat arbete att sköta.
Han ville att vi skulle översätta texter av Harry Martinsson till ryska, bl.a. avsnitt ur
65
Nässlorna blomma. Jag vet inte om ni kan föreställa er hur studenter på 2-betygsnivån får till det när de skall översätta Martinssons finstämda naturlyrik till den grovhuggna ryska vi då hade till vårt förfogande. Han såg litet desperat ut när han läste våra förslag, men var oavlåtligt vänlig. Han sade: ”Precis så skulle jag också ha skrivit om jag inte kunde ryska.” Han såg så prydlig ut när han kom i sin svart-bruna pepitarutiga kostym med en liten koffert för papperna. När han gick såg han litet mer tilltufsad ut och kostymen var full av krita. Han imponerade storligen på oss så småningom genom att gifta om sig i en ålder av ca 75 år och bli far till två små barn.
Så långt ryssarna. Men de svenska lärarna var intressanta de med. Den litteraturhistoria som vi inte lärde oss av doktor Semjonov fick Lennart Stenborg ta på sig att förmedla. Han såg ut ungefär som Sven Blad och hade mycket starka glasögon.
Även han var vänlig och lätt disträ. Vi hörde inte alltid vad han sade eftersom han satt djupt böjd över sina papper som var fullskrivna med allt som var värt att veta om rysk litteraturhistoria.
En lärare vi var ganska förtjusta i var Gun Bergman. Hon var mycket mjuk och behaglig och så hade hon varit gift med Ingmar Bergman och hade barn med honom.
Med henne läste vi Живой труп av Tolstoj, kanske inte något av hans mest lästa alster.
Hennes älsklingsspråk var serbokroatiska och hon vistades så ofta hon kunde i Jugoslavien. Hon var bl.a. Ivo Andrićs svenska översättare. Vi hade henne i en inspirerande kurs i jugoslavisk litteratur, men hon omkom tragiskt i en bilolycka i Jugoslavien strax efteråt.
Och så var det Karin Pontoppidan-Sjöwall. Med henne läste vi en bit av ett av de verkligt stora mästerverken i rysk litteratur, Pusjkins Евгений Онегин. Den läste vi på A-nivån, alltså på nivån direkt efter den propedeutiska kursen. Är det möjligt? Minns jag rätt? Kanske inte ändå. Hur som helst: Genialiteten i texten var vi inte riktigt i stånd att uppskatta, vi tyckte framför allt att den var fruktansvärt jobbig. Numera tas den texten, med rätta, upp på C-nivån.
Så småningom började vi läsa språkhistoria. Den som introducerade oss i fornkyrkslaviskans mysterier var Lennart Kjellberg, som i vanliga fall arbetade på Carolina Rediviva. Han var en mycket bra och inspirerande lärare, tog oss med till Carolina och visade handskrifter. Det var väl där jag fastnade på kroken för gott och blev handskriftsforskare för resten av livet. Den andra läraren som undervisade i språkhistoria, i fornryska, var Carin Davidsson, den kanske bästa pedagogen av dem alla. Hon hade en fantastisk förmåga att göra allt absolut klart, även de mest obskyra språkhistoriska sammanhang.
66
Vi kvinnliga studenter svärmade nog litet till mans för Bengt-Åke Olsson, en verklig svärmorsdröm, såg bra ut, var blyg och sympatisk. Han var otroligt bra på ryska och drillade oss med tolkövningar från båda hållen. Han hade gått tolkskolan, vilket var förenat med en hel del prestige.
Jag började tänka på att skriva en licentiatavhandling.
Kursdelen i licentiatexamen bestod bl.a. i att man skulle läsa tre ytterligare slaviska språk, förutom huvudspråket − som ju för mig var ryska −, så att man i sin examen hade både ett östslaviskt, ett västslaviskt och ett sydslaviskt språk. Jag valde polska, tjeckiska och serbokroatiska. Jag minns speciellt väl kursen i polska. Där ingick bl.a. en kurs i polsk litteraturhistoria, som leddes av den dåvarande polske lektorn Witold Cienkowski, som kom direkt från Polen. Vid det här laget hade man infört utländska lektorer. Cienkowski gick mycket grundligt tillväga, så när vi hade läst de tilldelade tjugo timmarna och kursen var slut hade vi precis kommit fram till början av 1600-talet. Så Adam Mickiewicz och andra storheter hörde vi aldrig talas om.
På tal om utländska lektorer hade det också kommit en sådan direkt från Sovjet. Vi hade ju lyckligtvis passerat det stadiet så vi behövde aldrig ha den första, Tat´jana Barablina, som lärare. Hon var en tämligen militärisk dam med skarp blick som nog alla på institutionen var litet rädda för. Vi visste att hon hade täta kontakter med Sovjetiska ambassaden i Stockholm, något som alla de sovjetiska lektorerna tvingades till, antingen de ville eller inte. Men hon ville nog. Barablina stack inte under stol med att hon satt och jämförde handstilar för att räkna ut vilken student som hade skrivit vad i de nyligen införda anonyma kursvärderingarna. Men hon var en tillgång för institutionen eftersom hon talade modern, aktuell sovjetisk ryska. Efter henne kom flera fina utländska lektorer som många har i tacksamt minne.
Vid den här tiden hade vi fått en ny professor, Józef Trypućko, som tillbringade all sin tid på Carolina Rediviva med att sammanställa polska bibliografier, medan Carin Davidsson skötte institutionen. Man fick dock tenta av polskan hos honom, och han var överlag vänligt stämd mot studenter, i synnerhet när han hade dem litet på avstånd.
Jag arbetade också som timlärare. Som lärare upptäckte man snart att det var svårt med vissa läromedel. Vi var tämligen välförsedda, med grammatikor och ordböcker, och det fanns en bra skrivkurs för C-nivån. I övrigt var det mycket stenciler och ganska få böcker. Ett stort problem på textkurserna på lägre nivåer var ordlistor. Där gjorde Anna- Lena Sågvall (senare Anna Sågvall Hein) en stor insats, tillsammans med Berit Brännström och Tone Tingsgård. Men i ordlistorna skulle ju bara tas upp ord utöver basordförrådet, d.v.s. en hel del av de vanliga orden måste ju förutsättas bekanta. För att utreda vari basordförrådet för en genomsnittlig gymnasist som läst ryska på gymnasiet bestod gjorde de en enkät på svenska gymnasier. De skickade bl.a. ut ett antal meningar
67
på ryska och bad gymnasisterna översätta dem till svenska. En sådan mening löd: ”Сядь лучше около меня.” Där hade en gymnasist översatt: ”Parken är vackrast när jag är i den.” Jag har försökt följa tankebanorna hos den gymnasisten. Hen måste ha uppfattat imperativen сядь, ’sätt dig’, som сад, ’trädgård’, möjligen ’park’, adverbet лучше i komparativ, här snarare ’hellre/helst’, måste ha uppfattats som ett adjektiv: ’trädgården är bättre’. Prepositionen около, ’i närheten av, omkring’, måste ha uppfattats som att meningens ”jag” står i centrum och runt omkring mig är trädgården ’bäst’, d.v.s.
’vackrast’ medan den blir mindre vacker längre bort från mig. Vad man drog för slutsatser om gymnasistens basordförråd i detta fall förtäljer inte historien.
Det var väl under den perioden som vi arbetade med vår fantastiska skrivmaskin. Den hade löstagbara tangentbord så man kunde byta allteftersom man behövde ett nytt alfabet. Man kunde arbeta med två tangentbord åt gången, tryckte bara på en knapp för att valsen skulle gå över till det andra. Vi hade minst tio olika alfabet. Det var ett verkligt tröskverk till skrivmaskin. Även jag kom att tillbringa många år med den (i samband med utgivningen av Sparwenfelds stora Lexicon Slavonicum). Den fungerade utmärkt.
Men jag undrar ibland när man skall upptäcka vilka skador man får på lång sikt efter att ha använt litervis med Tipp-Ex, det vita kludd som man använde när man skrivit fel och måste ändra. Ångorna från det kändes inte så nyttiga att andas in. Ja, herregud, dagens studenter vet inte mycket om vilka offer som krävdes av tidigare forskargenerationer!
Vi som läste slaviska språk då såg oss litet som ambassadörer för de slaviska länderna, och som introduktörer av deras språk och litteraturer. Vi hade fått en inblick i länder, som låg i Europa, men som var tämligen okända för västeuropéerna. Jag tror vi alla greps av en slags hatkärlek: aversion när det gällde de politiska systemen, frustration över att språken var så otillgängliga i början och en enorm kärlek till människorna som vi mötte, och så småningom alltmer till språken och litteraturerna.
Jag försjönk allt djupare i handskriftsforskning och ryskt 1600-tal, −där jag umgicks med min livskamrat Johan Gabriel Sparwenfeld − och tillbringade mycket tid på Carolina Rediviva. Och så gick man förstås på forskarseminarierna, och avnjöt speciellt postseminarierna. Då klättrade man upp under taket på Philologen och avslutade kvällen med att dricka rödvin och äta ost och bröd under mer eller mindre lärda diskussioner.
Ser man på fotografier från den tiden är det slående att nästan alla satt och rökte, även under själva seminarierna. Helt oblygt! Och då fick vi vara med de stora grabbarna. Men vi tjejer gick heller inte av för hackor. Vi försvarade vår plats ganska väl. Jag gick direkt över till den nya doktorsexamen och disputerade 1971 på en avhandling om Johan Gabriel Sparwenfeld och hans lexikografiska arbeten. På den internationella slavistkongressen i Warszawa 1973 pratade jag om ”И. Г. Спарвенфельд и его лексикографические работы”, och i den stilen har det fortsatt.
Jag var snarast traditionalist inom svensk slavistik, men det fanns pionjärer, som Anna-Lena Sågvall som skrev en doktorsavhandling med titeln: A System for Automatic Inflectional Analysis. Implemented for Russian. Och systemet fungerade verkligen. Det
68
kunde t.ex. Sven Gustavsson gå i god för, han som blev professor i slaviska språk efter Trypućko. Han var opponent vid disputationen och kom sedan att pröva systemet i levande livet, bl.a. i samband med ett arbete han gjorde med en kollega från Oslo som gick ut på att med statistiska metoder avgöra om Sjolochov verkligen hade skrivit Stilla flyter Don.
Och efter Philologen hamnade Slavicum, efter diverse flyttar, i andra ändan av huskomplexet, in mot kyrkogården. Men även där går livet vidare, liksom slavistiken.
Слава Богу!
Liten faktaruta:
Carin Davidsson (1920−2011), professor i ryska språket och litteraturen vid Åbo Akademi 1979−1987.
Gunnar Gunnarsson (1899−1987), professor i slaviska språk vid Uppsala universitet 1940−1966.
Sven Gustavsson (1938−2013), professor i slaviska språk vid Uppsala universitet 1977−2003.
Józef Trypućko (1910−1983), professor i slaviska språk vid Uppsala universitet 1966−1977.
