Den forntida nordiska orienteringen och Wulfstans resa till Truso Ekblom, R.
Fornvännen 1938(33), s. 49-68 : ill.
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1938_049 Ingår i: samla.raa.se
DEN FORNTIDA NORDISKA ORIENTERINGEN OCH WULFSTANS RESA TILL TRUSO
AV
R. E K B L O M
A v uppgifter i flera källor framgår, att nordborna un- der vikingatiden och den tidigare medeltiden hade en från vår synpunkt sett felaktig uppfattning av väder- strecken. Norr förlades mellan norr och öster, under det att öster fick sin plats mellan öster och söder o. s. v. L. Wei- bull har i sin uppsats De gamle nordbornas väderstrecksbegrepp1 sammanfört de viktigaste forntida antydningarna om detta egen- artade förhållande.
I sitt tillägg till översättningen av Orosius' världshistoria fram- håller A l f r e d d e n s t o r e , tydligen påverkad av nordisk uppfattning, att norddanerna bo i nordost, på det skandinaviska fastlandet och på öarna, och att syddanerna, d. v. s. Jyllands in- byggare, äro bosatta i sydväst (l).2 Öster om norddanerna förläg- ger han obodriterna (2), de slaviska stammar, som då bebodde stora områden av det nutida Mecklenburg(-Schwerin), och söder om dem låter han Elbe flyta ut i havet (3). Vidare meddelar han, att Kvänland (Nordfinland) är beläget norr om svearnas land (4), att skridfinnarna, tydligen lapparna, därifrån räknat bo i nordväst (5) och att norrmännen bo i väster (6).3
1 Jfr Scandia 1, s. 292 ff. — Förhållandet har iakttagits redan av Rask, som påpekar, att Alfred den store och andra förlade norr till nordost (jfr Samlede Afhandl. 1, s. 337, 349).
2 De i texten införda, av parenteser omslutna siffrorna och bokstäverna hänvisa till fig. 1 och 5 resp. 2, 3 och 4. — Då det gäller att fastställa länders och landsdelars inbördes läge, utgår jag frän dessas ungefärliga medelpunkt.
3 Den senare uppgiften kan ej med säkerhet bedömas med hänsyn till
4 — Fornvännen 1938. \
5 0 R- E K B L O M
P å l i k n a n d e sätt h a r den i s i s t n ä m n d a a r b e t e i n t r o d u c e r a d e O li t h e r e ( O t t a r ) a n v ä n t en för oss f r ä m m a n d e o r i e n t e r i n g . H a n u p p g e r s i g ha s e g l a t f r å n sin hemort, v i l k e n s y n e s h a l e g a t n å g o n s l ä d e s i t r a k t e n s t r a x söder eller s y d v ä s t om den p l a t s , d ä r s t a d e n T r o m s ö n u l i g g e r , först i r a k t n o r d l i g r i k t n i n g , t y d l i g e n till området k r i n g N o r d k a p p och N o r d k y n (7), d ä r e f t e r mot öster, a v allt att döma utmed K o l a h a l v ö n (8), för att till sist f ä r d a s sö- d e r u t , in i V i t a h a v e t (9). H a n s ä g e r s i g h a t i l l r y g g a l a g t den u n g e - fär 700 km l å n g a s t r ä c k a n utmed K o l a h a l v ö n s n o r d ö s t r a k u s t på fyra dygn. T i d e n k a n s y n a s k o r t , men det ä r att m ä r k a , att O t t a r u p p g e r , a t t h a n h a d e v ä s t a n v i n d med n å g o n d r a g n i n g mot n o r d a n ; h a n s e g l a d e a l l t s å för l å r i n g s v i n d k o m m a n d e efter n u t i d a u p p - f a t t n i n g u n g e f ä r f r å n n o r d n o r d v ä s t . Att s l ö r a med k n a p p a 4 k n o p s f a r t ( u n g e f ä r 7 km i timmen), torde ej h a b e r e t t n å g o n s v å r i g h e t .4
Ä v e n A d a m a v B r e m e n a n v ä n d e r i sin D e s c r i p t i o insu- l a r u m a q u i l o n i s i v i s s u t s t r ä c k n i n g det n o r d i s k a o r i e n t e r i n g s s y s t e - met. H a n f ö r l ä g g e r s å l u n d a F y e n söder om Själland (10), och sö- der om s i s t n ä m n d a ö l i g g e r e n l i g t h a n s u p p f a t t n i n g ä v e n den Sla- v i s k a v i k e n , d. v. s. K i e l b u k t e n (11)3. V i d a r e u p p g e r h a n , att J y l - land och s t ä d e r n a Å r l n i s och Å l b o r g , liksom ön W e n d i l a , d. v. s.
V e n d s y s s e l , den mellan Limfjorden och S k a g e r a k l i g g a n d e lands- delen, l i g g a v ä s t e r om Själland (12). Adam meddelar y t t e r l i g a r e , att »om man g e n o m J y l l a n d vill k o m m a till F y e n , s å h a r m a n r a k a v ä g e n mot norr»,'1 v i l k e t väl bör t o l k a s så, att e n l i g t h a n s Norges stora ytinnehåll och dess två forntida kultdrella centra. Av allt att döma hade emellertid Uppsverige under tidig vikingatid livligare för- bindelser med Trondhoimsomrädet än med Oslobygdon. — Alfred den store (alar dessutom om ett i övrigt okänt folk osterna (Osti), som skulle bo öster om norddanerna och norr om obodriterna. Att sluta av Alfreds väder- strecksuppfattning i övrigt skulle därmed avses en folkstara boende nägon- städes i Stralsundområdet. — Vissa av Alfred den stores uppgifter äro skäligen meningslösa, t. ex. den, att det av Östersjön omslutna Bornholm bar detta hav till väster om sig.
4 Vissa forskare ha tänkt sig, att denna del av Ottars resa sträckt sig endast till trakten bortom Fiskarbalvön öster om Petsamo, men Ottars upp- gift, att han senare under fem dygn seglade söderut, blir då svårförklarlig.
1 Östersjöslaviska (vendiska) stammar bebodde som bekant Östersjöns södra kustområde, västerut ända tram till Eckernförde och Rendsburg.
8 >Si per Judland in Funem tenderis, directam in septontrionom viam babes.>
D E N F O R N T I D A N O R D I S K A O R I E N T E R I N G E N 5 1
mening nämnda ö i förhållande till Jylland ligger i nordlig rikt- ning (13). — Angående Adams väderstrecksbestämningar i öv- rigt jfr s. 59 f.
Viktigast, då det gäller att klarlägga de gamla nordbornas upp- fattning angående väderstreckens förläggning, är avgjort K n y t - l i n g a s a g a n . I den lämnas en ganska detaljerad upplysning om de danska landsdelarnas förmenta inbördes läge. Sålunda uppgi- ves, att Limfjorden sträcker sig i riktningen norr—söder (14), att Vendilskagi (Vendsyssel) ligger väster om Limfjorden (15), att samma landområde sträcker sig upp mot norr (16) och att Jylland ligger åt söder utmed havet (17). Vidare förlägges Bornholm öster om Skåne (18), Öresund norr om Själland (19) och Skåne och Halland norr om Öresund (20).
En liknande vridning av väderstrecken möter i den i s l ä n d - s k a b e s k r i v n i n g e n a v j o r d k r e t s e n . Fullt klara upp- gifter lämnar denna dock i allmänhet icke i de frågor, som när- mast intressera oss. Emellertid uppgives, att Finnmarken ligger norr om Norge (21) och att landet därifrån räknat böjer av först mot nordost (22) och sedan mot öster, tills man kommer till Bjar- maland (23).
Något annorlunda förhåller det sig med i den äldre västnordiska litteraturen sporadiskt meddelade uppgifter om orters inbördes läge. De äro i allmänhet av rent praktisk natur utan anspråk på geografisk noggrannhet. För denna undersökning äro de följakt- ligen av mindre värde. Jag lämnar dem i det följande obeaktade.
Emellertid skönjer man även i dem vanligen en ganska klar an- passning efter det gamla nordiska orienteringssystemet. I Olov- Trygg vessons saga talas sålunda om sjöresor norr ut till Trond- heim, och i Gudmunds saga påpekas, att landvägen från sistnämn- da stad till Oslo går i östlig riktning.7
Två skilda teorier ha framlagts rörande uppkomsten av den
7 Den led, som här måste avses. Österdalen, gäller n u m e r a , liksom den närliggande Gudbrandsdalen, enligt gängse uppfattning säsom gåen- de i nord-sydlig riktning. Stundom påträffar man orionteringsuppgifter, som äro på ett förvirrande sätt missvisande. Detta gäller för övrigt oj sällan vär egen tid. I många landsändar är inställningen till väderstrecken högst egenartad av skäl, som ej alllid kunna uppspåras.
52 R. EK BI. O M
g a m l a n o r d i s k a o r i e n t e r i n g e n . N a n s e n h å l l e r före,8 a t t den u t g å t t från N o r g e s A t l a n t k u s t och att den f o r n t i d a n o r d r i k t n i n g e n l å g n ä r a v å r t nordost. F r å n och med 45° a v v i k e l s e f r å n m e r i d i a n e n s k u l l e m a n h a börjat ö v e r g å till b e t e c k n i n g e n öster. M a x i m i a v v i - k e l s e n s k u l l e a l l t s å för den s y d l i g a A t l a n t k u s t e n ha i det n ä r - m a s t e m o t s v a r a t Möre- och T r ö n d e l a g s k u s t e n s r i k t n i n g , d. v. s.
den s k u l l e u n g e f ä r h a s a m m a n f a l l i t med en r ä t linje d r a g e n mel- lan Stad och F o l l a , fjorden u t a n f ö r Namsos. Man s k u l l e h a fun- n i t det e n k e l t och p r a k t i s k t att vid a n t y d a n d e av r i k t n i n g in- s k r ä n k a s i g till a n v ä n d a n d e t a v de f y r a h u v u d v ä d e r s t r e c k e n . Att d ä r v i d det o v a n a n t y d d a k u s t a v s n i t t e t , som f a k t i s k t s t r ä c k e r s i g u n g e f ä r i riktningen sydväst—nordost, fått gälla som syd-nordgående (ej som väst-östriktat) skulle då h a berott på en tillfällighet.
Det ä r a t t m ä r k a , a t t a l l a h ä r o m n ä m n d a k ä l l o r utom den i o r i o n t e r i n g s f r å g a n f r å n o l i k a h å l l p å v e r k a d e A d a m a v B r e m e n (jfr det följande) d i r e k t e l l e r i n d i r e k t s t a m m a f r å n v ä s t n o r d i s k t håll. Också m e n a r F i n n u r J ö n s s o n , som d e l a r N a n s e n s uppfatt- n i n g ,9 a t t det i n ä m n d a k ä l l o r a n v ä n d a , e n l i g t h a n s u p p f a t t n i n g f r å n den n o r s k a k u s t e n s t a m m a n d e o r i e n t e r i n g s s ä t t e t s k u l l e k r i - t i k l ö s t h a u p p t a g i t s på Island, v a r i f r å n dot t y d l i g e n y t t e r l i g a r e s k u l l e h a s p r i t t s för att till slut k o m m a till a l l m ä n a n v ä n d n i n g i Norden.
Seden a t t i d a g l i g t tal i n s k r ä n k a s i g till a n v ä n d a n d e t a v de f y r a h u v u d v ä d e r s t r e c k e n ä r v a n l i g a r e än m a n i a l l m ä n h e t f ö r e s t ä l l e r s i g , och metoden f ö r a n l e d e r i a l l m ä n h e t i n g e n m i s s u p p f a t t n i n g . D e n o r d s v e n s k a floderna flyta i stort sett mot sydost, men k n a p p a s t nå- gon torde uppge sig bo nordost ev. sydväst om exempelvis Urne älv.1 0
Man a n v ä n d e r n a m n e n ö s t e r - och V ä s t e r dalälven, u n d e r det att m a n t a l a r om L u l e älvs n o r r a och s ö d r a strand, och dock löpa de tre n ä m n d a floderna i det n ä r m a s t e parallellt med v a r a n d r a .1 1
8 Jfr Nord i Tåkeboiraen, s. 131, och B j o r n b o, Cartogr. Groonl., Med- del. om Grönland 48, s. 83.
9 Jfr B j o r n b o, Cartogr. Groenl., s. 83.
10 En by vid Skellcfte älv heter S u n n a n å, on vid Ume älv belägen bär namnet V ä s t a n å: vid båda flyta vederbörande floder i rakt sydöstlig riktning.
11 Emellertid flyter Västerdalälven i sitt övre lopp ungefär i sydsydöstlig riktning parallellt med do större norska floderna, vilkas riktning nu för tiden av gemene man betraktas som nord-sydgäcnde.
D E N F O R N T I D A N O R D I S K A O R I E S T E R I S G E S 5 3
Om man inlägger de ur ovan anförda källor hämtade oriente- ringsuppgifterna på en vanlig karta, visar det sig, att å densam- ma en slående överensstämmelse ger sig till känna mellan de uppgifter, som antyda ett och samma väderstreck. Man finner så- lunda, att samtliga tretton upplysningar, som avse nord- och syd- gående riktning, komma att företrädas av orienteringslinjer, vilka visa i riktningar, som röra sig kring vårt nordost och vårt ost- nordost resp. sydväst och västsydväst. Om man uttager ett unge- färligt genomsnittsvärde för dessa linjer och samtidigt tar hän- syn till de tio, som angiva annat väderstreck, genom insättandet av till dem svarande nordgående linjer, så erhåller man en linje, som bör kunna ge cn någorlunda tillförlitlig föreställning om våra förfäders väderstrecksbestämning. Det visar sig, att denna linje, vid korsningen av en verklig meridian, skär denna senare under ungefär 60° vinkel, vilket innebär, att de gamla nordborna ansågo norr ligga i runt tal 60° östligare än den verkliga nord- riktningen, alltså ungefär i riktningen N 60° E,12 med andra ord, de förlade genomsnittligt taget norr mellan de väderstreck, som vid normal orientering betecknas som nordost och ostnordost.
Nansen anser, att avvikelsen i avsevärd grad varierat med un- gefär 45° deviering som maximum. Weibull anslår den till genom- sniftligt 45°.13 Min undersökning ger vid handen, att avvikel- sen är i runt tal 60°, alltså hela 15° större än den som Weibull anser sig kunna fastställa.
Weibull avvisar den av Nansen och Finnur Jönsson föreslagna lösningen: en väderstrecksbestämning, utgången från den norska Atlantkusten, skullo knappast ha kunnat sprida sig till övriga delar av Norden.14 Weibull anser, att nordborna vid bestämman- det av väderstrecken utgått från den punkt, där solen går upp strax efter vintersolståndet, närmare bestämt vid tiden för mid- vinterfesten, vilken enligt Thietmar av Merseburg inföll strax ef- ter trettondagen. Ljusöppningarna till de i Sydskandinavien före-
" Jag finner till min tillfredsställelse, att Bjernbo (jfr Adam af Bre- mens Nordensoppfattelse, Aarb. for nord. Oldkynd. 1909, s. 224, och Cartogr.
Groenl., s. 82) stannat för samma siffra. Bjornbos konklusion avser emel- lertid endast Knytlingasagan.
13 So Do gamle nordbornas vädcrstrocksuppf., s. 303.
14 Jfr De gamle nordbornas vädcrstrecksuppf., s. 308.
5 4 «• E K B L O M
fintliga stendösarna och gånggrifterna falla i regel inom sektorn öster—söder, och dessa skulle enligt Weibull ge en antydan om att nordborna redan inemot 3 000 resp. 2 000 år f. Kr. räknade med en östriktning, förlagd mellan vårt öster och söder och följaktli- gen med en nordriktning förlagd till granskapet av vårt nordost.
Men därigenom förenklas ju icke problemet, alldenstund liden för solens uppgång en given dag vid årets början varierar högst avsevärt på det skandinaviska området. På trettondagen visar sig solen ännu icke i Tromsötrakten, Ottars hembygd.15 Man finge följaktligen räkna med att Tromsöbygdens åbor en gång i tiden förlade sitt norr rätt i öster. I staden Schleswig, det gamla He- deby, går solen samma dag upp i riktningen E 40° S, vilket inne- bär, att Hedebybornas norr skulle ha förlagts till N 40° E. Varia- tionen är följaktligen avsevärd: för de båda här berörda orterna uppgår den till 50°. Om vikingatidens sjöfarande på här antytt sätt förlagt väderstrecken efter solens lokala uppgångstid, skulle den enhetlighet i fixerandet av väderstrecken, som källorna ut- visa, icke ha förelegal.
Fäster man sig uteslutande vid stendös- och gånggriftorarådet.
visar det sig, att den fiktiva nordriktningen varierar approxima- tivt mellan N 41° E och N 46° E, alltså mellan gradtal, vilka komina det av Weibull fastslagna (N 45° E) påfallande nära. Men därvid är att märka, att såsom härovan visats, den avvikelse, som kan utläsas ur här behandlade geografiska uppgifter rörande så- väl det syd- som det nordskandinaviska området, i runt tal utgör G0° och att avvikelsen alltså är avsevärt större än den som Wei- bull anser sig ha fastslagit.
Som man ser, möter Wreibull i sitt förslag till lösning eu svå- righet av samma slag som den han påtalar hos Finnur Jönsson och Nansen. Och hur man än ser saken, måste man nog utgå från den förutsättningen, att den gamla nordiska väderstrecksbeslam- ningen uppstått i en viss trakt för att sedan sprida sig över hela det nordiska området.
Emellertid har man svårt att förlika sig med tanken, att den så konsekvent genomförda forntida orienteringen skulle, såsom Finnur Jönsson och Nansen mena. ha kunnat uppstå genom en
15 Först nägot senare kunde i denna landsdel den återkommande solen hälsas på av Prokopios beskrivet sätt.
D E S F O R N T I D A N O R D I S K A O R I E S T E R I S G E S 5 5
ren tillfällighet. Man får här ej borlse från det förhållandet, att i hela Nordskandinavien (även bland finnar och lappar) liksom ock bland nordasiatiska folk en allmän tendens att vrida norr i mer eller mindre mot öster tenderande riktning föreligger.18 Man kan ej frigöra sig från den uppfattningen, att solens uppgång därvid- lag varit av betydelse. Härtill kommer det faktum, att den ovan berörda norska kustlinjen, sträckan från Stad lill Folla, icke mot- svarar en avvikelse på 60°: nämnda linje skär, där avvikelsen är som störst, vederbörande meridianer under ungefär 45° vinkel.
Utgångspunkten för det forntida orienteringssättet är enligt mitt förmenande i viss mån en annan. Havet längs den yttre kust- sträckning, varom här är fråga, utgjorde icke och utgör alltjämt icke någon starkt trafikerad led. Huvudleden, on av de viktigaste i hela Norge, går innanför öarna Smöla och Hit ra. Denna sträcka, den 180 km långa, nästan linjeraka segelleden från farvattnet nord- väst om Molde, låt oss säga från ön Ona, till Trondheimsfjorden17
— dess senare hälft är den bekanta Trondheimsleia — skär de meridianer, som falla i dess väg, under jämt 60° vinkel. Det är enligt min mening från denna farled man utgått vid fixerandet av väderstrecken.18 Men man har utgått från den endast i andra hand. Det visar sig nämligen, att på Trondheims breddgrad solen på trettondagens morgon går upp i riktningen E 56° S, alltså från en punkt belägen i ungefär vinkelrät riktning mot en längs nämnda led dragen rät linje. För erhållandet av en rät vinkel krävdes naturligtvis gradtalet E 60° S. Från den obetydliga skill- naden mellan nämnda gradtal ( = 4°) torde man utan vidare kun- na bortse, helst som det i sydost liggande berglandet för ögat för- dröjer soluppgången; 4° motsvara en försening på 16 minuter.
Jag tänker mig följande lösning på här omdebatterade fråga.
D å i T r o n d h e i m s t r a k t e n s o l e n v i d t i d e n f ö r m i d v i n t e r f e s t e n p r a k t i s k t t a g e t g i c k u p p i E 6 0° S, u p p f a t t a d e s d e n n a p u n k t s o m ö s t e r o c h
16 Ännu i sen tid ansågs Gotland av finska sjöfarande ligga söderut från Hangötrakten räknat (enligt meddelande av I. Wirkkanen, sekreterare för Finlands segelfartygsförbund).
17 Till donnas inlopp söder om Austrått.
18 Kan det tänkas, att det är denna >nordväg>, som givit Norge dess namn? — Sträckan från Stavangcrbygden till Stad måste ju ha uppfattats som närmast västerriktad (strängt taget som västnordvästlig, jfr fig. 1).
5 6 H E K B L O M
d å d e t s a m t i d i g t b e f a n n s , a t t h u v u d s e g e l l e d e n u t a n f ö r g i c k i e n m o t d e t t a v ä d e r s t r e c k v i n k e l - r ä t r i k t n i n g , f i c k d e n n a l e d g ä l l a s o m s y d - n o r d - g å e n d e o c h k o m a l t f u n g e r a s å a t t s ä g a s o m l i k a r e f ö r d e n f o r n t i d a n o r d i s k a o r i e n t e r i n g e n .
Jag har å fig. 1 sökt åskådliggöra förhållandet mellan gammal- nordisk och modern orientering. Det faller av sig självt, att då en karta med vanlig konisk projektion därvid använts som underlag, de tre å densamma insatta streckade ur fornnordisk synpunkt syd- nordgående linjerna, »meridianerna», fått en påtaglig bågform, vilket måste beaktas vid bedömandet av de på olika partier av kartan medelst pilar åskådliggjorda orienteringsuppgifterna. Ha- de en karta med Mercators projektion använts, skulle överens- stämmelsen hos orienteringspilarnas riktning ha blivit mera i ögonen fallande, en fördel, som emellertid knappast skulle ha upp- vägt olägenheten av den förvanskning av kartbilden, som ett dy- likt val skulle ha medfört.19
I allmänhet äro väderstrecksuppgifterna i ovan behandlade hu- vudkällor väl avvägda och konsekvent hållna. Dock måste natur- ligtvis uppgifterna ansluta sig till föreliggande fakta, och rikt- ningar kunna ju föreligga, som med den tidens uttrycksmöjlighe- ter endast tillnärmelsevis kunde bestämmas. Sålunda hade strängt taget vägen utmed Kolahalvön hos Ottar och i den isländska jord- beskrivningen bort betecknas som löpande i ostnordost, en väder- strecksbeteckning, som emellertid då icke existerade. På liknande sätt har man att bedöma de med (4), (5) och (11) betecknade vä- derstrecksuppgifterna. Det är att märka, att de här berörda fal- len uppvägas av de med (2), (3), (13) och (17) antydda, vilka upp- visa en ungefär lika stor deviering i motsatt riktning.
Något annorlunda förhåller det sig med en uppgift i Knytlinga- sagan. Där framhålles, att Samsö och Lässö ligga väster om Fyen.
Man väntade snarast se dem förlagda i nordväst (noga taget i nordväst till väst, ett väderstreck, med vilket man i här avsedd
18 Skalan för trakten vid Ishavet skulle ju ha blivit ungefär 50 % större än för området söder om Östersjön. Vidare skulle en karta med Mercators projektion ej ha kunnat användas vid sammanställandet av fig. 2: en en- hetlig karttyp för båda figurerna är ju att föredraga.
D E S F Ö R S T I D A N O R D I S K A O R I E N T E R I N G E N 57
Fig. 1.
(N) = norr enligt tornnordisk uppfattning; N = verklig nordriktning.
58 R- EK B LO M
tid naturligtvis icke räknade). Kanske har man i detta fall utgått från uppgifter från personer, som rörde sig med endast fyra väder- streck. Förhåller det sig så, är ju det uppgivna väderstrecket det, som i detta fall bör komma i fråga. Men naturligtvis kan här ett rent misstag ha insmugit sig. Jag medtager icke detta ensamstå- ende fall å fig. 1 (och 5).
Man behöver icke förutsätta, att här behandlade egenartade vä- derstrecksbestämning på något sätt menligt inverkade på de gamla nordbornas förmåga att orientera sig på haven. Ett skepp, desti- nerat exempelvis från Trondheimsbygden till Sydisland eller från vår västkust till Skottland, gick naturligtvis med ledstjärnan20 om styrbord vinkelrätt mot köllinjen. Vid färder från nämnda trak- ter inom Skandinavien till Nordskottland resp. södra Danelagen
(Östangeln) höll man samma stjärna om styrbord akteröver i 45° vinkel mot kölriktningen. (Till on sådan beräkning voro den tidens sjöfarande helt säkert mäktiga.) I övrigt sökte man sig väl fram utmed kusterna. Benämningen på himmelsstrecken hade här- vidlag naturligtvis ingen betydelse.
En särskild ställning intager Adam av Bremen. Man kan utan vidare förutsätta, att han själv haft en uppfattning av väderstrec- ken, som motsvarar den i vår tid gällande. Det är också tydligt, att vad kustlanden öster och söder om Östersjön beträffar, ingen- ting möter i hans redogörelse, som tyder på avvikelse från en sådan inställning.
I fråga om Sverige, som han för övrigt icke besökt, är emeller- tid Adam tydligen bunden av den från Ptolemaios och hans efter- följare ärvda uppfattningen, att detta land är det i ungefär väst- östlig riktning utsträckta, i den nordliga oceanen belägna land- område, som i den tidigare litteraturen uppträder under benäm- ningarna Skandia, Scandza. Beträffande Sverige gör sig följakt- ligen Adam skyldig till en felorientering, jämförlig med den i det
20 På fornisländska l e i S a r s t j a r n a , s j o f a r s t j a r n a . Benämnin- gen n o r d s t j ä r n a existerade då icke; ännu mindre namnformen pol- s t j ä r n a . — Jag bortser här från annan orienteringshjälp: solens läge, vattnets färg o. s. v. Enligt forntida nordisk uppfattning stod, efter mina här gjorda beräkningar, solon i söder, då klockan enligt vär tidsbestäm- ning var 16.
D E N F O R N T I D A N O R D I S K A O R I E N T E R I N G E N 5 9
föregående behandlade, men utmynnande i en förskjutning i mot- satt riktning. Enligt Adam ligger götarnas land väster om svear- nas (A). Vidare uppger Adam, att Mälaren sträcker sig mot norr (B),21 att Värmland (C), liksom skridfinnarnas bygd med Hälsing- land (D),22 ligger norr om svearnas land och att detta senare i söder med hela sin längd gränsar till Östersjön (E).
Om man på en modern karta medelst en rät linje förbinder de gamla svearnas huvudort Uppsala med Götalands mest centrala del, låt oss säga trakten kring Jönköping, visar det sig, att denna
under ungefär 50° vinkel skär en av densamma träffad, i öst- västlig riktning dragen linje ( = breddgrad).23 Om man vidare mot här antydda, mellan Götaland och Uppsala löpande linje, drager en vinkelrät, d. v. s. en enligt Adam nordgående linje och på liknande sätt förfar med den riktningslinje han fixerar för Östersjökusten och därefter uttager medelvärdet för samtliga fem här nämnda orienteringsuppgifter, erhåller man en efter Adams sätt att se nordgående linje, vilken, om den förflyttas så, att Upp- sala blir dess utgångspunkt, går ungefär över sjön Siljan. Denna linje skär i dess väg liggande meridianer under ungefär 60° vin- kel. Detta skulle innebära, att vad Adam för Sveriges vidkom- mande uppfattar som norr, faller ungefär 60° v ä s t l i g a r e än den verkliga nordriktningen, alltså i N 60° W, följaktligen mel- lan de båda väderstreck, som vid normal orientering betecknas som nordväst och västnordväst.24
I fråga om Danmark lämnar Adam av Bremen upplysningar, som visa, att han i fyra fall. vilka förut berörts, påverkats av
21 Att Adam med den av honom antydda, i nordlig riktning gående viken menat Mälaren, synes mig vara klart. Jfr härom även H j ä r n e , Vagi fluvius och Vata (Namn och bygd 5), s. 72.
22 Jag bortser här från de omstridda Finnedi, vilka enligt Adam lika- ledes skulle ha bott norrut.
23 Denna linje skär samtidigt Östergötlands gamla centralbygd. Då emel- lertid Adam särskilt framhäver Skaras betydelse, kunde kanske ifråga- varande linje ha dragits dit, ett förfarande, som dock föga skullo ha in- verkat på genomsnittsresultatet av de föreliggande väderstreoksuppgifterna.
24 Att avvikelsen uppvisar samma gradtal i detta fall som i det förut behandlade, är naturligtvis beroende på en tillfällighet. — Det faller av sig självt, att slutledningen här icke är fullt så tillförlitlig sora i det förut behandlade fallet, då endast ett fåtal väderstrecksuppgifter möta, och en av dem (D) i viss mån strider mot de övriga.
60 R. E K B 1 . 0 M
Fig. 2.
bland nordborna rådande betraktelsesätt vid framläggandet av sina väderstrecksuppgifter (jfr det föregående s. 50). Men i fem fall betjänar han sig av normal orienteringsmetod vid fastställandet av väderstreck. Han uppger sålunda, att Jylland sträcker sig mot norr, att Nordmannafarleden, tydligen Kattegatt, ligger norr om Själland, att Själland ligger öster om Fyen, att Låland ligger syd- ost om denna ö och att Lund ligger öster om Själland.
Man kan göra sig en ganska klar uppfattning om Adams in- ställning i fråga om östersjöländernas läge, om man med ledning av hans orienteringsuppgifter sammanställer en karta. Någon an- ledning att därvid ändra de öst- och sydbaltiska områdenas läge föreligger icke. Sverige25 däremot måste läggas så, att den för detta land gällande verkliga nordriktningen, vrides till N 60° E.
För Danmarks vidkommande har man att välja mellan normal orientering och gammalnordisk, genom vilken senare den verk- liga nordriktningen lägges i N 60° W. Väljer man denna senare av Adams två alternativ, erhåller man den å fig. 2 framlagda grup- peringen av landområdena kring Östersjön.
Det är att märka, att genom den anordning jag här vidtagit andra av Adams orienteringsuppgifter på ett tillfredsställande sätt illustreras på kartan. Sålunda har Götaland kommit att ligga
Skäne, Halland och Blekinge räknas här naturligtvis till Danmark.
D E N F O R N T I D A N O R D I S K A O R I E N T E R I N G E N 6 1
mitt emot w i l z e r n a s , d. v. s. v e l e t e r n a s o m r å d e i det n u v a r a n d e V o r p o m m e r n ( F ) , och B i r k a h a r fått s i n p l a t s mitt emot s t a d e n J u m n e ( J o m s b o r g ) på ön W o l l i n (G). V i d a r e f r a m t r ä d a v i s s a a n d r a e g e n h e t e r , som s v a r a mot a v Adam g j o r d a a n t y d n i n g a r : B o r n h o l m h a r n ä r m a t s till G ö t a l a n d (H), och Östersjön s t r ä c k e r s i g u n g e - f ä r l i g e n i r i k t n i n g e n v ä s t e r — ö s t e r .
K r a b b o2 0 och B j o r n b o2 7 h a v a u n g e f ä r s a m t i d i g t på egen h a n d k o n s t r u e r a t k a r t o r , som h a till syfte att å s k å d l i g g ö r a A d a m s a v B r e m e n g e o g r a f i s k a i n s t ä l l n i n g . Det f ö r e f a l l e r mig, som om den a v m i g h ä r a n v ä n d a metoden v o r e att f ö r e d r a g a . D e n m o t v e r k a r bl. a. på ett v ä l g ö r a n d e s ä t t f a n t a s i e n s allt för f r i a flykt. E g e n - domligt n o g h a r i n g e n a v de b å d a o v a n n ä m n d a f ö r f a t t a r n a insett, att Adam, då h a n b e h a n d l a r D a n m a r k , b e t j ä n a r s i g a v t v å s k i l d a o r i e n t e r i n g s s y s t e m .2 8 F ö l j d e r n a av detta förbiseende h a ej u t e - blivit. Så h a e x e m p e l v i s båda, a l l d e n s t u n d Adam på ett ställe för- l ä g g e r Själland ö s t e r om F y e n och på ett a n n a t s t ä l l e l å t e r sist- n ä m n d a ö l i g g a söder om Själland, kommit till den l ä t t f u n n a men i n g a l u n d a b e r ä t t i g a d e s l u t s a t s e n , att A d a m m å s t e h a menat, a t t Själland l i g g e r i n o r d o s t l i g r i k t n i n g f r å n F y e n r ä k n a t .2 9
I d e t t a s a m m a n h a n g k a n a n m ä r k a s , att s å v ä l K r a b b o som Bjornbo f ö r l ä g g a O s t r o g a r d till Ö s t e r s j ö n s ö s t r a k u s t , u t a n a t t Adam a n t y d e r ett d y l i k t läge.3 0 Med O s t r o g a r d m e n a s h e l t s ä k e r t H o l m g å r d , d. v. s. N o v g o r o d s t r a x n o r r om sjön l i m e n . A t t Adam l å t e r O s t r o g a r d R u z z i e f u n g e r a som b e n ä m n i n g på h e l a det a v n o r d b o r n a b e s ö k t a området i det n u v a r a n d e Ryssland, samman- h ä n g e r s ä k e r l i g e n med h a n s r i n g a k ä n n e d o m om de ö s t e u r o p e i s k a f ö r h å l l a n d e n a . Att O s t r o g a r d ä r en ö v e r s ä t t n i n g a v H o l m g a r d
28 Jfr kartan i Nordeuropa in der Vorstellung Adams von Bremen (Han- sischo Gescbichtsbl. 15).
27 So kartan i Adam al Bremens Nordensoppfattelse.
28 L. Weibull synes vara den förste, som klart genomskådat detta.
Bjornbo gör endast vaga antydningar härom (jfr Cartogr. Groenl., s. 82, och Adam af Bromens Nordensoppfattelse, s. 218).
29 Jfr Krabbos och Bjernbos ovannämnda arbeten, s. 47 resp. 151.
— Bjornbo synes senare (jfr Cartogr. Groenl., s. 82) i viss mån ha frångått denna uppfattning.
30 Adam uppger, att resan från Jumne till Ostrogard krävde fjorton dagar; men det är att märka, att ingenting hindrar, att denna delvis kunnat företagas flodledes (uppför Neva och Volchov).
6 2 R. E K B L O M
(h o I m - 'ö' = det ryska ö s t r o v),31 synes mig knappast kun- na betvivlas. Staden Novgorods handelssida, på vilken väringar- na företrädesvis höllo till — tidigare namn på en stadsdel, på en gata och på flera i äldre dokument omnämnda byggnader tyda därpå32 —, ligger på ett av floden Volchov och dess mindre arm Malyj Volchovets omflutet område.
I samband härmed bör kanske erinras om de på svenska run- stenar ofta mötande antydningarna om r a r i n g a r s förehavande
»österut i Gardarike», »österut i Grekland» och »österut i Serk- land». Novgorod låg i förhållande till de centrala delarna av Sveariket i en riktning, som för våra fäder måste ha tett sig unge- fär som nordost. Men det är att märka, att under den senare vi- kingatiden, den tid, från vilken nämnda uppgifter nästan uteslu- tande stamma, nordbornas intressen förskjutit sig mot söder, till Kievbygden och Konstantinopel. Man får ej heller förbise, att nordbornas färder »österut» gingo icke blott genom Finska viken och längs dess tillopp utan även genom Rigabukten uppför Duna liksom ock längs Weichsel.33 En linje, dragen från Uppsala i rikt- ningen E 60° S, d. v. s. i forntida östriktning, går över det gamla kuriska området i västra Kurland och nordvästligaste Litauen (med de urgamla nordiska kolonierna Seeburg—Grobin'a och Apuolé) genom gränsbygden mellan Östromerska riket och slaver- nas område vid Svarta havets nordvästra hörn och vidare ned mot Serkland, saracenlandet i främre Asien.
Utom beskrivningen av Ottars nordlandsfärd ingår i den av Alfred den store översatta Orosius' världshistoria den intressanta
31 Jfr M u n c h , Samlede Afhandl. 2, s. 263 f., och M i k k o 1 a, Om några ortnamn i Gardarike (Ark. för nord. filologi 23), s. 279. I senare forsk- ning tycks man icko ha beaktat denna lösning. — Mer eller mindre lyckade översättningar av ortnamn möta ofta i den tidigare ryskan. Vid sidan av förslagen * o s t r o v n y j g r a d (Munch) och *0 s t r o v o g a r d (Mik- kola), av vilka det förra avser en rysk-kyrkslavisk, den senare en vendisk bildning, vore enligt min mening den ryska, ännu i vår tid gångbara dvandvabildningen o s t r o v - g r a d (ev. vend. *o s t r o v - g a r d) tänkbar.
—• På folklig väg har namnets första led kommit att uppfattas som öster.
32 Se mitt arbete R u s - ct v a r Q g- dans les noms de lieu de la rég.
de Novgorod (Arch. d'études orientales 11).
33 Jfr mina studier Nordbor och västslaver för tusen år sedan (Forn- vännen 16) och Dio Waräger im Weichselgebiet (Arch. f. slav. Phil. 39).
D E N F O R N T I D A N O R D I S K A O R I E N T E R 1 N G E N 63 skildring, i vilken sjöfararen W u 1 f s t a n redogör för sin färd från Hedeby (Schleswig) till området vid sydvästra hörnet av det nuvarande Frisches Haff.34 Skildringen är kortfattad, men den utmärker sig för en precision i utformningen, som ger den en syn- nerligen tillförlitlig och vederhäftig prägel. Emellertid framläg- ger Wulfstan i den vissa för modern uppfattning överraskande väderstrecksbestämningar. Han uppger nämligen, att utloppet från Frisches Haff, då man färdas från floden llfing (Elbing) ut i Östersjön, ligger i nordvästlig riktning, alt floden W7isle (cl. v. s.
Nogat, jfr nedan) flyter från söder och att llfing kommer från öster.
Att Wulfstan med flodnamnet Wisle avser Weichsels östliga, i Frisches Haff mynnande arm Nogat, är utan vidare klart. Någon tvekan kan i detta fall icke råda, då Wisle enligt Wrulfstans upp- gift flyter ut i Estmere, varmed tydligen menas det nuvarande Frisches Haff (jfr dettas litauiska namnform A i s [t] m a r é s, efter vilka det fornengelska namnet tydligen bildats).
Området kring Nogats mynningar hade ännu omkring år 1300 ett helt annat utseende än i vår tid (jfr fig. 3). Det stora delta- området i sydvästra delen av Frisches Haff fanns då icke. Nogats nordöstligaste mynning utlöpte mellan två sandbankar vid den nu- varande byn Zeyer (b), belägen 6 km från staden Elbing i nord- västlig riktning; den östligaste, den s. k. Alte Nogat (c), utmyn- nade strax norr om Wickerau (d), 6 km väster om nämnda stad, i den stora vik, av vilken den nuvarande Drausensee (e) är en obetydlig rest. Som fortsättning på Alte Nogat gick genom ett grunt område, söder om ett par öar, en farled i östlig riktning till trakten strax söder om den nuvarande staden Elbing (f).35 Flo-
34 Närmare bestämt till staden Truso, som av Ehrlich på grund av do senaste årens forskningar förutsattes ha legat på den plats, där sta- den Elbing nu ligger, och alltså icko vid den på ett avstånd av 11 km i syd- östlig riktning liggande byn Mcislatein (a, jfr fig. 3), såsom Ebert antagit (jfr Truso, Schriften der Königsb. Gelehrten Gesellschaft 1920). Någon definitiv lösning av denna fråga har ej vunnits (jfr Gaerte, Wo lag Truso, Alt- preussen 2, s. 135 ff.). — T r u s o är tydligen en förvanskning av ett preussiskt namn, sora inneslöt dot d r u s-, sora ingår i det tyska D r a u - s e n s e e , liköra i flodnamnet D r a u s e och det litauiska ortnamnet D r u s é n a i .
35 Jfr Bertrams stora karta i B e r t r a m , L a B a u m e , K l o e p p e l , Das Weichsel-Nogat-Delta, och kartan å Tafel 2 i Eberts ovannämnda ar- bete. Jfr även den streckade linjen å fig. 3.
64 R. E K E L O åt
Fig. 3. Fig. 4.
(N) = norr enligt fornnordisk uppfattning; N = verklig nordriktning; =
= nuvarande strandlinje; =strandlinje omkring år 1300; = strand- linje under vikingatiden; = Wulfstans väg.
den Elbing, som vid den tiden hade en längd av ungefär 5 km, utgjorde den enda segelleden ut från ovan antydda vik, från vil- ken den skildes genom en sandbank. Den tedde sig som en vid sidan av haffet, i nordnordvästlig riktning löpande kanal. Elbing utmynnade i Frisches Haff ungefär 4 km öster om Zeyer.
Då Wulfstan ungefär 400 år tidigare (omkring år 890) besökte Elbingområdet, var förhållandet av allt att döma ett annat. Om- rådet mellan Drausenviken och Frisches Haff låg då helt säkert öppet.30 Nogats ovan berörda nordöstliga arm, som vid den tiden var betydligt kortare än vid 1300-talets början, utgjorde väl re- dan då, såsom Ebert förutsätter,37 en farled ut i Frisches Haff, varjämte även en segelled gick genom Alte Nogat fram till Elbing- flodens södra ända. För vår undersökning äro för övrigt dessa
38 En viss ledning för bedömandet av denna fråga ge La Baumos kartor för förhistorisk tid s. 62 ff. i förutnämnda arbete av Bertram, La Baume och Klceppel; jfr härtill även fig. 3 här ovan, där den förhisto- riska strandlinjen återgives med heldragen, den nuvarande med punkterad linje. — Att floden Elbing dock existerat redan under vikingatiden, fram- går därav, att Wulfstan nämner dess namn.
37 Jfr denna författares förutnämnda arbete, s. 15.
D E N F O R N T I D A N O R D I S K A O R I E N T E R I N G E N 6 5
detaljer m i n d r e v i k t i g a . H u v u d s a k e n för oss ä r (jfr det följande), a t t N o g a t f l y t e r u n g e f ä r mot n o r d o s t ( r ä t t a r e : mot nordost till ost). Det a v W u l f s t a n o m n ä m n d a VislemuSa ä r helt s ä k e r t det a v s a n d nu igenfyllda g å t t i F r i s c h e N e h r u n g , som låg vid Schmer- grtibe (g), u n g e f ä r 5 km ö s t e r om K a h l b e r g (h).3 8 Det l i g g e r n ä r a till h a n d s att a n t a g a , a t t det f o r n e n g e l s k a n a m n e t W7islemu5a ä r en ö v e r s ä t t n i n g a v en av på o r t e n boende n o r d b o r a n v ä n d benäm- n i n g , s l u t a n d e på en s a m m a n s ä t t n i n g s l e d , m o t s v a r a n d e ett östnor- diskt m u n n e r (det f o r n i s l ä n d s k a m u 8 r k a n b e t y d a u t l o p p från h a v s v i k )3 9 ev. m y n n e. D e n till W i s l e m u S a s v a r a n d e nor- d i s k a b e n ä m n i n g e n bör alltså ha b e t y t t ' W e i c h s e l g a t t e t ' , d. v. s.
' ö p p n i n g e n , som leder in till (den för v ä r i n g a r n a s f ä r d e r så vik- t i g a ) Weichselfloden'. Att, som W u l f s t a n s ä g e r , W i s l e vid utflö- det i Östersjön » t a g e r f r å n I f i n g ( E l b i n g ) dess namn»,4 0 s k u l l e då i n n e b ä r a , att W e i c h s e l n a m n e t i m o t s a t s till b e n ä m n i n g e n på sist- n ä m n d a , i och för s i g föga b e t y d a n d e flod, å t e r u p p t a g i t s vid namn- g i v n i n g e n av i f r å g a v a r a n d e g å t t eller, med a n d r a ord, a t t W i s l e , ej l l f i n g , vid n a m n g i v n i n g e n h e m b u r i t s e g e r n .
E b e r t f i n n e r b e n ä m n i n g e n W i s l e m u S a i v i s s m å n ö v e r r a s k a n d e , a l l d e n s t u n d man k n a p p a s t b e t r a k t a r ett u t l o p p u r en h a v s v i k som m y n n i n g till en i samma vik u t l ö p a n d e flod.4 1 E b e r t s b e t ä n k l i g - h e t e r ä r o dock k n a p p a s t befogade, a l l r a minst då det g ä l l e r h ä r a v h a n d l a d e område. G a t t e t i n o r r a h ö r n e t av det n ä r b e l ä g n a K u r i s c h e s Haff b ä r n a m n e t Memeler Tief (i medeltida u r k u n d e r M e m e l )4 2 efter den i n ä m n d a haff, hela 42 k m d ä r i f r å n , utmyn- n a n d e Memelfloden. D e t t a Memeler Tief h a r , för a t t a n v ä n d a W u l f s t a n s u t t r y c k s s ä t t , t a g i t n a m n e t f r å n de a n d r a i K u r i s c h e s Haff utlöpande floderna, t. o. m. från den s t r a x innanför n ä m n d a g å t t u t m y n n a n d e D a n g e .
A t t n ö j a k t i g t f ö r k l a r a W u l f s t a n s v ä d e r s t r e c k s b e s t ä m n i n g a r i
38 So E b e r t , Truso, s. 7.
3" Jfr F r i t z n e r , Ordbog över det gamle nordiske Sprog, art. ra u 8 r 3).
40 >... ponnc bcnimS Wislo llfing biro naman . . .>
41 Se* Truso, s. 11.
° Se v o n W i c h d o r l f , Geol. der Kurischen Nehrung (Abb. d. Preuss.
Geol. Landesansfalt 1919), s. 154. — Staden Memel (från början ett fäste med namnet Memelburg, grundat år 1252) har fått sitt namn efter nämnda gått, alltså indirekt efter floden Memel.
5 — Fornvännen 1938.
66 H. E K B L O M
Fig. 5.
(N)'= norr enligt fornnordisk uppfattning; N = verklig nordriktning.
D E N F O R N T I D A N O R D I S K A O R I E N T E R I N G E N 67
E l b i n g o m r å d e t , h a r h i t t i l l s v i s a t s i g erbjuda o ö v e r s t i g l i g a s v å r i g - h e t e r . E n m ä n g d mer eller m i n d r e o t i l l f r e d s s t ä l l a n d e f ö r s l a g h a f r a m l a g t s .4 3 Och dock ä r f r å g a n s l ö s n i n g s k ä l i g e n enkel. D å W u l f s t a n s b e s k r i v n i n g i n g å r i Alfreds ö v e r s ä t t n i n g a v O r o s i u s och då s å v ä l Alfred som O t t a r d ä r betjäna s i g a v de g a m l a nord- b o r n a s o r i e n t e r i n g s m e t o d , l i g g e r det ju n ä r a till h a n d s att v ä n t a sig, att ä v e n W u l f s t a n b e g a g n a t sig av densamma. Också löses s v å r i g h e t e n u t a n v i d a r e , om m a n l å t e r W u l f s t a n a n l ä g g a v å r a fä- d e r s s y n på v ä d e r s t r e c k e n s r i k t n i n g . T y om man v r i d e r den El- b i n g o m r å d e t å t e r g i v a n d e k a r l a n (fig. 3) på s ä t t som s k e t t med den som å t e r g i v e s av fig. 1, så v i s a r det s i g , att d e n å f i g . 4 i n - s a t t a k a r t b i l d e n å t e r g e r j u s t d e n o r i e n t e r i n g
W u l f s t a n u p p g e r.44
W u l f s t a n s t r e n n e o m t v i s t a d e v ä d e r s t r e c k s b e s t ä m n i n g a r sälla s i g s å l u n d a på det mest h a r m o n i s k a s ä t t till de t j u g o t r e exempel på de g a m l a n o r d b o r n a s o r i e n t e r i n g s m e t o d , som i det f ö r e g å e n d e an- förts. S t r ä c k a n från floden E l b i n g s f o r n t i d a u t l o p p till det förut- v a r a n d e g a t t e t vid S c h m e r g r u p p e löper n ä m l i g e n e n l i g t fornnor- disk v ä d e r s t r e c k s u p p f a t t n i n g (jfr fig. 5) i n o r d v ä s t (24), N o g a t f l y t e r i det n ä r m a s t e från söder (25), och Elbingfloden k o m m e r från ö s t e r (26).
43 Jfr E b e r t , Truso, s. 11, 15 jämte där anförd litteratur.
44 Jfr härtill även den å fig. 5 upptagna kartbilden.
S U M M A R Y
R . E K B L O M : E a r l y - S c a n d i n a v i a n o r i e n t a t i o n a n d WulfstarTs v o y a g e t o T r u s o .
It we deduce the medium value of the various stafements respecting the Scandinavian orientation of early times—those given by Alfred the Great and Ohthero (Ottar) along with those found in the Knytlinga Saga and in the Icelandic Geography—we find that North was located about 60°
eastward of its actual direction.
In the account given ot Denmark by Adam of Bremen, who in respect to Sweden places the direction in which North lies at about N60o\V' and in other rospects for the most part adopts normal orientation, the above- indicated Early-Scandinavian orientation is resorted to in four passages.
1 It is evident that Adam was misled into doing so by a misconception that bad been handed down from Greek and Roman geograpbers.
68 R. E K B L O M
As regards the origin of the Early-Scandinavian idea as to the positions of the points of the compass two theories have been enunciated. Nansen and Finnur Jönsson hold that the lie of the Norwegian Atlantic Coast was taken as the starting-point. They assume that in early times it was considered to be a practical plan to let that coast-line be regarded as running due northwards. On tho other hand, L. Weibull asserts that the starting-point was the position of the sun at sunrise at the date of the Midwinter Feast, which is assumed to have been celebrated just after the Epiphany of our calendar; the point at which the sun then rose was settled as East. Nansen is of opinion that the deviation varied very con- siderably, up to an approximate maximum ot 45°. Weibull puts the deviation down at 45° in round numbers.
Weibull holds that a conception that was a natural one for North-Wesl Norway could not spread to all of the Scandinavian countries; he seems however on that point to have failed to observe that the point at which the sun rises varies considerably in tho Scandinavian area, and consequently his theory too must be linked up with the assumption that the orientation- method in question arose in one particular district: in the parts where Ottar was at home, in the neighbourhood of the present-day Norwegian town of Tromsoe, the sun has not yet made its appearance at the point of time above indicated whereas in Slesvig (the ancient Hedeby) it rises at E40°S. i i
The fact that it is customary among the peoples of Northern Europé and Northern Asia to locate North in a direction tending towards East proves however that, as Weibull points out, the point of the sun's rising at the beginning of the year was of importance for fixing the positions of the points of the compass. Now the fact is that in tho Trondheim district the sun rises at the beginning of January at E60°S. At right angles to that line of direction there stretches a long and from ancient times important fairway in an almost straight line from tho walers off the town of Molde to the Trondheim Fiord. That channel, running in the N60°E direction, seems to have served the ancient-time Scandinavians as a kind of standard in detorraining the lie of North and with it the orien- tation as a whole.
It is of interest that a quite natural answer is afforded to the much- discussed question as to Wulfstan the SeafareFs statements rogarding the former entrance to the Frische Haff (Old English: Estmere, Lithuanian:
Ais[t]marés) and respecting the direction in which the rivers llfing (El- bing) and Wisle (Nogat) ran, if we assume that he too—like Alfred and
Ottar—availed himself of the ancient-time Scandinavian orientation. It is only necessary to turn a map of the Elbing area round in such a way as to bring the location of North in the direction N60°W, to convince oneself that from the Early-Scandinavian point of view Wulfstan's orienta- tion-statements are quite adequate.
