Bebyggelsehistorisk tidskrift
Nordic Journal of Settlement History and Built Heritage
Author Mikael Eivergård, Kjell Hansen
Title Det nya hemmet. Ideal och verklighet i Norrlands inland
Issue 24
Year of Publication 1992
Pages 93–106
ISSN 0349−2834
ISSN online 2002−3812
www.bebyggelsehistoria.org
Det nya
hemmet
Ideal och verklighet i Norrlands inland
av Mikael Eivergård och KjellHansen
Dagens landsbygdsboende innehåller en säregen blandning avmodernitet och traditionalism. Denna
kombination blir särskilttydlig i bondens hem och
kan delvis förklaras medutgångspunkt iatt bonde¬
hemmetocksåärenarbetsplats.Överalltgörarbets¬
fältet intrång i hemsfären: i dessa hem härskar en
ordningsomärannorlunda densomfinns i stadsbor¬
nas.Iköketmötervi hela tidendetaljerfrån självhus¬
hållningens sfär; ett bak somär på gång, denegna
mjölkeneller deninfrusna fisken.Köketärsamlings¬
punkten, hemmetsviktigasterum.Ettrum somhar specialfunktioner men som också är centrum för utnyttjandet av hela huset. Barnen leker ute eller inne,menkommer till köket förattfåhjälpellertröst.
Arbetet skerutomhus,men sällanlängre bortänatt
mankan kommaini köket och fika ochprataomhur jobbet fortskrider. Vardagsrummet finns. Här står TV:n, som mandock baratyckersigkunna utnyttja
medgott samvete närallasysslorärundanstökade-
och det är de sällan. TV-tittandettycks fungerasom
en särskild aktivitet, som äger rum i ett särskilt utrymmesåvälrumsligt somtidsmässigt. Ettannat centraltutrymmeärkontoret,detärdit mangårnär
manpå datorn sköter gårdenskontorsarbete. På så
sätt finns i bostaden påtagliga, fysiska inslag av arbetslivet; utrymmensomdefinierasutifrånenrela¬
tion till arbetet. Landsbygdshemmen är moderna
mensällanmoderiktiga.Snarareärde prägladeav en starkkänsla för detpraktiska,attde skall fungera. Om
detta vittnar materialfrånenlång rad äldre ochnyare studieravbostadsförhållandenpå landsbygden.'
Varje hemäruppbyggtavenradsmådetaljersom tillsammansskaparenunik helhet.Pålandsbygdenär denna helhet starktprägladavfunktionens betydelse.
Det är emellertid en funktionalism, som sannolikt skullefåde gamlamästarnaatt roterai sinagravar.
Den är dock knappast förvånande om vi väljer att
följa denoffentligadebattenombostadsfrågor från
1930-talet ochframåt, det samtalsomockså harlegat
till grund för utformningen av de bostadspolitiska åtgärder,somhaftsåstorbetydelsepå landsbygden.
Utananspråk på fullständighetavserföljande artikel
atturettetnologiskt perspektiv belysa och diskutera någraexempelpåhurboendetpålandsbygdenpåver¬
kadesavden socialabostadspolitikens genomföran¬
de.Geografisktavgränsasartikeln tilllandsbygden i
Norrlands inland. Den typ av bostäder/hem som behandlas är därmed övervägande skogsarbetarbo- städer, småbruk och mindregårdar.
Det etnologiska perspektivet
Detetnologiskaperspektivet har singrund i fältarbe¬
tet,i denkunskapsprocesssomägerrummedhjälpav observationer,deltagande i verksamheter och isam¬
tal med människor. Syftet med fältarbetet är att beskriva och analysera bestämda kulturer med ut¬
gångspunkti människorsegnauppfattningaromsig själva och sin omvärld. Det etnologiska perspektivet består, kanmanhävda, iattförsöka beskriva världen utifrån människorsegetperspektiv.
”Kultur” är ett begrepp, som står centralt när etnologer talaromvad degörochgerpå mångasätt
ämneten grundläggande kontinuitet. Tidigare före¬
trädare för ämnethade ett starkt historisktintresse, ofta medanknytning till teknik-, idé-och konsthisto¬
ria. Ettavdeviktigastekunskapsmålenvarattfinna regionalavariationer i folkkulturen, inte minst inom byggnadskulturen. I första hand stod husen såsom fysiska företeelser, deras ålderoch form, icentrum för denna”ovan-jord-arkeologi”.^Ettutmärktexem¬
pel påvad denna forskningstradition kunde åstad¬
komma i sina bästa stunderärSigurd Erixons ”Svensk byggnadskultur” från 1947. Boken kan sägas vara
inriktad på att kartlägga och beskriva de hustyper
somvaritvanliga hos den svenska allmogen. 1 detta avslöjasockså denna forsknings metodologiska hu¬
vudpoäng; dels intressetför folkkulturen-till skill¬
nad från den mer officiella kultur, som vanligen
omtalas itexarkitekturhistorien,delsattdetta ären
forskningsomhuvudsakligen koncentrerarsigpåatt undersöka enskilda kulturelement.
Under desenastedrygt tjugoårenhar det sketten
intresseförskjutning inom etnologinfrån den kultur¬
historiska byggnadsforskningen till ett intresse för
boendet som en del av det sociala och kulturella systemindividen befinner sigi.^ Därmed har intres¬
setocksåförskjutitsfrån detförgångna frammotvår
egentid. Hurmänniskor väljerattbo och-idenmån
de kanpåverka detta i vårt samhälle-hur deras hus utformas,ärinågonmening bestämtavdetgemen¬
sammaeller kollektiva tänkandet. Dock har denna
forskning istorutsträckning varit inriktadpå boende
istadsmiljöer och hardärför empiriskt litetatttillföra
endiskussionkring landsbygdens boende.Metodiskt
däremot har denlyft fram vikten avatt sebostaden
som bärare av symboler, som säger något om hur
människoruppfattar sigsjälva och vill bli uppfattade
av omvärlden. Etnologens uppgift blir att genom
beskrivning och analysavde enskildafallennå fram
till det gemensammakulturella systemet."*
Det finns naturligtvis flera sätt att närma sig en
beskrivningavdetta kulturellasystem,ocksånärdet gäller boendetsområde. Jonas Frykman och Orvar Löfgren har i olika sammanhang behandlat föränd¬
ringar i boendet som uttryck för kulturella föränd¬
ringarpåen merövergripande eller nationell nivå.’
Förändringar i boendetsesdågärnasomett uttryck
förenallmänsträvaniriktningmot”det moderna”.
Inteminst har dennasträvanattvaramodern under¬
strukits i samband med detsvenskafolkhemsbygget:
”Litetillspetsatkanmansägaatttelefontrådar och avloppssystem var viktigare element i detnya na-
tionsbygget än PerAlbins riksdagsappeller. Ute i bondbyarna fickman elektricitet ochmöttedetmo¬
derna samhället idenskärmmösseprydde elavläsa-
rens skepnad. Det må vara att detta är en riktig beskrivning av den allmänna moderniseringstren-
den. Dock överdriverLöfgren, liksommånga andra, betydelsenavdet modernagenombrottet för föränd¬
ringar i landsbygdens levnadssätt. Vi har i denna
artikel i stället för att inrikta oss pådet nationella kulturbygget, sökt ett mer lokalt perspektiv: Hur
reagerademänniskor,somlevde under de bestämda förutsättningarsområdde inorraSveriges inland,på
debestämdamoderniseringsidéersom förmedlades
via den statliga bostadspolitiken? Vi hardärför valt
en form där vi i stor utsträckning låtit människor själva komma till tals och eftersträvat vad som i
samhällsdebatten i bland kallasett”inifrån-nedifrån-
perspektiv”.
Denna artikelbehandlar ytterligareett tema, som
- utöver byggnads och boendeforskningen - varit
centraltinometnologin, nämligen detsom rörcen¬
tralstyrningenseffekterpå folkligtlevnadssätt.’Pro¬
blemet har tidigare i stor utsträckning behandlats
somettsomrördiffusionavidéer. Det vi har kunnat observeranärdetgäller dencentralstyrda bostadspo¬
litiken antyder emellertid attvi inte kan taför givet
attcentralaidéer automatiskt leder tillenförändrad
folklig kultur.Dennaartikelärdärför skriven medett perspektivsomväxlar mellan, åena sidan,enredo¬
visning av några av de idéer och avsikter olika myndigheterhaft med bostadspolitiken och,åandra sidan,enbeskrivning,somtarsinutgångspunkt i hur
människorreageratpådessaavsikter ochåtgärder.*
Landsbygdshemmet som problem
”Deflesta skogsarbetarfamiljerha blottettrumoch
kök tillförfogande, vilken lägenhet skola utgöra mat-,sov-och arbetsrumför helafamiljen,somkan beståavändaupptill tiopersoner. Dessutom före¬
kommerännuimycketstorutsträckningattbland de familjer, vilka ha2 ä 3rumtillförfogande,att ettav dessaär"paradrum ”,somganskasällanutnyttjasav
familjen i vardagslag./.../ Lägenheternas standard
urbostadssynpunktärimånga fall mycketdålig.
Citatet ovan är hämtat ur Socialstyrelsens stora utredning Skogsbygdens arbets- och levnadsvillkor
från 1938. Denvar en avflerastoraundersökningar
som under mellankrigstiden fokuserade landsbyg¬
densspecifika problem. Inteminst kom bostadsfrå¬
ganattuppmärksammas.På trettiotalet levde fortfa¬
randemajoritetenavSveriges befolkningpå landet,
flertalet pä en materiell standard avsevärt lägre än
vadsomgällde förstadsbefolkningen. Stegetfrän det påvra skogsarbetarhemmet till folkhemmets moder¬
naidealbostadföreföll mycketlångt.
Visserligen varbostäderna i allmänhet rymligare pålandet,mendå barnskarorna i regelvarstörreoch då, somcitatetovan antyder, utrymmenainte alltid
Bild 1. Ensyn sommöttemångabostadsinspektörer och distriktsläkarepålandsbygden: köketsomarbets- mat-och sovplats. Landsbygds¬
befolkningens 'ovana ’attträngaihop sig i köket sågs.somettutslagav enotidsenlig bostadskultur vilken i sin förlängning kunde leda till .såväl ohygien och sjukdomar.somdåligalevnadsvanor. Fullsjön,Borgvattnet1924. Foto Petri Persson. Jämtlands länsmuseum.
nyttjades var trångboddhetsfrekvensen i stort den¬
samma somi staden. Denhygieniska standardenvar
väsentligt lägrepå landsbygden.1935uppgavs drygt
80%avlandsbygdens hushållsakna rinnandevatten och avlopp.'® Husens tekniska konstruktioner var oftabristfälliga med fukt, kyla, drag och röta som
följd. Elektricitet var ovanligt. På den omfattande kartläggningen av landsbygdens bostadsförhållan¬
den baserades debostadspolitiskaåtgärdersommed lån och bidrag skulle ge den mindre bemedlade landsbygsbefolkningen möjlighetatthöja sin boen-
destandard.
Ibostadspolitiken framtonarävenenfolkfostrande
sida.Landsbygdsmänniskan skulle läras attbo rätt.
Demångautredare, provinsialläkareoch andramyn¬
dighetspersonersomkonfronterades med landsbygds-
hemmen rapporterade inte baraom dåliga bostäder
utan ocksåom vad somdefinierades somfelaktiga
boendevanor. Hit räknades bla vananatthelafamil¬
jensovi köket medanetteller flerarumnattetidstod oanvända.Ävenblandmervälbeställda bönder fann
mandylikasedvänjor. Så kundetexenprovinsiallä¬
kare från Dalby i Värmland meddela att traktens bönder var stadda vid kassa, men att den goda
ekonomin inte återspeglades i boendet:
”Denna grupps bostadsstandard ter sig vid ett
hastigt påseende utifrån som ganska pampig och solid, menlämnarifrågaom boendekultur vidnär¬
maregranskningåtskilligtövrigtattönska.
Hurskulledålandsbygdsmänniskansboendekul¬
turhöjas?En vägvarkopplingen mellan detstatliga
stödet ochstyrande byggnormer. Enannan varpåver¬
kan genom intensifierad propgaganda och upplys¬
ning ihemfrågor. Särskilt i de mindre lanthemmen ansågs intresset för hem - och hushållsfrågor vara
lågt. Småbrukaren prioriterade investeringar igårds-
Bild2. Husensuppvärmningvar enbostadshygieniskkärnfråga. Om bostaden lättare gickatthållavarm omvintern,skullemankanske inte trängaihop sig vidvedspiseniköket.Härharmaninstallerat sk geysir-rör,ettvärmesystemdärmannyttjadeelektriska urladdningsrörsom innehöllgas. Ocke, Mörsil 1921. Foto Hans Jonsson.Jämtlands länsmuseum.
driften först medan bostaden fick stå tillbaka.De
statliga utredningarna underströk ideligen behovet
avsakkunnigupplysning. Med tryckta handledning¬
aroch instruktiva filmerkringämnensomheminred¬
ning, vatten och avlopp och rationellt köksarbete
tänktes landbygdsmänniskans syn på hemmet för¬
ändras. Parallelltbyggdesenorganisationuppdär de
kommunalahälsovårdsnämnderna tillsammans med
provinsialläkare och distriktssköterskor gavs över¬
vakande funktioner beträffande bostädernas under¬
hålloch hemmensvårdochskötsel.'^
Hygienenkomattbliettcentralttemai problema- tiseringen av landsbygsboendet. På 1930-talet blev
manrentallmäntmerobservantpåsambanden mel¬
lan hygien,sjukdom och folkhälsa.Denya, skärpta
renhetskraven innebar att landsbygshemmen syna¬
des med nya ögon. Mångabostäderdömdesut som osunda och sjukdomsalstrande med hänvisning till
bristande ventilation och avsaknad av vatten och
avlopp. IbokenLanthushållet. Handbok för lands¬
bygdens husmödrar från 1936 pekar författarinnan Ingrid Osvaldpåkopplingen mellanvattenochper¬
sonlig hygien - måstevattnethämtaslångväga från
hemmet blir denpersonliga renheten lidande.Denna
oro förlandsbygdsmänniskans kroppshygien fram¬
skymtaräven i de statligautredningarna.'^
En annan aspekt på landsbygdens boendekultur gällde hemlivets organisering. Dedåliga bostadsför¬
hållandenaansågs försvåraenrationell planeringav hemlivet. Köken vartexi allmänhet illaplanerade
varvid ”...mycket extra spring vållas.”''' Via nog¬
grann!utfördatidsstudier konstateradesatthustrun i
de mindrehushålleni genomsnitt ägnade 3,42 tim¬
mar till matlagning och måltider, 14 minuter till
”vattenoch slask” samt 1,03 timmar till disk. Med bättreplaneratkök och med ökad kunskap omhus¬
hållsarbetets organisation ansågs tidsåtgången för
dessasyssloravsevärtkunnaminskas.'^
Ävenifrågaombostadsutnyttjandet hade bostads¬
inspektörernaåtskilligtatterinra vid besöken i lant-
hemmen. Från flera hållrapporteradesomden inro¬
tadevananattlåtafamiljen klumpa ihop sig i köket.
Att mångahade hus omtvå-tre eller ännu fler rum
speladeingen roll närfamiljen levde sinmestatid i
köket. Så kunde konstateras: ”Den trångboddhet somfortfaranderåder,och de ohygieniskaförhållan¬
den, som så ofta iakttagas, kunna för övrigt icke avlägsnas enbart genom bostadsförbättringar och nybyggnadsverksamhet. Härför krävs nämligen en allmänt utbredduppfattningombehovetavfrisk luft, renlighet och hygien. ”
Så konfronterades landsbygdens hem med ideal¬
förställningar fotade i det tidiga 20-talets visionerom det goda och sunda hemmet. När underklassernas
boende- och hemvanor angreps vid sekelskiftetvar de moraliskainslagen framträdande. På trettiotalet
lutademansigmotröninomsåvälsocialvetenskaper
som medicinen och dengryende hem- ochboende- forskningen. Utifrån ett vetenskapligt perspektiv
kunde boendet inom stora befolkningsgrupper på landsbygden definieras som inte bara annorlunda
utan helt enkelt felaktigt och därmed i behov av korrektion.
För folkhems visionärerna blev bostadspolitiken
ett socialpolitiskt instrument med vidare syfte än
enbartattskapa drägliga bostäder.Ienutredningfrån
1933 med Gunnar Myrdal och Uno Åhrén som författare diskuteras boendets roll iskapandetavdet
nyasamhället och den nyamänniskan: ”Själva bo¬
stadsformenutgördärvidettsynnerligenviktigt mil¬
jöelement och därmedettinstrumentattisamhällets
hand åstadkomma enförändring i socialt önsklig riktningavlevnadsvanor ochlivsinnehåll. Vi kan således se enuttalad ambition attmedplanmässiga bostadspolitiska insatser förändra inte bara själva
bostadenutanocksåmänniskornas levnadsvanor.Så kanbostadspolitikenses somettmötemellancentra¬
la ambitioner om det rätta livet och boendet och
landsbygdsmänniskans erfarenheter, behov ochvär¬
deringar.
Arbetarsmåbruken - en första fas
Enföregångare till den egentliga bostadspolitiken på landsbygden efter andra världskriget utgjordesavde
lån till arbetarsmåbruk som infördes under 1930- talets början. Härfanns inslag av socialpolitik lika
väl som av central styrning av husens utformning, inslagsom senareockså skulle dykauppi bostadspo¬
litiken. Det kandärför finnas skäl attnågotnärmare beskrivadenna verksamhet medutgångspunkt i frå¬
gan om hur den påverkade människors boende på landsbygden. Som exempel användsdåvarandeÄng- ersjö kommun i Hälsingland."* Verksamheten med
arbetarsmåbrukslån började i Ängersjö genom ett beslutav kommunalnämnden den 30juli år 1933.
Redansammaåransökte kommunen hosEgnahems¬
styrelsenomfemtiotusenkronorför förmedlingav 8-10arbetarsmåbrukslån.Deursprungliga direktiv
kommunerna hadefåttgavdemstoramöjligheteratt självapåverka utformningenavverksamheten. Men
redani september 1933började Egnahemsstyrelsen
sedetsomsinuppgiftattfrämjaenenhetlig tillämp¬
ning av lånebestämmelsema och krävde att ansök¬
ningarna skulle tillställas dem för granskning.Även
ombesluten fortfarandetogspåkommunalnivå,kom
verksamheten snart attcentraliseras.
Arbetarsmåbruksbyggandet fickstoromfattning i Ängersjö,framför allt beroendepådenstorainvand¬
ringen av ogifta karlar till skogsavverkningarnapå
1920-talet. När dessa senare bildade familj, valde mångaatt stanna kvar i byn. Av de tjugo manliga
personer somuppfördearbetarsmåbruk i Ängersjö,
varbaratreföddai kommunen. Enförutsättning för
attfå arbetarsmåbrukslånvarattmanförbandsigatt odla uppjorden. Går man igenom materialet från Ängersjövisar detsig emellertidattenstorandelav torpenaldrig färdigställdes.I de flestafallvardetjust jordensominte odladesupppåetttillfredsställande
sätt. Iettkoncept tillenskrivelse tillEgnahemssty¬
relsen beskriver kommunensegnahemskommitté sitt
mötemeden av låntagarna:
”Lån No X, N.N. återstår ännu en hel del av
odlingen outförd, vilket kommittén gjort allt vadsom
på den åvilar förattfå odlingsarbetetutfört innan föreskriven tid, menmisslyckades fullständigt,mest beroendepå låntagarensovilja, och själv ställa sig fullständigtoförståendeoch viljelös förattodlings¬
arbetet i vederbörlig tid skulle bliva utfört... men förklarade hanattunder nuvarande förhållandenär goda förtjänster stod till buds så inte kunde han gå
hemmaoch odlaförnågon dåligavlöning, detta till
trots atthanfick räkna medattarbetet utfördes till
hans egenfavör. ”
Somettviktigt inslag i arbetarsmåbrukspolitiken
fannssåvältypritningarsomcentrala anvisningar för
Bild 3.Per-Albintorp är denfolkliga benämningen på de arbetarsmåbruksomkom tillståndgenombeslut vid 1933års riksdag. Ett viktigt motiv
var attskogsarbetare och likställda skullefå tillfälle tillbasförsörjning inomjordbruket. Bara iJämtlands län uppfördesöver I 200 arbetarsmåbruk1933-41.Lånesummanom6000 kronor skulle räcka till bostadhus ochenmindreladugård.FotoJämtlands länsmuseum.
hur husen skulle utformas för att godkännas. Trots
dettavisade detsigattmångaavdearbetarsmåbruk
som byggdes iÄngersjö intetillfredsställdekraven på en god familjebostad. De anmärkningar som framfördes var avallvarligt slag och rörde brister i golv, tak ellerväggar. Nu vardetemellertid så att småbrukarnasjälvainte hade ekonomiska möjlighe¬
ter attåtgärda bristerna.Dehänvisades därför tillatt sökastatligaförbättringslån. Deättasomvalde den¬
nalösning passade samtligaockså påattsöka medel
förattdra invattenochavlopp i husen.
Förde flestasom flyttade in i arbetarsmåbruken,
bådeiÄngersjöoch annorstädes,innebar det sällan någrastoraförändringar i livsföringen. Visserligen
fick de en bättre och modernare bostad med egen
ladugård,menlivet fortsatteattvarahårt och möjlig¬
heterna till lönearbeteförbättrades inte av småbru¬
ket.Vardagen efter detattmanflyttatin i torpetvar i många fall lik den man levt i före flyttningen.
Arbetarsmåbrukenkomdåinte hellerattiväsentlig omfattning binda människortill bygden. Redan efter
femton ärbade merparten avde åttiofempersoner,
somfått bostad i Ängersjös arbetarsmåbruk, flyttat
därifrån. Defrånflyttadetorpen hade vanligenåter¬
gått till kommunen och kom att ingå i den lokala
bostadsmarknaden.Fördemsombyggdevartorpen såledesmer enchans tillenbrabostadännågotsom band dem till jorden och bygden. Deras boende
bestämdes i första handavmöjligheternaattfå arbete
och täta flyttningar var en del av skogsarbetarnas
livsmönster.
Det nya hemmet
"Minbostadbeståravkökochtvå rum.Mendetär
huvudsakligen köket som användes samt i mindre utsträckning detena avrummen.Ettrumärkallrum.
Det saknar eldstad och kan därför icke användas
annatänundersommaren.Påmingårdfinnes dess¬
utomladugård, matbod, sommarladugård och uthus.
Minbostadärmycketkall. Väggarnaäroavliggande
timmermedmossa mellan stockarna. Stenfotenbe¬
står avpå marken lagda stenar. Taket består av bräder. Golvetärenkeltutantrossbotten.Inredning¬
enärmycket enkel. Ettskåp medgrytoroch porslin
samt ettverktygsskåp. Borden,sängarnaoch stolar¬
naharjag gjortsjälv.
Så beskrev en småbrukare i norra Sveriges fjäll¬
trakter det hem han delade tillsammans med hustru ochsexbarn. Han berättar vidareattde flesta i hans trakter bodde på ungefär samma vis. Vad hände i
dessa hem dåden nya bostadspolitken förverkliga¬
des? Medförbättringslånengavsboende i äldre hus möjlighetatt modernisera: en rostfri diskbänk med
rinnandetvattenochavlopp,tvättstugaoch badkar i
källaren och korkmattor på golvet. För den som
byggde nytt väntade ett hus med rationell planlös¬
ning och alla hygieniska krav tillfredsställda. Men
förändrades vanorna, själva livet, med det nya?Ett generelltsvarärgivetvissvårtattge.Detnyalands- bygdshemmetären avingredienserna i efterkrigsti¬
densmoderniseringsprocessavlandsbygden och det
är svårt att särskilja och avgränsa olika faktorers
inverkan. Vid sidan av bostadsförändringarna kan pekaspådeförbättrade kommunikationerna, utbild¬
ningsväsendets utbyggnad parallellt med efterkrigs- årenskraftigt ökad privata konsumtion.
Förfamiljensomlämnadeenkall ochtrångstuga
utanbekvämligheter innebar givetvis detnyahem¬
metenförändringavlivets fysiskaramar.Ochsam¬
tidigtsomträngande behov tillfredställdes uppdaga¬
des nya.Vad skullemanställa iderymligaköksskå¬
penoch vilkamöblerpassade idetnyavardagsrum¬
met? 1det nyafannsen uppfordran tillkonsumtion
och modernavanor.Attsittai köketsomförrgick inte
an.Delsvarde nyaköken förtrånga, delspropage¬
rades intensivt för att vardagsrummet inte fick stå
tomtsomdetgamla ”finrummet”.Dethetervardags
rumpåpekade IngridOsvald i sinovannämda bok.
1958flyttade familjenE. inettnybyggt element¬
hus i hembyn någramil utanförÖstersund i Jämt¬
land.“ Dessförinnan hade man i 16 år bott i ett
gammalt torp om endast ett spisrum. Inredningen
hade varit enkel; en köksmöbel [soffa, bord och stolar] samt liggplatser åt föräldrarna och de tre barnen. Vatten hämtades från en sjö, ibland kunde
manlåna badkaret igrannensladugård. Tillenbörjan
reflekteradefamiljen inte översin bostadssituation,
men efterhand väcktes tanken på en ny bostad.
Kvinnan ifamiljen berättar: ”/börjanav1940-talet
vardetju ingensombodde modernt här. Bondgår¬
darna varjufina men inga moderniteter. Någon
enstaka hadevattenochavloppmenintetoalett.När
andrabyggde blev det annorlunda och omkring 1950 lämnadevi inansökanomstatligt nybyggnadslån till
kommunen. Men vifick avslag. Dom betrodde oss inteattlånapengar. Viskrevnyaansökningarmen
fick avslag hela tiden. Till slut blev det så att man skämdesför hurmanhade det. Varman borta och
hälsadepå så gruvademan sigförattkomma hem.
Detvar kallt, trångt och eländigt.Och närmamma blevsjukboddehonhososs.”
1957beviljadesfamiljenkommunalt nybyggnads¬
lån och byggde sitt önskade hus på den tomt man skaffat fleraårtidigare. I detnyahuset räckte inte de gamla möblernaatt fylla denya ytorna. 1 samband
medinflyttningenköptes bla envardagsrumsmöbel
omsoffa,fåtölj, bord och skåp.Överlagökade famil¬
jens konsumtion med anknytning till boendet. 1 torpethade spisrummet fyllt alla funktioner, i detnya hemmet fanns särskilda sovrum, matlagning och
måltiderägderumiköket ochpåkvällarnaumgicks
manivardagsrummet: ”Nuvardetplötsligt roligtnär folk kom och hälsade på. 1torpetfick folk sitta på golvetomdetvarmånga.Nukunde vi sitta isoffan
i rummet. Och vi varförst i byn att ha byggtnytt, grannarkomochtittade.Många lånade ocksåbadka¬
reteftersom vivarförstaatthaettinne.Själva badade
vi mycketockså. Särskilt den första tiden.”
”Mitt hem i Jämtland”
Familjen E. framstår som ett tydligt exempel på bostadspolitiken när den nådde sina högt ställda
ambitioner.Såvarocksåfamiljensutgångspunkt inte
heller den bästa och i så måtto är de knappast representativa för landsbygdens befolkning. Det är svårare att finna samtida källor som belyser de
”vanliga” landsbygdshemmen-vanligen lyfts- som i Ludvig Nordströms Lort-Sverige - de extrema
exemplen fram.
Under 1942genomfördesemellertiden landsom¬
fattandeuppsatstävling ilandetsfolkskolorpåtemat
”Hur vi bor 1942”, som ger en bättre bild av hur
människorvanligen bodde. Uppgiften varatt i text
ochteckningar beskriva detegnahemmet.^’ Materi¬
alet ger mycket direkta och konkreta inblickar i landsbygdens bostadsstandard ochinte minst den till
synes ständigtpågående bostadsförbättringen:
”Mitt hemär byggtav bräder. Taketärbelagt med
papp. I köketfinns vattenledningsomkommerfrån
en källa i närheten. Vi har också slask i köket.
Rummeni nedrevåningenärtapetserade ochpåövre våningen beklädda medtretex.Vi harelektriskt lyse
i allarum.Mitt hemärbyggtår 1937.1sommarhar
virepareratdet ochsattpåtretexoch bräder. Väggar¬
naärfyllda medsågspån. Mitt hemäromålat.”
Så inlederElsa Olssoniklass 5på Krokvågs skola
i Ragunda berättelsen om sitt hem. Hon fortsätter
meden mernoggrannbeskrivningavde olikarum¬
men:
”Köket är det förstarummet i nedre våningen. Där
finnsfyra stolar,ettbord,endiskbänk,ensymaskin,
enspis,ensoffa ochenradio.Ilådan på bordet har vi
bröd.Ovanpå bordet ärförstenvaxduk och på den
stårnågra blommor. Vårt bordärmålat gulbrunt, det
ärstolarna ochsoffanockså. Inuti diskbänken ären
vedlåda, där är ved. Så är det ett litet rum till i diskbänken, där står diskbaljan och en liten hink.
Ovanpåärdiskbänken täckt medplåt.Denstår för det
mesta tom.Symaskinenärtillfärgenbrun. Idesslåda
ären sax,ettmåttband ochnågra symaskinssaker. I spisen är det mest eld och aska. På spisen står kaffepannanochiblandnågra kastruller. Isoffan är
detnågrakläder ochpåsoffanärenkudde. Radionär tillfärgen brun.På den liggerenliten vit duk ochpå
denstårenblomma. I köket ärocksåettskafferi.Där finnsmatservis ochenkaffeservis.Detta äravpors¬
lin. Såärdärseparatorn. Gardinerna i köketärvita.
Vi har korkmattor i allarum./.../Hälftenavväggarna är målade ljus gröna nästan vita. Övre delen av
väggarna ärotapetserade.Tapeternaäroblommiga.
Deäroröd,blå ochgrå.Dörrarna ärmålat gulbruna.
Kammaren :Taketärvitt ochväggarna ärotapetse-
ElsaJohanssonsbeskrivningavsittoch familjens kökger genom sindetaljrikedom intryckavettriktbeståndavföremål. Planrit¬
ningen ochväggsektionerna avslöjar emellertidattmöblernaär få. Deras placering på traditionellt sätt längs med väggarna understryker ytterligareattvi härbefinnerosslångt från konsum¬
tionssamhälletsöverflöd.
(RenritadavAnn-MarieElmquist, Jämtlands läns museum}.
Vägg 1
Vägg3
Vägg 4
