Ingenjör Olsson berättar en saga.
Av Bill Clactoe
Ingenjör och lektor P. Olsson hade länge haft ett intresse för alternativa världar om vilket han läst en hel del på trådar i flashback.
Följaktligen var det nu inte alls märkligt för denne man att, när han en gång anställt en hemhjälp, som kom och bodde med honom, och som även bringade sin son, en pojke på sex år, med sig, att Olsson då provade att inflika lite av sin gedigna kunskap om perceptionsfilosofi och annat i sitt sagoberättande, medan modeern var iväg på cykel till affären för att köpa sagogryn och annat.
Pojken, vars namn vi kan säga var Kurt, var idel öra. Lektorn satte sig till rätta på glasverandan och förklarade att han nu skulle berätta om en strid på planeten Mörk, en alldeles speciell planet, som var så funtad att där inte fanns något ljus.
Att detta inte var något alldeles omöjligt, och inte heller omöjligt at ttänka sig, vilket ungefär var samma sak, det underströk lektorn. Alltnog, som där inte fanns något ljus, men väl värme, så kom det sig – på grund av det unika förhållandet mellan planetens mantel och dess yta å ena sidan, och dess smutsiga atmosfär å den andra, att människorna där, eller de tvåbenta varelserna där, inte alls hade vanliga ögon, men värmekänsliga ögon, en slags värmekameror som ögon med vilka de orienterade sig på sin planet.
Nu hade man emellertid blivit osams två byar emellan. En hette Sparta….
”Hade dom inga ögon?”, undrade Kurt.
”Nej, liksom värmekameror. Deras värld var kolsvart.”, sa Olsson.
Kurt föreställde sig en mamma med barn på en äng.
Jepp. Och nu blev det krig mellan Sparta och Atén, där på planeten Svart, fortsatte Olsson. Då hoppadre emellertid alla spartanerna i vattnet för att gömmma sig.
Du förstår dom kylde ner sig, så att inte atenarna skulle ”se” dem.
Kurt nickade.
Fast då kom ett sjöodjur i stället, och åt upp dem.
”Hade det också värmeögon?”, undrade Kurt.
Nej, det kände av vibrationer bara. Och slök allihop. Då skrattade alla atenarna och log och sa till varann: ”där ser du! Dom var inte så smarta som dom trodde.” Sen fick dom hem och såg på en västernvideo.
”Men dom hade ju inga ögon. Fast det var väl en värmefilm då, eller?” sa Kurt, som var ett begåvat barn.
”Exakt.”, sa Olsson.
”Men när dom blundade så blev det vaddå?” undrade Kurt.
”Då somnade dom meddetsamma på grund av en switch i hjärnan.”, sa Olsson.
”Va drömde dom då? Värmedrömmar?”
”Exakt.”, sa Olsson.
”Dom fick väl svårt att läsa böcker kan jag tro,”, sa Kurt, ”för det är ju inte stor skillnad på värmen på bokstäver i mörker?”
”Dom läste aldrig böcker.”, sa lektorn. ”Nu talar vi inte mer om det här.”
”Hur gjorde dom när dom drack kaffe?”, frågade Kurt.
Kurt såg framför sig hur man hällde uppkaffe och såg på strålen med varmt kaffe som hamnade i koppen, som alltså uppfattades som lite svalare än kaffet, men förmodligen aningen varmare än luften, eller tvärtom.
När mamman kom hem så talade inte Kurt om annat än om Värmeplaneten. När
natten kom kunde pojken inte sova, och efter några dagar fick hembeträdet ta sin son till BUP. Han blev inlagd och kom sen på anstalt. Efter tre år avled han.
Mamman stämde Olsson för 1.) själslig grymhet och för 2.) att ha orsakat hennes barns död. Olsson frikändes dock av brist på bevis. Olsson påstod att pojken hade missförstått alltihop.
I ytterligare en alternativ värld hade pojken klarat sig bra och blivit oljeborrare på en planet runt Cassiopeja, menade Olsson.
---
Bill Clactoe 2021.
