LUND UNIVERSITY PO Box 117 221 00 Lund +46 46-222 00 00
Maktutövning och socialt bedrägeri som motståndsform
Persson, Anders
Published in:
Statsvetenskaplig tidskrift
1995
Link to publication
Citation for published version (APA):
Persson, A. (1995). Maktutövning och socialt bedrägeri som motståndsform. Statsvetenskaplig tidskrift, 98(2),
215-228.
Total number of authors:
1
General rights
Unless other specific re-use rights are stated the following general rights apply:
Copyright and moral rights for the publications made accessible in the public portal are retained by the authors and/or other copyright owners and it is a condition of accessing publications that users recognise and abide by the legal requirements associated with these rights.
• Users may download and print one copy of any publication from the public portal for the purpose of private study or research.
• You may not further distribute the material or use it for any profit-making activity or commercial gain • You may freely distribute the URL identifying the publication in the public portal
Read more about Creative commons licenses: https://creativecommons.org/licenses/ Take down policy
If you believe that this document breaches copyright please contact us providing details, and we will remove access to the work immediately and investigate your claim.
Översikter och m e d d e l a n d e n 2 1 5
Maktutövning och socialt
bedrägeri som motståndsform
I en b e r ö m d artikel för drygt 30 år sedan kriti-serade W r o n g ( 1 9 6 1 ) sociologins b e n ä g e n h e t att betrakta m ä n n i s k a n som översocialiseräd och samhället s o m överintegrerat. På frågan: H u r kan det k o m m a sig att m ä n n i s k a n fogar sig i social disciplin? identifierade W r o n g bl a två svar: det ena tog fasta på hennes benägen-het att internalisera sociala normer; det andra p e k a d e på m ä n n i s k a n s vilja att bli accepterad av d e andra.
D e t är g a n s k a lätt att föreställa sig varför m a n inom viss sociologisk teori fastnar för en-dera av dessa två svar. D e t första svaret upp-står när m a n i n o r d n a r individen i en teoretisk systemlogik där över- och undersystem smi-digt synes a n p a s s a sig till varandra och där in-dividuellt h a n d l a n d e egentligen inte är före-m å l för studiuföre-m. D e t andra svaret bortser prak-tiskt taget helt från systemlogiken i sitt intresse för socialt s a m s p e l m ä n n i s k o r emellan. Båda svaren är således resultat av en sorts kategori-misstag, vilka b y g g e r på föreställningen o m att det är möjligt att skilja mellan "individ" och " s a m h ä l l e " dock m e d den skillnaden att det e n a svaret överbetonar individen och det andra samhället. Svaren är k a n s k e också resultat av två slags ö n s k e t ä n k a n d e n o m dessa förmodat åtskilda entiteter: o m den perfekt fungerande samhällsstrukturen resp o m den alltigenom är-lige och uppriktige sociala aktören.
Å andra sidan k a n s k e det o c k s å finns ett mått av ö n s k e t ä n k a n d e b a k o m W r o n g s kritik av översocialisationen. Även o m han naturligtvis i princip har rätt, synes m ä n n i s k a n i allmänhet inte vara så m o t s t r ä v i g och motståndsbenägen s o m hans kritik p å ett sätt antyder. M ä n n i s k o r är inte antingen översocialiserade eller mot-sträviga, utåh litet av varje och b e r o e n d e både på persQriiig biografi och situation accentueras d e t éfiä eller det andra. D e n n a eklektiska håll-ning synes vedertagen, m e n finns det o c k s å si-tuationer där m ä n n i s k o r på en och samma
gång framstår s o m översocialiserade och
mot-sträviga? - situationer där ett och s a m m a
h a n d l a n d e b å d e kan ges m e n i n g e n översocia-lisation och m e n i n g e n motsträvighet?
I det följande ska j a g diskutera detta g e n o m att söka m i g till en viss typ av maktrelationer där det utövas en m a k t som j a g kallar ytfost-ran. Ytfostran innebär nämligen i princip ätten person som är underordnad i en maktrelation, tvingas g ö r a underordningen till föremål för rollspel: hon framställer sig inför maktutöva-ren s o m "översocialiseräd" och detta sociala bedrägeri iscensätter hon på sätt och vis för att skydda sig själv, vilket o m det är överlagt kan betecknas som en form av motsträvighet. S o m u t g å n g s p u n k t ska j a g emellertid först göra en liten utflykt till maktteorierna.
Makt som handlingsproduktion
M a k t b e g r e p p e t är centralt och "till sitt väsen omstritt" (Gallie 1955-56) inom samhällsve-tenskapen, vilket o m inte annat mängden av maktdefinitioner antyder. J a g ska här inte gå in särskilt m y c k e t i de definitionsstrider som ut-spelats inom maktforskningen utan nöja mig med några korta anmärkningar, som ar k o m -p r i m e r a d e svar -på frågorna när?, var? och hur? utövas makt, vilka j a g ställt till en rad maktde-finitioner.1
D e n i praktiskt taget varje maktteoretisk översikt f ö r e k o m m a n d e redogörelsen för kon-troversen mellan D a h l och Bachrach & Baratz (1972) och senare L u k e s (1983) kan naturligt-vis begripas i termer av konflikt kontra icke-konflikt, beslut kontra icke-beslut, omedelbar kontra föregripande m a k t u t ö v n i n g - men vad handlar den egentligen o m ? Som j a g ser det handlar den i realiteten o m maktutövningens t e m p u s och erbjuder som sådan flera olika svar p å frågan när utövas makt. M o t Dahls maktförståelse, som är fixerad vid nuet, reses i n v ä n d n i n g e n att m a k t som utövats vid ett tidi-gare tillfälle kan få betydelse vid ett senare, utan att nödvändigtvis erfaras som maktutöv-ning vid d e t senare tillfället. Socialisation av typ fostran till anpassning kan t ex ses som en framtidsinvestering som undanröjer både kon-flikter och framtida behov av maktutövning. På m o t s v a r a n d e sätt blir W e b e r s uppdelning i
2 1 6 ö v e r s i k t e r och meddelanden m a k t o c h auktoritet problematisk i s a m m a
ö g o n b l i c k som vi tvingar in den i ett tidssam-m a n h a n g . D e t centrala i u p p d e l n i n g e n är att m a k t u t ö v a s trots m o t s t å n d , m e d a n auktoritet förutsätter s a m t y c k e från den l y d a n d e parten. M e n detta s a m t y c k e kan j u vara en följd av tidigare m a k t u t ö v n i n g , vilket är Österbergs ( 1 9 7 7 ) p o ä n g när han kritiserar W e b e r s upp-d e l n i n g i m a k t och auktoritet. D e n n a uppupp-del- uppdel-n i uppdel-n g är euppdel-n auppdel-nalytisk lek som m a uppdel-n förmodligeuppdel-n b ö r ö v e r g e när m a n tar sig an faktisk maktut-ö v n i n g , vilket illustreras av Blau (1964), S t i n c h c o m b e (1968) och Etzioni ( 1 9 7 5 ) , vilka j u s t inte skiljer mellan m a k t och auktoritet och s o m d ä r m e d speglar en viktig utvecklingsten-d e n s i n o m maktteorin.
M a n k a n o c k s å fråga var makt utövas och då n ä r m a sig andra vetenskapliga kontroverser, t ex den m e l l a n elitteori - alltså att m a k t utövas i ett fåtal centra ( t e x Pareto 1973; Mills 1971) - o c h pluralism - att m a k t utövas i flera kon-k u r r e r a n d e m e n dockon-k m a kon-k t c e n t r a (Dahl 1961) eller d e n mellan traditionell politisk teori -m a k t utövas i politiska institutioner (Dahl 1 9 7 6 ) - och marxistisk teori - m a k t utövas i staten ( t e x Jessop 1983). I n o m i s y n n e r h e t den s e n a r e finns utvecklingar s o m j u s t utvidgar m a k t e n s (dvs i det här fallet statens) rumsliga d i m e n s i o n , vilket kan exemplifieras m e d Alt-h u s s e r s ( 1 9 7 6 ) "ideologiska statsapparater", T h e r b o r n s (1976) "samhälleliga reprodukt i o n s m e k a n i s m e r " och B u r a w o y s ( 1 9 8 5 ) " p o -litiska företags- och produktionsregimer". K o p p l i n g e n till staten bibehålies dock. Betyd-ligt m e r radikala rumsliga diffusioner före-k o m m e r hos F o u c a u l t ( 1 9 8 0 ; 1988) s o m säger att maktrelationer är i m m a n e n t a i andra typer av relationer, hos B a r n e s (1988) som m e n a r att m a k t e n är inbäddad i samhället som helhet och h o s E l i a s ( 1 9 7 8 b ) s o m beskriver m a k t s o m en strukturell karakteristik av m ä n s k l i g a relatio-ner. E n a n d r a viktig t e n d e n s i maktteorins ut-v e c k l i n g är således att m a n generellt sett blir m e r ö p p e n för att m a k t kan utövas överallt.
F r å g a n o m hur makt utövas har givits en m ä n g d svar. D e t har t ex sagts att m a k t utövas g e n o m : beslut (Dahl 1961); beslut och icke-b e s l u t (Bachrach & Baratz 1972); socialisa-tion (t ex L u k e s 1983); definisocialisa-tion av
situatio-nen (Goffman 1974); sanktioner (t ex Blau 1964); förvaltning (Petersson 1989); tanke-kontroll (Petersson & Carlberg 1990); maktre-surser (Korpi 1981); k a p i t a l ä g a n d e (Hermans-son 1989); skapandet av v a n m a k t (Österberg 1977; M a t h i e s e n 1982); disciplin (Foucault 1987); inneslutning och uteslutning (Beronius 1986), för att endast n ä m n a några. D e t finns också e x e m p e l p å teoretiska systembyggen som innesluter principiellt skilda m e n i prakti-ken k o m p l e m e n t ä r a sätt att utöva makt, t ex fysisk m a k t , belöning/bestraffning och opinionspåverkan (Russell 1952); tvång, k o m -pensation och betingning (Galbraith 1983); våld, n o r m e r och s y m b o l e r (Etzioni 1975). •
O b e r o e n d e av vilka k o n s e k v e n s e r maktdefi-nitioner får för förståelsen av m a k t e n s praxis och dess temporala samt r u m s l i g a dimensio-ner, kan m a n fundera ö v e r m a k t e n s natur, ka-raktär eller väsen och då försöka finna gemen-s a m m a drag i all m a k t u t ö v n i n g . Flera bud finns naturligtvis o c k s å i detta avseende: Par-sons (1967) m e n a d e t ex att m a k t kan liknas vid pengar; Asplund ( 1 9 8 7 ) m e n a r att m a k t har att g ö r a m e d effektiva sanktionsmöjlighe-ter. Själv ska j a g hävda att m a k t kan förstås som handlingsproduktion. J a g tar d å min ut-gångspunkt i B a r n e s ' ( 1 9 8 8 ) maktdefinition, nämligen att m a k t är en individs kapacitet att frambringa handling. Förtjänsten m e d hans definition är att den såväl kan fånga makten att göra någonting som m a k t e n ö v e r någon an-nan, eftersom den innebär att såväl en individs kapacitet att själv handla s o m att p å v e r k a en annans handlande, definieras s o m makt. Defi-nitionens begränsningar är att den koncentre-ras till individuellt h a n d l a n d e , att den inte stäl-ler något krav på m a k t u t ö v n i n g e n s resultat, vilket j a g anser att en sådan definition m å s t e göra samt att den är o b e s t ä m d i fråga o m mak-ten att förhindra handlande. M o t bakgrund av dessa förtjänster och i n v ä n d n i n g a r vill j a g där-för definiera m a k t som en individuell eller
kol-lektiv aktörs förmåga att framkalla, förändra och hindra handlande och uppnå avsedda konsekvenser. Definitionen h a r ett principiellt
släktskap m e d W r o n g s ( 1 9 7 9 ) sätt att förstå makt, vilket i sin tur b y g g e r p å Russelis (1952)
Översikter och m e d d e l a n d e n 217 maktdefinitjon: "frambringandet av åsyftade
verkningar".
Innebörden i m i n definition av m a k t blir tyd-ligare o m m a n låter den tala g e n o m ett konkret e x e m p e l . L å t o s s anta att j a g är far till ett späd-barn. Vi föreställer oss en normal vardag där barnet ska skötas, m a t a s , stimuleras o s v . Bar-net kan ur en rad olika aspekter tyckas vara i mitt våld. J a g kan t e x låta bli att m a t a barnet eller m e d lock och p o c k få det att äta. J a g kan vanvårda b a r n e t p å olika sätt m e n o c k s å sköta det enligt k o n s t e n s alla regler, vilka d e nu än är. Relationen tycks vara helt b e r o e n d e av mig, m e n vid n ä r m a r e g r a n s k n i n g är den inte det. J a g vill absolut inte förneka att barnet ur en aspekt verkligen o c h potentiellt är i m i t t våld, m e n ur en annan a s p e k t är relationen mellan m i g och barnet en ö m s e s i d i g relation inom vil-ken vi p å v e r k a r v a r a n d r a s handlande. I några avseenden är d e t m e s t j a g s o m påverkar barn-ets handlande, j a g kan t ex b e s t ä m m a vad bar-net ska äta. I några andra avseenden är det emellertid b a r n e t s o m frambringar handlande från m i n sida, t ex g e n o m dofter, skrik, leen-den och för övrigt b a r a g e n o m att finnas till. N ä r j a g efter en tid lär m i g signalernas nyanser börjar j a g tillskriva barnet olika avsikter.
Relationen m e l l a n ett litet barn och en vuxen kan inom r a m e n för vissa maktperspektiv framstå s o m e n t y d i g t ofördelaktig för barnet, b a r n e t kan tyckas v a r a helt i den v u x n e s våld, m e n o m m a n s o m j a g m e n a r att m a k t är en frå-g a o m att frambrinfrå-ga, förändra och hindra h a n d l a n d e så p r o d u c e r a r även barnet handlan-d e g e n o m att handlan-d e t j u s t får handlan-den vuxne att hanhandlan-dla. Detta kan självfallet variera beroende p å vil-ken konkret relation mellan barn och vuxen vi betraktar. S å d a n a relationer kan skifta beroen-de p å i vilken grad barnet är i beroen-den v u x n e s våld och det har inte e n b a r t att göra med maktresur-ser, styrka och l i k n a n d e utan o c k s å m e d våra föreställningar t ex o m hur barn ska skötas. (En iakttagelse i n o m parentes är för övrigt att en aspekt av barnuppfostrans modernisering tycks vara att den v u x n e ska undvika att utnytt-j a det förhållandet att barnet "obutnytt-jektivt sett" är
i h a n s våld. D e n n a hushållande begränsning av styrkan förefaller tillika överhuvudtaget sätta sin prägel på m o d e r n maktutövning.) O m
vi vidare j ä m f ö r relationen mellan förälder och barn m e d en annan maktrelation, t ex m e l -lan fångvaktare och fånge, finns dessutom en a v g ö r a n d e och g r u n d l ä g g a n d e skillnad: den förra är en k ä n s l o m ä s s i g relation och det för-hållandet förändrar naturligtvis helt betydel-sen av att "objektivt sett" vara i den andres våld.
Detta r e s o n e m a n g syftar inte till att upplösa föreställningen o m att maktrelationer präglas av över- och underordning. Syftet är snarare att visa att maktrelationer sällan eller aldrig är i c k e ö m s e s i d i g a relationer, d ä r den ena parten helt o c h fullt förmår forma den andres hand-lande. Maktrelationer är främst makt-ståndsrelationer: "...där m a k t finns, finns mot-stånd o c h att likväl, eller k a n s k e just därför, m o t s t å n d e t aldrig står i utanförställning i för-hållande till m a k t e n " (Foucault 1 9 8 0 : 1 3 0- D e är relationer av ömsesidig påverkan och ö m s e -sidiga påverkansförsök. V a d b å d a aktörerna försöker p å v e r k a är den andres handlande.
Att m a n skiljer mellan m a k t och motstånd betyder vidare att dessa, ur ovan n ä m n d a aspekt väsenslika fenomen, d e s s u t o m äger kvaliteter s o m gör d e m olika. Såväl m a k t s o m m o t s t å n d beskriver som j a g ser det handlings-p r o d u k t i v a förmågor. M a n kan nog säga att m a k t e n är aktiv i d e t att den vill å s t a d k o m m a någonting, m e d a n m o t s t å n d e t är reaktivt där-för att d e t hela tiden agerar p å basis av det som m a k t e n å s t a d k o m m e r , försöker och vill åstad-k o m m a . D ä r m a åstad-k t finns, finns förvisso mot-stånd, m e n makten förefaller finnas ett ögon-blick före motståndet.
D e t första som kan sägas o m min maktdefi-nition är att den är absolut. D e n syftar till att som m a k t beteckna all förmåga som innebär m e d v e t e n påverkan av handlande. D e t betyder att en rad till synes triviala företeelser k o m m e r att förstås som makt, t ex att fråga någon vad k l o c k a n är och få ett svar. Detta är inte alls så m ä r k l i g t s o m det k a n s k e först kan tyckas. F ö r att förstå att frågan o m vad klockan är, kan vara betydelsefull m a k t u t ö v n i n g kan man t ex föreställa sig en skolklass som har lärarvika-rie. D e t r å d e r kaos i k l a s s r u m m e t och läraren har svårt att k o m m a till tals. Han känner inte eleverna vid namn och p e k a r p å en av dem s o m
2 1 8 Översikter och m e d d e l a n d e n h a n anser vara orosstiftare och frågar: V a d
he-ter d u ? E l e v e n ignorerar h o n o m . D e t skapas h ä r en situation där en inbjuder till social re-sponsivitet och en a n n a n inte responderar. För att b r y t a u p p situationen frågar läraren en an-n a an-n elev vad klockaan-n är. D e an-n an-n e svarar ian-nte, därför att ett svar skulle bryta det responslösa d ö d l ä g e t .2
F r å g a n o m vad k l o c k a n är, är för d e t mesta trivial i ett maktperspektiv eftersom d e n m a k t s o m d ä r i g e n o m utövas inte har n å g o n som helst b e t y d e l s e . I vissa situationer kan emeller-tid f ö r m å g a n att få n å g o n annan att säga vad k l o c k a n är vara betydelsefull. D e t gäller kan-ske i s y n n e r h e t i den typ av maktrelationer där e n av k o n t r a h e n t e r n a har fastställda rättigheter att sanktionera den a n d r e s handlande, vilka jag i d e t följande b e n ä m n e r tröga maktrelationer.
Flyktiga och tröga maktrelationer
I k o n s e k v e n s m e d p å p e k a n d e t att m a k t utövas överallt o c h m e d den definition j a g gjort av m a k t , u t g ö r m a k t b e g r e p p e t en speciell karak-teristik av alla tänkbara sociala relationer där e n aktör avsiktligt p å v e r k a r en annan, t ex: re-lationen mellan förälder och barn, mellan ar-b e t s f ö r m e d l i n g o c h arar-betssökande, mellan m a n och kvinna, mellan företagsledare och anställd, mellan försäkringskassa o c h sjuk-skriven, mellan s k a t t e m y n d i g h e t och skatte-betalare, mellan lärare och elev eller relatio-n e relatio-n m e l l a relatio-n två sorti samtalar. Detta betyder emellertid inte att alla d e s s a relationer alltid är m a k t r e l a t i o n e r . D e t finns därför anledning att försöka skilja mellan relationer där m a k t utö-v a s intermittent r e s p p e r m a n e n t - m e d andra ord m e l l a n olika maktrelationstyper, vilka inte skiljs åt därför ätt d e t i n o m d e m utövas olika f o r m e r av m a k t s å s o m tvångsmakt, herremakt, auktoritet eller disciplin - utan därför att j u s t maktrelationen har olika karaktär.
M a k t r e l a t i o n e n är k o r t uttryckt en relation
mellan tvä eller flera aktörer där åtminstone den ena aktören försöker påverka den andres handlande och som gör detta mer eller mindre medvetet, s o m således försöker u p p n å avsedda
k o n s e k v e n s e r av sitt h a n d l a n d e g e n o m att göra
den andres handlande till m e d e l . Maktrelatio-ner kan vara flyktiga eller tröga. Ett samtal mellan två individer är inte p e r definition en maktrelation m e n kan anta karaktären av maktrelation o m d e s a m t a l a n d e g e n o m samta-let försöker och i någon m å n lyckas påverka varandras handlande. M e n i ett samtal finns inte en aktiv och en reaktiv part, utan båda tar dessa roller under samtalets g å n g . D e t förhål-landet att det är ett samtal innebär dock att ak-törerna har s m å möjligheter att sanktionera va-randras h a n d l a n d e , m e n när d e a n v ä n d e r de möjligheter d e har kan m a n karakterisera sam-talet s o m en flyktig maktrelation. Sanktions-möjligheterna är i a l l m ä n h e t förhållandevis j ä m l i k t fördelade mellan två samtalande per-soner: b å d a kan när s o m helst avbryta samta-let; båda förfogar över i p r i n c i p s a m m a arsenal för att övertyga den andre, d e kan argumente-ra, ljuga, förföra den andre o s v ; d e är slutligen ömsesidigt b e r o e n d e i själva samtalssituatio-nen. Ett samtal betraktat s o m maktrelation kännetecknas således av att aktörerna är j ä m ställda i fråga o m sanktionsmöjligheter. D e n -na jämställdhet är k ä n n e t e c k n a n d e för en flyk-tig maktrelation och får bl a k o n s e k v e n s e n att relationen kan pendla mellan maktrelation och annan relation, ungefär p å s a m m a sätt som Bu-ber (1990) i ett annat s a m m a n h a n g föreställer sig att en relation mellan två m ä n n i s k o r kan pendla mellan social relation o c h mellan-mänsklighetsrelation.
E n trög maktrelation är i stället en social re-' lation d ä r maktutövningen g e r själva relatio-nen m e n i n g . I sådana relationer är ofta en av aktörerna utrustad m e d befogenheter att på-verka den andre, fastställda sanktionsmöjlig-heter. Polisen som tar fast en fartöverträdäre är t ex utrustad m e d befogenheter att påverka fartöverträdarens handlande: han äger rätt att stoppa h o n o m ; utdöma böter. Befogenheterna b e h ö v e r dock inte vara en följd av att de lagen-ligt eller via någon annan form av demokra-tiskt beslutsfattande tilldelats maktutövaren, utan kan följa ur andra resurser s o m t ex peng-ar eller muskelstyrka. D e n tröga maktrelatio-nen är m e d andra ord ojämlik och känns igen g e n o m att aktörerna förfogar ö v e r ojämnt för-delade möjligheter att s a n k t i o n e r a varandras
Översikter och m e d d e l a n d e n 2 1 9 h a n d l a n d e . T r ö g h e t e n beskriver alltså själva
befogenhetsfördelningens karaktär, inte hur den e n a kontrahenten får den andra att handla ändamålsenligt och inte heller o m den andra kontrahenten g ö r m o t s t å n d eller samtycker.
O m vi nu å t e r g å r till e x e m p l e t m e d lärarvi-k a r i e n o c h den lärarvi-kaotislärarvi-ka lärarvi-klassen så gör s o m re-dan nämnts j u s t förhållandet att maktrelatio-nen är trög, d e t än viktigare för läraren att få eleven att tala o m vad klockan är. Kan han inte demonstrera sin f ö r m å g a att utöva m a k t ens i fråga o m en sådan trivialitet, hur går det då m e d makten i m e r vitala frågor? D e t är av ex-akt s a m m a skäl s o m vägran att upplysa läraren o m vad klockan är kan bli ett sätt för eleverna att göra m o t s t å n d . F ö r övrigt förbiser ofta maktteorier tystnaden, passiviteten och icke-e n g a g icke-e m a n g icke-e t s o m m o t s t å n d s f o r m icke-e r ,3 trots
att m a n nog får f ö r m o d a att de är i tilltagande i ett samhälle d ä r m a k t i så hög grad utövas g e n o m att tystnaden bryts, att m ä n n i s k o r akti-veras och e n g a g e r a s .
O m för det första definitionen av m a k t som ändamålsenlig o c h faktisk handlingsproduk-tion är absolut, är d e t andra som kan sägas o m den att den är sträng, eftersom den kräver att avsedda k o n s e k v e n s e r skall realiseras. M a k t a v s e r m e d v e t e n p å v e r k a n , vilket alls inte bety-der att det inte existerar o m e d v e t e n eller andra former av p å v e r k a n , bara att ordet m a k t reser-veras för en viss typ av påverkan. W r o n g (1979) m e n a r för övrigt att all social interak-tion innebär p å v e r k a n och att m a k t repre-senterar en speciell form av p å v e r k a n inom d e n n a vidsträcktare kategori. Att tala o m m a k t utan att b e d ö m a d e s s faktiska verkningsgrad, är ungefär som att tala o m energikällor utan att försäkra sig o m att d e t finns en teknik som gör att d e faktiskt fungerar. M e n m a k t såväl som energi kan o c k s å framkalla andra konsekven-ser än d e a v s e d d a , vilket kan illustreras med ett e x e m p e l .
Antag att j a g ska undervisa fem personer. N ä r j a g ska börja m i n undervisning talar alla. Jag ber d e m att vara tysta. T r e tystnar men två fortsätter att tala. I det här fallet utövar jag m a k t ö v e r - framkallar ett avsett handlande hos - tre av d e fem, m e n inte över d e två. Låt oss nu anta att d e två hör mig och b e s t ä m m e r
sig för att fortsätta tala för att störa undervis-ningen. M i n m a k t u t ö v n i n g förändrar då för-visso deras intention och d ä r i g e n o m handlan-d e t - j a g påverkar handlan-d e m - m e n j a g utövar inte m a k t eftersom mina a v s e d d a konsekvenserna inte u p p n å s . D e r a s handlande är i stället en icke a v s e d d k o n s e k v e n s av min påverkan.
Anledningen till att definitionen av m a k t som ändamålsenlig och faktisk handlingspro-duktion är sträng, är att den bortser från makt-u t ö v n i n g e n s relationskaraktär. F ö r att tillfmakt-ullo k u n n a uppskatta maktdefinitionen måste m a n alltså skilja mellan makt och maktrelation. V ä r d e t av att upprätthålla en sådan skillnad, framgår för övrigt redan vid en granskning av W e b e r s definition av makt: "sannolikheten för att få i g e n o m sin egen vilja i en social relation trots m o t s t å n d " ( W e b e r 1 9 8 3 : 37). Problemet m e d W e b e r s definition är bestämningen "trots m o t s t å n d " , eftersom den p å en och s a m m a gång b å d e aktualiserar m a k t u t ö v n i n g e n s rela-tionskaraktär ( g e n o m att påvisa motståndets existens) och sidoordnar den (uttrycket "trots m o t s t å n d " innebär ju att motståndet inte får något resultat värt att n ä m n a ) och därmed i realiteten endast fångar tvångsmakt, dvs m a k t s o m förtrycker den underordnades vilja. O m m a n s o m j a g m e n a r att d e t har avgörande b e -tydelse att m a k t u t ö v n i n g sker i relationer, är det viktigt att ta hänsyn till det motstånd s o m g e n e r e r a s - och då inte endast som ett stort men enstaka hinder som förlorar sin verkan när d e t är nedkämpat, utan som en ständig verklig eller potentiell begränsning av maktut-ö v n i n g e n . Detta motstånd kan medfmaktut-öra en av-sevärd skillnad mellan de konsekvenser som m a k t u t ö v a r e n avser att framkalla och de kon-s e k v e n kon-s e r kon-som i realiteten uppkon-står. O m det alltså är så att d e k o n s e k v e n s e r eller en del av d e m s o m uppstår, inte kan återföras på makt-utövningen, utan på annat, så är dessa konse-k v e n s e r strängt taget heller inte en följd av m a k t u t ö v n i n g e n utan av något annat, t ex mot-ståndet. O m man anser att maktutövning har relationskaraktär m å s t e m a n ta detta på
full-ständigt allvar - relationskaraktären måste
helt sätta sin prägel på beskrivningen av
makt-relationen - men naturligtvis inte på makfc/e-finitionen. I den meningen är min
maktdefini-2 maktdefini-2 0 Översikter och m e d d e l a n d e n tion en beskrivning av ett slags "idealtypisk"
handlingsproduktiv förmåga, från vilken m a n m e d n ö d v ä n d i g h e t m å s t e distansera sig när m a n analyserar maktrelationer.
I n o m maktteori underlåter m a n ofta att göra skillnad mellan k o n s e k v e n s e r n a av en aktörs m a k t u t ö v n i n g och a g g r e g e r a d e k o n s e k v e n s e r av den av flera h a n d l a n d e aktörer sammansat-ta maktrelationen - m a n k a n nog säga att den av W r o n g kritiserade översocialisationen, i n o m en del maktteorier har sin m o t s v a r i g h e t i föreställningen o m d e n allsmäktige maktha-v a r e n o c h , på m o t s maktha-v a r a n d e sätt, i föreställ-n i föreställ-n g e föreställ-n o m deföreställ-n u föreställ-n d e r o r d föreställ-n a d e som uteslutaföreställ-nde ett offer. J a g tror att det var av det skälet som F o u c a u l t p o ä n g t e r a d e att m a k t utövas snarare än i n n e h a s och att m o t s t å n d inte är att betrakta s o m utanförskap. Att tillmäta själva maktrela-tionen en självständig betydelse har j a g i annat s a m m a n h a n g (Persson 1991) kallat maktutöv-n i maktutöv-n g e maktutöv-n s imaktutöv-ntermaktutöv-na d y maktutöv-n a m i k .
Former av människoförändrande maktutövning: yt- och djupfostran
E n maktrelation består av åtminstone två kon-t r a h e n kon-t e r - dessa kon-två kan vara individer, grup-per, organisationer, stater eller olika aspekter av p e r s o n e r s j a g . H u r makten faktiskt utövas är självfallet ett resultat av en m ä n g d olika fö-reteelser d ä r styrkeförhållandet m e l l a n kon-t r a h e n kon-t e r n a är en av d e vikkon-tigare. A kon-t kon-t l ä g g a allkon-t- allt-för stor vikt vid styrkan leder emellertid fel. O m t ex m a k t u t ö v n i n g uteslutande skulle ha varit en fråga o m m a x i m a l styrkeutövning, h a d e d e t inte varit m y c k e t m e n i n g att t ex ta krigsfångar - det hade förmodligen varit bättre att d ö d a d e m ; p å s a m m a sätt m e d slavar vilkas liv faktiskt sparas av andra skäl än styrkede-m o n s t r a t i o n ; eller styrkede-m e d barn s o styrkede-m naturligtvis k u n d e förvisas från h e m m e t o m p a p p a och m a m m a e n d a s t hade d e m för att få tillfälle att visa sin överlägsna styrka.
M a k t e n s natur blir helt enkelt inte begriplig o m vi fastnar alltför m y c k e t p å ett av d e s s ele-m e n t : styrkan eller, s o ele-m den ibland beskrivs, m a k t r e s u r s e r n a . Maktresurser säger m e r om d e s t y r k e m ä s s i g a villkoren och r a m a r n a för,
än o m faktisk m a k t u t ö v n i n g . M a k t e n s natur utgörs snarare av styrka i k o m b i n a t i o n med en rad e l e m e n t som normerar styrkan och o m man definierar m a k t som a v s e d d och faktisk handlingsproduktion tror j a g att möjligheten att varsebli d e n n a k o m b i n a t i o n ökar. H ä r tän-ker j a g inte endast p å att m a k t u t ö v n i n g e n s re-lationskaraktär alltid innebär ett styrkeförhål-lande mellan m a k t och m o t s t å n d , utan också på att m a k t u t ö v n i n g har ett syfte s o m håller tillbaka viljan/benägenheteri/möjligheten att n e d k ä m p a den andre. All m a k t u t ö v n i n g har i detta a v s e e n d e ett styrkehushållande drag. Vilken betydelse det draget h a r beror på vilket syfte m a k t u t ö v n i n g e n tjänar.
I förbigående kan här n ä m n a s att det kännetecknande för Foucaults framställning av m o -d e m m a k t u t ö v n i n g - som han kalla-de - disci-plin - j u s t var hushållning. M o d e m maktutöv-ning innebär hushållmaktutöv-ning m e d d e t fysiska vål-det, samtidigt som den försöker ö k a d e under-ordnades nytta. Jag är m e d v e t e n o m att Fou-caults disciplinteori kan tolkas p å en rad olika sätt - där en m i n d r e fruktbar tolkning tar sin utgångspunkt i påståendet o m "subjektets d ö d " och tolkar det alltför bokstavligt - men dem vill j a g inte sysselsätta m i g m e d här. Jag gör hursomhelst en "subjektivistisk" läsning av F o u c a u l t och m e n a r från d e n utgångspunk-ten att hans disciplinteori har två väsentliga in-slag: dels d e tekniker som från 1700-talets slut - med U p p l y s n i n g e n - utvecklas för att synlig-göra den u n d e r o r d n a d e och i förlängningen därav hushålla med m a k t u t ö v n i n g e n som en k n a p p resurs; dels hur detta tenderar leda till att "själen blir k r o p p e n s f ä n g e l s e " (Foucault 1987: 40), hur helt enkelt disciplinen installe-ras i m ä n n i s k a n s själ.
Detta m ä n n i s k o f ö r ä n d r a n d e installationsar-bete kallar j a g fostran och till en början - när disciplinära institutioner s o m t ex den moder-na fabriken, m o d e r n a skolan och d e t m o d e r n a fängelset skapas - är detta arbete m y c k e t tyd-ligt och syntyd-ligt, m e n på l ä n g r e sikt tenderar framgångsrik fostran att förändra människan och i s a m m a grad osynliggöra maktutövning-en. M o t den bakgrunden kan d e n disciplinera-de människan disciplinera-definieras s o m en varelse som kontrollerar och styr sig själv. D e n
självdisci-Översikter och m e d d e l a n d e n 221
plinerande m ä n n i s k a n kan vidare i D ü r k h e i m s a n d a tolkas s o m en fri m ä n n i s k a i d e t att hon b e s t ä m m e r och h ä r s k a r över sina b e g ä r (Dürk-h e i m 1973) m e n o c k s å som en m ä n n i s k a som förlorat sin frihet g e n o m att hon internaliserat ett yttre tvång ( s e t ex Elias 1978a; 1982; Mar-c u s e 1968).
D e två formerna av disciplinering - den ena s o m synliggör m a k t e n g e n o m att den väsentli-gen vilar p å yttre tvång och den andra som osynliggör m a k t e n g e n o m att den förutsätter internaliserat yttre tvång - är två former för m ä n n i s k o f ö r ä n d r i n g som alltid finns sida vid sida som utvecklingsmöjligheter i konkreta maktrelationer. D e s s a två former kallar j a g yt-r e s p djupfostyt-ran.
I varje maktrelation - inom vilken d e t alltså utövas m a k t s o m j a g anser vara i någon m e -ning hushållande - existerar ett verkligt eller tendentiellt motivations och e n g a g e m a n g s -p r o b l e m som k ä n n e t e c k n a r den underordnade kontrahentens förhållande till det handlande som den ö v e r o r d n a d e försöker få honom att utföra. B e r o e n d e på hur detta motivations- och e n g a g e m a n g s p r o b l e m bearbetas tenderar m a k t u t ö v n i n g e n m o t yt- eller djupfostran.
Ytfostran, rolldistans och rollabsorption
Ytfostran är m e s t a d e l s en tvångsmässig form av fostran som förefaller lämna den underord-nades m e d v e t a n d e helt eller delvis åt sitt eget öde. D e n l ä m n a r få eller inga avgöranden åt den u n d e r o r d n a d e , utan verkar i stället genom förbud och p å b u d och försöker ersätta den un-derordnades vilja m e d d e m . Ett av de mest ta-lande e x e m p l e n p å ytfostran är T a y l o r s scien-tific m a n a g e m e n t .4 Teoretiskt svarar ytfostran
väl m o t W e b e r s maktdefinition vilken, som ti-digare påpekats, utgör en viljemässig noll-summerelation mellan över- och underord-nad. Jag vill m o t d e n n a bakgrund påstå
attyr-fostran försöker skapa en viljelös maskin, en robot, av den underordnade. Detta är
emeller-tid förknippat m e d b e s t ä m d a p r o b l e m . Det är när m a n börjar fundera över dem som kontu-rerna av det sociala bedrägeriet s o m mot-ståndsform börjar a v t e c k n a sig.
Ytfostran kräver förvisso av den underord-nade att han ska bli en robot men eftersom en m ä n n i s k a inte kan vara en robot måste hon u p p t r ä d a s o m o m hon vore en robot: hon m å s t e således spela rollen som robot för att svara m o t d e n n a form av fostran. D e t ytfostran där-för i realiteten kräver av den underordnade är ett rollspel, ett krav s o m den överordnade inte nödvändigtvis är m e d v e t e n om - "kravet" for-m u l e r a s , kan for-man säga, av själva ytfostrans d y n a m i k . D e n underordnade engagerar i själ-va verket m e d v e t a n d e t i rollspelet för att kroppen ska framstå som disciplinerad, m e n m e d -vetandet i sig självt tycks j u s t därför inte bli disciplinerat.5 Rollspelet förutsätter närmare
b e s t ä m t m e d v e t a n d e o m någon annan aspekt av j a g e t än det robot-jag ytfostran syftar till att framkalla, inte nödvändigtvis "det verkliga j a -g e t " s o m j u förutsätter en viss filosofisk upp-fattning, m e n åtminstone en annan aspekt av det j a g som visas upp inom ramen för den för tillfället iscensatta rollgestaltningen.
J a g vill i detta s a m m a n h a n g n ä m n a Sartres iakttagelse att den uppassare som framstår som servil och underordnad är det på grund av att han spelar uppassare. En uppassare, en p r o -fessor, en fabriksarbetare eller något annat "rättssubjekt" har att vara något som han/hon inte är, skriver Sartre och fortsätter:
Rättssubjektet är en 'föreställning' såväl för d e andra som för m i g själv, vilket innebär att j a g inte kan vara detta subjekt annat än g e -nom dXiföreställa det, spela det. Men om j a g föreställer mig detta subjekt, är j a g det inte, utan är skild ifrån det, liksom objektet är skilt från subjektet, skild g e n o m intet, m e n detta intet isolerar m i g från detta subjekt; j a g kan inte vara det där subjektet, jag kan
bara leka att jag är det, dvs inbilla mig att j a g är det. Just härmed tillför j a g mig själv intet, intethet. Det tjänar ingenting till att j a g fyller min uppgift som uppassare, jag kan bara vara det på ett neutraliserat sätt, på s a m m a sätt som skådespelaren är Hamlet, nämligen g e n o m att utföra de typiska gester som hör ihop med min ställning, genom att j a g siktar in mig på min fantasibild av upp-passaren,... (Sartre 1 9 8 4 : 1 1 4 f )
222 Översikter och m e d d e l a n d e n P o ä n g e n är att m a n inte kan vara något som
man försöker föreställa. I och m e d att m a n
fö-reställer något, gör m a n d e t i förhållande till n å g o t annat: man är inte det föreställda, utan d e t föreställda är skilt från det m a n är. M o t den b a k g r u n d e n kan m a n alltså säga att ytfostran a n v i s a r ett sätt att vara underordnad s o m p å en o c h s a m m a gång kan vara ett sätt att v a r a till l a g s o c h ett sätt att göra motstånd - att spela rollen s o m viljelös robot (föreställningen) kan v a r a ett sätt att freda sin personlighet u n d e r ett skal s o m framkallats av andras förväntningar. E n f o r m för motstånd under ytfostran k a n helt e n k e l t vara det b e r ä k n a n d e ö g o n t j ä n e r i e t - att, m e d Sartres ord, utföra "de typiska gester" s o m svarar m o t de förväntningar s o m riktas m o t ställningen som underordnad.
M o t den b a k g r u n d e n kan det k a n s k e tyckas m ä r k l i g t att behandla ytfostran som en form av m ä n n i s k o f ö r ä n d r i n g . M e d ytfostran avses emellertid människoförändring på ytan, efter-s o m d e n u n d e r o r d n a d e parten tvingaefter-s geefter-stalta sin u n d e r o r d n i n g s o m en roll. D e n underord-n a d e föräunderord-ndrar siunderord-n yta - sitt skal - och skyddar d ä r m e d avsiktligt eller oavsiktligt sitt inre g e n t e m o t m a k t u t ö v a r e n s intrång.
Snarlika sätt att förhålla sig till en roll kallas av Goffman (1961) r o l l d i s t a n s6 och illustreras
ofta m e d e x e m p e l från j u s t tvångssituationer: D e n ' i n f ö d d e ' underhuggaren spelar upp för pukka sahib på väntat sätt, m e d a n han p l a n e r a r den dag d å alla vita halsar skall bli a v s k u r n a . Negertjänaren spelar rollen av självnedsättande clown, och den menige spelar pedantisk militär fanatiker, b å d a med b a k t a n k a r som är diametralt motsatta den m y t o l o g i inom vilken deras roller har en m e n i n g . (Berger 1 9 9 0 : 1 2 3 f)
T v å n g s s i t u a t i o n e r har emellertid inte en fram-t r ä d a n d e plafram-ts i Goffmans uppsafram-ts Role
Di-stance ä v e n o m han där konstaterar att man
hittar n å g r a av de m e s t talande e x e m p l e n på rolldistans i situationer där u n d e r o r d n a d e m å s -te lyda o r d e r eller m å s t e accep-tera den situa-tion s o m definierats av ö v e r o r d n a d e . Goffman h ä m t a r i stället sina e x e m p e l från ett ingående s t u d i u m av interaktionen mellan m ä n n i s k o r i s a m b a n d m e d karusellåkning på ett tivoli och
vid en kirurgisk klinik. Rolldistans är alltså inte i princip k ä n n e t e c k n a n d e endast för tvångssituationer, utan f ö r e k o m m e r i alla möj-liga situationer.
För Goffman är roll ett analytiskt begrepp som avser att beskriva d e t typiska handlande som följer av en viss position. Rollgestaltning är emellertid något annat, n ä m l i g e n det verkli-ga handlande s o m utvecklas av en person i rol-len/positionen. Man kan säga att rollgestalt-ningen är en personlig tolkning av rollen, som på olika sätt avviker från d e t typiska handlan-d e som handlan-definierar rollen/positionen. Ett sätt att svara upp m o t rollens krav ä v e n o m man inte riktigt tycker o m dem, är att utföra rolluppgif-terna på ett distanserat sätt, vilket i princip sker g e n o m att m a n visar för andra att m a n inte tar rollen på fullt allvar. D e n n a rolldistans ses av Goffman som motsatsen till rollomfamning, det uppriktiga sätt att gestalta rollen som inne-fattar tillgivenhet för den och övertygad an-slutning till de uppgifter s o m utförs inom dess ram:
Att o m f a m n a en roll är att helt uppgå i det Själv som situationen ställer till förfogande, att helt bli uppfattad sådan som rollen förut-sätter att m a n ska vara och att visa att man accepterar rollen. Att o m f a m n a rollen är att bli omfamnad av den. (Goffman 1 9 6 1 : 1 0 6 ) Rollomfamning innebär således överensstäm-melse mellan " g ö r a " och " v a r a " , m e d a n roll-distans betyder att rollen gestaltas p å ett sådant sätt att andra varseblir en skillnad mellan " g ö r a " och " v a r a " (mellan d e t m a n gör i rollen och det man anser, och vill att andra ska se, att man är).
Även o m Goffman säger att rolldistans kan vara medveten eller o m e d v e t e n antyds - ge-nom de två olika rollgestaltningarna omfam-ning och distans - att individen kan välja hur han gestaltar rollen. När det emellertid gäller maktrelationer där det utövas ytfostran kan inte den underordnade välja att vara sådan som maktutövaren vill göra h o n o m , eftersom det innebär att helt befria sig från den e g n a viljan. Den underordnade kan alltså inte, m e d Goff-m a n s terGoff-minologi, vara utan Goff-måste göra sig
Översikter och m e d d e l a n d e n 223 göra g e n o m att j u s t spela rollen som
rollom-famnad.
B e g r e p p e t rolldistans tycks därför leda fel i detta s a m m a n h a n g . Distanseringen från den roll s o m ytfostran tvingar den u n d e r o r d n a d e att spela u p p n å s i själva verket g e n o m att han blir ett m e d rollen: individen sjunker helt in i rollen och m a s k e r a r d ä r m e d sin personlighet. Personligheten tenderar alltså att absorberas av rollen, varför skeendet kan kallas
absorption. M a n kan kanske säga att
roll-absorption och rolldistans beskriver olika fa-ser i den u n d e r o r d n a d e s rollgestaltning inom r a m e n för en ytfostrande maktrelation. Först erfar den u n d e r o r d n a d e distansen mellan sig själv som m ä n n i s k a och d e rollförväntningar som riktas m o t h o n o m - han upplever en fak-tisk distans m e l l a n sig och rollen. F ö r att i den situationen k u n n a svara m o t förväntningarna och på s a m m a g å n g förbli sig själv, kan han låta sig helt a b s o r b e r a s av rollen och därmed spalta sig själv i u n d e r o r d n a d i maktrelationen och sig själv utanför d e n . Rollen - rättare sagt: den r o l l o m f a m n a n d e rollgestaltningen - kan d ä r i g e n o m bli ett skydd och därmed bekräftas den faktiska distansen mellan personlighet och roll. Rollabsorption blir m e d andra ord ett m e d e l v a r i g e n o m ett slags rolldistans åstad-k o m m e s .
Ytfostran riktar således en viss typ av för-väntningar g e n t e m o t den underordnade, vilka distanserar rollen från personligheten och ten-derar framkalla rollabsorption och bekräftar den faktiska distansen mellan person och roll. D e t t a förstärks i situationer där den underord-nade är en del av ett underordnat kollektiv. S a m m a n s m ä l t n i n g e n av individ och massa underlättas i s å d a n a situationer av rollabsorp-tion och u n d e r b y g g s av det underordnade kol-lektivets förväntningar g e n t e m o t individen: hon bör inte höja sig över m ä n g d e n , utan bli ett m e d gruppen. F ö r att k u n n a absorberas av massan är det nog en fördel o m individen först absorberas av rollen som underordnad.
Socialt bedrägeri som motståndsform
F ö r att illustrera i synnerhet vad ytfostran kan vara, ska j a g redogöra för ett litet experiment s o m j a g för några år sedan gjorde p å arbetsför-m e d l i n g e n .
Vid två tillfällen, m e d några års mellanrum, har j a g varit lönearbetslös under en kort och avgränsad period. Som lönearbetslös måste m a n u p p s ö k a arbetsförmedlingen för att få ar-betslöshetsersättning. D ä r m e d ställer man sig till arbetsmarknadens förfogande och m a n måste söka arbete för att få e k o n o m i s k k o m -pensation. J a g hade m i n a skäl för att få ersätt-ning m e n önskade inget hellre än att förbli utan j o b b för att k u n n a a n v ä n d a den frigjorda tiden till a n n a t än lönearbete. I b å d a fallen lyckades j a g i mitt uppsåt.
I det första fallet var det lågkonjunktur och risken liten att bli erbjuden arbete under den tremånadersperiod då j a g hade för avsikt att parasitera p å arbetslöshetsförsäkringen. J a g infann m i g därför g a n s k a kaxig på arbetsför-m e d l i n g e n och deklarerade ärligt arbetsför-min avsikt att vilja stämpla i ca tre m å n a d e r och att mitt intresse för att ta ett lönearbete var minimalt. På frågan: Vad villdu ha för slags arbete?, sva-r a d e j a g helt enkelt: I n g e t a l l s , j a g vill stämpla.
D e t skulle j a g naturligtvis inte ha gjort. J a g gav k a n s k e inte den i övrigt vänliga platsför-m e d l a r e n något annat val än att bestraffa platsför-mig. H e n n e s möjligheter att o r d n a ett j o b b åt mig var emellertid synnerligen begränsade. Men hon gjorde vad hon k u n d e , dock utan att lyck-as. I alla händelser fick j a g uppsöka henne en gång p e r vecka och stämpla mitt kassakort, vilket var uthärdligt eftersom det ju gav mig möjlighet att ägna m i g åt d e t j a g önskade och slapp lönearbeta. I efterhand har j a g förstått att min synd var stor och att hon faktiskt hade haft möjlighet att agera annorlunda, i synnerhet s o m det faktiskt inte fanns arbete att förmedla. H o n k u n d e ha stämplat mitt kort för hela ar-betslöshetsperioden. M e n mitt handlande var alltså av den arten att det k r ä v d e något slags, o m än mild, bestraffning.
N å g r a år senare befinner jag mig i exakt s a m m a situation: en kort arbetslöshet mellan två j o b b . M e n arbetsmarknadssituationen är
2 2 4 Översikter och m e d d e l a n d e n nu helt annorlunda: industrin och sjukvården
formligen skriker efter arbetskraft av kött och b l o d . R i s k e n är nu att j a g ska tvingas träda ge-n o m d e ge-n port som k r ö ge-n s av ege-n halvcirkelfor-m a d s k y l t halvcirkelfor-m e d orden: K o halvcirkelfor-m alltid ihåg att du är h ä r av fri vilja!
J a g förbereder d e n n a g å n g mitt m ö t e m e d ar-b e t s f ö r m e d l i n g e n m y c k e t noggrant, utformar e n strategi som är ett svar på frågan: H u r kan j a g p å b ä s t a sätt u n d v i k a att träda in i d e t rike
s o m j a g sedan barnsben lärt m i g att hata? Mitt tidigare m ö t e m e d arbetsförmedlingen blev m i g nu till stor nytta, liksom m i n a teoretiska studier av arbetslöshetens k o n s e k v e n s e r för individen i ett av lönearbetet alltigenom domi-nerat samhälle (detta är faktiskt en av d e få g å n g e r j a g haft en verkligt praktisk nytta av m i n a sociologistudier).
V a d h a d e j a g gjort för fel vid det förra mötet m e d arbetsförmedlingen? Framför allt hade j a g inte varit en representativ arbetslös. Hur är d å en sådan p e r s o n ? Min slutsats blev att en s å d a n p å en och s a m m a g å n g är undergiven och lider av den arbetslöshet han drabbats av. S å d a n är han därför att han förlorat d e t som av e n rad olika skäl - sociala, e k o n o m i s k a , psy-k i s psy-k a - framstår som det vipsy-ktigaste i lönebetssamhället. Den roll j a g skulle spela på ar-betsförmedlingen var således rollen s o m un-* d e r g i v e n och lidande arbetslös.
På arbetsförmedlingen möter j a g återigen en k v i n n l i g platsförmedlare. J a g redogör för min situation och utesluter inte återhållna men å t e r k o m m a n d e tecken på min oro, t ex hur det ska g å för m i g ? , hur j a g ska lyckas försörja familjen?, är arbetslöshetsersättningen till-räcklig i en redan ansträngd familjeekonomi?, vilka lediga arbeten finns för mig? J a g iscen-sätter helt enkelt ett rollspel vars regi hämtas från arbetslöshetsforskningen och s o m j a g tror svarar m o t platsförmedlarens förväntningar och dras själv m e d till den milda grad att jag börjar svettas, vilket förmodligen tolkas som ytterligare ett tecken på min o r o . J a g p r e n u m e -rerar o c k s å o m g å e n d e på Platsjournalen. Det dröjer inte m å n g a m i n u t e r förrän platsförmed-laren säger att mitt fall är en ren formalitet och s t ä m p l a r m i n a kassakort för hela
arbetslös-hetsperioden. Jag behöver inte uppsöka ar-betsförmedlingen igen!
Vad var det egentligen s o m h ä n d e ? Framför allt så begick j a g inte synd. J a g var i stället en stackare som man k u n d e tycka synd o m och vara generös mot. Jag var inte en k a x i g parasit som utnyttjade folkhushållet, utan j u s t en så-dan person som trygghetssystemet har förut-sättningar att hjälpa: en p e r s o n s o m m a n k u n d e ge det han b e h ö v d e , inte en s o m tog något han ville ha. L ä r d o m e n av detta är att den som är arbetslös och inte vill lönearbeta bör delta i synliggörandet av arbetslöshetens elände och lidande samt visa arbetslöshetsrädsla g e n o m t ex u n d e r g i v e n h e t .7
Detta lilla experiment visar bl a att inom en maktrelation kan den u n d e r o r d n a d e göra mot-stånd g e n o m att spela rollen s o m "översociali-serad" - eller, annorlunda uttryckt, spela roll-omfamnad - och därmed s k y d d a sig själv.
Den m o d e r n a m a k t u t ö v n i n g e n är som nämnts inte endast och inte främst styrka, sna-rare styrkehushållning. M a k t utövas ofta framgångsrikt när styrkan a n p a s s a s till syftet med maktutövningen och till d e omständighe-ter som präglar maktrelationen. Efomständighe-tersom m a k t handlar om handlingsproduktion, är ett viktigt hushållande inslag att b e r ä k n a styrkan i det motstånd m a k t u t ö v n i n g e n genererar. Detta är säkerligen ett av skälen till att modern maktutövning ofta är och framstår som mani-pulativ. M e n även motståndet kan som nämnts utövas på ett manipulativt sätt, t ex att som un-derordnad framställa sig s o m "översocialise-r a d " i syfte att skydda sin pe"översocialise-rsonlighet. D e t bä-rande elementet i denna rollgestaltning kan sä-gas vara ett socialt bedrägeri.
Socialt bedrägeri är en form av social re-sponsivitet som uppstår när en person på ett beräknande sätt responderar på den andres handlande, men ger det s k e n e t av en ärlig och uppriktig responsi vitet. D e t är då rollen kan bli ett skydd och man kan träda ur den förvissad o m att m a n dragit maktutövaren vid näsan. Själva bedrägeriet är förmodligen dessutom en väsentlig del i känslan av att vara skyddad. Socialt bedrägeri är inte e n d a s t ett inslag i maktrelationer - även o m m a n nog får anta att maktrelationer, i synnerhet ytfostrande,
ska-Översikter och m e d d e l a n d e n 225 par osedvanligt g o d a förutsättningar för
be-dräglig social responsivitet - utan kan före-k o m m a i alla sociala relationer. Goffman har visat detta i sina studier av hur vi framträder inför varandra i v a r d a g e n s sociala samspel. G e n o m intrycksstyrning försöker vi få den andre att dela våra definitioner av g e m e n s a m -m a situationer. Goff-mans beskrivning av det sociala samspelet skulle i m å n g t och m y c k e t k u n n a vara en b e s k r i v n i n g av den styrkehus-hållande m o d e r n a m a k t u t ö v n i n g e n och det so-cialt bedrägliga motståndet: &
Oavsett vilket speciellt m å l individen har i tankarna och o a v s e t t hans motiv för att ställa sig det m å l e t ligger det i hans intresse att kontrollera de andras beteende, framför allt deras reaktionsbetingade behandling av ho-n o m . D e ho-n koho-ntrolleho-n uppho-nås till stor del ge-n o m påverkage-n av dege-n defige-nitioge-n av situatio-nen som d e a n d r a k o m m e r att formulera, och han kan inverka p å den definitionen ge-nom att uttrycka sig p å ett sådant sätt att han får d e m att självmant handla i överensstäm-m e l s e överensstäm-m e d hans plan. (Gofföverensstäm-man 1 9 7 4 : 1 3 ) Intrycksstyrningen är inte alltid, men kan ibland vara ett socialt bedrägeri. Ibland är den uppriktig och då tror den intrycksstyrande på sitt eget u p p t r ä d a n d e . Ibland är den cynisk och d å har den a g e r a n d e ofta ett syfte med in-trycksstyrningen s o m överskrider den situa-tion som han försöker få de andra att definiera p å ett visst sätt.
D e t rollspel s o m ytfostran framkallar kan på m o t s v a r a n d e sätt vara uppriktigt eller cyniskt. D e n uppriktiga formen kan nog beskrivas som inlärd hjälplöshet, m e d a n rollspelet i den cy-niska formen antar karaktären av socialt be-drägeri som m o t s t å n d s f o r m . Experimentet på arbetsförmedlingen var av den senare sorten.
Djupfostran: att försöka varsebli den underordnade i sin helhet
Ytfostran framkallar således ett rollspel som den u n d e r o r d n a d e kontrahenten kan utveckla till en motståndsform, en förvandling som blixtbelyses när en underordnad person på en
arbetsplats får kritik för att ha gjort fel och sva-rar: J a g har inte betalt för att tänka! Allt bero-ende p å m a k t u t ö v n i n g e n s syfte kan d e hand-lingsformer som de underordnade utvecklar s o m svar på ytfostran o c k s å bli en belastning för maktutövaren. O m kraven höjs blir den in-lärda hjälplöshet som ytfostran skapat en be^ lastning. O m större e n g a g e m a n g behövs kan den passivitet som ytfostrans dynamik be-främj ade framstå som ett p r o b l e m . O m flexibi-litet b e h ö v s är en rollspelande robot knappast en tillgång. Här har det ingen betydelse o m rollspelen är uppriktiga eller cyniska och soci-alt bedrägliga.
D e t förefaller d e s s u t o m , även i fall när makt-utövningens syfte inte förändras, som att m a k t u t ö v a r e alltid varit o r o a d e av vissa typer av socialt bedräglig responsivitet, t ex den form av anpasslighet som kallas ögontjäneri och s o m betyder att vara tjänare endast under den ö v e r o r d n a d e s ögon och som är en utmärkt illustration av vad det sociala bedrägeriet s o m motståndsform egentligen handlar om. Ögon-tjäneriet invaggar maktutövaren i en falsk sä-k e r h e t och redan i Bibeln b r ä n n m ä r sä-k s det, som t ex i P a u l u s brev till kolosserna: "I tjänare va-ren i allt edra jordiska herrar lydiga, icke m e d ögontjänst, av begär att behaga människor, utan av uppriktigt hjärta, i Herrens fruktan. V a d h e l s t I gören, gören det av hjärtat, såsom tjänaden i Herren och icke människor."
Ögontjäneri, överlagt socialt bedrägligt motstånd och öppet motstånd m o t ytfostrans tvång är viktiga inslag i den interna maktrela-tionsdynamik som ytfostran ger upphov till. D e s s a inslag är alla e x e m p e l p å svagheter i den ytfostrande maktutövningen, åtminstone o m m a n betraktar d e m från maktutövarens syn-vinkel. D e skapar därför och g e n o m motstån-dets förmedling, förutsättningarna för det suc-cessiva i n v ä x a n d e t i en annan form av fostran. D e n n a andra form av människoförändrande m a k t u t ö v n i n g kallar j a g djupfostran.
Djupfostran tar sikte på den underordnades m e d v e t a n d e under den b e s t ä m d a förutsätt-ningen att det är nyckeln till handlandet: själen tenderar g e n o m denna form av fostran att j u s t bli k r o p p e n s fängelse. Handlandet kringgär-das därför inte i lika hög grad av påbud och
2 2 6 Översikter och m e d d e l a n d e n förbud, snarare m o n t e r a s eller tonas
tvångsap-p a r a t e n ned. Djutvångsap-pfostran blir i stället en form av s a m t y c k e s p r o d u k t i o n eftersom individen f ö l d e t första tillåts v ä l j a - eller kan ta sig rätten att välja - och'för d e t andra att detta handlings-u t r y m m e handlings-uppstår i n o m r a m e n för ett s y s t e m av n ö d v ä n d i g h e t e r o c h beroendeförhållanden s o m b e g r ä n s a r valmöjligheterna eller k a n ma-n i p u l e r a s p å ett sådama-nt sätt att valmöjligheter-na d e facto begränsas.
Djupfostran och självdisciplin har m y c k e t g e m e n s a m t . Djupfostran kan sägas konstitue-r a m a k t konstitue-r e l a t i o n e n s u n d e konstitue-r o konstitue-r d n a d e p a konstitue-r t som subjekt p å det sättet att det överlåts åt h e n n e att d i s c i p l i n e r a sig - att kontrollera och styra sig själv - i n o m r a m e n för ett system av nödvän-d i g h e t e r , insnärjnödvän-d i ett nät av beroerinödvän-deförhål- beroerideförhål-l a n d e r i s o m hon är.
I B u b e r s framställning av det m e l l a n m ä n s k -liga finns en skiljelinje snarlik den s o m Goff-m a n d r o g Goff-mellan uppriktighet och cynisGoff-m, n ä m l i g e n mellan väsen och sken. Att vara tro-g e n sitt väsen är att visa u p p sitro-g som m a n verk-ligen är, m e d a n att visa u p p ett sken är att visa u p p sig sådan man vill g ö r a intryck av att vara. I G o f f m a n s värld finns knappast några verkli-g a j a verkli-g eller väsen, bara de intryck m a n i olika situationer vill g ö r a på-andra. Enligt B u b e r bör emellertid m å l e t för m ä n n i s k o r s strävan, vara att visa u p p sitt v ä s e n ; m e n just att han tror på d e n n a målsättning g ö r B u b e r känslig för det m a s k e r a n d e skenet och d e n m ä n s k l i g a förmå-g a n till bedräförmå-gliförmå-g responsivitet. B u b e r förstår d e t sociala bedrägeriets m e k a n i s m när han skriver:
Att k u n n a bli föremål f ö r iakttagelse, är nå-g o t vi har nå-g e m e n s a m t m e d varje tinnå-g. Att j a nå-g emellertid g e n o m en fördold verkan av mitt v ä s e n förmår resa ett oöverstigligt hinder för en sådan objektivering,*är ett m ä n n i -skaris privilegium. Varsebli ven i simexiste-r a n d e helhet kan en m ä n n i s k a bli e n d a s t så-s o m p a r t n e r i en perså-sonlig relation. (Bubér 1 9 9 0 : 2 7 f) . . .
Nu" ä r j u inte m é l l a n m ä n s k l i g h e t känneteck-n a känneteck-n d e för maktrelatiokänneteck-ner, i. s y känneteck-n känneteck-n e r h e t ikänneteck-nte sår d a n a i n o m vilka ytfostran utövas- p j u p f o s t r a n v ä x e r emellertid fram i syfte att varsebli den
underordnades existerande helhet inte end a s t k r ö p p e n utan också själen. M é l l a n m ä n s k -lighet är inte syftet, m e n k a n vara e t t a v medlen för att framkalla djupfostran. V i kan se det i sénfhoderna tillämpnihgarJsåsom^dén senaste mänagémehtfilosofih eller' participätiv peda-gogik. V i kan e r f a r a ' h u r m ä k t u t ö v a r e försöker f å ' d é n ' u h d é r Ö r d h a d é ' å t t blotta sitt' väsen -ge-n o m ätt göra Ho-ge-nom'till p a r t -ge-n e r i' maktrelatio-nen med hjälp av tiémölaatiréförrher, éngagé-m ä n g s s k a p a h d e åtgärder, d e l ä g a n d e , éngagé- motiva-tiorishöjande ingrepp och a n n a t liknande. Det-ta är möjligen i sig en a n n a n form av socialt bedrägeri. M e n det är en annan h i s t o r i a8 som bl a handlar o m ä t t e n a l l t m e r utstuderad
med-• i
vetandekoloniserande m a k t u t ö v n i n g gör den ena attacken efter den andra m o t det personlig-hetspansar som det sociala bedrägeriet som motståndsfornvskapar.
Anders Persson
N ö t e r ' ' " " ' ' ' " ' ' ' " '
1. Utförligare svar på dessa frågor återfinns i min avhandling (1991). Det finns naturligtvis andra och mer fullständiga översikter, t ex Oisen & Mar-ger (1993), vilken är en textbok med
kommentej-rande inledningar. / 2. Ett annat exempel beskrivs i Asplund (1987:13
o..-, . . . . . 7 . 7 ". ..„•„',!,
3. En intressant öppning tilLdeijrja av tysta och inaktiva varelser befolkade ,verklighet,!vilken. b e -traktaren i,så- hög grad själv måste meningsfylla, erbjuder oss dock flaudrillard (1988),- 1 '<. 4: P ; W ' T a y l ö r i beskrev én gång' sitt manager mentsystem med följande ord::'T mittsystem får arbetaren veta exakt vad'hah ska göra och* hur han ska göra det, och varje förbättring som hamsjälv inför-i- de -instruktioner han har fått är ett*dödligt h o t m ö t ett'lyckat resultat.':-!citerats efter.Coöley
(1990:47). . v w i ^ i k i - s a u i - v t f » 5; Rousseau ger några belysande'beskrivningar av
problémenrried ytföstran^fex den'följande;5'1 en méd; störs ta^msörg-lédd -uppfostran befaller lära1 ren och tror sig därför härska^men isjälva'vérket är détlärljurigervsbm härsk"är-.'-.:.r|:^\at|t'(c|(é,t Skarpe-sinne, ett åt sig självt överlämhaT-haftf skulle ha
ö v e r s i k t e r och m e d d e l a n d e n 227 ägnat åt sitt uppehälle, använder det till att rädda
sin frihet från tyrannens kedjor..." (1977: 122): 6. Det ska sägas att Goffmah är notoriskt försiktig med referenser till "personlighet'7, "jag" och
lik-nande begrepp, i stället ser han individen som hop-pande mellan olika situationsbestämda Själv. Det går.att tolka hans begrepp rolldis tans som ett hand-lingsutrymme och en spricka i ett slags strukturell logik. Det finns emellertid täckning för andra tolk-ningar, t ex Asplunds (1980) att Goffman utveck-lar begreppet rölldistans för ätt visa att individuellt handlande är "fullständigt socialt determinerat". 7. Denna lilla episod fick ett lustigt efterspel som var ett fantastiskt sammanträffande. Något år se-nare blev jag! nämligen engagerad av
länsarbets-nämnden för att utbilda personal i socialpsykolo-gi. Utbildningen'återkom år från år och när jag hade blivit varm i kläderna brukade jag berätta om mina två, såvitt jag kan bedöma tänkvärda och lä-rorika, möten med arbetsförmedlingen: Sa'ett år kände jag igen ett ansikte i mängden - platsför-medlaren som intet ont anande varit generös mot en bedragare..:
8. Jag berättar delar av den i Persson (1991) och mer utvecklat när det gäller skolan i min bok Skola
& Makt. Om viljan till kunskap, beroendet av ut-bildning och tvånget att gå i skola (1994).
Litteratur
Althusser, L, 1976. Filosofi från proletär
klasstånd-punkt. Lund:Cavefors.
Asplund, J, 1980. Noter till Kenneth Burkes motiva-tionsgrammatik, i déns., Socialpsykologiska studier. Stockholm: AWÉ/Gebers.
Asplund,1 J,' 1987. Om hälsningsceremonier, mikro-makt och asocial pratsamhet. Göteborg: Korpen.
Baehrach, P & Baratz, M. S, 1972. Makt och fattigdom. , Stockholm: Wahlström & Widstrand. • . Barnes, B, 1988. The Nature of Power. Cambridge:
• Polity Press.
Baudrillard, J, 1988. The Masses. The Implosion of the .Social in the Media, i dens., Selected Writings.
Cambridge: Polity Press.
Bergen P..L; I990..1nvitation till sociologi. Ett
huma-,: rustiskt;perspektiv. Stcckholm:.Rabén & Sjögren.
B^roruuSiMj 198,6.Dgndisciplirwa maktens
qrgani-•jSering.,Land:Arkiv, . , . , > . . . ! . _ „ . . . Bibeln, 196^.. Stockholm:. Svenska kyrkans-diakoni-;,.,s^re.lses.b,c^k^äag: i ._• .•
Blau,.P. M, 1964. Exchange and Power in Social Life. New York: Wiley.
Buber, M, 1990. Det mellanmänskliga. Ludvika: Du-alis Förlag.
Burawoy, M, 1985. The Politics of Production. Lon-don: Verso.
Cooley.M, 1990.Arkitektellerbi?. Stockholm: Carls-sons.
Dahl, R. A, 1961. Who Governs ? Democracy and
Po-wer in an American City. New Haven: Yale
Univer-sity Press.
Dahl, R. A, 1976. Democracy Ut the United States:
Promise and Performance. Chicago: Rand McNally
1976;
Durkheim, E, 1973. Moral Education. New York: The Free Press.
Elias,N, 1978a. The History of Manners, Oxford: Basil Blackwell.
Elias, N, 1978b. What isSociology?. London: Hutchin-son.
Elias, N, 1982. State Formation and Civilization. Ox-ford: Basil Blackwell.
Etzioni, A, 191'5. A Comparative Analysis ofComplex
Organizations. New York: The Free Press.
Foucault, M, 1980. Sexualitetens historia. 1. Viljan att
veta. Södertälje: Gidlunds.
Foucault, M, 1987. Övervakning och straff. Fängelsets
fódelse. Lund: Arkiv.
Foucault, M, 1988. Politics, Philosophy, Culture.
In-terviews and other writings 1977-1984. London:
Routledge.
Galbraith, J K, 1983. Maktens anatomi. Göteborg: Fo-rum.
Gallie, .W. ,B, 1955.-56. Essentially Contested Con-cepts, Proceedings of The Aristotelian Society 56,
167-198.
Goffman, E, 1961. Role Distance, i dens., Encounters.
Two Studies in the Sociology of Interaction.
Indiana-polis: Bobbs-Merrill.
Goffman, E, 1974. Jaget och maskerna. Stcxddiolm: Raben & Sjögren.
Hermansson, C H, 1989. Ägande och makt. Stock-holm: Arbetarkultur. •
Jessop.B, 1983. The Capitalist State. MarxistTheories
• andMethods. Oxford: Martin Robertson.
Korpi, W, 1981. Den demokratiska klasskampen. Stockholm: Tidens förlag.
Lukes, S, 1983. Power. A Radical View. London: MacMillàn. " '' ' ' ' '
Marcuse, H, 1968. Den endimenSiohella mahniskan. • '-Stockholm: Bonniers.
2 2 8 Översikter och m e d d e l a n d e n
Mathiesen, T, 1982. Makt' och1 mötmakt. .'Göteborg: Korpen. • • • • •. ••fin. >• »».• noi»'»i'-Mills, C. W, 1971.- Makteliten. Stockholm: Rabén &
Sjögren. . . • . ••. ,-„.. i- ••-<-•'• Oisen,',M. E.& Marger„M.rN (eds) 1993.. Powerjin
Modern Societies. Boulder. Westyie\v Press., , r ,, Pareto, V, 1973. Eliters uppgång och fall, ^tockholm:
Argos. ,. , Parsons, T, 1967. Sociological
TheoryandModernSo-ciety. New York: The Free Press.
Persson, A, 1991. Maktutövningens mtemaaynamill Samspel och motsättningar i skola och löhearbété. Lund: Sociologiska institutionen. "; " ' "• " Persson', A, 1994. Skola & Makt- Om viljan till
'kuti-Skap; beroendet av utbildning och tvånget ätt1gå i sto/a: Stockholm:Carlssons?i1 • « . - • . >.»»'•• Petersson; O & Carlberg, I, l990.'Maktén över tanken.
Stockholm;Carlssons.i . • r >., Petersson,, O, ,1989: Maktens., nätverk. Stockholm:
Carlssons.
Medborgarkontor
. .1 • ',!..!
.•• Il
..i ,ft Vi, il',
Institutionell förnyelse.,, i... >.„
S a m h ä l l e l i g p r o b l e m l ö s n i n g ' är iñfé è n statisk företeelse.1 Detta gäller i s y n n e r h e t märkriads-o r i e n t é r ä d e v e r k s a m h e t e r (företag',-' affärsdri-v a n d e affärsdri-verk m e d mera)', men'aaffärsdri-veri i mycket-stör utsträckning politiska • o r g a n i s a t i o n e r •! som m y n d i g h e t e r ; k o m m u n e r och án'drá'óffentliga organisationer-.'Problembilder forànclrà's över tid ö c K g é r u p p h o v till s k a p ä h d é ^ ä v n y ä ^ é l l é r f ö r ä n d r i n g av rédah etab1è'rMe,''in'sfitiitiofièr:s u t f o r m n i n g och verksamhetssått'.' Dènhà'pro'ées's k a n vad avser den 'offentliga v e r k s a m h e -ten kallas ins'tituüorialiserih
9): k o n s t a t e r a s ätt den' offentliga1 séktoni'Jidag ' g e n o m g å r ' b e t y d a n d e föfähdringar\Tnorn
ståt-l i g a m y n d i g h e t e r , ' k ö m m u n é f ö c h * ståt-landsting p å g å r ett omfattande arbete för ä t t g ö r a vérk-sámhfeterná m e r ä h d a m å l s e r i l i g a ö b h effektiva ö c h f ö r att f ö r b ä t t r a s e r v i c e n till m e d b o r g a r n a
b'itióh a t t förändra-öch'JÖniprÖvä''såväl form 'soWinnehåll' ifléri offentliga vé'rksámh'eteíi'ar
Tini? Ii» tftixirteftrwAn* tTH'.-iù r;'/->vi i j l Mf Statsvetenskaplig Tidskrift 1995, årg 9 8 nr 2
Rousseau; J- J;'1977. Emiie eller omuppfostron. Första delen. Stockholm: Stegelands.'t J l>> •. :> -,r. •;. RusseU,-iB,U952. Maj&zEn,a^yslay.dessj^
,?i/w7/i?frS.tt)cldiolm:iNaj^,oc^ r i !- . S a r^ - Ì [ y? 8 j l,(Ì ^ ^
Stinchcombe„A.,L,.1968. Constructing.Social rTheo-riès. New, York: Harcourt, Brace & World. Therbpm, G, lOJo^yad gör.den härskande klassen när '' oeh'närslc^?,(//<^n jöV kritiska studiefA, 4-3'ì.. 1 Weber, M,! \9Ìs%Ekohormóchvsàn)ha^
Wro'ng, D.'Hf l ^ l / T h ^ O v t ^ ^ i a l i ^ t ^ i ^ t i C H Y l o f "Mari-in Modem S(Mo\ofy,JÄméricänSocioid'gicäl
Review, vói26:2, l-83;- 193'J1 •••..».•! w . w w, Wmng,DÌHA919.Power:dtsF0riw,BàsèsandUses.
liNewYorklHarper.&'Row.'riJt !•<; ->t /jo.-tb..
0sterberg;.E);- Will>,(Mäktioch mqterielljidöfeborg: r],Kprpen;;(-ij;, 1 ; i n v J r
-'.ittilliitltrii i .'i uiitTH.- 'Oslo 'jiìih 1 -üi '..< l i t i YXibi i t i l i •'':"!(.1 - ) b n ' j f i ? i i i | Ki-)fi<
.'Ift-jioa ili: ..-.ijiibil^;;:;/ t.. .irrit. .t.ir-;i>;i; c ^ t i W j i i c (jlf-rf-.'l ->»: :.>i>n.i •I l.,iiyj;IU t ttrfrjPKi l : U i « « i».- f; a!
doc.kvinget;,unikt ^ ö j , , S,Yerigve,iide,n jåtérfinns i d a g i d ^ - f l e s t a m o d e r n a .västerländska, demo-kratier (W^seTr.Amn^^^^
. 1 9 8 8 ) ^n v, , j , t | (?i n r * n O ! ' r.'i-->t<'l. '. W' '-t-;
.N.yajform.erj för lokalt^^^pffentligt seryijpe.utör
vande; har. s e d a n j 97,0,-tale,t .yar^t-en .omdisku-terad fråga i Sverige (se Statskontoret 1 9 9 3 :
1 4 B för en översikt), även o m förnyelse av
of-fentlig service pågåttiistörreifeller.mih'drejom-fattning under hela e f t e r k r i g s t i d e n i ( S O U getts. v a r a , p r o b l e m ^ r n e d . a t y i n g ^ .sei^iceXeffektivitgtsJ^av^-eo-önskan^a^ m e . d b . o r g ^ n f l y t o n d e t . ^ f ö r j t ä r k a . , ^ { d e m q k ^ t i ^ f ö i b , ä t ^ c s ^ r x i c « , n ^ ^ l j (m e d b o rr .garna,(ändamålsenHghet),ot qh-jminskade.eko.nomiska^problemenihqs.statoc.h iW^s^S^O).. D^t.nya^^^me^d^ussi^on.em^frgn 1 9 7 0 -t a l e t är att d e s k e t t m o t b a k g r u n c i a v x e n
-tjaJ-sja.Uiga amb,iuonerj (rörande
decentraliser-saffilieier^ps ]2?Mh ^m^y0fiJ^?bW
imyn^dighe.ternpchnajlmänh^ i r ä t t ^ e ^ e ^ i r q n s k j j d ' ^
