21
MEN MöTET BLEv äNDå NågOT av en besvikelse, möjligtvis för att jag hade förväntat mig en zimbabwisk Mandela; MDC- ledaren saknade karisma och befann sig på en politisk nivå som närmast var jämförbar med en sydafrikansk kommunalpolitiker.
Fast Morgan Tsvangirai hade trots allt gjort något enormt;
han hade rest sig mot diktatorn. För det förtjänade han all be- römmelse, både internationellt och på hemmaplan. Minst lika stort var hans tidiga avståndstagande från president Mugabe och Zanu PF, i en era då Robert Mugabe fortfarande var Gud och då de allra flesta valde att blunda för hans övergrepp.
– Jag gick med i partiet 1980 och var full av beundran för Robert Mugabe, berättade Tsvangirai.
Men bara två år senare, under den statsstyrda Gukurahundi- massakern i Matabeleland, började Tsvangirai ana oråd och 1984 ifrågasatte han öppet regeringens agerande.
– Det var inte bara våldet i Matabeleland, utan också kor- ruptionen. För mig var det uppenbart att Zimbabwe var på väg åt fel håll.
Den då 32-åriga Tsvangirai, som förutspåddes en raket- karriär inom Zanu PF, lämnade sitt jobb som partifunktionär och sa upp sitt medlemskap. På 70-talet hade han jobbat i en nickel gruva i Mashonaland och valde nu att istället engagera sig
fackligt i gruvarbetarförbundet. Tsvangirai avancerade till ge- neralsekreterare och därmed var grunden lagt för landets första riktiga oppositionsparti.
ävEN åR 2001 BEfANN JAg MIg I hARARE för att inter- vjua MDC-ledaren. Under året som gått hade hans parti nästan som i ett mirakel lyckats besegra den oövervinnerlige Mugabe i en folkomröstning, och förhindrat en grundlagsändring som skulle ge presidenten än större maktbefogenheter.
Frivilligorganisationer och fackföreningarna hade börjat sprida dokument om hur man skulle bygga upp landet i vad som då föreföll vara en stundande post-Mugabe era. Det var det som jag ville prata med Tsvangirai om; hur han skulle styra landet efter Mugabes fall och om hur hans regering planerade att få Zimbabwe på fötter igen.
Så här i efterhand kan det framstå som naivt. Men då, år 2001, fanns en ny optimism i Harare och det handlade snarare om när, inte om Zanu PF-regimen skulle falla.
Morgan Tsvangirai ville inte svara på frågorna om MDC:s ekonomiska politik eller ens om han tänkte sig att den beslag- tagna åkermarken skulle återlämnas till de vita farmarna. Han viftade bort fråga efter fråga och blev allt mer fåordig.
Den första gången jag träffade Morgan Tsvangirai var i februari 2000, bara ett halvår efter att han bildat oppositionspartiet MDC.
Tsvangirai var den nya stjärnan i södra Afrikas politiska landskap och på bara sex månader hade han lyckats väcka hopp om att förändringar inte var en omöjlighet i Zimbabwe.
Mina möten med Morgan Tsvangirai
Ur tidskriften Södra Afrika nr. 4 2008
22 – Allt MDC står för är att få bort Mugabe från makten, av- gjorde han kortfattat.
Resten av intervjun pratade vi om just detta, och Tsvangirai tinade upp och berättade om hur MDC planerade att göra lan- det omöjligt att regera genom hålla ständiga massmöten och demonstrationer.
– Vi ska ta över Harares gator. Innan årets slut är Mugabe historia.
TIO MåNADER gIcK, åRET TOg SLuT
och Mugabe var fortfarande president. I februari 2002 åkte jag till Harare för att träffa Morgan Tsvangirai en tredje gång.
Han satt bakom skrivbordet och läste dagstidningen när jag kom in på hans kon- tor.
– Du får tjugo minuter, sa han utan att titta upp, utan att hälsa.
– Då kör jag igång på en gång, sa jag i ett försök att skapa ögonkontakt.
Tsvangirai svarade inte.
– Sir, när vi träffades för ett år sedan sa ni att slutet var nära för Robert Mugabe.
Nu har året gått och han sitter fortfarande kvar.
På hotellrummet kvällen innan hade jag
gått igenom frågorna och även försökt föreställa mig vilken rikt- ning hans svar skulle ta. Den första frågan kändes given, den skulle ge Tsvangirai en möjlighet att visa hur Mugabe klängde sig fast vid makten fastän folket så tydligt visat att de ville ha förändring.
INgET SKuLLE KuNNA hA föRBERETT MIg på hans reak- tion.
– Menar du att jag har fel? Menar du att jag har fel? skrek han och reste sig upp. Tidningen föll i golvet. Han tog tag i skrivbor- det och vräkte det mot mig så att det nästan tippade.
– Menar du att jag har fel? skrek han, jag vet inte för vilken gång i ordningen.
Jag bad om ursäkt och förklarade att jag inte hade för avsikt att kritisera. Det hjälpte inte.
Fem sex unga män, hans livvakter, kom inrusande. Tsvangirai rapporterade på ndebele. Männen nickade.
– Det är nog bäst att du går nu, sa en av dem.
Jag gjorde ett sista försök till skademinimering, men Tsvangi- rai var onåbar. Han hade tagit upp tidningen från golvet och läste med ryggen vänd mot mig.
DET KOM ATT DRöJA yTTERLIgARE ETT eller två år innan Tsvangirais status som helig ko började vittra i kanterna. Han kritiserades nu både internt och externt för att sakna strategier, ingå oheliga allian- ser och för att vara feg och bekväm. Det sistnämnda med anledning av att han hade suttit hemma i förortsvillan medan folket riskerade sina liv i protestaktioner.
Jag skrev aldrig om händelsen på MDC- kontoret. Innerst inne ville jag fortfarande tro att Morgan Tsvangirai var en liten Man- dela, och med det obeskrivliga tryck han har på sig är det inte så konstigt om han förlorar humöret ibland.
Dessutom, vad fanns det egentligen för hopp för Zimbabwe om Morgan Tsvangirai skulle visa sig vara snudd på lika arrogant och självgod som landets president?
DET äR DEN OTäNKBARA TANKEN; vad händer om befriaren bara är en ny, modifierad version av den forna diktatorn? I Zim- babwe är svaret uppenbart. Där har det hänt förut.
Men det är inte tid att räkna ut Tsvangirai än. Under den våldsamma valkampanjen i början av året satt han inte hemma i soffan. Han ledde sitt folk och blev halvt ihjälslagen på kuppen.
Inte ens tortyren kunde stoppa honom. Efter bara några dagar var han tillbaka med ett blodigt bandage runt huvudet.
När den historiska maktdelningen annonserades i augusti var det Tsvangirai som framstod som en statsman när han talade om försoning och en ljusare framtid medan Robert Mugabe grävde sig ännu djupare ner i sitt träsk av lögner och beskyll- ningar.
ANNIKA fORSBERg LANgA Johannesburg
