FORN VÄNNEN

(1)

VÄNNEN FORN

JOURNAL OF SWEDISH ANTIQUARIAN RESEARCH

2020/1

(2)

Utgiven av

Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien i samarbete med Historiska museet.

Fornvännen finns på webben i sin helhet från första årgången och publiceras löpande där med ett halvårs fördröjning: fornvannen.se

Ansvarig utgivare och huvudredaktör Mats Roslund

Vitterhetsakademien Box 5622, 114 86 Stockholm mats.roslund@ark.lu.se

Redaktionssekreterare och mottagare av manuskript Peter Carelli

Vitterhetsakademien Box 5622, 114 86 Stockholm fornvannen@vitterhetsakademien.se Redaktörer

Herman Bengtsson, herman.bengtsson@upplandsmuseet.se Christina Fredengren, christina.fredengren@shm.se Åsa M Larsson, asa.larsson@raa.se

Teknisk redaktör Kerstin Öström Grävlingsvägen 50 167 56 Bromma kerstin@vinghasten.se Prenumeration Vitterhetsakademien Box 5622, 114 86 Stockholm

e-post fornvannen@vitterhetsakademien.se Bankgiro 535-3552

Årsprenumeration i Sverige (4 häften) 200 kronor, lösnummer 60 kronor Journal of Swedish Antiquarian Research

published by The Royal Academy of Letters, History and Antiquities Subscription price outside Sweden (four issues) SEK 250:–

Box 5622, SE-114 86 Stockholm, Sweden

fornvännen började utges av Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien år 1906 och ersatte då Akademiens Månadsblad samt Svenska Fornminnesföreningens Tidskrift, som båda tillkommit under 1870-talets första år. Förutom i Sverige finns Fornvännen på drygt 350 bibliotek och vetenskapliga institutioner i mer än 40 länder.

Tidskriften är referentgranskad.

fornvännen (»The Antiquarian») has been published by the Royal Academy of Letters, History and Antiquities since 1906, when it replaced two older journals which had started in the early years of the 1870s.

Outside Sweden Fornvännen is held by more than 350 libraries and scientific institutions in over 40 countries.

The journal is peer-reviewed.

issn 0015-7813

Printed in Sweden by AMO-tryck AB, Solna, 2020

(3)

Författarinstruktioner

fornvännen välkomnar manuskript i nordisk arkeologi och äldre tiders konstvetenskap med angränsande ämnen. Bidrag skrivs på ett av de skandinaviska språken (svenska, norska, danska) eller på engelska.

Fornvännen utkommer med fyra tryckta nummer per år och innehållet tillgängliggörs Open Access med ett halvårs fördröjning.

fornvännen tar emot fyra typer av bidrag:

1) Artiklar: Fördjupade presentationer av nya forskningsresultat som offentliggörs för första gången. Max 45 000 nedslag inkl. blanksteg (exkl. abstract och referenser). Kompletteras med abstract, referenser, summary och 4–5 keywords på engelska.

2) Korta meddelanden: Korta presentationer av fynd/resultat som bedöms ha forskningsmässigt nyhetsvärde.

Max 13 500 nedslag inkl. blanksteg (exkl. ev. referenser). Får ha ett begränsat antal referenser och illustrationer. Ska ej ha abstract eller summary.

3) Debattinlägg: Kortare diskuterande och argumenterande texter. Max 20 000 nedslag inkl. blanksteg. Får ha ett begränsat antal referenser och illustrationer. Ska ej ha abstract eller summary.

4) Recensioner: Granskning av både skandinaviska och internationella publikationer som bedöms vara av intresse för tidskriftens ämnesområden. Max 9 000 nedslag inkl. blanksteg. Inga illustrationer eller refereser.

Alla bidrag granskas av Fornvännens redaktion samt en extern sakkunnig genom s.k. dubbel blind peer review.

Utförliga författarinstruktioner för innehåll, format, referenssystem osv. finns att ladda ned på:

http://vitterhetsakad.se/publikationer/fornvannen. Bidrag tas emot löpande och ska skickas i färdigt skick, redigerade enligt de utförliga författarinstruktionerna, och med illustrationer till:

fornvannen@vitterhetsakademien.se.

Guide for Authors

fornvännen: Journal of Swedish Antiquarian Research accepts manuscripts in English on Nordic archaeology and early art history, as well as topics closely related to these disciplines. The journal is published in four printed issues annually, and the contents are made Open Access six months after publication.

Four types of contributions can be submitted:

1) Articles: Max. 45,000 characters incl. spaces (excl. abstract and references). Abstract, summary and 4–5 keywords in English.

2) Short Communications: Brief presentation of artefacts/results judged to be newsworthy for researchers. Max.

13,500 characters incl. spaces (excl. references). A limited number of illustrations and references allowed, but no abstract.

3) Debates: Max. 20,000 characters incl. spaces (excl. references). A limited number of illustrations and references allowed, but no abstract.

4) Reviews: Scandinavian and international publications judged to be of interest to the readership of the journal. Max. 9,000 characters incl. spaces. No illustrations or references.

All submissions undergo editorial auditing and revision. Article manuscripts are subjected to double-blind peer review by external researchers.

Detailed instructions for authors covering content, format, reference system etc. can be downloaded at:

http://vitterhetsakad.se/publikationer/fornvannen. Manuscripts, completed according to the full instructions and including illustrations, may be submitted at any time to:

fornvannen@vitterhetsakademien.se.

(4)

1 Isberg, A. Ringspännen i Lund. Skiftande traditioner mellan Östersjön och Konti- nenten. —Summary.

15 Ødeby, K. Hvor er runene? —Summary.

29 Lingström, M. & Klackenberg, H. Sigill- stampen från Biskops-Arnö. —Summary.

debatt

37 Hegardt, J. Kanske: Det humanistiska tvivlet och det arkeologiska narrativet.

40 Björklund, A. et al. Referensverket Det medeltida Sverige och arkeologin.

43 Indrelid, S. Medieval communal reindeer drives on Hardangervidda, South Nor- way: reply to Otto Blehr.

korta meddelanden

51 Oehrl, S. Gotland’s largest picture stone rediscovered.

55 Gustafsson, N.B. Ett nyfunnet märke från Roma kloster.

58 Larsson, A. et al. Korsvikskäken: Ett bohuslänskt skelettfynd från mellersta järnålder.

recensioner

61 Ling, M. & Welinder, S. Arkeologiska fan- tasier. Anmälan av J. Wienberg.

63 Dørum, K. & Holberg, E. Frå høvdingdøme til statsmakt i Noreg ca. 200–1350. An- mälan av T. Lindkvist.

65 Skoglund, P. et al. (red.). North Meets Sout Theoretical Aspects on the Northern and Southern Rock Art Traditions in Scan- dinavia. Anmälan av V. Mantere.

67 Zachrisson, I. Gränsland: Mitt arkeologisk liv. Anmälan av I. Berg.

69 Buchwald, V.F. Jernets Danmarkshistorie.

Anmälan av A. Ödman.

h:

a

Innehåll

issn 0015-7813

(5)

Sigillstampen från Biskops-Arnö

Av Maria Lingström & Henrik Klackenberg

Lingström, M. & Klackenberg, H., 2019. Sigillstampen från Biskops-Arnö (The seal matrix from Biskops-Arnö.). Fornvännen 115. Stockholm.

A copper alloy seal matrix, which might have belonged to the ecclesiastic Petrus Philippi (d. 1341), has been found on the island of Biskops-Arnö in eastern central Sweden. Petrus Philippi was a Dominican, archbishop of Uppsala 1332–1341, and Arnö was the residence for him and his peers; a minor palace was built by his pre- decessor and completed by Petrus Philippi. Medieval ecclesiastical seal matrices are unusual finds, and a deliberately destroyed one like this one is even more rare. In this paper the seal matrix is presented and discussed. The authors present a hypothesis about the nature and date of the matrix and how and when it ended up in this particular spot. The matrix would not have been found if not for the use of system- atic metal detecting, the benefits of which are emphasized in this paper.

Keywords: Medieval seal matrix, Archbishop Petrus Philippi, Metal detecting, Biskops-Arnö.

Maria Lingström, Arkeologerna, Statens historiska museer, Hållnäsgatan 11, SE-752 28 Uppsala

maria.lingstrom@arkeologerna.com

Henrik Klackenberg, Riksarkivet, Box 125 41, SE-102 29 Stockholm henrik.klackenberg@riksarkivet.se

Under hösten 2018 genomfördes en arkeologisk schaktningsövervakning på Biskops-Arnö. Vid denna framkom ett litet fragmenterat föremål av kopparlegering, som visade sig vara en del av en medeltida sigillstamp som avsiktligt förstörts innan den kasserats. Den fragmentariska sigillstampen har kunnat identifieras, dateras och tolkas, och utgör i detta sammanhang en fascine- rande kunskapskälla som berättar om en lärd man ur 1300-talets uppländska högfrälse. Sigillstam- pen påträffades vid en arkeologisk schaktöver- vakning tack vare en systematiserad metalldetektering, en metod som innebär att också de minsta metallfynden kan tillvaratas (Lindberg &

Lingström 2016).

Biskops-Arnö

Biskops-Arnö är belägen i det inre av Uppland, men har goda sjöförbindelser med de närbelägna

städerna Sigtuna och Uppsala (fig. 1). Under 1280- talet förvärvades ön av ärkebiskopen i Uppsala.

Den där belägna huvudgården blev förvaltnings- centrum i ett godskomplex som år 1344 omfattade landbogårdar även i grannsocknarna Häggeby och Håtuna. Arnö var en av ärkestiftets viktigaste huvudgårdar, där de medeltida ärkebiskop- arna residerade under delar av året. Ärkebiskop Olof Björnsson (lat. Olavus Beronis, 1314–32) lät uppföra ett stenhus på platsen, och bygget fort- satte även under efterföljaren Peter Filipsson (lat. Petrus Philippi, 1332–41). Palatset uppför- des av tegel i två våningar och innehöll en stor sal, ett kapell samt en bostadsdel. Byggnaden kunde väl mäta sig med de samtida kungliga palatsen på Adelsö och i Vadstena (Lundberg & Gezelius 2013, s. 8–44; Björklund 2014, s. 233ff).

Efter reformationen övergick Biskops-Arnö i kronans ägo, och Johan III lät genomföra ombygg-

Fornvännen 115 (2020)

(6)

30 Maria Lingström & Henrik Klackenberg

Fig. 1. Biskops-Arnö på utsnitt ur GSD-Terräng- kartan, skala 1:150 000, och Sverigekartan. Bear- betning: Maria Lingström. —Biskops-Arnö on a cut-out of GSD-Terrängkartan, scale 1:150 000, and Sverigekartan.

nationer av palatset. På 1600-talet hamnade ön i privata händer. Riksrådet Philip von Scheiding lät på 1620-talet uppföra en ny manbyggnad, kal- lad Nya stenhuset, i vinkel med den gamla, ett bygge som slutfördes av grevinnan Ebba Brahe. I samband med Karl XI:s reduktion kom Biskops- Arnö åter under kronan och förblev så under föl- jande sekler. I slutet av 1600-talet ansågs anlägg- ningen omodern, och kom att rivas i två omgångar, Nya stenhuset år 1695 och det medeltida palatset år 1729. Byggnadsmaterial återanvändes i nya byggnader och raseringsmaterial transportera- des bort. Delar av den medeltida byggnadens käl- larplan har emellertid bevarats fram till idag, bland annat det rum som kallas gotiska salen.

Från slutet av 1800-talet arrenderades Biskops- Arnö ut. Sedan år 1956 upplåter staten Biskops-

Arnö till Stiftelsen för Nordens Institut (numera Föreningen Norden) som bedriver en folkhög- skola på platsen (Lundberg & Gezelius 2013, s.

49–63).

Tidigare undersökningar

Bland Biskops-Arnös fornlämningar är resterna av det medeltida palatset den mest kända. Ändå är ön ur arkeologisk synvinkel förhållandevis lite utforskad. Fornlämningen som inkluderar det medeltida palatset benämns Övergran 103:1 och utgörs av nuvarande huvudbyggnad med flygel, medeltidshus, kapell, exteriör av riddarhuset samt terrassmurar mellan huvudbyggnaden och stran- den. Vissa undersökningar har utförts här sedan slutet av 1930-talet, vid Biskop-Arnös folkhög- skolas etablering 1958 samt vid ombyggnad och restaurering 1971–72. Delar av biskopspalatsets sakristia undersöktes år 1991–94 i samband med en amatörarkeologisk kurs. Byggnadsarkeologisk dokumentation har också genomförts (Lund- berg & Gezelius 2013, s. 13ff och däri anförd litteratur). Vid en arkeologisk förundersökning år 2003 grävdes schakt norr och öster om folk- högskolans huvudbyggnad. Här framkom bland annat ett kalkstensgolv och ett murfundament till ett trapphus tillhörande Nya stenhuset (Qvi- ström 2007, s. 17). Vid en schaktningsövervak- ning söder om den norra flygeln framkom ytterligare rester av samma byggnads grundmurar (Kjellberg 2007, s. 10).

2018 års undersökning

I samband med att Biskops-Arnös folkhögskola skulle anslutas till kommunalt vatten och avlopp beslutade länsstyrelsen att en arkeologisk schakt- ningsövervakning skulle utföras. Undersökning- en genomfördes under hösten 2018 inom de delar av exploateringen som omfattade nydragning av ledningsschakt (Lingström 2019). Detta kom i praktiken att innebära att fyra separata schakt övervakades av arkeolog. Ett av dessa schakt var beläget i folkhögskolans park, 50 meter nordväst om det som idag återstår av ärkebiskopspalatset (fig. 2–3). Här framkom flera syllar, varav en möjligen utgör delar av en ekonomibyggnad till- hörande Nya stenhuset.

I schaktet fanns ett omfattande kulturlager, som huvudsakligen innehöll fyndmaterial med

(7)

Sigillstampen från Biskops-Arnö 31

Fig. 2. Norra delen av 2018 års undersökning marke- rad på utdrag ur GSD-Fastighetskartan. Schakt är markerade som röda polygoner. Skala 1:3 000. Bear- betning: Maria Lingström. —The northern parts of the 2018 survey on a cut-out of GSD-Fastighets- kartan. Trenches are marked as red polygons.

Scale 1:3 000.

datering till andra halvan av 1600-talet och 1700- talet. Detta stödjer uppfattningen att lagret bil- dades i samband med raseringen av Nya stenhuset och ärkebiskopspalatset. Fyndmaterialet vittnar om en storstilad konsumtion genom fynd av slaktavfall (ben), ostronskal, kritpipor och kera- mik. I lagret framkom bland annat två mynt med datering till 1667 (Lingström 2019). Vid metall- detekteringen lokaliserades även två medeltida fynd, som är av särskilt intresse. Det ena fyndet utgörs av sigillstampen och det andra av en finger- ring. Båda dateras till 1300-tal. Fingerringens in-

Fig. 3. Tre av arkeologens viktigaste arbetsredskap i exploateringssammanhang: grävmaskin, GPS och metalldetektor. Till höger i bakgrunden skymtar den byggnad i vars källare delar av ärkebiskopens palats är bevarad. Foto: Maria Lingström. —Three of the archaeologist’s most important tools when it comes to contract archaeology: excavator, GPR and metal detector. To the right in the background the building in which cellar parts of the archbishop’s palace are preserved.

skription är delvis skadad. Den tydbara delen av texten lyder »(R)IAIA», vilket kan tolkas som

»Maria» eller »Anima Maria», det senare inled- ningen på en medeltida bön. Bokstaven R är skadad och därmed något osäker. Liknande finger- ringar har hittats i bland annat Botkyrka socken, Södermanland (jfr Bäck & Hamilton 2015, s. 37f och däri anförd litteratur). Fingerringen har en exakt parallell från Norfolk, England (https://

finds.org.uk/database/artefacts/record/id/385244).

(8)

Sigillstampen och dess ägare

Av sigillstampen återstår endast ett tydligt avbru- tet fragment, som mäter 12 x 19 mm och är 4 mm tjockt (fig. 4). I samband med konserveringen konstaterade man att brottytan var gammal. Ge- nom sin epigrafik och spetsovala form kunde fyndet spontant dateras till högmedeltiden och som sannolikt tillhörigt en kyrklig dignitär. Fragmen- tet är den nedre fjärdedelen av en sigillstamp, som ursprungligen har haft de ungefärliga måtten 45 x 25 mm. Dessvärre är inget av sigillbilden bevarat, men tillräckligt mycket av omskriften för att möjliggöra en identifiering av ägaren. I den kan man läsa »PHILIPPI:» och i en treflikig form under sigillets bildyta »PH» (fig. 5–6). Av den bokstav som följer den bevarade omskriftens avslutande syns endast en stolpe. Den fullständiga omskriften kan ha börjat med »+SECRETUM:

PETRI:PHILIPPI:» och avslutats med benäm- ningen på ägarens ämbete. Vilken sigillbilden var kan vi bara gissa, kanske var det ett Mariamotiv.

Merparten av arkeologiskt funna medeltida sigillstampar kan inte knytas till någon viss person känd i det skriftliga källmaterialet. I det aktuella fallet är dock förutsättningarna ovanligt gynn- samma. En kombination av sigillets form, äga- rens namn och fyndplats gör en plausibel identifiering möjlig.

Philippus, som är den latinska formen av Filip, var i det medeltida Uppland ett ovanligt och aris- tokratiskt namn (Hildebrand 1964–1966, s. 22), vilket begränsar antalet ägarkandidater till sigillstampen. Den spetsovala formen begränsar antalet ytterligare genom att den med få undantag användes av andra än andliga personer och institutioner. I raden av ärkebiskopar hittar man en

Fig. 4. Sigillstampen före konservering. Foto: Acta Konserveringscentrum AB. —The seal matrix before conservation.

Skala 1:1. —Scale 1:1.

Fig. 5. Sigillstampen i konserverat skick. Foto: Acta Fig. 6. Leravtryck av sigillstampen. Foto: Acta Kon- Konserveringscentrum AB. —The seal matrix after serveringscentrum AB. —Clay impression of the seal

conservation. matrix.

(9)

Sigillstampen från Biskops-Arnö 33 Fig. 7. Ärkebiskop Petrus Philippi

sigill 1340. Avgjutning av original (DS 3511), skala 1:1. Foto: Riks- arkivet —Seal of Archbishop Petrus Philippi 1340. Cast of original (DS 3511), natural size.

Petrus Philippi, vars ämbetstid inföll 1332–1341 (Hedberg 2007, s. 260ff), som passar kronolo- giskt väl in som den forne ägaren till sigillstampen. Det är av två skäl emellertid inte troligt att detta är hans stamp i egenskap av ärkebiskop.

Dels är den till formatet för liten, eftersom ärke- biskoparnas ämbetssigill vid den här tiden nor- malt var cirka 90 millimeter höga, dels är det dessutom belagt att han 1334–1340 använde ett annat ämbetssigill (HiSig 2, s. 181; fig. 7).

Det är också känt att Petrus Philippi redan före sin tid som ärkebiskop brukade ämbetssigill i sin egenskap av lektor och prior vid domini- kankonventet i Sigtuna och sedermera även så- som provincialprior, men inget av de bevarade avtrycken härstammar från den nyfunna stampen (HiSig 2, s. 201, 206; fig. 8–9).

För att komma till en slutsats om när och hur

den aktuella sigillstampen brukats, måste vi titta lite närmare på Petrus Philippi levnad. Han föd- des före 1294 och var barn till riddaren Filip Fin- vidsson (Rumbyätten) och hans till namnet okän- da hustru, som var dotter till Karl Tjelvasson (Fånöätten). Han föddes sålunda in i de ledande uppländska stormannaätterna. Hans far var en av rikets stormän som hjälpte kung Magnus till tronen och en av dem som senare stadfäste Upp- landslagen. Godset Rumby (idag Runby) i Eds socken i Sollentuna härad var hans sätesgård och stora godsegendomar runt om i Uppland hade funnits i hans ägo ända tills 1280 då de konfiske- rades av kung Magnus. Egendomarna sågs som förbrutet gods, eftersom Filip Finvidsson tillsammans med hustruns släktingar av Fånöätten hade deltagit i ett uppror mot kung Magnus år 1278. De upproriska förlorade och Filip Finvids-

(10)

Fig. 8. Priorns i Sigtuna sigill 1321. Petrus Philippi använde detta sigill under sin tid som prior. Avgjut- ning av original (DS 2294), skala 1:1.

Foto: Henrik Lithner, Riksarkivet —Seal of the prior of Sigtuna 1321. Petrus Philippi used this seal during his period as prior. Cast of original (DS 2294), natural size.

son skonades till livet mot att han överlät stora egendomar till kungen (Liljeholm 1965).

Rumbyätten hade nära band till dominikan- konventet i Sigtuna och förmodligen började Petrus Philippi som novis där. Kanske var det en följd av faderns förödande konflikt med kungen som gjorde att tre av hans fyra söner gick en kyrklig bana. Petrus var en av de få upplänningar som vid denna tid studerade utomlands, förmodligen vid ordenshögskolorna i Köln och Paris.

När Petrus Philippi år 1321 första gången fram- träder i källorna är han lektor hos dominikaner- na i Sigtuna och följande år har han blivit kon- ventets prior. År 1330 var han såsom provincialprior ledare för dominikanorden i provinsen Dacia, det vill säga hela Norden. Det sista steget i den kyrkliga karriären togs 1332 när han i Avignon vigdes till ärkebiskop i Uppsala. Han avled 1341 och begravdes i dominikanernas kyrka i Sigtuna (Winroth 1995–1997, s. 228).

Fig. 9. Provincialpriorns sigill 1305. Petrus Philippi använde detta sigill under sin tid som provincialprior.

Avgjutning av original (DS 1478), skala 1:1. Foto:

Henrik Lithner, Riksarkivet —Seal of the provincial prior 1305. Petrus Philippi used this seal during his period as provincial prior. Cast of original (DS 1478), natural size.

Denna kortfattade levnadsteckning ger några olika alternativ till en bestämning av sigillstampen. Genom att Petrus Philippi tidigt kom i kon- takt med skriftkulturen, torde han också tidigt ha skaffat sig en sigillstamp. Han hade redan 1321 under sin tid som lektor i Sigtuna ett eget sigill (DS 2297), vars utformning idag tyvärr är okänd.

Kanske är det ett fragment av den sigillstampen som har kommit i dagen? Stampen kan i så fall också fått en fortsatt användning som kontra- sigill under ärkebiskopstiden. Det kan dock ock- så vara en ny stamp som har införskaffats senare för samma ändamål. Dessa mindre sigill benämn- des sekret och användes oftast tillsammans med det stora ämbetssigillet för att bekräfta dess äkt- het. Petrus Philippi föregångare på ärkebiskops- stolen har haft egna sekret (HiSig 2, s. 155, 163, 173), men något sådant är inte känt för hans del.

Fyndplatsen på ärkebiskopens palats Arnö talar för att stampen varit i bruk under den tid då han

(11)

var verksam där, så sannolikt är det ett fragment av stampen till ärkebiskopens sekret som hitta- des där år 2018.

Sigillstampen var när den påträffades obrukbar, genom att den brutits av. Brottet var inte nytt och det finns all anledning att tro att det är resultatet av en medveten handling som syftade till att stampen inte skulle kunna missbrukas efter ägarens död. Detta var en medeltida sed- vänja och sönderbrutna sigillstampar tillhöriga andliga och världsliga personer har påträffats på flera håll i Sverige, bland annat i Västerås dom- kyrka och Alvastra cistercienskloster (Nevéus 1997, s. 11; Regner 2005, s. 404ff). Vanligtvis har den förstörda sigillstampen medföljt den döde i graven, men så var uppenbarligen inte fallet vad gäller Petrus Philippi stamp. Från danska under- sökningar är det känt att sönderbrutna stampar kan påträffas inte bara i gravar utan även i vall- graven till en borg eller ett befäst hus (Andersen 2008). Detta har tolkats som att sigillstampen hamnat där efter att i vittnens närvaro gjorts obrukbar i samband med att ägaren skaffat sig ett nytt sigill. En anledning att kassera en sigillstamp var att ägaren inte längre innehade det ämbete som sigillet vittnade om. Även detta är en möjlig förklaring till fyndet av en söderbruten sigillstamp i anslutning till ärkebiskopens palats.

Medeltida sigillstampar i Sverige

En inventering av medeltida sigillstampar i svenska museisamlingar gjordes år 1997 som en del av ett nordiskt projekt (Klackenberg & Tegnér 2002).

För Sveriges del registrerade man då 550 olika stampar. I det antalet ryms sådana stampar som av en händelse hittats i jorden eller vid utgräv- ningar, men också ett stort antal som aldrig hamnat jorden. Färre än tio procent av stamparna är sönderbrutna. Merparten har kyrkliga eller heral- diska motiv och har tillhört personer ur det andliga eller världsliga frälset, men det finns också sådana med bomärken som har ägts av hant- verkare eller köpmän. Det totala beståndet av sigillstampar i våra museisamlingar torde ha ökat väsentligt sedan år 1997, eftersom ett mer all- mänt och systematiskt användande av metall- detektorer i den arkeologiska verksamheten årli- gen genererar nya fynd av hela och fragmente- rade stampar. Detta informationstäta fyndmate-

Sigillstampen från Biskops-Arnö 35 rial är värt att uppmärksamma. Det ger, såsom det lilla fragmentet från Biskops-Arnö har visat, oss möjligheten att identifiera enskilda personer i det arkeologiska källmaterialet på ett sätt som annars knappast är möjligt. Den kittlande tanken att vi också med en för arkeologin ovanlig preci- sion kan gissa när stampen förstördes, det vill säga på Petrus Philippi dödsdag den 12 augusti 1341 eller strax därefter, tillför ytterligare en di- mension till fyndet.

Summary

In 2018 a metal detector discovery of a broken seal matrix on the island of Biskops-Arnö, where the medieval archbishops of Uppsala resided, rais- ed a series of questions. Who did the matrix belong to? Had it been deliberately destroyed? How did it end up in this particular spot? Its pointed oval shape made it clear that the item had belonged to an ecclesiastic dignitary. On a clay impression of the find the name Philippi appeared, an unusual name, which led to the Dominican Petrus Philippi (d. 1341), archbishop of Uppsala 1332–

1341. The seal matrix was however not Philippi’s in his role as archbishop, since that particular seal matrix is already known, but probably a personal one, which he acquired earlier in his career as lec- tor in the Dominican convent of Sigtuna.Itmight have been used later on as a counter-seal during his time as archbishop. In order to avoid possible misuse, it was a medieval custom to destroy a seal matrix as soon as its owner had passed away, that is, to make it unusable for its original purposes. It is therefore very possible that we have a more or less precise date for when the seal matrix was destroyed, since the date of Petrus Philippi’s death is known: 12 August 1341. This contributes to yet another piece of information regarding the find.

It is also possible that the seal matrix was broken when Petrus Philippi obtained a new one, that is, earlier on in his life. However, the object most likely ended up in this particular spot when the archbishop’s palace on the island was torn down in 1695, a hypothesis which is strengthened through the discovery of other finds in the area. The discovery of the seal matrix was due to the use of sys- tematic metal detecting, which reinforces the fact that this method broadens and deepens information about archaeological sites.

(12)

36 Maria Lingström & Henrik Klackenberg Referenser

Andersen, M., 2008. Medieval Seal Matrices found at Castles and Castle Mounds in Denmark – What does Archaeology tell us about their Use. Adams, N., Cherry, J. & Robinson, J. (eds), Good Impres- sions: Image and Authority in medieval Seals. London.

Bäck, M. & Hamilton, J., 2015. Stiglucka, kyrkokrog och klockgjutning vid Botkyrka kyrka. Stockholms län, Södermanland, Botkyrka kommun, Botkyrka socken, Eriksberg 2:1, 2:9 och 2:27, Botkyrka 383:1, 729 och 730.

Arkeologisk förundersökning och undersökning. Arkeo- logiska uppdragsverksamheten, Statens historiska museer, rapport 2015:92.

Björklund, A., 2014. Håbo härad, Sigtuna stad. Det medeltida Sverige, Uppland bd 1:10. Stockholm.

DS = Diplomatarium Suecanum. Utg. av Kungl. Vitter- hets historie och antikvitetsakademien och Rik- sarkivet. Stockholm 1829–ff.

Hedberg, B., 2007. Uppsala stifts herdaminne: Från mis- sionstid till år 1366. Uppsala.

Hildebrand, B., 1964–1966. Filip. Svenskt Biografiskt Lexikon, band 16. Stockholm.

HiSig = Hildebrand, B. E. Svenska sigiller från medelti- den. Stockholm 1862–1867.

Kjellberg, J., 2007. Biskops-Arnö. Schaktningar invid nor- ra flygelbyggnaden. Arnö 1:1, Övergran sn, Uppland.

Arkeologisk schaktningsövervakning, Upplands- museet rapport 2007:08.

Klackenberg, H. & Tegnér, G., 2002. Sigillstampar från medeltiden i svenska samlingar. Andersen, M.

& Tegnér, G. (red.). Middelalderlige seglstamper i Norden. Roskilde.

Liljeholm, A. F., 1965. Rumbyätten. Äldre svenska frälse- ätter, band I. Stockholm.

Lindberg, M. & Lingström, M., 2016. Systematisk metalldetektering inom exploateringsarkeologin.

Fornvännen 111.

Lingström, M., 2019. Biskops-Arnö – ärkebiskopssigill, kungabrygga och adelshus. Arkeologisk undersökning.

Uppsala län, Uppland, Håbo kommun, Övergran socken, Biskops-Arnö 1:1, Övergran 103:1. Arkeologerna, Statens historiska museer, rapport 2019:56.

Lundberg, E. B. & Gezelius, L., 2013. Biskops-Arnö – Från medeltid till nutid. Östlund, B. & Gezelius, L.

(red.). Biskops-Arnö: Hus och innehavare. Uppsala.

Nevéus, C., 1997. Medeltida småkonst: Sigill i Riks- arkivet. Stockholm.

Regner, E., 2005. Den reformerade världen: Monastisk och materiell kultur i Alvastra kloster från medeltid modern tid. Stockholm.

Qviström, L., 2007. Biskops-Arnö. Värmeledningsschakt.

Arnö 1:1, Övergran socken, Uppland. Arkeologiska för- undersökningar, Upplandsmuseet rapport 2007: 17.

Winroth, A., 1995–1997. Petrus Philippi. Svenskt bio- grafiskt lexikon, band 29. Stockholm.