FORN VÄNNEN

(1)

VÄNNEN FORN

JOURNAL OF SWEDISH ANTIQUARIAN RESEARCH

2020/3

(2)

Med sin avhandling Under runristad häll: Tidig- kristna gravmonument i 1000-talets Sverige(2016) har Cecilia Ljung skapat ett monumentalverk över en tidigare mycket svåröverskådlig fornläm- ningstyp, nämligen de gravmonument som restes i landskapen söder om Mälaren i vikingati- dens slutskede. Typen gick länge under beteck- ningen »Eskilstunakista» efter det fynd av ett sådant gravmonument som gjordes 1912 i Eskils- tuna i Södermanland, och som Sune Lindquist (1915) tolkade som tecken på en tidig etablering av kyrkan i detta område. Att döma av antalet kända fragment och fyndplatser har Östergöt- land intagit en särställning när det gäller denna typ av monument. Ljungs katalog (s. 145 ff.) upp- tar 363 hällar från 40 olika fyndplatser, och ytterligare fynd har gjorts sedan dess, både ute vid kyrkorna och i arkiven (se t.ex. Källström 2017, s. 178ff).

Vad som ska räknas som ett tidigkristet gravmonument grundas vanligtvis på stenens form, inskrift och ornamentala utförande, men eftersom materialet ofta är kraftigt fragmenterat är det många gånger i stället stenmaterialet som har varit vägledande. I de flesta av landskapen på det svenska fastlandet råder det en tydlig skillnad i valet av stenmaterial mellan traditionella runstenar och de kyrkoanknutna gravmonumenten. De förra består av kristalliniska bergarter, företrädes- vis granit, medan de senare utgörs av kalksten. Så är också fallet i Östergötland och här är det endast i ett enda fall där Ljung inte har räknat med att ett monument av kalksten inte tillhör gruppen av tidigkristna gravmonument. Det handlar om Ög 231 från Östra Stenby kyrka på Vikbolandet (fig. 1). Ljung (2016:1, s. 86) fram- håller visserligen att kompositionen med de två kantföljande runslingorna och det centralt place-

Ett runristat gravmonument från Östra Stenby kyrka i Östergötland?

Av Magnus Källström

Källström M., 2020. Ett runristat gravmonument från Östra Stenby kyrka i Östergötland? (A rune-inscribed grave monument from Östra Stenby Church in Östergötland?). Fornvännen 115, Stockholm.

This article discusses whether the rune-inscribed limestone slab Ög 231 from Östra Stenby Church in the county of Östergötland, Sweden, represents a runestone of traditional type, or if it should be interpreted as the remains of as an early Chris- tian grave monument. The point of departure is some previously unknown records of the find circumstances, which claims that the stone was discovered in 1853 under the church floor, where it was used as lid over a walled grave containing the skeleton of a male individual. A careful investigation of this new information, and what is preserved of the stone, makes it likely that it was found in a secondary position, but that the stone still should be included in the group of early Christian grave monuments.

Keywords: Early Christian grave monuments, Runestones, Viking Age, Öster- götland, Östra Stenby

Magnus Källström, Riksantikvarieämbetet, Box 1114, SE-621 22 Visby magnus.kallstrom@raa.se

(3)

rade korset kan »ha varit avsedd att ses upp- ifrån», men att det av inskriftens formulering framgår att det rör sig om en ursprungligen rest sten. Ög 231 skulle alltså vara en runsten av traditionell typ, trots den avvikande stenarten och det faktum att den har framkommit i anslutning till en kyrka. Östra Stenby kyrka, som ligger på Vikbolandet en dryg mil öster om Norrköping, tillhör en av Östergötlands runstensrikaste kyrkor. Förutom Ög 231 har i kyrkans murar sam- manlagt framkommit sex vikingatida runstenar av traditionell typ (Ög 232–236, Ög ATA580/75).

Samtliga består av kristallinisk bergart: fem av olika typer av granit och en av gnejs. Att det bara är Ög 231 som är av kalksten tyder på att det kan vara något speciellt med denna sten.

Enligt vad som tidigare har varit känt ska Ög 231 ha påträffats 1854 i grundmuren till kyrkans torn tillsammans med de fem runstenarna Ög 232–236. P. A. Säve meddelar exempelvis föl- jande om stenen i sin reseberättelse 1862 (s. 44):

Fig. 1. Det bevarade fragmentet av Ög 231 Östra Stenby kyrka, Östergötland. Frag- mentet står upp och ned i förhållande till von Yhlens teckning i fig. 2. Foto: förf.

2020.

—The preserved fragment of Ög 231 from Östra Stenby Church in Östergötland. The fragment is upside down compared to the depiction by von Yhlen in fig. 2.

Runsten, 1:11 lång, 19 ½ tum bredast och 5 tum tjockast, hvilken (jemte de fem följande Runstenarna) fanns uti kyrk-tornets grund, då detta 1854 ombyggdes. Då de andre fem inmurades å väggarna af kyrkans södra kor- sarm, blef denna sten särskildt förvarad på kyrkvinden, emedan han har inskrift jemväl uti kanten, som eljest skolat blifva oåtkomlig.

Dessa sex Runstenars bevarande skedde genom Hr Gerhard von Yhlen’s till Ållonö nit och försorg.

År 1939 uttogs de fem runstenar som hade blivit inmurade i kyrkväggen och restes på kyrkogår- den tillsammans med en nyfunnen runsten från kyrkan (Ög ATA580/75). Åtgärderna skedde på initiativ av arkeologen Arthur Nordén och vid samma tillfälle flyttades också Ög 231 ned från vinden och placerades i kyrkan.

Enligt P. A. Säve ska alltså Ög 231 ha påträf- fats 1854 samtidigt som de övriga runstenarna i kyrkan, men i professor Carl Säves samling i ATA har jag nyligen stött på en del uppgifter som visar

(4)

att fyndhistorien är en annan än den som hittills har varit känd. I Säves material från Östergöt- land förvaras nämligen en förteckning med titeln

»Wikbolandets runstenar», som innehåller föl- jande upplysningar om fyndet:

Östra Stenby kyrka. Under gamla Golfvet i södra Kohret fanns 1853 vid reparation en murad Graf med ett skelett vänt åt Öster liggande i sand och som Grafhäll en Runsten.

Förteckningen är författad av den ovan nämnde Gerhard von Yhlen. Denne har även svarat för en teckning av stenen (fig. 2), som finns i samma samling och som är försedd med denna påskrift:

Funnen under golfvet af Östra Stenby kyrka, såsom låck öfver en graf murad af gråsten med kalkbruk, hvari låg utan kista i sand ett skelett af en mansperson temligen bibehållet,

utan tecken till svepning eller vapen – Stenen som fanns 1853 vid reparation af kyrkan är af kålmors marmor –

Kyrkan som är byggd 1151 i Rundbågestil har 3ne Chor och i södra Choret fanns båda stenarne –

Uttrycket »båda stenarne» i det sista stycket för- klaras av att von Yhlen även hade skickat en teckning av en sten med initialer, kronor och andra symboler (fig. 3), som ska ha påträffats på samma plats. Också denna sten är av kalksten och den finns idag inne i kyrkan (Raä Östra Stenby 142:8).

De nämnda teckningarna måste ursprungligen ha tillhört ett brev till Carl Säve som förvaras i UUB och som är daterat i »Fogelhamn d. 27/2 54». von Yhlen skriver där: »Litet i antiqvarisk väg sänder jag och ber om ditt omdöme om Sten- by stenarne, af h[vil]ka redan jag sändt teckning till Wieden, men utan att få svar fastän 2 måna- der gått om.» Den som här avses bör givetvis

Fig. 3. Den andra ristade stenen som ska ha påträffats samtidigt som Ög 231 under kyrkgol- vet. Teckning av Gerhard von Yhlen 1854 i Carl Säves samling, ATA. —The second carved stone that was found under the church floor at the same time as Ög 231. Drawing by Gerhard von Yhlen in Carl Säve’s collection in ATA.

Fig. 2. Gerhard von Yhlens originalteckning av Ög 231 Östra Stenby kyrka. Efter original i Carl Säves samling, ATA. —The original drawing of Ög 231 Östra Stenby Church by Gerhard von Yhlen. After original in Carl Säve’s collection in ATA.

(5)

vara L. C. Wiede (1804–1884), som var biblio- tekarie vid Linköpings stiftsbibliotek och korre- sponderade ledamot i Vitterhetsakademien. På brevet har Säve antecknat att det ankom till Upp- sala den 12 mars 1854 och att han besvarade det den 28 maj samma år. Förteckningen och de båda teckningarna från von Yhlen är däremot märk- ligt nog daterade den 27 december 1854. Tittar man lite noggrannare ser man dock att hand- stilen på dessa dateringar är Säves. Tydligen har han läst fel på månaden i von Yhlens brev och uppfattat snedstrecket framför månadssiffran 2 som en etta och på så sätt fått 12. Uppgifterna om de nyfunna runstenarna i Östra Stenby har Carl Säve också fört in på en interfolierad sida i sitt eget exemplar av J. G. Liljegrens Runurkunder.

Om Ög 231 skriver han att den »fanns af G. von Yhlen 1853 under golfvet, ligger nu å kyrkovin- den», medan han om de övriga fem runstenarna uppger att de »fanns af G. v. Y. 1854 […] i tornets grund, nu inmurade i kyrkans inre vägg.»

Den sten som intresserar oss här (Ög 231) bestod då den avbildades av von Yhlen av ett enda stycke, även om toppen och möjligen också roten var avslagen. När P. A. Säve såg stenen 1862 var den i två delar och dessutom hade ett stycke i vardera änden försvunnit. På sin teckning (fig. 4) har han lagt till de försvunna delarna med hjälp av von Yhlens teckning, som han måste ha fått tillgång till genom sin bror. Att dessa fragment saknades redan vid P. A. Säves besök, och att läs- ningen här bygger på en annan källa, har inte

tidigare varit känt. I Säves reseberättelse för 1862 (s. 43) är visserligen delar av teckningen utförda med rött bläck och han påpekar där att »det med rödt bläck skrifna fanns före mitt besök (enl.

sednare meddelad uppgift)», men i den tryckta varianten av samma reseberättelse (Säve 1869, s.

98ff) nämns inget om detta förhållande. Den nu funna teckningen ger anledning att granska de tidigare uppfattningarna om inskriften på stenen.

Fig. 4. P. A. Säves teckning av Ög 231 Östra Stenby kyrka i reseberättelsen 1862, ATA.

—P. A. Säve’s drawing of Ög 231 Östra Stenby Church in the account of his journey 1862, ATA.

Stenens inskrift

Den senaste redaktionen av inskriften på Ög 231 finns i Samnordisk runtextdatabas, där den åter- ges på följande sätt:

suin[: ak : t]sin : ak : iyan : ak rakn[i : þaiRr...u

· kuml ·] ạftiR: sinar : faþ̣[ur sin ...uþ · hialbi ·] salu · tsinar · þ[ufr] ...

Svæinn ok Stæinn ok Iohan ok Ragni þæiʀ r[æist]u/r[ett]u kumbl æftiRStæinar, faður sinn.

[G]uð hialpi salu. Stæinarr ÞøfR(?) ...

Detta kan på nusvenska översättas som: »Sven och Sten och Johan och Ragne de (upp)reste min- nesmärket efter Stenar, sin fader. Gud hjälpe själen. Stenar Töv(?) …»

Redaktionen bygger i huvudsak på Brates åter- givning i ÖgR (s. 215), men har kompletterats med uppgifter från Nordén (1948, s. 326) och anteckningar i Runverkets fältex. C. Det som står inom hakparentes är hämtat från Säves avbildning, men bygger, som har framgått ovan, egent-

(6)

ligen på von Yhlens teckning. En jämförelse visar dock att det har skett några mindre föränd- ringar i förhållande till denna. Hos von Yhlen har den femte runan en bistav som lutar svagt åt höger, vilket svarar mot en n-runa. Stenen kan alltså här ha haft skrivningen nk, inte ak. Den andra avvikelsen handlar om det sista ordet i inskriften. Detta återger Brate som þu[fi], men som redan Nordén (1948, s. 327) har framhållit är den sista runan på P. A. Säves teckning r, »såvida man icke vill anse bistavens båglinjer som en mar- kering av trasighetens början, vilket dock nog ej varit Säves mening». På von Yhlens originalteckning råder det ingen tvekan om att runan rhar avsetts. Att Brate har þu[fi] beror uppenbarligen på en misstolkning av P. A. Säves avbildning. Märk- ligt nog återger även C. Säve i anteckningarna i sitt exemplar av Liljegrens Runurkunder samma runföljd som »þufi…», trots att han här knap- past kan ha haft någon annan källa för detta par- ti än von Yhlen. (Det som står efter rpå teckningen och som ger intryck av att vara resterna av ytterligare en runa är ett gement b, som hör ihop med den anmärkning som står till höger om stenen på teckningen.)

Brate (ÖgR, s. 215) föreslog att fiskulle kompletteras fi[l] och antog att slutet av inskriften innehöll en uppgift om Stenars dödsort. Denna menade han var densamma som en oidentifierad grekisk ort þumsom han trodde sig ha funnit Nälbergastenen i Södermanland (Sö 170). Den senare delen av inskriften på Sö 231 översatte han som »Gud hjälpe själen! Stenar föll i þu» (se även SöR, s. 131, jfr s. 409). Tolkningen kritiser- ades av Nordén (1948, s. 327) med hänvisning till den oväntade ordföljden och läsningen av den sista runan. Själv utgår Nordén från läsningen þufr… och skriver (s. 327):

Då nu en av de andra stenarna vid kyrkan [Ög 235] har namnetþurfrþe, motsvarande ags. Thurferthus, fvn. Þorrøðr, Þórðr, vore det kanske inte uteslutet, att samma person avses med här ifrågavarande skrivning þufr..., detta så mycket mer som de bägge stenarna Ög 234 och 235 visa sig ha tillkommit inom en släktkrets, där seden att resa stenar över fränderna omhuldades.

Hur slutet av inskriften skall uppfattas,

är nu vanskligt att avgöra. Enklast förefaller det vara att antaga, att ristaren uteglömt ett si namnet tsinarsamt att ett namnþufr(…) åtföljts av ettrist, »ristade», e.d.

I den ovan anförda redaktionen från Samnordisk runtextdatabas har den avslutande runföljden på grundlag av ett ännu opublicerat tolkningsför- slag av Henrik Williams uppfattats som ett namn Þøf^R(?). Williams har av allt att döma identifier- at det med ett fornvästnordiskt binamn ÞœfR, som finns belagt en gång 1331 (Lind 1920–21, sp.

411), och har antagit att namnet har haft en bi- namnsfunktion på Ög 231. Samma namn har han även velat finna i runföljden þufrpå U 838, som tidigare har tolkats som en felristning för namnet ÞōlfR. Man undrar dock varför Stæinarr, som ju bär ett förhållandevis ovanligt namn (i svenska vikingatidsinskrifter förekommer det endast här), uppträder med sitt binamn och dessutom andra gången som han omtalas i inskriften. Mer tillta- lande är därför att räkna med att det tsinarhör samman med den föregående böneformeln och att ristaren av misstag har utelämnat ett genitiv-s.

Runföljden þufrskulle i så fall kunna uppfattas som namnet på en annan person, exempelvis stenens ristare som Nordén har varit inne på, men eftersom vi inte vet vilka runor som kan ha följt efterrfinns det givetvis också andra möjligheter.

Är Ög 231 ett tidigkristet gravmonument?

Som har framgått ovan ska stenen vid fyndtillfäl- let ha legat som lockhäll över en murad grav under golvet i den södra korsarmen av kyrkan.

Graven var orienterad i Ö–V riktning och ska, om man får tro von Yhlen, ha inneslutit skelettet av en man. Skelettet uppges ha vilat i sand och några gravgåvor eller spår av svepning har inte förekommit. Kan man då räkna med att stenen ursprungligen har tillverkats för att tjäna som lockhäll till en sådan grav eller rör det sig här om en sekundär användning?

Att materialet är kalksten talar för att det handlar om ett gravmonument och även orna- mentiken med de två kantföljande rundjuren och det centralt placerade korset skulle kunna passa för en lockhäll. Samma sak gäller den rad med runor som innehåller den avslutande bönen och som är placerad på stenens kant. Detta har en

(7)

direkt motsvarighet på en liggande gravhäll från S:t Lars kyrka i Linköping (Ög Fv1958;252), där just bönen står på kanten av den ena långsidan (fig. 5).

Samtidigt får man av von Yhlens teckning (fig.

2) intrycket att stenen har smalnat av mot toppen, vilket snarare stöder tanken om en rest sten.

Också stenens dimensioner talar i denna riktning. Den bevarade delen av Ög 231 är 84 cm hög och som bredast 48 cm. Enligt en notering med blyerts på von Yhlens teckning från 1854 ska stenen vid detta tillfälle ha varit »2 aln lång» och

»20 tum bred». Detta motsvarar en längd på 119 cm och en bredd på 50 cm. Även om vi inte vet hur stort det förlorade toppstycket kan ha varit, behöver detta inte ha ökat längden med mer än 20–30 cm. Detta betyder att den ristade delen av stenen inte bör ha varit längre än ca 150 cm. Ste- nen blir alltså alltför kort för att ha kunnat tjäna som lockhäll över en kista som har rymt en vux- en man.

Vi kan jämföra med båda hällarna från S:t Martins kyrka i Skänninge, som täckte ett par mansgravar och som mäter 200 resp. 204 cm i längd. Den ovan nämnda hällen från S:t Lars kyrka i Linköping har varit lagd över en man och är 204 cm lång. En annan gravhäll från S:t Lars (Ög Fv1958;255), också över en man, är något kortare och mäter 177 cm, medan en häll från

Östra Skrukeby kyrka (Ög 220) är 187 cm lång.

En längd mellan ca 180 och 200 cm verkar alltså vara den förväntade storleken på en liggande gravhäll eller en lockhäll till en stenkista, där den som gravlagts har haft manligt kön. Samtidigt finns det hällar som är betydligt mindre, vilket verkar bero på att de har tillhört kvinnogravar.

Lockhällen från Örberga kyrka (Ög ATA322- 165-2006B, Ljung 2016:2, s. 339, nr 601) mäter 160 cm, och den sedan länge bekanta hällen från Skänninge (Ög 239), som är lagd över mor och dotter, är endast 120 cm lång, men 65 cm bred. I det senare fallet är det väl inte särskilt troligt att den har täckt en kista med just dessa dimensioner. En 76 cm lång lockhäll från S:t Martin i Skänninge (Ög N218B) antas ha tillhört en barn- grav (Ljung 2016:2, s. 289).

Den ovan rekonstruerade längden på stenen från Östra Stenby kyrka talar för att placeringen ovanpå stenkistan måste ha varit sekundär och en sådan användning av äldre gravhällar är känd från annat håll. Vid grävningsarbeten vid Norr- gården, Kullen, i Bjälbo socken påträffades 1954 exempelvis en runristad gravhäll som lockhäll till en gravkista i en äldre träkyrka. Kistan var placerad i den östligaste delen av långhuset framför koret. Att hällen var sekundärt använd framgick dels av att den delvis var omhuggen längs båda kanterna för att tjäna som byggnadsdel i någon Fig. 5. Liggande gravhäll (Ög Fv1958;252) från S:t Lars kyrka i Linköping, där den avslutande bönen är ristad på kanten av stenen. Foto: E. Nicklasson, ATA. —Recumbent slab (Ög Fv1958;252) from Saint Lars church in Linköping, where the concluding prayer is carved on the edge of the stone.

(8)

stenbyggnad, dels att den trots en längd hela på 188 cm inte hade räckt till för gravkistan, utan hade fått kompletteras med en mindre grovt till- huggen häll i den ena änden (Gustin 2006, s. 7).

Ett liknande arrangemang kan naturligtvis ha funnits i Östra Stenby, men det betyder också att stenens användning som lockhäll bör ha varit sekundär.

Ljung menar som nämnts att inskriftens formulering visar att Ög 231 måste ha utgjorts av en rest sten, men detta är egentligen långt ifrån säk- ert. Den s.k. resarformeln lyder [r...u · kuml ·] aftiR, där verbet har supplerats som ræistu ’reste’

eller rēttu ’uppreste’. Det sista verkar av utrym- messkäl mindre troligt om teckningen är någor- lunda skalenligt ritad. En annan möjlighet är att von Yhlens r...u ska suppleras r[īst]u ’ristade’, men några säkra exempel på att verbet rīsta har kombinerats med kumbl i en resarformel verkar inte förekomma (se Källström 2007, s. 84f). Där- emot finns ett tjugotal exempel på verbet ræisa

’resa’ i denna konstruktion. Flera av dessa härrör från Östergötland, t.ex. på den närbelägna Ög 229 Varby, Ö. Husby sn, som börjar: Øystæinn ok Ōrø̄kia ræistu kumbl þessa… »Östen och Orökja reste dessa märken…». Samtidigt bör det erin- ras om inskriften på gravhällen G 343 från S:t Hans ruin i Visby på Gotland, som inleds med att någon ræisti kumbl æftiR HæilgæiR, fa[ður sinn]

»reste minnesmärket efter Hailgair, [sin] fader», men som avslutas med Æi meðan verald vakiR, liggR

mærki hiar yfi^Rmanni þæim, e^Rærfingi æfti^Rgærði

»Alltid så länge världen varar, ligger märket här över den man, som arvingen gjorde efter». Detta visar att verbet ræisa ’resa’ även kan användas på en häll som har lagts över en grav och förmod- ligen beror ordvalet på att gravmonumentet har bestått av flera delar.

De äldsta delarna av Östra Stenby kyrka kan enligt Åke Nisbeth (1981, s. 4) ha anlagts redan under 1100-talet och kan förutom långhuset och koret även ha omfattat tornet. Mot slutet av 1200- talet antas kyrkan ha utvidgats med två korsar- mar i den östra änden, och det är under golvet till den södra av dessa som gravkistan med runhällen ska ha påträffats. Det ligger nära till hands att anta ett samband mellan denna gravkista och den södra utbyggnaden och att de har tillkommit vid samma tillfälle. Detta skulle också kunna stämma

̣

med att kistan bestod av gråsten murad med kalkbruk. Ett exempel på en murad kista daterad till 1000-talet finns visserligen vid Varnhem i Väster- götland (Vretemark 2014, s. 136f), men det troligaste är ändå att gravkistan i Östra Stenby har tillkommit samtidigt med den nämnda utbyggnaden.

Sammantaget tyder alltså det mesta på att Ög 231 var sekundärt använd som lockhäll och att den inte heller tidigare med säkerhet har tjänat som en sådan. Samtidigt talar stenmaterialet för att stenen ändå ska räknas till gruppen av tidigkristna gravmonument. Att det i denna grupp även har ingått resta stenar med runinskrifter framgår av andra fynd från Östergötland. Hit hör exempelvis Ög 9 från Vinnerstads kyrka, där stenens toppiga form talar för att det rör sig om en rest sten och inte en liggande gravhäll (Ljung 2016:

2, s. 302). Tyvärr saknar stenen i dag sitt rotparti och runtexten ger ingen ledning om hur den har varit placerad. Den lyder nämligen: … rīsta stæin þennsa æftiRĀsu, mōður sīna »… rista denna sten efter Åsa, sin moder.» Ett annat exempel är fragmentet Ög ATA4197/55 från Fornåsa kyrka. Ste- nen är ristad på tre sidor, där den ena bredsidan upptas av djurornamentik, medan de två smalsi- dorna är försedda med runor. Eftersom runorna på båda kanterna står med basen mot den ristade sidan kan stenen inte ha tjänat som liggande grav- häll, utan det måste ha handlat om en rest sten (se Ljung 2016:2, s. 166). Av resarformeln återstår här ris-i·sti-, vilket kan återge såväl rīsti stæin

»ristade stenen» som ræisti stæin »reste stenen».

Jag vill alltså räkna med att Ög 231 tillhör den tradition av gravmonument som Ljung har be- handlat i sin avhandling. För detta talar såväl valet av stenmaterial som fyndplatsen. Samtidigt måste stenen, eftersom den bär rundjur som avbildas i fågelperspektiv, tillhöra en förhållan- devis tidig fas av denna tradition. Denna variant av rundjur är ovanliga på liggande gravhällar och enligt Ljung (2016:1, s. 63) föreligger endast ett exempel från Östergötland i form av en svårt ska- dad häll från S:t Lars i Linköping (Ljung 2016:2, s. 254, nr 443). (Beträffande dateringsproblema- tiken kring denna typ av monument, se dock även Carelli 2019, s. 123f).

Inskriften på Ög 231 innehåller ett mycket ovanligt ortografiskt drag, nämligen skrivningen

(9)

tsför väntatst, vilket uppträder inte mindre än tre gånger: i namnet [t]sinStæinnsamt två gånger i tsinarsom svarar mot olika böjningsformer av namnet Stæinarr. Som Brate (ÖgR, s. 215, 216) har påpekat förekommer detta drag på ytterligare några östgötska runstenar: Ög 225 Hötom- ta (i ÖgR kallat Högtomta) (fig. 6) och den för- svunna Ög 226† vid Lönnbro (fig. 7), båda i Östra Husby socken, samt Ög 232 vid Östra Stenby kyrka (fig. 8). I samtliga tre inskrifter återges substantivet stæin (ack.) med skrivningen tsinoch på Ög 225 uppträder samma omkastning även i namnet Þōrstæin (ack.) som skrivs þurtsin. De aktuella stenarna delar även andra drag.

Fig. 6. Ög 225 Hötomta, Östra Husby sn.

Foto: Arthur Nordén 1941, ATA. —The runestone Ög 225 from Hötomta, Östra Husby parish.

Fig. 7. Den försvunna Ög 226 från Lönnbro, Östra Husby sn. Efter träsnitt av Johan Hadorph och Petrus Törnewall i Bautil 1750 (B 924). —The now lost rune- stone Ög 226 from Lönnbro, Östra Husby parish.

After woodcut in Bautil 1750 (B 924).

På Hötomtastenen (Ög 225) slår runormen bok- stavligt talat knut på sig själv (fig. 6) och denna egenartade detalj återkommer med olika varia- tioner på de övriga tre stenarna. På Ög 226 har slingans båda ändar bildat liknande knutar, medan det på Ög 232 ser ut som om två mindre ormar har knutits kring en cirkelrund slinga. Att döma av von Yhlens teckning har den här disku- terade Ög 231 snarast haft en utformning liknande den sistnämnda. På Ög 225, Ög 231 och Ög 232 är rundjurets huvud avbildat i fågelper- spektiv med trekantigt huvud, där linjerna skär över varandra i nosen och en v-formad tunga bil- das. Hur huvudet har sett ut på Ög 226† är inte

(10)

Fig. 8. Ög 232 Östra Stenby kyrka. Foto: Helmer Gustavson 1975, Runverkets bildsamling. —The runestone Ög 232 from Östra Stenby Church.

känt. Denna sten verkar dock ha haft ett kors med knoppformiga korsflikar snarlikt det som förekommer på Ög 231.

Ett annat gemensamt drag för de fyra stenar- na är att ordet æftiRgenomgående verkar ha varit skrivet aftiRmed en inledande a-runa. På Ög 226† har träsnittet B 924 visserligen -fṭi^R, men Bureus läser i F a 6 samma ord som aftiR. Sam- tidigt finns också en viss variation i de fyra in- skrifterna. Skiljetecknen på Ög 231 utgörs för det mesta av två prickar ställda som ett kolon, men också av enkla punkter. Ög 226 och Ög 232 har enbart kolon, medan skiljetecknen på Ög 225 till övervägande del är kryss- eller korsformiga (punktformigt en gång). Det demonstrativa pronome- net sā(R)si i sg. ack.m. har formen þennsa på Ög 225 och Ög 232, medan Ög 226† ska ha haft for- men þenna. Trots dessa avvikelser råder det ingen större tvekan om att de fyra stenarna har utförts av samma ristare. En intressant detalj blir då valet av beteckning för monumentet på Ög 231,

som ju är kum(b)l ’märke’ till skillnad mot de andras stæin ’sten’. Detta ord förekommer för övrigt i 22 östgötska runinskrifter. Elva av dessa utgörs av runstenar av traditionell typ, varav den äldsta är Kälvestenstenen i Västra Stenby kyrka (Ög 8), som är ristad med kortkvistrunor och bör tillhöra 800- eller 900-talet. Den övriga hälften utgörs av stenar som kan karakteriseras som gravhällar eller delar av kistmonument av kalksten (i siffran inkluderas den försvunna Ög 65†

trots att materialet egentligen inte är känt, se Ljung 2016:2, s. 159, nr 257). Att monumentmar- kören kum(b)l har en så pass stark ställning i gruppen av tidigkristna gravmonument, och att den här aktuella ristaren har valt just detta ord på sin enda sten av kalksten, är ytterligare ett argument för att Ög 231 från Östra Stenby ska räknas som ett sådant.

De fyra stenarna utgör en väl sammanhållen grupp och eftersom de härrör från samma mäs- tare finns det ingen anledning att anta att tids-

(11)

avståndet dem emellan skulle vara särskilt stort.

Att rundjurets huvud avbildas i fågelperspektiv tyder på att de tillhör en relativt tidig grupp av runstenar. Ett rundjur av liknande typ används på Östergötlands enda runsten som omnämner Knut den store (Ög 111) och det är också typiskt för Ingvarsstenarna i Mälardalen. De fyra stenarna bör därför ha tillkommit under 1000-talets första hälft och förmodligen inte senare än omkring 1050. Om tolkningen av Ög 231 som ett tidigkristet gravmonument är riktig ger detta också en indikation på en tidig kyrka i Östra Stenby vid denna tidpunkt.

Efterskrift

När jag skrev detta bidrag hade jag bara sett den aktuella stenen vid ett hastigt besök 2006. Den 29 juni 2020 fick jag tillfälle att se den igen och gjorde då några iakttagelser, som kan vara av intresse. Den nuvarande uppmålningen som uppenbarligen är utförd av Nordén är delvis gan- ska bristfällig. I namnettsinarpå framsidan har han t.ex. målat en ensidig n-bistav strax ovanför den egentliga (dubbelsidiga) bistaven som är be- varad i sin helhet. I inskriften på kanten har han förbisett att skiljetecknet före salu ännu finns kvar. I det senare ordet har a-runan också bista- var till toch det bör – även om detta säkert handlar om en felristning – egentligen återges som stalu⁽ .

Jag noterade också att det på hela ristnings- ytan liksom på kanten fanns spår av bruk, vilket tyder på att stenen tidigare har varit inmurad någonstans. Detta skulle kunna utgöra ytterligare ett argument mot att placeringen ovanpå gravkistan skulle vara primär, men är samtidigt lite förbryllande. Det troligaste är i stället att stenen har använts som byggnadsmaterial i perio- den mellan tillkomsten av von Yhlens och P. A.

Säves avbildningar. Detta skulle också kunna förklara varför den vid Säves besök var mer frag- mentarisk än när von Yhlen såg den. Det kan nämnas att von Yhlen framför namnet raknihar ett punktformigt skiljetecken, som varken Säve eller senare undersökare har sett. Förklaringen är att det numera är nästan helt fyllt med bruk.

Referenser

ATA = Antikvarisk-topografiska arkivet, Riksantik- varieämbetet, Stockholm.

B + nr = nummer i Göransson, Johan, 1750: Bautil, Det är: Alle Svea ok Götha Rikens Runstenar… Stock- holm.

Carelli, P., 2019. Rec. av Ljung 2016, Fornvännen 114:122–124.

Carl Säves samling, ATA.

F a 6 = Bureus, J. u.å. Collectanea Runica (handskrift i Kungl. biblioteket, Stockholm).

G + nr = runinskrift publicerad i Gotlands runinskrifter, 1–2. Granskade och tolkade av Elias Wessén, Sven B.F. Jansson och Elisabeth Svärdström. Sveriges runinskrifter 11–12. 1962–1978. Stockholm. (Num- mer högre än G 222 finns behandlade i ett prelim- inärt manus av H. Gustavson & Th. Snædal, som finns tillgängligt i pdf-format på Riksantikvarie- ämbetets hemsida. <https://www.raa.se/kultur- arv/runor-och-runstenar/digitala-sveriges-runinskrifter/gotlands-runinskrifter-3/>).

Gustin, I., 2007. Bjälbo stavkyrka: Bjälbo Norrkyrkogård.

Raä 17, Bjälbo socken, Mjölby kommun, Östergötlands län, Arkeologisk förundersökning. Östergötlands läns- museum, rapport 2006:91.

Källström, M., 2007. Mästare och minnesmärken: Studier kring vikingatida runristare och skriftmiljöer i Norden.

Stockholm studies in Scandinavian philology N.S.

43. Stockholm.

— 2017. Rec. av Ljung 2016 i Futhark 8:172–180.

Lind, E. H., 1920–21. Norsk-isländska personbinamn från medeltiden. Uppsala.

Lindqvist, S., 1915. Den helige Eskils biskopsdöme: Några arkeologiska vittnesbörd om den kristna kyrkans första organisation inom mellersta Sverige. Stockholm.

Ljung, C., 2016. Under runristad häll, 1–2. Stockholm studies in archaeology 67:1–2. Stockholm.

Nisbeth, Å., 1981. Östra Stenby kyrka. Linköpings stifts kyrkor, Vikbolands och Hammarkinds kontrakt 9.

Linköping.

Nordén, A., 1948. Östergötlands runinskrifter: Supplement till Erik Brates »Östergötlands runinskrifter» utg.

1911–18(opublicerat manuskript i ATA, deponerat på Runverket).

Samnordisk runtextdatabas. Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet.

< http://www.runforum.nordiska.uu.se/srd/>

Säve, C., u.å. Anteckningar i eget exemplar av J. G. Lil- jegrens Run-urkunder (1833), Carl Säves papper, Göteborgs universitetsbibliotek.

Säve, P. A., 1862. Reseberättelse 1862 (handskrift i ATA).

— 1869. Utdrag af Antiqvitets-Intendenten P. A.

Säves afgifna berättelse för år 1862, Antiqvarisk tid- skrift för Sverige 2:79–191.

Sö + nr = nummer i SöR.

SöR = Södermanlands runinskrifter. Granskade och

(12)

tolkade av Erik Brate & Elias Wessén. Sveriges runinskrifter 3. 1924–36. Stockholm.

U + nr = nummer i Upplands runinskrifter, 1–4. Grans- kade och tolkade av Elias Wessén & Sven B. F. Jans- son. Sveriges runinskrifter 6–9. 1940–1958. Stock- holm.

UUB = Uppsala universitetsbibliotek.

Vretemark, M., 2014. Fru Sigrids gård i Varnhem.

Medeltida storgårdar: 15 uppsatser om ett tvärveten- skapligt forskningsproblem. Karsvall, O. & Jupiter, K.

(red.). Uppsala.

Yhlen, G. v. Brev till Carl Säve den 27 februari 1854 (UUB).

Ög + nr = Nummer i ÖgR.

Ög ATA4197/55 = runstensfragment från Fornåsa kyr-

ka beskrivet i en otryckt rapport av S. B. F. Jansson den 30 juli 1955 (ATA).

Ög ATA580/75 = runsten från Östra Stenby kyrka, Östergötland, beskriven i en otryckt rapport av H.

Gustavson till Riksantikvarieämbetet den 30 janu- ari 1975 (ATA).

Ög ATA322-165-2006B = runristad gravhäll från Örberga kyrka, Östergötland, beskriven i en otryckt rapport av H. Gustavson till Riksantik- varieämbetet den 28 november 2005 (ATA).

Ög Fv1958:252, 255 = runinskrifter publicerade i Jans- son, S. B. F., 1958. Runstensfynd i kyrkmurar, Forn- vännen53:241–257.

ÖgR = Östergötlands runinskrifter. Granskade och tolka- de av Erik Brate. Sveriges runinskrifter 2. 1911–1918.

Stockholm.

191

Summary

From Östra Stenby Church in the county of Öster- götland, Sweden, no less than seven Viking-Age runestones are known. Six of them are said to have been discovered in the foundations walls, when the church was restored in 1854. Some previously unknown records in the collections of Professor Carl Säve show, however, that one of these stones (Ög 231) was found a year earlier under the floor of the south cross-arm of the church, where it is said to have been used as lid over a walled grave containing a skeleton of a male individual. This information comes from Gerhard von Yhlen, who turns out to be responsible for the first drawing of the stone including parts that were later lost.

Since Ög 231 consists of limestone and also carries an inscription along the edge, it is dis- cussed whether the stone was originally intended

as a lid over a grave coffin or if this was a secondary position. Several features, as for instance the small size of the stone, speaks in favour of the lat- ter interpretation. At the same time, it seems likely that the stone should be included in the group of early Christian grave monuments.

The anonymous rune-carver responsible for the Ög 231 is obviously the master behind at least three runestones of traditional type in the neigh- bourhood (Ög 225, Ög 226, Ög 232). These stones have a similar ornamentation and some common orthographic features, as the very rare form tsin for stæin (in accusative). This shows that the possible early Christian grave monument at Östra Stenby belongs to the first half of the 11th century and might be an indication of an early church at Östra Stenby from at least around 1050.