Åkerbruk, boskapsskötsel, befolkning

Martin Linde

Sverige 1750

Åkerbruk, boskapsskötsel, befolkning

Rapport för Vetenskapsrådets projekt Databasen Sverige 1570-

Institutionen för historiska studier Göteborgs universitet

2012

(Version 2, oktober 2012) GÖTEBORGS UNIVERSITET

Enskilda beräknade resursdata i föreliggande version bygger på databasens siffror vid

versionens utgivningstillfälle. Efterhand som

basen används kan eventuellt numeriska fel

komma att påträffas och justeringar göras i

databasen.

i

Innehållsförteckning

Tablå över Sverige 1750 ... 1

1. Projektet ... 3

2. Statistikens variabler ... 3

3. Bouppteckningar som källa ... 7

4. Tiondelängder som källa ... 9

5. Jordbrukets resurser från bouppteckningar ... 10

6. Beräkningarna från bouppteckningar ... 12

7. Områden med bristfälliga eller speciella uppgifter ... 18

8. Statistikens sockenberäkningar ... 18

9. Städernas jordbruk ... 18

10. Om osäkerheten ... 19

11. Anmärkningar för enskilda län ... 21

Blekinge ... 23

Gotland ... 25

Göteborgs och Bohus ... 27

Halland ... 29

Jämtland – se Västernorrlands Jönköpings ... 31

Kalmar ... 33

Kopparbergs ... 35

Kristianstads ... 39

Kronobergs ... 43

Malmöhus ... 45

Norrbotten – se Västerbotten Skaraborgs ... 49

Närke-Värmland – se Örebro län Stockholms län ... 53

Stockholms stad – se länet Södermanlands län ... 59

Uppsala ... 63

Värmland – se Örebro län Västerbottens ... 67

Västernorrlands ... 71

Västmanlands ... 79

Älvsborgs ... 81

Örebro ... 83

Östergötlands ... 87

Bilaga 1 Exempel på bouppteckning ... 93

ii

Bilaga 2 Excerperingsblankett ... 95

Bilaga 3 Soldaters och båtsmäns jordbruksresurser enligt ingångna rotekontrakt ... 97

Bilaga 4 Två beräkningar av Gotlands åkerareal cirka 1700-1744 ... 99

Bilaga 5 Korntal och odlingssystem per härad cirka 1810 ... 101

Bilaga 6 Torparnas boskap och utsäde enligt Bouppteckningsundersökningen ... 109

Bilaga 7 Soldaters, ryttares eller båtsmäns boskap och utsäde enligt bouppteckningsundersökningen ... 113

Bilaga 8 Jordbruksuppgifter från Medelpad och Ångermanland enligt Abraham Hülphers ... 117

Bilaga 9 Pestdöda och överlevande djur i tre skånska härader 1746 ... 119

Bilaga 10 Adolph Mörners utsäden, korntal och höuppgifter för Närke 1762 .. 121

Bilaga 11 Socknarnas administrativa tillhörighet, mantal, folkmängd mm ... 123

Bilaga 12a Böndernas boskap enligt bouppteckningarna ... 173

Bilaga 12b Böndernas utsäde enligt bouppteckningarna ... 187

Bilaga 13 Boskap per län cirka 1750 ... 207

Bilaga 14 Utsäde per län cirka 1750 ... 209

Bilaga 15 Hypotetisk skörd per län cirka 1750 ... 211

Bilaga 16 Utsäde per härad cirka 1750 (”Emigrationshärad”) ... 213

Bilaga 17 Boskap per härad cirka 1750 (”Emigrationshärad”) ... 221

Bilaga 18 Hypotetisk skörd per härad cirka 1750 (”Emigrationshärad”) ... 233

Bilaga 19 Utsäde per härad cirka 1750 (”Standardhärad”) ... 241

Bilaga 20 Hypotetisk skörd per härad cirka 1750 (”Standardhärad”) ... 247

Bilaga 21 Boskap per härad cirka 1750 (”Standardhärad”) ... 253

Bilaga 22 Utsäde per landskap cirka 1750 ... 261

Bilaga 23 Boskap per landskap cirka 1750 ... 262

Källor och litteratur ... 263

1

Sverige 1750

Denna tablå visar resultatet av kalkyler gjorda inom det nedan beskrivna projektet. De agrarhistoriska siffrorna bygger på tusentals uppgifter i olika källmaterial. Material och metoder beskrivs i det följande, varefter siffrorna bryts ner på läns och häradsnivåer:

Anmärkningar och källor: Folkmängden avser 1751 och har hämtats på www.scb.se (2011-03-05). 5 390 tunnor utsådd svedjesäd ingår i utsådd råg. Importuppgiften, där en helt obetydlig import till Finland ingår, är hämtad från Åmark 1915 s 354. Ett par tusen tunnor mjöl har jag bortsett ifrån. Kornet fördelades ungefär 2/3 på malt, 1/3 på korn.

Folkmängd 1 780 678

Antal hushåll 316 923

Åkerareal (tunnland) 1 572 420

Besådd del av åkerarealen (tunnland) 1 056 070

Utsäde (stråsäd, tunnor) Vete 11 912

Råg 401 573

Korn 442 344

Blandsäd 92 626

Havre 276 639

I ren säd 1 056 070

Hypotetisk skörd (stråsäd, tunnor) Vete 55 509

Råg 1741 904

Korn 2 048 262

Blandsäd 402 881

Havre 1 170 238

I ren säd 4 715 013

Spannmålsimport (stråsäd, tunnor) 1750 Vete 31 141

Råg 115 800

Korn (inkl malt) 177 656

Blandsäd 0

Havre 4 913

I ren säd 337 330

Spannmålsimport (stråsäd tunnor) 1746/55 Vete 36 093

Råg 137 862

Korn 195 968

Blandsäd 0

Havre 10 188

I ren säd 386 929

2

Boskap

Unga hästdjur 128 694

Oxar 236 830

Stutar 206 361

Tjurar 70 599

Kor 1 012 147

Kvigor 330 049

Kalvar 360 645

Får 1 577 830

Lamm 665 317

Getter 409 593

Kid 181 363

Gamla svin 507 285

Unga svin 593 098

Nötkreatursenheter 2 899 513

3

1. Projektet

Föreliggande arbete är en rapport från forskningsprojektet Databasen Sverige 1570-1805:

befolkning, jordbruk, jordägande. Projektet är finansierat av Vetenskapsrådet och ingår i dess

satsning på forskningens infrastruktur. Det leds av Lennart Andersson Palm vid Institutionen för historiska studier i Göteborg.

Utgångspunkten är att Sverige har en internationellt sett delvis unik historisk statistik.

Inrättandet av det s k Tabellverket 1749 innebar att detaljrika uppgifter om befolkningens storlek och sammansättning varje år samlades in. Sedermera kom Statistiska Centralbyrån att fortsätta Tabellverkets verksamhet. Från 1800-talets början lät man statistiken omfatta allt fler samhällsområden, t. ex. agrara förhållanden. Med tiden blev uppgifterna alltmer tillförlitliga, en process som kan sägas vara fullbordad i början av 1900-talet.

I de svenska arkiven finns dock mycket innehållsrika källor som skulle kunna föra statistiken mycket längre tillbaka än 1749 (för befolkningen) resp. sekelskiftet 1900 (för jordbruket).

Särskilt värdefullt material finns bevarat från cirka 1570, 1630, 1690 och sedan, årligt löpande, fr o m slutet av 1730-talet. Från tiden cirka 1570 och 1630 finns

boskapsskatteförteckningar som ger antalet djur socken för socken. Från samma tidpunkter, men också från cirka 1690, finns 10 000-tals beskrivningar av enskilda gårdar i form av jordeböcker med ägobeskrivningar, geometriska jordeböcker, kartor och gårdsbesiktningar från inrättandet av indelningsverket. Från 1736 finns därtill hundratusentals bouppteckningar efter bönder. De förmedlar uppgifter om de avlidnas djur och – ibland – spannmålsutsäde.

Information om jordägandet (det s k mantalets skatte-, krono- och frälsejord) återfinns i jordeböckerna.

Projektet syftar till att konstruera en sockenvis jordbruksstatistik för följande tidpunkter:

cirka 1570, 1630, 1690, 1750 och 1810

. En sådan kan komplettera den folkmängdsstatistik som redan publicerats år 2000 (Lennart Palm, Folkmängden i Sveriges socknar och kommuner

Jordbruksstatistiken kommer förhoppningsvis att ge lättillgängliga data för en stor mängd avnämare: historiker, ekonomhistoriker, kulturgeografer, geografer, sociologer, etnologer, länsstyrelsernas kulturmiljöplanerare, riksantikvarieämbetets och länsmuseernas personal, projektarbetande skolungdom, hembygdsforskare osv. De svårigheter som nu finns att komma åt dessa jordbruksdata gör att många forskare idag tvingas lägga ned mycket tid på att ta fram uppgifter för det ena eller andra mindre geografiska området eller rent av lämna dem därhän. Det gör analyserna fattigare.

Den färdiga databasen skall vara tillgänglig för envar i digital form via Svensk Nationell

till olika statistikprogram och GIS (Geografiska informationssystem), dvs kartdataprogram.

Därmed möjliggörs analys och presentationer av databasens olika variabler: boskapens, människornas och grödornas geografiska fördelning, nyodling mellan de olika tidpunkterna, undersökningar av olika slags samband osv.

2. Statistikens variabler

Den sålunda konstruerade statistiken kommer att omfatta följande uppgifter på socken-, härads-, och länsnivå för tidpunkten cirka 1750:

1. Administrativa indelningar

1 För den kronologiska symmetrins skull har undersökningsperioden uppdelats i 60-årsintervall.

4

2. Folkmängd, antal hushåll

3. Antalet bönder, torpare och soldater 4. Det förmedlade mantalet

5. Boskapsbeståndet

6. Socknarnas odlingssystem

7. Beräknad brukad och total åkerareal 8. Utsäde

9. Odlade grödor 10. Korntalen

11. En tänkbar normalskörd 1. Administrativa indelningar

Statistiken kommer att följa samma indelningar av härader och socknar som använts i Lennart Palms befolkningsstatistik i boken Folkmängden i Sveriges socknar och kommuner 1571-

2. Folkmängd, antal huishåll

Folkmängden per socken har hämtats från Palms bok. Den bygger på Tabellverkets sockenstatistik för 1751, bevarad för 65 % av landets socknar (åtkomlig i Demografiska databasen vid Umeå universitet, DDB). Palm har anpassat den till sina administrativa indelningar samt gjort egna uppskattningar för socknar som saknar statistik.

3. Antalet bönder, torpare och soldater

Antalet bönder (seminanter), torpare och soldater har hämtats från Tabellverkets ståndsstatistik.

4. Det förmedlade mantalet

De s.k. förmedlade mantalen åsattes i princip alla besuttna gårdar och avsåg att ge ett mått på skattekraften i samband med debiteringen av vissa skatter. Mantalen har i denna undersökning tagits med i statistiken för att tjäna som en hjälpvariabel vid resursberäkningarna. Fr o m frihetstiden förblev mantalen praktiskt taget oförändrade. De har ibland hämtats från mantalslängder cirka 1750, ibland från tidens geografiska litteratur. För några områden har Carl af Forsells sammanställning av bl.a. mantalen, Statistik öfver Sverige. Sockenstatistik

Kammarkollegiets specialjordeböcker från 1825. Hans uppgifter har sammanställts och anpassats till projektets administrativa indelningar i Lennart Palms projektrapport Sverige

5. Boskapsbeståndet

Uppgifter om nötkreatur, dragdjur m.m. har tagits från bouppteckningar. Detta källmaterial

diskuteras mer utförligt nedan.

5

6. Socknarnas odlingssystem

Systematiska uppgifter om socknarnas odlingssystem finns i Tabellverkets jordbruksstatistik från 1800-talets första decennier, den s.k. präststatistiken. Denna avser inte uttryckligen odlingssystemen, utan hur stor andel av den öppna åkern som enligt prästens bedömning besåddes årligen. Utsagor om att halva åkern i ett visst område besås har tolkats som tvåsäde, 2/3 besådd åker som tresäde o.s.v.

Uppgifterna överensstämmer väl med de översikter av odlingssystemen på 1700-talet som olika forskare byggt på mer spridda källor.

Bondens sätt att beså sin åker torde höra till agrarsamhällets seglivade strukturer. Här har använts

präststatistiken från cirka 1810, om inte annat anges i avsnittet ”Anmärkningar för enskilda län”. Uppgifterna är sammanställda i Lennart Palms projektrapport Sverige 1810. Åkerbruk,

7. Brukad och total åkerareal

För att få grepp om uppodlingsgrad och markutnyttjande krävs uppgifter om åkerarealer.

Dessa kan sedan ligga till grund för jämförelser med tidigare och senare tidpunkter.

Statistikens utsäden – se nedan! – avser i regel utsädesvolymer, inte arealer. För att från dessa volymer uppskatta den öppna åkern i dess helhet måste man ha kunskap om två förhållanden:

dels vilket odlingssystem ett visst område tillämpade, dels hur tätt utsädet såddes. Sådana uppgifter saknas till stor del för tiden kring 1750.

Som framgick ovan går det ändå att få fram nöjaktig information om odlingssystemen.

Sämre beställt är det med lokala uppgifter om såtätheten.

Systematiskt insamlades de första uppgifterna av 1858 års Finanskommitté, d.v.s cirka 100 år efter vår undersökningsperiod. En ingående undersökning av Tabellverkets präststatistik skulle möjligen kunna avslöja

såtätheten kring 1800.

En sådan måste dock anstå. Här har istället använts den mycket gamla normen 1 tunna råg eller korn = 1 tunnland, en norm som redan framgår av ordet ”tunnland”.

Samtidigt måste man beakta att lättare säd såddes tätare. Havren anses ofta ha såtts dubbelt så tätt som råg och korn, och blandsäd (råg eller korn blandat med havre) halvannan gång så tätt.

En tunna vete torde ha räckt till att beså bortåt 1,33 tunnland.

Dessa normer har legat till grund för beräkningarna. Att de inte varit allmänt giltiga bidrar till statistikens

felmarginaler.

8. Utsäde

Utsädesuppgifter har hämtats från bouppteckningar, samtida ortsbeskrivningar,

landshövdingeberättelser eller protokoll från tiondesättningar. Se vidare ”Anmärkningar för enskilda län”.

9. Odlade grödor

För perioden cirka 1570-1690 har projektet ofta kunnat utnyttja det skördebaserade

kronotiondet för att uppskatta grödornas procentuella fördelning på olika sädesslag. Denna möjlighet kvarstår även för 1700-talets mitt för de delar av landet där tiondet fortsatt var rörligt och skörderelaterat (Halland, Kopparbergs, Västernorrlands och Västerbottens län samt

2 Enligt Herlitz 1974 s. 225 not 46 kan prästen ibland ha sammanvägt t.ex. en- och tvåsäde i en socken och kanske skrivit att 2/3 av den öppna åkern besåtts. Det är dock rimligt att tro att han valt att beskriva det i socknen dominerande systemet.

3Dessa redovisas av Jansson 1998 s. 47 ff.

4Se Herlitz 1974 s. 228 ff; Palm 1997 s. 167 ff.

5Herlitz 1974 föreslår en tänkbar metod s. 230.

6Normen avspeglas inverterat i formeln för omräkning av de olika sädesslagen till s.k. ren säd, där havren värderades till hälften av råg eller korn, och blandsäden till 2/3.

7 Se Herlitz 1974 s. 228 ff; Palm 1997 s. 167 ff.

6

enstaka socknar på andra håll).

Men för de flesta orter går tiondet runt 1750 inte längre att använda för detta ändamål eftersom det sedan länge var fast. Där det rörliga tiondet ligger någorlunda nära tidpunkten 1750 – något tjugotal år eller mindre – har dess uppgifter använts.

Annars har jag varit hänvisad till bouppteckningarnas uppgifter om utsädet. Dessa två slags uppgifter har fått approximera utsädets fördelning i statistiken. Observeras skall dock att skördens fördelning på olika grödor i regel inte helt motsvarade utsädets eftersom de olika sädesslagen kunde ha olika korntal. Men skillnaden bör inte överdrivas. Enligt projektets statistik för cirka 1810 var korntalen i medeltal för hela riket för vete 4,6, råg 4,5, korn 4,6, blandsäd 4,5 och havre 4,6. Hur grödans sammansättning tagits fram i konkreta fall redovisas nedan i avsnittet ”Anmärkningar för enskilda län”.

Sammansättningen av den hypotetiska skörd som redovisas i föreliggande rapport har beräknats från utsäden och sädesslagens olika korntal. För områden utan specificerade utsädesuppgifter har omvänt rörligt tionde använts för uppskattningar av utsädets sammansättning.

10. Korntalen

För att kunna framräkna en tänkbar normalskörd cirka 1750 behövs information om de dåtida korntalen. Här har i brist på lämpligare källor använts uppgifter från cirka 1810, varom mera under punkt 12.

11. En tänkbar normalskörd cirka 1750

Projektet försöker ta fram skördarna i Sverige åren 1570, 1630, 1750 och 1810. För 1750 års skörd är källmaterialet mycket bristfälligt. Där det fanns rörligt tionde skulle detta kunna tas som utgångspunkt för beräkningar, men för stora delar av landet finns inte den möjligheten.

Avkastningsuppgifter finns visserligen för många områden, inte minst i tidens landshövdingeberättelser, men är då ofta generaliserade normalkorntal eller höga

mönsterkorntal. Räkenskaper från ett antal säterier tillåter beräkningar, men då med osäker relevans för allmogens skördar.

Av flera uppgifter att döma var 1750 ett allmänt gott, t.o.m ymnigt, skördeår.

Men att från detta omdöme uppskatta någon konkret skördesiffra låter sig inte göra. Det kan istället ha visst intresse, inte minst för jämförelser med de andra mätperioderna i projektet, att göra en uppskattning av vad som kan ha varit en normal genomsnittlig skörd vid mitten av 1700-talet.

Åren kring 1750 uppvisar varierande skördar, ofta relativt goda. Rimligt förefaller då vara att utgå från trovärdiga korntal från närmaste period då geografiskt detaljerade sådana föreligger, d.v.s. präststatistikens kring 1810.

Präststatistikens korntal har inte desavouerats av

forskningen på samma sätt som dess utsädes- och arealuppgifter. Merparten av korntalen är hämtade från år 1805, en del från 1810. Detta var dock relativt svaga år.

Valet av dem gör att vi kanske snarast antyder hur ett av de sämre åren kring 1750 kan ha sett ut. Statistikens utsäde cirka 1750 för ett visst område har multiplicerats med korntalen cirka 1810 för samma område. Arthur Attman visade att präststatistikens korntal var bruttokorntal, d.v.s. de visar hur många tunnors skörd man fick efter en tunnas utsäde, alltså före avdrag av nästa års utsäde.

8 I Skåne fortsatte prästens del av tiondet i många socknar att vara rörlig. Vid Ekonomisk-historiska institutionen i Lund pågår ett projekt som sammanställer sådana tiondeuppgifter för 2 000 gårdar 1702-1860. Sannolikt finns liknande uppgifter från andra landsändar.

9 Skördeomdömen sammanställda av Gustaf Utterström, 1957, II, s. 431 f. Utterström I, s. 187 ff. ger en inträngande värdering av olika källors skördeomdömen.

10 Prästernas korntal liknar oftast spridda uppgifter i andra källor från perioden. Jämför Gadd ”Präster och landshövdingar rapporterar. Allmän jordbruksstatistik 1802-1864”, i red. U. Jorner, Svensk jordbruksstatistik 200 år, Statistiska

Centralbyrån 1999, s. 29-48.

11 Utterström 1957, II, s 437 ff.

12Attman 1956, ss.180, 183 f.

7

Uppräkningen av de 12 variablerna aktualiserar som framgått en rad metodiska svårigheter, som i vissa fall tarvar en utförligare kommentar. Härnäst skall två slags källor bli föremål för diskussion, nämligen bouppteckningar och tiondelängder.

3. Bouppteckningar som källa

Från tiden kring 1700-talets mitt saknas lätthanterligt källmaterial för jordbruksstatistiska ändamål. För regionala och lokala studier ligger det närmast till hands att anlita

bouppteckningar. Dessa kan dock svårligen användas för uppskattningar på sockennivå. Ty om undersökningsperioden skall bli rimligt kort, så blir antalet bouppteckningar per socken alltför litet, och den statistiska osäkerheten därmed äventyrligt stor. För att identifiera dödsbonas sockentillhörighet måste man dessutom ofta göra tidsödande djupdykningar i mantalslängder och ortnamnslitteratur.

Det var 1734 års lag som införde bestämmelser om obligatoriska uppteckningar över dödsbon.

De skulle uppta och specificera all fast och lös egendom för den avlidne, inklusive boskap och spannmål. Bestämmelserna trädde i kraft från och med 1736, men med varierande konsekvens i olika delar av landet. Ettexemplar av bouppteckningen behölls av dödsboet, medan ett insamlades av häradsrätten och kom att bevaras i dess arkiv. I bilaga 1 ges ett konkret. ex.empel på ett sådant dokument.

Bouppteckningar har tidigare använts av flera forskare för att beräkna bl. a.

jordbruksresurser i olika landsändar.

Att använda dem för statistiska syften har visat sig vara förenat med svårigheter. För det första gäller det att hitta ett tillräckligt stort antal från en viss period för att de ska kunna ge statistiskt hållbara skattningar. För det andra måste

bouppteckningarna avse aktivt jordbrukande personer, inte gammalt undantags-, inhyses-, eller tjänstefolk.

Carl-Johan Gadd räknade i sin avhandling Järn och potatis utsäde och boskap för delar av Skaraborgs län. Metodiskt sett utgick han från diskussionen i Lars Herlitz Jordegendom

utifrån vissa kriterier, bedömdes vara upprättade efter bönder. De avlidna identifierades i mantalslängderna där det fanns uppgifter om mantal och jordnatur för deras bruk.

Bouppteckningsresurser per bruk och mantal räknades sedan upp till siffror för exempelvis häradet med hjälp av uppgifter om böndernas totala mantal i respektive område. Slutligen gjorde Gadd tillägg för torpare, soldater, säterier med flera kategorier. I det följande kommer Herlitz och Gadds metod att något modifieras.

I föreliggande statistik har 25 bönder per härad/tingslag excerperats, med reservation för områden med dåligt bevarat källmaterial. Detta antal verkar utgöra ett minimum för

skattningar av det här slaget.

I praktiken har det varit nödvändigt att i viss mån låta undersökningsperioden vara elastisk. Ibland börjar den på 1740-talet, ibland några år efter 1750. Den bortre gränsen har satts vid år 1775. Gränsen 25 har i vårt sammanhang också framtvingats av arbetsekonomiska skäl: mer än 6 122 bouppteckningar har excerperats för tiden kring 1750, ännu många fler har undersökts.

Den förenklade metod som beskrivs

13 För vissa städer och ett fåtal landsbygdsområden redan på 1600-talet.

14 Bl. a. Kuuse 1970, Herlitz 1974 s 218, 220, 223, Isacson 1979, Jonsson 1980, Gadd 1983, Moberg 1987, Palm 1993, Morell 2001 och Hallén 2003.

15 Gadd 1983 bl. a. s 91 f, 98, 322 accepterar, om än med reservation, resultat baserade på detta antal eller t.o.m. lägre. I sin bouppteckningsstudie av järninnehavet hos bönder drog Hallén gränsen vid 30 bouppteckningar (Hallén 2003 bilaga 9).

16 Bouppteckningarna har excerperats via mikrokort från SVAR, Svensk arkivinformation, som sorterar under Riksarkivet.

Förfarandet är förenat med vissa praktiska svårigheter. Många bouppteckningar måste man hoppa över på grund av något så trivialt som läsbarheten. Det vanligaste skälet är att bildskärpan är alltför dålig av fototekniska skäl. Problemet accentueras

8

nedan innebär att man slipper en arbetskrävande identifiering av de aktiva bönderna med hjälp av mantalslängderna. I stället användas endast bouppteckningarnas egna uppgifter.

Kriterier på en aktiv bonde

Hur identifierar man de bouppteckningar som upprättats efter bönder?

Redan Lars Herlitz menade att det mestadels är enkelt, dock utan att närmare gå in på hur.

Även C-J Gadd anser att man ofta direkt kan se om det rör sig om en bonde. De titlar och epitet som vidhänger den dödes namn är ofta upplysande.

Ett första kriterium är alltså hur personen i fråga benämns i bouppteckningens ingress. Oftast står namnet på den avlidne (jämte änkan/änklingen) utan någon titel. Det har här tolkats som en indikation på att det rör sig om en bonde, förutsatt att övriga bondekriterier kan påvisas. Ibland är böndernas namn försedda med typiska epitet, såsom ”danneman” eller ”nämndeman”, vilket underlättar identifieringen. Vad gäller allmogens lägre skikt har jag tagit fasta på de beteckningar som de ofta är försedda med:

”torpare”, ”soldat” etc. Ståndspersoners namn föregås givetvis alltid av något slags titel (”kyrkoherde”, ”komminister”, ”brukspatron”, ”herr” etc). Att särskilja dem är alltså lätt.

Emellanåt kan man dock konfronteras med besvärliga gränsfall.

Fler kriterier behövs emellertid, särskilt med tanke på att bouppteckningens bonde kan vara gammal och sitta på undantag; i så fall kanske lösöret inte speglar situationen under hans aktiva tid. Ett andra kriterium är därför förekomsten av gårdsredskap. Här har jag främst hållit utkik efter plogar eller årder jämte vagnar och kärror. Även attiraljer till dragdjuret – betsel, sadel etc – har beaktats. Benägenheten att ange gårdsredskap har, något överraskande, visat sig variera mellan olika landsändar. Det går därför inte att ange exakt vilken uppsättning som är ett minimikrav för en bonde. Ett tredje kriterium är förekomsten av dragdjur, d.v.s. hästar och oxar. Om dylika saknas har jag lämnat bouppteckningen därhän, oavsett vilka kriterier som är uppfyllda i övrigt. Ytterligare indikationer kan nämnas. Om den avlidne efterlämnat små barn torde han eller hon ha stått mitt i det aktiva livet. Innehav av en mantalssatt

jordbruksfastighet tyder också på att det rör sig om en bonde (givet att ståndspersoners epitet saknas). Noteras skall att ägande och brukande inte alltid var samma sak, ty arrendering förekom. I det stora flertalet fall kan man dock utgå från att de bägge rollerna sammanföll.

Obesuttnas bouppteckningar

Av många bouppteckningar framgår direkt att de inte avser bondebruk: titlar som torpare, soldat, undantagsman, inhyseshjon, backstugusittare visar att arvlåtaren var obesutten, och inte brukade mantalssatt jord. Formuleringar som ”X i torpet Y” är likaså upplysande. Ibland

ibland av att källmaterialet är brandskadat. En annan komplikation är att viktiga uppgifter ofta försvinner till följd av det sätt på vilket dokumentsamlingen är inbunden; själva häftningen av pappersarken gör att en (mindre) del av de skrivna sidornas höger- eller vänsterkant hamnar utom synhåll. Även om det går att se vilket djurslag det är frågan om, kan siffran som anger antalet i många fall bli oläslig. Också andra oklarheter i källmaterialet gör att det kan krävas rätt många mikrokort för att få ihop 25 bönder. Exempelvis händer det att djuren inte kunnat identifieras p.g.a. dialektala benämningar. Ibland har jag måst nöja mig med ett mindre antal bönder än de 25 som åstundats, särskilt när de bevarade bouppteckningarna från ett visst område är fåtaliga. Bouppteckningar skannas nu och blir efterhand tillgängliga på Internet. Denna nya forskningsresurs har inte förelegat vid tiden för mina excerperingar.

17 (Med bönder menas här såväl skattebönder, kronoskattebönder, frälseskattebönder som åbor på krono- och frälsejord).

18 Herlitz 1974 s 212. Moberg 1987 s 133 f. anser att det krävs minst ett dragdjur för att man skall kunna påvisa en aktiv bonde. Hallén 2003 s 52 klassificerar jordbruken genom en poängsättning av jordbruken utifrån antal kor (1 poäng per ko) och antalet hästar eller oxar (2 poäng) och delar sedan upp arvlåtarnas brukningsenheter i fyra klasser. De medelstora bönderna (7-19 poäng) visar sig, åtminstone i ett härad (Kålland), nära motsvara ett normalt bondebruk på 0,25 mantal. Min metod förutsätter dock en striktare anknytning till kamerala begrepp som bönder, torpare osv varför Mobergs och Halléns metoder inte utan vidare kan utnyttjas.

19 Hur representativa ”bouppteckningsbönderna” är för bondegruppen som helhet diskuteras utförligt av bl. a. Gadd 1983 som finner att de duger för statistiska beräkningar.

20 I det enskilda fallet kunde ju en bonde äga mer än han själv brukade eller vice versa Skattebönderna som kollektiv ägde för övrigt inte all skattejord. Denna kunde ju ägas också av borgare, präster och andra icke-bönder.

9

figurerar ogifta personer som drängar och pigor, vilka normalt inte själva drev bondebruk.

Bouppteckningar efter obesuttna förefaller bara ha upprättats undantagsvis. Soldater och torpare har excerperats i den mån de påträffats. Bouppteckningar från övriga obesuttna är fåtaliga och har lämnats därhän; ofta har de ytterst lite lösöre med bara något eller några enstaka djur.

Bouppteckningar från boställesinnehavare och ståndspersoner

Ett litet antal bouppteckningar rör boställesinnehavare, präster, officerare och andra statliga tjänstemän eller ofrälse arrendatorer av större jordbruk. Dessa personer kan praktiskt taget alltid identifieras genom arvlåtarens titel. Adelns bouppteckningar finns inte i häradsrätternas, men väl i hovrätternas arkiv. Ingen av dessa gruppers bouppteckningar har excerperats. Jag återkommer till varför och hur deras resurser uppskattats.

4. Tiondelängder som källa

Tiondelängdernas uppgifter har länge setts med misstro inom agrarforskningen. De äldre längderna kunde utelämna stora grupper, förutom prästerna t. ex. säterier och militärer. Inte heller upplyser de i de flesta fall om hur taxeringen gått till. Socknarnas tiondesummor blir därmed i stort sett oanvändbara för jämförelser.

Med 1688 års instruktion för häradsfogdarna och 1689 års för häradsskrivarna infördes dock strikta bestämmelser om taxering och redovisning.

Räkning av skylar (rökar) skulle ske på fälten. Ett representativt urval skulle tröskas, s.k. provtröskning. Redovisningen skulle sedan ske efter fastställt formulär; längderna var upplagda efter jordeboken med alla gårdars mantal angivna, och man angav vilka som var befriade. ”Årsväxten” skulle anges i rökar, nekar, band osv., och tiondet omräknas i sädesvolymer. Resultatet har ansetts ge en god bild av tiondegivarnas skördar, liksom av hela sockenskörden förutsatt att man gör uppskattningar och tillägg för de befriade.

Jag kommer ibland att använda tiondet för att beskriva vilka grödor som odlades, ibland för att beräkna utsädet.

Det allt effektivare tiondeuttaget gjorde att allmogen med tiden gick med på s.k. fast tionde i ”god och ond tid”. Därmed slapp man den betungande räkningen och kunde dessutom se fram emot att resultatet av eventuell nyodling skulle tillfalla bonden själv. De fasta

tiondesättningarna skedde i en första våg kring 1690 och en andra på 1730- och 1740-talen.

Fr.o.m. 1723 tog riksdagen starka initiativ för att göra det fasta tiondet allmänt.

I föreliggande statistik görs inga försök att anlita tiondet för direkta skördeberäkningar kring 1750 – de skulle bara täcka en mindre del av det svenska åkerbruket som ännu

tillämpade det gamla tiondesystemet (främst norra Sverige). Däremot kommer tiondet att för några områden användas för beräkningar av utsädet, om andra uppgifter saknas. Det gäller dels det rörliga tiondet, som skall bearbetas enligt en metod inspirerad av Maths Isacson, dels det fasta tiondet. I det senare fallet används de uppgifter om utsäde som ibland anges i s.k.

tiondesättningslängder. Sådana utsädesuppgifter har dock bara använts från tiondesättningar

21 Palm 1993.

22 Samling af instructioner för högre och lägre tjenstemän vid landt-regeringen i Sverige och Finnland / föranstaltad af K.

Samfundet för utgifvande af handskrifter rörande Skandinaviens historia ; utgifven af C.G. Styffe, Stockholm 1852, s. 47 ff., s. 76 f.

23 Hannerberg 1941 s. 199 ff.; Helmfrid 1949 s. 99 ff. Wennberg 1947 (s. 190 och not 32) menade dock att ett visst fusk var möjligt vid provtröskning i en del socknar där man nöjt sig med ett schablonartat avkastningsvärde för alla sädesslag och tiondegivare. Helmfrid erkänner s. 79 denna svaghet men menar att en ökande standardisering högt räknat kan ha lett till en underskattning med 5%. Själva rökräkningen var ju inte standardiserad (s. 86 ff.)

24 Helmfrid 1949 s. 142 ff.

10

från årtiondena närmast före 1750. Första vågens fasta tiondesättningar från slutet av 1600- talet är alltför långt avlägsna i tiden; åtskilligt kan ha förändrats genom nyodlingar m.m.

under det mellanliggande dryga halvseklet. Uppskattade tillägg måste göras för från tionde befriade prästgårdar m.fl. också i tiondesättningsmaterialet.

Det fasta tiondets volymer har i regel bestämts med utgångspunkt från normalskördar.

Dess fördelning på olika grödor är dock opålitlig. Proportionerna kan ha bestämts utifrån vad som var ekonomiskt mest fördelaktigt, och vad man lokalt hade överskott på, snarare än med utgångspunkt från skördarnas sammansättning.

Information om det sistnämnda måste då hämtas från annat håll. Hur de odlade grödorna tagits fram beskrivs under de särskilda avsnitten om berörda län. För områden där fast tionde sedan länge utgått har uppgifterna i regel hämtats från bouppteckningarna.

5. Jordbrukets resurser från bouppteckningar

Som tidigare nämnts tar undersökningen fasta på följande resurser i bouppteckningarna:

Boskapsbeståndet

vuxna hästar (hästar, ston osv) unga hästdjur (inklusive föl) oxar

stutar tjurar kor kvigor kalvar

får (inklusive baggar, gumsar etc.) lamm

vuxna getter (inklusive bockar) getkid

gamla svin (galtar, suggor) unga svin

Utsädet Vete Råg Korn Blandsäd Havre Svedjeråg

Ospecificerat utsäde Ärtor

Bönor

25 Helmfrid 1949 s. 150 anger att vid taxeringen till fast tionde i Östergötland korntalet 4 användes, samtidigt som de verkliga korntalen låg mellan 5 och 6.

26 Ofta kan man se mycket schablonmässiga uppdelningar av fast tionde på enbart råg och korn. Eftersom detta tionde ofta inte betalades in natura var dess sammansättning likgiltig.

11

Djurbeståndet

Uppgifterna om antalet djur torde vara mycket säkra. Förbehåll måste dock göras för de smärre djurslag som ej beaktats, främst gäss (men även höns, tuppar, ankor, kalkoner, hundar etc).

Medan uppgifter om antalet djur i allmänhet är tillförlitliga, är däremot åldersangivelserna mer problematiska. Mitt intryck är att språkbruket är vacklande och inkonsekvent; gränsen för vad som är ett ”ungt sto” och ett ”föl”, för att ta ett exempel, var ingalunda glasklar.

Skillnader i språkbruk kan bero på egenheter hos den enskilde skrivaren eller varierande praxis i olika landsändar. Ibland anar man att skrivaren genomgående använder samma beteckning för alla djur av ett visst slag, oavsett ålder. Det gäller främst får och lamm. I exempelvis Sollentuna härad finns det många får, men misstänkt få lamm. I Gotlands norra härad är det tvärtom gott om lamm, men märkligt fåtaliga får. Till detta kommer problemet med att djuren kan ha dialektala benämningar, vilka ibland är svårtydda. Också den

omständigheten kan försvåra en korrekt bestämning av djurets ålder. Vidare kan uttryck som

”större och mindre” (t. ex. större och mindre får, getter etc) antagligen i vissa fall dölja åldersskillnader mellan djuren. Mycket ofta förekommer ordet ”ung”/”unga” som

åldersbestämning; ”unga svin” har då räknats som grisar, ”unga får” som lamm etc. Under beteckningen ”unga hästdjur” ingår flera åldersgrupper från föl upp till fålar och unga ston.

Tjurar torde i regel avse okastrerade ungdjur, inte avelstjurar.

Nämnas skall att djurbeståndet i en bouppteckning påverkas av dödsfallets tidpunkt i förhållande till slakten. Eftersom folk dog någorlunda jämnt utspritt över året får vi i den konstruerade statistiken av allt att döma en genomsnittlig årsbesättning.

Utsädena

På det hela taget har det visat sig att (säkra) utsädesuppgifter är oväntat sällsynta. Endast cirka 870 bouppteckningar med dylika har påträffats för hela landet (Skaraborgs län, där Herlitz utsädesberäkningar använts, undantaget). Dessutom är de geografiskt snedfördelade, med störst koncentration i Älvsborgs och Östergötlands län, på Öland, i Småland och enstaka härader runt Mälaren. För Norrland påträffades bara någon enstaka bouppteckning med utsäde.

Visserligen innehåller bouppteckningarna oftast – men inte alltid – notiser om

spannmålskvantiteter, uttryckt i tunnor, skäppor, fjärdingar och liknande mått. I regel är det emellertid svårt att avgöra om det handlar om utsäden eller inte. De vanligaste rubrikerna ger ingen vägledning: ”Spannmål”, ”Säd“, ”Årsväxten” etc. ”Spannmål”, kan inbegripa både förråd för hushållets egen konsumtion, för försäljning och/eller kommande års utsäde.

Uppgifter under dylika rubriker har lämnats därhän.

Om det däremot står ”Utsäde”, ”Utsådd spannmål”, ”Såsäd”, ”Sädessäd” eller liknande har de därunder angivna kvantiteterna

excerperats. Frekvensen av utsädesuppgifter kan variera starkt från härad till härad, vilket tyder på att det inte fanns någon standardiserad praxis.

Uppgifter om linfrö, hampefrö, hörfrö etc har inte beaktats. För att få med fler utsäden har jag granskat ytterligare

bouppteckningar utöver de 25 först påträffade som fyllde urvalskriterierna. Under sådana genomgångar har enbart det eventuella utsädet. ex.cerperats.

Ibland har uppgifter från tiondesättningar och jordrevningar fått fylla en del luckor, liksom lokalhistorisk litteratur, landshövdingeberättelser och kulturgeografiska beskrivningar.

Ett

27I några fall har excerperingen försvårats av att bouppteckningen i fråga är kryptiskt uppställd; möjligen har jag då någon gång missat ett kreatur som står på annan plats än de övriga.

28 Pablo Wiking-Faria 2009, bilaga 4.3, föreslår en metod att även utnyttja sådana uppgifter. Metoden har dock inte prövats här.

29 Ofta lät man antagligen änkan behålla utsädet för sin och barnens försörjning utan att detta närmare specificerades.

30För de senare se Gadd 1983 s 302 ff. och Maria Adolfsson 1995, 2000; Utterström 1954.

12

omfattande, och svårarbetat, kartmaterial från storskiftestiden har måst lämnas därhän.

Beträffande städernas jordbruk, se längre fram.

Vad gäller spannmålskvantiteterna anges de oftast i tunnor och underavdelningar av dessa:

fjärdingar, kappar, kannor, spann, halvspann och skäppor. Att skäppor ibland används som mått kan förtjäna en källkritisk kommentar. Skäppans storlek kunde nämligen variera mellan olika landsändar; antingen var den vid denna tid ¼ tunna eller 1/6. Ibland har jag tagit hjälp av bouppteckningarnas prisuppgifter för att avslöja vilka mått som avses, ibland har jag förlitat mig på Sam Owens Janssons måttordbok, som reder ut sådana skillnader.

Det kan tilläggas att agrarhistorikerns vanliga metodiska bekymmer i samband med tunnvolymer, d.v.s. huruvida råge ingår, eventuella övermål o.s.v. knappast berör vår utsädesundersökning. I bouppteckningarna handlar det ganska säkert om den strukna standardtunnan på 146,6 liter.

För län där man odlade höstsäd, svedjeråg eller s.k. vinterråg uppstår vissa tolkningsproblem.

Beroende på när under året dödsfallet ägt rum kan då det redovisade utsädet vara mer eller mindre fullständigt. Före vårsådden kan det endast avse vad som då redan låg i jorden, d.v.s.

vintersäd, eventuellt ”fälle” (svedjeutsäde) o.s.v. Sådana uppgifter skulle kunna ge en kraftig underskattning av utsädet om de togs med i kalkylerna. För att undvika det har jag endast beaktat bouppteckningar som tycks visa det totala utsädet. Ett snabbt sätt att identifiera dem är att se om korn ingår i utsädet. Korn var vid denna tid enbart ett vårsäde och när det låg i jorden bör också allt annat utsäde ha gjort det.

Svedjeuppgifter förekommer ibland i olika områden. De är emellertid svåra att kvantifiera eftersom svedjeråg sällan specificeras efter vårsådden, och alltså kan ingå i ett sammanslaget rågutsäde.

I bilaga 2 visas den excerperingsblankett som använts.

6. Beräkningarna från bouppteckningar

Böndernas resurser

Herlitz och Gadd har i tidigare undersökningar använt bouppteckningar för att uppskatta böndernas jordbruksresurser. Något förenklat kan man säga att de fastställde resurserna per mantal för dödsbona och multiplicerade detta med antalet mantal i undersökningsområdet.

Metoden förutsätter ett omfattande identifieringsarbete med mantalsbestämning arvlåtare för arvlåtare i mantalslängderna.

Herlitz kunde dock i sin undersökning av Skaraborgs län konstatera ett förhållande som blir en arbetsekonomiskt förenklande utgångspunkt för vår statistik: De genomsnittliga

av 1700-talet (de varierade dock mellan perioderna och mellan olika geografiska områden).

Den i det följande använda ”bruksmetoden” undviker den mycket arbetskrävande

identifieringen och mantalsbestämningen av de avlidna i mantalslängderna. Böndernas genomsnittliga resurser per bruk multiplicerat med antalet bönder ger därmed

bondekollektivets totala resurser

31Herlitz 1974 s 221, 233, Gadd 1983 ger i tabell B:8 uppgifter per bruk av olika jordnaturer, men antalet bouppteckningar för denna period är för litet för säkra slutsatser om eventuella skillnader. En undersökning för Kronobergs län gav inte heller några säkra skillnader, antalet frälsebondebouppteckningar var även här lågt. Slutsatsen stöds också av forskningsrön från 1710-talets Närke, enligt vilken den stora bondemassan verkar ha varit förmögenhets- och driftmässigt tämligen homogen oavsett om de brukade skatte-, krono- eller frälsejord (Linde 2000 kap 2.3).

13 Antalet bönder

Hur får vi då reda på hur många bönder det fanns kring 1750? Störst precision skulle man få genom att räkna bondebruken ett och ett i mantalslängderna. Med tanke på att det fanns hundratusentals bönder i landet, skulle det bli ett alltför drygt arbete. Lättare är att använda ståndsstatistikens uppgifter i Tabellverket om ”större och mindre seminanter”. Dessa, vilka exkluderade ståndspersoner och obesuttna, skulle motsvara allmogens alla bönder. Mycket talar för att uppgifterna faktiskt är tillräckligt realistiska för att användas för det slags statistik vi här vill ta fram.

Uppgifterna om seminanter har införskaffats i digital form från

Demografiska databasen i Umeå (DDB).

För några socknar i Kronobergs län där saken enkelt kunde prövas visade

seminantsiffrorna god överensstämmelse med det antal bondebruk man får fram genom noggranna undersökningar i mantalslängderna. I sin detaljundersökning av en

bevillningslängd för Sunnerbo fann Christer Persson 2 514 ”hemmansbruk”. Föreliggande rekonstruktion, till största delen byggd på uppgifterna om seminanter, ger 2 510.

Lars-Olof Larsson räknade till 951 ”brukningsgårdar” i mantalslängderna för Kinnevald (exkl Skatelöv och Växjö landsförsamling) – vår rekonstruktion för samma område visar 942.

För cirka 800 av landets cirka 2 300 socknar saknas tabellverksuppgifter.

Ståndsstatistiken företer alltså en hel del luckor. Det kan bero på att kyrkoarkiven, i vilka primärmaterialet förvarades, gått förlorade. För supplering av seminanter där lokala tabellverksuppgifter för år 1751 saknas har uppgifter hämtats från flera håll:

1) Tabellverksuppgifter från närliggande år (1749-1770) från DDB:s ”Tabellverket på nätet”.

2) Christer Perssons undersökning för vissa områden

3) När de under 1) och 2) angivna källorna inte givit användbara uppgifter återstår att räkna bönderna i mantalslängderna. Detta har ibland kunnat ske genom räkning bonde för bonde, ibland genom längdernas summor för ”behållna rökar” eller dito ”matlag”, som i stort sett motsvarar antalet besuttna bondehushåll (se ”Anmärkningar för enskilda län”).

Den här valda metoden, där bönder endast identifieras i bouppteckningarna, utesluter skattningar av allmogens resurser utifrån mantalet. Metoden bygger på antagandet att alla slags bönder, oavsett jordnatur, i samma område och vid samma tidpunkter, hade

genomsnittligt lika resurser per bruk. Den innebär att man får fram alla bönders

32 Seminanterna återges i Tabellverket fördelade på två kolumner, en för män och en för kvinnor. Som bönder i ett givet område har jag då räknat det högsta talet i endera kolumnen. Detta sätt att räkna kan ge en viss underskattning, dock så liten att man kan bortse från den. Ståndsstatistikens antal seminanter har av forskare för den aktuella tiden ansetts väl motsvara antalet bönder, men bl.a. Nils Wohlin (1912 s 554-558) ansåg att de med tiden, särskilt på 1800-talet, kom att underskatta antalet bruk. En undersökning av Gadd av ett antal socknar i Skaraborg (Gadd 1983 s 84 n 29) bekräftar Wohlins påståenden:

tabellverkets seminanter 1750 var där bara 3 % fler än dem Gadd fann vid en räkning i mantalsängderna. 1850 var dock skillnaden ansenlig: 15 % fler bönder i längderna jämfört med statistiken.

33 Tabellverkets ståndsstatistik har digitaliserats av Demografiska databasen i Umeå. Databasen har hemsida på Internet:

http://www.ddb.umu.se (2010-12-20).

34Persson 1996 s 102.

35 Larsson 1983 s 72. För Almundsryd, Urshult, Jät och Kalvsvik har Lars-Olof Larsson beräknat antalet ”brukningsgårdar”

1750. (Larsson 1983 s 72). Den genomsnittliga skillnaden mellan detta och antalet seminanter i 1751 års ståndsstatistik var bara 1,1 %, dock med avvikelser uppåt och nedåt för de enskilda socknarna på respektive -13, -6, + 9 och + 4 %. Bakom dessa skillnader kan dölja sig felräkningar, sambruk, dold hemmansklyvning, att torpare medräknats, skillnader mellan kyrklig och civil socken mm.

36”Tabellverket på nätet”, http://www.ddb.umu.se/tjanster/tabellverk/ (2010-12-20).

14

Storjordbrukens resurser

Frälsejorden brukades dels av frälsebönder, dels av frälsemän i form av storjordbruk på

avhystes eller i andra former lades in under huvudgården.

Olika slags storbruk kunde också prägla driften på vissa större gårdar på kronojorden, t. ex. officersboställen och prästgårdar.

Arbetet på storjordbruken sköttes inte alltid av underlydande bönder (som traditionellt varit fallet på säterierna) utan alltmer av obesuttna grupper som torpare och statare, drängar eller andra anställda jordbruksarbetare. För att fånga ”storjordbrukarnas” resurser på krono- och frälsejorden får vi ingen hjälp av Tabellverket. Brukningsenheternas storlek varierade starkt.

Av sannolikt arbetsekonomiska skäl föredrog Herlitz och Gadd beräkningar utifrån

Samma linje följs här.

Hur stora var storjordbrukens resurser per mantal? Liknade de böndernas? Skillnader i

driftsformer och brukens tekniska och personella resurser åtföljdes möjligen av skillnader vad gäller djur och utsäde per mantal. I samtiden framhölls storjordbruken som agrartekniskt avancerade och rationellt drivna. Om detta gällt generellt vet vi inte; man kan hypotetiskt anta att några av dem missköttes av exempelvis frånvarande innehavare. Kan de

produktionsmässigt jämföras med någon kategori av mer normala jordbruk? Ofta har

skatteböndernas gårdar ansetts mer intensivt och rationellt skötta än landbors, enkannerligen frälselandbors.

I sina beräkningar av utsädet i Skaraborg kom Herlitz in på problematiken. Antagandet att storjordbruken hade samma utsäde per mantal som genomsnittliga bönder oavsett jordnatur leder enligt honom till en viss underskattning.

Gadd diskuterar eventuella skillnader mellan resurserna på storjordbruken per mantal för tiden kring 1750, men kan inte sägas ha nått några entydiga svar. Han menar dock att storjordbruken produktionsmässigt och mätt i resurser per mantal antagligen mest liknade skatteböndernas, och utgår i sina kalkyler från detta.

I föreliggande statistik har storjordbrukens resurser per mantal fått bestämmas av motsvarande genomsnitt för samtliga bönder (i princip som hos Herlitz). Metoden leder som nämnts möjligen till vissa underskattningar eftersom särskilt frälseböndernas resurser per mantal ansetts vara mindre än andra gruppers. Å andra sidan uppvägs detta av att

frälsebönderna inte lika ofta tycks ha lämnat efter sig bouppteckningar. Genom att multiplicera storjordbrukens mantal med böndernas genomsnittliga resurser per mantal uppskattas så storjordbrukens resurser. En svaghet hos vår valda metod bör nämnas. Den jämställer storjordbrukens fördelning på djurslag och grödor med den hos bönderna, vilket kan ge viss snedvridning i storjordbrukstäta områden.

Storjordbrukens mantal

Trots sagda metodiska grepp finns det skäl att skilja analytiskt mellan böndernas mantal och storjordbrukens, varom mera strax. Hur många mantal omfattade alltså de större jordbruken?

Troligtvis varierade deras mantal över tiden, och växte i slutet av 1700-talet och under 1800-

37 Gadd 2000 s. 212, 214 ff.

38Herlitz 1974 s 212 f., Gadd 1983 s 97.

39Gadd 1983 s 98.

40Herlitz (1974 s 190), som gjort undersökningar av bouppteckningar för områden i Skaraborgs län, fann bara obetydliga skillnader i mantal per bruk för olika bondekategorier vid sin första mätpunkt 1715. Skatte- och kronojord utom

prästgårdarna hade då 0,35 mantal per bruk att jämföra med frälseböndernas 0,37. Men skillnaderna tycks ha ökat över tid:

frälsemantalens utsäde genomsnittligt i fyra fögderier var 18 % mindre än krono- och skattemantalens några decennier före 1770 och 1813 hade skillnaden vuxit till 0,29 respektive 0,38. Det är notabelt att landshövdingar och geografer runt 1750 aldrig tycks skilja mellan olika jordnaturer när de anger utsäde per mantal.

41 Gadd fann för delar av Skaraborgs län, att bouppteckningar från frälsebönder ca.1750 hade 10 % mindre utsäde per mantal än skatte- och kronobönder. Han antog att storjordbruken per mantal rent av kan ha haft något mer resurser än

skattebönderna. Även jämställandet med skattemantalet i resurshänseende kan alltså medföra en viss underskattning men motiveras av brist på bättre uppgifter. Gadd 1983 s 91 n 13, 97, 99.

15

talet då godsbildningen tilltog (se ovan). Några heltäckande summeringar av denna jords mantal finns inte i det samtida källmaterialet.

En möjlig lösning är att gå igenom enhet för enhet i mantalslängderna och därvid summera storjordbrukens mantal. Men en sådan

genomgång för alla landets socknar vore en alltför stor arbetsinsats och har därför bara gjorts undantagsvis.

Ytterligare ett sätt att bestämma deras mantal finns dock. Därvid kan tre slags möjliga storjordbruk hållas isär: 1) säterier, 2) civila och militära boställen, samt 3) prästgårdar.

Förekomsten av större civila och militära boställen framgår av tidens geografiska litteratur, som ibland ger deras mantal. Dessa kan annars erhållas från ortnamnslitteraturen.

Säteriernas mantal hämtas lämpligen ur mer tidsnära källor – mantalslängder, tryckta redogörelser från tiden, ortnamnslitteraturen m.m. Särskilt skall Eric Tunelds svenska 1700-talsgeografi framhållas när det gäller att hitta kategorierna 1) och 2).

Ibland kan uppgifter från det militära indelningsverket vara till hjälp. En fördel är att mantalen förblev praktiskt taget oförändrat fr.o.m. frihetstiden. Det gör att senare uppgifter än dem från cirka 1750 ibland kan utnyttjas. Prästgårdarnas mantal kan sålunda tas fram från en tryckt sammanställning från 1838.

När sistnämnda metod prövades uppstod dock snart problem. Det visade sig att de insamlade uppgifterna om boställens och säteriers mantal ofta inte alls mätte i vilken mån de verkligen drevs i storjordbruksform. Vad man kan vara säker på är bara att de avspeglar ägt eller

utarrenderade till bönder. Ett löjtnantsboställe om t. ex. 2 mantal, kunde drivas som 6 självständiga bondebruk. Dessa bönder ingår då bland de seminanter vi ovan använde för att uppskatta böndernas jordbruksresurser, vilket skulle resultera i dubbelräkningar om det inte beaktades.

För att få ett visst grepp om de militära och civila boställenas i egen regi brukade mantal har här en annan, mer indirekt, väg prövats;

resonemanget bygger på antagandet att bondebrukens storlek, mätt i mantal, varierade mellan olika landsdelar, men var någorlunda lika i mindre områden som härader. Genom den nyss nämnda inventeringen av säterier och boställen kan landets socknar delas upp i två slag, de som hade och de som inte hade någon gård av kategori 1) och 2). För de säteri- och

boställesfria socknarna är det sedan lätt att räkna fram resurser per mantal genom att dividera totala bonderesurserna enligt föregående avsnitt med socknarnas totala mantal (minus den eventuella prästgårdens eftersom den praktiskt taget aldrig var utarrenderad). Därefter räknas sådana sockenresurser per bondemantal om till häradsgenomsnitt. Säteriernas och boställenas mantal i de socknar som hade sådana uppskattas slutligen genom att från dessa socknars totala mantal dra bondejordbrukens, beräknade som (antalet seminanter * böndernas häradsvisa medelmantal för de säteri- och boställeslösa socknarna).

Varför behöver vi då över huvud taget urskilja storjordbrukens mantal? Går det inte att direkt använda sig av resursmedeltalen per mantal från de säteri- och boställesfria socknarna

42Stefan Björklund visade i ”Jordägare och jordintressen på 1823 års riddarhus”, Statsvetenskaplig Tidskrift, Ny Följd.

Utgiven av Fahlbeckska stiftelsen, Årgång 67, 1964, häfte 2-3 (På Internet

http://www.sciecom.org/ojs/index.php/st/article/view/2801/2366, 2010-11-08) på de stora svårigheterna att komma åt alla olika stattjänstemäns boställen. I Emigrationsutredningens del XII finns tabeller som anger mantalets fördelning på storleksklasser. Det är frestande att ta t. ex. alla mantal över ¾ och räkna dem som storjordbruk. Tyvärr avses dock det ägda mantalet, inte brukningsdelarnas (brukens), varför materialet inte går att använda för våra syften (se Herlitz 1974 s. 166 ff.).

43 Beträffande de militära särskilt C. Grills: Statistiskt sammandrag af Svenska indelningsverket (1855-1858) Faksimilutgåva 1978.

44 Flera upplagor förekom. Här har följande använts: Tuneld, Eric, Geographie öfwer Sweriges rike, författad af ... Eric Tuneld. Femte uplagan, mycket tilökt och förbättrad. Stockholm 1773.

45 Westerling 1838.

46 Här kan naturligtvis resultatet emellanåt bli både över- och underskattningar av säteri- och boställesmantalen. När detta slags beräkning ibland gett ett större mantal än socknens totala, har alla storjordbruk utom prästgården antagits vara utarrenderade. Bondejordbruken motsvarar då socknens totala mantal minus prästgårdens.

16

också på de som hade sådana storjordbruk? Jodå. Om vi enbart kunnat gå på

bouppteckningsuppgifter hade detta antagligen gett acceptabla skattningar. Men, som framgått, saknar inte sällan bouppteckningarna uppgifter om utsädet. För några län måste vi därför använda tiondesättningsuppgifter eller själva tiondet. I det sammanhanget blir det nödvändigt att göra tillägg för storjordbruk som var befriade från tiondet. Här behövs en uppskattning av deras mantal. Av praktiska skäl tas de fram och används på beskrivet sätt för hela landet vid statistikkonstruktionen.

De obesuttnas resurser

Till landsbygdens jordbruksresurser hörde också de obesuttnas, i första hand torparnas och soldaternas. Bouppteckningar efter obesuttna är på de flesta håll mycket fåtaliga cirka 1750.

För t. ex. Kronobergs län har jag bara funnit en enda torpare med specificerat utsäde (0,83 tunna råg och 1 tunna korn), en frälsetorpare i Sunnerbo 1765, fastän sådana torpare enligt tabellverkets ståndsstatistik fanns till ett antal av bortåt 700 (statistiken skiljer vid denna tid på

hur det kunde se ut. Gadd fann t. ex. hos tre torpare i Skaraborgs läns slättbygd knappt 3 tunnor utsäde i snitt före 1775, för samma läns skogsbygd fann han bara en enda

torparuppteckning före 1775 och den uppgav 1,1 tunna utsäde.

Vad gäller djurinnehav fann Gadd 6,3 Ne, nötkretursenheter i snitt hos några torpare cirka 1750 i Skaraborgs läns slättbygd, 4,5 hos ett litet antal i samma läns skogsbygd 1770- 74.

Något sådant verkar ha gällt också i många andra delar av landet.Dessa torpares boskap mäter sig väl med många bönders. Men även fattigare torpare fanns, som t. ex. den från Norrvidinge 1765 som bara hade 2 får och 1 lamm.

Gadd ansåg att statistikens ”torpare utan utsäde” resursmässigt var att jämföra med

något eller några enstaka djur och någon liten kåltäppa eller lycka.

Sett till hela den jordbrukande befolkningen var de mycket fåtaliga, t. ex. cirka 170 av runt 13 000 hushåll i hela Kronobergs län.

Till de obesuttna hörde också de indelta soldaterna, ryttarna och båtsmännen. Också för denna kategori är antalet bouppteckningar i regel få. Flera bouppteckningar efter soldater upptar två kor men också en del smådjur.

Det ligger nära till hands att, i likhet med Gadd, bedöma de obesuttna genom att multiplicera deras genomsnittliga resurser enligt bouppteckningarna med gruppens antal.

Liksom beträffande bönderna ger torparnas uppteckningar generellt de mest fullständiga och säkraste uppgifterna om boskapen. Utsädesuppgifter är ytterst sällsynta. De magra uppgifterna om torpare har fått motivera valet av en något modifierad metod. Metoden bygger på flera antaganden. Jag har, för det första, förutsatt att bouppteckningarnas torpare i regel motsvarat Tabellverkets ”torpare med utsäde”. Det andra antagandet är att eventuella ”torpare utan utsäde” kan likställas med personer som i bouppteckningarna kallas ”backstugusittare,

”inhyses” o.s.v. (jämför Gadd ovan). Jag har vidare antagit att bouppteckningstorparna, precis som många bönder, i regel haft utsäde, men att detta ofta inte blivit nedtecknat. Metoden innebär slutligen att jag, av beräkningstekniska skäl, uppskattat torparnas resurser utifrån deras kor. Övriga resurser antas ha stått i samma proportion till korna som hos bönderna.

47Gadd 1983 s 94, 106.

48Gadd 1983 s 117, 125. Med Ne avsågs ett sätt att utifrån värdet sammanräkna olika slags boskap. 1 häst = 1,5 Ne; 1 unghäst = 0,75 Ne; 1 nötkreatur = 1 Ne; 1 ungnöt eller kalv = 0,5 Ne; 1 får = 0,1 Ne; 1 get = 1/12 Ne; 1 svin = 0,25 Ne.

(Hannerberg 1971 s 97 f.). Skalan bör endast tillämpas på tiden före 1800-talets stora avelsförändringar.

49 Gadd 1983 s 321.

50 Tekniskt har detta skett genom att totalt mantal i socknen ökats med ett fiktivt mantal för torparna och socknens totala resurser räknats upp härefter. Där häradsgenomsnitt kunnat tas fram har detta använts, för övriga härader har respektive länssiffror använts.

17

I likhet med vad som var fallet för storjordbruken innebär beräkningsförfarandet att torparnas grödors och djurslags fördelning i statistiken blir densamma som för bönderna. Detta är säkert en förenkling. Man vill gärna tänka sig bl. a. mer småboskap och färre dragare hos de

obesuttna än bland bönderna, och att torpare föredrog hästen, som den mest allsidige dragaren.

För soldater, båtsmän och ryttare har det också varit nödvändigt att p.g.a. de fåtaliga bouppteckningarna hämta uppgifter från andra håll. Soldaternas äng, d.v.s. fodermängd till eventuell boskap, och utsäde normerades genom länsvisa kontrakt och förordningar i slutet av 1600-talet (för t. ex. Kronobergs län1685 respektive 1693). Enligt dessa bestämmelser skulle soldaten förfoga över åker till ett halvt tunnland och årligen erhålla två lass hö.

Det

motsvarar vinterfoder till 2 Ne, vilket grovt sett bekräftas av en del bouppteckningsuppgifter om just två kor. Liknande kontrakt finns för de flesta län (se bilaga 3).

Beräkningarna har skett på analogt sätt som för torparna där jag endast beaktat korna.

Möjligen uppstår en viss underskattning eftersom nyodling i någon mån kan ha ägt rum också på soldattorpen från tidpunkten för soldatkontraktens ingående vid slutet av 1600-talet till den här aktuella mätpunkten kring 1750. I bilaga 6 ges en häradsvis sammanställning av

bouppteckningsuppgifter för torpare och soldater, där sådana påträffats.

De eventuella resurserna hos ”torpare utan utsäde” torde vara så obetydliga att de kan lämnas därhän.

Antalet obesuttna

Hur många var de obesuttna? Även här erbjuder Tabellverket ett enkelt alternativ till

arbetskrävande genomgångar av mantalslängderna. Uppgifter finns om såväl torpare med som utan utsäde.

Hur säkra tabellverksuppgifterna är eller hur prästen räknade fram dem vet vi inte.

DDB har alltså anlitats för att få fram antalet torpare med utsäde, torpare utan utsäde samt soldater (inkl ryttare dragoner och båtsmän) från Tabellverket 1751.

För socknar där Tabellverkets primärstatistik gått förlorad skattar jag torparnas antal, i första hand från närliggande tabellverksår. Oftast har jag dock gjort interpoleringar av torpare/mantal från grannsocknar som har tabellverksuppgifterna i behåll. Den sociala strukturen torde i många fall ha varit likartad i närliggande områden. Tillvägagångssättet kan försvaras med att den sammanlagda missvisningen ofta är obetydlig. För Kronobergs län 1751, exempelvis, rör det sig endast om cirka150 hushåll av 13000.

Soldaternas, båtsmännens etc. antal har också hämtats från tabellverket.

Ståndsstatistikens siffror förefaller här mycket pålitliga, då de nästan alltid ligger mycket nära dem i Grills statistik från 1850-talet över det ständiga knektehållet och indelningsverket, en över tid mycket stabil organisation.

Där Tabellverkets statistik saknas har uppgifter från cirka1810 anlitats.

*

En jämförelse av länssiffror, återigen med Kronoberg som exempel, visar att våra kalkyler över de olika kategoriernas numerärer av allt att döma hamnar ganska rätt. Tabellverkets länssummeringar ger för länet 1751 9 516 seminanter, 978 torpare med och utan utsäde samt 1 813 soldater.

Den nyss beskrivna rekonstruktionen visar på 9 376 seminanter, 665 torpare

51 Weidenhielm 1891 s 326 ff, 158 ff.

52 Torpare och soldater återges i tabellverket med två kolumner, en för män och en för kvinnor. Som torpare med utsäde har jag räknat det högsta av dito manliga eller kvinnliga. På samma sätt har jag gjort med torpare utan utsäde. Detta sätt att räkna kan ge en viss underskattning, dock så liten att man kan bortse från den. För att skatta antalet soldater och ryttare har jag bara gått på manliga kolumnen.

53 Torpare med och utan utsäde har de kanske tagit fram med hjälp av husförhörs- eller mantalslängderna, personkännedom eller på annat sätt.

54 C Grill: Statistiskt sammandrag af Svenska indelningsverket (1855-1858). Faksimilutgåva 1978.

55Minnesskrift med anledning av den svenska befolkningsstatistikens 200-åriga bestånd, Statistiska Centralbyrån. Stockholm 1949.