Från de facto till de jure: En komparativ studie mellan tre post-sovjetiska territoriers väg mot diplomatiskt erkännande

(1)

Från de facto till de jure

En komparativ studie mellan tre post-sovjetiska territoriers väg mot diplomatiskt erkännande

Författare: Dennis Fridén Handledare: Bosse Hansson Examinator: Hans Andrén

Självständigt arbete 15hp

(2)

Abstract – From de facto to de jure: A comparative study between three post-Soviet territories path towards diplomatic recognition

The purpose of this essay has been to study how well three post-Soviet de facto states live up to the definition of the concepts of state and sovereignty.

Basically, the focus has been to, with the help of an analysis scheme

constructed specifically for this study, analyse the situation the three de facto states are currently in and then compare their situations to one another. With the study I want to show that the history of the de facto states, as well as their current legal status, carry with them differences and similarities that play a major role in their future.

By analysing a number of scientific articles and other research material within the social science sphere, I have been able to compile a table that shows how well the case studies live up to the seven criteria of the state outlined by Martin Glassner in Political Geography (2004). The main result of the study has been that various historical and demographic circumstances in the three de facto states have distinguished them from one another during the more than three decades that have passed since the fall of the Soviet Union. However, this is in stark contrast to the strong ties they all have to a patron state, which in all cases is crucial to the legal state of limbo they are all currently residing in.

Nyckelord

Stat, Suveränitet, De facto stat, Abchazien, Nagorno-Karabach, Transnistrien, Georgien, Azerbajdzjan, Moldavien.

Tack

Tack till Bosse Hansson för mycket god handledning. Tack till min sambo Rebecka och till min vän Alva för ert stöd i stunder av oro och frustration.

(3)

Innehållsförteckning

1 Introduktion 1

1.1 Inledning 1

1.2 Problemformulering 1

1.3 Syfte och frågeställningar 6

1.4 Disposition 6

2 Metod 7

2.1 Undersökningsdesign 7

2.2 Metodval 7

2.3 Analyschemat 8

2.4 Komparativa metoders begränsningar 9

2.5 Källmaterial 10

2.6 Avgränsningar 11

3 Teoretiskt ramverk 12

3.1 Teoretiska överväganden 12

3.2 Begreppsapparat 13

3.3 Tidigare forskning 17

4 De facto staternas ursprung 20

4.1 Abchazien 21

4.2 Nagorno-Karabach 25

4.3 Transnistrien 30

5 Resultat 34

5.1 Hur väl motsvarar de facto staternas nuvarande situation innebörden

av begreppen stat och suveränitet? 34

5.2 Hur har secessionsprocessen påverkat migration och den etniska

sammansättningen i de tre områdena? 39

(4)

5.3 Vilka likheter och skillnader finns i respektive de facto stats kamp

för suveränitet? 41

6 Analys 44

6.1 De facto staters politiska och juridiska status 44 6.2 Konflikternas inverkan på regionernas demografiska

sammansättningar 45

6.3 Likheter och skillnader i de facto staternas resa mot diplomatiskt

erkännande 47

6.4 Slutsatser 49

7 Didaktisk reflektion 51

(5)

1 Introduktion

1.1 Inledning

Studien uppkom genom en kombination av mina intressen för modern politisk historia och politisk geografi. Det historiska intresset berör främst efterkrigstiden, kalla kriget och livet bakom järnridån. En sammanslagning mellan det intresset och det massiva politisk-geografiska sprängstoff som Sovjetunionens kollaps gav upphov till, ledde fram till en studie om de politisk-geografiska anomalier som uppkom i gränslandet mellan två tidsepoker. De facto staterna Abchazien, Nagorno-Karabach och Transnistrien kom att bli studieobjekten i den här uppsatsen.¹

1.2 Problemformulering

Efter Sovjetunionens upplösning 26 december 1991 omformerades den forna supermakten till 15 separata republiker. De territoriella gränser som kom att definiera republikerna var nedärvda från Stalin under hans era som ledare i Sovjet och var i bästa fall slumpmässigt dragna, i värsta fall medvetet splittrande i sin natur, och stämde högst sällan särskilt väl överens med etniska, språkliga eller kulturella gränser.²

De politiska eliter som kom att ta över makten i de nya republikerna under 1990-talet stod inför en mängd olika problem och inte minst gällde det brist på lojalitet från sina befolkningar, alltså brist på intern legitimitet, då stats- och nationsbyggandet skulle tillta. Stora delar av befolkningen var tillsynes identitetslös i det vakuum som sovjetsamhället lämnat efter sig.

1 De facto stat, en stat som existerar i realiteten men inte i juridiska sammanhang.

2 Kolossov, 2003. s.252.

(6)

Post-sovjetiska identiteter

Avsaknaden av folklig lojalitet krävde politiska åtgärder för att stärka såväl etniska som nationella identiteter.³ Utöver det hade Sovjetunionens

massförflyttningar av människor under 1900-talet lett till kraftigt förändrade demografiska uppsättningar i det post-sovjetiska rummet. Samtliga av de 15 nya republikerna hade inte minst betydande ryska minoriteter inom sina gränser vid Sovjets kollaps 1991.⁴

Många av de olika etniska identiteter som legat till grund för hela den sovjetiska befolkningen, som levt sida vid sida i närmare ett sekel och vars relationer upptill nu varit fredliga kom att hamna i konflikt. De politiska initiativen i de 15 nya, och än så länge relativt identitetslösa,

statsbyggnationerna lyfte fram nationalistiska agendor som kom att framhäva etniska och kulturella skillnader mellan människor på ett sätt som inte alls gjorts under Sovjettiden. Det i sin tur gav upphov till splittringar och spänningar som inte sällan resulterade i öppen konflikt mellan den titulära nationen – alltså den etniska majoritet efter vilken nationen är döpt – och etniska minoritetsgrupper.

Ted Gurr menar att ju mer framträdande de etniska identiteterna är i samhället desto högre är risken för konflikt. I förlängningen innebär det enligt Gurr att ju längre konflikterna pågår, och ju mer de ökar i intensitet, desto mer växer klyftan mellan de olika etniska identiteterna.⁵ Drobizheva har också understrukit att enligt en mängd opinionsmätningar i Ryssland är etnisk identitet enbart på fjärde eller femte plats bland olika

identitetsfaktorer, bakom exempelvis könstillhörighet och andra

3 Etnisk identitet och Nationell (stats-politisk) identitet, skiljer sig på så sätt att den tidigare beskriver den egna individens identifikation med den eller de etniska grupp(er) som hen anser sig tillhöra. Den senare beskriver individens identifikation med sin födelseplats och/eller den stat hen föddes i – Kolossov, 2003. s.252.

4 Kolossov, 2003. s.252.

5 Kolossov, 2003. s.253.

(7)

grupptillhörigheter. Drobizheva menar att det pekar på att om den etniska identiteten ökar i betydelse, befinner sig samhället inte längre i det normala.⁶ Just begreppet identitet, mängden olika identiteter och relationerna emellan dem är en nyckel för förståelse kring de konflikter som uppstått i det post- sovjetiska rummet. De många överlappande etniska och nationella identiteter som existerar här och som flutit samman, delats upp, flyttats och flyttats igen, genom folk- och gränsförflyttningar, gör att den rent territoriella faktorn i det lapptäcke av identiteter som existerar i det post-sovjetiska rummet är betydande.⁷ Kolossov sammanfattar det hela genom ett exempel från några kollegors studier i östra Ukraina och med hjälp av begreppet matrioshka-nationalism:

[…] from the Russian dolls that are hidden inside each other – describes adequately the post- 1989 political developments in former Eastern Europe. For example, in East Ukraine political geographers identified up to six identities – Soviet, Ukrainian national, Ukrainian ethnic, Russian national and ethnic, and then regional and local ones layered within each like the dolls.⁸

I och med att utvecklingen av en mixad hierarki av olika territoriella identiteter och statsbyggnadsprocessen som nu skulle starta, sammanföll i tid, så uppstod de interna legitimitetsproblem som nämnts ovan för många av de 15 nya republikerna. De nya staterna påbörjade, med hjälp av olika

politiska verktyg såsom språkpolitisk styrning exempelvis genom

förbjudandet av språk och instiftandet av ett nationellt språk, diverse insatser för att stävja oro och öka sin egen legitimitet. De brukade massmedial styrning och skapade ett nationellt informationsrum genom bland annat spridande av desinformation och uteslutande av språkliga minoriteter i nyhetsrapporteringar.

6 Kolossov, 2003. s.252.

7 Kolossov, 2003. s.253–254.

8 Kolossov, 2003. s.254.

(8)

Dessutom konstruerade de nationella myter och andra identitetsformerande narrativ genom inte minst skol- och utbildningsväsendet. Detta i syfte att lägga grunden för de nya nationella identiteterna.⁹

Post-sovjetiska utbrytarkonflikter

Det är i följande del av detta inledande kapitel som vi når fram till det som uppsatsen kommit att handla om. De tre post-sovjetiska konflikter med diverse etniska aspekter som kommit att bli varaktiga och som givit upphov till de facto staterna Abchazien, Nagorno-Karabach och Transnistrien med respektive nationella och etniska identiteter. Hur uppkom då dessa

statsbildningar och varför är de värda att studeras?

Till att börja med, Abchazien uppstod ur etniska spänningar mellan de georgiska och abchaziska folken som till stor del vilar på de administrativa reformer som genomfördes i Sovjet under Stalin-tiden och som underordnade abchazierna under Georgien. Upprepade försök till ökat självstyre ledde i och med Sovjetunionens kollaps till en konflikt som i stor utsträckning drev de etniska georgierna från Abchazien och gav den nya statsbildningen utrymme att växa.¹⁰

Nagorno-Karabach har sin bakgrund i de etniska och kulturella olikheter som existerar mellan de kristna armenierna och de turkisk-besläktade muslimska azererna. Stalins administrativa underordnande av den etniskt armeniska populationen i Nagorno-Karabach under Azerbajdzjanska SSR har givit upphov till skilda motiverade anspråk på regionen.¹¹

Avslutningsvis, Transnistrien uppkom ur en etno-territoriell konflikt mellan den nya Republiken Moldavien, vars politiska riktning vände sig alltmer från öst mot Rumänien och västra Europa, och mer ryssvänligt inställda

9 Kolossov, 2003. s.257–265.

10 Yemelianova, 2015. s.223.

11 Yemelianova, 2015. s.222–223.

(9)

milistrupper på floden Dnestrs östra strand. Den vapenvila som förhandlades fram med hjälp av Ryssland och OSCE (Organization for Security and Co- operation in Europe) blev varaktig men de två staterna har under åren som gått fortsatt att växa allt längre ifrån varandra.¹²

Studievärdet

Det som gör de facto staternas säregna politiska status värda att studera är inte minst de frågor som dyker upp gällande vad som händer när ett imperium kollapsar, ett maktvakuum uppstår och nya stater formeras. Det berör också olika etniska sammansättningars relationer och förändringar när de utsätts för nationalistiska krafter. Det berör nationalistiska krafters

inverkan på ojämlikheter och förtryck av minoritetsgrupper. Det vidrör också de secessionistiska krafter som sätts i rörelse när minoriteter upplever

förtryck och rädsla inför sin framtida status i samhället.¹³

I de fall som studerats här kvarstår, nästan 30 år senare, territoriella oklarheter, kartografiska anomalier och kyliga relationer.

Frågorna som kvarstår handlar om vad en stat egentligen är och när en stat kan anses vara suverän. Diplomatiskt erkännande tycks vara en faktor och som i allra högsta grad spelar en roll i den här studien.

Avslutningsvis kvarstår frågor om studiens rent didaktiska syfte och hur den kan tänkas komma till nytta i ett undervisningssammanhang. I Kapitel 7 följer en didaktisk reflektion som presenteras och diskuteras med hänvisning till styrdokument samt didaktisk litteratur, som därigenom bäddar för ett framtida yrkesutövande där resultatet av denna studie kan antas komma undervisningen till gagn.

13 Secession, ett begrepp som innebär utbrytning; fraktionsbildning. Har ofta förekommit i samband med historiska texter om sydstaternas utträde ur den nordamerikanska unionen 1860–1861. SAOB, 1965.

(10)

1.3 Syfte och frågeställningar

Syftet med uppsatsen är att studera hur väl tre post-sovjetiska de facto stater lever upp till innebörden av begreppen stat och suveränitet. Studien jämför de tre entiteternas förutsättningar att uppnå ovan nämnda förhållanden och i så fall hur respektive de facto stats väg dit kan tänkas se ut. Vidare ingår också att beakta en demografisk aspekt i uppsatsen som ämnar studera de tre områdenas situationers inverkan på de etniska sammansättningarna i

respektive de facto stat. Avslutningsvis ämnar uppsatsen vidröra den

didaktiska sfären och där reflektera över studiens resultat och dess eventuella nytta i ett undervisningssammanhang. Syftet sammanfattas av följande frågeställningar:

1. Hur väl motsvarar de facto staternas nuvarande situation innebörden av begreppen stat och suveränitet?

2. Hur har secessionsprocessen påverkat migration och den etniska sammansättningen i de tre områdena?

3. Vilka likheter och skillnader finns i respektive de facto stats kamp för suveränitet?

1.4 Disposition

Uppsatsen inleds med ett introducerande kapitel där studieämnets

problemformulering presenteras samt syfte och frågeställningar redogörs för.

Vidare presenteras den metod och de metodologiska angreppssätt som arbetet bygger på. Därefter följer ett teoretiskt avsnitt som redogör för eventuella ämnesteoretiska överväganden som gjorts samt redovisar den begreppsapparat som kommit att bli central för studien, följt av en redogörelse för studiens resultat och efterföljande slutsatser. Uppsatsen avslutas med en yrkesrelaterad didaktisk reflektion.

(11)

2 Metod

I följande kapitel redogörs för den metod och de metodologiska ansatser som brukats i arbetet med den här uppsatsen. Målet med kapitlet är att presentera och motivera användandet av en komparativ ansats samt brukandet av ett analysschema i arbetet med politisk-geografiska fallstudier likt denna.

2.1 Undersökningsdesign

Studien är genomförd som en jämförande fallstudie där tre studieobjekt, Abchazien, Nagorno-Karabach och Transnistrien, studerats och analyserats.

Därefter har diverse komparativa inslag använts, däribland ett analysschema (se tabell 1) som konstruerats specifikt för den här studien och som avser jämföra de facto staternas utveckling på väg mot internationellt erkännande och de jure status.¹⁴

2.2 Metodval

Komparativ metod är en beprövad sådan i det samhällsvetenskapliga forskningsfältet, inte minst för att studera politiska likheter och skillnader mellan länder, vilket också råkar vara en del av uppsatsens syfte.¹⁵ Denk uttrycker sig enligt följande:

”Vad som kännetecknar komparativa studier är ett antagande om att det finns likheter och skillnader mellan länder som är viktiga att studera för att få förståelse för politik.”¹⁶

Precis det antagandet har spelat en stor roll för studien. Vetskapen om de facto staternas existens väckte vidare frågor om deras inneboende likheter och skillnader. Därav blev komparativ metod den självklara vägen framåt.

14 de jure, ”i kraft av lagen.” – SAOB, 2009.

15 Denk, 2002. s.7.

16 Denk, 2002. s.7.

(12)

Det är dock viktigt att påminna sig själv om att det grundläggande syftet med komparativa studier är ”att få förståelse för politiska system, deras

uppbyggnad, orsaker och betydelse.”¹⁷ Det är ur ovanstående perspektiv som uppsatsens vidare metodologiska syften avgränsas och preciseras.

Det finns tre olika typer av komparativa studier, beskrivande-, förklarande- och prediktionsstudier. Ovanstående kommer inte att redogöras för i vidare detalj men det bör nämnas att studien faller inom kategorin förklarande studier då den tar sig an att inte bara beskriva hur situationen ser ut och eventuella likheter och skillnader, utan också att med hjälp av teori söka förklara hur och varför likheterna och skillnaderna uppstått.¹⁸ Den teoretiska ansatsen klargörs i följande kapitel och innefattar begreppsapparaten i kombination med Glassners teori som i sin tur används i form av analysschemat.

2.3 Analysschemat

Analysschemat (se tabell 1) som studien bygger på har konstruerats utefter uppsatsens begreppsapparat (som presenteras i följande kapitel) och i sin helhet bygger den på de sju kriterier för en stat som Martin Glassner redogör för i Political Geography (2004).¹⁹ Analysschemat är konstruerat specifikt för den här uppsatsen men är tungt inspirerat av Glassners sju kriterier och kom att brukas för detta syfte.

Det finns, inom inte minst statsvetenskapen, redan färdigkonstruerade teorier och analysscheman som kan brukas i den här typen av syfte.²⁰ Inför arbetet har dessa dock frånsetts då geografin är ett ytans ämne och därför krävde ett

17 Denk, 2002. s.8.

18 Denk, 2002. s.12.

19 Glassner & Fahrer, 2004. s.31–32.

20 Denk, 2002. s.16–20.

(13)

analysschema mer anpassat för dess syften. Glassners sju kriterier kom då väl till pass.

Analysschemat bygger på kriterierna: (1) Territorium; (2) Permanent bofast befolkning; (3) Regering; (4) Organiserad ekonomi; (5) Fungerande

infrastruktur; (6) Suveränitet; (7) Erkännande. De sju sammantaget kan anses på ett adekvat sätt beskriva en stats förhållande till stats- och

suveränitetsbegreppen, vilket också är det huvudsakliga syftet med uppsatsen.

2.4 Komparativa metoders begränsningar

Problematiken med metodvalet ligger främst i dess rent komparativa natur och därmed i eventuella felsteg som kan tänkas tas i arbetet med jämförelsen.

Ett problem vid komparativa studier är den om samband och antaganden om samband. Att samband mellan olika politiska och geografiska företeelser finns är kanske inte svårt att påvisa, men att utröna vilken faktor som påverkar vilken, alltså vilken faktor som är oberoende och vilken som är beroende är ofta en tolkningsfråga.²¹ Detta kan åtgärdas med hjälp av

tidsperspektivet då ett samband uppstår först när en företeelse uppkommit till följd av en annan.²²

Det har dock inte alltid varit möjligt att beakta ovanstående problem inom ramen för denna studie då den till stor del bygger på resultat av andra forskare som inte nödvändigtvis själva använt sig av tidsaspekten för att komma runt problemet.

Vidare är eventuella exogena faktorer – det vill säga faktorer som inte beaktats i analysen men som ändå kan antas ha en påverkan – ett problem, inte minst i relation till själva analysschemat.²³

21 Denk, 2002. s.73–74.

22 Denk, 2002. s.73–74.

23 Denk, 2002. s.75.

(14)

Schemat är ju begränsat till de sju kriterier som nämnts ovan men studien kan omöjligen påvisa eller lyfta in alla andra eventuella påverkansfaktorer som kan antas haft en inverkan på de facto staternas förhållande till

begreppen stat och suveränitet. Naturligtvis kommer några exogena faktorer att framträda i studiens resultat som en följd av de eventuella faktorer av intresse som förekommer i källmaterialet. Att uttala sig om tänkbara andra sådana är dock en omöjlighet.

Avslutningsvis bör nämnas det som kallas för Galton’s problem, alltså antagandet att varje enskilt land som förekommer i studien är att betrakta som ett självständigt fall, fri från påverkan från övrigt förekommande länder i studien.²⁴ Exempelvis kan landet x antas påverka landet y genom handel eller diverse diplomatiska handlingar. Ett exempel mellan fallen i den här studien kan antas beröra deras erkännande av varandra. Med bland annat denna faktor i beaktande kan studien värja sig en aning mot det problemet.

2.5 Källmaterial

Källmaterialet till studien består främst av forskningsartiklar inom den samhällsvetenskapliga forskningssfären, såväl från statsvetenskapen och internationell rätt som från kulturgeografin och mer specifikt den politiska geografin. Artiklarna riktar sig i synnerhet mot studiet av post-sovjetiska de facto stater men även i allmänhet mot secessionsprocesser och dess

tillhörande konsekvenser såsom folkförflyttningar, IDP:s (internally displaced persons) och etniska konflikter. Artiklarna har sökts fram genom universitetsbiblioteketssökmotor OneSearch med hjälp av sökord som Political Geography, De-facto States, State, Sovereignty, Post-Soviet, Secession, Autonomy, Minorities och Recognition.

24 Denk, 2002. s.76–77.

(15)

Artiklarna har sedan sorterats ut baserat på deras lämplighet för studiens syfte och frågeställningar.

Eventuella brister i källmaterialet kan alltså främst härledas till den

problematik som redogjorts för ovan kring komparativ metod. Framför allt då studierna som använts som källmaterial inte nödvändigtvis själva brukat komparativ metod och därmed inte heller värjt sig inför den typ av

problematik som deras resultat nu utsätts för.

Utöver ovanstående material förekommer viss didaktisk litteratur till stöd för den yrkesinriktade didaktiska reflektion som avslutar uppsatsen.

2.6 Avgränsningar

Tidigt i uppsatsarbetet behövdes en avgränsning göras i relation till de de facto stater som studien hade för avsikt att studera och komparera. Beslut fattades i samspel med handledare om att tre var ett lagom antal entiteter för arbetets omfång. Av främst intressemässiga skäl var det redan klart att samtliga tre entiteter skulle ha det gemensamt att de tillhör den post- sovjetiska sfären. Fyra klara alternativ tornade då upp sig; Abchazien, Nagorno-Karabach, Transnistrien och Sydossetien.

Den sistnämnda av staterna föll bort då det – som redogörs för i följande kapitel – efter närmare efterforskning visat sig att den inte på samma nivå som de övriga eftersträvat suveränitet över sitt eget territorium. Enligt den terminologi som arbetet utgått ifrån klassas Sydossetien då som en icke- erkänd stat snarare än en de facto stat.

Då uppsatsen författas inom ramen för en ämneslärarutbildning i

geografiämnet krävs av förklarliga skäl någon form av didaktisk ansats i studien. Med hänvisning till uppsatsens omfång och mängden övrigt material har den delen avgränsats till att omfatta en didaktisk reflektion i slutet på uppsatsen.

(16)

3 Teoretiskt ramverk

I följande kapitel redogörs för den teoretiska ansats som arbetet med uppsatsen inneburit. Det innebär främst de olika överväganden som gjorts i relation till studiet av den politisk-geografiska sfären samt en presentation av den begreppsapparat som uppsatsen innefattar. Slutligen presenteras en del tidigare forskning som kommit att spela en viktig roll för studien.

3.1 Teoretiska överväganden

Den politiska geografin utvecklades under sent 1800-tal och har tätt kopplats samman med tysken Friedrich Ratzels arbeten, som förvisso var

banbrytande, men som sedermera alltmer kom att knytas till termen geopolitik och ett slags rättfärdigande av tysk expansionism, lebensraum, under första och andra världskrigen.²⁵

Under efterkrigstiden kom den politiska geografin därför att hamna i den så kallade akademiska kylan och blev därmed för en tid persona non grata i den kulturgeografiska sfären. Ämnet kom successivt tillbaka under 1970-talet främst genom valgeografin, alltså studiet av politiska val.²⁶ Detta ledde till utvecklingen av en form av systemsyn inom den politiska geografin som bland annat medförde studiet av processer snarare än platser.²⁷

Breddandet av ämnet har givit upphov till basen för studier likt den här då det utvecklat ämnet till att behandla bland annat politik ur civilbefolkningens perspektiv såväl som post-koloniala studier och en förändrad syn på

maktperspektivet inspirerad av Michel Foucault.²⁸

25 Jones, 2015. s.5.

26 Jones, 2015. s.9.

27 Jones, 2015. s.9–12.

28 Jones, 2015. s.11–12.

(17)

Han lyfte rummets nödvändighet för utövandet av makt och föreslog också en motkraft till makten, nämligen just motståndet eller oppositionen.²⁹ Den rumsliga aspekten av maktutövningen menade Foucault, gäller inte minst statens brukande av makten genom såväl fysisk kontroll av territorium som genom tolkningen av det geografiska rummet på en karta eller med hjälp andra diskursiva verktyg.³⁰

Post-koloniala influenser medförde också en hel del kritik mot den

västcentrerade geografiska diskurs som förekommit tidigare och akademiker som Homi Bhabha och Edward Said lyfte ämnets blick mot nya perspektiv utanför den västerländska dominansen.³¹ En sådan helhetlig och mer ämnesövergripande syn på politisk geografi ligger till grunden för studier som behandlar det politiska rummet ur mer än bara nationalstatens synvinkel, likt den gamla geopolitiken.

3.2 Begreppsapparat

I följande stycke presenteras den begreppsapparat som ligger till grund för studien. Den är nödvändig då flera av begreppen behöver preciseras för att kunna förstås på det sätt de brukas inom ramen för arbetet.

Begreppsapparaten innefattar stat, suveränitet och de facto stat. Med ökad precision förstärks begreppens relevans inför forskningsproblemet och kan därmed bidra till utvecklingen av vidare teoretiska resonemang.³²

Stat

Begreppet stat i sin mest grundläggande definition uttrycks av Max Weber som: ”A human community that successfully claims the monopoly of the legitimate use of physical force within a given territory.”³³

29 Jones, 2015. s.11–12.

30 Jones, 2014. s.11–12.

31 Jones, 2014. s.12.

32 Denk, 2003. s.12–13.

33 Jones, 2015. s.17.

(18)

Den teoretiska grundidén bakom den moderna staten är helt enkelt en av kontroll över våldsmonopolet. Den definitionen har med tiden utvecklats till betydligt mer specificerade former, såsom den av Michael Mann.

Mann bryter ner innebörden av begreppet stat till fyra utmärkande punkter:

(1) En uppsättning institutioner och deras personal; (2) En viss centralitet där de politiska beslut som fattas kommer från detta centrum; (3) En tydligt definierad gräns som markerar statens rent territoriella gränser; (4) Ett monopol på våldsutövande och lagstiftning.³⁴ Ovanstående definitioner är inte på något sätt otillräckliga men kan ur perspektiven de facto och de jure framstå som aningen bräckliga då de inte åtskiljer de faktiska respektive juridiska aspekterna av att vara en stat, exempelvis genom att inte redogöra för diplomatiskt erkännande, den kanske enskilt viktigaste juridiska aspekten.

En ur ovanstående perspektiv mer omfattande definition av statsbegreppet har myntats av Martin Glassner i hans sju kriterier för en stat (se tabell 1).

Dessa har kommit att spela en stor roll för studien då de tydligt lyfter fram bland annat erkännande och suveränitet, två faktorer som kan anses ha stor betydelse för särskiljandet mellan en stat som existerar såväl de facto som de jure som en som existerar per endast en av premisserna.

Suveränitet

Suveränitetsbegreppet är ett begrepp inom statsvetenskapen som innebär en stats oberoende inför andra stater (extern suveränitet) och kontroll över makten inom det egna territoriet (intern suveränitet)³⁵ Den ursprungliga tolkningen av begreppet är ungefärligen likställd med absolut makt men tolkningen har med tiden skiftat i och med förändringar i människans sätt att organisera statsapparaten.

34 Jones, 2015. s.17.

35 Nationalencyklopedin, 2020.

(19)

Inte minst med John Lockes och Jean-Jacques Rousseaus teorier under 1600- och 1700-talen kom betydelsen att alltmer implicera

folksuveränitetsprincipen.³⁶

Begreppen stat och suveränitet har dock kommit att betraktas ur två olika perspektiv genom två separata tolkningar, en deklarativ och en konstitutiv sådan.³⁷ Det har vidare kommit att påverka hur statsvetare har tolkat

begreppet de facto stat, varav en av tolkningarna har fått central betydelse för den här studien.

De facto stat

Begreppet de facto stat syftar på en stat som existerar i realiteten men inte i juridiska sammanhang. Den är ej att betrakta som ett juridiskt subjekt, alltså existerar staten de facto men inte de jure (juridiskt).Scott Pegg har redogjort för begreppets innebörd enligt följande:

[…] where there is an organized political leadership which has risen to power through some degree of indigenous capability; receives popular support; and has achieved sufficient capacity to provide governmental services to a given population in a specific territorial area, over which effective control is maintained for a significant period of time.³⁸

Innebörden av begreppet de facto stat har inte alltid varit helt klarlagd.

Samhällsvetare har genom åren använt begreppet växelvis tillsammans med liknande begrepp som icke-erkänd stat, utbrytarstat (secessionsstat) och omstridd stat.³⁹

36 Folksuveränitetsprincipen, ett fundamentalt begrepp för den moderna demokratin som i Sverige förtydligas i regeringsformen genom Kap 1, §1: ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket” samt kap 1, §4: ”Riksdagen är folket främsta företrädare” – Sveriges Grundlag, Kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform.

38 Yemelianova. 2015. s.220–221.

39 Yemelianova. 2015. s.220.

(20)

En icke-erkänd stat är enligt Nina Caspersen en stat som – i likhet med de facto staten – är självstyrande och institutionsbyggande och gör anspråk på formell självständighet men som samtidigt saknar nästan allt erkännande från andra suveräna stater.⁴⁰ Skillnaden gentemot de facto staten klargör hon i ett annat arbete där hon lyfter att icke-erkända stater inte nödvändigtvis

eftersträvar samma grad av självständighet såtillvida att tillräckligt stöd från en beskyddar-stat mottas. Tydliga exempel i den här kategorin är bland annat Nordcypern och Sydossetien.⁴¹

Omstridd stat är jämförelsevis ett begrepp som kan appliceras på till exempel Kosovo som förvisso inte är en fullvärdig medlem av FN men som ändå erhåller erkänd status från omkring hälften av FN:s medlemsländer, varav en hel del signifikanta undertecknande däribland Frankrike, USA och

Tyskland.⁴² Det går därför att argumentera för att Kosovo tilldelas en betydligt högre grad av statsskap (ungefär statehood) än exempelvis fallstudierna i den här studien.⁴³

Utbrytarstat är ett något mer fixerat begrepp anpassligt på samtliga stater i den här studien då det syftar exklusivt på att staten genomgått någon form av secessionsprocess.⁴⁴

I kontrast till de andra begreppen kan en de facto stat enkelt beskrivas som en stat som i stora drag saknar internationellt erkännande men som de facto kontrollerar ett territorium. För tydlighetens skull kan motsatsbegreppet Quasi-stat lyftas in i diskussionen.

40 Caspersen, 2012.

41 Caspersen & Stansfield, 2011. s.87.

43 Statehood, ett engelskt begrepp (utan klar svensk motsvarighet) för att redogöra för tillståndet av att vara en stat och som definieras av Merriam-Websters ordbok som: ”the condition of being a state.” Kriterierna för densamma klargjordes genom

Montevideokonventionens (1933) fyra grundkrav för stater; en permanent befolkning, ett definierat territorium, en regering och kapaciteten att upprätthålla internationella relationer.

(21)

En Quasi-stat är alltså en stat som, i motsats till de facto staten, erhåller internationellt erkännande men som saknar de facto kontroll över sitt territorium.⁴⁵

Vidare bör begreppet de facto stat diskuteras utefter två skilda tolkningar av begreppen stat och suveränitet. De två tolkningarna, deklarativ och

konstitutiv, har uppstått inom forskningsfältet internationell rätt och har på grund av sina inneboende meningsskiljaktigheter påverkat legitimiteten hos begreppet de facto stat. Enligt den deklarativa tolkningen krävs endast ett definierat territorium, en regering, en bofast befolkning och kapaciteten till diplomatiska relationer för att klassas som en suverän stat. Enligt den

konstitutiva tolkningen krävs också juridisk legitimitet i form av erkännande från andra suveräna stater.⁴⁶

Den senare tolkningen delegitimerar alltså begreppet de facto stat men har inom internationell rätt tenderat att vara den mest förekommande tolkningen då den: (1) Motverkar en destabiliserande domino-effekt av utbrytarstater;

(2) Ifrågasätter ekonomisk hållbarhet⁴⁷ hos de facto stater; (3) Bidrar till högre säkerhet för eventuella minoritetsgrupper; (4) Underbygger rådande ordning och det multinationella civilsamhället.⁴⁸

3.3 Tidigare forskning

Forskning inom de politisk-geografiska sfären har sedan ämnets renässans på 1970-talet inte sällan behandlat den nya världsordningen i kölvattnet av Sovjetunionens fall och den effekt det hade på maktbalansen i vår värld.⁴⁹

47 Ekonomisk hållbarhet, kan definieras på två olika sätt men skall inom ramen för denna studie förstås som; ”[…] ekonomisk tillväxt, vilken anses vara hållbar så länge den totala mängden kapital ökar” – KTH, 2020.

49 Jones, 2014. s.14.

(22)

I samspel med de teoretiska skiften som skett inom ämnet började somliga geografer intressera sig för secessionistiska krafter, inte minst i den post- sovjetiska sfären. Ämnet aktualiserades ånyo dåen konflikt blossade upp i den post-sovjetiska sfären 2014 när stridigheter bröt ut i östra Ukraina mellan separatister och den ukrainska staten. Dessutom igen i Nagorno-Karabach i september 2020.

Tre framstående geografer på forskningsämnet som kommit att bli ett stort stöd för mig i den här studien har varit John O’Loughlin, Vladimir Kolossov och Gerard Toal. Alla tre har de producerat en mängd artiklar om de post- sovjetiska de facto staterna och inom ramen för studien har ett flertal av dem kommit till användning. Det många av dem har gemensamt är att de ligger i linje med den kritiska syn på en västerländsk dominerande diskurs inom den politiska geografin som kommit att ge upphov till studier grundade på mer geografiskt närliggande källmaterial.

Ovanstående har av O’Loughlin, Kolossov och Toal med flera kommit att representeras av studier byggda på opinionsundersökningar genomförda på plats i de facto staterna, ofta med syftet att studera folkets åsikter,

inställningar och identiteter i relation till frågor om statsbyggnation,

nationell/etnisk identitet, ekonomi, krig och relationen med landet från vilket man separerat. Några av dessa studier kommer att presenteras i följande stycken.

I artikeln Inside the post-Soviet de facto state: (2015) presenterar

O’Loughlin, Kolossov och Toal tillsammans en komparativ studie byggd på opinionsundersökningar vars syfte varit att söka folkets inställning till tre olika politiska och sociala aspekters dynamik. Dessa tre innefattade;

relationen med Ryssland, stödet för lokala institutioner samt möjligheterna till försoning med moderlandet. Studien kom att visa stöd för nära relationer

(23)

med beskyddarstaten (Ryssland, Armenien), stöd för legitimiteten hos och identifikationen med de facto staten samt ett lågt intresse för försoning.⁵⁰ I Dynamics of state-building after war (2017), beskriver O’Loughlin och Toal tillsammans med Bakke och Linke, förhållandet mellan interna och externa faktorer i statsbyggnadsprocessen i de olika de facto staterna genom hur de främjar medborgarnas förtroende för staten. Artikeln har producerats med hjälp av opinionsundersökningar och lokalt insamlade data om upplevt våld i de olika regionerna. Resultatet av studien visar att misstro mot

beskyddarstaten minskar förtroendet för de facto staten och därmed inför den rådande ordningen.⁵¹

Avslutningsvis har Kolossov och O’Loughlin tillsammans i Building identities in post-Soviet ”de facto states”(2018) påvisat vikten av kulturella och politiska ikoner i skapandet av en nationell identitet. Studien

genomfördes med hjälp av en opinionsundersökning där respondenterna ombads namnge upp till fem olika politiska och/eller kulturella figurer som de beundrade. En kategorisering av namnen efter nationell härkomst och historisk epok menar Kolossov och O’Loughlin påvisar i vilken utsträckning nationsbyggandet kan förlita sig på lokala ikoner.

Nagorno-Karabach är den av de fyra staterna som sticker ut mest genom sin starkt etno-symboliska och lokala karaktär. Jämförelsevis gav respondenterna i Transnistrien mycket få svar till antalet, såväl ryska som lokala.

Respondenterna i Abchazien å sin sida uppvisade en klar skiljelinje i valen av ikoner mellan de av georgisk kontra abchazisk nationalitet.⁵²

50 O’Loughlin, Kolossov & Toal, 2015.

51 Bakke, Linke, O’Loughlin & Toal, 2017.

52 O’Loughlin, Kolossov. 2018.

(24)

4 De facto staternas ursprung

I följande kapitel redogörs för respektive territoriums historiska bakgrund främst i relation till konflikten med ursprungsstaten och den påföljande secessionsprocessen från densamma. Dessutom presenteras en del information som berör sex av analysschemats sju kriterier för respektive fallstudie: (1) Territorium; (2) Permanent bofast befolkning; (3) Regering;

(4) Organiserad ekonomi; (5) Fungerande infrastruktur; (6) Suveränitet. Det sjunde kriteriet erkännande redogörs för strikt i kapitel 5.

Syftet är att tillsammans med teorin i föregående kapitel kontextualisera det påföljande resultatavsnittet och sedermera lyfta in de förkunskaper som kan anses nödvändiga för att kunna tolka slutsatserna på rätt sätt. De facto staterna presenteras för enkelhetens skull i alfabetisk ordning. I figur 1 presenteras de tre de facto staternas geografiska läge vid Svarta havet.

Figur 1: Post-sovjetiska de facto staterna Abchazien, Nagorno-Karabach och Transnistrien i rött. Karta bearbetad av författare. Källa (Toal & O’Loughlin).⁵³

53 Toal & O’Loughlin, 2016. s.104.

(25)

4.1 Abchazien

Republiken Abchazien bildades ur den etniska spänning abchazierna haft gentemot georgierna. Under 1930-talet gjorde Stalin, själv etnisk georgier, Abchazien till en autonom republik direkt underordnad Sovjetrepubliken Georgien. Politiska reformer trädde i kraft vars syfte var att underordna abchazierna genom bland annat förbud av det abchaziska språket och ersättandet av abchaziska skolor med georgiska sådana. Det påskyndade reorganiseringen av Abchazien till ett georgiskt land.⁵⁴

Under 1990-talet, i kölvattnet av Gorbatjovs omdanande reformer Glasnost och Perestrojka, försökte flera tusen abchazier få till stånd en separation från georgisk överhöghet genom en förhöjd status av den autonoma republiken till en egen sovjetrepublik, likställd Georgiska SSR. Det skedde dock aldrig och när Sovjetunionen sedan föll samman i december 1991 krävde abchazierna istället fullständig självständighet från Georgien. 1992 bröt stridigheter ut.

Vid tillfället var blott 17,8% av befolkningen i den då georgiska regionen Abchazien av abchazisk etnicitet.

Under krigsåren 1992–94 försiggick en etnisk rensning i Abchazien då närmare 200 000 etniska georgier drevs på flykt och omkring 10 000 människor dog i stridigheterna, majoriteten av dem georgier.⁵⁵

Stridigheterna tog slut då Ryssland intervenerade i konflikten 1994 och positionerade fredsbevarande trupper vid floden Inguri, det som idag kommit att bli gränsen mellan Georgien och Abchazien (se figur 2).

(26)

Figur 2: Georgien och Abchazien sedan vapenvilan 1994. Abchaziens huvudstad Sukhumi syns längs med kusten. (Källa. Encyclopedia Britannica).⁵⁶

Territorium

Abchazien har kontroll över sitt territorium.⁵⁷ De facto staten saknar dock egen gränsbevakning utan det sker istället med rysk hjälp.⁵⁸

Viss säsongsmigration förekommer dock då etniska georgier som lever på flykt sedan kriget på 1990-talet återvandrar över gränsen under

sommarmånaderna.⁵⁹Det gör de för att bruka den jord som en gång var i deras ägor i Gali-regionen längs den georgiska gränsen. Det bör tilläggas att ryska fredsbevarande styrkor patrullerar den här gränsen.⁶⁰

56 Encyclopedia Britannica, Abkhazia.

57 Blakkisrud & Kolsto, 2012. s.283.

58 Lynch, 2003. s.836–837.

60 Gerrits & Bader, 2016. s.302.

(27)

Permanent bofast befolkning

I Abchazien lever en befolkning på ungefär 240 000. Det motsvarar dock en minskning på omkring 50% sedan konfliktens början på 1990-talet. Enligt obekräftade uppgifter ifrån Abchaziska folkräkningar innefattar dessa 240 000 omkring 50,7% abchazier, 19,3% georgier samt en betydande armenisk minoritet.⁶¹

Regering

I Abchazien har det hållits val sedan 1994 även om det första direkta valet genomfördes först 1999. Viss kritik har framförts mot valen, inte minst2014 då stora delar av de etniska minoriteterna undanhölls möjligheten att rösta samtidigt som etniskt abchaziska diasporor i exempelvis Turkiet

uppmuntrades att delta i valet.⁶² Organiserad ekonomi

Stora delar av landets ekonomi är tätt knuten till beskyddarstaten Ryssland vilket inte minst påvisas av att omkring hälften av de facto statens budget finansieras av den ryska statskassan. Dessutom bidrar Ryssland generöst till de facto statens pensioner⁶³

Utöver det nyttjar Abchazien den ryska rubeln som valuta och ekonomin är tungt beroende av turistnäringen, som på grund av statens de jure status och relationen med moderlandet Georgien, är kraftigt avhängig rysk turism.⁶⁴ Fungerande infrastruktur

I Abchazien ser vi återigen spår av ryskt ekonomiskt inflytande. Signifikanta bidrag från den ryska staten och från ryska företag har hjälpt till att

uppgradera landets motor- och järnvägsnät men till bekostnad av ägandeskapet av den inhemska järnvägen.

62 Kopecek, Hoch & Baar, 2016. s.94.

63 Comai, 2017. s.188.

64 De Waal, 2018.

(28)

Även elnätet i landet har integrerats med det ryska.⁶⁵ Ryska företag har investerat i, och kontrollerar till stor del, hamnarna längs med kusten.

Dessutom söker Rosneft, Rysslands största oljeföretag, efter oljefyndigheter utanför den abchaziska kusten.⁶⁶

Suveränitet

Som påvisats ovan är den abchaziska territoriella kontrollen, ekonomin och infrastrukturen ytterst beroende av ryskt ekonomiskt och militärt stöd. De facto statens oklara juridiska status och de djupa band den knutit till Ryssland gör diplomatiska relationer med västmakterna mer komplicerade och behovet av en beskyddarstat ökar därmed än mer ⁶⁷

Som påvisats ovan skapar också detta problem i relation till de facto statens interna suveränitet då den inte kan antas bibehålla den levnadsstandard som uppnåtts utan ryskt stöd. Dock bör nämnas att Abchazien, i likhet med de övriga de facto staterna, lyckats ganska väl i sitt nationsbyggande, dels genom att lära av det internationella samfundets behandling av Kosovo som visat sig kräva en viss standard innan de jure status kan erkännas.⁶⁸

(29)

4.2 Nagorno-Karabach

Republiken Nagorno-Karabach (NKR) uppstod ur konflikten mellan

Azerbajdzjan och den armeniska majoritet som under Sovjetunionen levde i den autonoma regionen (oblast på ryska) Nagorno-Karabach inom dåvarande Azerbajdzjanska SSR. Dessa gränser stämmer i stort överens med gränserna inom dagens Azerbajdzjan (se figur 3).

Figur 3: Nagorno-Karabach i enlighet med sovjetiska gränser. NKR:s huvudstad Stepanakert (Xankändi) syns i mitten av territoriet. (Källa: Encyclopedia Britannica).⁶⁹

Konflikten började under sent 1980-tal och trappades upp på 1990-talet på grund av Armeniens aktiva stöd till befolkningen i Nagorno-Karabach.⁷⁰ Upprätthållandet av regionens status bygger dessutom på generösa ekonomiska bidrag från den betydande armeniska diasporan.

69 Encyclopedia Britannica, Nagorno-Karabakh.

70 Yemelianova, 2015. S.223.

(30)

Historiebruket i såväl Azerbajdzjan som i Armenien har använts av respektive regering som verktyg för politisk mobilisering av den titulära etniska befolkningen.

Azerbajdzjan hävdar rätten till territoriet baserat dels på tiden då det muslimskstyrda Karabach-khanatet styrde i regionen såväl som de gränser som drogs under Sovjettiden. Armenien hävdar sina förfäders uråldriga rätt till ett Armenien i likhet med den gamla historiska regionen Armenien.⁷¹ Den historiska regionen Armenien innefattar dels Nagorno-Karabach, dels vad som idag är stora delar av östra Turkiet, norra Iran samt delar av norra Syrien och Irak som tydligt illustreras i kartan nedan (se figur 4).

Figur 4: Historiska regionen Armeniens olika indelningar.

(Källa: Encyclopedia Britannica).⁷²

Öppen konflikt rådde mellan Nagorno-Karabach, med stöd från Armenien, och Azerbajdzjan mellan 1991–94. Rysk intervention frös konflikten 1994 och de facto självständighet för regionen blev resultatet.

72 Encyclopedia Britannica. Armenia, History.

(31)

Över 1 miljon människor drevs på flykt, en majoritet av dem azerer. OSCE:s Minsk-grupp har sedan dess försökt medla fram en lösning i konflikten men utan resultat.

Territorium

I Nagorno-Karabach gällde upp till krigsutbrottet 2020 betydande territoriell kontroll. I viss mån rådde en högre grad av kontroll än i de övriga de facto staterna då NKR förvisso saknade kontroll över mindre områden i regionens östra delar men samtidigt hade kontroll över sju azeriska regioner mellan Nagorno-Karabach och den armeniska gränsen.⁷³ Regioner som alltså inte ingick i den av Sovjetunionen dragna ursprungliga gränsen för den autonoma regionen Nagorno-Karabach inom forna Azerbajdzjanska SSR. Då

stridigheterna mellan de facto staten och moderstaten Azerbajdzjan eskalerade i september 2020 förändrades situationen kraftigt.⁷⁴

I och med vapenvilan 10 november 2020 kontrollerar numera Azerbajdzjan samtliga av de sju regioner som tidigare varit under Nagorno-Karabachs kontroll, undantaget den för de facto staten strategiskt viktiga Lachin- korridoren som förbinder landet med det etniska broderlandet och beskyddarstaten Armenien (se figur 5).

73 Toal & O’Loughlin, 2013. s.160

74 Moderstat, ett begrepp synonymt med engelska parent-state som innebär den stat från vilken en secessionsprocess utgår. Alltså exempelvis Georgien i fallet Abchazien.

(32)

Figur 5: (Källa: BBC Research, 10 november 2020. Hämtad 2020-11-30).⁷⁵

Som en del i avtalet, som Ryssland hjälpte till att förhandla fram, skall nu Lachin-korridoren patrulleras av ryska trupper.⁷⁶

75 BBC, 2020.

76 BBC. 2020.

(33)

I Nagorno-Karabach lever enligt de facto statens myndigheter en befolkning på omkring 141 000. Det råder hög etnisk homogenitet i regionen då

befolkningen sedan efter kriget består av cirka 99,7% etniska armenier, då den tidigare azeriska minoritet som levt här, omkring 21,5% av

befolkningen, drivits på flykt ⁷⁷ Regering

I Nagorno-Karabach förekommer val vart femte år men samtliga val har kritiserats för oegentligheter av oberoende organisationer och korruptionen är ett utbrett problem i de facto staten.⁷⁸ Presidentposten har verkat vara

föremål för interna uppgörelser där efterträdaren handplockas av den politiska eliten snarare än att avgöras av folkets röst.⁷⁹

Organiserad ekonomi

Nagorno-Karabach är kraftigt beroende av investeringar från den etniska armeniska diasporan, samt en del stöd från beskyddarstaten Armenien.⁸⁰ De bidrag från den armeniska diasporan och den Armeniska staten som överförts under senare år har regelbundet överstigit 55% av de facto statens budget.⁸¹ Under stora delar av 2000-talet fram till konfliktens eskalering i september 2020 rådde dock en positiv ekonomisk utveckling i de facto staten där jordbruk och gruvdrift i form av metallutvinning har varit huvudfaktorerna.⁸² Konflikten och den påföljande vapenvilan i november 2020 lär ha kraftigt förändrat den situationen.

78 Freedom House, 2020. Freedom in the world, Nagorno-Karabach.

79 Blakkisrud & Kolsto, 2012. s.285–286.

80 Martin, 2020.

81 Comai, 2017. s.188.

82 Martin, 2020.

(34)

Fungerande infrastruktur

Infrastrukturen i Nagorno-Karabach har under 2000-talet fungerat relativt väl och vägnätet och telekomsektorn i landet har åtnjutit betydande utländska investeringar. De facto staten är dessutom självförsörjande på el.⁸³ Suveränitet

I Nagorno-Karabach är det ekonomiska och militära stödet från Armenien och den betydande armeniska diasporan absolut nödvändigt för

nationsbyggandet.⁸⁴ Dock skall nämnas att detta sker i ytterligare ett led, då Ryssland i hög grad är att betrakta som en beskyddarstat för Armenien.⁸⁵ Nationsbyggandet spelar en stor roll. Inte minst i relation till det ökade hotet från Azerbajdzjan, som sedan Ilham Aliyev tillträdde som president 2003, blivit allt mer påtagligt. Azerbajdzjans militära budget har ökat tjugofalt sedan dess.⁸⁶

4.3 Transnistrien

Dnestriska Moldaviska Republiken (Pridnestrovie), eller Transnistrien som landet också kallas, uppkom ur en etno-territoriell konflikt mellan

ryssvänliga milistrupper på den östra sidan av floden Dnestr och den alltmer moldavisk-nationalistiska republiken Moldavien (se figur 6).

83 Martin, 2020.

85 Broers, 2013. s.3.

(35)

Figur 6: Moldaviens gränser sedan vapenvila 1992. Transnistrien i ljusare brunt med huvudstaden Tiraspol i söder. (Källa: Encyclopedia Britannica).⁸⁷

Stridigheterna upphörde då OSCE och Ryssland medlade fram en vapenvila och sedermera stationerade fredsbevarande trupper på plats.⁸⁸

Under 1997 lyckades Ryssland och OSCE förhandla fram en lösning där Moldavien skulle delas upp i olika federativa enheter för att successivt enas om en gemensam framtid med Transnistrien. Lösningen har endast kvarstått på papper då Transnistrien bit för bit byggt upp sin egen stat, med såväl egna pass som egen valuta.⁸⁹

År 2006 hölls en folkomröstning där självständighet från Moldavien och stark association med Ryssland tillskrevs 97,2% av befolkningen.

87 Encyclopedia Britannica, Transdniestria.

(36)

Territorium

I Transnistrien är den territoriella kontrollen stark.⁹⁰ De facto staten har utfärdat egna pass och utför passkontroller vid sina gränser, dock ej vid utpassering till Moldavien.⁹¹ Precis som i de andra två fallen patrulleras gränsen av ryska fredsbevarande trupper.⁹²

Permanent bofast befolkning

Transnistriens befolkning är något större än de andra två, omkring 555 000.

Sett till etnicitet är landet blandat, med omkring 31,9% moldovier, 30,4%

ryssar och 28,8% ukrainare.⁹³ Populationen i Transnistrien är alltså etniskt diversifierad och en hel del av det bygger på att secessionsprocessen i området inte alls gav upphov till den nivå av flykt och tvångsförflyttningar som skedde i de övriga de facto staterna.⁹⁴

I Transnistrien är stödet för staten utspritt bland de olika etniska grupperna på ett helt annat sätt än i Abchazien och Nagorno-Karabach.⁹⁵

Regering:

I Transnistrien genomförs val där president och premiärminister utses.

Landets valresultat de senaste åren har inte bevakats av oberoende organisationer. Däremot är det känt att korruptionen är ett stort problem i landet.⁹⁶

Organiserad ekonomi:

I Transnistrien täcker de facto staten sina egna utgifter till en nivå av omkring 20–25%.⁹⁷ Stora bidrag betalas av Ryssland för att finansiera

91 O’Loughlin, Toal & Chamberlain-Creanga. 2013, s.230.

92 O’Loughlin, Kolossov & Toal. 2014. s.438.

94 O’Loughlin, Toal & Chamberlain-Creanga. 2013, s.229.

95 O’Loughlin, Kolossov & Tchepalyga. 1998. s.339.

96 Freedom House, 2020. Freedom in the world, Transnistria.

97 Comai, 2017. s.188.

(37)

Transnistriens, i förhållande till sin socio-ekonomiska situation, mycket generösa pensioner till landets alltmer åldrande befolkning.⁹⁸ Landets ekonomi är kraftigt beroende av ryska subventioner på handelsvaror och är dessutom upphängt på ett fåtal, sedan sovjettiden, nedärvda industrier som samtliga i sin tur är mycket exportberoende. Utöver det är den inhemska marknaden mycket liten och landet har ytterst få egna naturresurser.⁹⁹ Fungerande infrastruktur

I Transnistrien har staten med ryskt ekonomiskt stöd byggt ut infrastrukturen vad gäller handels- och transportsektorn, men också viss social infrastruktur såsom skol- och vårdverksamhet. Landet producerar med hjälp av ryska subventionerade naturgasimporter en förhållandevis stor mängd elektricitet och exporterar en del av produktionen vidare till moderlandet Moldavien.¹⁰⁰ Under sovjettiden befann sig majoriteten av sovjetrepublikens

energiproduktion inom den nutida de facto statens gränser.¹⁰¹ Suveränitet

Transnistriens suveränitet är även den upphängd på relationen med beskyddarstaten Ryssland. Som påvisas ovan finansieras stora delar av de facto statens utgifter av ryska bidrag och subventioner.¹⁰² Det är tveksamt om Transnistrien klarar av att betala det som krävs för att upprätthålla den

generösa offentliga sektor landet byggt upp utan ryskt ekonomiskt stöd.¹⁰³ Det är tydligt att ryskt stöd för de facto statens handel och interna

ekonomiska angelägenheter är essentiellt för upprätthållandet av dess nuvarande situation.

98 O’Loughlin, Toal & Chamberlain-Creanga, 2013. s.237-238.

99 Calus, 2013.

100 IEA, 2020.

101 O’Loughlin, Kolossov & Tchepalyga, 1998. s.341.

102 Calus, 2013.

103 Comai, 2017. s.189.

(38)

5 Resultat

I följande avsnitt presenteras de resultat som studien uppnått i tre separata avsnitt. Detta för att tydliggöra respektive avsnitts förankring i en av de respektive tre frågeställningarna samt för att på ett bättre sätt kunna

kontextualisera resultatet och presentera det på ett sätt som förenklar läsandet av uppsatsen.

5.1 Hur väl motsvarar de facto staternas nuvarande situation innebörden av begreppen stat och suveränitet?

Analysschemat (se tabell 1) på följande sida i avsnittet presenterar i korta drag det huvudsakliga resultatet av arbetet med uppsatsen. Analysschemat avser redogöra för de allra viktigaste beståndsdelarna av de sju kriterier som den komparativa analysen bygger på. Kriterierna är (1) Territorium;

(2) Permanent bofast befolkning; (3) Regering; (4) Organiserad ekonomi;

(5) Fungerande infrastruktur; (6) Suveränitet; (7) Erkännande. Resultatet utvecklas något i textstyckena som följer efter analysschemat. Där

presenteras alltså de sju kriterierna som fristående delbegrepp i enlighet med den ordning som redovisas i analysschemat. Vidare, under respektive

delbegrepp, redogörs resultatet för vardera av de tre fallstudierna i alfabetisk ordning.

(39)

Tabell 1: Analysschema – Fallstudier: Stat och Suveränitet. (Källor: se efterföljande text)

Territorium

Abchazien kontrollerar hela sitt territorium, dock med assistans av ryska fredsbevarande trupper i gränsbevakningen.¹⁰⁵ Nagorno-Karabachs anspråk är större än den historiska regionen.¹⁰⁶ De facto staten har sedan vapenvilan i november 2020 mist stora delar av det tidigare kontrollerade territoriet.¹⁰⁷ Transnistrien har kontroll över sitt territorium och passkontroller vid resor till- och från landet utförs av staten.¹⁰⁸

104 Semipresidentiell republik, ett politiskt styrelseskick som kombinerar tre element: (1) en folkvald president med (2) betydande makt och (3) en premiärminister med ett kabinett som fungerar som en motpol till presidenten såtillvida att de har parlamentets stöd. En

presidentiell republik å andra sidan saknar en premiärminister. Duverger, 1980. s.166.

105 Gerrits & Bader, 2016. s.302.

107 BBC, 2020.

108 O’Loughlin, Toal & Chamberlain, 2013. s.230.

Abchazien Nagorno-Karabach Transnistrien

Territorium: Kontroll över hela territoriet. Tydligt

definierade gränser. Ryska trupper patrullerar gränsen.

Kontroll över en majoritet av territoriet. Oklara gränser, större anspråk än historisk region.

Kontrollerar hela territoriet.

Tydligt definierade gränser.

Egna pass och passkontroller.

Ryska trupper skyddar gränsen.

Permanent bofast befolkning:

Ca 240 000 inv. 50,7%

abchazier, 19,3% georgier.

Ca 141 000 inv. 99,7%

armenier.

Ca 555 000 inv. 31,9%

moldovier, 30,4% ryssar, 28,8%

ukrainare.

Regering: Semipresidentiell republik¹⁰⁴ med folkvald president. Orättvisa val under 2010-tal.

Presidentiell republik med folkvald president.

Korruption vanligt. Val har kritiserats för oegentligheter.

Semipresidentiell republik med folkvald president. Direkta val.

Korruption vanligt förekommande.

Organiserad ekonomi:

Tätt knuten till Rysk- ekonomi. Använder Rubeln som valuta. Ryska bidrag = ca 50% av budget.

Turismen viktig.

Armenien och diaspora bidrar stort. Använder armenisk dram. Positiv utveckling senaste 20 åren.

Jordbruk och gruvdrift viktiga sektorer.

Ineffektiv ekonomi. Åldrande arbetskraft. Starkt beroende av ryska subventioner. Ensidig ekonomi. Kraftigt

exportberoende. Få egna naturresurser.

Fungerande infrastruktur:

Fungerande. Ryska bidrag essentiella.

God infrastruktur. Stora utländska investeringar i vägnät och telekom.

Fungerande men sliten. Ryska ekonomiska bidrag viktiga.

Suveränitet: Starkt beroende av Ryssland.

Kraftigt beroende av Armenien & etnisk diaspora.

Beroende av Ryssland för energi, handel och välfärd.

Erkännande Erkänns av Ryssland, Syrien, Nicaragua, Venezuela och Nauru.

Erkänns endast av andra de facto stater.

(40)

Ryska trupper bistår med fredsbevarande trupper vid gränsen till Moldavien.¹⁰⁹

Abchazien består av en högst marginell titulär majoritet.¹¹⁰ Nagorno- Karabach har en mycket stark etnisk majoritet.¹¹¹ Transnistrien är etniskt diversifierat med en relativ jämn fördelning mellan moldovier, ryssar och ukrainare.¹¹²

Regering

Abchazien är en semipresidentiell republik och det har hållits val i landet sedan 1994. Det första direkta valet hölls 1999 och har hållits vart femte år sedan dess. En del kritik har riktats mot valens genomförande och eventuellt förekommande orättvisor. Korruption är vanligt förekommande.¹¹³

Nagorno-Karabach är en presidentiell republik med en vald president om max två 5-årsperioder. Samtliga val har kritiserats för oegentligheter och korruption är ett utbrett problem.¹¹⁴ Valen förefaller främst representera ett symboliskt värde då presidenten ofta valts internt genom uppgörelser inom den politiska eliten i landet.¹¹⁵

Transnistrien är en parlamentarisk republik med direkta val. Korruptionen är ett utbrett samhällsproblem i landet.¹¹⁶

109 O’Loughlin, Kolossov & Toal. 2014. s.438.

115 Blakkisrud & Kolsto, 2012. s.285–286.

116 Freedom House, 2020. Freedom in the world, Transnistria.