Tryckförsök på kemiskt stabiliserad jord

435

Tryckförsök på kemiskt stabiliserad jord

Maria Eriksson Peter Carlsten

Januari 1995

Statens geotekniska institut Swedish Geotechnical Institute

Fax. 013-13 16 96, Int +46 13 13 16 96 ISSN 1100-6692

Tryckförsök på kemiskt stabiliserad jord

Maria Eriksson Peter Carlsten

Januari 1995

-Ol- 2 A

STABILISERAD JORD

Varia 435

Tryckförsök på kemiskt stabiliserad jord

En sammanställning av tryckförsök utförda på SGI:s laboratorium de senaste tio åren omfattande ca 1400 jordprover stabiliserade med kalk, cement, kalk-cement eller kalk-gips

Maria Eriksson Peter Carlsten

1 INLEDNING

De senaste tio åren har djupstabilisering av jordar med pelare av kalk, cement ellei: kalk-cement blivit en väl etablerad metod. Högre hållfasthet och lägre kompressibilitet i pelarna än i den ursprungliga jorden förbättrar stabiliteten och minskar sättningarnas storlek. Högre

permeabilitet i pelarna än i omgivande jord medför att de dessutom fungerar som vertikala dräner, vilket medför att sättningsförloppet utbildas snabbare.

Pelarnas verkningsätt i jorden har studerats, och uppföljning av större och mindre projekt har gjort att man bildat sig en uppfattning om pelarnas hållfasthetsutveckling, sättningarnas storlek och tidsförlopp etc. Beräkningsmodeller har tagits fram. Fortfarande återstår dock en del frågetecken. De jordar man främst har förstärkt har varit varvig lera, lera med varierande inslag av siltskikt och siltig lera och det stabiliseringmedel som är bäst dokumenterat är osläckt kalk.

Andra jordarter och stabiliseringsmedel har undersökts, men i mindre omfattning.

I olika projekt har jordarter från hela Sverige skickats till SGI:s laboratorium, för bestämning av egenskaper och för inblandningsförsök med olika stabiliseringsmedel. De jordar som stabiliserats kan klassas i någon av följande grupper; torv, gyttja, gyttjig lera, sulfidhaltig lera, lera, lera med siltskikt, siltig lera, silt och sulfidhaltig silt. Jordarternas densitet, vattenkvot, konflytgräns och sensitivitet har undersökts och deras skjuvhållfasthet har bestämts genom konförsök. Som stabiliseringsmedel har använts kalk, cement, kalk-cement i förhållande 25/75, 50/50 eller 75/25 % samt kalk-gips i förhållande 50/50. Hållfastheten har sedan bestämts i olika tidsintervali genom enaxliga tryckförsök. Resultaten från inblandningsförsöken har utgjort underlag för val av stabiliseringsmedel och -mängd i aktuellt projekt.

Den här rapporten är en sammanställning av de resultat man erhållit på laboratoriet de senaste tio åren, där stabiliseringsresultatet har satts i relation till jordart och ursprunglig jords

egenskaper. Antal prover som ingått i undersökningen är ca 1400.

Erfarenhetsmässiga bedömningar fick ligga till grund för val av stabiliseringsmedel och

inblandningsmängder. Till jordar kända för tidigare dåliga resultat har kanske enbart valts stora inblandningsmängder, varefter gott resultat har uppnåtts. Detta selektiva förfaringssätt gör att det i vissa fall kan vara svårt att dra några paralleller mellan olika jordar, stabiliseringsmedel etc då bra jämförelseobjekt saknas.

Sist i denna Varia återfinns bilagor med diagram som är tänkta att illustrera de olika resultat stabiliseringarna givit.

2 INNEHÅLLSFÖRTECKNING SID

1. Inledning 3

2. Innehållsförteckning 4

3. Sammanfattning 6

4. Undersökta prover 7

5. Lagringstemperaturen 8

5.1 Den kemiska reaktionen 8

5.2 Lagringstemperaturens inverkan 8

5.2.1 Kalk 8

5.2.2 Cement 9

5.2.3 Kalk-cement 9

5.2.4 Kalk-gips 10

6. Vattenkvotens inverkan 10

6.1 Den naturliga vattenkvoten 10

6.2 Vattenkvotförändringen 10

7. Jordprovets konsistens 11

8. Sensitiviteten 12

9. Innehåll av olika ämnen 12

9.1 Inverkan av organiskt material 12

9.2 Innehåll av olika halter silt 13

9.3 Sulfidinnehåll 13

10. De stabiliserade jordarna 13

10.1 Brottöjningen 13

10.2 Sprödhet 14

10.3 Elasticitetsmodulen 15

11. Stabiliseringsmedel och inblandningsmängder 16

12. Tidseffekten 17

13. Rimlig förväntan på resultat 17

14. Litteraturförteckning 19

Bilagor;

1. Undersökningens prover

2. Hållfasthetsutvecklingen med tiden

3. Vattenkvotens inverkan på hållfasthetsutvecklingen

4. Lagringstemperaturen och mängden stabiliseringsmedels inverkan på vattenkvotens förändring

5. Vattenåtgången och dess betydelse

6. Vattenförlusten satt i relation till jordprovets konsistens

Bilagor, forts;

7. Konflytgränsens förändring

8. Sensitivitetens inverkan på stabiliseringseffekten 9. Sensitivitetens inverkan på vattenförlusten 10. Brottöjning och stabiliserade jordars sprödhet 11. Elasticitetsmodulen

12. Hållfasthetsutvecklingen med tiden 13. Erhållen stabiliseringseffekt

3 SAMMANFATTNING

Stabiliseringsresultatet förbättras med tiden. Hållfasthetsutvecklingen varierar doc\{ mellan olika stabiliseringsmedel, varför jämförelser mellan de olika provernas erhållna hållfasthet valts att göras efter ca 90 dygn.

I lera med låg eller rentav försumbar silthalt gav inblandning med kalk det bästa resultatet, men kalk visade sig ha en dålig effekt i organiska jordar och i jordar med stort siltinnehåll, i silt och vissa siltiga leror. Där gav stabilisering med cement ett bättre resultat. Kalk och cement i blandning visade sig sällan ge de bästa resultaten, utan ofta ge resultat som låg under de för enbart kalk eller cement, eller i nivå med det av dem som gav lägst resultat. Spridningen i stabiliseringseffekt var dock något lägre med kalk-cement än med enbart kalk eller cement.

De prover som stabiliserats med kalk-cement i proportioner 25/75 eller 75/25 gick inte att skilja från de med kalk-cement i proportioner 50/50, då faktorerna som påverkade resultatet var många och effekten påverkades mer av den ursprungliga jordens egenskaper än av förhållandet mellan stabiliseringsmedlets beståndsdelar. Vid inblandning av kalk och gips i proportioner 50/50, blev resultatet likvärdigt det vid inblandning av enbart kalk. De prover som stabiliserats med kalk/gips är dock få till antalet.

Då lagringstemperaturen påverkar hållfasthetstillväxten för de allra flesta jordar och

stabiliseringsmedel är det av vikt att proverna förvaras i den temperatur som bäst efterliknar den jorden har i fält, dvs förhöjd temperatur för kalkinblandningar, 7-8°C för

cementinblandningar.

Vid inblandning av ett stabiliseringsmedel åtgår vatten för den kemiska reaktionen, varför vattenkvoten sjunker. Det måste finnas tillräckligt mycket vatten för att det tillsatta stabiliseringsmedlet skall lösas fullständigt under den kemiska reaktionen, men inte mer än nödvändigt, eftersom hållfastheten ökar med en lägre vattenkvot och det därmed är önskvärt att vattenkvoten genom reaktionen sjunker så mycket som möjligt. Det finns således ett vattenkvotsintervall vid vilken reaktionen med valt stabiliseringsmedel och inblandningsmängd har störst möjlighet att ge ett bra resultat.

Hållfastheten ökar med tiden. Om cement tillsättes är tillväxten snabb kort tid efter

inblandningen, för att så småningom avta. I vissa fall är emellertid tillväxten märkbar i över 200 dygn. Då kalk tillsättes är förloppet närmast rätlinjigt efter det första dygnet och för lång tid framåt. Kalkstabiliserade prover med låga hållfasthetsvärden efter 15-45 dygn kan därför ofta tryckas efter bortåt 90 dygns lagringstid med bättre resultat än cementstabiliserade prover av samma ursprungsjord. För att få en så god uppfattning som möjligt om stabiliseringseffekten, bör man lagra prover för hållfasthetsbestämning i minst tre månader.

Skjuvhållfastheten hos de stabiliserade jordarna bestämdes ur enaxliga tryckförsök och definierades som halva tryckhållfastheten vid brott. Stabiliseringseffekten, ^'teff, definierades sedan som erhållen skjuvhållfasthet i förhållande till ursprunglig skjuvhållfasthet. För drygt 40

% av de stabiliserade jordproverna blev stabiliseringseffekten liten, mindre än tio. För 46 % förbättrades skjuvhållfastheten med 10-40 gånger, och 52 prover gav ett mycket högt värde på

'teff, över 40. De senare var i de flesta fall prover på lera, lera med siltskikt och siltig lera, men även ett par prover på gyttjig eller sulfidhaltig lera. I 60 % av fallen hade proverna lagrats kortare tid än 100 dygn.

4

Av de 52 prover som gav de bästa resultaten, bestod 98 % ursprungligen av låg-eller medelsensitiva jordar. 98 % av proverna hade före inblandningen av stabiliseringsmedlet en naturlig vattenkvot av 40-80 % och samtliga hade en ursprunglig skjuvhållfasthet,,-cfu, som låg under 20 k:Pa. Efter stabiliseringen ökades deras skjuvhållfasthet med mellan 40 och 90 gånger.

9 prover, eller 13 %, gav ett 'teff På över 70.

I avsnitt 13 återfinns en tabell över de genomsnittliga värden på stabiliseringse:ffekt som respektive jordart kunde uppvisa efter 90 dygn.

UNDERSÖKTA PROVER

Totalt undersöktes 1385 stabiliserade prover, där ursprungjorden i 7 fall var torv, 21 gyttja, 162 gyttjig lera, 82 sulfidhaltig lera, 429 lera, 331 lera med siltskikt, 223 siltig lera, 6 silt och i 3 8 fall var sulfidhaltig silt.

De kalkstabiliserade jordprov som lagrats i rumstemperatur var 194 till antalet, och de

cementstabiliserade proverna som lagrats i kylrum (8°C) var 303 st. Kalk-cementstabiliserade jordprov lagrades länge i rumstemperatur, innan man fick klart för sig att den temperatur som var relevant låg närmare 8 än 20°C. De som lagrats i rumstemperatµr var därför förhållandevis många, 306 st, mot de 138 prover som lagrats i 8°C. De kalk-gipsstabiliserade jordprov som lagrats i kylrum uppgick till 12, medan de som lagrats i rumstemperatur var 2 till antalet.

Sedan 1990 ungefär har 50% kalk och 50% cement varit det dominerande stabiliseringsmedlet.

Det återspeglas inte riktigt i den här sammanställningen. Nästan samtliga inblandningförsök på laboratoriet utförs numera med kalk/cement i proportionerna 50/50.

286 av provkropparna lagrades inte längre än en vecka innan enaxliga tryckförsök utfördes, ytterligare 174 hade lagrats i mindre än två veckor vid testtillfället. 57 % av proverna trycktes inom loppet av 3 0 dygn efter stabiliseringstillfället och efter 100 dygn hade 90 % tryckts, men några prover sparades i ett eller fler år.

Eftersom de flesta stabiliseringförsök utfördes som konsulttjänster för aktuella väg- eller järnvägsbyggen etc och endast ett mindre antal försök utfördes i forskningssyfte, var man inte intresserad av samma egenskaper vid respektive stabiliseringstillfälle. Ett antal prover saknar därför uppgifter om bl a den ursprungliga jordens egenskaper.

Erfarenhetsmässiga bedömningar fick ligga till grund för val av stabiliseringsmedel och

inblandningsmängder. Till jordar kända för tidigare dåliga resultat har kanske enbart valts stora inblandningsmängder, varefter gott resultat har uppnåtts. Detta selektiva förfaringssätt gör att det i vissa fall kan vara svårt att dra några paralleller mellan olika jordar, stabiliseringsmedel etc då bra jämförelseobjekt saknas.

5 LAGRINGSTEMPERATUREN 5.1 Den kemiska reaktionen

Den kemiska reaktionen vid tillsats av stabiliseringsmedel till en jord finns bl a beskriven av Åhnberg och Holm ¹ och av Holm, Tränk och Ekström2.

Vid inblandning av osläckt kalk minskar vattenhalten då det åtgår en viss mängd vatten för släckning av kalken. Värme frigörs i den kemiska reaktionen, vilket också bidrar till att vattenhalten minskar. Släckningsförloppet är avslutat under den första timmen efter

kalkinblandningen. De tvåvärda kalciumjonerna i den släckta kalken, Ca(OH)i, ersätter svagare bundna joner och binder ihop lerpartiklarna till större vattenfasta aggregat. Den vattenfilm som finns kring lerpartiklarna minskar kraftigt i tjocklek, partiklarna orienterar om sig (kant mot plan) och vatten innesluts, en omstrukturering som ger en styvare struktur. Denna

koaguleringsprocess sker huvudsakligen under det första dygnet efter kalkinblandningen, men för ett fullständigt jonutbyte kan det behövas flera månader. Vidare reagerar kalken med jordens olika silikater och aluminater samt fria kiselsyra och bildar kalciumsilikathydrater och kalciumaluminathydrater, en sorts gel, som binder ihop leraggregaten. Denna puzzolaneffekt kan pågå under mycket lång tid.

Vid inblandning av cement i jord (med vatten) fälls ett antal olika ämnen ut. Av dessa är det framförallt trikalciumsilikat och dikalciumsilikathydrat som har en kraftigt cementerande limeffekt. I Portlandcement finns tillsatt en viss mängd gips för att binda aluminater i stabila föreningar och inte låta dem störa bildandet av dikalciumsilikathydrater.

Vid inblandning av osläckt kalk och gips i jorden släcks kalken, med påföljande jonutbyte och cementeringprocesser, samtidigt som hemihydratgips (bränd gips) reagerar med vatten och bildar dihydratgips. Stabiliseringsmedlens kalcium och kalciumsulfat reagerar med jordens aluminater ( och vatten) och bildar ettringit, vars nålformiga kristaller binder ihop de fastare aggregaten. Ettringiten kräver ett högt pH-värde för att vara beständigt, varför en hög kalkandel är lämplig.

5.2 Lagringstemperaturens inverkan 5.2.1 Kalk

Ålmberg och Holm³ har undersökt värmeutvecklingen vid den kemiska reaktionen då ett stabiliseringmedel tillsätts jorden. De konstaterade att de härdningstemperaturer som råder i fält då kalk får stabilisera lera är mycket högre än vad som tidigare antagits.

Temperaturmätningar utfördes i och mellan pelare i områden med olika c/c-avstånd.

Temperaturer på upp till 70°C kunde uppmätas några timmar efter pelarinstallationen. Ännu ett år efter installationen rådde en förhöjd temperatur i området, ca 10-15°C. Värmeenergin från släckningen av kalken diffunderar således inte ut i den stora omkringliggande jordmassan, utan den temperaturökning som är följden av släckningen påverkar jorden under lång tid. Lagring av laboratorieprover i den naturliga jordens temperatur beskriver därför fältförhållandena dåligt.

Tidigare undersökningar har visat att kalkstabiliserade oorganiska leror har en

hållfasthetstillväxt som är beroende av lagringstemperaturen. Det visade sig även i denna undersökning att hållfasthetstillväxten i de kalkstabiliserade jordarna var beroende av

provernas lagringstemperatur, ett beroende som var olika starkt i olika jordar. Vid inblandning i gyttja kunde ingen skillnad skönjas, i det organiska materialet var stabiliseringseffekten mycket låg oavsett temperatur. Vid inblandning i gyttjig lera var emellertid den geµomsnittliga skjuvhållfastheten efter 90 dygn fyra gånger så hög för de prover som lagrats i rumstemperatur som för de som lagrats i 8°C. Det samma gällde för de prover av ren lera samt av siltig lera som undersökts. För prover av lera innehållande siltskikt var skillnaden något större, hållfastheten var 4,5 gånger så hög i de prover som lagrats i rumstemperatur.

Den förhöjda temperaturens inverkan på hållfastheten är alltså markant för de jordar som kan vara aktuella för stabilisering med kalk. Det är därför viktigt att lagringstemperaturen för de jordprover som preparerats på laboratorium närmar sig den som uppmätts i fält, för att undersökningarna skall ge ett resultat som överensstämmer med verkligheten. Man kan t ex tänka sig att man lagrar proverna i rumstemperatur de första tre månaderna, för att sedan förvara dem i 8°C.

5.2.2 Cement

Värmeutvecklingen då man använder cement som stabiliseringsmedel är inte lika dramatisk som vid användning av kalk. Kort efter installationen av pelarna kan en temperaturhöjning till

l 5°C erhållas, men den långvariga kvarstående temperaturhöjningen i området är liten.

En skillnad i effekt vid lagring av proverna i förhöjd temperatur finns, även om den inte är lika påtaglig som för kalkblandade prover. De prover av mellan- till högförmultnad torv som stabiliserats med cement gav en snabbare hållfasthetstillväxt vid förvaring i lägre temperatur, 8°

C, än vid rumstemperatur. Vid inblandning i gyttja tilltog däremot hållfastheten drygt dubbelt så fort för prover lagrade i rumstemperatur, medan skillnaden vid stabilisering av gyttjig lera var försumbar. Då cement var stabiliseringsmedel för lera var hållfasthetstillväxten 2,5 gånger så snabb i rumstemperatur, i lera med siltskikt var den 1,4 gånger och i siltig lera 1,5 gånger så snabb.

Eftersom även de olika jordar som stabiliseras med cement påverkas av lagringstemperaturen är det viktigt att lagra även dem under de förhållanden som bäst efterliknar de fältmässiga, dvs en temperatur nära den naturliga jordens. Eventuellt kan man förvara proverna i

rumstemperatur det, eller de, första dygnen.

5.2.3 Kalk-cement

Vid stabilisering med kalk och cement i blandning, ligger värmeutvecklingen någonstans mittemellan den för enbart kalk respektive cement, beroende på i vilka proportioner de båda beståndsdelarna ingår.

Den genomsnittliga hållfasthetstillväxten för de prover av lera och av lera med siltskikt som stabiliserats med kalk-cement, var något bättre för de prover som lagrats i den lägre

temperaturen, 8°C, än för de som förvarats i rumstemperatur. Det omvända förhållandet visade sig gälla vid stabilisering av siltig lera. Skillnaderna var dock små och det kan inte uteslutas att andra faktorer har inverkat.

6

5.2.4 Kalk-gips

Några undersökningar har inte gjorts beträffande värmeutvecklingen i fält då kalk pch gips används som stabilisat. Värmeutvecklingen då bränd gips släcks är dock inte lika kraftig som då vatten tillsätts osläckt kalk.

Vidare bör enligt Holm, Tränk och Ekström² proportionerna mellan tillsatt kalk och gips vara 75/25 då långtidseffekt eftersträvas av två anledningar. Dels krävs det ett högt pH-värde hos jorden för att den bildade ettringiten skall vara stabil, dels vill man undvika ett överskott av

sulfatjoner vilka kan ha skadlig inverkan på betongkonstruktioner om risk finns för transport av joner vid vattenströmning i jorden. Man kan därför anta att temperaturutvecklingen i fält för en jord stabiliserad med kalk-gips ligger någonstans emellan den för enbart kalk och den för kalk­

cement.

Vid inblandning av kalk och gips i lera var den genomsnittliga hållfastheten efter 45 dygn knappt 3 gånger så hög för de prover som förvarats i rumstemperatur som för de som förvarats i 8°C (antal prover var dock litet).

VATTENKVOTEN

6.1 Den naturliga vattenkvoten

Av de prover som stabiliserats med mycket gott resultat, med ett 'Ceff på över 40, har 98 % haft en naturlig vattenkvot av 40 till 80 %, och 80 % av dem hade en vattenkvot lägre än 70 %. Det rörde sig i de flesta fall om prover av lera med varierande siltinnehåll som stabiliserats med olika inblandningsmedel och -mängder. Resultatet stämmer väl med tidigare gjorda

undersökningar av oorganisk lera stabiliserad med kalk.

Enstaka prover av gyttjig lera med en vattenkvot av 100-140 % har också givit mycket bra resultat.

6.2 Vattenkvotförändringen

Vid inblandningen av ett stabiliseringsmedel kräver den kemiska reaktionen vatten, varför vattenkvoten sjunker. Precis som med naturlig jord innebär en lägre vattenkvot att hållfastheten ökar, varför det är en fördel om vattenåtgången är stor. Ju mer vatten som går åt vid

reaktionen, desto högre hållfasthetsvärden får man.

I kalkblandade jordar medför släckningen av kalken att vattenkvoten sjunker snabbt. Den stabiliserar sig inom något dygn, och sjunker sedan inte mer även om hållfastheten fortsätter att öka tack vare senare omstrukturering och puzzolaneffekt. Temperaturen i sig har här inte haft någon betydelse för hur mycket vatten som åtgått för den kemiska reaktionen. De prover som stabiliserats har förvarats i tättslutande behållare, vilket förhindrat den avdunstning som normalt följer på den kemiska reaktionens värmeutveckling. Om proverna lagrats i 8 eller i 20°C har därför inte återspeglats i hur stor vattenminskning som registrerats. Man kan därför tänka sig att den kalkstabiliserade jorden i fältförsök, där möjlighet till vattenavdunstning ges, minskar vattenhalten ytterligare.

7

I cementstabiliserade jordar sjunker vattenkvoten som mest direkt efter inblandningen, men den fortsätter sedan att sjunka under en längre tid. Efter 30 dygn är ändringarna små i de flesta fall, men den kan fortsätta att sjunka under inemot 90 dygn.

I jordar stabiliserade med kalk-cement liknar vattenkvotsförändringen mest den i kalkstabiliserade jordar och har i regel uppnått sitt nya jämviktsvärde efter några dygn.

I de vattenrika, ofta organiska, jordarna går det åt mer vatten i den kemiska reaktionen än i de torrare lerorna eller silterna. De prover av torv som ingick i undersökningen med vattenkvoter på 640 % och ett vatteninnehåll av ca 820 liter vatten/m³ jord förlorade ca 100-110 l/m³ då de stabiliserades med 122 kg cement/m³ (24 kg/m pelare med 500 mm i diameter). Gyttja

stabiliserad med samma inblandningsmedel och -mängd förlorade i genomsnitt 95 1 vatten/m³ och lera i genomsnitt 79 l/m^3• Ett flertal prover av sulfidhaltig silt stabiliserades också med samma mängd cement. De hade en naturlig vattenkvot på ca 35-45 % och ett vatteninnehåll på ursprungligen ca 450-540 l/m³ jord, och förlorade i genomsnitt 65 l/m³ i den kemiska

reaktionen.

Den mängd vatten som reagerar med stabiliseringsmedlet är oberoende av den ursprungliga jordens konsistens. Inga samband mellan vattenminskning och det "vattenöverskott" som finns i en vattenmättad jord, p(w-wJ/(1 +w), kunde ses.

Vid inblandningsmängder på ca 15-16 kg/m pelare går det åt ungefär lika mycket vatten för den kemiska reaktionen, ca 65-75 liter/m3, oavsett inblandningsmedel. Med ökad mängd stabiliseringsmedel minskar vattenmängden mer.

Då man stabiliserar jord med kalk använder man normalt ca 70 a90 kg kalk/m³ jord (14-18 kg/m pelare), men när man stabiliserar jord med cement eller med kalk-cement använder man mer, ca 80-120 kg/m³ (16-23 kg/m pelare). Hänsyn har tagits till detta i diagrammen i bilaga 4.

De jordar som förlorar mest vatten är de vattenrika organiska jordarna, de som förlorar minst är de torrare siltrika jordarna. Det är därför sällan de jordar för vilka vattenkvotsförändringen är störst som kan påvisa den högsta stabiliseringseffekten. Men ju mer vattenkvoten minskar i en stabiliserad jord desto mer ökar stabiliseringseffekten.

JORDPROVETS KONSISTENS

Vattenkvot och konflytgräns följs åt. De jordar som har höga vattenkvoter har också höga värden på konflytgränsen. Det är därför oftast de prover som har lägre finlekstal som återfinns bland de prover som stabiliserats med gott resultat. Om konflytgränsen som sådan spelar någon roll för resultatet kan däremot ej utläsas ur materialet.

Konflytgränsen förändras vid den kemiska reaktionen. För de jordar som i naturligt tillstånd hade en konflytgräns av ca 90 % eller mer, sjönk ^wL efter stabiliseringen till ca 80-90 %. För de som hade ett ^wL på under 80 %, steg detta värde med 20 a40 %-enheter. Det är de jordar för vilka konflytgränsen stiger mest som oftast har den största hållfasthetsförbättringen.

8 SENSITIVITETEN

De högsensitiva jordar som ingick i undersökningen kunde ofta stabiliseras med g9tt resultat men de kunde inte stabiliseras med lika gott resultat som de låg- eller medelsensitiva. En hållfasthetsförbättring med upp till 40 gånger den naturliga jordens, dvs ett "Ceff på upp till 40, erhölls i jordar med sensitivitet av upp till 330. Av undersökningens 80 prover (varav 52 lagrade i rekommenderad temperatur) vars stabiliseringseffekt blev mycket hög, "Ceff>40, hade emellertid ingen en sensitivitet över 40.

Hållfasthetsutvecklingen hos de högsensitiva jordarna påverkas av lagringstemperaturen, men ju högre sensitiviteten är desto mindre roll spelar temperaturen. Vid inblandning av kalk i högsensitiv lera med St på över 30, erhölls i genomsnitt ett 3,9 gånger högre "Ceff då proverna lagrats i rumstemperatur än då de förvarats i 8°C. I kvicklera med en sensitivitet av över 50, var siffran 2, 5 gånger, och för lera med sensitivitet över I 00 var "Ceff ca I, 5 gånger högre då proverna lagrats i rumstemperatur än då de förvarats i 8°C.

Högre sensitivitet påverkar inte vattenkvotförändringen, vattenkvoten sjönk lika mycket och under samma tidsperiod som hos låg- och medelsensitiva jordar. Hos prover stabiliserade med kalk sjönk den snabbt med 5-20 procentenheter oberoende av förvaringstemperatur. Hos prover stabiliserade med cement sjönk vattenkvoten långsamt med tiden, en förändring på i storleksordningen I 0-25 %-enheter.

Att jordens konflytgräns och konsistens skulle ha större inverkan på stabiliseringsresultatet då jorden är högsensitiv än då den är låg- eller medelsensitiv kunde inte upptäckas, andra faktorer hade större inverkan på resultatet.

Hållfasthetsutvecklingen med tiden visade sig vara oberoende av sensitiviteten. Inga

fördröjningseffekter på tillväxten kunde påvisas. Några skillnader i resultat beroende på var i landet jorden var hämtad, och därmed under vilka förhållanden den var lagrad, kunde heller inte utläsas.

Bäst stabiliseringsresultat av de mest högsensitiva jordarna erhölls då proverna stabiliserades med kalk-cement och förvarades i rumstemperatur. Men då även kalkcement-stabiliserade prover är temperaturberoende kan man anta att det är medelvärdet av stabiliseringsresultatet vid de båda temperaturerna som är av intresse att jämföra med resultatet för inblandning med övriga stabiliseringsmedel. En sådan jämförelse ger att stabilisering med kalk-cement ger ett resultat i nivå med det då stabilisering skedde med enbart kalk eller cement, dvs ett "Ceff av ca 20 efter 90 dygn.

9 INNEHÅLL AV OLIKA ÄMNEN

9.1 Organiskt innehåll

De organiska jordarna reagerade sämre för kalk än för cement. Stabilisering med kalk kunde till och med påverka hållfastheten negativt, dvs "Ceff blev i vissa fall mindre än I, 0. I gyttjig lera där halten organiskt material inte var alltför hög, kunde dock kalk eller kalk-cement ha viss effekt. Eftersom detta fenomen var känt sedan tidigare var antalet undersökta prover av organiska jordar stabiliserade med kalk lågt.

En teori för att förklara varför organiskt material har denna inverkan har framlagts i olika rapporter, bl.a av Ladd, Moh och Lambe^4. De fann att de vanligtvis negativt laddade organiska partiklarna binder stabilisatets kalciumjoner. De "tävlar" med jordens silikater om ,

kalciumjonerna och stör därmed såväl jonutbytet som puzzolane:ffekterna.

I torv som stabiliserats med cement hade skjuvhållfastheten efter 90 dygn ökat till 6,5 gånger ursprunglig jords hållfasthet. I cementstabiliserad gyttja var medelvärdet på

hållfasthetsökningen ca 18.

9.2 Siltinnehåll

Med ökande siltinnehåll blir resultatet bättre med ökande cementhalt i stabiliseringsmedlet, kalken är inte lika effektiv. För undersökta prover av siltig lera, silt och sulfidhaltig silt blev resultatet bäst med enbart cement som inblandningsmedel, kalk-cement gav sämre resultat men bättre än då enbart kalk blandades in. I silt gav de cementstabiliserade proverna ett resultat som var upp till 4 ggr bättre än för de kalkstabiliserade proverna.

9.3 Sulfidinnehåll

De prover med sulfidinnehåll som har ingått i undersökningen, har givit mycket olika resultat.

Skillnaderna kan inte enbart förklaras av provernas ursprungliga hållfastheter, vattenkvoter eller sensitiviteter. Även sulfidmängden kan misstänkas påverka stabiliseringsresultatet.

Då sulfidhalten inte bestämts kan emellertid inga slutsatser dras om på vilket sätt sulfiden påverkat stabiliseringen.

De prover som inkommit från Göteborgs- och Bohus län har kunnat stabiliseras med ett resultat på 'Ceff på i genomsnitt 19, beroende på stabiliseringsmedel och mängd, medan de prover som anlänt från Västerbottens län inte har givit bättre resultat än 10.

10 DE STABILISERADE JORDARNA 10.1 Brottöjningen

Brottöjningen, ^Ebr, sjunker med tiden allteftersom cementeringsprocesser fortgår och puzzolaneffekten utvecklas. Oavsett inblandningsmedel eller -mängd landade värdet så småningom på 1 å 2 %. Cementstabiliserade jordar blev snabbt styvare i strukturen och brottöjningen var liten redan efter 7 dygn. Efter 30 dygn hade samtliga prover nått det slutliga värdet. I kalkstabiliserade jordar tog det normalt minst 90 dygn innan brottöjningen hade sjunkit ner till den nivån, men det kunde ta ca 300-400 dygn innan det slutliga värdet nåtts.

Lagringstemperaturen hade stor inverkan på brottöjningens förändring med tiden hos de kalkstabiliserade jordarna, de prover som lagrats i rumstemperatur hade generellt sprödare brott vid en given tidpunkt än de som lagrats i lägre temperatur. Samma tendens kunde upptäckas hos de cementstabiliserade prover av gyttja som ingick i undersökningen, men i regel visade de cementstabiliserade proverna inget samband mellan lagringstemperatur och brottöjning.

Något samband mellan iblandad mängd stabiliseringsmedel och brottöjning fanns inte heller för de cementblandade proverna. Då lera med siltskikt stabiliserats med kalk kunde tendensen

däremot anas. ·

Samverkan mellan de stabiliserade pelarna och omgivande ostabiliserad jord vid

djupstabilisering av ett område, är en förutsättning för att våra beräkningsmodeller för jordens lastupptagning och lastfördelning är korrekta. Höga värden på Ebr även hos den stabiliserade jorden, dvs stor deformationsförmåga utan att jorden går till brott, är önskvärt under

upplastningen av de massor det stabiliserade området skall bära, för omfördelning av last mellan stabiliserad och ostabiliserad jord. De kalkstabiliserade provernas långsamma brottöjningsförändring kan visa på att den stabiliserade jorden samverkar med den

ostabiliserade jorden. De cementstabiliserade provernas samverkan med den ostabiliserade jorden, kan med samma resonemang och med hänsyn till deras snabbare tillstyvnande behöva utredas.

10.2 Sprödhet

Ett jordprovs brottöjning i förhållande till dess krypdeformation, kvoten c:b/c:kr, satt i relation till brotthållfastheten, kan ge en uppfattning om provets sprödhet. Ett prov med hög

brotthållfasthet, som ju ofta är sprödare, har ett lågt värde på kvoten c:1jc:kr och ett prov med låg brotthållfasthet och segt brott har ett högt värde.

1200

1000

co ₈₀₀ C. ..>::

0)

C: 600

·2 :co C:

(/) a.

0 0,5 1,5 2 3

Deformation (% l

De prover som hade en brotthållfasthet på över 500 kPa (i sammanställningen finns prover med en brotthållfasthet på upp till 4000 kPa) hade i regel ett värde på 1-5, men enstaka prover med en hållfasthet på 500-1000 kPa hade värden på 6-9. Ett tiotal prover hade värden över 10, och de återfanns bland dem vars brotthållfasthet inte översteg 200 kPa ( ett undantag). Se bilaga 10.

Förhållandet var detsamma oavsett ursprungs jord. Stabiliserad jord med organiskt innehåll som oftast har en relativt låg brotthållfasthet hade inte ett särskilt högt värde på c:b/c:k.P men det låg väl inom samma område som lera, lera med siltskikt och siltig lera. Det gjorde även silt och

sulfidhaltig silt med högre hållfasthet än den organiska jorden. Den lerhaltiga jorden hade såväl de segaste brotten som de högsta värdena på brotthållfasthet (över 2000 kPa).

Förhållandet var också oberoende av vilket stabiliseringsmedel man valt att använda. Endast mängden inblandningsmedel påverkar sprödheten, med ökad mängd blir jordmaterialet sprödare.

Temperaturen har en viss inverkan på kalkstabiliserade jordars resultat. En viss åtskillnad märks, då lagring i 8°C mer sällan leder till höga hållfasthetsvärden, och lagring i

rumstemperatur ofta ger sprödare brott.

Kvoten ^Eb/Ekr sjunker naturligt med tiden då materialet tillstyvnar. Efter ca 100 dygn verkade alla prover nått ett slags slutvärde på I a3. För flertalet gick det betydligt fortare, några prover hade redan det första dygnet denna egenskap.

Ingen skillnad på tidsberoendet kunde här upptäckas mellan prover av olika ursprunglig jord eller av prover stabiliserade med olika inblandningsmedel. Inte heller lagringstemperaturen verkade spela någon roll, utom för jordar stabiliserade med kalk-gips, där lagring i

rumstemperatur ledde till att materialet blev fortare sprödare.

10.3 Elasticitetsmodulen

Ur de enaxliga tryckförsöken utvärderades elasticitetsmodulen E för kryppåkänning och krypdeformation. Den sattes sedan i relation till skjuvhållfastheten 1:, definierad som

brotthållfastheten dividerat med två. Regressionsanalys gav konstanterna Ao och Ar i det linjära sambandet E=A₀*1:+Ar.

Traditionellt sett brukar man räkna med ett M på ca 75*1:. Det sambandet gav här en god approximation för prover med låga skjuvhållfastheter, upp till ca 40 kPa. Därefter stiger kurvan brantare och de värden på Ao vi fick för regressioner på datamängder där skjuvhållfastheten närmar sig 2000-3000 kPa var betydligt högre, runt 200-280.

Kalkstabiliserade prover av jordar med ett visst siltinnehåll fick ett högre värde på E än övriga jordar. De cementstabiliserade jordar som visade ett högre värde på E var de som innehöll organiska ämnen.

Kalk-cementstabiliserade prover visade sig genomgående ha ett högre värde på E för en given brottlast, än de värden en jord stabiliserad med enbart kalk eller cement hade. Värdet på E låg på 270-280 gånger 1: oberoende av vilken jordart som stabiliserats.

För samtliga prover, dvs med brotthållfasthet upp till 2-3000 kPa fick vi;

Jordart kalk cement kalk-cement

gyttja, gyttjig lera E=l981:-2,0 E=2421:-4,6 E=2671:-3,6

lera E= I 991:-0,4 E=2141:-3,3 E=2801:-9,8

lera med siltskikt, siltig lera E=2551:-9, 1 E=l921:+8,9 E=2741:-13,7

Lagringstemperaturen visade sig ha försumbar inverkan oavsett om provet stabiliserats med kalk eller med cement, varför ingen vidare hänsyn togs till denna.

11 STABILISERINGSMEDEL OCH -MÄNGDER

De stabiliseringsförsök som gjorts med kalk har i regel varit lyckade i lera och i lera med visst siltinnehåll, medan stabiliseringseffekten har varit mindre lyckad i silt och rent dålig i organiska jordar.

De prover som stabiliserats med cement kunde uppvisa ett bra resultat i ett bredare område.

Bäst resultat blev det då ursprungsjorden var siltig lera eller lera med siltskikt, men även i gyttja och gyttjig lera låg den genomsnittliga hållfasthetsökningen högt, 'teff kom upp i ca 18.

Cement var även verksamt som stabiliseringsmedel i torv och i silt, med 'teff på 6-10.

De prover som stabiliserats med kalk och cement i blandning visade sig sällan ge högre skjuvhållfasthet och större hållfasthetsökning än de som stabiliserats med enbart kalk eller cement. Spridningen i resultat var dock mindre än för enbart kalk eller cement.

Då kalk används som stabiliseringsmedel är resultatet beroende av kalkens samverkan med jorden, de kemiska förutsättningarna är viktiga. Inverkan av organiskt material eller hög silthalt är stor och i vissa fall har effekten blivit negativ. Även om inte de bästa förutsättningarna finns för samverkan med jorden då cement används som stabiliseringsmedel, är cementen i sig till viss del bärande, varför inga riktigt dåliga resultat erhålles.

Den mängd stabiliseringsmedel som använts vid inblandningen har varierat från 12 till 52 kg/m pelare, beräknat på en pelare med en diameter på 0,5 m. 89 % av de kalkstabiliserade proverna stabiliserades med ca 14-18 kg/m pelare. Flertalet cementstabiliserade prover, 84 %, utfördes med ca 20-25 kg/m pelare och 79 % av de kalk-cementstabiliserade proverna fick ca 15-25 kg/m pelare. När det gäller kalk spelar dock inte inblandningsmängden så stor roll, vid inblandning av mer än ca 18 kg/m blir effekten knappt märkbart bättre. Vid stabilisering med cement märks däremot en tydlig skillnad i resultat beroende på hur stor mängd

stabiliseringsmedel som använts. Då både kalk och cement blandas in är inte inverkan av inblandningsmängden så tydlig som då enbart cement användes, men det är en av de faktorer som påverkar resultatet.

Holm, Tränk och Ekström² och Kujala⁵ har funnit att om man blandar gips i kalken får man ett stabiliseringsmedel som har större inverkan på skjuvhållfastheten direkt efter inblandningen.

Bildandet av ettringit gör att skjuvhållfastheten ökar snabbare den första månaden jämfört med motsvarande prover i vilka man blandat enbart kalk. Värdet på skjuvhållfastheten kan sedan vara högre än i kalkblandad jord i upp till ett par år efter inblandningen, men

hållfasthetsutvecklingen i de kalkblandade jordproverna kommer att medföra att förhållandet så småningom blir det motsatta.

De prover i vilka kalk och gips utgjorde inblandningsmedlet har varit för få till antalet och lagrade under för kort tid för att liknande studium skulle kunna göras. Hållfasthetsutvecklingen såg ut som för de kalkstabiliserade prover som ingick i undersökningen. Stabiliseringeffekten blev emellertid något sämre än då enbart kalk blandades in i jordprov med liknande

egenskaper.

12 TIDSEFFEKTEN

Hållfasthetens tillväxtprocess börjar direkt efter inblandningen av stabiliseringsmedlet. På grund av puzzolaneffekt respektive cementeringsprocess avstannar sedan inte · hållfasthetstillväxten förrän efter mycket lång tid. Ju längre man kan lagra prover med stabiliserad jord för senare hållfasthetsbestämning, desto bättre uppfattning får man om stabiliseringeffekten. I minst tre månader bör man lagra prover för att man skall få en så god uppfattning av resultatet som möjligt, men ofta når man först efter 200 dygn eller mer något som liknar slutresultatet. Man bör emellertid vara medveten om att risken för uttorkning av proverna och därmed felbedömning av stabiliseringseffekten ökar med lagringstiden.

Hållfasthetsutvecklingen med tiden är inte densamma för prover stabiliserade med kalk respektive cement. Om cement tillsättes får hållfastheten ett logaritmiskt förlopp, med höga värden redan kort tid efter inblandningen men med avtagande tillväxt som är försumbar efter ca tre månader. Då kalk tillsättes är förloppet närmast rätlinjigt efter det första dygnet. Ofta kan därför kalkstabiliserade prover med låga hållfasthetsvärden efter 15-45 dygn, ge betydligt högre värden än cementstabiliserade prover av samma ursprungsjord efter 60-90 dygns lagringstid.

Då man försöker överföra sina erfarenheter från laboratoriet till fält kan man däremot anta att den kalkstabiliserade jorden inte längre har en linjär hållfasthetsutveckling. Med tiden sjunker temperaturen ner mot den omgivande jordens, ca 7-8°C, varför tillväxttakten kommer att mattas.

På grund av allt kortare projekterings- och byggtider anser man sig sällan kunna lagra

jordprover i tre månader. Man bör då vara medveten om att vid exempelvis jämförelser mellan erhållen effekt av olika inblandningsmedel är missvisande för bedömningar av hållfastheten efter längre tid. De värden på den stabiliserade jordens hållfasthet man får ligger dock på säkra sidan och ibland man mer intresserad av att veta korttidsvärdet då möjligheten att utnyttja en lång liggtid är begränsade.

13 RIMLIG FÖRVÄNTAN PÅ RESULTAT

Stabiliseringseffekten, ^'reff, har definierats som kvoten mellan skjuvhållfastheten hos det stabiliserade provet, crb/2, och skjuvhållfastheten hos den ursprungliga jorden, 'Cfu. Den naturliga jordens skjuvhållfasthet har utvärderats ur konförsök, den stabiliserade jordens har utvärderats ur enaxliga tryckförsök såsom halva brotthållfastheten.

Antal prover i undersökningen var ca 1400. Många av dessa var dock lagrade i vad som sedermera klassats som icke fältliknande temperatur. Antal kalk- eller kalk-gipsstabiliserade prover som lagrats i rumstemperatur och antal cement- och kalk-cementstabiliserade prover som lagrats i 7-8°C (numera rekommenderade temperaturer) är sammanlagt endast 655. För jämförelser av vattenåtgång vid den kemiska reaktionen, jordens minskande elasticitet etc vid

olika stabiliseringsmedel, eller vid jämförelser av jordens egenskapers inverkan vid inblandning av ett visst stabiliseringsmedel inverkar inte temperaturen på resultatet och alla 1400 prover har där legat till grund för den statistik som upprättats. Vid jämförelser av jordar som stabiliserats med olika medel har dock hänsyn tagits till temperaturens inverkan på

stabiliseringseffekten, och det material som bearbetats har enbart utgjorts av de 655 prover som lagrats i rekommenderad temperatur.

Av dessa 655 prover gav stabiliseringen en hållfasthetsökning med mindre än 10 gånger i drygt 40 % av fallen, men 52 prover, eller 13 %, gav ett mycket högt värde på 'teff, över,40. Det rörde sig i de flesta fall om stabiliserade prover av lera, lera med siltskikt och siltig lera, men ett par prover var av gyttjig eller sulfidhaltig lera. Då de flesta provserier lagrades under tre

månaders tid eller kortare, hade så mycket som 60 % av de 52 proverna lagrats kortare tid än 100 dygn. Längre lagringstider i gemen hade med stor säkerhet medfört fler prover med högre hållfasthetsvärden.

Av de 52 prover som gav de bästa resultaten, hade samtliga ursprungligen en sensitivitet under 40, 98 % var låg- eller medelsensitiva med en sensitivitet under 30. 98 % av proverna hade före stabiliseringen en vattenkvot av 40-80 %. Samtliga hade en ursprunglig skjuvhållfasthet, 'tfu, som låg under 20 kPa, och 52 % en som låg under 10 kPa. Efter stabiliseringen ökades deras skjuvhållfasthet till mellan 336 och 2860 kPa, en förbättring med mellan 40 och 90 gånger. 17 %, eller 9 prover, gav ett 'teff på över 70.

De genomsnittliga resultat som undersökningen gav för de olika jordarna har legat till grund för nedanstående tabell. Antalet prover per stabiliseringsmedel och jordart har varierat.

Resultaten avser tryckning efter 90 dygn;

Jordart Stabilisat Mängd kg/m* "eff ^Anm.

Torv cement 24 6,5

Gyttja kalk 16 0,5

cement 24 18

Gyttjig lera kalk 16 14

cement 20-32 17

kalk/ cement 16 12

Sulfidhaltig lera kalk 15-18 12 Stor spridning i

cement 24-25 20 resultat, troligtvis

kalk/cement 16 3 beroende på sulfidhalt

kalk/gips 15 7

Lera kalk 15-16 34

cement 22-30 22

kalk/cement 14-25 22

kalk/gips 15-22 15

Lera med siltskikt kalk 14-24 36

cement 16-32 38

kalk/cement 14-40 32

Siltig lera kalk 14-32 30

cement 17-28 46

kalk/ cement 14-32 30

Silt kalk 16 3 inga "fu, uppskattning

kalk/cement 16 10 ur crhmwutvecklingen

Sulfidhaltig silt kalk 24 2

cement 16-24 8,5

*Mängd stabiliseringsmedel i kg per meter pelare med diametern 500 mm.

Tabellen visar de medelvärden de olika inblandningsförsöken på laboratoriet gav. Spridningen i stabiliseringsresultat är dock stor, ibland även för jordar med likartade egenskaper.

Ur hållfasthetssynpunkt ser nu riktlinjerna klara ut. För stabilisering av organiska jordar används med fördel cement. Kalk är det inblandningsmedel som givit bäst resultat i rena leror, men med tilltagande inslag av silt i jorden bör man överväga kalkcement. I silt kommer åter cementen till heders.

Aspekter som de kemiska betingelserna i den jord man vill stabilisera, tillgängligheten till olika stabiliseringsmedel, erfarenheter från tidigare projekt, önskad samverkan mellan pelare och omgivande jord etc kan dock spela in i valet av stabiliseringsmetod. Ytterligare en faktor är priset, liksom hållfasthetsutvecklingen med tiden vilken kan avgöra valet om byggtiden är kort.

14 LITTERATURFÖRTECKNING

• 1Kalkpelarmetoden, Resultat av 10 års forskning och praktisk användning samt framtida utveckling, Åhnberg H., Holm G., SGI Rapport nr 31, 1986

• 2Kalkpelare med gips som tillsatsmedel, Holm G., Tränk R., Ekström A., SGI Rapport nr 30, 1987

• 3Om inverkan av härdningstemperaturen på skjuvhållfastheten hos kalk- och cementstabiliserad jord, Åhnberg H., Holm G., SGI Rapport nr 30, 1987

• 4Recent soil-lime research at MIT, Ladd C. C, Moh Z. C, Lambe T.W, Highway Research Bulletin 262, WashingtonD. C, 1960

• 5The use of gypsum in deep stabilization, Kujala K., European conference on soil mechanics and foundation engineering, 8, Proceedings, volume 2, 1983

400 350 - 300

"iii... _C: 250 ro 200

150 100 50 0

T Gy gy Le su Le Le Le si si Le Si su Si

Lagringstid för de stabiliserade proverna

50 45

40 -

a5 ³⁵

0 > 30

C. 25

"iii... _C: ²⁰

ro 15 - -

10

5 I. 11 I .I I I I

-w Il ^{r ,: 11,11} lh ,Il.. ^llhhj;,,,,,, _{_1.111_._} --.i.·'····' ,1.1 .1~,1,wJ,~ ·. ~Lt~~Ja

0 W. fi"

N ~ N ~ N ~ ~ N O ID ~ ~ ID N V 0 N N M M ~ ~ ID ~ 00 m m O M ro

dygn

Använda mängder stabiliseringsmedel

400 350

... 300

Q) > ²⁵⁰ Il kalk

~

C. 200 0 cement

"iii

... _C: 150 ro kc

100 50

N M V ~ ~ 00 0 N O N

"' 0 N N N N N N M M V ~

"'"'

mängd (kg/m pelare)

Bilaga 1. Undersökningens prover

160 140 120 100

ro +-' C: 80 ctl

60 40 20 0

1-10 10-20 20-30 30-40 40-50 50-60 60-70 70-80 80-90

tau ett

Bilaga 1. Undersökningens prover. Erhållen stabiliseringseffekt. Oaktat förvaringstemperatur samt inblandningsmedel och -mängder

ro a.

=-_.......,

0...

..c

Cl)

E Cl

.iii

ro a.

=-_........

..c 0 Cl)

E Cl

.iii

ro a.

.:.::

........

0...

..c

Cl)

E Cl

.iii 1200 1000

800 - ^{• 8*C}

600 ⁰ 20*C

400 200

L,..,,.-a.

0 0

g 1:1,

100

-

B

200 Dygn

,,^•

300 400

•

500

Cementstabiliserad gyttjig lera

1400 u

1200 1000 800 600 400 200

n

D

.

~-

rli"I . ^•

•



~

.

•

l _I

.

u

•

• 8*C

 20*C

0

0 200 400 600

Dygn

800 1000 1200 1400

Kalkcementstabiliserad gyttjig lera

800

700 - ^D

600 500 400

D

300 D

200 _D 100 n

i ^

0 0

-_D

-_~







-D ^g D D



50

D



-^u -

100 Dygn

150

•D

200

• 8*C

0 20*C

Bilaga 2. Hållfasthetsutvecklingen med tiden. Lagringstemperaturens inverkan. Gyttjig lera

3000

8

ro _C.

:::.

........ ₀

.Q

(0

E 0,

·;;;

2500

2000 1500 ~

8 

1000 0 ,_, o°• ,;;

In 1--11

500

0

!Jl~.i

0 50 100



150

•

El

. _..

200 250

•

.

...

300 350 400

I

i

450

•

 8*C 20*C

Dygn

Cementstabiliserad lera

ro C.

..:.::

..,..,

0

.Q

(0

E 0,

·;;;

1600 u

 1400

D

1200

lo ^{u •}

1000 - _-

...

800 ~ .

600

~--

400 I

~

200 •

.

•

0

8*C 20*C

0

0 200 400 600 800 1000 1200 1400

Dygn

K alkcem entstabiliserad lera

1800

1600 

ro C.

..:.::

..,..,

0

.Q

(0

E 0,

·;;;

1400 1200 1000 800 600 400 200 0

- D

Jl

,9 

D w . _ö

 H:-1

~ R:io l:P _,-- -'6

 D B • 

dJ n _IW - -

g>Bl5 ^{o 0}

0 50 100



0

150

0

200 250 300

.

350

•

0

8"C 20"C

Dygn

Bilaga 2. Hållfasthetsutvecklingen med tiden. Lagringstemperaturens inverkan. Lera