Riskkommunikation
Människors förståelser och uppfattningar om kommuners kommunikation i samband med coronapandemin
___________________________
Filippa Brodén och Hanna Olsson
Dokumenttyp: Sociologi C Självständigt arbete Huvudområde: Sociologi
Högskolepoäng: 15 hp Termin: VT 20
Handledare: Minna Lundgren Examinator: Jörgen Sparf
Utbildningsprogram: Risk- och krishanteringsprogrammet
Abstract
On March 11, 2020, the World Organization (WHO) announces that the transmission of the novel coronavirus is a pandemic. Many people around the world are already infected and many die from the disease. On May 25, there are 3998 confirmed deaths in Sweden linked to the virus. With the help of a qualitative interview study and with previous research as well as sociological theories on risk perception and models on crisis communication, this study answers questions such as: How do citizens experience the accessibility of the municipality's information in relation to the corona pandemic? What do citizens' perceptions of risk look like and have they changed their behavior after the outbreak of the coronavirus? And how do respondents assess the relevance of the municipality's risk communication on their websites and how is it laid out? The conclusions in this study are that the experience of the municipal crisis information is both relevant and easily accessible on certain fronts, yet the respondents in this study primarily use other sources when it comes to information about the coronavirus. The risks the informants experience in relation to the virus are affected by individual characteristics, such as social stratification. And with a further study this could have been
investigated with a broader perspective and more respondents.
Innehållsförteckning
1. Inledning………4
1.1 Syfte………...4
1.2 Frågeställningar……….. 4
1.3 Begreppsdefinitioner………..5
1.4 Disposition………...5
2. Bakgrund……….. 6
2.1 Coronapandemin och COVID-19………. 6
2.2 Tidigare forskning……….. 6
3. Kommuners riskkommunikation………....8
3.1 Sammanfattande tabell av uppsatsens valda kommuner……….8
3.3.1 Östersunds kommun………...9
3.3.2 Borås kommun………..….10
3.3.3 Sundsvalls kommun………..10
3.3.4 Nynäshamns kommun………. 10
3.3.5 Alingsås kommun………...……….. 10 4. Teoretiskt ramverk………..……… 12 4.1 Trestegsmodellen………..12 4.2 Modeller för riskkommunikation………...12 4.3 Riskuppfattning……….... 14 4.4 Sammanfattning av teoretiskt ramverk……….16 5. Metod………...17 5.1 Intervjuer………...………….... 17 5.1.1 Urval………....17 5.1.2 Intervjusituationen……….... 18 5.2 Analysmetod………. 19 5.3 Etiska aspekter……….. 20 5.4 Validitet och Reliabilitet……….. 21 5.5 Metoddiskussion……….. 21 6. Resultat och Analys……….22
6.1 Tillgänglighet……….... 22
6.2 Riskbeteende………. 24 6.3 Riskkommunikation och relevans………..25 6.4 Sammanfattning………....26 7. Diskussion………..27
7.1 Slutsats………... 28
8. Referenslista………..29
8.1 Artiklar………...29
8.2 Elektroniska källor………...……….... 29 8.3 Litteratur……….... 30 8.4 Rapporter………... 30 8.5 Lagar och offentligt tryck……….... 31 9. Bilagor………. 32
9.1 Intervjuguide………. 32
9.2 Textsegment kommuner…………....………....………..33 9.2.1 Östersunds kommun………...33 9.2.2 Borås kommun………...35 9.2.3 Sundsvalls kommun………. 37 9.2.4 Nynäshamns kommun………. 38 9.2.5 Alingsås kommun………. 40
1. Inledning
Vi har en allmän smittspridning i Sverige.
Liv, hälsa och jobb är hotade.
Fler kommer att bli sjuka, fler kommer tvingas säga ett sista farväl till en älskad.
Enda sättet att klara av detta är att vi möter krisen som ett samhälle där alla tar ansvar för sig själv, för varandra och för vårt land.
(Stefan Löfven tal till nationen, 2020)
Den 11 mars 2020 går Världshälsoorganisationen (WHO) ut med att spridningen av det nya
coronaviruset från och med nu räknas som en pandemi. Viruset har smittat ett stort antal människor över stora delar av världen, däribland också i Sverige. Den 25 maj finns det 3998 bekräftade dödsfall i Sverige med koppling till viruset (Folkhälsomyndigheten, 2020a). Vidare så visar siffror att i spåren av de ekonomiska följderna av coronaviruset så har varselnivån i Sverige ökat. I mars månad 2020 har 36 800 personer varslats om uppsägning, vilket är den högsta siffran någonsin som setts i Sverige, enligt Annika Sundén, analyschef på Arbetsförmedlingen. I normalfall brukar siffran ligga runt 3000 personer/månad (Balcer Bednarska och Grill Pettersson, 2020).
Coronapandemin medför konsekvenser för både hälsa, samhälle och ekonomi. Påverkan på den fysiska hälsan är relativt känd, medan de ekonomiska effekterna än så länge är mer okända. Det som bland annat Världshälsoorganisationen och Folkhälsomyndigheten har kommunicerat ut är att egenansvaret för att minska spridningen samt platta ut kurvan är stort. Att platta ut kurvan, eller
”flatten the curve”, innebär att försöka sakta ner smittspridningen, så att inte ett för stort antal människor insjuknar samtidigt och överbelastar sjukvården (Folkhälsomyndigheten 2020b). För att det ska kunna uppnås gäller att de uppsatta restriktionerna och råden efterlevs av det svenska folket.
På lokal nivå har landets kommuner enligt Kommunallagen (2019:835) ansvaret att ta hand om ärenden som är av allmänt intresse och som har anknytning till kommunens område eller befolkning.
När det kommer till hantering på den lokala nivån så har kommunerna därav ett betydande organisatoriskt samt kommunikativt ansvar. Deras kommunikation är ofta inte synlig i riksmedia, trots dess betydande roll och trots att det är den informationen som ligger närmast
kommuninvånarna. Det är därför intressant att undersöka hur den kommunala
riskkommunikationen utformats, samt vilken relevans och betydelse den har för människors riskuppfattningar och upplevelser av händelseutvecklingen kring coronapandemin. En
välfungerande kriskommunikation är av stor betydelse vid en samhällskris. Den har en avgörande roll för krisens utveckling och medborgarnas respons och uppfattning. I vissa fall kan den
information som sänds ut göra mer skada än att vara till hjälp vid krissituationer. Till exempel genom att skapa misstro hos befolkningen eller skada ryktet för myndigheter/organisationer. Det blir därför viktigt för de som ansvarar för att sända ut information att budskapet är konkret och relevant.
Informationen bör även vara så transparent som möjligt, för att minska riskerna för ryktesspridningar (Lerbinger, 2012:45).
1.1 Syfte
Syftet med denna studie är att undersöka hur informationsflödet från kommuner till medborgare kring coronaviruset uppfattas, förstås och tolkas av kommuninvånarna.
1.2 Frågeställningar
1. Hur upplever medborgarna tillgängligheten av kommunens information i relation till coronapandemin?
2. Hur ser medborgarnas riskuppfattning ut och har de ändrat sitt beteende efter coronavirusets utbrott?
3. Hur bedömer invånarna relevansen av kommunens riskkommunikation på deras hemsidor och hur är den upplagd?
För att besvara syfte och frågeställningar har vi valt att genomföra kvalitativa intervjuer med invånare i fem svenska kommuner i olika delar av landet. Vi strävade efter geografisk spridning och en blandning av stora och små kommuner.
1.3 Begreppsdefinitioner
I uppsatsen kommer centrala begrepp att återkomma. När de skrivs är det dessa definitioner som menas.
Kris.
En händelse som avviker från det normala och som hotar de grundläggande funktionerna i samhället.
Kan även kallas för extraordinär händelse (Nohrstedt, 2016:6).
Risk.
En risk kan definieras som osäkerheter om konsekvenser eller utfall av en händelse eller av något människor värdesätter. Risk kan också uppfattas som perioden innan en eventuell kris uppstår (Wall, 2010:5).
Riskkommunikation.
Riskkommunikation är information om kända eller möjliga risker och hot (Landenmark, 2019:3).
Riskkommunikation kan också användas som samlingsbegrepp för kommunikation före, under och efter en kris.
Kriskommunikation.
Kriskommunikation är kommunikationen som sker i samband med kriser. Till exempel samhällskriser (Nohrstedt, 2016:6).
Pandemisk influensa.
En pandemisk influensa innebär att ett virus sprids och smittar människor i stora delar av världen, vilket i många fall får stora konsekvenser för våra samhällen (Folkhälsomyndigheten, 2020d).
1.4 Disposition
I följande kapitel kommer vi inleda med en kort bakgrund om coronapandemin och tidigare forskning, för att läsaren ska få lite bakgrundskunskaper i ämnet. Därefter kommer vi göra en kort sammanfattning av kommuners riskkommunikation samt introducera läsaren till de kommuner som ingår i studien. I det efterföljande kapitlet beskriver vi studiens teoretiskt ramverk, där tre teorier presenteras. Vidare så kommer metodkapitlet som innehåller en beskrivning av vald metod, urval och metoddiskussion. Därefter presenteras resultat och analys. Det kapitlet avslutas med en sammanfattning där vi belyser studiens viktigaste resultat. Slutligen avslutas uppsatsen med ett diskussionskapitel där studiens styrkor och svagheter diskuteras.
2. Bakgrund
2.1 Coronapandemin och COVID-19
I coronavirusfamiljen ingår ett antal olika virus. Endast sju virussorter kan smitta mellan djur och människa, medan övriga virussorter enbart drabbar djur. De sju sorter som kan överföras från djur till människa är i sin tur olika allvarliga, där fyra av dem skapar förkylningar och är vanligt
förekommande. Till de allvarligare sorterna hör istället SARS- och MERS-coronavirus. Där är
effekterna inte bara en förkylning, utan kan leda till allvarligare luftvägssjukdomar. Det senaste virus som tillkommit är coronaviruset SARS-CoV-2 som upptäcktes i Kina i slutet av 2019 och som till vardags kallas ”det nya coronaviruset”. Den sjukdom man drabbas av efter smitta har fått namnet COVID-19 som står för Coronavirus disease 2019.
Det nya coronaviruset sprids genom antagligen dropp- eller kontaktsmitta. De vanligaste symptomen är torrhosta samt feber. Andra förekommande symtom är andningspåverkan, snuva, halsont,
huvudvärk, illamående, muskel- och ledvärk. De flesta blir frisk inom två veckor och behöver inte uppsöka sjukvård. Det finns dock ett visst antal bekräftade riskgrupper där sjukdomsförloppet riskerar att bli värre. Enligt Folkhälsomyndigheten så är personer med hög ålder och vissa underliggande sjukdomar överrepresenterade bland de svåra fallen. Det kan t.ex. handlar om underliggande sjukdomar som högt blodtryck, hjärt-kärlsjukdom, lungsjukdomar eller diabetes (Folkhälsomyndigheten, 2020c).
2.2 Tidigare forskning
Jenni Hyvärinen och Marita Vos (2016) har studerat kommunikation vid pandemier och katastrofer.
De menar att dagens risker ofta är komplexa. Det finns ett stort behov av samarbete för institutionella aktörer, med bland annat medborgare och olika organisationer för att hantera dem. Vid katastrofer och pandemier så har det visat sig att man kan lyckas bättre med kriskommunikationen om den behandlas som en tvåvägskommunikation, istället för att den enbart går i en riktning. Vid en tvåvägskommunikation så är rollerna sändare och mottagare dubbla. Befolkningen kan både vara mottagare som tilldelas meddelanden från ansvariga aktörer, men även vice versa. De ansvariga aktörerna måste också lyssna på vad befolkningen har att säga, de ska alltså inte bara vara en sändare som kommuniceras information. I verkligheten har det dock visat sig att detta är något som inte alltid lyckas eller prioriteras. Varför en tvåvägskommunikation kan vara viktig beror på att det vid
pandemier och katastrofer uppstår betydande konsekvenser för befolkningen som myndigheter behöver få kännedom om. Det är inte heller möjligt att bygga upp en beredskap eller få respons utan samarbete. Exempelvis är frivilligorganisationer av stor vikt under dessa typer av situationer
(Hyvärinen & Vos, 2016:97). De lyfter vidare kommunikationens roll under och efter en kris. Där är det viktigt att uppdatera medborgarna med aktuell information och enkla instruktioner. Till exempel instruktioner om hur man skyddar sig själv och sin familj, eller vad som gäller vid en pandemisk influensa.
Viktig information bör upprepas flera gånger. Hyvärinen och Vos belyser även vikten av att ha en mångfald i val av informationskanaler samt information. Det kan till exempel handla om att ge ut specifik information till olika grupper. Där ibland gravida, äldre eller personer med utländsk bakgrund (Hyvärinen & Vos, 2016:101).
Reynolds och Quinn (2008) har studerat värdet av att använda en kris - och riskkommunikationsram vid influensapandemier. De lyfter att när en influensapandemi inte har tillgång till vaccin eller icke-resistenta antivirala medel så krävs en förändring i individuella och gemensamma beteenden.
Både för att begränsa spridningen och för att minska antalet dödsfall. Riskkommunikationen under en pandemi har därav en betydande roll för hur samhället kommer påverkas (Reynolds & Quinn, 2008:14).
För att uppnå en effektiv riskkommunikation så presenterar Reynolds och Quinn olika kommunikationsmål att sträva efter. Till exempel behöver befolkningen i osäkra situationer
vägledning kring beslutsfattanden gällande den egna och andras hälsa. Denna vägledning bygger på att det finns en samordning kring vilken information som ska kommuniceras från statliga samt lokala tjänstemän. Informationen som ges ut bör vara kortfattad och tydlig, för att minimera spekulationer och förvirring hos befolkningen. Reynolds och Quinn menar att en snabb och transparent spridning av korrekt och vetenskapligt baserad information om pandemins utveckling och framsteg med stor sannolikhet kommer öka förtroendet hos befolkningen gentemot de ansvariga aktörerna (Reynolds &
Quinn, 2008:14-15).
Anna Olofsson (2007) har studerat kommuners kriskommunikation, med syfte att ta reda på om de är anpassade för att nå invandrare i det svenska heterogena samhället. Strategierna för
kriskommunikationen undersöktes först via intervjuer. Det framkom att de flesta kommunerna inte hade en speciell anpassad kommunikation riktad mot människor med utländsk bakgrund. Istället fanns det en ”lika för alla” mentalitet. Det återspeglas även i den kvantitativa undersökningen som genomfördes. Där framkom det att cirka en tredjedel av kommunerna i stor utsträckning tog hänsyn till invandrare i deras kriskommunikation. Istället för att ha tryckt information på sina kommunala kanaler så hade många kommuner istället kontakt med tolkar, översättningsfirmor och/eller etniska föreningar/religiösa samfund som hjälp att kommunicera på andra språk. I samma undersökning tillfrågades även kommunerna om de tar någon hänsyn till religion eller etnicitet, som eventuellt kan påverka personers reaktioner samt förståelser vid en krissituation. Det visade sig att det var det väldigt få kommuner som tog det i beaktning i sitt kommunikationsarbete (Olofsson, 2007:17-18). En lärdom som dras i artikeln är att det finns ett behov av att anpassa kriskommunikation till vissa befolkningsgrupper (Olofsson, 2007:20).
3. Kommuners riskkommunikation
Under sommaren 2019 undersökte Myndigheten för samhällsskydd och beredskap hur samtliga 290 kommuner i Sverige kommunicerade om risker och kriser. De granskade hur kommunikationen kring risker, hot och beredskap såg ut på kommunala webbplatser samt vilka konsekvenser riskerna och hoten kunde bära med sig för individ och lokalsamhälle. Resultatet visar att det är vanligare för kommuner att informera om hot och risker på ett övergripande plan, än att kommunicera information om den lokala hot - och riskbilden. Ett område där informationen är bristfällig handlar om hur
kommuninvånarna bör agera vid lokala samhällskriser. Istället finns det mest upplysningar om vart de kan vända sig om en kris skulle inträffa (Landenmark, 2019).
En annan undersökning som genomförts på uppdrag av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har studerat kommuners syn på riskkommunikation genom intervjuer med
beredskapssamordnare från 40 svenska kommuner. Syftet var att reda på hur kommunikationen kring lokala hot samt risker lagts upp, för att förbereda sig inför eventuella hot. Resultatet visar att det finns en stor skillnad mellan kommunernas upplägg om hur de valt att informera befolkningen kring deras risk - och sårbarhetsanalyser. Vissa har valt att inte publicera någon information alls, medan andra har valt att lägga ut analyserna. Beredskapssamordnarna hade svårt att avgöra hur medborgarnas kunskaper om de lokala riskerna samt hoten såg ut. Ett annat övergripande problem som rapporten identifierade var en bristfällig kunskap hos medborgarna för hur de bör agera i krissituationer. På frågan om vart medborgarna hittar information kring den kommunala krisberedskapen nämnde majoriteten av de tillfrågade beredskapssamordnarna den kommunala hemsidan. Andra informationskällor som nämndes var Twitter och Facebook, som ansågs vara bra vid akuta händelser (Boholm, Boholm och Prutzer, 2016). Riskkommunikation har dock visat sig kunna vara svår att ta del av för dem utan tillräckliga kunskaper i det svenska språket. En
undersökning som 2018 skickades ut till beredskapsmyndigheter, samtliga länsstyrelser och samtliga kommuner visar att endast var tredje av de tillfrågade kommunerna (62% svarsfrekvens)
kommunicerar på fler språk än svenska vid en samhällsstörning (Enkätfabriken, 2019).
3.1 Sammanfattande tabell av uppsatsens valda kommuner
Tabellen nedan ger en överblick över varje kommun som valts till den här studien samt vad som finns tillgängligt och inte på deras hemsidor. I tabellens översta rad går det se kategorierna: Kommun, invånarantal med årtalet på senaste mätningen, antal tätorter och om det erbjuds information på något annat språk än svenska när det kommer till informationen om coronaviruset. Slutligen en kolumn på vilka andra plattformar de använder sig av för att sprida information. I de här fallen har det visat sig att kommunerna inte använder sig av de övriga plattformarna för att sprida information kring coronaviruset, utan mer om allmänna nyheter på kommunal nivå. När det kommer till
kommunerna som har information om coronaviruset på andra språk, så är det enbart Östersunds kommun och Nynäshamns kommun som erbjuder uppläsning av informationen. Borås i sin tur erbjuder översatta texter med information om coronaviruset, och Sundsvall och Alingsås hänvisar till andra informationskällor skrivna på andra språk.
Figur 1. Modell med information hämtad från kommunernas hemsidor.
Nedan kommer respektive kommun presenteras med unika delar som hemsidorna erbjuder gällande riskinformation kring coronaviruset.
3.3.1 Östersunds kommun
Östersunds kommun är Jämtlands läns största kommun och belägen i de centrala delarna av landskapet Jämtland. På kommunens hemsida hänvisar de till information kring det aktiva arbetet i relation till coronaviruset, samt hur statusen för skolor och äldreboenden ser ut. Därefter erbjuder kommunen en mängd olika e-tjänster för äldre och riskgrupper. Till exempel att kommunen hjälper till med att handla mat, hämta ut recept med hjälp av fullmakt etc. Det finns också tillgång till information om aktiviteter, stöd och annat som är bra för hälsan för de individer som tillhör riskgrupperna. Vidare finns även information om hur kommunen kan hjälpa och stötta de lokala företag som drabbats hårt i spåren av pandemin.
När det kommer till information om coronaviruset och smittspridning, samt symptom på sjukdomen COVID-19 så har kommunen valt att på hemsidan ge tips för hur man ska gå tillväga för att minska smittspridningen. Detta gör man till exempel genom instruktionsvideos som bland annat visar hur man ska tvätta händerna. Slutligen så finns det även tillgång till vanliga frågor och svar (Östersund kommun, 2020).
3.3.2 Borås kommun
Borås är en kommun i Västra Götalands län. Borås ligger i de centrala delarna av Sjuhäradsbygden.
Borås kommun använder sig sedan 2001 av namnet Borås stad, i den utsträckning som är möjlig.
Kommunen är känd för sin textilindustri.
På kommunens hemsida erbjuds information om den aktuella statusen för skolor och äldreboenden, samt vilka verksamheter som är stängda för allmänheten och hur detta kan påverka dem som berörs av situationen. Utöver det erbjuder kommunen information om att gymnasieelever har möjlighet att få hämta lunchlådor på de lokala gymnasierna. När det kommer till specifik information kring coronaviruset i form av förebyggande åtgärder, symptom och vad du ska göra vid misstanke om smitta, så har kommunen samlat ihop en lista med vanliga frågor och svar. Utöver det har de lagt in råd och rekommendationer hämtade från Folkhälsomyndighetens hemsida (Borås kommun, 2020).
3.3.3 Sundsvalls kommun
Sundsvalls kommun är en kommun i Västernorrlands län med invånarmässigt den nittonde
folkrikaste kommun i Sverige. På kommunens hemsida erbjuder man tillgång till informationsflikar som informerar om hur situationen rörande skolor och äldreboenden ser ut. Har man ytterligare funderingar kring skolors och äldreboendens status finns kontaktuppgifter för mer information.
Utöver det så finns en flik om hur kommunens aktiva arbete ser ut gentemot coronaviruset, exempelvis hur de infört en inriktnings- och samordningsfunktion för att hantera krisen. Med det menas att de ständigt följer utvecklingen av händelsen och planerar för att vidta åtgärder för att kunna upprätthålla samhällsviktiga funktioner. Utöver det så erbjuds information om hur individen kan motverka smittspridningen och vad som gäller vid allmänna platser samt sammankomster. Även Sundsvalls kommun har samlat råd från Folkhälsomyndigheten på sin hemsida om hur individen kan förhindra smitta (Sundsvall kommun, 2020).
3.3.4 Nynäshamns kommun
Nynäshamns kommun är en kommun i Stockholms län. Kommunen erbjuder information på sin hemsida som berör olika frågor och funderingar i relation till coronaviruset. Det finns exempelvis information om hur läget ser ut på lokala skolor och äldreboenden. Utöver det finns samlad information med riktlinjer för hur de som är i riskgruppen och/eller över 70 år ska tänka och agera vid den här pandemin. Samlad information om de senaste nyheterna kring coronapandemin inom kommunen finns också tillgänglig på hemsidans första sida. Där finns information om exempelvis erbjudande av hemleverans av mat och mediciner för personer över 70 år och/eller i en riskgrupp. Det finns också information om hur kommunen aktivt arbetar för att stötta upp lokala företag och
föreningar. Det är exempelvis stödpaket som innehåller allt från att söka anstånd till lokalhyror, till att avgifter för restaurangernas uteserveringar slopas.
Slutligen så har kommunen sammanfattat en sida med vanliga frågor och svar samt med hjälp av Folkhälsomyndighetens råd sammanfattat riktlinjer för att minska den allmänna smittspridningen och information om vad som gäller vid allmänna sammankomster och evenemang. Vid ytterligare funderingar hänvisar de till kommunens kundtjänst (Nynäshamns kommun, 2020).
3.3.5 Alingsås kommun
Alingsås är en kommun i Västra Götalands län. På kommunens hemsida ges information kring statusen på deras skolor, förskolor och äldreboenden. Till skillnad från de andra kommunerna så har Alingsås kommun en regional lägesbild över coronaviruset på deras hemsida som de uppdaterar varje dag. Det kan vara allt från antal smittfall i länet, till nyheter om hur vård och omsorg påverkas av pandemin. Utöver det så har de samlad information om hur de aktivt arbetar för att stötta de lokala företagen och föreningarna. Precis som Nynäshamns kommun så erbjuder de en mängd olika förmåner, rabatter och minskade avgifter till de lokala företagen. Utöver det så har de liknande Borås kommun ett erbjudande för gymnasieelever att hämta lunchlådor från olika kommunala
restauranger.
Slutligen så har även Alingsås kommun en sida med samlad information och riktlinjer för hur individen ska tänka kring spridningen av coronaviruset. Till skillnad från de andra kommunerna så har Alingsås valt att göra en separat länk med information och länkar rörande hur den psykiska hälsan kan påverkas av pandemin. De har även delat in informationen i länkar för olika åldrar som exempelvis: 0-12, 12-25, vuxna och äldre (Alingsås kommun, 2020).
4. Teoretiskt ramverk
I arbetet med att analysera vårt datamaterial har vi valt att använda oss av Sellnow och Seegers (2013) modell för kriskommunikation, den så kallade ”trestegsmodellen”, Wardmans (2008) fyra
konceptuella modeller för riskkommunikation och Erika Walls (2010) teorier om riskuppfattning.
4.1 Trestegsmodellen
Inom kriskommunikation finns det ett varierande utbud av modeller att utgå från. De är olika anpassade för olika sorters situationer. En del modeller är framtagna för att exempelvis fungera inom specifika organisationer eller samhällen, medan andra är mer övergripande och går att implementera inom de flesta kontexter. En vanlig modell som används av många är trestegsmodellen (Sellnow och Seeger, 2013). Uppsatsen kommer att utgå från Sellnow & Seeger version från boken “Theorizing Crisis Communication” (2013). Den innebär att en krishändelse delas in i tre stadier: Före, under och efter krisen. Trestegsmodellen valdes till studien då den tydligt visar att kommunikationen behöver anpassas under en krissituation, då informationsbehoven kan se olika ut under krisens olika stadier. I relation till den här studiens syfte så blir därför de två första stadierna, före och under krissituationen, mest relevanta.
1. Före krisen.
Första steget kan förklaras som en inkubationsperiod där vi är medvetna om att en risk kan inträffa, men händelsens sannolikhet är osäker. I detta första stadium är det viktigt att de inblandade delar samma lägesbild av situationen samt en gemensam riskuppfattning. Därför är det av stor vikt att en bra kommunikation mellan alla inblandade parter upprättas (Sellnow och Seeger, 2013:31).
2. Under krisen
I andra delen, under krisen, så ska det fastställas a en kris pågår. Det direkta krisstadiet är platsen där skadan inleds. Den kan sedan ta andra former och nå utanför gränserna för den omedelbara scenen. Att en kris uppstått är vanligtvis sammankopplat med exempelvis en stor känslomässig stress, rädsla, ilska, chock, misstro och i vissa fall förnekelse. Det vanligaste är dock förvirring över vad som händer. För att kunna begränsa skadorna av krisen krävs ett skadebegränsande arbete av krishanterare, chefer och andra delaktiga.
Om arbetet i fas 1 med a upprä a en välfungerande kommunikation genomförts så ska samtliga inblandade i krisen ha en gemensam bild om vad de ska göra för att kunna hantera den. Det är viktigt att ge ut relevant information för de som kan komma att drabbas (Sellnow och Seeger, 2013:31).
3. Efter krisen
I den sista delen försöker man ta tillbaka kontrollen över situationen. En utvärdering där styrkor och svagheter som framkommit vid hanteringen av krisen genomförs, för att nå lärdomar och
förbättringar till framtiden (Sellnow och Seeger, 2013:32).
4.2 Modeller för riskkommunikation
Jamie Wardman (2008) talar om fyra konceptuella modeller för riskkommunikation, vilka alla kan användas vid risksituationers olika stadier. Denna modell ansågs vara relevant att ta med i uppsatsen då de olika modellerna går att hänföra till de valda kommunernas riskkommunikation.
1. Riskmeddelande.
Modellen för riskmeddelande grundar sig i teorier som bygger på sändare och mottagare, det vill säga envägskommunikation. Meddelandena ska i möjliga mån vara transparenta och bidra med effektiv, tydlig, kortfattad och begriplig riskkommunikation. Denna ska gå från sändare (vanligtvis
experter), till mottagare (vanligtvis lekmän). Dess mål är att minska osäkerheten och istället öka den riskrelaterade kunskapen hos mottagarna (Wardman, 2008:1624).
2. Riskdialog.
Denna modell bygger på att medborgare och övriga intressenter runt specifika riskfrågor kan vara med och debattera och påverka beslutsfattandet.
Modellen för riskdialog bygger på tvåvägskommunikation, där deltagare i dialogen dels själva bidrar, samtidigt som de måste respektera andra intressenters informationsbehov, perspektiv och insikter.
Riskdialogen är kortfattat en social aktivitet som bygger på samarbete, där skapandet av risk ligger i ett särskilt diskursivt sammanhang. Ju mer osäkerhet och social tvetydighet som är förknippad med risken, desto större är behovet av en ömsesidig dialog (Wardman, 2008:1627-1628).
3. Riskfält.
Modellen studerar riskkommunikation inom ett aktivitetsfält, där varje aktörs ställning och sociala inflytande ses i förhållande till varandra. De olika aktörernas kapital jämförs sedan. Till exempel deras pengar, kunskaper, kontakter eller prestige. Det är ett strategiskt spel mellan aktörer för att just deras riskkommunikation ska accepteras inom fältet (Wardman, 2008:1629-1630).
En oro som finns med denna modell är att sannolikheten att ett samordnat urval mellan olika aktörer som har skiftande syner på risk, är mycket låg. Risk är ett relationellt, jämförande och tidsmässigt begrepp, som innefattar en rad olika synpunkter, känslor och tolkningar. Till exempel kan en aktör fatta ett beslut enligt en viss syn på risk, medan en annan att utsättas för konsekvenserna av dessa beslut (Wardman, 2008:1630).
4. Risk government.
Modellen baseras på konceptet ”governmentality”, som första gången nämndes av Michel Foucault.
Han menade att governmentality är användbart för att styra ekonomiska tillgångar, hälsa och befolkningens lycka (Wardman, 2008:1631).
Det anses nödvändigt att myndigheter försöker styra människors val i välfärdsfrämjande riktningar.
En effektiv riskkommunikation kan vara till hjälp för att uppmuntra medborgarna till bättre val, exempelvis genom utbildning. Det kan också innebära att medborgarnas valfrihet begränsas genom att myndigheter försöker avskräcka vissa beteenden eller förbjuda produkter. Vidare så arbetar modellen mycket med tekniska lösningar. Prognoser, kartläggning och statisk kan vara till stor hjälp när det kommer till att övertyga medborgarna om att vissa riskåtgärder är nödvändiga. De är även till hjälp för att begränsa antalet icke-experter att definiera vad som räknas som sanning eller kunskap (Wardman, 2008:1632-1633).
Figur 2. Fyra konceptuella modeller för riskkommunikation (Wardman, 2008:1623).
I ovanstående figur är de fyra kommunikationsmodellerna placerade utifrån två axlar. Den vertikala axeln består av normativ vs instrumentell kommunikation. Den normativa kommunikationen består av två olika roller som anses representera de enskilda medborgarnas intressen i samhället. Den första rollen bygger på att riskkommunikationen består av experter som uttalar sig, medan den andra rollen bygger på att publiken har möjlighet att föra ett samtal med experterna. Det vill säga antagligen envägs- eller tvåvägskommunikation. Vidare så bygger den instrumentella kommunikationen på resurser som kan användas av en individ, grupp eller organisation för att hjälpa dem att uppnå deras uppsatta mål (Wardman, 2008:1622).
Den horisontella axeln består av samverkande – icke-samverkande kommunikation, vilket mäter vilken betydelse samverkan har fördeltagande aktörer för konstruktionen av risk
(Wardman, 2008:1623).
4.3 Riskuppfattning
Erika Wall (2010) har i sin avhandling studerat hur människors sociala och fysiska miljö påverkar deras riskförståelse och riskbeteenden i vardagen. För att kunna undersöka individers riskförståelse så har Wall utvecklat det teoretiska begreppet meningsstruktur. Begreppet är inspirerat av Karl Weicks teori om meningsskapande vid osäkra situationer, så kallad sense making. Det innebär kortfattat att en person försöker skapa struktur i det okända i ett försök att skapa en logisk syn av situationen, som inte nödvändigtvis måste vara korrekt (Wall, 2010:7-8). Modellen bedöms som väsentlig för
uppsatsen på grund av den kan ge möjliga förklaringar till informanternas uppfattningar och agerande i samband med coronaviruset.
Riskförståelse.
Tillbaka till begreppet riskförståelse så har det här ett större fokus på hur det påverkas av individens kontextuella sammanhang, jämfört med Weicks som inte nämner det lika mycket. Det kan till exempel handla om att en persons sociala eller rumsliga omgivande normer och värderingar kan påverka dennes förståelse av risk. Genom att studera riskförståelse så kan det vara möjligt att nå kunskap kring hur olika sociala kontexter påverkar meningsskapande av risk och riskbeteenden (Wall, 2010:8).
Meningsstruktur.
Wall har valt att benämna en persons bas för riskförståelse för meningsstruktur. Meningsstrukturen kan dels hjälpa en person att göra förenklingar av verkligheten och dels förklara dennes beteenden vid en risksituation. Det kan betecknas genom:
Meningsstruktur → Riskförståelse → Beteende (Wall, 2010:13).
Meningsstrukturen består vidare av fyra olika element:
1. Erfarenheter
En person skapar modeller utifrån sina egna erfarenheter som sedan används för att göra fenomen eller situationer i vardagen förståeliga. Dessa behöver inte vara kopplade direkt till risken. Till erfarenheter hör även institutionaliserade regler samt organisatoriska planer, premisser och traditioner (Wall, 2010:10).
2. Värderingar
Riskförståelsen hos en person påverkas av omkringliggande normer och värderingar, på både ett individualistiskt och ett kollektivistisk plan. En persons värderingar kan
liknas med antingen egalitära- eller individualistiska kulturer.
Egalitära kulturer innebär att det finns en stark grupptillhörighet och ett stor sammanhållning.
Individualistiska kulturer i sin tur innebär att det finns en svag grupptillhörighet, med en liten betydelse av samhälleliga normer samt värderingar (Wall, 2010:10-11).
3. Social skiktning
En persons sociala position kommer påverka meningsstrukturen. Bland annat genom
socialiseringsprocesser, förväntningar från andra och personens identitet. Socialiseringsprocesser innebär att vi lär av varandra. Det är i mötet med andra som vi har möjlighet och tvingas att pröva samt ompröva vår förståelse av risk. Därav är det sociala mötet en nödvändighet för formandet av riskförståelse.
Till social skiktning hör också status eller politisk orientering (Wall, 2010:11).
4. Platsanknytning
Platsanknytning tar upp hur en individs tankar samt känslor om risk är bundna till ett specifikt ställe och hur relationen till det lokala ser ut. Det kan handla om geografiska platser eller att det på vissa platser råder olika normer, värderingar samt beteendemönster. Det på grund av att
socialiseringsprocesser sker inom ett visst område och inom ett begränsat sammanhang, vilket i nästa steg kan påverka individers meningsstrukturer (Wall, 2010:11).
Förståelsen för risk skapas genom social interaktion, som främst är bunden till specifika platser.
Platsanknytningen har här delats in i fyra olika delar:
Yttre förhållanden. Den fysiska plats som personen befinner sig på och hur han eller hon integrerar med denna plats.
Värdegemenskap. Värderingsmässig samsyn. Till exempel i städer, länder eller mellan länder från samma region (Wall, 2010:12).
4.4 Sammanfattning av teoretiskt ramverk
Studiens teoretiska ramverk utgörs av trestegsmodellen (Sellnow och Seeger, 2013), fyra modeller för krisinformation (Wardman, 2008) och riskuppfattning (Wall, 2010). De kommer sammantaget att användas i analysen av studiens material. Trestegsmodellen täcker det tidsmässiga perspektivet, det vill säga tiden innan, under och efter en kris. Den tillsammans med Wardmans fyra modeller för riskkommunikation används i tolkningen av informanternas utsagor. Slutligen så täcker Walls teori om riskuppfattning de egna individernas upplevelser, känslor och tankar kring coronaviruset och den kommunala kommunikationen. Tillsammans så kan dessa tre teorier användas för att se hur skilda riskuppfattningar samt beteenden i relation till coronaviruset har möjliga förklaringar.
5. Metod
I denna uppsats har vi valt en kvalitativ ansats för insamling av empiriskt material. De vanligaste tillvägagångssätten för att samla in empiriska data inom kvalitativ forskning är att fråga människor, observera eller använda dokument för att läsa text/se på bildmaterial (Ahrne och Svensson, 2011:10).
Eftersom vårt syfte och frågeställningar bygger på att undersöka människors upplevelser och tankar, så ansåg vi att en kvalitativ metod skulle vara lämpligast. Med den som utgångspunkt kunde vi fråga informanter om deras erfarenheter av den kommunala riskkommunikationen och få en djupare förståelse än om vi hade valt en kvantitativ metod, som t.ex. en enkätstudie med många respondenter.
5.1 Intervjuer
Till denna uppsats valde vi att genomföra intervjuer. Det var lämpligt utifrån att vi vill få en förståelse för människors riskbeteenden och hur de upplever relevansen och tillgängligheten av kommunens riskkommunikation. Det handlar om att försöka nå kunskap om något som man inte hade från början, men som någon annan besitter. Vi valde semistrukturerade intervjuer som utgångspunkt för att samla in det empiriska materialet. Den intervjuformen skiljer sig mot
exempelvis ostrukturerade intervjuer som bygger på ett fritt samtal eller strukturerade intervjuer som bygger på ett frågeformulär. De semistrukturerade hamnar däremellan. Vi hade utformat en guide med olika frågor, men intervjun bygger också på det fria samtalet (Eriksson-Zetterquist och Ahrne, 2011:40). Det är viktigt att noggrant planera sina frågor i förväg, så att informationsinhämtningen från intervjuerna blir till hjälp när de valda forskningsfrågorna ska besvaras. Det fria samtalet också viktigt för att kunna styra samtalet in på ämnen som berör forskningsfrågorna och för att ge informanterna en större möjlighet att tala fritt om sina upplevelser.
När vi genomförde intervjuerna hade vi en frågeguide att utgå ifrån (se bilaga 9:1), men det fanns även plats för följdfrågor, omformuleringar eller en möjlighet att byta plats på de befintliga skrivna frågorna. Vi ansåg att det var en trygghet att ha intervjuguiden att falla tillbaka på, men samtidigt inte vara alltför bunden till den.
Vi valde att genomföra intervjuerna enskilt, då vi såg att det var mer lämpligt utifrån den typ av frågor vi ville ställa. De gjordes individuellt dels för att flera av informanterna är bosatta i olika kommuner över Sverige och dels för att de inte ska påverkas av varandras svar. Vi ansåg också att det skulle vara lättare att prata om personers erfarenheter och tankar enskilt, för att på så vis kunna ge var och en av de tillfrågade mer tid och all vår uppmärksamhet.
5.1.1 Urval
När vi gjorde vårt urval av respondenter gjorde ställde vi först frågan “vart kan relevanta personer för uppsatsen finnas?” (Eriksson-Zetterquist och Ahrne, 2011:43). Avgränsningen blev i det första stadiet väldigt bred, då det begränsades till personer bosatta i Sverige.
I nästa steg avgränsades det till personer bosatta i de kommuner där textsegment från de kommunala hemsidorna hämtats från. Vi försökte sedan när urvalet gjordes få in personer med olika åldrar, kön samt bakgrund, för att få in en större representativitet. Urvalet som slutade upp med 8 informanter, från 5 svenska kommuner. Till varje kommun har minst en person medverkat för intervju till studien.
Informanterna sträcker sig från åldrarna 23 år till 88 år. Det finns även en skillnad i deras utbildning och yrke, där vissa saknar eftergymnasial utbildning och andra inte. Vi försökte även få en variation rörande deras familjesituation, det vill säga om de bodde själva, med familj eller med en respektive.
Nedan kommer en sammanfattande tabell på de intervjupersoner som medverkat:
5.1.2 Intervjusituationen
Eriksson-Zetterquist och Ahrne poängterar att platsen där intervjuerna sker påverkar vilket resultat man får. Till exempel så kan en person, beroende på vilken plats han eller hon befinner sig på, vilja framhäva vissa delar av sin identitet mer eller mindre (Eriksson-Zetterquist och Ahrne, 2011:45). Då vi genomför studien under en pågående pandemi så genomförde vi intervjuerna utomhus eller via telefon, som en trygghet för både oss och respondenterna. Vi var flexibla när det kom till vart respondenterna ville ses och anpassade oss efter vad som passade bäst för dem, för att minska tröskeln för deras deltagande. Det slutade med att tre intervjuer hölls utomhus i informanternas hemmiljö och fem intervjuer hölls via telefon. Varje intervju tog cirka 30 minuter att genomföra.
Under intervjun ställdes följdfrågor, men vi försökte samtidigt hålla oss så neutrala och objektiva som möjligt för att inte påverka de svar som mottogs.
Vid intervjusituationen valde vi att spela in samtalen, efter att ha kontrollerat med respondenterna om det var okej för dem. Detta stod även med i det samtyckesformulär som de fick skriva under innan påbörjad intervju. Genom att spela in så kunde vårt fokus ligga på att följa med i samtalet och ställa frågor. Det är annars lätt att missa något viktigt om man samtidigt måste anteckna allt som sägs samt att det blir svårare att upprätthålla ett flytande samtal (Eriksson-Zetterquist och Ahrne, 2011:53).
Ljudfilerna lagrades sedan säkert på serverutrymmet som finns via ett personligt studentkonto på Mittuniversitetets server. Materialet kommer att raderas efter att uppsatsen examinerats. Filerna döptes inte efter namnen på respondenterna, utan enbart utifrån deras initialer. Utöver
ljudinspelningen förde vi även anteckningar, där återkommande begrepp och vad vi ansåg vara viktiga delar och nyckelpunkter skrevs ner.
Genomförda intervjuer transkriberades ord för ord. Att ha intervjumaterialet på papper underlättar genomförandet av analysen. Genom att skriva ut det inspelade materialet så lär man även känna det, vilket kan underlätta vid skrivandet av resultat- och analysavsnitt i uppsatsen (Eriksson-Zetterquist och Ahrne, 2011:54).
5.2 Analysmetod
För att i underlätta hanteringen av de transkriberade materialen och för att göra dem hanterbara så analyserades materialet genom tre steg:
1. Sortering
Till att börja med försökte vi få ordning i kaoset för att kunna överblicka den empiri som samlats in.
För att nå det läste vi igenom materialet flertalet gånger, varje gång som om det vore första gången vi kom i kontakt med det. Formuleringar som återkom markerades med en överstrykningspenna och genom kommentarer i marginalen (Rennstam och Wästerfors, 2011:197). Efter det steget så fortsatte sorteringen med att koda materialet, för att försöka få fram ett mönster. Det gjordes genom att vi ställde upp några huvudteman under vilka vi kunde samla formuleringar, termer och citat gällande respektive område, med sidhänvisningar från materialet (Rennstam och Wästerfors, 2011:200-201).
Temana valdes ut så de gick att koppla till våra frågeställningar, så de skulle kunna besvaras i resultat- och analysdelen. De huvudteman vi kom fram till var:
Tillgänglighet.
Under temat tillgänglighet delade vi in citat under rubrikerna: Upplever kommunens kommunikation som tillgänglig och upplever inte kommunens kommunikation som tillgänglig.
Respondenternas svar i relation till det här temat skilde sig åt, med de flesta ansåg att kommunikationen från kommunerna var tillgänglig.
Riskkommunikation och relevans.
Underrubriker under temat riskkommunikation och relevans var motsatsparen: kommunal
riskkommunikation och inte kommunal riskkommunikation, som ett försök att samla formuleringar om vart respondenterna fick sin information kring coronaviruset. Vi ville veta om och hur de använde sig av kommunens plattformar eller vände sig till andra informationskällor, samt om de upplevde den kommunala riskkommunikationen relevant för dem som mottagare.
Det framkom i intervjuerna att en majoritet av informanterna använde sig av andra
informationskällor i första hand, medan några av respondenterna menade att informationen från kommunen kom till dem antagligen i form av brev, mail eller tidningar.
De läste eller följde främst annan nyhetsmedia, och använde kommunens information om det var mer lokal information som eftersöktes. Till exempel för att se vilka skolor som var stängda eller vilka restriktioner som gällde på äldreboenden.
Riskbeteende.
Under det här temat fanns det en mångfald av svar. Någon hade inte ändrat sitt beteende
överhuvudtaget, medan andra gjort det viss del och andra satt sig i frivillig karantän. Det berodde bland annat på i vilken grad av rädsla som fanns, men även om respondenterna befann sig i en riskgrupp eller inte. Det fanns ingen tydlig skillnad i beteendeförändringar mellan yngre och äldre respondenter.
2. Reducering
Det andra steget i analysen bygger på att reducera så valde vi och valde bort material, eftersom det inte var möjligt att ta med allt från den insamlade empirin. Vi reducerade också materialet utifrån att all empiri inte var relevant för att besvara studiens frågeställningar. Syftet med att reducera är att skapa en bra representation av materialet, där inte bara vår huvudtes stärks, utan det ska vara rättvist utvalt (Rennstam och Wästerfors, 2011:202). I vårt fall handlade det till exempel om att både ta med intervjucitat som kritiserar den kommunala kriskommunikationen, men också det motsatta. Eller få med utdrag från dem som ändrat sitt beteende och de som inte gjort det.
3. Argumentering
Den sista analyssteget går ut på att argumentera, med målet att skapa självständighet i relation till tidigare studier som används som referensmaterial (Rennstam och Wästerfors, 2011:205). Här försökte vi skapa egna tolkningar och förklaringar till resultatet, som ett försök att bidra till den tidigare litteraturen som talar om risk- och kriskommunikation under pandemier samt riskuppfattningar. Det gjorde vi med hjälp av vår utvalda teoriram och de tre tillhörande teorierna trestegsmodellen
(Sellnow och Seeger, 2013), fyra modeller för krisinformation (Wardman, 2008) och riskuppfattning (Wall, 2010).
Några tidigare studier med samma tema som vår uppsats hittade vi inte, detta då situationen kring coronaviruset fortfarande pågår.
5.3 Etiska aspekter
Forskningsetik måste vara central i all form av forskning. Det kan handla om allt från hur de
medverkande personerna i forskningen behandlas, förvaring av material eller hur genomförandet går till (Vetenskapsrådet, 2017:12-13). Etiska överväganden som gjorts i denna uppsats är exempelvis användandet av kommunernas namn där vi hämtat textsegmenten från. Detta på grund av att det är offentliga texter som publiceras på deras hemsidor och att de inte innehåller någon känslig
information. Det hade även varit möjligt att kopiera våra utvalda textstycken och söka via en webbläsare för att få fram vilken kommun de är hämtat från.
I intervjuerna anonymiseras de tillfrågade och betecknades istället för informant 1 - 8. Etik i relation till forskning handlar framförallt om att människor som deltar i forskning inte ska skadas fysiskt eller psykiskt. Det handlar också om att skydda forskningsdeltagarnas integritet (Vetenskapsrådet,
2017:12). Därav såg vi det som nödvändigt att inte publicera deras namn eller hemkommun, då vi gjorde en bedömning att det inte skulle påverka resultatet. Istället skrev bara informanternas ålder, yrke samt kön, för att kunna hitta möjliga likheter och skillnader mellan olika grupper i samhället.
Respondenten ska känna trygghet när den deltar i vår forskning, och det tillgodoser vi till exempel genom att anonymisera resultaten och hantera intervjumaterialet på ett korrekt sätt. Om
forskningspersonen känner sig trygg med det, så kommer han eller hon förmodligen också att vilja utveckla sina svar mer, än om han eller hon inte fått information om hur vi kommer att hantera materialet (t.ex. i termer av anonymisering etc.). Innan intervjuerna genomfördes informerade vi därför informanterna om vad deras medverkan skulle innebära, hur länge och på vilket sätt det inspelade materialet skulle hanteras samt så fick de skriva på en samtyckesblankett där de godkände deras medverkan (Vetenskapsrådet, 2017:26). Det har vidare inte heller ske någon behandling av känsliga personuppgifter, eftersom kön i kombination med ålder och yrke av personer från en rad svenska kommuner inte går att knyta till specifika individer.
5.4 Validitet och Reliabilitet
Reliabilitet - undersökningens tillförlitlighet.
Reliabilitet handlar kortfattat om tillförlitlighet. För att uppnå en hög tillförlitlighet så krävs det att resultatet vid upprepade mätningar är snarlika med den ursprungliga studien (Bryman, 2011:49). Vi anser att det är svårt att uppnå exakt samma svar igen av respondenter, vilket gör att det blir svårt att uppnå samma resultat, trots liknande förutsättningar. Under en kris, som t.ex. pandemins utveckling kan uppfattningar skifta från dag till dag beroende på hur krisen utvecklar sig, vilken plats intervjun hålls på och även i takt med att kommunernas riskkommunikation ser ut. Svaren hade även kunnat skilja sig åt om nya respondenter hade tillfrågats med utgångspunkt från samma intervjuguide. Det gör att reliabiliteten går ner eftersom vi inte kan säkerhetsställa att samma resultat hade uppnåtts igen. Vi har dessutom ett så litet urval, så det går inte att generalisera så mycket utifrån det. Frågan om reliabilitet blir då mer relevant om vi hade haft ett större urval av informanter.
Extern validitet - går resultatet att generalisera till befolkningen?
Validitet ska besvara frågan om vi mäter det vi säger oss mäta. Extern validitet ska sedan besvara frågan om det går att generalisera studiens resultat till en hel befolkning. Det vill säga är resultatet representativt? (Bryman, 2011:51). Här anser vi att det är svårt att dra generella slutsatser på grund av det lilla urvalet av respondenter. Det går inte att säga att resultatet är representativt för hela
befolkningen i Sverige eller för alla inom en specifik ålderskategori, kön eller bakgrund. Här blir frågan om extern validitet viktigare vid ett större urval. Åtta informanter är alldeles för lite för sådan slutsats.
5.5 Metoddiskussion
En styrka med intervjuer, vilket är uppsatsens valda metod, är att det är ett bra verktyg för att få inblickar av andra människors upplevelser, känslor och reflektioner utifrån en viss situation eller händelse. I det personliga mötet är det även möjligt att kunna ta del av de tillfrågades språkbruk, normer och emotioner, som inte framkommer på samma vis om datamaterialet istället skulle ha samlat in genom enkäter (Eriksson-Zetterquist och Ahrne, 2011:56). Eftersom vårt syfte och frågeställningar bygger på att undersöka människors upplevelser och riskuppfattningar kring den kommunala riskkommunikationen om coronaviruset lämpade sig därför metoden. Det gav oss en möjlighet att när vi träffades kunna anpassa frågorna och ställa relevanta följdfrågor, beroende på hur samtalet flöt på. Det gav oss en möjlighet att när vi genomförde intervjuerna kunna anpassa
språkbruket och vårt sätt att formulera oss. Till exempel om det var något ord eller begrepp informanterna inte förstod och vice versa. Detta var särskilt viktigt i intervjusituationen med respondenten som inte hade svenska som förstaspråk. Då underlättade det personliga mötet och möjligheten att ändra om frågorna vårt samtal.
Ytterligare en styrka som vi såg med att använda oss av kvalitativa intervjuer är att det går relativt snabbt att genomföra. Det fanns också en möjlighet att komplettera med en eller flera ytterligare intervjuer om vi skulle insett att analys- och resultatdelen blev alldeles för vag eller att vissa delar saknades. Det behövdes dock inte i den här studien.
En svaghet är att intervjuer är baserade på ett samtal som är beroende av den tid och plats man befinner sig på just där och då, vilket kan påverka det som sägs. Det kan leda till att svaren på intervjuerna tar en annan vändning än vad som förväntades (Eriksson-Zetterquist och Ahrne, 2011:57). En annan svaghet som vi också tänkt på var att det rekommenderas att intervjuer bör kompletteras med en annan metod, för att kunna styrka resultatet (Eriksson-Zetterquist och Ahrne, 2011:57). För att lösa det så hade vi kunnat utgå från en mixad metod, där kvalitativa intervjuer kombinerades med en kvantitativ enkätundersökning. Då hade både det personliga mötet som tillkommer med intervjuer kunna användas tillsammans med den mer övergripande kvantitativa undersökningen. En annan tanke var att komplettera våra intervjuer med textanalys, där skrivet
6. Resultat och Analys
När materialet analyserades kom vi fram till följande teman: Upplevelser, riskbeteende samt riskkommunikation och relevans. De temana kommer användas som underrubriker även här.
6.1 Tillgänglighet.
Under denna rubrik kommer intervjucitat presenteras för att besvara och analysera frågan “Hur upplever medborgarna tillgängligheten av kommunens information i relation till coronapandemin?”.
Informanterna fick i intervjusituationerna svara på frågor rörande om de använder sig av
kommunernas plattformar för informationssökning, samt vad de vet eller vill veta om kommunens hantering av coronapandemin. Endast den informant som arbetade inom kommunal verksamhet använde sig av kommunernas kanaler som förstahandskälla.
”När jag jobbar så använder vi en intern kanal, som innehåller information direkt från kommunen till oss anställda om just corona, så där skulle jag väll säga att jag får den största informationen ifrån. Sen läser jag dagstidningarna när det är lugnt på telefonin och där står det ju ett och annat” (IF7).
Sellnow och Seeger (2013) talar i deras trestegsmodell att det i första steget är viktigt att ha etablerade kommunikationskanaler mellan olika parter inom organisationen, för att i steg två kunna ge ut information och en lägesbild till de inblandade (Sellnow och Seeger, 2013:31).
Genom att använda sig av en lokal kanal med informationsspridning till personal kan man därmed säga att steg 1 och steg 2 i modellen är uppfyllda i de avseendena. Det kan även kopplas till Walls sociala skiktning, där de förväntningar som finns på en person kan påverka agerandet (Wall, 2010:11).
Det förväntas av att en personal inom kommunal sektor ska läsa den interna informationen om coronaviruset. Därmed kan både social skiktning och platsanknytning påverka valet av
informationskanaler. Det kan även variera, att man i sin hemmiljö istället kollar på andra nyheter än kommunens, som används på arbetstid.
Genomgående för övriga informanter var att de inte använde sig av de kommunala kanalerna i första hand, utan de vände sig till andra källor för informationsinhämtning.
”Jag söker inte information på någon av kommunens plattformar, utan kollar på nyheterna varje kväll. Det enda jag ser från kommunen är i lokaltidningen i så fall. Jag kan inte tillföra varken mer eller mindre i och med att jag sitter hemma, så deras information tillför inte direkt någonting för mig”
(IF1).
Här kan det handla om social skiktning och frågan vilka vi är i relation till riskkommunikationen. IF1 är 88 år och nämnde under intervjun att hon inte hade en alltför stor datorvana, vilket gör att
kommunens information inte ses som lättillgänglig. Det kan påverka valet av inte använda sig av kommunens hemsida som informationskanal, utan istället kolla på nyheterna via tv. Det går även att koppla till vad som framkommer i artikeln “If Crisis or War Comes: A Study of Risk Communication of Eight European Union Member States” (2019), där man menar att riskkommunikation ofta utgår från en normativ bild av befolkningen när det kommer till familjestrukturer, hushåll samt människors tekniska färdighet (Petridou et al., 2019:221). Därmed faller personer som inte platsar in normbilden mellan stolarna. Till exempel IF1 som inte följt med i den tekniska utvecklingen. Det går även att se i en annan rapport av Petridou et al. (2020) där man menar att bland annat äldre personer kan ha svårigheter att följa myndigheters självhjälpsråd i krissituationer. Det handlar till exempel om att köpa nödvändigt material för att kunna ha en hemberedskap (Petridou et al. 2020:47). I detta fall kan det handla om matinköp, eftersom personer över 70 år inte bör vistas i miljöer med många
människor.
Nedan kommer ytterligare ett exempel på när social skiktning påverkar valet av vart man hämtar sin information och hur man uppfattar tillgängligheten.
”Jag hittar min information på nyheterna via tv. Antagligen svenska eller spanska nyheter. Tycker det är lättare att få information på andra språk genom nyheterna. Jag tycker inte kommunen lägger ut någonting. Jag följer kommunen på instagram, de pratar knappt om corona där. Därför får jag bäst information från nyheterna på tv” (IF2).
I detta fall handlade det främst om i vilken utsträckning informanten behärskade det svenska språket och dennes läsförmåga. Det går att koppla till Petridou et al. (2019), som menar att
riskkommunikation ofta har begränsade översättningsmöjligheter och främst utgår från en normativ syn på befolkningen (Petridou et al., 2019:221), det vill säga en syn som utgår från
majoritetsbefolkningen som norm. IF2 som bott i Sverige i nästan fem år hade lättare att förstå och ta in information genom tal från tv:n, istället för kommunens skriftliga information.
Det fanns en önskan hos en del respondenter att veta hur den lokala hanteringen av pandemin såg ut.
Men flera informanter menade samtidigt att det inte var nödvändigt eftersom det inte var något som de direkt blir påverkade av i dagsläget.
”Nej som jag sa tidigare så är jag mycket mer på utländska nyhetssidor eller på sidor som youtube och reddit. Så jag känner att jag inte har något behov av att veta vad kommunen gör under den här coronapandemin” (IF4).
Att majoriteten av de tillfrågade personerna inte använde sig av kommunens kanaler har kopplats till Wardman (2008) kommunikationsmodell som handlar om riskfält. Modellen utgår från varje aktörs ställning, sociala inflytande och kapital. Till exempel deras pengar, kunskaper, kontakter eller
prestige. Det är ett strategiskt spel mellan aktörer för att just deras riskkommunikation ska accepteras inom fältet (Wardman, 2008:1629-1630). I detta fall finns det en tanke att kommunernas
prestigekapital inte räckt till för att locka till läsning. Istället har informanterna vänt sig till sina vanliga kanaler där de i normalfall hämtar sina nyheter från. Främst handlar det om större och mer etablerade nyhetskanaler, jämfört med kommunerna.
Informanterna fick sedan besvara frågor rörande hur de upplevde den kommunala
riskkommunikationen i förhållande till tillgänglighet, förståelighet och vilka förbättringsmöjligheter på hemsidorna de såg. De fick under intervjun läsa utdrag från respektive hemsida från de fem kommunerna. Det fanns skilda meningar i frågan om vilken av kommunerna som ansågs ha tydligast presenterad information. Flera av informanterna kunde skämtsamt nämna att det kanske är lätt att bli partisk till sin egen kommuns fördel. En återkommande likhet bland svaren var dock vikten av hemsidornas utformning.
“Gör så att man får en tydlig länk till corona direkt på första sidan. Jag vill inte behöva göra flera tryck för komma till informationen som jag vill åt. Sen tänker jag mig för äldre som inte ser så bra eller personer som inte har svenska som modersmål vore det bra att som Östersunds kommun ha en stor och tydlig bild på viruset, tror det är lätt att förstå vart man ska klicka då för mer information”
(IF5).
Här visas ett exempel där Östersund kommun, på grund av sin layout med tydliga bilder, upplevs som lättillgänglig. Fler informanter var inne på samma spår när det kommer till att beskrivande bilder gör kommunernas information bättre och mer tillgänglig.
“Kriskommunikationen på kommunernas hemsidor hade kanske kunnat förbättras genom att ha fler bilder” (IF3).
Wall (2010) menar att i meningsstrukturen ingår egna erfarenheter, som alltså bidrar till att skapa en modell som används för att göra fenomen och situationer förståeliga (Wall, 2010:10). I detta fall kan dessa modeller vara till hjälp för att göra den kommunala informationen begriplig för mottagaren.
kommer från ens egna hemkommun. Därav kan den geografiska plats som man befinner sig på spela roll i bedömningen av vilken information som anses vara mest tillgänglig samt förståelig.
6.2 Riskbeteende.
I det här avsnittet kommer vi att presentera och diskutera empiriska utsagor för att kunna besvara och analysera frågan “Hur ser medborgarnas riskuppfattning ut och har de ändrat sitt beteende efter cornavirusets utbrott?” Informanterna fick i intervjusituationerna svara på frågor rörande huruvida de ändrat sitt beteende eller vanor efter utbrottet av coronaviruset samt om de reflekterade över risker direkt kopplade eller indirekt kopplade till viruset.
“Ja som pensionär så ser jag ingen större skillnad ekonomiskt och ser ingen risk att den ska förändras.
Sen är det klart att jag ser ju en risk med att bli sjuk, men vi håller oss inne och undviker folk i bästa mån vi kan. Sen om jag själv skulle bli sjuk så ser jag ingen större fara med det, men jag riskerar ju att smitta min man då och för honom som har en kronisk lungsjukdom, så blir risken mycket större än för mig. Sen är jag självklart orolig att min familj och mina vänner ska bli sjuka. Man vet ju inte alls hur viruset kommer påverka” (IF6).
I detta fall är oron kring viruset inte fokuserad på att informanten själv ska bli sjuk i första hand, utan mer rädslan av att någon närstående ska drabbas, eller risken att smitta andra. På grund av det undviks samhälleliga sammanhang i stor utsträckning. Dels på grund av ålder, att informanten är över 70 år, men också på grund av att hon bor med en man som har en lungsjukdom.
Ett svar från en annan äldre informant i riskgrupp hade liknande tankar om att den största rädslan var att smitta andra.
“Jag räknar med att om jag blir smittad så dör jag, trots att jag inte har några andra direkta
sjukdomar. Jag kan inte tänka mig att det blir på något annat sätt, så därför håller jag mig hemma. Jag vill inte riskera att sprida smittan till någon annan, men om jag själv blir smittad ja då blir jag det. Och skulle jag bli frisk så är det bra men det tror jag inte i och med att jag är så pass gammal. Man ska ju dö i något och då tar jag gärna corona, då går det fort. Jag är inte rädd för det om jag säger så, men jag vill gärna inte smitta andra om jag nu skulle bära på det och inte ha ont av det” (IF1).
Här går det att se hur en persons sociala skiktning är av betydelse när det kommer till vilket svar informanten ger. I detta fall ålder, där det kan finnas en skillnad mellan yngre och äldre personer. IF1 utgav sig inte vara rädd för att själv bli smittad för viruset, men är samtidigt medveten om att hon med stor sannolikhet inte hade överlevt om hon hade blivit det, på grund av sin högre ålder.
Samtidigt fanns informanter vars svar var att de inte alls upplevde några konkreta risker kring coronaviruset. Här visas ett svar från en yngre person, utan bakomliggande sjukdomar.
“Jag ser inga risker utan det får bli som det blir, det är inget man kan göra åt. Bara man har ett sunt bondförnuft. Men ja det är ju tråkigt om någon blir smittad” (IF3).
Att det finns skillnader mellan olika personer kan förklaras med social skiktning och den sociala kontexten som de befinner sig i. Det kan påverkas av allt från ålder som påvisades ovan, men även utbildning, yrke, bostadsort, bakgrund etc. Eftersom riskuppfattning inte enbart sker på egen hand, utan sker i samförstånd med andra inom socialiseringsprocesser, förväntningar från andra och personens identitet så kan ens sociala sammanhang eller geografiska sammanhang påverka hur man pratar om coronaviruset. Det kan även påverka ens uppfattningar om riskerna. Detta är inget som är fast, utan kan ändras beroende på kontext, umgänge eller plats (Wall, 2010:11). Utöver det så kan även en individs egna erfarenhet påverka deras riskuppfattning, genom att de tar med sig egna känslor, tankar och tidigare kunskap in i deras riskbedömningar (Wall, 2010:10).
När informanterna sedan fick besvara om de hade ändrat sina beteenden eller vanor efter utbrottet av coronaviruset, så visade det sig att en majoritet hade gjort det, men i olika utsträckning.
“Ingenting. Jag är medveten men har inte ändrat någon vana, utan jag åker och handlar och liknande precis som vanligt. Jag blir påmind om att hålla avstånd när jag är i affären, men annars så går jag inte och tänker på det hela tiden” (IF3).
“Ja absolut. Både jag och min man har satt oss i frivillig karantän sen de första fallen i Sverige började komma. Så vi har familjemedlemmar som får åka och handla åt oss för att ställa utanför vår dörr. De enda jag träffar är mina systrar med deras respektive, men det tycker jag känns säkert då de också sitter i frivillig karantän. Men även där så märks det att man inte träffas lika mycket längre” (IF6).
I ovanstående citat går det att se en tydlig skillnad mellan två informanter med olika förutsättningar och positioner i samhället. IF3 är en ung och frisk person som knappt ändrat beteende efter
coronautbrottet. Det i kontrast mot IF6 som är över 70 år och därav i en riskgrupp, som satt sig själv i frivillig karantän.
6.3 Riskkommunikation och relevans.
I detta avsnitt kommer vi att diskutera och analysera citat från intervjuerna för att kunna besvara frågan “Hur bedömer invånarna relevansen av kommunens riskkommunikation på deras hemsidor och hur är den upplagd?” För att ge några exempel så kommer det även här finnas utdrag från några kommunala hemsidor för att illustrera hur de lagt upp sin riskkommunikation.
Svaren från respondenterna visar att informationen som gavs ut var relevant, men att de flesta ändå valde att inte aktivt gå in och läsa den. De ansåg att majoriteten av nyheterna redan fanns på andra kanaler.
“Till mig som privatperson ser jag inte att den är så jätterelevant nej. Sen är det klart att vissa saker påverkas av mitt yrke och mina arbetsuppgifter och då är det ju bra att jag får den informationen jag behöver, och det tycker jag att jag får. Det är klart att det kan vara relevant för mig att få veta hur skolornas läge ser ut för mitt barn, och hur kommunen ser framöver med när de kan börja öppna osv.
Men övrig information om hur jag håller mig säker från att bli smittad eller till och med smitta andra så vänder jag mig hellre till Folkhälsomyndigheterna” (IF8).
Steg två i Sellnow och Seegers (2013) trestegsmodell talar om vikten av att ge ut relevant information för de som kan komma att drabbas (Sellnow och Seeger, 2013:31). Utifrån informanternas svar så går det att se att de valda kommunerna misslyckats med detta till viss del, då de tillfrågade individerna i största utsträckning vände sig till andra källor, som ansågs vara mer relevanta för dem. En möjlig förklaring skulle kunna vara att kommunen främst använder sig av riskmeddelande
(envägskommunikation) och risk government, trots att Wardman (2008) menar att riskdialog är att föredra om risken är förknippad med stor osäkerhet, vilket kan göras gällande för coronapandemin (Wardman, 2008:1627-1628). I den kommunala informationen lämnas lite utrymme för dialog eller debatt, för att kunna ge medborgarna möjlighet att påverka beslutsfattandet. Att kommunerna använder sig av risk government går att avläsa i deras textsegment där uppmaningar och kunskaps sprids, i förhoppning om att ändra människors beteenden. Till exempel kunskap kring hur man tvättar händerna eller på andra vis minskar smittspridningen. Andra handlingar har förbjudits, till exempel besök på äldreboenden. Utöver det så består stor del av informationen av riskmeddelanden, från experter (kommunen) till lekmän (kommuninvånare). Ett utdrag från Alingsås kommuns
hemsida ger ett exempel på riskkommunikation. Det är tydlig, kort och lättförståelig information som förmedlas från sändare (kommun) till mottagare (medborgare).
