Utbredningsförändringar hos vassbälten och sävruggar i sjön Östen

Förord

Länsstyrelsen har låtit flygfotografera sjön Östen med dess vegetationsbälten vid fyra tillfällen; 1974, 1988, 1993 och 1999. Samtliga flygbilder har tagits under sensomma- ren.

1998 gjorde Fredrik Bergman ett examensarbete vid Lund Universitet, där han med flygbilderna och med en noggrann metodik studerade vassbältenas och sävruggarnas utbredningsförändringar mellan åren 1974, 1988 och 1993.

Fredrik Bergman har i denna rapport inkluderat resultaten från flygfotograferingen 1999 i jämförelserna av vegetationens tidsmässiga förändringat.

Denna typ av undersökningar är en av de viktigaste delarna av det miljöövervaknings- program för Östen som avser att belysa effekterna av den planerade restaureringen av sjön.

En förnyad flygfotografering med en analys av vegetationsförändringar planeras att göras tre år efter genomförd restaurering.

Hans Lann, Länsstyrelsen

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

I. Sammanfattning sidan 2 II. Inledning sidan 4 III. Metodik sidan 4 IV. Resultat sidan 6 V. Diskussion sidan 10 VI. Åtgärdsförslag sidan 15 VII. Tillkännagivanden sidan 15 VIII. Referenser sidan 15 IX. Appendix sidan 16

1

SAMMANFATTNING

Målsättningen var att:

• m.h.a. nytagna flygbilder från 1999 utreda förändringar i utbredningen av vass och säv i Östen jämfört med 1993,

• utreda hur snabb den genomsnittliga vegetationsökningen eller -minskningen varit i m/år,

• undersöka om det varit någon skillnad i igenväxningshastighet mellan perioderna 1993-99 och 1988-93,

• undersöka om ökningen eller minskningen av vegetationens utbredning har gått olika snabbt i olika delar av sjön,

• samt försöka utreda orsakerna till eventuella utbredningsförändringar.

Arbetets resultat blev följande:

• Under perioden 1993-99 har utvecklingen för vassen och säven varit helt olika: vas- sens utbredning har kraftigt minskat medan sävens har fortsatt att öka.

• Under perioden 1993-99 minskade vasskanten sin utbredning runt sjön med igenom- snitt 1,68 m/år. Under 1988-93 expanderade den istället med 1,10 m/år.

• Sävruggarnas genomsnittliga radiella expansionshastighet var under båda perioderna lite drygt 0,1 m/år. (0,115 m/år 1988-93 och 0,107 m/år 1993-99.)

• Under 1993-99 minskade vassen sin utbredning mycket kraftigt i de östra, sydliga och västliga zonerna. I den norra zonen var minskningen dock ej så stor att det var någon signifikant skillnad mellan perioderna.

• Sävens expansionshastighet var långsammare under 1993-99 jämfört med 1988-93 i den östra zonen. I den centrala sydliga zonen var den snabbare. Minskningen i ex- pansionshastighet i den östra zonen var anmärkningsvärt stor. I övriga fyra zoner var det ingen signifikant skillnad på expansionshastighet mellan perioderna.

• Sävens expansionshastighet varierade mellan sjöns olika zoner under 1993-99. Den var långsammare i den östra zonen jämfört med övriga zoner. Resultaten antyder också en långsammare expansion i den sydliga zonen. Det fanns också en tendens till snabbare expansion i de västra och centrala sydliga zonerna jämfört med övriga zoner.

• Vassens tillbakagång var olika snabb i sjöns olika zoner, Snabbast var tillbakagån- gen i den östra zonen följt av den södra. Långsammast var minskningen i den nor- ra zonen.

Vassens tillbakagång sammanfaller väl i tiden med den samtidiga kraftiga ökningen av antalet rastande grågäss. Dessa har kraftigt ökat i antal varje år sedan 1996; från c:a 200 individer till 2 300 individer 1999. Många anländer till sjön redan i månadsskiftet juni-juli för att rugga och äta upp sig och stannar sedan tills flyttningen startar i oktober. Under tiden fram till dess anländer successivt allt fler gäss från andra ruggningsplatser Östen verkar ha fått funktion som en av grågåsens samlingsplatser i södra Sverige innan flytt- ningen Den stora mängden av långtidsrastande grågäss har lett till ett kraftigt ökat betes- tryck på övervattensvegetationen i Östen Effekterna på vassbeståndet är stora, främst i den östra tonen där minskningen av vassbeståndet var störst.

Sävruggarnas genomsnittliga tillväxthastighet i sjön under perioden 1993-99 skiljer sig inte nämnvärt från den ifrån de föregående perioderna. Därför kan man dra slutsatsen att sävruggarna inte har påverkats i någon större utsträckning av vare sig vattenstånds-, iserosions- eller betningspåverkan under perioden.

Ett faktum som stärker teorin om att grågäss har påverkat vassbeståndet genom betning är att säven ökade så lite i den östra zonen. Det var nämligen också i denna zon som vassen minskade mest. En förklaring till denna koncentration av liten sävökning respektive snabb vassminskning i just den östra zonen skulle kunna vara just grågässens bete. Det var i den östra zonen som de flesta av de lättbetade, mindre, yttre vassbestån- den fanns. Troligen betades dessa ned först. När gässen ändå betade ned vassen i den östra zonen passade då säkert relativt många gäss också på att beta på sävruggarna.

Det kan inte uteslutas att sävens genomsnittliga tillväxthastighet skulle ha varit signifikant snabbare under perioden 1993-99 jämfört med 1988-93 om inte betestrycket, främst i den östra zonen, hade varit så högt under den senare perioden.

Troligen kommer vassens tillbakagång att fortsätta om antalet rastande grågäss är lika stort även i framtiden. Om antalet rastande grågäss håller sig på en liknande nivå under kommande år blir konsekvenserna troligen en fortsatt kraftig minskning av vassbestån- det runt hela sjön. Även säven kan troligen komma att minska rejält i framtiden.

ÅTGÄRDSFÖRSLAG

1. Kontrollera om stubb av vass finns utanför vasskanten.

Ett enkelt sätt att få definitiv klarhet i frågan om orsaken till vassens tillbakagång. Finns sådan stubb en bit under vattenytan är det klart: gåsbete är orsaken.

2. Fortsätt med kontinuerliga fågelräkningar.

Med tanke på de effekter som betet kan få för övervattensvegetationen i sjön, och därmed för sjön som ekosystem, är det viktigt att följa upp hur många grågäss som i framtiden an- vänder Östen som rastlokal.

3. Jämför med andra sjöar.

Jämför utvecklingen av grågåsantalet och vassens utbredning med den i andra fågelsjöar med liknande situation. T.ex. Tåkern och Hornborgasjön.

3

INLEDNING

Detta arbete bör ses som en direkt fortsättning på den rapport som tidigare gjorts åt Länsstyrelsen, ”Utbredningsförändringar hos vassbälten och sävruggar i sjön Östen.

En jämförelse mellan åren 1974, 1988 och 1991” (Bergman, 1998). I detta arbete ägnas därför inte stort utrymme åt att beskriva bakgrund till varför undersökningen görs eller at att beskriva använd metodik. Den som söker mer detaljerad information om detta rekommenderas därför att läsa nämnd rapport.

Som målsättning har arbetet haft:

• att med hjälp av de nytagna flygbilderna från 1999 utreda förändringar i utbrednin- gen av vass och säv i Östen jämfört med 1993.

• att utreda hur snabb den genomsnittliga vegetationsökningen eller -minskningen varit i m/år,

• att undersöka om det är någon skillnad i igenväxningshastighet mellan perioden 1993-99 och den föregående perioden 1988-93,

• att undersöka om ökningen eller minskningen av vegetationens utbredning har gått olika snabbt i olika delar av sjön, samt

• att försöka utreda orsakerna till eventuella utbredningsförändringar.

METODIK

Använd metodik är i stort sett samma som i rapporten från 1998. Dock finns några undantag:

Flygbildstolkning

Flygbilder från åren 1993 och 1999 tillhandahölls av länsstyrelsen. Bilderna från 1999 var betydligt mörkare och något suddigare än de som tidigare analyserats, bland annat de från 1993. Att de var så mycket mörkare än tidigare års bilder gjorde att det för en del mätpunkter var svårt att se skillnad på vilken slags vegetation det var. I vissa fall valdes då dessa mätpunkter helt bort och andra mätpunkter valdes istället. För att kom- pensera för de eventuella mätfel de mörkare och suddigare bilderna skulle kunna med- föra, utökades också antalet mätpunkter jämfört med tidigare utförda anlyser. Det gäller mätningarna av förändringar i både sävruggarnas och vassbältets utbredning under pe- rioden 1993-99.

108 sävruggspar med en representativ storleksfördelning och jämn fördelning över hela sjön uppmättes i arbetet från 1998. Samma 108 sävruggspar uppmattes även denna gång, men i detta arbete at antalet uppmätta säruggspar dessutom utökat med ytterligare 18 till totalt 126 sävruggspar Vid indelningen av sävruggsparen i sex geografiskt åtskilda zoner med ungefär lika många sävruggspar i varje zon, var zonindelningen samma som i arbe- tet från 1998. De 18 ”extra” sävruggsparen var relativt jämnt fördelade över sjöns yta, varför fyra av de sex zonerna fick ett antal sävruggspar ytterligare jämfört med det tidiga- re arbetet.

I arbetet från 1998 uppmättes på 58 mätpunkter längs med vasskanten runt hela sjön vas- sens utbredning. I föreliggande arbete ar antalet matpunkter utökat till 75.

Resultattolkning

För att inte göra resultatdelen alltför svartolkad med mängder av statistik jämförs endast de båda perioderna 1988-93 och 1993-99. Perioden 1974-88 finns dock med i diagrammen att jämföra med.

Vattenstånd 

Uppgifter om vattenståndet erhölls av Tidans vattenförbund och KM Lab i Skara.

Statistik

Icke-parametrisk statistik användes eftersom uppmätt data ej var normalfördelad. Vid jämförelse av vegetationsförändringar (säv- eller vassexpansion) inom samma zoner mellan de båda perioderna användes Mann-Whitney U-test. För att testa om det fanns någon skillnad avseende vegetationsförändringar mellan olika zoner i sjön under sam- ma period användes Kruskal-Wallis test. I samtliga fall gjordes två-svansade test. Sig- nifikans ansågs inträffa vid p<0,050.

5

RESULTAT

Säv

Jämförelse av expansionshastighet mellan perioderna 1988-93 och 1993-99.

• Sävruggarna expanderade under båda perioderna med en genomsnittlig hastighet av lite drygt 0,1 mkr i alla riktningar.

• Expansionshastigheten var något långsammare under perioden 1993-99 jämfört med perioden 1988-93 (0,107 resp. 0,115 m/ar), men skillnaden var inte statistiskt signifi- kant (p=0,327).

• Det var däremot statistiskt signifikant att expansionen var långsammare i den östra zonen och snabbare i den centrala sydliga zonen under 1993-99 jämfört med 1988-93 (p<0,001 resp. p=0,017 ). 1 övriga fyra zoner var det ingen signifikant skillnad på expansionshastighet mellan de olika perioderna (Fig. 1).

Figur 1. Den gnomsnittliga radiella expansionen hos Östens sävruggar under perioderna 1974-88, 1988-93 och 1993-99. Dels totalt över hela sjön och dels inom varje zon. För perioderna 1974-88 och 1988-93 upp- mättes totalt 108 sävruggspar (216 sävruggar), d.v.s. n=108. För perioden 1993-99 uppmättes 126 sävruggs- par (n=126). (N=Nord (14 st. sävruggspar uppmättes perioderna 1974-88 och 1988-93 respektive 19 st, pe- rioden 1993-99, d.v.s. n=14 resp. 19), S=Syd (n=10 resp. 18), V=Väst (n=16 resp. 18), Ö=Öst (n=20 resp.

23), CN=Centrum Nord (n=27 resp. 27), CS=Centrum Syd (n=2 1 resp. 21). Staplarna visar medelvärdet inom varje zon. På staplarna visas också standardfelet (SE). Detta är ett mått på variation i expansionshas- tighet inom varje zon.

Jämförelse av expansionshastighet mellan sjöns olika zoner

Sävens expansionshastighet varierade mellan sjöns olika zoner (p<0,001). Den var sig- nifikant långsammare i den östra zonen jämfört med övriga zoner under 1993-99. Re- sultaten antyder även en snabbare expansion i de västra och centrala sydliga zonerna jämfört med övriga zoner, samt en långsammare expansion i den sydliga zonen. Detta var dock inte signifikant.

Vass

Förändring av vassens utbredningshastighet mellan perioderna 1988-93 och 1993-99.

Under perioden 1988-93 ökade vassen sin utbredning, men under 1993-99 minskade densamma. (1,10 m/år resp. -1,68 m/år). Skillnaden var signifikant (p<0,001). Vad gäl- ler de olika zonerna var skillnaden mellan perioderna signifikant i de sydliga, västliga och östra zonerna (p<0,001 i samtliga zoner). I den norra zonen var det däremot ingen signifikant skillnad mellan perioderna (p=0,380). (Fig.2).

Figur 2. Vasskantens genomsnittliga expansion/tillbakagång under perioderna 1974-88. 1988-93 och 1993-99. Dels totalt för vasskanten runt hela sjön och dels för vasskanten inom varje zon. För perioder- na 1974-88 och 1988-93 gjordes totalt 58 vasskantsmätningar som alltså räknades om till 50 vasskants- mätningsreplikat, d.v.s. n=50. För perioden 1993-99 gjordes 75 vasskantsmätningar (n75). (N=Nord (8 st. vasskantsmätningar gjordes perioderna 1974-88 och 1988-93 respektive 17 st. perioden 1993-99, d.v.s. n=8 resp. 17), S=Syd (n=13 resp. 19), V=Väst(n=14 resp. 21), Ö=Öst(n=15 resp. 18).) Staplarna visar medelvärdet för varje zon. På staplarna visas också standardfelet (SE). Detta är en mått på varia- tionen i expansionshastighet inom varje zon.

7

Jämförelse av expansionshastighet mellan sjöns olika zoner

Vassens tillbakagång var olika snabb i sjöns olika zoner. Detta var statistiskt signifikant (p=0,026). Minskningen i den östra zonen var snabbare än den i de norra och västra zo- nerna (p=0,01 resp. p=0,02).

Vattenstånd A

Årsmedelvattenståndet på 107 cm för 1998 var det högsta sedan 1985. Det var klart hö- gre än årsmedelvattenståndet för perioden 1987-98 (85,9 cm) och i samma storleksord- ning som arsmedelvärdet för perioden 1978-86 (111,9 cm) (Fig3).

Figur 3. Årsmedelvattenstånd i Östen. Ett vattenstånd på 0 cm motsvarar 64,11 m.ö.h. (Data från pegeln vid Hägnen, vid Tidans utlopp ur Östen.)

Vattenståndet i sjön under 1998 var mycket högt framförallt i början och slutet av året. Under maj augusti var dock månadsmedelvattenståndet inte speciellt mycket högre an under perioden 1987-98 som helhet (Fig.4). Under några av åren innan 1998 var månadsmedel vattenståndet t.o.m. betydligt högre under t.ex.

maj (Fig.5 och Appendix 1).

Figur 4. Månadsmedelvattenstånd i Östen. Ett vattenstånd på 0 cm motsvarar 64,11 m.ö.h. Lägg märke till att det höga vattenståndet under 1998 finns med både som en del i medelvärdet för perioden 1987-98 och separat. (Data från pegeln vid Hägnen, vid Tidans utlopp ur Östen.)

9

Fig 5. Vattenstånd i Östen för maj och juni mellan åren 1978 och 1998. Ett vattenstånd på 0 cm motsva- rar 64,11 m.ö.h. (Data från pegeln vid Hägnen, vid Tidans utlopp ur Östen.)

DISKUSSION

Säv

Säven har inte genomgått några stora förändringar. Tillväxthastigheten under 1993-99 är i stort sett oförändrad jämfört med perioderna innan. Värt att notera är dock att tillväxten var betydligt långsammare i den östra zonen under 1993-99 jämfört med 1988-93. Värdet på expansionshastigheten i den östra zonen under 1993-99 är det i särklass lägsta för alla zonerna under alla de tre undersökta tidsperioderna 1974-88, 1988-93 och 1993-99. En orsak skulle kunna vara att bete på sävruggarna från grågäss har gjort att sävruggarnas expansionshastighet där har bromsats. Ett antal sävruggar har i den östra zonen minskat i omfång sedan 1993. Det kan inte uteslutas att sävens genomsnittliga tillväxthastighet skulle ha varit signifikant snabbare under perioden 1993-99 jämfört med 1988-93 om inte betestrycket, främst i den östra zonen, hade varit så högt under den senare perioden.

Vass

Observera att siffrorna på vassens minskningshastighet (till skillnad från siffrorna på sä- vens expansionshastighet) ej hör tolkas ”bokstavligt”, intill sista decimalen. Detta p.g.a.

nedan nämnda svårigheter med att hitta bra mätpunkter på flygbilderna. Att det har skett

en mycket stor minskning av vassbeståndet i sjön sedan den senaste flygfotograferingen 1993 är dock ställt utom allt tvivel. Att denna minskning dessutom varit störst i den östra zonen är också helt klart. Där var vassens reträtt betydligt större än den i övriga zoner; i genomsnitt 3,78 m/år under perioden 1993-99. En orsak till detta kan vara att det är den mest vind- och vågexponerade delen av sjön (Bergman, 1998), vilket bör innebära att vassbeståndet där är glesare och därför något mer lättbetat.

Det är viktigt att notera att det i flera fall inte längre var möjligt att göra några mätningar på flygbilderna från 1999 på samma vasskant som på flygbilderna från 1974, 1988 och 1993, eftersom vassen inte fanns kvar överhuvud taget.

I detta sammanhang är det då viktigt att skilja på två sorters vassbestånd:

1) den ”inre” vassen, det tjocka, sammanhängande vassbältet som sträcker sig i princip runt hela sjön, och

2) den ”yttre” vassen som består av glesare, mindre, ”ensamstående” bestånd som växer en bit utanför det inre sammanhängande vassbältet. Denna vasstyp fanns runt hela sjön, men var vanligast längs den östra zonens vasskant,

I de fall där det inte längre fanns någonting kvar att mäta på, var det ofta p.g.a. att det

”yttre” vassbeståndet var helt borta.

Det är värt att notera att vasskanten inte minskade på varje mätpunkt i hela sjön. På vissa ställen hade den istället expanderat sedan 1993. Detta syntes allra tydligast i den norra zonen. Längst upp i denna hade den sammanhängande vasskanten utökat sin utbredning kraftigt under perioden 1993-99. På vissa ställen hade den ryckt fram uppemot 20 m se- dan 1993, vilket motsvarar 3,25 m/år i tillväxthastighet.

Vattenstånd

Årsmedelvattenståndet för 1998 var visserligen det högsta sedan rensningarna av Tidans utlopp ur sjön slutfördes 1986, men om man går in och tittar på varje månads medelvatten- stånd blir bilden mer nyanserad. Under de för vassens tillväxt så känsliga månaderna maj och juni var medelvattenståndet inte alls ovanligt högt (se Fig.4, Fig.5 och Appendix 1).

Däremot var vattenståndet mycket högt under de flesta andra av årets månader. Att det var ”normalt” under maj och juni visar dock att det sannolikt inte har något att göra med vassens tillbakagång. Orsakerna till denna bör därför sökas på annat håll.

Gåsbete

I den förra rapporten (Bergman, 1998) stod: ”Vid de årliga fågelräkningarna av antal rast- ande gäss, som utförs av Skövde Fågelklubb, görs ingen skillnad på olika arter av gäss, alla rapporteras som sädgäss. Andelen grågäss i flockarna har dock ökat under de senaste åren (Göran Lundin, Skövde Fågelklubb. muntligen, 1996)... Det är möjligt att betes- trycket från grågässen på sävruggar och vasskant varit sa högt att det har påverkat sävens och vassens expansion mot öppet vatten, speciellt under den senare perioden när antalet grågäss har ökat. Utan gässens ökande bete hade vi kanske haft en väsentligt snabbare igenväxningstakt av säv under perioden 1988 93 jämfört med 1974-88. Under fältmätnin- garna iakttogs att åtskilliga av avruggarna hade betats Vissa var till och med rejält ned- betade. ….. Det är också möjligt att även vassen skulle kunna ha expanderat snabbare under den senare perioden om inte gässen betat på den. ….. Under fältmätningarna no- terades även ett visst betestryck på vassen.

11

Detta citat tas med för att visa att det redan 1996 fanns indikationer på en ökning av an- talet rastande grågäss. Sedan dess har antalet grågäss alltså ökat dramatiskt (Tab. 1) och beteseffekterna på främst vass är klart tydligare nu än de små, små tendenser som fanns då och som gav upphov till de vaga spekulationerna ovan. Sedan 1999 skiljer man ock- så på sädgäss och grågäss vid räkningarna.

1997 var antalet samtidigt rastande grågäss som mest c:a 400 individer. Redan detta an- tal ansågs vara ovanligt stort. 1998 var antalet dock så stort som c:a 1 000 individer, det största observerade antalet grågäss någonsin i Östen. Följande höst mer än fördubblades antalet och inte mindre än 2 300 grågäss räknades in.

Att det svenska grågåsbeståndet som helhet för närvarande är på kraftig frammarsch finns det åtskilliga belägg för. Som exempel kan nämnas att det under 1960- och -70- talen beräknades finnas endast enstaka häckande par av grågås i hela Västergötland.

1989 beräknades samma häckfågelbestånd till c:a 160 par. 1998 uppskattades antalet individer av häckande grågås i Västergötland vara hela 2 500. I Hullsjön fanns det t.ex. 85 par under 1994 mot endast ett enstaka par 1981 (Johansson, 1999). I Horn- borgasjön häckade det under 1998 c:a 200 par (Kent-Ove Hvass, muntligen).

Av samtliga svenska gåsarter är det endast grågåsen som klarar av att heta vass och säv (Ekstam et al, 1992). Sädgåsen, som är betydligt mer talrik i Östen under höstflyttnin- gen (Appendix 2), klarar t.ex. inte av detta. Grågåsen är sedan tidigare också känd för att kraftigt kunna minska vassens utbredning genom sitt bete. Exempel på detta finns bland annat från fågelsjöarna Hullsjön i Västergötland, Tåkern i Östergötland och Krageholmssjön i Skåne. I Hullsjön betade mellan 1989 och 1992 översomrande gäss bort all vegetation av vass och säv ute i sjön (Johansson, 1999). I Tåkern gjorde bete från grågäss att vasskanten på enstaka ställen trycktes tillbaka så mycket som upp till 25 meter under perioden 1987-94 (Weisner & Ekstam, 1995). I detta fall rörde sig antalet grågäss runt ett par tusen individer (Stefan Weisner muntligen) alltså ett lik- nande antal som 1999 fanns i Östen. Men man ska då komma ihåg att Tåkerns areal och vassbestånd är mångdubbelt större än Östens och bättre borde klara av att föda stora mängder grågäss utan att få stora minskningar av vassbeståndet.

Grågåsen

Grågåsen är en av de tidigaste vårfåglarna och häckar mycket tidigt på säsongen. Därmed får den sina ungar flygfärdiga och redo att flytta redan i slutet av juni. Vid denna tidpunkt börjar det successivt samlas grågäss i Östen, där de vuxna fåglarna sedan tillbringar en längre tid, minst 3-4 veckor, med att rugga. (”Rugga” = delar av fjäderdräkten byts ut.) Under denna tid kan de bara äta det som finns i sjön och dess absoluta närområde, efter- som de under denna period alltså inte kan flyga. Under sensommaren och hösten anlän- der därefter alltfler grå gäss från andra ruggningslokaler till de samlingslokaler som finns i södra Sverige (Fransson & Staav, 1985), varav Östen numera väl får anses vara en. Fram tills den gemensamma flyttningen i oktober äter de upp sig och pendlar dagli- gen mellan sovplatser och betesplatser.

I Krageholmssjön brukar stora flockar av grågäss rasta under julioktober och deras bete har under en 10 års period orsakat en minskning av vassarealen med c:a 50 % (Ekstam et al, 1992). Eventuella betningseffekter på vassbeståndet i Hornborgasjön från både häckande och rastande grågäss finns i skrivande stund inga uppgifter om. Fenomenet är även känt ifrån Holland där man idag på vissa håll ömt vardar de små vassbestånd som finns kvar efter grågåsens härjningar.

Enligt uppgift från de boende runt sjön minskade vassen kraftigt först under 1998, alltså samma år som antalet rastande grågäss i sjön samtidigt mer än fördubblades från året in- nan. Troligen har vassens utbredning på grund av fortsatt gåsbete under sommaren och hösten 1999 fortsatt att minska, men hur mycket av minskningen som kan tillskrivas 1999 års gåsbete respektive det från 1998 eller tidigare kan tyvärr bara bli spekulationer.

Flygbilderna togs nämligen redan 1999-07-26, d.v.s. något innan majoriteten av grågäss hade hunnit anlända. Enligt observationer anländer dock de första grågässen till Östen redan i slutet av juni och i början av juli, men hur många det rör sig om finns det tyvärr inga siffror på. Uppgifterna tyder dock på att ett märkbart bete på vassen och säven kan ha hunnit ske även innan flygfotograferingen den 26/7.

En riktad räkning på grågås den 25/9 1999 visade att hela 2 300 individer vistades i sjön.

Kent-Ove Hvass i Skövde fågelklubb, kunde också berätta om en talande observation från den 29/8 över grågässens aktiviteter i sjön under sensommaren/hösten efter att flygbilder- na togs: ”Från ett av fågeltornen observerades c:a 400 grågäss som låg ute på öppet vatten.

Strax efteråt kom en båt och åkte rakt mot flocken som då skrämdes upp. Då skrämdes dessutom ytterligare c:a 1 000 individer upp inifrån vassarna där de troligen hade suttit och ätit.” Totalt observerades vid detta tillfälle c:a 1 450 grågäss.

Mycket tyder alltså på att grågässens ökade betestryck har lett till att vasskanten har tryckts tillbaks rejält på vissa sträckor runt sjön. Ytterligare stöd för teorin om att vassbeståndets tillbakagång beror på gåsbete är det faktum att vassen och säven minskade mest respektive ökade minst i den östra zonen under perioden 1993-99. Den enda rimliga förklaringen till att sävens genomsnittliga expansionshastighet just där var i särklass lägst (0,03 m/år) i jäm- förelse med de andra zonerna är att betestrycket där var relativt hårt. Av de 23 uppmätta sävruggsparen i den östra zonen, hade hela nio minskat sin utbredning jämfört med 1993.

Vassens genomsnittliga tillbakagång i den östra zonen var hela 3,78 m/år, den i särklass största tillbakagången i jämförelse med övriga zoner.

Att gässen verkar ha föredragit den östra zonens vass beror troligen på att den där och i den norra zonen i allmänhet bör ha varit glesare och därmed mer lättbetad jämfört med vasskanten i övriga zoner. Orsaken till detta är att den förhärskande vindriktningen han sydväst i sjöar av Östens karaktär gör att vasskanten längs med de östra och norra zoner- na är mest utsatt för vind- och vågerosion (Weisner & Ekstam, 1995).

Troligen har gässen börjat med att beta ned de mest lättillgängliga, glesa ”yttre” vassbe- stånden som tidigare var vanligast förekommande i den östra zonen. Där var de dock nästan helt borta på flygbilderna från 1999 jämfört med de från 1993. Först därefter har de troligen betat på det ”inre”, mer sammanhängande vassbältet och sävruggar i närhe- ten. Betningen på de yttre, glesa bestånden har sannolikt pågått under många år, men

13

intensifierats i takt med att antalet rastande och ruggande grågäss blivit allt fler och gi- vit märkbar effekt först under 1998. Då passerade kanske antalet rastande och betande grågäss en kritisk gräns för att vassen skulle börja minska sin utbredning.

Mer stöd för gåsbetesteorin ligger i det faktum att det endast var i skyddade lägen längst upp i den norra zonen som det fanns relativt många mätpunkter där vassen hade expan- derat i någon större utsträckning under 1993-99 dit var det kanske svårt för gässen att ta sig. Även om de tagit sig dit, är det inte heller säkert att betet skulle bli effektivt. Vass- kanten kan i sådana lägen, skyddat ifrån våg- och vindexponering, nämligen bli sa tät och nästan ogenomtränglig att gässen då helt enkelt inte kommer åt att beta inne i själva beståndet (Weisner & Ekstam, 1995). Längre ned i den norra zonen var vasskanten dock inte lika skyddad, vilket ledde till att den där var mer lättbetad. Därför minskade vasskan- tens genomsnittliga utbredning något även i den norra zonen.

På ett enkelt sätt går det att ta reda på om vassens tillbakagång beror på gåsbete eller is- Erosion. Om gässens bete är orsaken till minskningen ska det finnas kvar en vass-stubb, den del gässen ej betade av, en bit under vattenytan utanför kanten av den vass som finns kvar (Weisner & Ekstam, 1995). Om iserosion har orsakat minskningen finns ej en sådan stubb. Allt är då borta eftersom hela vassbeståndet med rhizom och allt, har slitits upp och drivit iväg. Detta bör kontrolleras!

Sammanfattningsvis

Den troliga orsaken till vassens tillbakagång under de senaste åren är sannolikt den sam- tidiga ökningen av antalet långtidsrastande grågäss. Det kan dock inte helt uteslutas att även andra faktorer, som sedimenttyp högt vattenstånd, stora och snabba skillnader i vat- tenstånd, eller erosion av vassbestånd vid islossningen på våren kan spela in. Kanske är det en kombination av samtliga dessa faktorer. Mycket talar dock för att grågässens bete har haft en avgörande betydelse för minskningen under perioden 1993-99.

Troligen kommer vassens tillbakagång att fortsätta om antalet rastande grågäss är lika stort även i framtiden. Om antalet rastande grågäss håller sig på en liknande nivå under komman- de år blir konsekvenserna troligen en fortsatt kraftig minskning av vassbeståndet runt hela sjön. Hur snabb en sådan minskning kan bli är givetvis mycket svårt att uttala sig om. På sikt kan det dock inte uteslutas att minskningen av vassbeståndet kan komma att bli så stor att biotopen som sådan hotas, åtminstone i delar av sjön. Även säven kan troligen komma att minska rejält i framtiden.

Med tanke på de stora effekter som grågässens bete kan få för övervattensvegetationen av vass och säv i sjön och därmed för sjön som ekosystem, är det viktigt att noggrant följa upp hur många grågäss som i framtiden använder Östen som rastlokal på höstarna. I arbetet med fågelräkningarna spelar Skövde Fågelklubb en viktig roll.

ÅTGÄRDSFÖRSLAG

1. Kontrollera om stubbåker av vass finns utanför vasskanten.

Ett enkelt och billigt sätt att få reda på orsaken till vassens tillbakagång. Finns sådan stubb en bit under vattenytan är det helt klart: Då är det gåsbete som är orsaken.

2. Fortsätt med kontinuerliga fågelräkningar.

Viktigt för att kunna följa utvecklingen av antalet rastande grågäss och därmed betes- trycket.

3. Jämför med andra sjöar.

Jämför utvecklingen av grågåsantalet och vassens utbredning med den i andra fågel- sjöar med liknande erfarenheter. T.ex. Tåkern. Hornborgasjön och Hullsjön. Ett ut- byte med länsstyrelsen i Östergötland om deras erfarenheter i Tåkern vore kanske givande?

TILLKÄNNAGIVANDEN

Tack till de som har haft vänligheten nog att ställa tid och kunskap till mitt förfogande:

Bernt Johansson på Tidans vattenförbund och Ulla Eriksson på KM Lab i Skara som hjälpte till att få fram uppgifter om vattenståndet i sjön efter 1993, och Kent-Ove Hvass (Skövde Fågelklubb) som bidrog med uppgifter om de senaste årens räkningar av rast- ande gäss. Jag vill också tacka Stefan Weisner (Limnologiska avdelningen, Lunds uni- versitet) som har fungerat som bollplank för mina funderingar.

REFERENSER

Bergman F. 1998. Utbredningsförändringar hos vassbälten och sävruggar i sjön Östen. En jäm- förelse mellan åren 1974, 1988 och 1993. Examensarbete i biologi (vattenvård). Limnologiska avdelningen, Lunds universitet.

Ekstam B., Granéli W., Weisner S. 1992. Vattendjupets och substratets inverkan på expansion av övervattensvegetation i grunda sjöar. Slutrapport, November 1992. SNV-projekt kontrakt nr.

5313169-4.

Johansson I. 1999. Grågåsens populationsutveckling vid Hullsjön under åren 1979-1998. Med- delande från Hullsjöns fältstation. GRUS - Fåglar i Västergötland. 2: 15-19.

Staav R., Fransson T. 1987. Norden fåglar. Norstedts förlag.

Weisner S., Ekstam B. 1995. Slutrapport avseende projekt ”Förändringar i vassvegetationens utbredning mot öppet vatten i Tåkern”. Projektrapportering i Tåkernfonden WWF.

15

17