Varje dag dör 600 människor i aidsrelaterade sjukdomar i Sydafrika. I nära nog varje kåkstad och by mobiliserar sig människor för att ta hand om de sjuka.

Detta verk är licensierat under Creative Commons Erkännande- Ickekommersiell-Dela Lika 2.5 Sverige licens. För att se en kopia av denna licens, besök http://creativecommons.org/licenses/by- nc-sa/2.5/se/. Verket har publicerats i www.globalarkivet.se.

Hemsjukvård

Varje dag dör 600 människor i aidsrelaterade sjukdomar i Sydafrika. I nära nog varje kåkstad och by mobiliserar sig människor för att ta hand om de sjuka.

Nonyameko Mateta är en av alla dem som vigt sin tid åt att sörja för kroniskt sjuka.

På dagtid arbetar hon obetalt som samordnare för frivilliga

hemsjukvårdare i gräsrotsorganisationen ECGDP i kåkstaden Duncan Village. I hemmet tar hon hand om sin svårt aidssjuka systerdotter.

Den här morgonen går hon tillsammans med de tolv hemsjukvårdarna runt bland plåtskjul och brädhus, för att göra hembesök. Vi stannar till hos två svårt sjuka systrar som delar ett litet skjul och behöver få sina

hudinfektioner omskötta, och hos en mormor som tar hand om fem barnbarn, och får råd och stöd för att sköta en 5-årig flicka som är hiv- positiv.

Varje volontär har hand om fem familjer med en eller flera aidssjuka. De vårdar de sjuka, städar, tvättar, lämnar matpaket när pengarna räcker, hjälper till att ansöka om handikappbidrag för kroniskt sjuka och följer med på läkarbesök. Där det är möjligt tränar de familjemedlemmar i att ta hand om den sjuka, och hjälper också familjer där någon dött att få bidrag från kommunen till en enkel begravning, om det inte finns pengar till en kista.

Det moraliska stödet är minst lika viktigt som den fysiska omvårdnaden.

- Vi måste försöka lyssna på patienternas önskemål. Ibland blir vi ombedda att sjunga en psalm, medan andra patienter vill höra reaggesång. Vad som än får den sjuke att känna sig bättre försöker vi göra, säger

organisationens initiativtagare och chef Thandi Mkosi.

Ingen av de sjuka som ECGDP tar hand om har tillgång till bromsmediciner.

Ofta har familjerna inte heller tillräckligt med mat, och det händer att Thandi och volontärerna tar pengar ur egen ficka för att köpa det nödvändigaste till dem.

Nonyameko bor i ett litet betonghus tillsammans med syskonbarn och kusiner. De lever på mammans knappa pension.

I ett av rummen ligger systerdottern Ndileka, insvept i filtar men ändå huttrande av köld. Hon är inte mer än trettio, men tunn och skör som om hon vore mycket gammal eller mycket ung.

- Jag vaknar klockan fem varje morgon för att tvätta Ndileka, städa rummet, göra rent i sängen och laga frukost. När hon behöver gå på toaletten bär jag henne på min rygg till toaletten utanför vårt hus.

Eftersom hon är så sjuk måste jag ibland utebli från arbetet för att ta henne till sjukhus, säger Nonyameko Mateta.

Från sin sjukbädd ber Ndileka systern att visa bilder från hennes tid som

student, och tillsammans tittar vi länge på bilderna av en ung, och

livskraftig flicka, strax innan hon reste till Botswana för att arbeta, och långt innan hon återvände hem för att dö.

Efteråt berättar Nonyameko att hon bär det största ansvaret hemma, att bara hon är stark nog att ta hand om Ndileka när hon är som sämst, då hon sjunger och ber nätterna igenom för att härda ut. Nonyameko säger att hon får sin kraft genom religionen, och genom vänner och bekanta som besöker familjen för att visa sitt stöd.

- Jag ber till Gud för att han ska ge mig styrka att klara av allt.

Ndileka Mateta dog i aids i oktober 2004.

Åsa Eriksson, East London