Gamla nyheter?: Om möjligheten att bevilja resning på redan föreliggande material

Juridiska institutionen Vårterminen 2021

Examensarbete i processrätt, särskilt straffprocessrätt 30 högskolepoäng

Gamla nyheter?

Om möjligheten att bevilja resning på redan föreliggande material Old news? - On the access to a new trial on the basis of old material

Författare: Emilia Garpebring

Handledare: Professor Eric Bylander

1

2

Sammanfattning

I denna uppsats behandlas frågan om resning kan och bör beviljas på grund av en oriktig bevisprövning utan att någonting nytt tillkommit i ärendet. Senast en sådan resningsgrund var uppe för seriös diskussion i Sverige, i slutet av 1930-talet, avfärdades den med hänvisning till att bevisfrågor kunde fullföljas till högsta instans. Så är inte längre fallet men det ovillkorliga nyhetskravet i 58 kap 2 § fjärde punkten RB ligger likväl fast.

Den ursprungliga bevisprövningen kan trots det få viss betydelse inom ramen för ett resningsärende, särskilt vid en prövning enligt den så kallade tilläggsregeln. Det kan ifrågasättas om det är berättigat att upprätthålla nyhetskravet enligt denna regel eftersom den nyhet som åberopas inte behöver ha någon nämnvärd betydelse för bedömningen av om synnerliga skäl för resning föreligger. Nyhetskravet är i detta sammanhang närmast att betrakta som en formalitet.

Trots att resningsgrunderna i RB inte tillåter resning på grund av en omprövning av redan föreliggande material finns en möjlighet för HD att besluta om resning utan stöd av dem.

Så har skett i NJA 2013 s 746, med hänvisning till EKMR:s krav på effektiva rättsmedel vid rättighetskränkningar. Motsvarande skulle möjligen kunna ske om den ursprungliga bevisprövningen kunde sägas ha utgjort en kränkning av rätten till en rättvis rättegång.

I grannländerna Danmark och Norge är resning möjlig vid synnerliga skäl utan att nya skäl åberopats, enligt vanliga straffprocessuella regler. Mot bakgrund av detta utreder uppsatsen om en liknande lagreglering skulle kunna införas i RB. Den största utmaningen ligger därvid i att finna en modell för bedömning av bevisprövningen som upprätthåller respekten för att densamma i grunden är fri. En exposé över rättskällematerialet rörande bevisprövning visar att det finns krav som kan ställas utan att domarens frihet att värdera den föreliggande bevisningen inskränks i alltför hög grad. Med utgångspunkt i dessa krav skulle praxis kring tillämpningen av en resningsgrund enligt ovan kunna utvecklas. Efter en diskussion om för- och nackdelar med en sådan lagändring nås slutsatsen att en extraordinär resningsgrund vid oriktig bevisprövning hade varit en både rättssäkrare och mer ändamålsenlig lösning än dagens tilläggsregel.

3

Förord

Det har varit en minst sagt märklig tid för att skriva uppsats, även om detsamma nog kan sägas om det mesta man kunnat ägna sig åt under det senaste året. För ganska exakt ett år sedan lämnade jag Uppsala i all hast och flyttade hem till min familj i Göteborg. Jag känner mig på sätt och vis lyckligt lottad över att jag hade kommit så långt i mina studier att det inte var några större problem att genomföra återstoden på distans. Visst har jag beklagat mig över att studentlivet i Lärdomsstaden fick ett sådant abrupt slut och att restriktionerna på universitetsbiblioteket här har inneburit svårigheter att komma åt visst material. Ska man vara student mitt i en pandemi är det dock på det hela taget tacksamt att vara i slutskedet av utbildningen.

Med inlämnandet av denna uppsats når min tid som juriststudent sitt definitiva slut, och jag kommer på mig själv med att drömma mig tillbaka. De varma sensommarveckorna när reccelaget flängde runt i hela Uppsala på allehanda märkliga uppdrag känns ibland inte det minsta avlägsna. Alla tidiga morgonrusningar in till seminariesalen innan jag fått det första, livsnödvändiga morgonkaffet och alla tisdagskvällar då jag och trumpeten mödosamt släpat oss upp för trappan till tredje våningen på Snerikes nation badar just nu i ett nostalgiskt ljus. Det blir nästan vackert, sedan minnet redigerat bort PM-paniken, tentaångesten och huvudvärken efter att ha stirrat alldeles för länge på en skärm.

Nu återstår bara att säga tack. Tack till min familj som stöttat mig genom hela studietiden, hjälpt mig med inte mindre än fyra flyttar, och som tog emot mig hemma igen när coronapandemin slog till. Tack till Amanda Karlsson, Emma Göransson och Arthur (Fanda) Mácha-Eriksson för vänskap, pepp och stöttning under hela studietiden. Tack till Michaela Mårland som hjälpte till att styra mina steg mot Uppsala och juristprogrammet.

Tack till studentorkestern Hornboskapen som hållit mitt humör uppe när studierna varit som mest slitsamma. Tack till min handledare Eric Bylander för goda råd vid författandet av denna uppsats. Tack Sara Bohlin för ditt fantastiska arbete med opponeringen. Stort tack också till alla er som hjälpt till med korrekturläsning och kommit med värdefulla synpunkter. Slutligen mitt innerligaste tack till min älskade Alexander Einerskog som bokstavligt talat suttit vid min sida under hela examensarbetet. Tack vare er kan jag nu äntligen säga att jag är färdig.

Emilia Garpebring Göteborg, februari 2021

4

Förkortningar

ED Europadomstolen

EKMR Den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

(Europakonventionen)

GC Grand Chamber

HD Högsta domstolen

JK Justitiekanslern

JO Riksdagens ombudsmän (Justitieombudsmannen)

JT Juridisk Tidskrift

NJA Nytt Juridiskt Arkiv

RB Rättegångsbalk (1942:740)

RF Regeringsformen

SOU Statens offentliga utredningar

SvJT Svensk Juristtidning

UfR Ugeskrift for Retsvæsen

5

Innehållsförteckning

Sammanfattning ... 2

Förkortningar ... 4

1 Introduktion ... 8

1.1 Bakgrund ... 8

1.2 Syfte och frågeställningar ... 10

1.3 Metod och material ... 10

1.4 Avgränsningar ... 12

1.5 Begrepp ... 13

1.6 Disposition ... 13

2 Resning efter oriktig bevisprövning de lege lata ... 15

2.1 Varför finns det här kapitlet? ... 15

2.2 Grundläggande principer om resning... 15

2.3 Resning till förmån för tilltalad ... 16

2.4 Nyheter i fokus ... 17

2.4.1 Generellt om resningsgrunden ”nya omständigheter eller bevis” ... 17

2.4.2 Huvudregeln ... 18

2.4.3 Tilläggsregeln ... 19

2.5 RF och EKMR – en framkomlig väg till resning? ... 21

2.5.1 Resningsmålet – NJA 2013 s 746 ... 21

2.5.2 Vad gjorde HD? ... 22

2.5.3 Kan prejudikatet appliceras på fall av oriktig bevisprövning? ... 23

2.6 Besvarande av den första frågeställningen ... 24

3 Ett möjligt alternativ... 25

3.1 Ett förändrat rättsläge ... 25

3.2 Exempel från våra grannländer ... 26

3.2.1 En snabb titt genom grannarnas fönster ... 26

6

3.2.2 Norge ... 27

3.2.3 Danmark ... 28

3.3 En omformulering av ”tilläggsregeln”? ... 29

4 Att ställa krav på bevisprövningen ... 31

4.1 Vad som ska behandlas ... 31

4.2 Grundläggande förutsättningar ... 31

4.2.1 Fri bevisprövning ... 31

4.2.2 Beviskravet – det slutgiltiga målet ... 31

4.2.3 Bevisbördans placering och oskyldighetspresumtionen ... 32

4.2.4 Rättighetsskydd ... 33

4.3 En samvetsgrann prövning av allt som förekommit ... 34

4.3.1 Lagstiftaren ... 34

4.3.2 Metoder och modeller i doktrinen ... 35

4.3.3 Bevisprejudikat ... 38

4.3.4 Europakonventionen ... 43

4.4 Redovisning i domskäl ... 44

4.5 Bedömningspunkter för ”oriktig bevisprövning” ... 47

5 Diskussion de lege ferenda ... 49

5.1 Vilka skäl talar för en lagändring? ... 49

5.2 Vilka skäl talar emot en lagändring? ... 50

5.2.1 Ett stort antal resningsansökningar ... 50

5.2.2 Äventyrande av orubblighetsprincipen ... 51

5.2.3 Risk att närma sig legal bevisteori? ... 52

5.3 Gräns för fortsatt tillämpning ... 54

5.4 Besvarande av den andra frågeställningen ... 56

6 Avslutande reflektioner ... 57

Käll- och litteraturförteckning ... 58

7

8

1 Introduktion

“The wisest of people in this world are those that admit when they are wrong.”

/Unknown

1.1 Bakgrund

För den som blivit felaktigt dömd för brott till följd av oriktig bevisprövning i en svensk tingsrätt står dörren till hovrätten öppen.¹ Överinstansen finns lätt tillgänglig för att rätta till misstag som kan ha begåtts, och har tingsrätten gjort uppenbart felaktiga bedömningar finns hoppet om att hovrättens ledamöter ska upptäcka detta och se till att rättvisa skipas.

Är det däremot hovrätten som står för misstag eller felaktigheter vid bevisprövningen ter sig möjligheten att få ett riktigt avgörande som ett nålsöga i jämförelse med motorvägen mellan tingsrätt och hovrätt.

Sedan 1971 års fullföljdsreform beviljas inte prövningstillstånd till Högsta domstolen (HD) för omprövning av bevisningen, utan för att nå tredje instans krävs enligt 54 kap 10 § rättegångsbalken (RB) att målet är av principiellt intresse eller att det föreligger synnerliga skäl, såsom att det finns skäl för resning, för att HD ska pröva målet.² Det är alltså inte tillräckligt att hovrätten synes ha dömt ”fel” baserat på den bevisning som förelegat. Inte heller resning beviljas på en sådan grund, utan det krävs som regel att nya skäl kan åberopas vid ansökan. Intressant nog diskuterades en möjlighet att bevilja resning utan förebringande av något nytt vid resningsreglernas tillkomst, men en sådan ordning avfärdades, bland annat med hänvisning till att svensk processrätt erbjöd möjlighet att överklaga även bevisfrågor till högsta instans.³ Att denna så kallade ändringsdispens togs bort för ett halvt sekel sedan har dock hittills inte föranlett någon lättnad av villkoren för att beviljas resning.

Inspirationen till denna uppsats kommer ursprungligen från kursen Rätt och Psykologi som jag läste under höstterminen 2019. En stor del av kursen ägnades åt att studera förundersökningsprotokoll och domar från ett autentiskt brottmål. Utgången i målet blev olika i tingsrätt respektive hovrätt främst på så vis att hovrätten dömde en tilltalad för gärningar han friats från i tingsrätten. Den direkta bevisning som förelåg avseende hans

1 Se 49 kap 12-14 §§ RB.

2 Se prop 1971:45.

3 Prop 1939:307 s 25 ff.

9

skuld till dessa gärningar bestod av uppgifter från två medmisstänkta i målet, varav den ena dessutom hade tagit tillbaka sina uppgifter mellan de förhandlingar som hölls i tingsrätten. Hovrätten lade stor vikt vid att de medmisstänkta som pekat ut den tilltalade i fråga inte skulle ha haft möjlighet att samråda sinsemellan. De två var dock far och son som spenderat ett helt dygn ihop innan fadern greps av polis. Det fanns inte heller någon teknisk bevisning som knöt någon av de tilltalade till brottsplatsen och utredningen var behäftad med brister, något som uppmärksammades av hovrätten men inte ansågs hindra en fällande dom. Påföljden bestämdes till 11 års fängelse, och hovrättens dom vann laga kraft.⁴

Vi som var studenter på kursen ansåg samtliga att hovrättsdomen var mycket märklig och vi kunde inte se att det var ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade i fråga begått de brott han anklagats och dömts för. En resningsansökan lämnades in under hösten 2020, vilken hade föregåtts av ett omfattande arbete med att finna omständigheter som kan betraktas som nya enligt 58 kap 2 § 4 p RB.⁵ Några veckor senare meddelade HD avslag, med hänvisning till att ingen omständighet som kunde föranleda resning i målet visats.⁶ Arbetet med detta fall väckte en önskan hos mig att närmare undersöka vilka möjligheter till omprövning av ett lagakraftvunnet avgörande som finns för den som blivit dömd efter en till synes oriktig bevisprövning i hovrätt och om det behövs förändringar i resningsreglerna. Jag anser att det faktum att det är mycket svårt att få förnyad prövning efter att en fällande brottmålsdom meddelats på svaga grunder förtjänar att ifrågasättas och problematiseras ur rättssäkerhetssynpunkt. Därför har jag valt att ägna mitt examensarbete åt dessa frågor.

4 Hovrätten för Övre Norrland, mål nr B 715-15, dom meddelad den 9 december 2015.

5 Advokat Marko Tukhanen redogjorde för arbetet med resningsansökan under en föreläsning för kursdeltagarna på Rätt och Psykologi den 31 oktober 2019.

6 Westin, A, Beskedet: HD avslår Lars Appelviksa resningsansökan, Aftonbladet 27 oktober 2020, https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/jBBzno/beskedet-hd-avslar-lars-appelviks-resningsansokan.

10

1.2 Syfte och frågeställningar

Syftet med denna uppsats är att analysera och diskutera möjligheterna att komma till rätta med fällande domar som kan antas vara materiellt felaktiga till följd av en oriktig bevisprövning när ordinarie fullföljd inte är möjlig. Diskussionen förs både de lege lata, genom en redogörelse för vilka möjligheter som redan enligt gällande rätt står till buds för att angripa sådana domar, och de lege ferenda, genom att jag utreder förutsättningarna för att i RB öppna för resning utan att nya omständigheter eller bevis behöver åberopas.

Frågorna som i slutändan ska besvaras är:

1. Om det redan idag finns stöd för att bevilja resning efter en oriktig bevisprövning, särskilt med stöd av europarätten.

2. Om den så kallade ”tilläggsregeln” bör omformuleras för att möjliggöra resning efter oriktig bevisprövning utan åberopande av nya skäl, och var gränsen för bestämmelsens fortsatta tillämpning lämpligen bör gå.

1.3 Metod och material

Uppsatsen är i grunden rättspolitiskt argumenterande, vilket följer naturligt av att syftet uppmanar till diskussion om en potentiell lagändring. Eftersom olika delar av uppsatsen fyller olika funktioner förekommer variationer i metod- och materialval. På ett övergripande plan tillämpas dock huvudsakligen rättsdogmatisk metod. Med detta avses att lösningarna på de juridiska problem som lyfts i uppsatsen söks med hjälp av de allmänt accepterade rättskällorna.⁷ Det förekommer även vissa inslag av komparativ metod. Inom ramen för denna uppsats är de komparativa inslagen ämnade att fylla den praktiska funktionen att visa hur andra nordiska länder löst det problem som behandlas.⁸

I den del som syftar till att besvara den första frågeställningen dominerar en klassisk rättsdogmatisk rättsutredning de lege lata. Utgångspunkten för analysen är lag- och konventionstext, vartill tolkningsstöd hämtas ur främst förarbeten och litteratur på området. Särskild vikt har fästs vid litteratur som får betraktas som ledande i den meningen att annan litteratur återkommande hänvisar till den som auktoritativ källa. Som exempel kan nämnas Welamson och Muncks bok ”Processen i hovrätt och Högsta domstolen”, Cars avhandling ”Om resning i rättegångsmål” och Bengtssons skrift

7 Se Kleineman, Rättsdogmatisk metod, s 21.

8 Se Valguarnera, Komparativ juridisk metod, s 144 f.

11

”Resning i brottmål vid synnerliga skäl”. Hur dagens resningsbestämmelser tillämpas i rättspraxis behandlas på ett tillfredsställande sätt i litteraturen och jag har därför inte funnit det nödvändigt att göra en separat praxisgenomgång inom ramen för detta arbete.

Ett rättsfall som avviker från resningsreglernas ramar genom att resning beviljas utan stöd i RB ägnas dock en del utrymme.

Vid besvarandet av den andra frågeställningen anläggs ett de lege ferenda-perspektiv och den rättsdogmatiska argumentationen blir därmed friare. Olika argument vägs utifrån deras styrka snarare än deras placering i rättskällehierarkin. I analysen beaktas särskilt rättssäkerhetshänsyn, processekonomiska synpunkter och rättens systematik. Dessutom görs en översiktlig komparation med ett par grannländers rättsordningar i syfte att ge konkreta exempel på hur den här aktuella frågan kan lösas. Den primära anledningen till att jag valt att jämföra med just Danmarks och Norges rättsordningar är att de är mycket nära besläktade med den svenska.⁹ Sannolikheten att inneboende skillnader i rättssystemen motiverar att olika lösningar lämpar sig för respektive land är därför mindre än vid jämförelse med länder med annan rättstradition. Därutöver är rättskällorna språkligt lättillgängliga för mig. Den utländska litteratur jag hänvisar till är i vissa fall av äldre datum. Jag har dock inte funnit nyare material som motsäger det som redovisas i uppsatsen och jag har därför behållit hänvisningarna till det äldre materialet som håller högre pedagogisk kvalitet.

Om resning ska kunna beviljas på grund av att bevisprövningen varit oriktig måste frågan om vad som utgör oriktig bevisprövning besvaras. Eftersom utgångspunkten är att bevisprövningen är fri motiverar denna fråga en ingående rättsutredning för att fastställa vilka krav, om några, som trots det kan ställas på bevisprövningen i brottmål. I detta steg söks svaret på vilka krav som kan ställas de lege lata, i syfte att finna bedömningsgrunder för tillämpningen av en resningsgrund utan nyhetskrav de lege ferenda. Återigen tar framställningen avstamp i lagtext och förarbeten, men då dessa är mycket vaga ägnas även försök i doktrin och rättspraxis att skapa metoder för bevisprövningen relativt stort utrymme. Eftersom det inte råder enighet om vilken vikt som ska tillmätas HD:s prejudikat i bevisrelaterade frågor har dessa behandlats med större försiktighet och skepsis än prejudikat i rättsfrågor.

9 Se Zweigert & Kötz, An Introduction to Comparative Law, s 277 ff.

12

Avslutningsvis har jag funnit det nödvändigt att ägna särskilt utrymme åt vad utvecklingen av rätten till en rättvis rättegång i tiden efter RB:s tillkomst har för betydelse i sammanhanget. Framställningen lyfter därför både i vilken mån denna rättighet begränsar den fria bevisprövningen och huruvida rättighetskränkningar kan motivera resning. Regeringsformen (RF), Europakonventionen (EKMR) och belysande praxis från Europadomstolen (ED) är här av särskild betydelse.

1.4 Avgränsningar

Redan av uppsatsens syfte följer avgränsningen att jag inte behandlar frågor som rör oriktig bevisprövning i tingsrätt, eftersom möjligheten att överklaga till hovrätt finns. Jag kommer inte heller att behandla situationer där resning hade varit till nackdel för den tilltalade. Vidare kommer jag inte att ta upp frågan om tillåtligheten av vissa bevis. Vilka bevis som ska tas upp hör visserligen till bevisprövningen i vidare mening, men min frågeställning fokuserar på oriktigheter vid värderingen av bevisningen och prövningen av densamma mot beviskravet.

Jag behandlar inte heller alternativet att återinföra ändringsdispens till HD.¹⁰ En anledning till detta är att ordningen med HD som huvudsakligen prejudikatbildande instans har goda skäl för sig och jag ser det som högst osannolikt att det skulle gå att vända utvecklingen på den punkten i nuläget. Därutöver finns fördelar med resningsinstitutet jämfört med en ordning med utökade möjligheter till prövningstillstånd.

För det första belastas inte HD med själva rättegången vid resning av hovrättsdomar. För det andra ger resning möjlighet att komma tillrätta med felaktiga domar även från HD, om fel skulle ha begåtts där. Till detta kommer att om resning kunde beviljas på grund av oriktig bevisprövning så skulle HD samtidigt bli fria att bevilja prövningstillstånd på den grunden med stöd av 54 kap 10 § 1 st andra punkten RB.

10 Ulf Lundqvist har behandlat detta alternativ i sin bok ”Prövningstillstånd i Högsta domstolen vid godtycklig eller uppenbart oriktig bevisvärdering i brottmål”, Bokbyrån 2019.

13

1.5 Begrepp

I denna uppsats används ett flertal begrepp som inte förklaras närmare, eftersom jag utgår ifrån att de är kända för den som ägnar sig åt studier i processrätt. Något ska dock sägas om användningen av de båda begreppen bevisprövning och bevisvärdering. Det senare begreppets innebörd är analysen av den föreliggande bevisningen.¹¹ Med bevisprövning avses bedömningen av om bevisningen svarar mot det gällande beviskravet, i vilken både bevisvärderingen och bevisföringen ingår.¹² Bevisprövning är således ett mer omfattande begrepp än bevisvärdering och orden är därför inte synonymer. Dock kan sägas att ett fel i bevisvärderingen definitionsmässigt också utgör ett fel i bevisprövningen. Inom ramen för detta arbete, som inte behandlar frågor om vad som är tillåtet vid bevisföringen, använder jag begreppet bevisprövning som paraplybegrepp för bevisvärderingen och den slutliga prövningen mot beviskravet. Även om det ibland talas specifikt om bevisvärdering tar min analys i slutändan sikte på hela kedjan, från bedömningen av ett enskilt bevis till det slutliga avgörandet avseende den samlade bevisningens styrka i förhållande till beviskravet.

1.6 Disposition

När nu uppsatsens ramar har presenterats följer i kapitel 2 en redogörelse för gällande resningsregler till förmån för tilltalad, och i vilken utsträckning den ursprungliga bevisprövningen kan få betydelse i resningsförfarandet. Därefter presenteras ett fall där HD beviljat resning utan stöd i RB:s resningsgrunder. I anslutning till detta diskuteras huruvida resning skulle kunna beviljas på motsvarande sätt efter oriktig bevisprövning. I det kapitlet besvaras den första frågeställningen. I kapitel 3 granskas inledningsvis argumenten för ett strikt nyhetskrav i ljuset av rättsutvecklingen under det senaste seklet.

Därpå följer en översiktlig redogörelse för hur Danmark och Norge har reglerat resning till förmån för tilltalad i brottmål. Kapitlet avslutas med en presentation av ett lagändringsförslag i form av en omformulering av den så kallade ”tilläggsregeln”, innebärande att resning vid synnerliga skäl skulle kunna beviljas enbart på grund av oriktig bevisprövning. Kapitel 4 ägnas åt att utreda vilka krav som kan ställas på bevisprövningen i brottmål och redogörelsen för densamma i domskälen. Kapitlet utmynnar i en presentation av bedömningspunkter för besvarandet av frågan om

11 Holmgård, Bevisning i brottmål, s 32.

12 A st.

14

bevisprövningen kan sägas ha varit oriktig och om resning därmed kan vara påkallad. I kapitel 5 diskuteras för- och nackdelar med en omformulering av ”tilläggsregeln” och ett resonemang förs avseende gränsen för bestämmelsens fortsatta tillämpning. I anslutning till denna diskussion besvaras den andra frågeställningen. Slutligen ägnas kapitel 6 åt några avslutande reflektioner.

15

2 Resning efter oriktig bevisprövning de lege lata

2.1 Varför finns det här kapitlet?

Att oriktig bevisprövning inte är en resningsgrund framgår med all önskvärd tydlighet, såväl av RB:s resningsregler e contrario som av dess förarbeten¹³ och doktrin¹⁴ på området. Den som vill få sin sak prövad på nytt måste som regel kunna förebringa nya omständigheter eller bevis. Vad är då anledningen till att jag ägnar ett helt kapitel i denna uppsats åt en diskussion om resning efter oriktig bevisprövning de lege lata? Det finns två skäl till detta. För det första utreds hur balansen mellan nyhetskravet och den ursprungliga bevisprövningen ser ut enligt gällande rätt. Detta är av betydelse för att kunna avgöra om det är berättigat att upprätthålla ett strikt nyhetskrav. För det andra undersöker jag om det redan enligt gällande rätt finns en väg till resning på denna grund som inte går via 58 kap RB.

2.2 Grundläggande principer om resning

När en dom har vunnit laga kraft är utgångspunkten att den ska vara orubblig.¹⁵ Saken är avgjord, och samtliga inblandade ska nu kunna inrätta sig efter domstolens avgörande och gå vidare med sina liv. Att domen ligger fast är givetvis av största vikt för den vinnande parten, exempelvis målsäganden vid en fällande brottmålsdom. Som Justitiekanslern (JK) påpekat finns därutöver ett värde av ett slutligt besked att inrätta sig efter även för den som blivit dömd.¹⁶ Om ett avgörandes materiella riktighet allvarligt kan ifrågasättas, eller väsentliga rättssäkerhetsgarantier har åsidosatts, kan dock dess upprätthållande riskera att försvaga förtroendet för rättskipningen.¹⁷ Därför finns de särskilda rättsmedlen, som ger möjlighet att i extremfall ompröva avgöranden som annars skulle ha varit orubbliga.¹⁸ Det särskilda rättsmedel som behandlas i denna uppsats är resning, vilket under särskilda och mycket begränsade förutsättningar kan användas för att angripa ett lagakraftvunnet

13 Se t ex prop 1939:307 s 27.

14 Se t ex Welamson & Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen, s 205.

15 Welamson & Munck s 171.

16 Felaktigt dömda – Rapport från JK:s rättssäkerhetsprojekt, s 451.

17 Welamson & Munck s 171.

18 A st.

16

avgörande.¹⁹ När fråga om resning aktualiseras ställs orubblighetsprincipen mot intresset av att domar ska vara materiellt korrekta, vilket brukar benämnas sanningsprincipen.²⁰ Om resning bör beviljas eller inte hänger på balansen mellan de båda principerna i det enskilda fallet.

Beroende på vilken typ av mål det rör sig om anses de två motstående principerna väga olika tungt. Cars har i sin avhandling gjort en uppställning av olika måltyper utifrån hur stor betydelse respektive princip tillmäts. Orubblighetsprincipen väger över mest när resning söks i brottmål (under allmänt åtal) till men för tilltalad. I dispositiva tvistemål väger principerna lika tungt, medan sanningsprincipen börjar väga över i de indispositiva tvistemålen. Slutligen nämns resning till förmån för tilltalad, där orubblighetsprincipen sägs spela en underordnad roll jämfört med sanningsprincipen.²¹

Att sanningsprincipen har störst betydelse vid resning till förmån för tilltalad vinner stöd av förarbetena, i vilka uttalas att det främst är i dessa fall resning bör kunna bli aktuell.²² Motivet bakom detta anges vara att ingen oskyldig ska dömas för brott, och att ingen heller ska dömas för ett grövre brott än det som förövats.²³ Dessa hänsyn har knappast försvagats sedan förarbetenas tillkomst under första halvan av förra seklet. Snarare har de förstärkts, inte minst genom europarättens inflytande.

I enlighet med ovanstående är det generellt sett enklast att få resning beviljad till förmån för tilltalad.²⁴ Med det sagt är möjligheterna alltjämt mycket begränsade. I det följande kommer jag att redogöra för resningsförutsättningarna till förmån för tilltalad enligt RB, med särskilt fokus på nyhetskravet och betydelsen av den ursprungliga bevisprövningen.

2.3 Resning till förmån för tilltalad

Resningsinstitutet regleras ytterst i 11 kap 13 § RF, där det anges vilka domstolar som kan bevilja resning. Några närmare villkor för när resning ska beviljas stadgas dock inte i RF. De här aktuella resningsgrunderna återfinns istället i 58 kap RB. Den paragraf som är av intresse i denna framställning är 58 kap 2 § RB, vilken reglerar resning till förmån för tilltalad. Det är under någon av de resningsgrunder som anges här som den som anser

19 Ekelöf & Edelstam, Rättsmedlen, s 175.

20 A a s 175 f.

21 Cars, Om resning i rättegångsmål, s 174 f.

22 SOU 1926:32, s 236.

23 A bet s 236.

24 Cars s 133.

17

sig ha blivit felaktigt dömd genom ett lagakraftvunnet avgörande behöver passa in sin talan för att vinna framgång. Resningsgrunderna är i korthet:

1. Brottsligt förfarande av ledamot av rätten, där anställd tjänsteman eller åklagaren, 2. att domare eller åklagare varit jävig,

3. att falsk bevisning förekommit,

4. att ny omständighet eller nytt bevis åberopas, och

5. uppenbart lagstridig rättstillämpning till grund för domen.

Av uppräkningen kan e contrario utläsas att oriktig bevisprövning i sig inte är en resningsgrund. Detta har också, vilket nämnts ovan, påpekats i såväl förarbetena till RB som i doktrinen. Den tidigare bevisbedömningen kan dock få viss betydelse inom ramen för en prövning enligt den fjärde punkten, vilket kommer att framgå i det följande.

2.4 Nyheter i fokus

2.4.1 Generellt om resningsgrunden ”nya omständigheter eller bevis”

Förebringandet av nya omständigheter eller bevis som väcker tvivel om ett avgörandes materiella riktighet framstår i förarbetena till resningsreglerna som det mest centrala skälet för att bevilja omprövning av lagakraftvunna domar.²⁵ Alltjämt är åberopande av nya omständigheter eller bevis också den praktiskt viktigaste av resningsgrunderna.²⁶ Sannolikt har detta har sin förklaring i resningsgrundens relativa flexibilitet. Resning på grund av nya omständigheter eller bevis ger nämligen domaren ett större spelrum för bedömningar än övriga resningsgrunder.²⁷ Punkterna 1–3 och 5 kan endast läggas till grund för resning när mer specifika omständigheter föreligger.

Att nya omständigheter eller bevis behöver tillkomma för att domens materiella riktighet ska granskas på nytt, utan att exempelvis brottsligt förfarande eller jäv kan påvisas, hänger samman med att oriktig bevisvärdering inte är en resningsgrund. Att vid en resningsansökan enbart förebringa bevisning som redan prövats innebär, som Cars påpekat, i realiteten ett påstående om att densamma blivit felaktigt värderad.²⁸ Resningssökanden behöver därför åberopa någonting som inte tidigare varit föremål för prövning i målet.

25 SOU 1926:32, s 235 f.

26 Welamson & Munck s 198.

27 Bengtsson, Resning i brottmål vid synnerliga skäl, s 1.

28 Cars s 169.

18

Med ny omständighet avses enligt bestämmelsen ett nytt rättsfaktum, eller ett moment i ett sådant, medan nytt bevis kan vara antingen ett nytt bevismedel eller ett nytt bevisfaktum.²⁹ Åberopas något sådant kan resning beviljas under förutsättning att övriga rekvisit enligt den fjärde punkten är uppfyllda. Stadgandet delas upp i en huvudregel och en tilläggsregel, baserat på vilket kausalsamband som krävs mellan den nya omständighet eller bevisning som åberopas och utgången i det ursprungliga förfarandet.

2.4.2 Huvudregeln

Enligt huvudregeln krävs att den åberopade nyheten sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller till att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse om rätten haft kännedom om den vid den ursprungliga rättegången. Vid bedömningen av om resning ska beviljas på denna grund sätts nyheten i relation till värdet av den bevisning som redan förebringats i målet.³⁰ I förarbetena uttalades att högre krav måste ställas på det nya materialet om den bevisning som redan prövats var av större styrka, medan relativt obetydliga omständigheter kan rubba svagare ursprunglig bevisning.³¹

Den principiella utgångspunkten är att resningsinstansen ska göra en hypotetisk prövning av hur den domstol som redan dömt i målet skulle ha avgjort detsamma om den känt till den åberopade nyheten.³² Welamson och Munck anför dock att det sällan kan antas annat än att resultatet i praktiken oftast sammanfaller med den bedömning resningsinstansen själv gör av bevismaterialet och att resningsinstansens prövning därmed sannolikt ofta innefattar en omprövning av den tidigare förebringade bevisningens värde.³³

Härav kan slutsatsen dras att den ursprungliga bevisprövningens kvalitet kan få viss betydelse för resningssökandens framgångsutsikter. Om den ursprungliga bevisningen i resningsärendet bedöms som svag, vilket med tanke på det högt ställda beviskravet i brottmål kan väcka misstanke om att den ursprungliga värderingen varit behäftad med felaktigheter, krävs ju som framgått ett lägre eget bevisvärde hos den åberopade nyheten.

Det faktum att nyheten måste ha en avgörande betydelse för bedömningen kvarstår dock, och i orubblighetens intresse anser jag den ordningen vara rimlig. Mitt syfte här är inte att ifrågasätta huvudregeln utan enbart att belysa samspelet mellan det nya materialet och

29 Welamson & Munck s 199 f.

30 A a s 205.

31 Prop 1939:307 s 28.

32 Welamson & Munck s 205.

33 A st.

19

bevisprövningen. Större frågetecken finns däremot kring den säkerhetsventil till förmån för tilltalad som utgörs av tilläggsregeln, vilken ska behandlas i följande delavsnitt.

2.4.3 Tilläggsregeln

Den så kallade tilläggsregeln är en utvidgning av resningsmöjligheterna som enbart står till buds till förmån för den tilltalade. Regeln motiverades med att det med hänsyn till förtroendet för straffrättskipningen, särskilt i fråga om grövre brottmål, kunde vara av betydelse att kunna bevilja resning även då sannolikhetskravet inte var uppfyllt, men det nya materialet ändå var ägnat att framkalla tvivel i skuldfrågan.³⁴ Därför görs här en nedsättning av huvudregelns sannolikhetskrav för vissa särskilda fall då det ”med hänsyn till vad som sålunda åberopas och i övrigt förekommer, finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade har förövat det brott, för vilket han dömts”. Istället för att försöka avgöra hur resultatet i det ursprungliga förfarandet hade blivit om det nya materialet hade förebringats då, ska resningsinstansen vid tillämpning av tilläggsregeln göra en friare bedömning.³⁵ Nyhetskravet har dock bibehållits även i denna generösare regel, och frågan är nu vilken betydelse det har för bedömningen som helhet.

Kravet på nyhetens kvalitet enligt tilläggsregeln har formulerats på olika sätt. Welamson och Munck skriver att det nya materialet i sig måste förtjäna ”åtminstone någon hänsyn”.³⁶ Cars talar om ett ”betydligt urvattnat” krav på ett kausalsamband mellan nyheten och utgången i målet samt om ”skäl, som ej uppenbarligen saknar betydelse”.³⁷ Bengtsson konstaterar, i anslutning till dessa formuleringar, att det är ”tydligt att anspråken ställs lågt”.³⁸

Bengtsson lyfter vidare svårigheten att över huvud taget upprätthålla en distinktion mellan huvudregeln och tilläggsregeln med hänvisning till det högt ställda beviskravet i brottmål. Om den tilltalade ska frikännas så snart rimligt tvivel föreligger om dennes skuld måste huvudregeln innebära att resning ska beviljas om det nya materialet sannolikt hade givit upphov till ett sådant tvivel i det ursprungliga förfarandet. Detta konstaterande väcker dock frågan vad för slags tvivel tilläggsregeln innebär, som alltså måste vara svagare än tvivlet enligt huvudregeln.³⁹

34 SOU 1938:44 s 575.

35 Bengtsson s 2.

36 Welamson & Munck s 206.

37 Cars s 225 f.

38 Bengtsson s 7.

39 A a s 9 f.

20

Welamson och Munck instämmer i att det är svårt att få ihop resonemanget men anför att det i alla fall står klart att tilläggsregeln inte ställer samma krav som huvudregeln på det nya materialet.⁴⁰ Mot bakgrund av det uppenbarligen lågt ställda kravet på nyhetens eget värde enligt tilläggsregeln är JK:s beskrivning av rättsläget i rapporten Felaktigt dömda mycket träffande. Där beskrivs det nya materialet som den ”nyckel” som kan öppna

”orubblighetslåset”.⁴¹ Även Cars beskriver nyhetskravet i tilläggsregeln närmast som en formalitet, och gör antagandet att avsikten bakom regeln varit att via en omväg ge möjlighet till extraordinär omprövning av bevisningen.⁴² Oavsett om antagandet stämmer eller inte menar Ekelöf och Edelstam att man genom tilläggsregeln i någon mån uppnått samma resultat som om oriktig bevisvärdering tillåtits som resningsgrund.⁴³

Kan det stämma att kvaliteten på den ursprungliga bevisprövningen kan bli avgörande för tillämpningen av tilläggsregeln? Utöver nyhetskravet är tilläggsregeln en generalklausul till sin karaktär.⁴⁴ Enligt sin ordalydelse uppställer den inga egentliga begränsningar på vad som kan beaktas. Som exempel nämner förarbetena brottets beskaffenhet och att betydande meningsskiljaktigheter förelegat i de domstolar som tidigare dömt i frågan.⁴⁵ Exemplifieringen framstår dock inte som uttömmande, och det får antas att resningsinstansen kan väga in relevanta omständigheter av varierande slag.⁴⁶ Exempelvis tycks just felaktig bevisvärdering kunna beaktas.⁴⁷ Således skulle en oriktig bevisprövning i den ursprungliga rättegången, trots att detta i sig inte är en resningsgrund, kunna få avgörande betydelse enligt tilläggsregeln, men bara om sökanden kan uppvisa något nytt material som inte är helt utan värde.

Om det ställs så låga anspråk på det nya materialet som antyds ovan ställer jag mig frågande till om det är motiverat att upprätthålla nyhetskravet i tilläggsregeln. Om bevisprövningen i det ursprungliga förfarandet kan tillmätas stor betydelse inom ramen för ”vad som i övrigt förekommer”, är det då ett tillräckligt skäl för att göra skillnad

40 Se fotnot 67 i Welamson & Munck s 206 f.

41 Felaktigt dömda s 454.

42 Cars s 225 f.

43 Ekelöf & Edelstam s 192 f.

44 Felaktigt dömda s 453 f.

45 Prop 1939:307 s 28.

46 En begränsning föreligger dock i och med att ”vad som i övrigt förekommer” endast åsyftar omständigheter hänförliga till resningsärendet och målets tidigare behandling, och därmed inte sådant som exempelvis att målet blivit uppmärksammat i media. Se NJA II 1940 s 171, Bengtsson s 15 och Felaktigt dömda s 89.

47 Felaktigt dömda s 90.

21

mellan två fall där likartade brister föreligger i detta avseende, att den ena sökanden lyckats gräva fram lite nytt material som i sig självt är av mycket ringa värde? Jag återkommer i kapitel 3 till diskussionen om huruvida tilläggsregelns nyhetskrav är berättigat. Innan detta kapitel avslutas ska dock en möjlig grund för resning som inte baseras på RB:s regler presenteras.

2.5 RF och EKMR – en framkomlig väg till resning?

2.5.1 Resningsmålet – NJA 2013 s 746

Såhär långt har konstaterats att den tidigare bevisprövningens kvalitet kan spela viss roll i ett resningsärende, men att det enligt RB:s regler inte går att komma ifrån att något nytt måste kunna åberopas. HD har dock, i rättsfallet NJA 2013 s 746, beviljat resning utan stöd i RB:s regler. Istället beslutades om resning med hänvisning till europarätten. I detta avsnitt ska fallet kort presenteras, för att sedan läggas till grund för en diskussion angående huruvida en motsvarande lösning skulle kunna begagnas för att bevilja resning i fall av oriktig bevisprövning.

Resningssökanden i målet hade tidigare dömts för skattebrott och därutöver förelagts att betala skattetillägg för samma gärning. Att det dåvarande svenska systemet i vilket både brottspåföljd och skattetillägg kunde utgå för samma oriktiga uppgift inte var förenligt med det europarättsliga förbudet mot att lagföra eller straffa samma person två gånger för samma brott (ne bis in idem) enligt bland annat art 4 tilläggsprotokoll 7 EKMR hade HD, i tiden efter förfarandena mot resningssökanden, fastslagit genom pleniavgörandet NJA 2013 s 502. Eftersom ett nytt avgörande av HD, ED eller EUD inte anses vara en ny omständighet eller ett nytt bevis enligt 58 kap 2 § första stycket fjärde punkten RB, och inte heller anses kunna föranleda att tidigare rättstillämpning i strid med det senare tillkomna avgörandet utgör grund för resning enligt femte punkten, menade HD att det inte fanns tillräckligt stöd i dittillsvarande rättspraxis för att bevilja resning i målet.⁴⁸ HD stannade dock inte vid detta konstaterande utan bytte till europarättsliga glasögon.

Fokus lades vid EKMR, närmare bestämt artiklarna 1 och 13. Utifrån statens skyldighet att garantera fri- och rättigheterna enligt konventionen, och att tillhandahålla ett effektivt rättsmedel inför nationell myndighet när rättigheter kränkts, kom HD fram till att svenska domstolar ibland behöver kunna bevilja resning till förmån för tilltalad utan hinder av

48 Se NJA 2013 s 746 p 13–15 med hänvisningar till rättspraxis och litteratur.

22

58 kap 2 § RB. Så skulle särskilt, men inte uteslutande, kunna ske när en pågående rättighetskränkning i form av frihetsberövande behöver avbrytas och återupptagande därför krävs för att gottgörelsen ska vara adekvat.⁴⁹

2.5.2 Vad gjorde HD?

Målet är inte okontroversiellt. Det har lyfts som exempel på ett fall då HD iklätt sig en mer rättsskapande roll, och det råder delade meningar om i vilken utsträckning domstolar bör ha sådan makt.⁵⁰ Uppfattningen finns också i doktrinen att avgörandet var mer långtgående än vad som var nödvändigt.⁵¹ Wersäll riktar särskilt kritik mot att en ny resningsgrund infördes utan föregående utredning och konsekvensanalys.⁵² Därför finns här anledning att stanna upp och undersöka vad det var som hände.

HD frigör sig i just detta fall uttryckligen från de begränsningar RB:s resningsgrunder ställer upp och grundar sitt beslut om återupptagande av målet någon annanstans.

Visserligen är resningsgrunderna i RB avsedda att vara uttömmande, men HD har likväl ett statsrättsligt mandat att bevilja resning utan stöd av dessa.⁵³ Det får antas att 11 kap 13 § RF där det framgår att HD är en av de domstolar som får besluta om resning, och att ”[n]ärmare bestämmelser om resning … får meddelas i lag”, ger uttryck för detta.

Därutöver hänvisar HD i domen till EKMR som just svensk lag då slutsatsen dras att det i vissa situationer kan krävas att resning beviljas till förmån för tilltalad trots att stöd saknas i RB.⁵⁴

Mot bakgrund av ovanstående kan HD inte sägas ha gått utanför sina befogenheter vid avgörandet. Om det verkligen rör sig om att skapa en ny resningsgrund då den härleds ur RF och EKMR som svensk lag kan också ifrågasättas, men det är nog sannolikt att denna öppning inte förutsetts av lagstiftaren. Av den anledningen kan det förvisso anses att HD trots allt borde ha överlåtit åt lagstiftaren att tydliggöra att resning kan beviljas på europarättslig grund. Oavsett sådana synpunkter tyder HD:s lösning på ett ökat rättighetstänkande på de extraordinära rättsmedlens område, vilket bäddar för en spännande framtida utveckling. Europarätten saknar uppenbarligen inte betydelse för resningsinstitutets utformning.

49 Se NJA 2013 s 746 p 16–25.

50 Mattson, Domarnas makt – domarrollen i ett nytt rättsligt landskap, SvJT 2014 s 588.

51 Wersäll, En offensiv Högsta domstol. Några reflektioner kring HD:s rättsbildning, SvJT 2014 s 4 f.

52 A a s 5.

53 Cars s 132.

54 Se NJA 2013 s 746 p 23.

23

2.5.3 Kan prejudikatet appliceras på fall av oriktig bevisprövning?

Nu infinner sig givetvis frågan vad ovan refererade fall, som behandlar resning efter en kränkning av art 4 i tilläggsprotokoll 7 till EKMR, har för relevans när det är bevisprövningen som ifrågasätts. Lundqvist anser att avgörandet talar för att resning bör kunna beviljas även vid påstående om godtycklig eller uppenbart oriktig bevisvärdering, förutsatt att det står klart att den skett i strid med EKMR, då särskilt oskyldighets- presumtionen enligt art 6(2).⁵⁵ Han menar att det är den femte punkten i 58 kap 2 § RB, om uppenbart oriktig rättstillämpning, som tillämpas i målet, trots att rekvisiten inte fullt ut är uppfyllda.⁵⁶

Enligt min mening håller resonemanget, åtminstone i teorin. HD framhöll särskilt i beslutet att förbudet mot dubbelbestraffning är en grundläggande, och därmed mycket viktig, rättsstatlig regel.⁵⁷ Eftersom detsamma kan sägas om rätten till en rättvis rättegång skulle HD därför mycket väl kunna komma fram till att ett mål där denna rättighet kränkts behöver tas upp på nytt på motsvarande grunder som i 2013 års fall. Artiklarna 1 och 13 gäller som bekant i anslutning till samtliga rättigheter i konventionen. Slutsatsen att bevisprövningen varit så undermålig att art 6 EKMR blivit kränkt kräver dock ett avsevärt svårare gränsdragningsresonemang än ett konstaterande att dubbelbestraffning föreligger.

En särskild svårighet ligger givetvis i att bevisprövningen i grunden är fri. Till detta kan läggas att 58 kap 2 § femte punkten RB innehåller ett uppenbarhetsrekvisit och att HD i NJA 2013 s 746 hade ett tidigare pleniavgörande avseende själva rättighetskränknings- frågan att luta sig mot. Ett motsvarande prejudikat avseende bevisprövning i förhållande till art 6 EKMR, som enkelt kan appliceras på andra mål, är svårt att föreställa sig.

Det nu sagda, i kombination med den omständigheten att HD redan i det refererade målet av somliga ansetts vara ute på djupt vatten, leder mig till antagandet att det skulle krävas alldeles extraordinära omständigheter för att HD skulle övertalas att bevilja resning i fall av oriktig bevisprövning med hänvisning till europarätten. Det skulle på sin höjd kunna tänkas ske i något enstaka fall då en uppenbart orimlig bedömning gjorts. Generellt sett får vägen till resning på den här presenterade grunden antas vara, om inte oframkomlig, så åtminstone väldigt snårig.

55 Lundqvist, Om prövningstillstånd i Högsta domstolen vid godtycklig eller uppenbart oriktig bevisvärdering i brottmål, s 120.

56 A st.

57 NJA 2013 s 746 p 25.

24

2.6 Besvarande av den första frågeställningen

Den första frågeställningen får mot bakgrund av ovanstående besvaras med ett ”nja”.

RB:s resningsregler tillåter inte att resning beviljas enbart på grund av oriktig bevisprövning. Om nytt material åberopas kan dock den ursprungliga bevisprövningen ändå få betydelse i resningsärendet. Särskilt gäller detta enligt den så kallade tilläggsregeln, som ställer låga krav på nyheten och i övrigt tillåter hänsyn till omständigheter av skiftande slag. Det är tänkbart att det i realiteten kan vara brister i den ursprungliga bevisprövningen som föranleder att resning beviljas enligt tilläggsregeln, men formellt krävs ändå att åtminstone något nytt åberopas.

Resningsbeslutet i NJA 2013 s 746 öppnar däremot för en möjlighet till resning med hänvisning till europarätten och dess krav på effektiva rättsmedel vid rättighets- kränkningar. Har bevisprövningen varit så undermålig att art 6 EKMR kan anses kränkt skulle resning kunna beviljas på en sådan grund trots avsaknad av nya skäl.

Framgångsutsikterna får dock typiskt sett antas vara mycket små.

25

3 Ett möjligt alternativ

3.1 Ett förändrat rättsläge

Låt mig nu återvända till frågan om nyhetskravet bör upprätthållas i alla lägen.

Diskussionen fördes redan på 1930-talet, i förarbetena till dagens resningsregler, och är således inte ny. En promemoria upprättad av sakkunniga vid justitiedepartementet år 1935 uppställde ett förslag som bland annat innebar att resning i vissa fall skulle kunna beviljas efter oriktig bevisprövning.⁵⁸ Såväl remissinstanser som processlagberedningen och departementschefen avstyrkte dock förslaget i den delen.⁵⁹

Argumenten mot de sakkunnigas förslag kretsade huvudsakligen kring instansordningens princip. Det ansågs att en omprövning på det redan föreliggande materialet skulle inkräkta på det ordinarie fullföljdsförfarandets uppgift. Det påpekades att om en tilltalad inte använt sig av de ordinära rättsmedel som stod till buds vore det inte befogat att erbjuda en ytterligare omprövningsmöjlighet på extraordinär väg. Det anfördes också att den svenska rättsordningen erbjöd överprövning av bevisfrågor ända upp i högsta instans, och att det inte var sannolikt att en ny prövning på det befintliga materialet skulle utmynna i en mer korrekt dom. Utöver detta framfördes det mer fristående argumentet att praktiska skäl motiverade att en gräns för omprövningar måste dras någonstans.⁶⁰

Nu, närmare ett sekel senare, finns dock anledning att se över argumentationen på nytt.

Borttagandet av ändringsdispensen till HD har nämligen försvagat de flesta av de ovanstående argumenten i betydande mån. Om den tilltalade inte längre kan vänta sig framgång med ett överklagande till HD som grundar sig på att hovrätten gjort en oriktig bevisprövning är det inte ett giltigt argument mot resning att hen borde ha fullföljt talan på ordinarie väg. I dagens läge, där hovrätten oftast blir sista instans, torde resning av ett hovrättsavgörande inte heller kunna anses störa instansordningen i samma utsträckning som när fullföljd till HD var mer av en självklarhet. Eftersom bevisfrågor nu som regel endast kan prövas i två instanser istället för tre får även sägas att argumentet att det vore osannolikt att ännu en prövning av samma bevismaterial skulle ge ett riktigare resultat har förlorat något av sin tyngd. Även om HD före fullföljdsreformen inte tog upp alla mål där ändringsdispens söktes får det åtminstone antas att bevisbedömningen i överklagade

58 Förslaget finns återgivet i prop 1939:307 s 11 ff.

59 Prop 1939:307 s 26 f.

60 A prop s 26 f.

26

hovrättsdomar blev föremål för granskning, i samband med bedömningen av om prövningstillstånd skulle meddelas, på ett annat sätt än vad som är fallet idag. Visserligen kan det hävdas att domare i underrätterna är mer vana vid att värdera bevis än justitieråden.⁶¹ Det innebär dock inte att de inte kan begå misstag som skulle kunna rättas till vid en ytterligare prövning. Vid resning av en hovrättsdom kommer det också i slutändan att vara hovrättsdomare som avgör utgången i den nya rättegången, även om det är HD som avgör frågan om resning ska beviljas.⁶²

Det enda argument för ett strikt nyhetskrav som inte försvagats genom fullföljdsreformen är således att praktiska skäl talar för att omprövningar inte bör vara möjliga i det oändliga.

Fortsatt hänsyn måste naturligtvis tas till detta, men faktum kvarstår att saken nu är i ett radikalt annorlunda läge jämfört med när resningsreglerna infördes. Inte minst europarätten har förändrat scenen och förstärkt många rättssäkerhetsgarantier, däribland oskyldighetspresumtionen. Ändå har den dömdes ställning försvagats genom borttagandet av ändringsdispensen utan en samtidig översyn av resningsgrunderna.

Praktiska skäl bör förstås beaktas vid förändringar av gällande rätt. Enligt min mening är dock en hänvisning till ”praktiska skäl” inte ensam tillräcklig för att helt avfärda förändringsförslag som syftar till att säkra den enskildes rättssäkerhet. Jag anser att det förändrade rättsläget ger god anledning att i vart fall se över alternativ till nuvarande ordning.

3.2 Exempel från våra grannländer

I sökandet efter alternativa lösningar är det av intresse att undersöka hur andra rättsordningar valt att reglera motsvarande fråga. Då denna uppsats av utrymmesskäl inte kan innehålla en djupgående komparativ analys görs i detta avsnitt istället en mer översiktlig och närmast exemplifierande jämförelse med ett par av våra närmaste grannländer.

Vid en utblick österut visar det sig att de finska reglerna om återbrytande av dom (resning) till förmån för den tilltalade, vilka framgår av 31 kap 8 § finska rättegångsbalken, är

61 Bengtsson s 5.

62 Bortsett från i uppenbara fall där resningsinstansen enligt 58 kap 7 § RB får ändra domen omedelbart.

27

närmast identiska med våra egna.⁶³ Grannländerna i väst skiljer däremot ut sig genom att deras straffprocesslagar möjliggör omprövning av bevisningen på extraordinär väg, med undantag från det annars gällande nyhetskravet. I detta avsnitt ska därför Norges och Danmarks lösningar presenteras närmare.

3.2.2 Norge

Den norska motsvarigheten till resning, gjenåpning, regleras såvitt gäller brottmål i 27 kap straffeprosessloven. De möjliga grunderna för gjenåpning till förmån för tilltalad framgår av 390-392 §§. Grunderna för gjenåpning uppvisar många likheter med de svenska resningsgrunderna. Exempelvis gäller i båda länderna att såväl brottsligt förfarande av någon av rättens aktörer som nytillkomna omständigheter eller bevis kan föranleda en ny rättegång. För gjenåpning finns dock grunder för vilka det svenska resningsinstitutet saknar motsvarighet.

Av störst intresse här är 392 § (främst andra stycket) straffeprosessloven.⁶⁴ Där stadgas:

§ 392.Selv om vilkårene i §§ 390 eller 391 ikke er til stede, kan gjenåpning til gunst for siktede besluttes når Høyesterett har fraveket en lovtolking som den tidligere har lagt til grunn, og som dommen bygger på.

Det samme gjelder når særlige forhold gjør det tvilsomt om dommen er riktig, og tungtveiende hensyn tilsier at spørsmålet om siktedes skyld blir prøvd på ny.

I likhet med den svenska tilläggsregeln ger 392 § möjlighet att ta upp skuldfrågan till ny prövning när särskilda skäl talar för det. Skillnaden är framför allt att de särskilda omständigheterna inte behöver kombineras med någon nyhet.⁶⁵ Det som krävs är att domen, vid en ny analys av bevisningen, framstår som tvivelaktig.⁶⁶ Andenæs beskriver bestämmelsen som en ”yttersta säkerhetsventil”, och poängterar att det av lagförarbetena framgår att den är tänkt att tillämpas restriktivt.⁶⁷

Även lagrummets första stycke är intressant ur ett svenskt processrättsligt perspektiv, eftersom det möjliggör resning på grund av förändrad lagtolkning i högsta instansens praxis. Nya avgöranden från HD är, som framgått i avsnitt 2.5.1, inte grund för resning enligt RB. Om Sverige hade haft en motsvarande resningsgrund hade det behandlade

63 31 kap 8 § finska rättegångsbalken, Finlex

https://finlex.fi/sv/laki/ajantasa/1734/17340004000?search%5Btype%5D=pika&search%5Bpika%

5D=r%C3%A4tteg%C3%A5ng#L31.

64 392 § straffeprosessloven, Lovdata, https://lovdata.no/lov/1981-05-22-25/§392.

65 Se Andenæs, Norsk straffeprosess – bind II, s 135.

66 A a s 135 med hänvisningar.

67 A a s 134 f med hänvisningar.

28

resningsmålet NJA 2013 s 746 knappast blivit lika kontroversiellt. En närmare behandling av denna grund för gjenåpning hade dock legat utanför ramen för denna uppsats.

Till skillnad från resningsansökningar i Sverige behandlas inte ansökningar om gjenåpning av de ordinarie domstolarna. Istället är uppdraget sedan 2004 anförtrott Kommisjonen for gjenopptakelse av straffesaker.⁶⁸ I avsnitt 5.2.1 kommer jag att kort behandla på vilket sätt valet av resningsinstans kan ha betydelse för lämpligheten i att möjliggöra resning utan förebringande av något nytt.

3.2.3 Danmark

För Danmarks del regleras det rättsinstitut som motsvarar resning, genoptagelse, för brottmålens del i 977 § retsplejeloven.⁶⁹ Även de danska reglerna har betydande likheter med de svenska, men återigen återfinns en skillnad beträffande den bestämmelse som har störst likhet med ”tilläggsregeln”. Första stycket, tredje punkten i aktuell paragraf lyder:

§ 977 På begæring af en domfældt kan genoptagelse af en ved Højesteret eller ved en landsret pådømt sag finde sted:

…

3) når der i øvrigt foreligger særlige omstændigheder, der gør det overvejende sandsynligt, at de foreliggende bevisligheder ikke har været rigtigt bedømt.

Genoptagelse på denna grund kallas ekstraordinær genoptagelse och är enligt Hurwitz avsedd att vara en säkerhetsventil som har sitt huvudsakliga användningsområde vid bevisvärderingsfrågor, vilka är utestängda från överklagande till högsta instans.⁷⁰ Bestämmelsen ska dock tillämpas med försiktighet, då den annars riskerar att orsaka allmän osäkerhet i straffprocessen och leda till många oriktiga frikännanden eftersom bevisning som regel tappar styrka med tiden.⁷¹ I det, visserligen begränsade, danska rättskällematerial jag kunnat ta del av har jag inte funnit något som tyder på att bestämmelsen under senare tid kommit att tillämpas i vidare utsträckning.

Ett exempel på när bestämmelsen tillämpats är efter att Grönlands överklagandedomstol utdömt en varning för narkotikabrott samt beordrat konfiskering av 50 000 danska kronor som hittats hos den tilltalade vid en flygplatskontroll. Domen tycktes ha meddelats på grundval av att cannabishandel var vanligt förekommande på flygplatsen och att den

68 Felaktigt dömda s 496. Se även https://www.gjenopptakelse.no/.

69 977 § retsplejeloven, Danske love, https://danskelove.dk/retsplejeloven/977.

70 Hurwitz, Den danske strafferetspleje, s 412 f.

71 A a s 413 f.

29

tilltalades egna förklaringar till varifrån pengarna kom inte var trovärdiga.⁷² Med andra ord får det i detta fall sägas ha funnits mycket starka skäl att ifrågasätta bevisprövningen i det ursprungliga förfarandet.

Av 979 § retsplejeloven⁷³ framgår också en betydelsefull begränsning för genoptagelse enligt 977 § 1 st tredje punkten. En ansökan på just denna grund måste inkomma inom fem år från det att domen avkunnats. Har sökanden varit frihetsberövad till följd av domen utsträcks dock tidsfristen till två år efter frisläppandet. För övriga grunder för genoptagelse uppställs ingen tidsfrist.

Slutligen ska här nämnas att Danmark, liksom Norge, har valt att låta ett särskilt organ fatta beslut om huruvida ny rättegång ska beviljas. Det är Den Særlige Klageret, inrättad 1939, som ansvarar för att hantera ansökningar om genoptagelse.⁷⁴

3.3 En omformulering av ”tilläggsregeln”?

I alla de rättsordningar som har berörts i avsnitt 3.2 finns alltså ”säkerhetsventiler” som utvidgar möjligheten att bevilja resning till förmån för tilltalad när synnerliga skäl talar för det. Skillnaden är att Sverige och Finland även i detta avseende upprätthåller ett nyhetskrav, medan Norge och Danmark inte gör det. Den danska regeln infördes 1939, och är alltså samtida med den svenska tilläggsregeln.⁷⁵ Den svenska lagstiftaren uppmärksammade det danska lagförslaget och framhöll som en viktig skillnad mellan rättsordningarna att dansk straffprocessrätt, till skillnad från den dåvarande svenska, inte tillät att bevisfrågor överklagades till högsta instans.⁷⁶ Av den danska litteraturen framgår, på samma tema, att det är i situationer då överklagande till högsta instans inte är möjligt som extraordinär omprövning av bevisningen kan behövas.⁷⁷ Sverige och Danmark har alltså valt olika lösningar utifrån i grunden samma resonemang, på grund av att ländernas förutsättningar var olika vid reglernas tillkomst. När nu ändringsdispensen till HD sedan länge är borta, bör då inte vi i Sverige överväga att ändra ståndpunkt?

72 Friis Nolsø & Pedersen, Den Særlige Klagerets behandling af genoptagelsessager, UfR Online, U.2019B.37 s 3.

73 979 § retsplejeloven, Danske love, https://danskelove.dk/retsplejeloven/979.

74 Felaktigt dömda s 495. Se även https://domstol.dk/densaerligeklageret/genoptagelse-af- straffesager/.

75 Hurwitz s 412.

76 Prop 1939:307 s 24.

77 Hurwitz s 413.

30

I sammanhanget bör nämnas att bevisvärderingen är fri i både Norge och Danmark, liksom den är i Sverige. För dansk rätts del framgår detta av 880 § retsplejeloven.⁷⁸ I norsk rätt är principen inte längre lagstadgad, men den tillämpas likväl.⁷⁹ Det förefaller alltså vara möjligt att förena tillåtande av extraordinär omprövning av bevisning med en princip om fri bevisvärdering. Skulle så ske i svensk rätt hade en omformulering av tilläggsregeln efter norsk eller dansk modell varit en lämplig väg att gå.

Vid en jämförelse mellan de båda varianterna kan konstateras att den danska regeln uttryckligen tar sikte på bedömningen av bevis. Då detta bäddar för större förutsebarhet i rättstillämpningen och en mer sammanhållen analys än den öppnare norska formuleringen tar jag för den fortsatta framställningen utgångspunkt i det tänkta scenariot att Sverige skulle hämta inspiration från Danmark. Den befintliga betoningen på att det är skuldfrågan som kan komma under ny prövning bör dock behållas. Tilläggsregeln skulle då kunna se ut såhär:

”Resning får även beviljas om det i övrigt föreligger särskilda omständigheter, som gör det övervägande sannolikt att den föreliggande bevisningen inte blivit rätt bedömd, och det med hänsyn till detta och vad som i övrigt förekommer föreligger synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade har förövat det brott, för vilket hen dömts.”

I det följande lånar jag även från den danska begreppsbildningen och använder mig av benämningen ”extraordinär resning” för att hänvisa till detta förslag till omformulerad tilläggsregel. Nyheter som inte kunnat föranleda resning enligt huvudregeln hade fortfarande kunnat beaktas som ”särskilda omständigheter” enligt den föreslagna formuleringen, men att anföra sådant hade inte längre varit ett krav.

Att en sådan resningsgrund skulle behöva tillämpas restriktivt är givet, och någon form av riktlinjer för när den får användas behövs. I följande kapitel görs därför en genomgång av vilka krav som kan ställas på bevisprövningen i brottmål, vilken är avsedd ge svar på vilka oriktigheter som skulle kunna aktualisera extraordinär resning.

78 880 § retsplejeloven, Danske love, https://danskelove.dk/retsplejeloven/880.

79 Andenæs, Norsk straffeprosess – bind I, s 183 och NOU 2016:24 s 255 f.

31

4 Att ställa krav på bevisprövningen

4.1 Vad som ska behandlas

För att en resningsgrund som tar sikte på oriktig bevisprövning ska vara meningsfull behöver formuleringen ”oriktig bevisprövning” ges en närmare innebörd. Eftersom bevisprövningen i grunden är fri, vilket kommer att utvecklas strax nedan, är detta lättare sagt än gjort. Förevarande kapitel är därför ägnat åt att utreda vilka krav som enligt gällande rätt kan ställas på bevisprövningen, i syfte att fastställa bedömningsgrunder som kan användas för att avgöra när extraordinär resning bör beviljas.

4.2 Grundläggande förutsättningar

Av 35 kap 1 § RB anses framgå att principen om fri bevisprövning gäller i svensk processrätt.⁸⁰ I den fria bevisprövningen ingår såväl fri bevisföring som fri bevisvärdering.⁸¹ Att bevisvärderingen är fri innebär att det inte finns några legala regler som ställer krav på att domaren ska värdera de olika bevisen på ett visst sätt.⁸² Det går alltså inte att uppställa några formler med innebörden att viss typ av bevisning ska tillmätas ett särskilt värde. Redan härav följer en svårighet att på ett konstruktivt sätt angripa påstådda oriktigheter vid bevisprövningen. Om domaren i grund och botten är fri att själv avgöra hur tungt varje bevis ska anses väga i målet, är det då över huvud taget möjligt att påstå att det begåtts ett fel som behöver rättas till? Om oriktig bevisprövning fick åberopas som resningsgrund förefaller det, vid en första anblick, som att antingen alla eller ingen skulle kunna begagna en sådan möjlighet. Domaren får dock inte värdera bevisningen helt efter eget godtycke.⁸³ Som kommer att framgå i det följande finns trots allt vissa ramar för den bevisvärderande verksamheten.

4.2.2 Beviskravet – det slutgiltiga målet

För det första måste rätten förhålla sig till ett givet beviskrav, som anger hur stark bevisningen för ett visst rättsfaktum måste vara för att det ska kunna ligga till grund för en dom.⁸⁴ Beviskravets primära funktion kan sägas vara att uttrycka hur stor risk för

80 Holmgård s 32.

81 A st.

82 Ekelöf m fl, Rättegång – fjärde häftet (Rättegång IV), s 160 och SOU 1938:44 s 377.

83 Ekelöf m fl, Rättegång IV, s 162.

84 Diesen, Bevisprövning i brottmål (Diesen 2015), s 137.