Strandlinjebestämningar och markanalys Schnell, Ivar
Fornvännen 27, 40-47
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1932_040 Ingår i: samla.raa.se
STRANDLINJEBESTÄMNINGAR OCH MARKANALYS
AV
I V A R S C H N E L L
Under senare år ha Nordens geologer nedlagt ett intensivt arbete på att lösa landhöjningsproblemet. Ännu är långt till målet, men när det nåtts, blir det först och främst arkeologerna, som kunna njuta frukterna av geologernas arbete. Många relativa dateringar av .stenåldersboplatser och andra fornminnen kunna vinnas, men fråga är om svensk arkeologi för- fogar över ett material, som ens kan fylla de anspråkslösaste fordringar när geologerna definitivt skola söka konnektion med det arkeologiska materialet. I själva verket torde det icke finnas en enda av de talrika mellansvenska boplatserna, som publicerats på sådant sätt, att vattenståndet vid boplatstiden kan sägas vara tillfredsstäl-
lande bestämt. Då höjdsiffror angivas för boplatstidens strandlinje, är det antingen topografiska spekulationer eller enstaka fynd av svallad keramik, so.m ligger till grund för uppgiften. Det förra skälet lämnar, synes det mig, alltför många möjligheter för subjektiva miss- tolkningar, för att kunna tjäna som säker grund för strandlinje- bestämningar, och som jag nedan vill visa, äro enstaka fynd av sval- lad keramik intet bevis ens för strandlinjens omedelbara närhet. En vidlyftig och noggrant utförd undersökning av förhållandet mellan svallad och osvallad keramik i närheten av den förmodade strand- linjen bör emellertid på rikare boplatser kunna lä.inna tillräckliga hållpunkter för att giva ett tillfredsställande värde på boplatstidens strandPnjes h. öv. nuv. havsytan. Därvid är emellertid att märka, att med tillhjälp av keramikens svallning aldrig en bestämd gräns kan konstateras och angivas som strandlinje. Vattnets svallningsverkan gjorde sig naturligtvis gällande såväl under den dåtida medelvatten- ytan — särskilt vid lågvatten — som inom urspolniiigszonen ovanför
S T It A N D L t N .1 E B E S T A M N I N G A R O C II M A Ii K A N A L Y S 41 modelvattenytan. D å u r s p o l n i n g s z o n e n s högsta höjd över medel- vattenytan i Saltsjön vid Stockholm ä r 80—90 cm.1, så bör teoretiskt sett svallat material k u n n a i a k t t a g a s på en boplats r e d a n c:a 1 m.
ovanför b o p l a t s e n s s ö k t a m e d e l v a t t e n y t a . S v a l l n i n g s p r o c e n t e n till- tager därefter troligen mot ett maximum vid mcdelvattenytans strand- linje för att åter avtaga ute på d j u p a r e vatten, för s å vitt ej strand- linjens förskjutning nedåt k u n n a t åstadkomma svallning även av det d j u p a r e liggande materialet. T y v ä r r h a r ingen u n d e r s ö k n i n g för k l a r l ä g g a n d e av svallningsföretcelsen blivit utförd, varför allt or- dande därom måste bliva teoretiskt u n d e r förhoppning, att detta vik- tiga s p ö r s m å l måtto u p p m ä r k s a m m a s vid framtida boplatsundersök- ningar.2
P å s t e n å l d e r s b o p l a t s e n vid torpet B r u n n i Ösmo socken på Söder- törn h a r förf. till d e n n a u p p s a t s haft tillfälle försöka bestämma förhållandet mellan det kerarniska fyndmalerialets svallningsprocent och strandlinjen, men u n d e r s ö k n i n g e n s alltför r i n g a omfattning s a m t den olyckliga omständigheten, att boplatsens u n d r e delar ä r o upp- odlade, omöjliggjorde ett tillfredsställande resultat.3 Det visade sig emellertid, att enstaka, mycket typiska svallade s k ä r v o r (full- ständigt r u l l s t e n s r u n d a s k ä r v o r med i n a g r i n g s s a n d c n s k v a r t s k o r n f r a m p r e p a r e r a d e u r den l ö s a r e l e r a n ) k u n d e framletas u r boplatsens högst belägna delar (troligen ditförda som leksaker från s t r a n d e n ) . F r å n och med 29 m. öv. b . l ä m n a var och en av u n d e r s ö k n i n g s - t r a n c h é n s m e t e r r u t o r 5—8 % svallad keramik, och i de bägge lägst liggande u n d e r s ö k n i n g s r u t o r n a stiger denna procent till 12 och 10 ( l ä g s t a r u t a n s höjd öv. h. 27,27 m . ) . E n s ä k e r u t g å n g s p u n k t för 1 L i l j e n b o r g , V. E.: Om Strömmarna i Stockholm, Stockholm 1891.
'- I Fv. 1927 sid. 247 ff. meddelar B. N c r m a n en notis om svallad kera- mik i den lägst liggande undersökningsrutan på Säter-II-bojilatsen. Den säges innehålla ca 50 % svallat material under det att övriga rutor nästan helt skola sakna svallningsspår. Det synes mig dock, att den nötning Nerman iakttagit på materialet intet har att göra med svallning i vatten, och saknar således betydelse för bestämningen av boplatsens strandlinje. (Denna min iakttagelse bekräftas av amanuenserna A. Bagge och H. Arbman.) I hela keraniikiiiaterialet från Säter-Il har jag icke kunnat finna en enda krukskärva, som med säkerhet kan anses vattensvallad. Detta innebär, om erfarenheten från min nedan nämnda undersökning vid Brunn kan tillämpas j)å Säter-H, att strandlinjen måste ha legat åtminstone ett par meter djupare än Norman angivit (27,"> m.).
» Bidr. till Södermanlands äldre kulturhist. 19.30 sid. 20 f.
42 1 V A l i S C / / N K I. L
'Jo U/ UI HJ I U U7 *-*' !*/ i »
Fig. 30.
Diagram över fosfathiilten jia steiialdersbo|ilalsen vid Korsnäs i (Irödinge s:n.
X = undersökningspunkt.
strandliiijcbestäniiiiiigar utgör ej denna u n d e r s ö k n i n g , men den visar klart h u r litet beviskraft svallade s k ä r v o r från enstaka p r o v g r o p a r h a vid strandlinjebestänmingar. Att goda resultat k u n n a e r n å s med n o g g r a n n a s v a l l n i n g s u n d e r s ö k n i n g a r synes mig säkert, men s å d a n a g r ä v n i n g a r måsle alltid bli tidsödande och kostsamma, och omöjlig- g ö r a s om de kritiska p a r t i e r n a av boplatsen blivit o m r ö r d a genom
odling. P å allra s i s t a å r e n h a r emellertid ett a n n a t förfaringssätt experimenterats fram, vilket k a n bliva till ofantlig hjälp för strand-
linjebestämningar vid boplatsundersökningar. .Lig syftar på de fos-
fatundersökningar, som utförts av fil. di- O. A r r h e n i u s under åren 1929—30.
A r r h e n i u s u t g å n g s p u n k t e r ä r o följande: Vid m a r k a n a l y s av svenska j o r d a r visa sig å k r a r n a n ä r m a s t de gamla b y a r n a äga en mycket högre fosfathall än övriga å k r a r . D e n n a s t a r k a fosfathalt ä r ett minne efter äldre tiders primitiva j o r d b r u k , som lät den s t a r k t tosfat- lialliga gödseln och l a t r i n e n kvnrligga i byns omedelbara närhet. Invid g å r d a r , som utflyttat från b y a r n a sedan rationell gödsling kommit till a n v ä n d n i n g i å k e r b r u k e t , finnas däremot aldrig s å d a n a fosfatanhop- n i n g a r i kringliggande å k r a r . Stark fosfathall omkring en gård utgör således ett kriterium på dess ålder, och vad mera är. s t a r k fosfathall på ell område utan modern bebyggelse s k v a l l r a r om gamla, n u ej l ä n g r e begagnade boplatser.
Då m a r k e n s fosfathalt ä r s y n n e r l i g e n beslämlig, a n s å g A r r h e n i u s sig k u n n a vänta att prov även från förhistoriska boplatsområclen skulle giva abnormt höga fosfatvärden. En rad s å d a n a undersök-
S T H A N D I. I N J E II E S T A M N I N G A II O C / / .1/ .1 /( K A N A L Y S 43
Fig. 81.
Diagram över fosfalhalten jiå stenåldersboplatsen vid B.jörkkulla, Svärta s:n.
ningar utfördes även, och de mycket goda resultaten ha publicerats iiv Arrhenius i Geol. För. förh. 1931 sid. 47 ff. Dessa undersökningar visa, att gånggriftstidens keramikboplatser äga en ofantligt hög fosfat-
halt, som ibland c:a 50 gånger överskrider det naturliga för kring- liggande mark. På en slcnåldersboplats vid Korsnäs i Grödinge socken på Södertörn, vilken förf. uppläckl luisten 1930, inregistre- rades en högsta fosfathalt av 8(KI fosfatgrader under det att det nor- mala för kringliggande mark lorde vara mellan 10 och 20 grader.1
Vid Korsnäs logos flera provserier vinkelrätt mot boplatsområ lets höjdkurvor och därvid visade sig, att de höga fosfatvärdena konti- nuerligt sjunka ned mot den h. öv. h., som nv geologiska och andra skäl kunna antagas vara boplatstidens vattenstånd (25—26 m.). Då så gott som alla de undersökta boplatserna visat samma regelbundna minskning av fosfathalten är det tydligt, alt denna på ett bekvämt sätt indicerar boplalstidens strandlinje. Även denna metod registrerar naturligtvis icke medelvattenytan utan snarare övre gränsen för ur- spolningszoncn, då några större mängder fosfatbildande ämnen knappast kunde kvarligga inom denna. En del ben, fiskfjäll och dyl.
inbäddades dock säkerligen i strandsanden I. n. ni. under medelvatten- ytan och ha vid förruttnandet bidragit lill atl höja fosfathalten under boplatstidens vattenyta. På vad sätt fosfathalten omkring den gamla stranden förhåller sig till hög- och lågvatten skall säkerligen kunna utrönas, om serier av fosfatprov kombineras mel undersökningar av svalliiingsgraden hos keramikfynden pä lämpliga boplatser.
Som exempel på fosfatmetodens resultat meddelar jag här några i En fostatgrad = 1/1000 % i 2 %-ig citronsyra lösligt fosfat. (Om Undersökningsmetod m. in. se O. A r r h e n i u s : Lantbrukets fosforsyre- fråga, Stockholm 1930.)
44 / V A Ii S C II N E L L
i / n t y * r r o * n r ' n p s / ' ' n / t
•«wii
OrtofrrroArrtsbys/yn/c zr
...~JT' ^ o s S a / A p . / / r°°W
l å t
Fig. 32.
Diagram över fosfatbaltcn på stenåldcrsboplatsen vid Brunii i ösmo irn.
X = undersökningspunkt, o = metcrruta undersökt med hänsyn lill svallad keramik.
av A r r h e n i u s ' a n a l y s e r från s ö r m l ä n d s k a boplatser. Det ä r K o r s n ä s i G r ö d i n g e socken, d ä r boplatstidens s t r a n d k a n förväntas ligga mellan 25 och 26 ni. öv. nuv. h. (fig. 3 0 ) , vidare B j ö r k k u l l a i Svärta socken med antagen s t r a n d mellan 20 och 21 m. öv. h.1 (fig. 31), slutligen boplatsen vid B r u n n i ö s m o socken, som troligen haft sin medelvattenyta stående vid 27 m : s h. öv. h. F o s f a t k u r v o r n a från B r u n n visa ett mycket k a r a k t ä r i s t i s k t h a k vid 28 m : s höjd. Detta h a k s k u l l e väl lämpligen k u n n a t ä n k a s v a r a u r s p o l n i n g s z o n e n s överkant (fig. 32).
Den högsta fosfathalt, som observerats på do tre anförda boplat- s e r n a är för F o r s n ä s 800 (47 a n a l y s e r ) , B j ö r k k u l l a 660 (12 a n a l y s e r ) samt B r u n n 690 fosfatgrader (90 a n a l y s e r ) . Av dessa platser h a r B r u n n säkerligen de m ä k t i g a s t e fyndlagren och B j ö r k k u l l a de fat- I [gaste. Fosfathalten s y n e s således icke stå i proportion till k u l t u r - l a g r e n s mäktighet, vilket än tydligare framgår av fig. 33, d ä r kul- t u r l a g r e n s mäktighet på Brunn-boplatsen ä r m a r k e r a d jämsides med diagram betecknande fosfathalt och k c r a m i k m ä n g d i cn meterbred u n d e r s ö k n i n g s t r a n c h é .
1 I min ovannämnda uppsats bil. 1 har jag angivit bojilatsens h. öv. b.
till 25 m. Denna siffra beror på en felaktighet vid en tidigare avvägning.
Min preliminära undersökning |>å platsen gav i själva verket samma resultat som fosfalundersökningen.
S T R A N D L I N J E B E S T Ä M N I N G A Ii O C H M A R K A N A I. Y S 45
Fig. 33.
Profil genom baslinjen å stenåldersbojdatsen vid Brunn i ösmo s:n, Söder- manland, med inritade diagram över funnen keramikmängd
samt fosfathalt.
I och med konstaterandet att en hög fosfathalt icke är detsamma som ett fyndrikt kulturlager, är det klart, att fostatmetoden icke kan begagnas vid fyndletningar. Däremot kan metoden med fördel be- gagnas för att konstatera boplatser, där fyndfrekvensen är för liten för att visa boplatsens utsträckning. Ett sådant fall har jag hösten 1931 haft tillfälle undersöka vid Skälby i Vårfrukyrka socken strax norr om Enköping. Uppgiften gällde att utreda tillkomstsättet för en avskrädeshög uppbyggd av aska och skörbrända stenar och belägen mitt ute på en flack åker med svagt sandblandad lerjord. Keramik och gjuteriutensilier från slutet av bronsåldern har hittats vid under- sökning av högen. 125 m. norr om denna hög ligger en likartad, ännu ej undersökt kulle. Runt den förstnämda kullen togos i radiärt utstrålande linjer 128 fosfatprov, vilka välvilligt analyserats av dr Arrhenius. Proven visade en högsta fosfathalt av 120 fosfatgrader, och de högsta värdena återfunnos öster och nordost om den under- sökta kullen, under det att siktprov av själva kullens asklager endast gav värdet 105. Med ledning av de avvägda provgroparna och analys- resultaten från dem, har jag konstruerat kartan fig. 34, på vilken prov- groparna inlagts tillika med höjdkurvor av '/« m : s ekvidistans samt ekvivalenta fosfatkurvor med 25 fosfatgraders skillnad. Den grad av interpolation, som kravet på kartbildens fullständighet krävt, fram- går med önskvärd tydlighet, om markeringarna för de olika prov- groparna iakttages. Av kartan synes mig framgå, att mellan de två kullarna med aska och förbrända stenar från eldhärden har fun- nits en fosfatalstrande bronsåldersbebyggelse, för vilken förslagsvis
75 graders-kurvan kan sättas som gräns. Själva bebyggelsezonen har
46 i v AB s c /; .v i- 1.1.
,<•«*¥
\ \
stvf'
'**• " * t W Js=_
Fig. 34.
Karta över fosfathallcn jia bronsåldersboplatsen vid Skälby i Vårfrukyrka socken, Uppland, x = avvägd undersökningspunkt.
omslutits av en mindre fosfatalstrande zon av skräphögar, latrin- ställen och bokskapsf&Uor. 26-grads-kurvan slutligen betecknar den gräns till vilken bronsåldersbobyggelsens fosfatbildande verkningar sträckt sig, ty markens naturliga fosfathalt uppgår ungefär till detla belopp.
Mellan Enköpingsåsen, vars bas markeras av de västligaste höjd- kurvorna på kartan, och bronsåldersboplatsen sträcker sig etl myckel flackt åkerparti, som ännu i dag är så sankt, att det inbegripes i ett dikningsförctag. Den bästa och torraste förbindelsen mellan boplats-
S T Ii A N D L I N .1 E B E S T A U N I N G A R O C II U A R K A N A L Y S 4 7
l ä m n i n g a r n a och samfärdsleden, åsen, finnes där detta å k e r p a r t i avrinner mot söder, och där ä n n u i dag en ägoväg går fram. D e n n a väg ligger på fosfatrik m a r k , vilket gör det troligt, att förbindelsen med åsen gått fram på detta ställe redan u n d e r b r o n s å l d e r n , samt att
fosfatbildande bebyggelse legat vid sidan av vägen.
N å g r a p r a k t i s k a detaljer vid d e n n a u n d e r s ö k n i n g förtjäna an- m ä r k a s för att visa vilken ovärderlig hjälp A r r h e n i u s ' fosfatanalys kan bliva vid b o p l a t s u n d c r s ö k n i n g a r . P r o v t a g n i n g e n (5—10 gram jord) s k e r med ett j o r d b o r r eller en s p a d e på l ä m p l i g t djup. I före- v a r a n d e fall i s u l a n u n d e r p l o g g å n g e n ) . Vid S k ä l b y - b o p l a t s e n u n d a n - stökades hela provtagningen med tillhörande a v v ä g n i n g a r på ungefär en dag, och själva, a n a l y s e r i n g e n k o s t a r i g y n n s a m m a fall endast 10—15 öre per prov1. E n medelstor stenåldersboplats skullo följ- a k t l i g e n k u n n a s ä k e r t a v g r ä n s a s och slrandliiijebostämmas vid högst ett p a r d a g a r s fältarbete (300 prov) samt för en laboratoriekostnad av c:a 50 kr. Att e r h å l l a s a m m a resultat genom fyndletning skulle k r ä v a m å n a d t a l s a r b e t e . F r a m h å l l a s m å s t e dock, att i n n a n fosfat- metoden helt får e r s ä t t a de efterlysta s t r a n d l i n j e u n d e r s ö k n i n g a r n a med tillhjälp av k e r a m i k e n s s v a l l n i n g s g r a d , så borde n å g r a ingående f y n d l e t n i n g s u n d e r s ö k n i n g a r k o m b i n e r a s med fosfatanalyser för att med de v u n n a resultaten k u n n a fixera vad fosfatgradernas variation betyder översatt i arkeologiskt fyndmaterial.
i O. A r r h e n i ii s: Lantbrukets fosforsyrefraga sid. IS.
Z U S A M M E N F A S S U N G .
I V A R S C H N E L L : Strandlinienbestimmungen und Bodenanalyse.
Die säkulare Landhebung in Schweden hat die Strandwohnplätzo der Stein- zeit iiber die gegenwärtige Meorcsoberflächc gehoben. Dadurch wird eine relativc Datierung erhalten, wenn die alten Strandlinien der "Wohnplätze be- stimmt werden. können. Eine effektive Methodo hicrzu hat O. Arrhenius ausgearbeitet, indem er die Phosjihatinengen bestimmt, die auf den Wohn- plätzen von organischem Abfall gebildet worden sind. Dieser Phosphat- gehalt ist sehr beständig und bis zu 50 mal so gross wie im umliegenden Boden. Fig. 30—33 zeigen die Abnahmo des Phosphatgehalts herunter nach der Strandlinje einiger Wohnjilätzc, Fig. 34 die Abgrenzung eines Wohn- platzgebiets aus der Bronzezeit, von dera nur zwei Schuttbaufcn iiber Tage sichtbar sind.
