DA I D A LO S BERGSJÖDALEN 54B GÖTEBORG

(1)

DA I D A LO S

BERGSJÖDALEN 54B 41568 GÖTEBORG • 0730-352015 • KUNDSERVICE@DAIDALOS.SE • WWW.DAIDALOS.SE 1—2021

H A N Ö N A H R B V K I C Q M Z G B T S R C P F U I A V W J N Y X G O N Z M -

J S U Y E H J O H N P R A W L S D T Ä J N H E G B Ä W Ö Ä F V A E L -

G U M Ä R K L I G T I D Ä Q C V X M Ä Å B J Y B F I H Ö W L R P N T G O M -

V Ä D E R Å A E B Z K G D U Y Å R N O I S J X M M A R C U S Q B A X I -

U P J Ä Ö W L R Y S G N C T M F V P Z G U J A U R E L I U S E U H S V S -

M A R X K B O P R N A J E W M G T R G Z Å X P H D B K C V E F A O W Ö Å I M -

S N Y M P A J X U V H R C Q N I F Z K W S Ö U I W K G O E Q X A B Z -

T R H L C J D S L Z C H I O L I V I A N F Å T Q E M S V Y A X N Å J M O -

T A Y Z W H G F U S V Q R K I Y W L A I N G Å D B Ä A K M H L L J I H H -

B F A B A C A A K G O J B M O N H D Å L B K H H G D F H K A N T A A N -

S H T U J S F G P G E K A C F J C A D D C A B A A U E C O E S N B I H M F -

D A E G F C E B E B C B A A H C W I J Ö E F C Ä D L I F D A J H Å G C H E D -

B B B B A Y J P R A Ö H E C Q I Q E F I B H A B E R M A S D Å A C B A -

D A I D A L O S J O D C J E F G C F C Å A D B A A B A M Ä V L S K A K I -

J F K E K Å L A H D D B F E A Ö C Ä A A O X A F H M F L G L J M L M E E C -

I A F F A C B B A N V C I B J I O R M O A F L Ä F J C G C A D C A C A A A R -

P U M E L S M A H E L D K Ö G H H E G C B A B B A I H W A O F B G A E C H -

H D J Å F F A F B C B A C B A Ä R O G A P E R Ö H O E C K H I L C D C F A F B -

D B A A R O M A R I C F G O D I N M C L E G B H C D C C C A A J Q H H A N -

N A H M A R E N D T E G C D A D A A Ä B A F B Ö B C I K L T Q Å B G N G -

B R E T R O T O P I A C B C B B B A T D F G R L Ö J I Q A O D A H A J C -

C H G C E A C B A A N U I G H R P P O M F R E V O L U T I O N E N C M F -

F O W Ö A R O V B Å N K Z N V J Ö R T G H L S Ö H A M V L P E P V K N J N -

B K H J F V M R I K R B M K S M H E G E L J Y T X B N Z N C J V Ö S D J V Z Ä A -

(2)

Om revolutionen av Hannah Arendt

Översättning: Henrik Gundenäs ISBN 978-91-7173-620-8

2021. 414 sidor. Danskt band. Utk. i mars Pris c:a 260:–

Bokklubbspris inkl. frakt 230:–

Hannah Arendt (1906–1975) var en 1900-talets viktigaste politiska tänkare. Hennes liv och skrifter speglar århundradets erfarenheter, men hon har på senare tid tilldragit sig allt större upp- märksamhet som en tänkare som kan kasta ljus också över vår nuvarande politiska belägenhet.

I Om revolutionen analyserar Arendt ett feno- men som präglat den moderna tidens historia.

Hon följer revolutionsidén från den amerikanska och den franska revolutionen via den ryska till Ungernupproret i sin egen samtid och utveck- lar samtidigt en politisk teori som utmanar både den liberala och den socialistiska traditionen.

För henne är revolutionen inbegreppet av politik: människor som handlar tillsammans i syfte att ordna sina gemensamma angelägenheter. En

H A N N A H A R E N D T

revolution är inte bara ett uppror, den handlar framför allt om att grundlägga en ny politisk ordning som garanterar medborgarnas frihet att styra sig själva: den är en constitutio libertatis. En revolution fullbordas först genom antagandet av en sådan konstitution eller författning.

Enligt Arendt har den franska revolutionen på ett olyckligt sätt kommit att bli mönsterbil- dande för vår förståelse av vad en revolution egentligen är. Till skillnad från denna lyckades nämligen den amerikanska revolutionen att grundlägga en ny politisk ordning. Den var enligt Arendt en rent politisk revolution med offentlig frihet som mål, medan den franska, som kom att präglas av den ”sociala frågan”, övergick i terror och skräckvälde.

Om revolutionen erbjuder en idéhistoriskt vindlande och politisk-teoretiskt fascineran- de läsning som får oss att tänka igenom våra föreställningar om politik, medborgarskap och frihet.

Daidalos har av Hannah Arendt även givit ut Människans villkor, Den banala ondskan, Mellan det förflutna och framtiden, Om våld och Totali- tarismens ursprung.

Ur boken:

Det moderna revolutionsbegreppet, oupplösli- gen förbundet med idén om att historiens lopp med ens börjar på nytt, att en helt ny berättel- se, förut okänd och aldrig förtald, håller på att ta form, var okänt före de två stora revolutionerna i slutet av sjuttonhundratalet. Ingen av de agerande hade den ringaste föraning om det nya dramats handling innan de blev indragna i vad som visade sig vara en revolution. Men när revolutionerna väl börjat löpa sin bana, och långt innan de inblandade kunde veta om deras

riskfulla företag skulle sluta i seger eller katastrof, blev det nya i berättelsen och handling- ens innersta mening uppenbara för de agerande såväl som för åskådarna. Handlingen rörde sig tveklöst kring frihetens uppträdande: år 1793, fyra år efter franska revolutionens utbrott och vid en tid då Robespierre kunde beskriva sitt styre som ”frihetens despotism” utan att behöva frukta anklagelser för paradoxmakeri, samman- fattade Condorcet vad alla visste: ”Ordet ’revolu- tionär’ kan bara användas om revolutioner som syftar till frihet.” Att revolutionen skulle inleda en helt ny epok hade bekräftats redan tidigare med införandet av den revolutionära kalendern, i vilken året för kungens avrättning och republi- kens utropande var år ett. [...]

Det är möjligen en truism att säga att befrielse och frihet inte är samma sak; att befrielse kan vara villkoret för frihet men att den inte alls automatiskt leder dit; att den frihetsuppfatt- ning som är underförstådd i idén om befrielse bara kan vara negativ, och följaktligen att inte ens viljan att befria sig är identisk med längtan efter frihet. [...] Således har det blivit en när- mast axiomatisk sanning också inom den politiska teorin att den politiska friheten inte är ett politiskt fenomen, utan tvärtom en fråga om de icke-politiska aktiviteternas mer eller mindre fria spelrum som en viss politisk gemenskap ger och tillförsäkrar sina medlemmar [...]

Endast där vi finner detta patos för det nya, och där det nya förbinds med idén om frihet, är vi berättigade att tala om revolution. Detta bety- der förstås att revolutioner är någonting annat och mera än framgångsrika resningar och att vi inte har rätt att kalla varje statskupp revolution eller ens att spåra revolution i varje inbördeskrig.

Förtryckta folk har ofta gjort uppror, och stora delar av den antika rätten kan bara förstås som

(3)

O M R E V O L U T I O N E N

skyddsinrättningar mot de ständigt fruktade men sällan förekommande slavupproren. Inbördeskrig och partistrider framstod därtill för antikens människor som den största faran för varje poli- tisk gemenskap, och Aristoteles filia, den märk- liga vänskap han påbjöd i relationerna mellan medborgarna, ansågs som det säkraste skyddet mot dem. Statskupper och palatsrevolutioner, där makten går från en man till nästa, från en klick till nästa, beroende på det statsskick inom vilket kuppen äger rum, har inte varit lika fruktade, då den förändring de medför inskränker sig till styrelsens område och innebär ett mini- mum av oro för folket i stort, men de har varit lika kända och lika väl beskrivna. Alla dessa fenomen har det gemensamt med revolutionen att de uppkommer genom våldet, och det är också anledningen till att de så ofta kommit att för- knippas med det. Nu är våld inte mer träffande än förändring som beskrivning av revoltions- fenomenet; men endast där förändring sker i form av en ny begynnelse, där man brukar våld för att upprätta en helt ny styrelseform, för att skapa en ny statsbildning, där befrielsen från för- tryck i varje fall syftar till frihet, kan vi tala om revolu tion. Och även om historien alltid känt sådana män vilka som Alkibiades önskat sig makt för maktens egen skull, eller som Catilina varit rerum novarum cupidi, lystna efter nya ting, är de senaste seklens revolutionära anda, det vill säga ivern att befria sig och att bygga ett nytt hus där friheten kan bo, faktiskt utan motstycke och like i all föregående historia.[...]

*

Under decennierna efter franska revolutionen skulle bilden av en mäktig underström som drar människorna med sig, först till ärofulla dåd och sedan ner mot djupets fara och vanära, bli dominerande. De olika metaforer som framstäl-

ler revolutionen inte som ett människoverk, utan som ett oemotståndligt skeende, metaforerna om strömmar, forsar och vågor, myntades ännu av de agerande själva, som i teorin må ha blivit aldrig så druckna av frihetens vin, men som tyd- ligen inte längre ansåg sig vara fritt handlande aktörer. [...]

Om det nya metaforiska innehållet i ordet

”revolution” utgick direkt från erfarenheterna hos den franska revolutionens män, framstod det förstås som ännu mer slående för dem som åsåg förloppet utifrån, som vore det ett skådespel.

Mest påfallande i detta skådespel verkade vara att ingen av de agerande förmådde styra händel- sernas förlopp, att händelserna tog en vändning som hade föga, om någonting alls, med medvetna syften och avsikter att göra, att de måste låta sig dras med av revolutionens namnlösa krafter om de över huvud taget ville överleva. För oss i dag låter det som en självklarhet, och vi kan ha svårt att förstå att man ur detta kunde utvin- na något annat än banaliteter. Men vi behöver bara dra oss till minnes den amerikanska revolutionens förlopp, där raka motsatsen ägde rum, och erinra oss hur starkt besjälade alla de agerande där var av grundtanken att människan är herre över sitt öde, i varje fall med avseen- de på den politiska styrelsen, för att inse vilket intryck ett skådespel där människan inte hade makt över sina handlingar måste ha gjort. Den välkända desillusionering som drabbade den europeiska generation som genomlevde 1789 års ödesdigra händelser och upplevde den bourbon- ska restaurationen förbyttes nästan genast i fruk- tan och förundran inför själva historiens kraft. Så sent som i går, det vill säga under upplysningens lyckliga dagar, hade endast monarkens despo- tiska makt förefallit stå emellan människan och hennes handlingsfrihet, men här hade nu med

ens framträtt en mycket starkare kraft, som slet och drog i människorna efter behag, och som inte var möjlig att undfly vare sig genom uppror eller flykt, nämligen historiens och den historiska nödvändighetens kraft. [...]

Det var inte den amerikanska utan den franska revolutionen som satte världen i brand, och därför är det inte händelseförloppet i Amerika eller författningsfädernas handlingar, utan den franska revolutionens förlopp som överallt, även i Förenta staterna, givit vårt nuvarande bruk av ordet ”revolution” dess bibetydelser och över- toner. Nordamerikas kolonisering och Förenta staternas republikanska styre utgör kanske den europeiska mänsklighetens största företag, alldeles säkert dess djärvaste; ändå har Förenta staterna gått sin egen väg under bara drygt hundra år av sin historia, mer eller mindre förnämt avskild från moderkontinenten. Sedan förra sekelslutet har man varit utsatt för ett trefaldigt anlopp i form av urbanisering, industrialise- ring och, kanske allra viktigast, massinvandring.

Sedan dess har även teorier och begrepp, om än tyvärr inte alltid deras bakomliggande erfarenheter, vandrat från den gamla till den nya världen, och ordet ”revolution” med dess idé- associationer är inget undantag från den regeln.

Nog är det besynnerligt att den bildade opinio- nen i nittonhundratalets förenta stater – i ännu högre grad än den i Europa – är så benägen att tolka den amerikanska revolutionen i ljuset av den franska revolutionen, eller att kritisera den förra därför att den så fullständigt försummade att dra lärdom av den senare. Den sorgliga san- ningen är att den franska revolutionen, som slu- tade i katastrof, har gjort världshistoria, medan den amerikanska revolutionen, som var så strå- lande framgångsrik, har förblivit en händelse av föga mer än lokal betydelse.

(4)

M A R C U S A U R E L I U S

Självbetraktelser av Marcus Aurelius

Översättning: Mikael Johansson ISBN 978-91-7173-621-5

2021. 320 sidor. Inbunden. Utk. i mars Pris c:a 230:–

Den romerske kejsaren Marcus Aurelius, som föddes 121 och regerade mellan 161 och 180, var enligt kejsarkrönikan Historia Augusta (som vis- serligen författades minst hundra år senare och är påfrestande skvallrig) känd för två saker: sin höga moral och sina filosofiska intressen.

Men den höga moralen tycks inte ha lett till högmod, Historia Augusta uppehåller sig vid flera exempel på Marcus Aurelius’ exceptionella mildhet. En mildhet, menade Edward Gibbon i sin berömda Romerska rikets nedgång och fall, som var Marcus Aurelius både bästa och sämsta egen- skap – sämsta eftersom den fick honom att överse med hustrun Faustinas notoriska otrohet och sonen Commodus omognad och omoral. Com- modus, som efterträdde sin far på kejsartronen

och genom sitt excentriska beteende lyckades bli mördad 192, hade enligt Historia Augusta (skvall- rig, som sagt) en gladiator som biologisk far.

Men för eftervärlden är Marcus Aurelius framför allt känd för de dagboksliknande anteck- ningarna i Självbetraktelser, en av stoicismens vik- tigaste bevarade skrifter. Denna filosofiska skola, som grundades av greken Zenon på trehundra- talet före vår tideräkning, förordade en stark självkontroll eller kanske snarare en dito själv- distans, inte helt olik den tidiga buddhismens.

Men stoicismen rymde också föreställningar om den kosmiska ordningens harmoniska, organis- ka och cykliska karaktär och om alla människors medborgerliga och moraliska ansvar.

Etiken var central i stoicismen. Men till skillnad från de skrifter som har bevarats av de båda andra stora romerska stoikerna, Epiktetos och Seneca, är Självbetraktelser inget moralfiloso- fiskt verk, även om moraliska överväganden och moraliskt föredömliga gestalter spelar en stor roll i somliga av anteckningarna. Självbetrakelser har snarare ett drag av intellektuell (och av stoiska föreställningar genomsyrad) självuppgörelse.

Marcus Aurelius är alltså upptagen med sig själv – men egentligen bara för att förbättra sig själv. Eller kanske snarare för att skapa bättre ordning i de egna tankarna och känslorna, ingju- ta mer mod i sig själv, lära sig prioritera bättre.

Han vill inte primärt förstå, han vill förändra, han anpassar sig inte till någon tänkt läsare, han riktar sig till sig själv – och det är detta som ger verket dess lätt egendomliga och ofta fragmenta- riska karaktär. Ibland blir det både berörande och elektriskt, ibland bara avlägset och stumt. Man får helt enkelt ta verket som det är.

Somliga av anteckningarna ger dessutom ett närmast obearbetat intryck och Marcus Aureli- us grekiska (det språk han uppenbarligen före-

drog i filosofiska sammanhang) är ofta kortfattad och kryptisk – ingetdera är väl särskilt konstigt, anteckningarna är sannolikt tillkomna under de olika fälttåg Marcus Aurelius var upptagen av under den senare delen av sin regim. Alltså skriv- na i hast, i gryningen, i skymningen, vem vet.

Och det tog tid, flera hundra år, innan verket blev läst och spritt, det är i själva verket först på 1400-talet som Självbetraktelser börjar bidra till att forma föreställningen – vår föreställning, inte nödvändigtvis antikens – om ”filosofen på tronen”. Marcus Aurelius skulle nog ha blivit ordentligt förvånad om han hade kunnat ta del av anteckningarnas ”posthuma” öde.

Det här är tredje gången Självbetraktelser översätts till svenska – den första gången var 1755. Ellen Westers översättning från 1911 har visat sig vara ovanligt slitstark och utkommit i ett antal olika upplagor, men har den nackdelen att den ibland parafraserar snarare än översätter det som står i originalet och ibland också hoppar över smärre passager.

Översättaren Mikael Johansson, lektor i grekiska vid Göteborgs universitet, låter oss möta en mycket mer originaltrogen – och därmed också stökigare, rastlösare och intressantare – Marcus Aurelius. Johansson bidrar dessutom med ett orienterande förord och förklarande noter.

En Marcus Aurelius som till exempel gärna poängterar att man måste ha tålamod med andra människor, men som själv inte alltid orkar ha det. Somliga människor, påpekar han i en grinig anteckning, tror att de är filosofer men är i själva verket fulla med snor.

Ur ”Tredje boken” (av tolv):

3. Hippokrates, som botade många sjukdomar, blev själv sjuk och dog. Kaldéerna förutspådde mångas död, därefter tog ödet livet även av dem.

MARCUS AURELIUS

SJÄLVBETRAKTELSER

aurelius cover.indd 1 2021-01-22 12:38

(5)

S J Ä LV B E T R A K T E L S E R

Alexander, Pompejus och Gaius Caesar, som så ofta förstörde hela städer i grunden och högg ned många tusentals ryttare och fotsoldater på slagfältet, lämnade även själva en gång livet.

Herakleitos, som på ett vetenskapligt sätt förkla- rade så mycket om världens förändring till eld, fylldes inombords av vatten, smorde in sig med kodynga och dog. Ohyra dödade Demokritos, en annan sorts ohyra Sokrates.

Vad vill jag ha sagt med detta? Du gick ombord, du seglade, du lade till – gå nu i land.

Om till ett annat liv, så finns det inget som saknar gudar, inte heller detta; om till förnim- melselöshet, så kommer du att slippa att stå ut med mödor och njutningar och att tjäna en kropp som är mycket sämre än det som sköter om den. Ty det ena är intellekt och gudom, det andra jord och blod.

4. Slösa inte bort det som återstår av ditt liv på föreställningar om andra när du inte utför något som är till gagn för det gemensamma; jag menar som när du funderar på vad den eller den gör och varför, eller på vad någon säger, vad någon tänker, vad någon planerar, eller på sådant som gör att du distraheras från att övervaka det styrande hos dig själv.

Du måste alltså undvika det planlösa i tan- keförloppet, och framför allt nyfikenhet och ondska. Och du måste vänja dig vid att enbart tänka på sådant som du, om någon plötsligt skulle fråga ”vad tänker du på nu”, omedelbart och öppenhjärtigt skulle kunna besvara med ”jag tänker på det och det”. Genom detta svar blir det genast tydligt att alla dina tankar är ärliga och goda, och att de tillhör en samhäl- lelig varelse som åsidosätter lustfyllda, eller helt enkelt njutningsinriktade, tankar, men också rivalitet, avund, misstänksamhet och andra

känslor som du skulle rodna av skam att erkän- na att du hade.

Ty en sådan man, som inte längre skjuter upp att vara bland de bästa, är en präst och en gudar- nas tjänare. Han använder sig av det som har befästs inom honom, det som framställer män- niskan som obefläckad av lustar, osårbar för varje möda, oberörd av varje förolämpning och opå- verkad av all illvilja. Han är en mästare i det vik-

tigaste mästerskapet: att inte låta sig besegras av någon lidelse. Och han är fullständigt genom- dränkt av rättfärdighet och välkomnar av hela sitt hjärta det som sker och det som tilldelas honom.

Och endast ibland, och om det är av stort behov för det gemensamma, tänker han på vad någon annan säger, gör eller tänker, ty han bekymrar sig endast om hur han skall kunna utföra sina egna uppgifter. Och hela tiden är han medveten om hur hans egna trådar spinns samman ur helhe- ten. Han utför sina uppgifter väl och är överty- gad om att det som väntar honom är något gott.

Ty han bär den lott som tilldelas honom och är på samma gång buren av den. Han minns även att varje förnuftigt väsen är besläktat med honom och att det är i enlighet med människans natur att visa omsorg om alla människor. Men han anammar inte allas åsikter, utan endast deras som lever i enlighet med naturen. Han är stän- digt medveten om hur de som inte lever på detta sätt är, såväl hemma som utanför hemmet, om natten och om dagen; han vet vilka de är och med vilka de umgås. Därför bryr han sig inte heller om beröm från sådana människor, som ju inte ens är nöjda med sig själva.

5. Handla inte motvilligt, själviskt, ogenomtänkt eller för att du blir frestad. Låt inte ett raffinerat språk utsmycka dina tankar. Var inte mångordig eller beskäftig. Vidare: Låt guden i dig vara en beskyddare av en varelse som är manlig och till åren kommen, en statsman, en romare och en härskare som har anvisat sig själv en post där han med lätthet skulle kunna invänta en signal till reträtt från livet, utan att behöva vare sig eder eller någon människa som vittne. Känn inre glädje. Undvik behov av hjälp utifrån eller det lugn som andra erbjuder. Du skall stå upprätt, inte hållas upprätt.

(6)

O L I V I A L A I N G

Olivia Laings essäsamling Märkligt väder handlar om konst och överlevnad, konst och queeriden- titet, konst och moral, konst och politik, konst och, tja, det mesta. Precis som i genombrotts- verket Den ensamma staden (på svenska 2017), där New York, ensamhet, aidsepidemin på åttio- talet och, jo, konst står i fokus, är perspektivet i Märkligt väder påfallande brett – Laing utgår från egna upplevelser och erfarenheter, men vidgar medvetet dessa åt olika håll.

Hon tar ofta tydlig ställning men har inget emot att gå i dialog med den eller det hon skriver om, hon försöker undvika att döma, hon vill hellre förstå, fast inte förstå till vilket pris som helst, och hon är absolut inte politiskt naiv. På

det viset påminner hon om kulturkritikern John Berger, som en av bokens mest personliga texter handlar om. En annan, lika personlig text handlar om Freddy Mercury, sångare i Queen. Laing gillar Mercurys emfatiska men också lekfulla gestik, att han glatt struntade i om han ibland var ”over the top”. En förtjusning det går att förstå: det är så Laing skriver själv.

Flera av texterna i boken publicerades under rubriken ”Märkligt väder” (”Funny Weather”) i tidskriften Frieze och dessa har närmast karaktä- ren av ”politiska väderleksrapporter” (som Laing själv har uttryckt det i en intervju) från ett Stor- britannien i social omvälvning. Andra texter fördjupar sig i enskilda konstnärs- eller förfat- tarskap och formar sig till en sorts nyfikna och fundersamma porträtt. Bland de porträtterade återfinns bland andra Jean-Michel Basquiat, Derek Jarman, Georgia O’Keeffe, Joseph Cor- nell, Marquerite Duras och Ali Smith. David Bowie ägnas en fin nekrolog.

Märkligt väder är på sina sätt en spretig bok, men vital och av liv. Och oavsett vad Olivia Laing skriver om finns hennes eget liv med på det ena eller andra viset.

Olivia Laing, född 1977, har ett flertal böcker bakom sig. På svenska finns Den ensamma staden. Om konst, ensamhet och överlevnad (2017).

Ur boken:

Jag upptäckte Derek Jarmans Modern Nature ett par år efter att den publicerats 1991. Det var före hans död 1994, det är jag säker på. Min syster Kitty introducerade mig till hans verk. Hon var tio eller elva och jag var tolv eller kanske tretton.

Underliga ungar. Vår mamma var lesbisk och vi bodde i ett nytt, fult bostadsområde i ett litet samhälle inte långt från Portsmouth, där alla

återvändsgator var döpta efter den natur de för- stört. Vi hade det bra tillsammans, men världen utanför kändes instabil, ogästvänlig och konstant grå. Jag avskydde flickskolan jag gick i, med de homofobiska eleverna och de nyfikna lärarna som ständigt frågade om vår ”familjesituation”.

Det här var under Paragraf 28-eran. Paragraf 28 var en lag som förbjöd lokala myndigheter och skolor att främja homosexualitet och skapa acceptans för ”påhittade familjerelationer”. I sta- tens ögon var vi en påhittad familj och vi var tvungna att finna oss i dess ondskefulla styre och den utsatthet och överhängande fara det innebar.

Jag minns inte längre hur Derek gjorde entré i våra liv. Kanske gick Edward II på Channel 4 en sen kväll? Kitty blev genast som besatt. Under flera år satt hon på sitt rum på nätterna och såg hans filmer om och om igen. Hon var Jarmans största och mest osannolika fan, förtrollad av scenen där Gaveston och Edward dansar i fäng- elset: två pojkar i pyjamas som rör sig till tonerna av Annie Lennox ”Every Time We Say Goodbye”.

Själv fastnade jag för böckerna. Jag föll pla- dask för Modern Nature. När jag läste om den i vintras blev jag överraskad av hur djupt den påverkat mig även som vuxen. Den lärde mig vad det innebar att vara konstnär, att vara politisk och till och med hur man anlägger en träd- gård (genom att vara lekfull, envis, strunta i gränser och villigt samarbeta med andra).

I tjugoårsåldern, fortfarande starkt påverkad av boken, blev jag fytoterapeut. Jag var hänförd av de oändliga uppräkningarna av olika växter – besksöta, hökfibbla, puktörne – som varva- des med stycken ur gamla böcker om medici- nalväxter, Apuleius och Gerard som skriver om egenskaperna hos vintergröna och kalla. När jag började skriva min första bok, To the River, vad det Jarmans röst som vägledde mig.

Märkligt väder.

Konst i kristid av Olivia Laing

Översättning: Anna-Stina Johnson ISBN 978-91-7173-619-2

2021. 368 sidor. Inbunden. Utk. i mars Pris c:a 250:–

(7)

andra projekt gjordes allt för hand och med minimal budget. Han släpade dit gödsel, grävde gropar bland klapperstenen och locka- de gamla rosenbuskar och fikon- träd att slå ut i blom med hjälp av samma okuvliga charm som han använde på skådespelare. […]

En trädgård, och speciellt en förvildad trädgård, hade också något oerhört erotiskt över sig.

På privatskolan, där han förtvivlat drev omkring vind för våg eftersom hans temperament inte passade in i skolans kristna normer, hade Derek sina första sexuella erfarenheter med en annan förlorad pojke. I en skogsglänta där det växte violer slickade och smekte de varandra i förvirrad extas. ”Den underbara känslan”, kallade pojken det. Givetvis blev de påkomna. Det blev Jarmans första och mest smärtsamma upplevelse av att kastas ut från Eden och ett trauma som han åter- kom till i film efter film.

Skolan. ”Det perverterade paradiset” kallade han den: sparkar och slag i stället för omfam- ningar, olyckliga pojkar i illasittande skolunifor- mer som plågade varandra, svältfödda på kärlek, fjärmade från sina kroppar. Ända upp i vuxenbli- vandet bar han med sig en frätande skamkänsla och oförmåga att tala om, och än mindre agera på, sina begär. ”Jag var rädd och förvirrad, och trodde att jag var den enda queera i världen.”

Modern Nature genomsyras av sorg över all bortslösad tid, alla undertryckta år innan Jarman började på konstskola och slutligen lyckades samla modet att komma ut och – vilken lycka!

– ha sex med män. Det var en förbjuden handling, ett återfunnet paradis där han kunde åtrå och bli åtrådd.”

M Ä R K L I G T VÄ D E R

I början av 1990-talet var Derek jämt och ständigt i tidningen eller på radio. Han var en av de få offentliga personer i Storbritan- nien som pratade öppet om att vara hivsmittad och blev därför en sorts förgrundsgestalt. ”Jag har alltid avskytt hemligheter”, sa han, ”de är en cancersvulst som förstör allt”.

Fördomarna, censuren och att det inte fanns några pengar till forskning gjorde honom rasande, men han var också charmerande, kvick och okynnig.

Jarman var rädd att hans möj-

ligheter att fortsätta göra film var hotade, eftersom han som hivpositiv inte längre skulle omfattas av några försäkringar. Han visste också att han skulle utsättas för tabloidernas hat och att han skulle bli en måltavla för den allmänna aidspaniken. Inget av detta var inbillning. I dag- boken som Alan Bennett skrev 2017 för London Review of Books berättar han om när han satt bakom Jarman på premiären av Angels in Ame- rica 1992. På väg till teatern hade Bennett fått ett skrapsår på handen och var ”livrädd att Jarman skulle vända sig om och skaka hand med mig.

Så skamligt nog höll jag tyst”. I pausen skyndade han ut, fick tag på ett plåster och vågade därefter hälsa på Jarman. Bennett återberättade händel- sen ”som en påminnelse om hysterin som rådde, en hysteri som inte heller jag var immun mot”.

Det är svårt att förklara hur mörk och skräm- mande tid det här var. Internet, denna beroende- framkallande, muterade kristallkula, fanns inte.

Man visste så lite. Trots sjukdomen var Derek ett skriande bevis på att det fanns hopp. Vi såg på honom och visste att en annan sorts liv var möj- ligt: ett vilt, upproriskt, sorglöst liv. Han glän-

tade på en dörr och visade oss paradiset. Driftig och påhittig som han var hade han skapat det på egen hand. Jag tror inte att det finns ett riktigt och ett felaktigt sätt att leva sitt liv på, men än idag, tjugofem år senare, brukar jag tänka: Vad skulle Derek ha gjort?

Den 1 januari 1989 påbörjade Derek Jarman dagboken som senare skulle bli Modern Nature.

Den inleds med en beskrivning av Prospect Cot- tage, den kolsvarta lilla fiskarstugan på Dunge- ness-udden som han impulsköpte för 32000 pund, pengar som han ärvt efter sin far. Efter flera decennier i London fick han äntligen möj- lighet att återvända till sin första kärlek, träd- gårdsarbetet.

Dungeness såg vid en första anblick inte sär- skilt lovande ut för en hugad trädgårdsmästa- re. ”Den femte fjärdedelen”, som udden ibland kallas, liknar inte någon annan plats på jorden.

Den har ett extremt torrt och vindpinat mik- roklimat och saltet från havet är förödande för växter. Här i det steniga ökenlandskapet, som domineras av det närliggande kärnkraftverket, påbörjade Jarman arbetet med att skapa sin osannolika oas. Precis som när det gällde hans

Derek Jarman (1991)

(8)

R O M A R I C G O D I N

Klasskriget i Frankrike.

Den auktoritära demokratins ekonomiska rötter av Romaric Godin

Översättning: Johan Wollin ISBN 978-91-7173-616-1 2021. 262 sidor. Danskt band Pris c:a 260:–

Emmanuel Macron har alltsedan han valdes till Frankrikes president 2017 ridit på en sympati- våg i utlandet, där han ofta har framstått som en djupt humanistisk politiker och ett bålverk mot populism och extremism. I ett franskt perspektiv har det istället varit Macrons nyliberala och teknokratiska inställning som har stuckit ut. Hans tid vid makten har präglats av växande sociala spänningar och olika proteströrelser, av vilka ”De gula västarna” är den mest kända. Poli- siärt övervåld och rättslig repression mot pro- teströrelserna har också kännetecknat Macrons presidentskap.

Journalisten Romaric Godin undersöker i denna bok bakgrunden till de aktuella spän-

ningarna och Frankrikes politiska särställning i ett europeiskt perspektiv. Den franska politiska eliten har länge, precis som motsvarande eliter i jämförbara länder, propagerat för nyliberala idéer, men det folkliga motståndet mot idéer- na har varit omfattande och uthålligt. Det är ett motstånd, menar Godin, som framför allt har sina rötter i Frankrikes exceptionellt våldsamma historia under kapitalismen. Godin diskuterar också den stora makt som konstitutionen ger presidenten och den problematiska bristen på balanserande maktfaktorer. Den franska situa- tionen är och förblir explosiv.

Godins bok fördjupar – och korrigerar – den i svenska medier gängse bilden av fransk politik.

Men den kastar också ljus över nyliberalismens motsägelser och konsekvenser i stort.

Romaric Godin är född 1973 och har varit verk- sam som journalist sedan början på 2000-talet, bland annat som utrikeskorrespondent i Tysk- land för La Tribune. Sedan 2017 skriver han för Mediapart, med fokus på ekonomiska frågor.

Ur boken:

Klockan elva på förmiddagen måndagen den 4 februari 2019 avslutas redaktionsmötet i nättid- ningen Mediaparts lokaler i Paris tolfte arron- dissement. Precis som under varje måndagsmöte sedan mitten av november 2018 kretsar samtalet kring Gula västarna, denna helt nya typ av revoltrörelse som började som en reaktion på en konsumtionsskatt på motorbränsle och som sedan utvecklats till en sorts återkommande och mer generellt motstånd mot president Emma- nuel Macrons och premiärminister Édouard Phi- lippes regering. Det talas om demonstrationerna, rondellerna, polisvåldet som blir allt påtagliga- re under lördagarna då de stora protesterna äger

rum, men också om makthavarnas oförmåga att få stopp på vreden och deras planer på att inskränka demonstrationsrätten.

Strax efter klockan elva träder två represen- tanter för åklagarmyndigheten och tre poliser (varav en från polismyndighetens avdelning för särskilt allvarliga brott) in på redaktionen. De begär att få utföra en husrannsakan. Detta som ett led i en ”förundersökning” rörande publice- ringen av ljudinspelningar som är relevanta för den så kallade Benalla-affären. Den 31 januari hade Mediapart publicerat inspelningar där det framgick att den franske presidentens före detta gunstling Alexandre Benalla och dennes kumpan Vincent Crase ett halvår tidigare hade brutit mot villkoren för den rättsliga prövning som inletts sedan de båda männen setts miss- handla demonstranter i samband med 2018 års första maj-firande.

På inspelningarna kan man även höra en strå- lande glad Alexandre Benalla skryta om hur han åtnjuter presidentens förbehållslösa stöd – ett sms läses upp som bevis. Poliserna och åklagar- na har givetvis kommit för att leta efter uppgifter om vem som ligger bakom dessa inspelningar.

De är med andra ord där för att kränka källskyd- det, grundprincipen för all journalistik. De hin- dras av de ansvariga vid redaktionen som vägrar att acceptera deras begäran. Vilken juridisk praxis de åberopar sig på förblir dock en gåta.

Denna händelse ger en bild av ett makt- missbruk som pågått i den franska demokratin sedan 2015 och som förvärrats sedan Emmanuel Macron kom till makten i maj 2017. Den ingår som en del av ett större sammanhang präglat av ett allt grövre polisiärt övervåld, en extrem koncentration av makt runt en enda person, inskränkningar av flera slags fri- och rättighe- ter samt påtryckningar mot journalister. Miss-

(9)

K L A S S K R I G E T I F R A N K R I K E

förstå mig inte: avsikten är inte att måla upp en karikatyrartad bild av det franska politiska systemet som en ”diktatur” eller att jämställa det med diverse auktoritära regimer. Frankrike för- blir en demokrati där människorna deltar i fria val och där åsikter uttrycks fritt. Det är också en rättsstat där rättvisa skipas, låt vara med ett patos som varierar från fall till fall. Denna demokrati tenderar dock att röra sig allt närmre en egenartad vändpunkt, där makten hävdar sin auk- toritet med allt mindre återhållsamhet och där den politiska, medborgerliga och sociala opposi- tionen möts av mer förakt än lyhört lyssnande.

Det är en demokrati där man i syfte att slå ned en social rörelse kan ge enorma befogenhe- ter, för att inte säga nästan helt fria tyglar, åt en ordningsmakt som utrustats med vapen i stånd att skjuta sönder ögon, lemlästa människor och åsamka dem andra allvarliga kroppsskador. Det är en demokrati utan balanserande maktfaktorer där den som vunnit presidentvalet, alldeles oavsett vilka omständigheter som förklarar dennes seger, kan nonchalera vad som faktiskt inte bara utgör en minoritet utan en överväldi- gande majoritet av en befolkning som förkastar kärnan i hans politik. Det är en demokrati där makten har ”fiender” och där den vidtar åtgär- der för att besegra dessa. Kort sagt, det är en auktoritär demokrati. Ingen autokratisk, ingen diktatorisk, men en tygellös, onyanserad, tondöv demokrati, begränsad till utövandet av en röst- rätt vars innebörd successivt urholkas och som ofta reduceras till en röst på ett ”mindre ont”

eller en rent defensiv handling.

Den femte franska republiken har alltid burit på en lockelse att missbruka makten för aukto- ritära eller personliga ändamål. På ett informellt plan har det dock alltid funnits balanserande maktfaktorer. De politiska partierna har tving-

ats stödja sig på en brokig väljarbas, det har funnits sociala rörelser och interna splittringar inom regeringsunderlagen. Detta är inte längre fallet.

Det är en av orsakerna till att makten tagit en auktoritär riktning.

Syftet med denna bok är att förklara denna riktningsförändring och att göra det mot bak- grund av dess ekonomiska villkor. Kärnan i president Macrons program är nämligen de

”strukturreformer” som landets ekonomiska och politiska elitskikt förespråkat under flera decennier. Kärnan i hans program är av ekonomisk natur och det huvudsakliga skälet till att den franska demokratin blivit mer hårdför står att söka i detta ekonomiska programs förverkligande.

Vad som tydliggörs genom detta program är att det ”klasskrig” som utkämpats i Frankrike sedan 1970-talet håller på att radikaliseras. Uttrycket

”klasskrig” måste dock även det förklaras.

Den kapitalistiska ekonomin domineras av den sociala relationen mellan arbete och kapital. Kapitalet förser arbetet med medel för att producera de varor som behövs för att generera vinst. Inom ramen för denna relation försöker kapitalet ständigt förmera sitt värde så mycket som möjligt. Detta mål kan per definition endast uppnås genom en minskning av den andel av vinsten som omfördelas till arbetstagarna, vilka i sin tur självfallet försöker försvara sina intressen.

I denna ständigt pågående strid stod den franska staten länge, i synnerhet under 1800- talet, på kapitalets sida. När arbetet lyder under kapitalets intressen uppstår dock så småning- om ohållbara skevheter som utlöser kriser: över- skottsproduktionskriser, överbelåningskriser, samhällskriser. Under den världsekonomiska krisen på 1930- och 40-talen beslöt sig därför staten för att förse denna konflikt mellan arbete och kapital med ett nytt ramverk.

Arbetstagarsidan gavs rättigheter som skulle skapa jämnare förutsättningar, nya system för vinstomfördelning konstruerades som gynnade medborgarna och staten upphörde att ensidigt försvara den ena av två parter. Denna nya jäm- viktsmodell hämtade inspiration från ett teoretiskt ramverk bestående av en blandning av socialdemokratisk reformism, keynesianism och fordism. På 1970-talet krympte dock kapitalets vinstandel markant. Detta ledde till att luften gick ur systemet.

Det är vid denna tidpunkt som ett nytt teoretiskt ramverk gör sig gällande: nyliberalismen.

Enligt detta nya paradigm låg det i allmänhe- tens intresse att staten ställde sig på kapitalets sida i syfte att främja skapandet av nya tillgång- ar. Tillgångar som i sin tur skulle fördelas genom en marknad som skulle komma att omsluta allt större delar av samhället. Detta argument var en reaktion på kapitalismens tillstånd i en tid då kapitalet inte ackumulerades tillräckligt snabbt.

Argumentet vann gehör i de franska elitskikten där liknande idéer länge hade florerat. Majori- teten av den franska befolkningen var däremot alltjämt mycket avogt inställd till detta koncept.

En avoghet som elitskikten inte hade den minsta förståelse för och som de därför helt sonika avfärdade som ett uttryck för lättja, inflexibilitet och verklighetsförnekande.

Även här spelade sannolikt historien en icke obetydlig roll. I Louis Bonapartes artonde bru- maire betonar Karl Marx att ”människorna skapar sin egen historia”. Men, lägger han till,

”de skapar den inte efter eget gottfinnande, inte under omständigheter som de själva valt, utan under de omedelbart rådande, faktiska omstän- digheter som de fått i arv. Arvet från alla döda släktled ligger och trycker som en mardröm på de levandes hjärna.”

(10)

G Ö T E B O R G G E N O M T I D E R N A

Det finns förstås mycket skrivet om Göteborgs historia i olika publikationer – och ännu mer kommer den som är intresserad av ämnet att kunna ta del av under 2021, det år staden fyller fyrahundra år. Men inom historieämnet har forskningens fokus ofta varit ganska snävt och främst legat på handels- och industristaden Göte- borg. Företagarnas och företagens historia har dominerat scenen medan politiska, kulturella och socialhistoriska infallsvinklar har haft en tendens att hamna i skymundan.

I de tjugo texterna i Göteborg genom tider- na vill historiker knutna till Göteborgs univer- sitet bredda det gängse perspektivet och belysa stadens historia från nya håll – och inte minst visa på områden som förtjänar att bli föremål för Göteborg genom tiderna.

Nedslag i stadens sociala och politiska historia av Jan Christensen, Per Cornell, Johannes Daun

& Martin Linde (red.) ISBN 978-91-7173-623-9

2020. 680 sidor. Inbunden. Utk. i april Pris c:a 300:–

Bokklubbspris 260:– inkl. frakt.

fortsatt utforskning. Det finns nämligen mycket kvar att göra.

Antologin är indelad i tre tematiska block:

stadens självbild och regionala roll, politik, handel och rörelser samt befolkning och lev- nadsförhållanden. Men texternas spännvidd vad gäller angreppssätt om empiriskt källmaterial är stor: här får läsaren ta del av allt från den spän- nande historien om den färgstarke trähandla- ren Anders Drake och hans upprorsplaner vid 1700-talets mitt till teoretiskt sofistikerade diskussioner om hur fysiska resursflöden, regionala maktförhållanden och teknologisk utveckling tillsammans har bidragit till att forma stadens utvecklingsmöjligheter.

Ett kosmopolitiskt, etniskt brokigt och för många säkert rätt så okänt Göteborg träder fram ur skuggorna i flera texter – liksom de klassmot- sättningar som gärna brukar retuscheras bort när den lika omtalade som fiktiva ”Göteborgsandan”

kommer på tal. Stadens självbild visar sig när- mast bestå av flera olika självbilder som inte går att förena. Somliga av de vanliga schablonerna om Göteborgs historia och identitet kläs kort sagt av inpå bara det knottriga skelettet. His- torievetenskap kan vara bra på sådant – också.

Några texter belyser dessutom de högst konkreta men ändå svårhanterliga frågeställningar historieforskare ibland kan konfronteras med, frågeställningar som kanske kan tyckas lite när- synta men som kan ha stor betydelse för hur man ser på olika historiska förlopp, ta till exempel frågan om hur många som egentligen bodde i Göteborg under tidigare århundraden – något som det faktiskt inte är alldeles lätt att få ett grepp om. Historieforskning kräver helt klart både uthållighet och ett betydande mått av list.

Det som står ”mellan raderna” är viktigt inte bara i poesi.

För den arkeologiskt intresserade läsa- ren rymmer volymen dessutom helt nya forsk- ningsrön om Nya Lödöse, Göteborgs kortlivade föregångare – ett bra exempel på hur nya forsk- ningsmetoder och samarbete över disciplin- gränserna kan resultera – inte bara i nya och mer precisa svar på gamla frågor, men i någonting ännu bättre: frågor som man tidigare inte visste att man kunde eller behövde ställa.

Göteborg genom tiderna är redigerad av Jan Christensen, Per Cornell, Johannes Daun och Martin Linde.

Övriga medverkande forskare är: Helene Cas- tenbrandt, Erik Hallberg, Lars Hansson, Ulf Hansson, Anton Jansson, Linus Karlsson, Ulrika Lagerlöf Nilsson, Daniel Larsson, Lena Larsson- Lovén, Pia Lundqvist, Thomas Magnusson, Lars Nyström, Oscar Ortman, Lennart Palm, Lennart K Persson, Anita Synnestvedt och Martin Öhman.

Ur Jan Christensens bidrag ”Göteborgsandan”

Hur politiska kulturer förändras över tid är ett viktigt forskningsområde. Med begreppet politisk kultur brukar man avse de tankemönster och regelverk som i ett givet samhälle präglar maktre- lationerna mellan olika samhällsgrupper och som bestämmer det politiska handlingsutrymmet. För det mesta beskrivs politiska kulturer som något nationsspecifikt; den svenska varianten kontra den danska, för att ta ett näraliggande exempel.

Ett tema i svensk historieskrivning har, som Martin Linde påpekar, varit betoningen av var- aktigheten i förhållandet mellan styrande och styrda, av kontinuitet och konsensus på bekost- nad av klass- och konfliktperspektiv. Interaktio- nen mellan styrande och styrda beskrivs då som ett ömsesidigt utbyte av tjänster och gentjäns- ter. Överhet och undersåtar samverkar, det finns

(11)

J A N C H R I S T E N S E N , P E R C O R N E L L , J O H A N N E S D A U N & M A R T I N L I N D E ( R E D . )

utrymme för eftergifter och lyhördhet för folkliga opinioner. Vanligt är också att man drar parallel- ler mellan stormaktstidens starka stat och 1900- talets välfärdsstat. Enligt detta synsätt har den svenska modellen med sina klasskompromisser och sin konsensusanda djupa historiska rötter i 1500- och 1600-talens förhållanden.

På det lokalhistoriska planet har i synnerhet Göteborg tillskrivits en lång tradition av politiskt samförstånd samhällsklasserna emellan, under efterkrigstiden populariserad som Göte- borgsandan, en västsvensk motsvarighet till den svenska samförståndsmodellens Saltsjöbadsanda.

Denna samförståndsanda har Göteborgs-Pos- tens Peter Hjörne, helt i linje med den kultur av självberöm som ofta odlats av stadens maktha- vare, karakteriserat som ”den göteborgska parad- grenen: samarbetet mellan politik, näringsliv, akademi och kultur – för stadens bästa”.

Göteborgsandan har blivit ett vedertaget begrepp. Men varifrån kommer det? När börja- de det användas? Vilka företeelser har man velat fånga in med denna begreppsliga konstruktion?

Som historikern Martin Åberg påpekar, rör det sig inte om någon entydig begreppsbildning.

Åberg urskiljer tre aspekter av begreppet Göteborgsanda som delvis överlappar varandra.

För det första en folklig, godmodig humor, ”ett slags Kålle-och-Ada-mentalitet” med småtykna, vitsiga ordlekar. Det är detta käckhetsideal som Kent Andersson värjer sig emot i en intervju från 2004: ”… Vi är alla samma klass. Spelar ingen roll om vi är skeppsredare eller hamnarbetare, vi tillhör alla det 'goa' klasslösa Göteborg. Innerst inne har vi alla samma keps. Jag tror att det är göteborgsliberalerna som har skapat och omhul- dat idén om Kal som är så käck …”.

Vidare en filantropisk donationsanda som var utmärkande för 1800-talets Göteborg. Slutligen

en kommunal samförståndskultur typisk för den demokratiska processen under efterkrigstiden,

”men med vissa, låt vara oklara rötter bakåt i tiden till sekelskiftet och just donationsandan”.

Det är denna oklarhet som jag vill reflektera vidare kring. Hur ser sambandet mellan 1800- talets kommunalanda och folkhemsepokens Göteborgsanda ut? Vilken verklighetsanknytning föreligger? Och vilka betydelser har dåtida och nutida aktörer lagt i dessa begrepp? Man skulle nästan kunna tala om en Göteborgsandans upp- gång och fall, med tanke på hur många som idag sätter likhetstecken mellan Göteborgsandan och en förödande korruptionskultur.

I standardberättelsen om 1800-talets och det tidiga 1900-talets Göteborg domineras staden av rika köpmän och företagare med liberala sympa- tier och en arbetarvänlig hållning. De engage- rar sig alla i befolkningens välfärd och visar stor generositet genom donationer till såväl sociala som kulturella ändamål, vilket får till följd att

en speciell medborgaranda blir rådande i staden.

Denna bild av Göteborg som ett borgerligt sam- hällsbygge med föredömliga välfärdsinrättningar, en förnöjsam arbetarbefolkning och en oegen- nyttig bourgeoisie som ständigt har det allmän- nas bästa för ögonen är inte enbart en historisk efterkonstruktion. Även hos dåtidens aktörer finner man den vagt skisserad. Personer som talade i egen sak.

Landshövdingen O I Fåhreus var en av dessa aktörer. Vid öppnandet av Göteborgs Museum i december 1861 framhöll han i ett invignings- tal ”den allmänna anda”, varpå stadens invånare

”givit så många hedrande prov”. Museiförening- ens medlemmar och enskilda mecenater hade tävlat om ”att omhulda” museistiftelsen med bidrag. ”Ett gott och nyttigt ändamål”, skrev Göteborgs-Postens veckokrönikör apropå musei- invigningen, ”blir aldrig i Göteborg lämnat utan hjälp”. Också till detta ändamål ”skyndade den här så ovanligt storartade enskilda frikostigheten att teckna betydliga summor”.

Förutsättningen för denna frikostighet var det låga skattetryck som möjliggjorde enorma vins- ter för stadens handelsmän och företagare. Något som Göteborgs-Posten fann helt naturligt. I en artikel 1863 om de låga kommunalskatterna häv- dades, att det ”goda rykte Göteborgarna allmänt vunnit för en förträfflig kommunalanda” hade sin grund i det föga kännbara skattetrycket som gjort det möjligt för Göteborgs förmögna att skänka betydande belopp till allmännyttiga ändamål.

En höjning av kommunalskatten skulle få negativa följder för välgörenheten och välfärden i staden. Göteborg kunde således ”med rätta tjäna till en förebild för alla samfund, både små och stora, både inom och utom landet, och det är otvi- velaktigt häruti man har att söka rätta anledningen till dess ständiga framåtskridande i alla riktningar”.

(12)

Bland bröder och fiender.

Om gäng, manligheter och avhopp av Torbjörn Forkby, Jari Kuosmanen &

Henrik Örnlind ISBN 978-91-7173-598-0 2020. 392 sidor. Danskt band Pris c:a 280:–

T O R B J Ö R N F O R K B Y • J A R I K U O S M A N E N • H E N R I K Ö R N L I N D

Sedan 1990-talet då stridigheter mellan grup- peringarna Hells Angels och Bandidos inom mc-sfären uppstod har gängfrågan varit stän- digt aktuell i såväl medier som i det politiska samtalet. Bakom de sedvanliga skildringarna av våldsamma uppgörelser, narkotikahandel och outlaw-kulturer finns dock sidor som mer sällan ges uppmärksamhet. Denna bok belyser sådana genom att ställa frågor om vilka personer det är som söker sig till gängen, vad de söker efter och framför allt hur deras avhoppsprocesser ser ut.

Väl inne i gängen möter medlemmarna en annan verklighet än de hade förväntat sig. Det broderskap som söktes är varken villkorslöst eller jämlikt. Med tiden korrumperas lätt relationer-

na vilket tillsammans med konflikter med kon- kurrerande gäng, fängelsevistelser och ansträngda relationer till familjen gör livet som gängmed- lem svårt. Avhoppet är dock ingen enkel process och kan kräva ett omfattande stöd. Vad innebär det då att förändra sitt liv, identitet och manlighet för att fungera i samhället utanför gänget – på vanliga arbetsplatser, i privata relationer och inte minst i rollen som omhändertagande pappa?

Med utgångspunkt från intervjuer med före detta gängmedlemmar och professionella por- trätteras här en mångfacetterad bild, där gänget framstår som en kompenserande arena för fram- gång, gemenskap och manlighet – men också ett sammanhang som är svårt att befinna sig i och som man vill lämna.

Torbjörn Forkby är professor i socialt arbete vid Linnéuniversitetet. Han har studerat gäng och arbetet med dem sedan 2005 och då ställt frågor kring gängens uppkomst och organisation, samt vägen in och ut från dessa sammanhang.

Jari Kuosmanen är professor i socialt arbete vid Göteborgs universitet. I sin forskning har han ofta närmat sig frågor som berör könets och manligheters betydelse till social marginalisering och återanpassning, till exempel vid kriminalitet.

Henrik Örnlind Henrik Örnlind är dokto- rand i socialt arbete vid Linnéuniversitet. Han arbetar med ett avhandlingsprojekt om svensk urbanpolitik och områdesbaserade insatser. Han har tidigare arbetat inom socialtjänsten med unga vuxna som befunnit sig i kriminella mil- jöer och gängsammanhang.

Ur boken:

Det är långt ifrån självklart för en gängmedlem att vilja medverka i forskningsprojekt. Särskilt inte i ett som söker förstå livsval som i efter-

hand blivit mycket problematiska. Val, som när de gjordes, kanske inte alls framstod som ett val bland olika alternativ. Kanske upplevdes livet och de möjliga vägarna mer som en ström av händelser och situationer länkade till varandra genom en svårgripbar logik. Kanske var det en viljeyttring i stunden och ett uttryck för ett antal mer eller mindre tydliga drömmar och förhopp- ningar. Inte desto mindre har sådana livsval och icke-val haft stora och inte sällan smärtsamma konsekvenser för många av dem vi mött under detta forskningsprojekt. Och, som det visat sig, inneburit livsvägar som de fått ägna stor kraft och lång tid att komma ifrån.

Låt vara att verkligen inte alla de livsberättel- ser vi tagit del av har präglats av nattsvart tragik.

En del av de erfarenheter de medverkande fått under tiden som gängmedlemmar kunde också visa sig användbara i livet utanför. Några kunde ta upp särskilda färdigheter och drivkrafter man utvecklade, andra kunde nämna att det tidvis funnits en djup gemenskap i den egna grup- pen. Något man inte sett prov på annars, vare sig tidigare eller senare. Berättelserna var samtidigt färgade av förhoppningar som aldrig reali- serades, om framgång som aldrig riktigt infunnit sig, om vänner som svikit eller gått bort och om en anspänning som aldrig velat släppa.

Att då ändå avsätta flera timmar, ibland resa till en annan ort och berätta för tidigare okända personer om det egna livet bottnade i en vilja att bidra. Visst kan ett sådant bidrag handla om att få uppmärksamhet för sin egen del, och att det kan vara intressant att delta i ett forskningsprojekt. Framför allt handlade det dock om en önskan om att vara till gagn för andra. Några kunde mena att de ville återgälda en del av den skuld som deras tidigare liv skapat, särskilt för att andra unga inte ska följa deras bana.

(13)

E S M É W E I J U N W A N G

Samlade schizofrenier.

Essäer

av Esmé Weijun Wang Översättning: Linus Kollberg ISBN 978-91-7173-587-4 2020. 295 sidor. Inbunden.

Pris c:a 230:–

”Schizofreni förskräcker. Som ingen annan sjukdom signalerar den vansinne. Galenskap skrämmer oss, eftersom vi är varelser i behov av struktur och mening; vi delar upp de ändlösa dagarna i år, månader och veckor. Vi vill att det ska finnas något sätt att hägna in och kontrolle- ra otur, sjukdom, olycka, obehag och död – alla dessa oundvikligheter som vi låtsas är allt annat än just det. Och ändå tycks kampen mot entro- pin så hopplöst förlorad i mötet med schizofre- nin, som undflyr verkligheten till förmån för sin egen inre logik.”

Så skriver den amerikanska romanförfattaren Esmé Weijun Wang i inledningen till Samlade schizofrenier, en bok som vänder och vrider på våra föreställningar om mental ohälsa. Wang diagnosticerades med bipolär sjukdom i arton- årsåldern, men drabbades några år senare av ljudhallucinationer och fick till slut diagnosen schizoaffektivt syndrom, bipolär typ. Samlade schizofrenier, som bygger på Wangs egna sjuk-

domsanteckningar, tar med läsaren på en omskakande resa inåt, genom tillstånd, diagnoser, terapier, institutioner.

Det är alltså en öppet självbiogra- fisk bok, men perspektivet i den är brett. Wang har en romanförfattares konkreta nyfikenhet på andras erfarenheter av samma slags utsatthet och på ett störningskänsligt samhälle som mer än gärna låser in människor som inte riktigt passar in i gängse möns- ter. Wang intresserar sig också för humana och pragmatiska strategier mot psykosens verklighetsupplösning.

Hennes konstruktiva sätt att använda sig av sina egna sjukdomserfarenheter kan föra tankarna till sådana klassiker på den psykiska överlevnadskonstens område som Marie Cardinals Orden som befriar och Mary Barnes En resa genom själens mörker. Det handlar om att utveckla en smidig motståndskraft.

Lära sig leva tätt intill själva osäker- heten, utan att för den skull behöva älska den.

Esmé Weijun Wang är född 1983. Hon har kine- siskt påbrå och bor i San Francisco. Samlade schi- zofrenier utsågs av tidskriften Time till en av 2019 års bästa böcker.

Röster om boken:

Med forskningsrapporternas, populärkulturens och de egna erfarenheternas hjälp belyser Esmé Weijun Wang en grupp diagnoser som drabbar fem procent av den amerikanska befolkningen;

skildringen av Cotards syndrom, där den drabbade tror sig vara död, berör särskilt.

– The New Yorker

Wang … är en mycket trovärdig guide till psyko- sernas och den kroniska ohälsans underjord … [en] nyansrikedom baserad på mödosamt förvär- vade insikter.

– The Washington Post Boken är på intet sätt enbart en berättelse om författarens egen resa utan Esmé Weijun Wang har blicken riktad utåt och har förmåga att sätta in psykisk ohälsa i ett bredare perspektiv. För- fattaren förmedlar hopp och ger strategier för att (över)leva. Rent litterärt är orden både sköra och starka, vilket resulterar i dess lysande spräng- kraft.

– Maria Fridstjerna i BTJ

(14)

Den siste poeten.

En essä om Paul Celans aska av Mikael van Reis

ISBN 978-91-7173-444-0 2015. 610 sidor. Inbunden Pris c:a 300:–

M I K A E L VA N R E I S

”Gryningens svarta mjölk vi dricker den varje kväll / vi dricker den middag och morgon vi dricker den varje natt / vi dricker och dricker / vi gräver en grav i vinden där ligger man inte trångt”. Så suggestivt och obehagligt börjar – i Carl-Henrik Wittrocks tolkning – den kanske mest omtalade litterära texten om Förintel- sen, Paul Celans dikt ”Todesfuge”, ”Dödsfuga”, skriven i maj 1945. Det är en bildrik och starkt rytmisk sorgebesvärjelse där ”en mästare från Tyskland” – döden själv – leker med ormar och låter Margarete med det gyllene håret och Sula- mit med det askblonda mötas och skiljas.

Celan – som föddes av judiska föräldrar i Czernowitz i rumänska Bukovina och begick självmord i Paris 1970 – klarade sig med en hårsmån undan nazisterna; det gjorde däremot inte föräldrarna och tusentals andra. Förintel- sen – och de efterlevandes upplevelse av skuld och utsatthet – spelar en avgörande roll i för- fattarskapet, men samtidigt skrev Celan inte

poesi ”om” Förintelsen utan om hela livssam- manhanget av kärlek och natur, politik och öde efter Katastrofen.

”Dödsfuga” är då en utgångspunkt, men inte karakteristisk för Celans mogna poesi, den har mer gemensamt med hans surrealistiskt skim- rande ungdomsdiktning än med de vidunderligt komprimerade dikter han kom att skriva under femtio- och sextiotalen. Då skulle Celans poesi förvandlas genom att vändas till en obevekligt precis språkkonst. Det var med denna förtät- ningskonst som Celan förnyade – eller om man så vill fullbordade eller till och med avslutade – den modernistiska poesi som en gång skapats av Baudelaire och senare poeter. ”Tala som den siste”, och Celan skrev sedan som vore han ”den siste poeten”. I dag betraktas han som en av de allra största i 1900-talets tyskspråkiga poesi.

Celan har blivit rätt flitigt översatt till svenska genom åren (första gången var 1964) och även fått mycket uppmärksamhet från litteraturkritiskt och litteraturvetenskapligt håll. Men det var först 2020, i samband med hundraårsminnet av Celans födelse, som hela det poetiska verket, inklusive ett antal posthumt publicerade dikter, blev tillgäng- ligt för svenska läsare. Celans tidiga diktsamlingar har kommit ut separat på svenska, de sena i en tusensidig samlingsvolym med tysk parallelltext med titeln Det sena verket. Vid sidan av poesin finns därtill ett urval prosatexter (Meridian) och två viktiga brevväxlingar – med Ingeborg Bach- mann respektive Nelly Sachs – på svenska. Den som vill fördjupa sig i detta lika drabbande som outtömliga och gäckande författarskap har alltså aldrig haft det så väl förspänt som nu.

Mikael van Reis är i Den siste poeten den bästa tänkbara guiden till Celans dikter – kunnig, tål- modig och uppslagsrik. Han har sysslat med Celan i många år. Alla som har det minsta intres-

se för Celans poesi och de många olika sammanhang – inklusive Förintelsen – den talar ur och genom har glädje av Den sista poeten.

Och hos van Reis får läsaren verkligen möta

”den siste poeten” i mörkt gnistrande och med- mänsklig helfigur, först och främst i själva poesin förstås, genom en rad intensiva närläsningar av centrala dikter, men också i det historiska, kulturella och personliga korsdrag som kom att ge Celans dikter en så egenartad rörlighet och and- hämtning. Hans ”själsrealism”.

I denna genomlysning av hela författarskapet får vi följa hur de stora linjerna framträder, men också hur de hela tiden korsas i en alltmer subtil partikelkonst.

Hos Celan strålar det ogripbart stora – Förin- telsens faktum – då samman i det allra minsta, i ordet och in i dess rörliga stavelser, för att sedan slungas ut i den kosmiska tiden. Celans poesi

”avpoetiserar” dikten men återvinner radikalt nya laddningar, vilket märks när Celans minuti- öst uppbyggda talstrukturer cirklar kring en mitt av hjärtslag och mystik. Därmed tar han ständigt sikte på det mänskliga tillståndet i hela dess vidd under 1900-talet, vilket särskilt märks i genom- brottsboken Sprachgitter från 1959 och den stora dikten ”Engführung” som van Reis ger en nyda- nande läsning.

På denna väg följer van Reis hur Celans för- fattarskap formar sig till ett furiöst slutvarv i den europeiska poesin alltifrån profeterna och för sokratikerna till Dante, Hölderlin och Kafka och fram till ”den siste poetens” plågade, rastlösa gestalt. Med honom färdas poesin som på våg- rörelsen efter en oerhörd detonation och ut mot tillvarons yttersta kanter av borrande mörker eller simmande ljus. Det är där som Celans sömnlösa poesi – med en formulering från en sen dikt – ”gör allvar med oss”.

(15)

G I O R G O S K A L L I S

Nerväxt av Giorgos Kallis

Översättning: Joel Nordqvist ISBN 978-91-7173-595-9 2020. 282 sidor. Danskt band Pris c:a 230:–

Ordet ”tillväxt” fungerar närmast som en besvär- jelse i vårt samhälle – tillväxt betraktas ju som en ovillkorlig förutsättning för välfärd och samhälls- utveckling. Decennier av forskarvarningar om global uppvärmning, ohållbar resursanvändning och degraderade ekosystem har visserligen lett till omfattande diskussioner om ”grön” eller ”håll- bar” tillväxt, men ännu inte, i ett större politiskt och ekonomiskt sammanhang, till något egent- ligt ifrågasättande av tillväxten som sådan.

Hur skulle ett samhälle som övergav tillväxten kunna utformas? Vad skulle ”nerväxt” innebära i praktiken och vilka långsiktiga politiska och ekonomiska konsekvenser kan den tänkas få? Vad krävs för att människor frivilligt ska minska sin konsumtion och sin energianvändning? Och går nerväxt att förena med liberal demokrati, med tanke på att kapitalismen, nationalstaten och den liberala demokratin utvecklades i ett tätt sam- spel?

Det är sådana frågor som miljöekonomen

Giorgos Kallis försöker svara på i denna brett upplagda bok om en av vår tids verkliga ödes- frågor. Han diskuterar också den tillväxtkritik som har artikulerats av forskare och tänkare från Rachel Carson och Herman Daley till Nicho- las Georgescu-Roegen och Serge Latouche. Pro- blemens allvar till trots är Kallis perspektiv i grunden hoppfullt. ”Det finns ingenting ofrån- komligt eller permanent i historien eftersom samhällen alltid förändras och alltid kan föränd- ra sina institutioner, värderingar och relationer.”

Det är ord som onekligen har fått en något annorlunda klang under coronapandemin.

Giorgos Kallis är professor vid ICREA i Barce- lona och forskar om miljörättvisa och tillväxt- gränser.

Röster om boken:

Det visar sig att "nerväxt" är mer än ett policy- paket för att ”bara” anpassa ekonomin till vad

naturen kräver, det är i själva verket ett ambitiöst och visionärt program, en förening av sociala och ekologiska målsättningar. Det är i mina ögon en styrka, Kallis ger oss en föreställning om hur eko- logisk och social hållbarhet kan se ut.

– Kenneth Hermele i GP Nerväxt är en politisk idé som länge krafsat i samhällsdebattens utkanter. Den har aldrig lockat mig. Under eurokrisen kollapsade den grekiska ekonomin i en dramatisk nerväxt. Under coronapandemin har tillväxten vänt till minus i land efter land. Hur frigörande har det varit?

Samtidigt fattar alla, även jag, att tillväxten har gränser. Planeten klarar inte fortsatt rovdrift.

Krafsandet i utkanten har blivit mer påträngan- de för varje nytt värmerekord. Och när jag lång- samt läser Giorgos Kallis nyöversatta grundbok om nerväxtteori vaknar min nyfikenhet på allvar.

Har jag missuppfattat själva grundtanken?

– Per Wirtén i Expressen

(16)

E N T E O R I O M R ÄT T V I S A 5 0 Å R

filosofi inte bara leker med sina egna, självpåfun- na frågor (kan moraliska utsagor vara sanna, kan vi veta att det finns en yttre värld?) utan också grundligt och kreativt kan bearbeta frågor som varje myndig medborgare ställer eller borde ställa sig. Efter att ha läst denna bok upplevde många att det åter lönade sig att läsa, studera, undervisa och skriva filosofi. För den akademiska filosofin har den blivit mönstret för ett klart, konstruktivt och problemorienterat arbete. En bok som vi alla kan vara lite stolta över, särskilt för att författa- ren var en så helt igenom god människa.

Till skillnad från andra stora filosofer i historien såg Rawls inte på sitt arbete som en revo- lutionerande ny början eller den slutgiltiga formuleringen av problemkomplex. Tvärtemot sysselsatte han sig intensivt med sina föregångare – med Hobbes, Locke, Rousseau, Kant, Hegel, Mill och till och med Marx – och försökte vida- reutveckla deras bästa idéer i sitt eget verk. På samma sätt förhöll han sig till sina samtida – till exempel Habermas, vars skrifter John Rawls kände väl till och som han publicerade ett ingå- ende tankeutbyte tillsammans med.

En teori om rättvisa av John Rawls

Översättning: Annika Ruth Persson ISBN 978-91-7173-128-9

1999. 576 sidor. Hft.

Pris c:a 290:–

John Rawls (1921–2002) blev redan under sin livstid en klassiker. På sitt område var han epok- bildande, det finns i den moderna politiska filo- sofin ett före och ett efter A Theory of Justice, som utkom 1971. Av Rawls har Daidalos även givit ut Folkens rätt (2001) och Vad rättvisan kräver. Grunddrag i en politisk liberalism (2005).

Nedan följer ett utdrag ur Thomas Pogges nek- rolog i Die Zeit, november 2002.

John Rawls var en udda gestalt bland de själv- medvetna koryféerna vid Harvards filosofiska institution. Han behandlade studenter och besö- kande med omsorg, hans lågmälda, avvaktande och koncilianta stil i diskussionen var impone- rande. Vid sidan av sina berömda och slagfärdi- ga kollegor Quine, Goodman, Putnam, Nozick, Dreben eller Cavell skulle man kunna tro att han var en vikarierande professor från provin- sen. Ändå var det Rawls A Theory of Justice som överskred ämnes- och landgränser och som

fortfarande läses i tusental bland ekonomer och jurister, statsvetare och humanister.

”Gröna monstret” kallade vi studenter denna bästsäljare, som det tog tjugo år att skriva, med anspelning på den första utgåvans omslag. Abso- lut ingen fängslande lektyr. Men när man hade arbetat sig igenom ett par kapitel av den trög- flytande texten, stod man inför en elegant, otroligt enhetlig tankestruktur som harmoniskt rekonstruerade politiska värdens och principers komplexitet utifrån en enda grundidé: vi, medborgare i moderna demokratiska samhällen, bör utforma samhällets grundregler i enlighet med ett offentligt rättvisekriterium som är sådant att ideella, blott av klokhet styrda, företrädare för framtida konkreta medborgare skulle kunna enas om det bakom en ”slöja av okunskap”.

Den som förstår Rawls utläggning av denna grundidé kan genom sitt tankeexperiment uppnå den riktiga distansen i konkreta politiska frågor som angår samhällets grundstruktur:

vilket rättvisekriterium skulle jag på ett förnuf- tigt vis eftersträva om jag inte visste något om min naturliga och sociala utrustning? Rawls visar att ett rättvisekriterium som man enas om i denna hypotetiska situation skulle ge en mycket större vikt åt de sämst ställda medborgarnas intressen än vad som faktiskt är vanligt i sådana samhällen. Hans teori pläderar framför allt för att höja den sociala ojämlikhetens nedersta trös- kel: också de som föds in i den lägsta sociala startpositionen skall ha alla de rättigheter, chan- ser och inkomster som möjliggör ett värdigt liv.

Skillnader i naturliga anlag och i social bak- grund bör bara ge utslag i olika livsmöjligheter i den grad som detta bidrar till att förbättra allas och särskilt de sämst ställdas livschanser.

Rawls bok har präglat självförståelsen hos det tjugonde århundradets filosofi. Den visar hur