Förvaltningsrätt, 2002-9853
Överläkare vid psykiatrisk klinik gavs erinran för dokumentationsbrister. Han hade ej journalfört sina överväganden och patientens inställning inför elchockbehandling och ej heller överväganden och beslut rörande polishandräckning. Dröjsmål med utlämnande av journalhandlingar kritiserades men medförde ej påföljd mot någon av de för detta anmälda överläkarna.
Infosoc Rättsdata AB har valt att kommentera nedanstående avgörande genom följande referat.
Patienten, en kvinna född 1933, led av bl a högt blodtryck, diabetes, hjärtsvikt och ögonbesvär. Hon hade också sedan flera år haft kontakt med den psykiatriska vården p g a depression. Hon var under tiden november - december 1998 inlagd vid Sunderby sjukhus. 22 september - 19 oktober 1999 vårdades hon åter vid sjukhuset p g a depression och suicidrisk. Hon togs den 23 oktober åter in p g a hallucinos. Den 6 december lämnade hon sjukhuset. Nästa dag beslöt en överläkare (1) om polishämtning. Vårdintyg utfärdades, men den överläkare (3) som prövade vårdintyget bedömde att skäl för tvångsvård saknades. Patienten skrevs ut från sjukhuset och vårdades sedan i öppen vård. Den 17 maj 2000 beslöt överläkare 3 om polishämtning av patienten för vårdintygsbedömning. Vårdintyg utfärdades dock ej.
Patienten anmälde fyra överläkare (1, 2, 3 och 5) till HSAN och uppgav bl a följande.
Hon stod sedan 1988 på Waran-behandling. Hösten 1999 tvingade överläkare 1 henne till elchockbehandling.
Behandlingen fick avbrytas p g a för högt Waranvärde och en därmed sammanhängande blödningsrisk. I journalen saknades uppgifter om omfattning m m av elchockbehandlingen. I november konverterade överläkare 1 vården till tvångsvård. Efter överklagande förklarade länsrätten att förutsättningar för detta saknats. Domen antecknades ej i journalen. I december vägrade överläkare 1 henne att ta del av journalen. Sedan hon fått veta att han utökat medicineringen lämnade hon sjukhuset. Nästa dag begärde överläkare 1 rättsvidrigt
polishandräckning. Detta journalfördes ej. En annan läkare utfärdade vårdintyg, men förfarandet styrdes av överläkare 1. Hon fick sedan tre olika epilepsimediciner, trots att hon ej led av epilepsi. Då överläkare 3 den 8 december överprövade intagningsbeslutet borde hon ha konsulterat någon annan än överläkare 1, som var jävig.
Överläkare 1 hade underlåtit att informera henne om ett brev som hennes dotter skrivit till honom. Vid återbesök bad hon överläkare 1 om förklaring till elchockbehandlingen och försökte spela in samtalet, men överläkare 1 körde ut henne. Samma dag uppgav överläkare 3 felaktigt att vissa journalhandlingar ej fanns. Sedan hon i telefon talat med överläkare 3 om innehållet i journalen, begärde denna utan grund polishandräckning för vårdintygsbedömning. Detta antecknades ej i journalen. Hon undersöktes av överläkare 4 som fann att grund för vårdintyg ej fanns. Överläkare 5 lämnade felaktiga upplysningar om ett brev. Överläkare 2 hade sedan
Källa: Förvaltningsrätt
Målnr/Dnr: 2002-9853
Beslutsdatum: 2003-01-27
Organisationer: Region Norrbotten Sunderby sjukhus
december 1999 förhalat utlämnande till henne av den fullständiga journalen.
Överläkare 1 uppgav bl a följande till HSAN.
Patienten framförde önskemål om att få läsa sin journal sent på eftermiddagen 1999-12-06, då hon var inskriven på slutenvårdsavdelning. Önskemålet grundades på att hon ville skriva ut sig från avdelningen.
Överläkare 1 uppfattade ett fortsatt överhängande vårdbehov, vilket han försökte förklara för patienten. Han uppfattade att hon därefter behövde en stunds betänketid och påbörjade under tiden konsultation med annan patient. Patienten försökte sedan avbryta honom mitt i konsultationen. Överläkare 1 bad patienten vänta. Hon avvek då från avdelningen för att två dagar senare återkomma som jourfall på vårdintyg. Överläkare 1 ansåg att han hade ansvar att prioritera i det kliniska arbetet och att han i det läge som var 1999-12-06 inte kunde
prioritera att akut sätta sig för att läsa igenom patientens journal tillsammans med henne.
Patienten fick under september - oktober 1999 sju ECT-behandlingar med gott resultat. Hon vårdades då enligt HSL, även om hon under vårdtiden blev föremål för extra tillsyn och även bedömning avseende konvertering p g a att hon under vårdtiden gjorde ett suicidförsök. ECT-behandlingen genomfördes ej under tvång, utan samråd med patienten skedde. Utöver ECT-behandling och läkemedelsbehandling fick patienten psykoterapeutisk behandling. Patienten förelogs ECT-behandling mot bakgrund av utebliven effekt av omfattande farmakologiska behandlingsförsök. Inför ECT-behandlingen konsulterades läkare på Medicinkliniken och Anestesikliniken, dels mot bakgrund av den ökade blödningsrisken p g a
Waranbehandlingen och dels också mot bakgrund av patientens hypertoni, kärlkramp och diabetes. Risken för blödningar verkade svårvärderad. Blödning i ögonen till följd av ECT tycktes ej finnas beskriven men något entydigt svar verkade svårt att få. Att patienten fick sammanlagt sju ECT-behandlingar framkom i epikrisen.
ECT-behandlingen dokumenterades vid denna tid i s k kardex, varför dokumentation om denna behandling då ej gjordes fortlöpande i datajournalen.
Enligt patienten innehöll journalanteckning 2000-03-15 felaktiga uppgifter. Överläkare 1 hade i anteckningen redogjort att patienten under en konsultation försökte spela in samtalet med en initialt dold bandspelare.
Överläkare 1 blev upprörd och besviken över tilltaget. Han förklarade att han ej var beredd att fortsätta en konsultation med en bandspelare påslagen, att han fann det mycket beklagligt att hon ansåg sig behöva spela in samtalet och förklarade sig beredd att samtala med henne tillsammans med av henne vald oberoende person utifrån. Han förklarade samtidigt att en patient-läkarrelation i längden förutsatte ett sådant förtroende att ingendera part behövde spela in en konsultation eller behövde ha närvarande tredje part. Därefter uppfattade han att patienten gjorde åtbörder som om hon slog av bandspelaren. Efter en kort tids vidare konsultation visade hon igen att bandspelaren var påslagen. Överläkare 1 blev då upprörd och förklarade att han inte var beredd att fortsätta konsultationen om patienten inte var beredd att slå av bandspelaren. Möjligen tydliggjorde han sig genom att be henne avlägsna sig från expeditionen.
Beslutet om konvertering grundade sig på bedömningen att det förelåg ett överhängande hot om självmordsförsök.
Beslutet om polishandräckning för vårdintygsbedömning 7 december kom till p g a uppgifter från flera olika vårdgivare. Avgörande för beslutet var uppgifter om att patienten angett att hon hade en färdig självmordsplan och flera av vårdgivarna befarade att hon var beredd att tämligen omgående sätta sina planer i verket. Ett vårdintyg utfärdades, men vid prövningen av vårdintyget följande dag bedömde överläkare 3 att något
omedelbart självmordshot ej förelåg.
Patienten erhöll som enda antiepileptikum tabl Ergenyl. Detta fick hon dels i stället för Lithium som
humörstabiliserande medicin och dels som antiepileptikum, då det fanns misstanke om epilepsiekvivalenta symtom i form av lukthallucinationer.
Överläkare 3 uppgav bl a följande till HSAN.
Den 8 dec 1999 gjordes en bedömning av behovet av fortsatt tvångsvård. För detta togs de kontakter som bedömdes nödvändiga. Den andra situationen var betingad av uppgifter som överläkare 3 som bakjour fått angående patientens sjukdom och suicidrisk. Uppgiften kom kvällstid och hade ingen koppling till det telefonsamtal hon tidigare under dagen haft med patienten.
I egenskap av tf verksamhetschef mötte överläkare 3 patienten i mars 2000. Överläkare 3 hade då fått
framtaget den arkiverade pappersjournalen samt kopior av befintlig datajournal. Hon kunde inte göra annat än intyga att detta var totaljournalen. Handlingar som senare framkommit hade hon då ej kännedom om.
Överläkare 5 anförde bl a följande.
Patienten begärde i maj 2000 att få ta del av journalhandlingar förda vid öppenvårdsmottagningen i Luleå.
Överläkare 5 meddelade skriftligen att denna begäran skulle beviljas med ett undantag: Ett brev från patientens dotter ställt till överläkare 1. Han klargjorde att han först ville inhämta dotterns synpunkter på ett utlämnande.
Han fick per telefon efter någon vecka beskedet att dottern inte ville att brevet skulle utlämnas. Patienten meddelades att brevet skulle överlämnas till sjukhusdirektören med besked om att denna handling ej utlämnats trots begäran från patienten. Handläggningen skedde efter samråd med jurist på socialstyrelsen i Umeå.
Överläkare 2 anförde bl a följande.
Patienten begärde den 7 december 1999 att få del av samtliga handlingar om sig. Hennes begäran inleddes med meningen "Härmed anhåller jag om fotokopior på samtliga anteckningar, som förts om min person i samband med vård på psykenheterna i Boden, avdelning 44 U, tvångsintagning över en natt på avd 44 samt nu senast på avd 42 i Boden". Överläkare 2 tolkade att brevet rörde en särskild vårdepisod och att hon önskade få ta del av dokumentationen av en avgränsad behandlingsinsats. Brevet översändes till dåvarande PAL,
överläkare 1, för kommentar. I januari 2000 översände överläkare 2 det hon trodde var de begärda journalkopiorna. Sedan följde en lång period av begäran om ytterligare journalkopior och kompletterande uppgifter. Man försökte tillmötesgå patientens önskningar samtidigt som man inte ville utsätta henne för den stora belastning det utgjorde att ensam läsa igenom journalhandlingar om svåra sjukdomsepisoder. Då patienten krävde att få tillgång till journal även utan genomläsningsstöd, fick hon successivt tillgång till de lagrade journalhandlingarna. Tillgången till journaler komplicerades av att grundpappersjournaler i samband med datorisering arkiverats på olika platser. Denna situation var nu åtgärdad och alla hennes handlingar var samlade på ett ställe.
Våren 2000 var överläkare 2 tjänstledig. Sedan hon återkommit i tjänst, träffade hon patienten tillsammans med ordföranden i Offensiva nätverket, med anledning av hennes klagomål mot kliniken och hennes krav på
ytterligare journalhandlingar. Överläkare 2 tog sedan kontakt med Socialstyrelsen för att diskutera den situation
som uppstått kring brevet, som ställts till en läkare men lagts i anhörigs journal, och fick då veta att alla handlingar som låg i patientens journal bedömdes på samma sätt; man kunde bara undanhålla om det var till direkt skada för patienten eller för uppgiftslämnare. Då överläkare 2, trots upprepade försök, inte nådde patientens dotter, beslutade hon att följa Socialstyrelsens råd: hon gjorde en direkt egen riskbedömning och fann då att kraven för att undanhålla patienten brevet ej var uppfyllda, varför även detta brev överlämnades till henne.
Patienten vidhöll sin anmälan.
HSAN uttalade följande.
"BEDÖMNING
/.../
Vad först gäller den vård som [patienten] fått har den varit adekvat och utformad utifrån hennes sjukdomsbild enligt vedertagen praxis. Ögonbesvär av den typ som [patienten] hade haft brukar inte räknas som absolut kontraindikation vid elchockbehandling. Av omvårdnadsjournalen framgår att hon, sedan hon klagat över huvudvärk m.m., undersökts och genomgått en akut skallröntgen. Hennes symtom har således tagits på allvar och utretts. Konverteringsbeslutet i november var korrekt. [Överläkare 1:s] journalföring är däremot bristfällig i flera avseenden. Han borde sålunda ha motiverat sina överväganden inför elchockbehandlingen i journalen, innefattande en diskussion med patienten och patientens inställning. Han borde vidare ha journalfört omständigheterna kring situationen den 6 december, när [patienten] lämnade sjukhuset och han borde ha skrivit en epikris. Att bli hämtad av polis i sitt hem är ett allvarligt ingrepp i den personliga integriteten och det är därför synnerligen viktigt att ett beslut om handräckning noggrant övervägs och journalförs. [Överläkare 1]
borde i journalen ha motiverat sitt beslut den 7 december att begära handräckning för vårdintygsbedömning. I brist på motivering är det svårt att bedöma huruvida åtgärden var motiverad. Nämnden finner att bristerna i journalföringen är så allvarliga att [överläkare 1] bör åläggas disciplinpåföljd i form av en erinran.
[Överläkare 3] har brustit i dokumentationen av sitt handräckningsbeslut den 17 maj. Förloppet går ändå att följa i journalen och finns indirekt beskrivet av den läkare som följde med polisen. Hennes fel kan därför betraktas som ringa. Mot själva beslutet finns, såvitt framgår, inte anledning till kritik.
Vad slutligen gäller de påtalade dröjsmålen med utlämnande av journalhandlingar gör ansvarsnämnden följande bedömning.
Patient har rätt att ta del av sin journal om det inte med hänsyn till ändamålet med vården eller behandlingen är av synnerlig vikt att uppgiften inte lämnas till honom eller om det kan antas att fara uppkommer för att den som gjort en anmälan eller avgett en utsaga eller någon honom närstående utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs (7 kap. 3 och 6 §§ sekretesslagen). Enligt den allmänna regeln i 2 kap 13 §
tryckfrihetsförordningen skall begäran om utfående av allmän handling behandlas skyndsamt. Om den till vilken begäran om utlämnande riktas finner att handlingen inte bör utlämnas eller är tveksam till detta skall han enligt 15 kap 3 § första stycket samma förordning hänskjutna avgörandet till myndigheten som skall fatta beslut och i förekommande fall lämna fullföljdshänvisning. Det är vanligt att en patient erbjuds att gå igenom
journalanteckningarna tillsammans med den behandlande läkaren för att denne skall kunna förklara innehållet.
Detta är som regel en god service, men får inte ställas som villkor för att patienten skall få läsa journalen (se t.ex. uttalande av JO 1984/85 s. 264).
Att [överläkare 1] inte omgående tillhandahöll [patientens] journal den 6 december kan han med hänsyn till omständigheterna inte klandras för. [Överläkare 5] har såvitt framgår handlagt ärendet korrekt. [Överläkare 2]
har förklarat anledningen till de olika turer som förekommit runt [patientens] begäran om att få journalkopior.
Hon har uppenbarligen inte haft helt klart för sig vilka regler som gällde för utlämnande. Den kritik som kan riktas mot henne är emellertid inte så allvarlig att hon bör åläggas disciplinpåföljd.
Förutom det ovan anförda finns inte skäl till kritik mot den anmälda personalen i de av [patienten] påtalade hänseendena.
BESLUT
Ansvarsnämnden bifaller inte yrkandet om ytterligare utredning.
Ansvarsnämnden ålägger - med stöd av 5 kap. 3 § lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område - [överläkare 1] en erinran.
Ansvarsnämnden lämnar anmälan i övrigt utan åtgärd."
En ledamot anmälde avvikande mening och ansåg att överläkare 1, med hänsyn till att han allvarligt brustit i såväl journalföring som information till patienten, borde åläggas påföljd i form av en varning.
Patienten överklagade HSAN:s beslut och yrkade att överläkare 1 skulle åläggas en varning, och att överläkare 2 och 3 skulle åläggas en erinran. Hon anförde bl a följande.
Länsrätten i Stockholms län (Clémentz) delade HSAN:s bedömning och avslog därför patientens överklagande.
[Avgörandet i detta referat har skett utifrån andra rättsregler än nu gällande, men referatet har alltjämt bedömts ha relevans. Hänvisningar till lagrum i Rättsdatabasen - som avses spegla gällande rätt - sker till motsvarande lagrum i nu gällande författningar. Anmärkning av Infosoc Rättsdata AB.]
