VÄNNEN FORN
JOURNAL OF SWEDISH ANTIQUARIAN RESEARCH
2020/3
V attenförsörjning, offermiljö och avfallsgrop?
–En mångbottnad brunn i Fyrislund
Av Jonas Bergman och Fredrik Larsson
Bergman, J. & Larsson, F., 2020. Vattenförsörjning, offermiljö och avfallsgrop? – En mångbottnad brunn i Fyrislund. (Water supply, sacrificial place and waste pit? – A multifaceted well in Fyrislund.) Fornvännen 115. Stockholm.
At a settlement from the Early Iron Age in Fyrislund Uppland, a well was found with a rich content including archaeological finds, pollen, intestinal parasites and plant macrofossils. The well is an important context for an expanded understand- ing of the surrounding environment during the Early Iron Age in the area. In addi- tion, the presence of parasites also provides opportunities to highlight the health and the effects of infections in humans and animals in densely populated agrarian communities in Iron Age. The excavated well also contained several objects togeth- er with pollen from deposited white water lilies that could indicate sacrificial activi- ties in some form. In a wider perspective, wells can provide important materials and inputs to activities such as water supply, waste management, and changes in the natural environment and human societies over time.
Key words: Health, Intestinal parasites, Sacrificial rituals, Waste, Well
Jonas Bergman, Arkeologerna, Statens historiska museer, Instrumentvägen 19, SE-126 53 Hägersten
jonas.bergman@arkeologerna.com
Fredrik Larsson, Arkeologerna, Statens historiska museer, Hållnäsgatan 11, SE-752 28 Uppsala
fredrik.larsson@arkeologerna.com
Brunnar hör otvetydigt till några av de mer an- vändbara och informationsbärande kontexterna inom arkeologin. Speciellt vid undersökningar i överplöjda miljöer där grundare lämningar alltid saknar vissa informationsbärande delar. Brunnar ger ofta goda bevarandeförhållanden i djupare, fuktigare och syrefattiga sedimentlager. De funge- rade även oavsiktligt som stora öppna insamlings- enheter i landskapet för material från både natur- liga och antropogena aktiviteter, ett material som berättar en historia både om förändringar och om konstanter över tid i landskap och sam- hälle. I ett förhistoriskt perspektiv har brunnen
både som lämning och som koncept varit omgär- dat av olika föreställningar och haft kopplingar till andra verkligheter. Kombinationen av dessa grunddrag, tillsammans med bra undersöknings- metoder och provtagning, innebär att brunnar kan fungera som nyckelkontexter för tolkningar både i lokala och i större sammanhang. Vi vill därför lyfta fram ett gott exempel på en av dessa kontexter, där olika arkeologiska material, prov- analyser och förhistoriska handlingar har gett ingångar till en diskussion om infektionssjukdo- mar, avfallshantering och landskapsbruk samt möjligen även rituella aktiviteter.
Fig. 1. Läget för de tre undersökta gårdarna i nordöstra Fyrislund i Uppsalas sydöstra delar.
Markerat på utdrag ur Terrängkartan, 620, Uppsala. —The position of the three excavated farmsteads in the north- eastern part of Fyrislund in the southeastern part of Uppsala.
Fyrislund
Fyrislund är beläget sydöst om Uppsala i mötet mellan tre ådalgångar: Fyrisån, Sävjaån och Sam- nan. Dessa har givit området en strategisk till- gång till både hav och andra territorier i Mälar- dalsregionen under både brons- och järnålder (fig. 1). Inom Fyrislundsområdets cirka 5 km2 fanns minst 25 boplatser, huvuddelen med date- ringar till äldre järnålder. De flesta av dessa bo- platser, samt ett flertal gravfält, har undersökts under det senaste årtiondet i och med att Upp- sala stad har expanderat (t.ex. Göthberg 2007;
Fagerlund & Lucas 2009; Hennius 2012; Seiler
& Appelgren 2012; Hennius et al. 2016; Seiler 2016; Hed Jakobsson et al. 2019).
Sommaren 2015 undersökte Arkeologerna, Statens historiska museer, tre gårdar från äldre och mellersta järnålder i Fyrislund (Larsson et al.
2018b). Gårdarna var överplöjda och låg inom Norrbyägan, belägen i de nordöstra delarna av Fyrislund. De tre gårdarna visade sig utgöra goda exempel på hur en gårdsgemenskap bildats och utvecklats över tid, från sen förromersk järnålder fram till tidig vendeltid. Inom en av dessa gårdar påträffades en brunn med ett mycket informa- tionsrikt innehåll, som visade sig kunna ge viktiga
ingångar till hur människor levt och verkat un- der sen förromersk järnålder och tidig romersk järnålder. Brunnen låg i kanten av gårdstunet till en förhistorisk gård med dateringar till perioden sen förromersk järnålder–vendeltid, L1940:5466 (Larsson et al. 2018b, s. 129f, 158f, 162f, 242f).
Fig. 2. Brunnen under undersökning år 2015. Den omgivande undergrunden var ostabil och krävde att brun- nens sektion flyttades ut för att stabilisera brunnsväggen. —The well during excavation in 2015. The surround- ing subsoil was unstable and required a section of the well to be moved out to stabilize the wall of the well.
Undersökningsmetodik och undersöknings- förhållanden
Brunnen var ungefär 4 meter stor i ytan men dess egentliga nedgrävning, brunnskaret, var endast 1,5 meter i diameter och var grävd med relativt raka sidor till ett djup av cirka 2 meter. Brunnen bör ursprungligen ha varit djupare då dess övre delar överplöjts i historisk tid och därför togs bort vid avbaning (fig. 2 och 3).
Brunnen undersöktes och dokumenterades i tre steg. Initialt schaktades halva brunnen ner skiktvis med grävmaskin, varje drag med gräv- maskinen var 5–10 centimeter djupt i brunnens övre halva och 1–2 centimeter i brunnens nedre halva. Vid detta steg insamlades och inmätes fynd och olika delar av brunnens konstruktion doku- menterades stratigrafiskt, både genom textbe-
skrivningar och inmätning med RTK-GPS. Nog- grannheten på inmätningen i detta undersök- ningssteg bedöms vara 1–2 centimeter i horison- talplan och cirka 2–3 centimeter i vertikalplan.
Under detta initiala undersökningssteg notera- des att brunnen grävts ned i en relativt ostabil undergrund. Den varviga leran hade en tendens att skivas och rasa ned i schaktet. För att stabili- sera schaktväggen med sektionen, så att arkeo- loger kunde arbeta nere i schaktet, undersöktes denna del i en trappstegsform. Detta innebar att brunnens nedre sektion flyttades ut 30 centime- ter. Denna undersökningsmetod innebar att de övre delarna av lager 1 inte dokumenterades på samma nivå i horisontalplan som de nedre. Detta påverkade främst formen på de övre delarna av brunnens nedgrävningskant. Brunnens ostabila väggar innebar att undersökningen fick genom- föras något snabbare än normalt hade varit fallet för att undvika att schaktväggen med brunnens sektion kollapsade. Det påverkade dock inte kvali- tén på dokumentation, fyndinsamling och prov- tagning.
Efter det inledande undersökningssteget do-
kumenterades brunnens sektion och provtogs.
Detta undersökningssteg innebar initialt att brun- nens sektion ritades för hand på millimeterpap- per i skala 1:20. Lager, provtagningspunkter samt påträffade fynd och konstruktionsdetaljer note- rades i den handritade sektionen (fig. 3) och i text. De inmätes även med RTK-GPS. Noggrann- heten på inmätningen i detta undersökningssteg bedöms vara 1–2 centimeter i horisontalplan och cirka 1–2 centimeter i vertikalplan. Den ökade noggrannheten i vertikalplan kan tillskrivas att alla inmätningar kompletterades med en nog- grann analog inmätning från brunnens överyta.
Det tredje undersökningssteget innebar att hela brunnens kvarvarande fyllning grävdes bort för hand med gotlandshacka och skärslev, för-
utom i de översta 30 centimetrarna av nedgräv- ningen som undersöktes med spade. I praktiken innebar detta att brunnens fyllning tömdes ur profilen med start uppifrån enligt en single con- text-metod. Sammantaget tömdes cirka 1,5 m3 massor från brunnens nedgrävning. Huvuddelen av fyndmaterialet från brunnen påträffades under detta undersökningssteg. Alla fynd insamlades för hand och mätes in med RTK-GPS. Noggrann- heten på inmätningen i detta undersökningssteg bedöms vara 1–2 centimeter i horisontalplan och cirka 1–2 centimeter i vertikalplan (enligt ovan).
Fig. 3. Renritad sektion över brunnen samt provtagningspunkter, fyndplatser och grävmetodiska markeringar.
Sektionen har uppdaterats med fler data i jämförelse med den schematiska version som presenteras i Larsson et al. 2018b. Nummer 1 är fyllnadslager, nummer 1.1 är ett sedimenteringslager och nummer 2 är bottenlager.
—A cross-section of the well and positions of the samples, finds and markings for shifts in method. The section has been updated with further data in comparison with the schematic version presented in Larsson et al. 2018b.
Number 1 is the fill layer, number 1.1 is a sedimentation layer and number 2 is the bottom layer.
Brunnens innehåll och stratigrafi
Brunnen bestod av två tydliga lager (1 och 2) med ett övergångslager mellan dem (1.1). Brunnens
Fig. 4. Båda sidor av den genombrutna kammen F3010. Notera den distinkta punktcirkeldekoren, de nedslitna tänderna och det nötta handgreppet. Kammen, som har ett ursprung i första halvan av äldre romersk järnålder, har uppenbarligen kasserats när den används under en längre tid. Foto: ACTA KonserveringsCentrum.
—Both sides of the comb F3010. Note the distinctive dot-circle decoration, the worn teeth and grip. The comb, which is from the first half of the Early Roman Iron Age, has obviously been discarded after long use. Photo:
ACTA KonserveringsCentrum.
övre lager (lager 1) bestod av en gråbrun humus- blandad lera med stråk av träkol. Lagret hade ett rikt innehåll av naturliga stenar och skärviga eld- påverkade stenar 10–20 centimeter stora. I fyll- ningens övre och mellersta delar påträffades ett tydligt avfallsmaterial. Delar av minst ett större glättat keramikkärl med utsvängd mynning från förromersk tid, flera malstenar i bergart samt rik- ligt med djurben (731,9 gram). Keramikkärlet påträffades samlat 15 centimeter ovanför lager 1.1. Djurbenen bestod av ben från får, svin, hund och nöt. De var relativt kraftigt fragmenterade och blandade samt härrörde från flera olika djur- individer. Benen från får/get kom från större de- len av djuret, extremiteter, bål, kranium och tän- der. Benen från nötboskap kom från extremite- ter, käke och tänder. Benen från svin kom från kranium och extremiteter. Benet från hund ut- gjordes av en del av ett överarmsben. Utöver dessa påträffades även en möjlig del av en koprolit samt en bit av teknisk keramik (infodring) i brunnens övre del. Alla dessa fyndmaterial i lager 1 har deponerats efter att brunnen tagits ur bruk och var separerade från lager 1.1 med minst fem centi- meter i höjdled och förekom i fyllningen därifrån hela vägen upp till dess topp. Lagret tolkas därför som ett igenfyllningslager skapat både av viss ero- sion men i huvudsak genom att avfallsmaterial av
olika slag och jordmassor har dumpats ned i den uttjänta brunnen.
Lager 1.1 bestod av en gråsvart kompakt lera med ett inslag av sand. Lagret var homogent och 6–12 centimeter tjockt. Det kunde tydligt sär- skiljas från över- och underliggande lager genom färg samt att det helt saknade stenar och träkol.
Det var inte heller humöst utan kompakt och hade ett inslag av mycket fina sediment. I lagret fanns även färgskiftningar i horisontella stråk. Det fanns inget som indikerade att lagret var vattenavsatt på samma sätt som det underliggande lager 2. Sam- mantaget indikerar detta att det sannolikt rör sig om ett lager som över tid främst eroderat från omgivande markytor kring brunnen då denna stått öppen och troligen då och då varit svagt vat- tenfylld under säsonger med mycket nederbörd.
Den gråsvarta leran avvek helt från både under- grund och alla andra lager i den aktuella brunnen och i omgivande anläggningar. Centralt i lagret, helt omsluten av den gråsvarta leran påträffades en ovanlig kam (F3010) med genombruten de- kor, tillverkad av älghorn (fig. 4). Kammen hade ett rombiskt tvärsnitt och en punktcirkeldekor ovanför det utskurna handgreppet, och en upp- repad punktcirkeldekor i grupper om två under det samma. Handgreppet var tydligt nött och hade formen av en ögonbrynsbåge med genom-
brutna ögonhålor, en tydlig hjälmlikhet. Kam- men hade även tydligt nednötta tänder och har uppenbarligen kasserats på grund av hög ålder och inte på grund av att den plötsligt gått sönder.
Den enda parallellen i Mälardalen vad gäller kam- men härrör från ett gravfält vid Rönnängen, Östuna socken i Uppland (Ekholm 1944; Lund- ström 1991). Den dateras till första halvan av äldre romersk järnålder och kan sannolikt ha fungerat som en skäggkam sett till storleken.
I de nedersta centimetrarna av lager 1.1, vi- lande direkt ovanpå lager 2, påträffades en an- samling av sex stycken ben (275,9 g), vilka alla låg tillsammans med kontaktytor mellan benen. De låg i absoluta botten av lager 1.1 och var svagt nedsjunkna i lager 2. De utgjorde delar av under- käke (mandibula), överben (tibia och femur) och underben (metatarsus, metatarsale) från häst. På hästens extremiteter fanns spår av märgspaltning och styckning samt spår av gnag, eventuellt från hund. Benmaterialet borde sett till dessa spår härröra från slaktavfall som fått ligga öppet en kortare tid. Benen påträffades samlat, men den osteologiska analysen kunde inte bestämma om det rör sig om ett eller flera djur. Benens samlade läge ger dock en hög sannolikhet för att det rör sig om ben från ett enda djur och en enda hand- ling. I ett fall kunde en del av underkäken ålders- bestämmas till juvenilis, vilket skulle kunna indi- kera att det rört sig om en unghäst.
Lager 2 bestod av en grå relativt lös lera som tydligt var vattenavsatt. I botten av detta lager fanns nedstuckna spetsiga träpinnar, tre till fyra centimeter i diameter, som bör representera av- brutna delar av längre störar. Störarna var i det närmaste helt upplösta varför de inte gick att analysera vidare. Liknande störar har tidigare tolkats antingen som delar av ett flätverk till en brunnsholk eller ett liknande inre stöd för brun- nen, eller möjligen neddrivna för att förbättra brunnens vattentillförsel under dess sista bruk- ningstid (jfr Aspeborg 1999, s. 24ff). Något un- der lager 1.1 påträffades ett större ben från nedre extremiteten (astralagus) av en älg (119,7 g). Be- nets placering bedömdes dock som osäker då det från benet fanns en tydlig recent hålighet i de övre delarna av lager 2 samt genom hela lager 1.1 och upp cirka 5 centimeter i lager 1 (fig. 3). Det är mest troligt att benet dragits ned i lager 2 från
lager 1 vid schaktningen under undersökningens inledande steg.
Provtagning
I brunnen togs tre miljöprover från brunnens stående sektion, provmängden var 2–3 liter. Pro- verna togs av undersökande arkeologer efter in- struktion från de paleoekologiska specialister som skulle analysera proverna. Proven togs genom att lermaterial skars ur profilen med skärslev i ett smalt band, som mest 3–3,5 centimeter högt.
Detta innebar att provmaterial kom från ungefär samma strata, vilket ökade sannolikheten att ett prov avspeglade händelser i samma tidsavsnitt.
Två miljöprover togs i samma vertikala nivå i lager 1. De togs 8–10 centimeter ovanför lager 1.1 och anses avspegla händelser som var relativt sam- tidiga. Proverna genomgick makrofossilanalys, parasitanalys, pollenanalys och 14C-analys (se ne- dan).
Ett miljöprov togs i lager 2, direkt nedanför koncentrationen av hästben i lager 1.1. De tolkas avspegla händelser i direkt anslutning till ned- läggelsen av benen och sannolikt en kortare tid dessförinnan. Provet genomgick pollenanalys och parasitanalys (se nedan).
Analysmetod och resultat av analyser
Makrofossilanalysen utfördes av docent Per Lager- ås (paleoekolog och kvartärgeolog) och fil. dr Mikael Larsson (arkeobotaniker) vid Arkeolo- gerna, Statens historiska museer (Larsson et al.
2018c, s. 671ff). Från ett miljöprov taget i lager 1 och ett miljöprov taget i lager 2 analyserades cir- ka 1 liter lera (P8208, P8207, fig. 3). Proverna flotterades och vid flotteringen användes en sikt med maskvidd 0,4 mm. Vid analysen användes stereomikroskop med 8–80× förstoring. Som stöd vid bestämningsarbetet användes en referenssam- ling av recenta fröer samt bestämningslitteratur.
Vid analysen påträffades två brända frön av skal- korn, ett obränt frö av svinmålla, måttligt med träkol i provet från lager 1 och inga makrofossil eller träkol från provet i lager 2.
En 14C-analys genomfördes av BETA-analytic på ett av skalkornen från lager 1 (BETA-450816).
Dateringen blev 56–125 e. Kr. (sigma 1, 68,2 %) res- pektive 3–139 e. Kr. (95,1 %, sigma 2) och 199–
204 AD (0,3 %, sigma 2). Dateringen bör repre-
Tabell 1. Samtliga identifierade pollen och sporer presenterat i procent. Pollenanalysen av bottenlagret (L2) kompletterades ett försök att påvisa närvaron av fler typer av växter, men inga fler typer påträffades. —All iden- tified pollen and spores presented as percentage values. The pollen analysis of the bottom layer (L2) was sup- plemented to demonstrate the presence of additional plant types, but no more types were found.
Brunn 113, Brunn 113, bottenlager (L2) fyllnadslager (L1) Medelhög pollen- Medelhög pollen- koncentration koncentration Medelhög pollen- Medelhög pollen-
bevaring bevaring
Träd/buskar Al Alnus 0,0 % 1,8 %
Björk Betula 4,7 3,0
Gran Picea 2,3 0,0
Tall Pinus 25,6 6,7
Ek Quercus 0,0 0,6
Lind Tilia cordata 2,3 0,0
Havtorn Hippophae 2,3 0,0
En Juniperus 2,3 0,0
Ljung Calluna 0,0 0,6
Odlade växter Korn Hordeum-typ 2,3 0,0
Humle, hampa Cannabis-typ 0,0 0,6
Betesmark/Äng Gräs Poaceae 2,3 12,8
Svartkämpar Plantago lanceolata 0,0 0,6
Smörblomma m. fl. Ranunculus acris-typ 0,0 0,6
Fuktäng Halvgräs Cyperaceae 2,3 1,2
Korsört, astrar m. fl. Senecio-typ 0,0 4,9
Sumpnoppa cf Gnaphalium 0,0 5,5
uliginosum
Älggräs, brudbröd Filipendula 0,6 6,7
Ogräs/Ruderater Gråbo, malört Artemisia 2,3 1,2
Maskros, fibblor Lactucoidae 22,7 11,6
Mållor m. fl. Chenopodiaceae 7,0 21,3
Väddklint mfl Centaurea scabiosa-typ 2,3 0,0
Nässlor Urtica 0,0 0,6
Allmänna Flockblommiga Apiaceae 0,0 1,2
kulturväxter Ärtväxter Fabaceaeobest. 0,0 0,6
Arv Cerastium-typ 2,3 1,2
Måror m. fl. Galium 0,0 1,2
Vattenväxter Vit näckros Nymphaea alba 11,6 0,6
Kärlkryptogamer Ormbunksväxter Polypodiaceaeobest. 2,3 0,6
Vitmossa Sphagnum 4,7 0,6
Obestämda pollen Indet. 16,3 15,2
Pollensumma 173 164
sentera första halvan av äldre romersk järnålder.
Endast ett prov 14C-analyserades från brunnen då det saknades resurser till fler.
Pollen- och parasitanalysen har genomförts av fil. dr Jonas Bergman (paleoekolog och kvartär- geolog) vid Arkeologerna, Statens historiska mu- seer (Larsson et al. 2018c, s. 671ff). Pollenanaly- sen genomfördes på ett miljöprov från lager 1 (P8212, fig. 3) och ett miljöprov från lager 2 (P8211). Den kemiska prepareringen följde stan- dardmetoder (Berglund & Ralska-Jasiewiczowa 1986), och innefattade lösning av humusämnen med 10 % NaOH, dekantering av grovt minero- gent material, silning (250 μm), lösning av fint minerogent material med 40 % HF, lösning av organiskt material genom acetolys (1 del H2SO4 till 9 delar C4H6O3), samt inbäddning i glyce- rin. Vid pollenanalysen användes ljusmikroskop med 400× förstoring. Pollenkoncentrationen i jordprovet var medelhög och pollenbevaringen bedömdes som medelgod (tab. 1). De höga hal- terna av pollen från maskros/fibblor och mållor tolkas som att dessa var vanliga i brunnens närhet, men också att bevaringen i brunnen som bäst var medelgod, dessa pollentyper anrikas ofta i jorden då de är särskilt motståndskraftiga mot nedbrytning.
Parasitanalysen genomfördes på ett miljö- prov från lager 1 (P8212, fig. 3) och ett miljöprov från lager 2 (P8211). Fyra jordprover med en vo- lym kring 25 milliliter (cirka 20 gram) prepare- rades för parasitanalys. De dispergerades i 10 % HCl i värmebad cirka 15 minuter, och fick sedan ligga i utspädd HCl över natten. Makropartiklar siktades sedan bort (250 μm maskvidd), varpå
proverna centrifugerades och tvättades med des- tillerat vatten. De flotterades i sockerlösning med en densitet på 1,27–1,30 g/cm3 enligt Foreyt (2001), och siktades slutligen genom en 18μm siktduk. Materialet i siktduken monterades på objektglas (i glycerol) och analyserades under mikroskop i 100–400× förstoring. Vid analysen påträffades inga parasiter i lager 2 och måttligt med parasiter i lager 1 (tab. 2).
Tabell 2. Samtliga identifierade parasitägg från brunnens bottenlager och fyllnadslager.
—All identified parasite eggs from the bottom layer (L2) and fill layer (L1) of the well.
Brunn 113, Brunn 113, bottenlager (L2) fyllnadslager (L1) Människans piskmask Trichuriscf trichiura Inga 4
Grisens piskmask Trichuriscf suis Inga 1
Nöt/fårets piskmask Trichuriscf ovis Inga 2
Spolmask från gris Ascaris suum Inga 1
Spolmask från människa Ascaris lumbricoides Inga 3
Tolkning av analyser
Inga makrofossil eller träkol påträffades i brun- nens nedre sedimentlager (lager 2) men däremot relativt sett mycket pollen. I det ovanliggande lager 1 påträffades istället ett inslag av både makro- fossil och träkol samt pollen. Detta kan tolkas på två sätt. En möjlighet är att det fanns få närlig- gande aktiviteter eller växter när lager 2 avsattes i brunnen, och att endast begränsade material riskerat att falla ned i brunnen genom regn eller vind. En sådan tolkning stämmer dock dåligt med om-kringliggande lämningar då det inom fem meter från brunnen har stått ett hus och fun- nits ett större grovkök med härdar. Möjligen har istället brunnen skyddats från nedfallande skräp under användningstiden genom en enkel över- byggnad och/eller en kringbyggnad (t.ex. flätverk eller stängsel). En sådan konstruktion skulle också kun-nat ha skyddat brunnen från träck och djur- dynga, men skulle inte ha skyddat mot pollen i någon större utsträckning. Då hela området är överplöjt finns dock inga spår av någon sådan konstruktion bevarade.
14C-dateringen från lager 1 och kammen i lager 1.1 ger sammantaget en datering till första
halvan av äldre romersk järnålder för dessa lager.
Dateringen av underliggande lager 2 är indirekt och bygger på att brunnens brukningstid bör ha varit förhållandevis begränsad, inte mer än nå- gon generation eller två. Den närliggande gården anlades kring 50 f. Kr och detta utgör en bakre tidsgräns (Larsson et al. 2018b, s. 122ff). Brun- nens anläggning och starten på sedimenteringen av lager 2 kan därmed ha skett strax före eller kring år 0 f. Kr/e. Kr.
Pollensammansättningen tecknar en bild av ett relativt öppet landskap och på avstånd en blandskog dominerad av tall, men med inslag av bland annat gran, lind och björk under tiden brun- nen fungerat som vattenkälla (lager 2). Efter det att brunnen slutat användas som vattentäkt (lager 1) finns tecken på att tallen i den omgi- vande skogen minskat avsevärt. Sett till att tallen har varit det primära byggnadsvirket i bland annat hus under järnålder (Qviström 2007; Lars- son et al. 2018b. s. 215), skulle detta kunna tolkas som ett ökat uttag av byggnadsvirke i den omgi- vande skogen.
Då brunnen fungerat som en vattentäkt (lager 2) har även funnits ett inslag av ängs- och fukt- ängsmarker samt betesmarker i närområdet med olika gräs och halvgräs. Ett större inslag av ruderat- växter indikerar även ett relativt stort inslag av exempelvis skräpmark, gårdsplaner och stigar, men även ett betydande inslag av ogräs i närliggande odlingar. Förekomsten av kornpollen visar att man odlat korn på gårdens åkrar. Tröskningen av korn vid gården har sedan spridit pollen som hamnat i brunnen. Då brunnen slutat användas som vattentäkt (lager 1) verkar inslaget av de ovan beskrivna marktyperna och aktiviteterna kvarstå. Skillnaden är dock att inslaget av kultur- marksväxter tilltog något med odling av hampa och humle och ett inslag av nässlor och ärtväxter.
Samtidigt ökade även inslaget av ängs- och betes- markörer. Detta skulle sammantaget kunna tol- kas som att landskapet kring brunnen och gården alltmer tagits över av människan och andelen brukad eller störd jord samt betesmarken ökat över tid. Detta stämmer väl överens med både Fyrislund och det omgivande Uppsalaområdet i stort då antalet gårdar och mänsklig aktivitet verkade öka vid just denna tid (Bergman et al.
2018; Larsson et al. 2018b, s. 19ff, 48ff).
En speciell förekomst i brunnen var ett rikt inslag av pollen av vit näckros i lager 2 och i myc- ket begränsad mängd i lager 1 (fig. 3 och 5, tab. 1).
Den sistnämnda förekomsten indikerar troligen en mindre omlagring från det undre lagret. Om- lagring bör ha skett då jord har dumpats i en del- vis vattenfylld brunn under igenfyllningen. Pol- len från vit näckros är en svårtolkad förekomst som kräver ett längre resonemang för att bringa klarhet i om det rör sig om en naturlig eller män- niskoskapad närvaro. Vit näckros (Nymphaea alba) är idag allmän i Upplands sjöar och åar, särskilt på skogslandet (Jonsell 2010). Det finns två un- derarter, s.k. nordnäckros (Nymphaea alba candida) och sydnäckros (Nymphaea alba alba) vilka är rela- tivt svåra att särskilja, men det rör sig sannolikt om nordnäckros som påträffats i brunnen, baser- at på jämförelser med pollenreferensprov.
Det går att sätta samman flera förklarings- modeller till förekomsten av näckrospollen i brun- nen. Näckrosorna kan ha funnits tidigare i havs- viken som bör ha funnits på platsen nästan ett årtusende tidigare. På havsvikens botten avsattes nämligen de lager av lera som brunnen senare grävdes i (och genom). Pollen från näckrosor kan ha funnits i de leriga sedimenten (s.k. postglacial lera) och på så sätt hamnat i brunnens botten- lager och brukslager, men trots allt förefaller detta mindre troligt eftersom Nymphaea-pollen är myc- ket sparsamt förekommande i liknande vatten- avsatta sediment (jfr Bergman 2012), samt att flera andra typer av förväntade och rikt förekom- mande pollen från strandmiljöer då saknas, till exempel al. Att näckrospollen skulle ha burits till brunnen av pollinerande insekter är också möjligt, men är inte troligt i de mängder det rör sig om. Näckrosor är nämligen insektspolline- rade, och denna typ av växter producerar få pol- lenkorn, anpassade för att spridas av insekter som humlor och bin, och sprids alltså inte med vinden. Paleoekologiskt tolkas därför förekomst av näckrospollen, till exempel i sjösediment, som att näckrosor vuxit i den provtagna sjön. Näck- rospollen förekommer exempelvis inte i prover från torv eller jordprofiler från landmiljöer.
En mer trolig förklaringsmodell är att män- niskor har varit aktiva i spridningen av näck- rosens pollen. Det är möjligt att man planterat in näckrosorna i brunnen, men näckrosor tål dock
generellt inte att stå i vatten som bottenfryser, och de behöver vanligen solljus för att blomma.
Blommor av vit näckros kan ha lagts i brunnen, kanske vid olika tillfällen under brunnens livstid.
Att lägga växtmaterial i en brunn som används kan såklart äventyra vattenkvalitén, men kanske användes brunnen huvudsakligen för bevattning av odlingarna. Eller kanske kan blommorna till och med ha setts som rengörande för vattnet.
Tidigare pollenanalyser från brunnar har i ensta- ka fall visat förekomst av blommor och blom- knoppar, till exempel påträffades stora mängder pollen från trampört i en medeltida brunn i Gamla Uppsala (Ekblom & Bergman 2017). I detta fall fanns det dock inget starkt stöd för någon tolkning av medveten eller rituell nedlägg- ning av blommor, eftersom trampört troligen vuxit på marken direkt intill brunnen, och lätt kunnat hamna i brunnen exempelvis under igen- fyllnadsfasen eller genom markerosion. Relativt få studier har lyckats påvisa nedläggning eller hantering av blommor i förhistoriska rituella sam- manhang. Men undantag finns, till exempel har en pollenanalys påvisat nedläggning av vitsippor i en neolitisk hällkista (Lagerås 2000), något som indikerar att det i alla fall är rimligt att tän- ka sig att blommor kan ha plockats och hanterats och varit förenade med symboliska värden redan under förhistorisk tid.
Fig. 5. Blommor från vit näckros (Nymphaea alba), ett rituellt inslag i brun- nen från Fyrislund?
Foto: Wikimedia comons.
—Flowers from white water lily (Nymphaea alba),
a ritual element in the well from Fyrislund?
Photo: Wikimedia Com- mons.
De naturliga förklaringsmodellerna har en relativt låg grad av sannolikhet och kräver en rel- ativt extraordinär händelsekedja, inte minst då pollen av näckros hittills inte kunnat observeras i någon annan brunnsmiljö i Sverige. Av de olika förklaringsmodeller som presenterats bedömer vi därför att de mest sannolika är de som kan kopp- las till mänskliga handlingar. Av dessa bedöms nedläggningen av hela blommor i brunnen som den mest sannolika.
En parasitanalys av jord från brunnens fyll- nadslager (lager 1), vars avsättning påbörjades under första halvan av äldre romersk järnålder, gav ett inslag av ägg från inälvsparasiter (Larsson et al. 2018c, s. 671ff). Det rör sig både om para- siter som kan knytas till djur och parasiter som är specifika för människan (tab. 2). Förekomsten av parasitägg av Trichuris suis (grisens piskmask) och T. ovis (piskmask från får/nöt) samt möjligen Ascaris suum (grisens spolmask) innebär att tamsvin, nötboskap och/eller får har funnits på gården, vilket stämmer väl med det övriga oste- ologiska materialet. Vissa arter av parasitägg lik- nar varandra och överlappar varandra i storlek, till exempel piskmask och spolmask från gris och människa, men några av äggen är bestämda till människans piskmask (Trichuris trichiura) respek- tive spolmask (Ascaris lumbricoides). Dessa två in- älvsparasiter är s.k. »soil-transmitted helminths»,
dvs. de smittar via jord som innehåller mogna ägg.
Människorna på järnåldersboplatsen har alltså lidit av parasitsjukdomarna Trichuriasis och Asca- riasis. Dessa två är bland de vanligaste sjukdo- marna på jorden idag, förutom i industrialiserade länder där de i senmodern tid kraftigt och fram- gångsrikt har bekämpats.
I tidigare svenska studier av innehåll från både avfallslager, latriner och jord från regionen av mag-/tarmkanalen hos gravlagda människor har man funnit ägg från piskmask, bland annat i en mesolitisk grav i Motala och i kulturlagret från den neolitiska Alvastra pålbyggnad (Bergman 2018). De har även påträffats i brunnsfyllnader från äldre järnålder i Uppland, Västmanland, Öster- götland och Skåne (se t.ex. Larsson et al. 2018b;
Larsson 2020; Larsson & Lingström manus).
Framför allt har de påträffats i medeltida och tidig- moderna kulturlager i städer som exempelvis Landskrona, Kristianstad, Nya Lödöse, Norr- köping, Nyköping, Enköping och Falun (se t.ex.
Heimdahl & Bergman 2016; 2017). Även andra inälvsparasiter har påträffats i dessa studier, som exempelvis spolmask och stora leverflundran.
Piskmaskinfektion är mycket smittsam för de som vistas på samma boplats som en smittad individ. Infektionen associeras starkt med tätbe- folkade agrara kulturer (se t.ex. Mitchell 2017;
Heimdahl & Bergman 2016; 2017; Roepstorff &
Pearman 2005; Reinhard & Araújo 2008), men har förekommit i Nordeuropa åtminstone sedan mesolitikum (Bergman 2018). Prevalensen (smitt- frekvensen) är mycket hög i vissa områden där sjukdomen finns idag, till exempel i jordbruks- samhällen i tropiska/subtropiska områden. Där är det vanligt att 80–100 % av människorna i en population är smittade.
Spridningen går till så att parasitäggen ham- nar med latrinmaterial i jorden, eller på marken, och mognar efter några veckor (cirka 2–10, be- roende på temperatur) och kan sedan smitta nya värdar. Man kan alltså se det som att boplatsen (odlingsjorden och marken) är infekterad, och alla som rör jorden eller äter grödor odlade på platsen kan smittas av sjukdomen. Äggen kan leva i jorden och vara infektiva i upp till ett decennium. Människor får huvudsakligen i sig piskmaskägg genom att äta mat som förorenats av jord gödslad avsiktligt, eller oavsiktligt, med
latrin. När äggen sedan sväljs och kommer ner i tarmen utvecklas de till 3–4 cm långa maskar som sätter sig fast i tjocktarmen där de livnär sig genom att suga blod. Ett fåtal maskar orsakar sällan all- varliga besvär för friska vuxna, men barn och för- svagade vuxna människor är särskilt utsatta. All- varliga piskmaskinfektioner (tiotals till hundra- tals maskar) kan resultera i diarréer och anemi (blodbrist), och hos barn, kraftigt försämrad till- växt och inlärningssvårigheter. Piskmask tillhör inte de allra farligaste parasiterna, men den drab- bar i princip alltid en mycket stor del av en be- folkning, och dränerar på så sätt hela samhällen på energi och näring. Fyndet indikerar tydligt att de hygieniska förhållandena vid denna tid var bristfälliga även för dem som hade det bra ställt ur ett socioekonomiskt perspektiv. Det är mycket svårt att skydda sig mot smittan utan moderna sanitära strukturer, och framförallt handhygien.
Spolmaskinfektion (Ascariasis) sprids på lik- nande sätt som piskmask, det vill säga huvudsak- ligen via jord gödslad med latrin. Infektionen ger liknande symptom hos både gris och människa, men det är olika arter av spolmask som infekte- rar de olika värdarna. Då spolmasklarverna mig- rerar i kroppen lämnar de ärrbildning i bland annat lever och lungor, vilket kan leda till blod- brist och sekundära infektioner. Stadiet där spol- maskarna migrerar via lungorna ger vanligen andningssvårigheter och astmaliknande besvär, och en typisk blodig hosta. De vuxna maskarna le- ver i tunntarmen där de tar näring från matsmält- ningen. Spolmaskinfektionen i stort ger symptom som hosta, feber, andfåddhet, magsmärtor, och hos barn allmän undernäring. Små barn, som ibland får jord i munnen, drabbas lätt av omfat- tande infektioner med hundratals maskar vilket kan leda till döden.
Brunnens växlande bruk
Brunnen hade tre tydliga lager som bör avspegla olika funktioner, naturliga företeelser eller hän- delser över tid. Anläggandet av brunnen under den absolut sista delen av den förromerska järn- åldern var tydligt kopplad till vattenförsörjning (lager 2). Övergången till en fas av successiv sedi- mentering (lager 1.1) föregicks av att sex ben från häst lades ned samlat mitt i brunnen. Det är svårt att tolka detta på annat vis än att brunnen vid
denna tid slutat att användas som en del i vatten- försörjningen. Någon tid efter att sedimenteringen startat hamnade även en hornkam i botten av brunnen. Sedimenteringslagret täcktes efter en tid av omfattande jordmassor och avfall (lager 1).
Ett sädeskorn i dessa massor daterades till den första halvan av äldre romersk järnålder. Det tydliga inslaget av inälvsparasiter visar att jord med innehåll av latrin och djurdynga tillsammans med avfall från gården dumpats i den tidigare brunnen.
Förekomsten av stora mängder pollen från näckros från övergången mellan lager 2 och 1.1 är betydelsefulla. De representerar en förekomst som inte noterats tidigare i förhistoriska brun- nar. Vår bedömning är att de utgör spår av en mänsklig aktivitet där blommor lagts ned i brun- nen. Främst verkar det ha skett i slutfasen av dess användning som brunn, eller då den precis över- givits. Benen från häst var tydligt placerade i brunnen tillsammans och bör representera en enda handling då brunnen precis tagits ur bruk.
Kammen låg mitt i sedimenteringslagret och rep- resenterar en enda handling då brunnen varit övergiven en kortare tid.
En möjlig händelsekedja är att dessa tre hand- lingar inte alls hänger samman. Istället represen- terar de slumpmässiga dumpningar av blommor, ben och en gammal utsliten kam i en brunn som var på väg att tas ur bruk. Alternativt går det att se dem som medvetna handlingar förenade av ett gemensamt tankesystem, där de kan knytas till brunnens pågående växling i funktion. Vi väljer att gå vidare med den sistnämnda händelseked- jan väl medvetna om att andra kanske föredrar den första.
Förhistoriska konstanter
Gårdens vattenförsörjning är utan tvekan en av de mest centrala och livsviktiga aktiviteterna som bör ha präglat en gård från anläggandet till av- flyttningen. Det finns flera variabler som bör ha tagits hänsyn till; avståndet mellan brunnen och gården samt placeringen av brunnen i förhållan- de till vattenförekomsten är sannolikt några av de viktigaste. Brunnar i östra Mellansverige ver- kar både ha förlagts en bit från gården, cirka 30–
100 meter bort (se t.ex. Göthberg et al. 2014, s.
275; Larsson et al. 2018b, s. 234ff, Larsson et al.
2018a, s. 35f), eller på väsentligt kortare avstånd (ex- empelvis Aspeborg 1999, s. 24; Onsten-Molander red. 2008; Häringe-Frisberg et al. 2007, s. 30;
Lucas & Seiler 2018, s. 50ff). I flera fall verkar de ha placerats i mer låglänta områden eller i slänter.
Detta kan ha gett fördelar sett till markvatten- tillströmning, vilket bör ha gett en högre vatten- förekomst i brunnarna då de sällan grävts så djupt att de nått grundvattennivån i mer vatten- genomsläppliga jordarter (jfr Eriksson 1995, s.
42ff; Ranheden 1995, s. 74f).
Analyser av brunnar i stort (t.ex. Hulth 2013, s. 41f; Göthberg et al. 2014, s. 275; Larsson &
Hamilton 2016, s. 119; Eklund & Wikborg 2017, s. 33; Larsson et al. 2018b, s. 234ff), visar att man ofta har lagt mycket stor omsorg vid att hålla själ- va brunnsnedgrävningen ren från avfall och sam- tidigt underhålla eller gräva om denna. Sannolikt kan även olika täckkonstruktioner ha använts för att undvika att brunnens vattenkvalité försäm- rades. Detta indikerar att det bör ha funnits någon form av gemensamt synsätt kring dricksvattnets kvalité i samhället i stort. Det är inte nödvändigt- vis så att detta berodde på en direkt insikt i att smutsigt vatten var en potentiell smittkälla, det kan lika väl ha haft att göra med att vattnets smak eller utseende tolkades vara en fara för gårdens människor (jfr Douglas 2002).
Förekomsten av hästben, en hornkam och blom- mor från vit näckros i brunnen i Fyrislund tolkar vi som tydliga offerhandlingar. Tydliga offer eller stängningsoffer i brunnar under järnålder före- kommer i förhållandevis få fall och materialen varierar något; från delar av människor till hela keramikkärl (t.ex. Frölund & Larsson 2002, s.
25). I gruppen av brunnar med offer förekommer också möjliga hästoffer under järnålder (t.ex. Brink 2009, s. 13, 84; Carlie & Lagergren 2014, s. 28f;
Larsson et al. 2018b, s. 80). Mer vanligt är dock att hästben påträffas vid undersökningen av brunnsfyllningen utan att man reflekterat över om att det kan röra sig om ett offer. Detta kan sannolikt tillskrivas att benen inte kommit sam- lat, eller att man inte noterat var benen påträffats i fyllningen, vilket gör det svårt att bedöma om det rör sig om en utdragen sekvens av avfalls- dumpning eller en specifik handling. Oavsett ver- kar dock hästben vara förhållandevis vanliga i brunnsfyllningar och redan vid en översiktlig
genomgång av djurben från järnåldersundersök- ningar i Uppland verkar hästben i brunnar vara relativt vanliga i jämförelse med till exempel av- fallsgropars eller avfallslagers innehåll.
Hästoffer finns även i mer renodlade kult- miljöer som exempelvis mossar, där Skedemosse på Öland utgör det mest distinkta jämförelseob- jektet (Hagberg 1967; Monikander 2010). Häs- ten har under järnålder ansetts ha haft tydliga kopplingar till gudavärlden och dödsriket samt har ofta varit centrala i rituella festligheter inom skeid-traditionen. (Nordberg 2004, s. 252ff; Kaliff
& Oestigaard 2020, s. 183ff). Samtidigt bör häs- ten också ha varit ett betydelsefullt djur då det ut- gjort en viktig komponent både i samfärdsel, trans- porter och statusyttringar. Sammantaget medför detta att hästen bör ha varit ett lämpligt status- fyllt djur att offra vid ceremonier i samband med exempelvis kommunionsmåltider, olika blot eller vid stängningsceremonier.
Skäggkammen är istället ett mycket person- ligt offer och kan ha varit kopplad till en specifik individ vid gården. De stora blommorna av vit näckros är bland de största blommorna som före- kommer i vild svensk flora, det är knappast en slump att den har valts för ändamålet. Detta offer kan ha innehaft en djup symbolik då de är en av få blommor som växer i vatten och rent bok- stavligt har varit förankrade i bottnen eller som man kanske såg det, dödsriket.
Behovet av denna typ av stängningsritualer, offer eller symboliska begravningar var förmod- ligen stort i det s.k. genuint religiösa samhället under förhistorisk tid (jfr Kaliff 2007, s. 15ff;
Kaliff et al. 2014; Artursson et al. 2017, s. 97ff;
Kaliff & Oestigaard 2020, s. 215ff). I det aktuella fallet kan grävandet av brunnen kanske också ansetts ha skapat en kommunikationskanal med den andra sidan. En sådan händelse kan sanno- likt både ha betraktats som en stor möjlighet sam- tidigt som den också kunnat utgöra en lika stor eller större fara för gården om den inte hantera- des rätt. Kanske är det så här som vissa stäng- ningsoffer bör betraktas, det var viktigt att kom- munikationskanalen till underjorden/dödsriket stängdes igen och då har hästen eller delar av hästen samt andra symboliskt laddade föremål offrats/begravts för att säkerställa detta.
Avfallsdeponering i brunnar som tagits ur bruk
verkar ha varit en allmän företeelse under brons- och järnålder. Då brunnsfyllningar studeras i ett större sammanhang i östra Mellansverige blir det tydligt att skärvsten och träkol följt av obrända ben, bränd lera och keramik utgjort huvuddelen av avfallsmaterialet, precis som i Fyrislund. I vo- lym dominerade dock skärvstenen nästan helt i de undersökta brunnarna (t.ex. Andersson et al. 1994, s. 146ff, 238ff; Annuswer 1998, s. 31ff; Eriksson &
Anund 1998, s. 258ff; Wilson et al. 1998, s. 142;
Aspeborg 1999, s. 24ff; Frölund & Larsson 2002, s. 27ff; Ullén 2003; Frölund & Schütz 2007, s. 70, 128f; Seiler & Östling 2008, s. 142; Larsson &
Englund 2016, s. 36f; Larsson & Hamilton 2018;
Larsson 2020; Larsson & Lingström manus). Det är också tydligt att de övre lagren oftast hade en väsentligt mörkare och humösare karaktär än bottenlagren, vilket troligen avspeglar att man även stjälpt ned organiskt avfallsmaterial av olika slag. Här gav parasitanalysen i brunnen från Fyris- lund en viktig ingång, då den pekar ut djurdynga och latrin som starka kandidater till vilka organ- iska material det kan ha rört sig om, men även vissa analyser av makrofossilt material samt före- komster av koproliter har pekat i samma riktning (Nordin 2014, s. 48; Larsson et al. 2018b, s. 200).
Sammantaget hade avfallsdepositionen i brun- narna en tydlig hushållskaraktär där härdrens och hushållsavfall kan ha dumpats tillsammans med latrin eller jordblandad latrin (se t.ex. Heim- dahl 2012).
Förekomsten av inälvsparasiter i brunnsfyll- ningen i Fyrislund är en startpunkt för att disku- tera till exempel latrin- och gödselhantering samt hälsotillstånd i gårdsmiljön. När det gäller miss- tänkta avträdens placering i förhållande till går- den finns enstaka djupa gropar som bedömts som möjliga exempel från järnålder (t.ex. Häringe- Frisberg et al. 2007, s. 30f; Larsson et al. 2018b, s.
245). Att latrinerna över tid flyttats ut från går- darna har tidigare diskuterats som en reaktion på ett ökande befolkningstryck och ett minskande avstånd mellan gårdar i den pågående bybild- ningsprocessen (Östling & Larsson 2007). De hittills analyserade latrinkontexterna från järn- ålder indikerar dock att både latrinmaterial och djurdynga framför allt har använts för att gödsla odlingsjordarna. På så vis har troligen endast mer sällan djupa latringropar behövts, bara uppsam-
lingsplatser för allt träck. Detta kan förklara var- för så relativt få djupa gropar visat sig vara just latringropar i samband med arkeologiska under- sökningar. Här blir till exempel de mer grunda och flacka groparna i kanten av gårdsmiljöerna av stort intresse, möjligen har vissa av dem utgjort lämpliga platser för gödselstackar/latriner i nära anslutning till odlingarna.
Det är sannolikt att de flesta människor un- der järnåldern har varit infekterade av parasit- sjukdomar en eller flera gånger under sina liv. Sett till smittvägarna för dessa parasiter, med latrin- gödslade odlingsjordar och öppna avträden, är det dock högst sannolikt att de varit ett permanent inslag i gårdsmiljön. Att samma bör ha gällt för en stor del av järnålderns gårdsmiljöer är högst troligt, särskilt vad gäller piskmask- och spolmask- infektioner som vi sett associeras starkt med just tätbefolkade agrara kulturer. Det är än så länge relativt okänt exakt hur dessa sjukdomar påver- kat människors liv under förhistorisk tid, men troligen har parasiterna haft en märkbar inver- kan på människors allmänna hälsotillstånd, och deras syn på sjukdom och hälsa (se Mitchell 2017).
Att befolkningen redan från unga år varit kon- tinuerligt utsatt för allmänt försvagande sjukdo- mar, kan exempelvis ha gjort missväxtår eller oli- ka andra farsoter allvarligare för många i samhäl- let. I den tamdjursintensiva miljön, där man över tid sannolikt också haft ett behov av en allt mer samfälld boskapsdrift, kan naturligtvis samma sak ha gällt för boskapens överlevnad under år med torka eller utbrott av andra typer av djurrelate- rade sjukdomar.
De företeelser som brunnen ger ett samman- satt exempel på, kan betraktas som konstanter i järnålderssamhället. Lösningar på gårdens vatten- försörjning och avfallshantering, återkommande offer av djur och föremål, en kontinuerlig påver- kan på den omgivande naturmiljön samt stän- digt närvarande parasitinfektioner, bör ha till- hört vardagen på många, om inte alla, gårdar.
Avslutande reflektioner
I ett förhistoriskt perspektiv framstår brunnar som konstruktioner med ett mångfacetterat och varaktigt bruk. De har med stor sannolikhet haft en speciell status inom gården då de på ett sätt har utgjort grunden för livsmiljön i form av en
dricksvattenkälla. Som vi sett har brunnen i land- skapet förmodligen också fungerat som en lämp- lig offerplats, då den eventuellt utgjort en form av störning i den kosmologiska väven. Den mind- re offergåvan i brunnen som markerar slutet på brunnens användning kan förmodligen ses som ett led i lagandet av denna reva. De små offer- gåvorna av blommor, ben från häst och en skägg- kam ska således förmodligen ses som stängnings- offer. Det blir samtidigt också ett offer som för- rättas i skarven mellan vatten och ett påfyllande av jord (avfall), två av de centrala kosmologiska elementen (Kaliff 2007). Det är troligt att offret har betraktats som tillräckligt för att stänga brun- nen på ett rituellt plan, eftersom själva det fysiska igenfyllandet genom avfallsdumpning och erosion kan ha tagit relativt lång tid.
Förekomsten av lämpligt analysmaterial i brun- nar är en viktig kunskapskälla för tolkningen av det förhistoriska samhället, inte minst genom brun- nens i många fall välbevarade organiska material.
Förhållandevis få förhistoriska brunnar med rikt arkeologiskt fyndmaterial har analyserats på lik- nande sätt som den aktuella brunnen. Detta kan vara en del av förklaringen till att det rapporte- rats så pass lite om t.ex. förhistorisk hantering av blommor i samband med brunnar. I framtiden kan förhoppningsvis liknande typer av brukslager och bottenlager från brunnar i större utsträckning undersökas med pollenanalys, vilket kan öppna för ny kunskap om bland annat profan och rituell växthantering i det förhistoriska samhället.
Parasitsjukdomar inom boskapsstocken och hos människorna i järnålderns bygemenskaper bör ha varit vanliga. Det är möjligt att infektions- sjukdomar i allmänhet och ett ständigt käm- pande mot entropi kan ha utgjort en viktig kon- stant i det allt mer tättbefolkade järnålderssam- hället. Samma gäller för ett allt hårdare betes- tryck och kontinuerligt ökande virkesbehov som påverkat den omkringliggande naturmiljön allt mer och kanske också krävt ökande samfällda insatser under de senare delarna av järnålder.
Möjligen är det så att den långsamma över- gången från enskilda gårdar i stora omfattande byliknande gårdsgemenskaper under förromersk och äldre romersk järnålder till framväxten av allt mer tätbefolkade och samfällda byar, med start under yngre romersk järnålder och folkvandrings-
tid, även har utgjort en period av omfattande och ökande smittspridning mellan människorna i gårdarna. Man kan ställa sig frågan om detta i så fall inneburit en påverkan på hur den sena by- bildningen tett sig och om det redan under för- historisk tid kanske funnits ett ökande behov av att styra upp hur hanteringen och insamlingen av exempelvis latrin, gödsel och avfall utförts för att kontra effekterna av smittspridningen. En ökad användning av parasitanalyser inom arkeologin, företrädesvis inom flera olika kontexter i den för- historiska gårdsmiljön, kan tveklöst ge fördjupad kunskap kring dessa frågor.
Referenser
Andersson, K., Biwall, A., Frölund, P., Holm, J., Ros- borg, B., Waks, G. & Wrang, L., 1994. Tibble – bebyggelse och gravar i norra Trögden. Riksantik- varieämbetet, UV Uppsala, rapport 1994:52.
Annuswer, B., 1998. Järnåldersbebyggelse – Järnvägs- bygge: Spår vid Borgby. Riksantikvarieämbetet, UV Uppsala, rapport 1997:50.
Artursson, M., Björck, N., Kaliff, A., Larsson, F. &
Mattes, J., 2017. Att leva med anfäder och gudar – religion, kosmologi och kult 1100–0 BC. Arturs- son, M., Kaliff, A. & Larsson, F. (red.). Rasbobygden i ett långtidsperspektiv 1100 BC till 1100 AD – kontinu- itet och förändring. Uppsala.
Aspeborg, H., 1999. Västra Skälby: Arkeologisk undersök- ning.Riksantikvarieämbetet, UV Uppsala, rapport 1997:56.
Berglund, B. E. & Ralska-Jasiewiczowa, M., 1986. Pol- len analysis and pollen diagrams. Berglund, B. E.
(red.) Handbook of Holocene palaeoecology and palaeo- hydrology.Chichester.
Bergman, J., 2012. Den sista fjärden – en pollenana- lytisk undersökning från fornsjön Bokaren. Aspe- borg, H. & Seiler A. (red.). Järnålder i Rasbo – aktörer, livsmiljöer och hantverk.UV Rapport 2012:160.
Bergman, J., Ekblom, A. & Magnell, O., 2018. Med landet i centrum – boskap, åkerbruk och landskap.
Beronius Jörpeland, L., Göthberg, H., Seiler, A., Wikborg, J. (red). at Upsalum – människor och land- skapande: Utbyggnad av Ostkustbanan genom Gamla Uppsala. Arkeologerna, Statens historiska museer, rapport 2017:1_1.
Bergman, J., 2018. Stone age disease in the north – Human intestinal parasites from a Mesolithic burial in Motala, Sweden. Journal of Archaeological Science 96:26–32.
Brink, K., 2009. Fredriksberg: Från stenålder till järn- ålder inom Oxie 1:5. Malmö museer, Arkeologien- heten, rapport 2009:031.
Carlie, A. & Lagergren, A., 2014. Lindängelund 1: Be- byggelse och offerplats från yngre stenålder, bronsålder, järnålder samt vikingatid/tidig medeltid.Riksantik- varieämbetet, UV Rapport 2014:36.
Douglas, M., 2002. Purity and danger. New York.
Ekblom, A. & Bergman, J., 2017. Växtfynd – makrofos- sil och pollenanalys. Utbyggnad av Ostkustbanan genom Gamla Uppsala. Arkeologerna, Statens his- toriska museer, rapport 2017:1_14.
Ekholm, G., 1944. Uppländska gravfält från äldre järnåldern. Fornvännen 39:83–110.
Eklund, S. & Wikborg, J., 2017. Hallar och grophus i Malma: Boplatslämningar från yngre järnålder i Upp- land.SAU, rapport 2016:15.
Eriksson, T., 1995. Gårds- och utmarksbrunnar på Håbolandet. Ullén, I., Ranheden, H., Eriksson, T.
& Engelmark, R. (red.). Om brunnar: Diskussion kring brunnar på Håbolandet. Stockholm.
Eriksson, T. & Anund, J., 1998. Boplatser och gravar på Håbolandet.Riksantikvarieämbetet, UV Uppsala, rapport 1997:32.
Fagerlund, D. & Lucas, R., 2009. Slavsta – romartida bebyggelse och vikingatida kult: Arkeologisk undersök- ning 2005. Upplandsmuseet, rapport 2009:01.
Foreyt, W. J. 2001. Veterinary parasitology reference manual.
5 ed. Ames. Iowa.
Frölund, P. & Larsson L.-I., 2002. Skämsta: Bosättning och gravar i norra Uppland. Riksantikvarieämbetet, UV Uppsala, rapport 1997:67.
Frölund, P. & Schütz, B., 2007. Bebyggelse och brons- gjutare i Bredåker & Gamla Uppsala. Upplandsmu- seet, rapport 2007:03.
Göthberg, H., 2007. Kumla: Bosättning och djurhållning under äldre järnålder: Arkeologisk undersökning. Upp- landsmuseet, rapport 2007:15.
Göthberg, H., Frölund, P. & Fagerlund, D., 2014. Gam- la Uppsala – åter till Berget: Om undersökningen av en förtätad bosättning från äldre järnålder med begrav- ningar från äldre bronsålder till romersk järnålder.
Upplandsmuseet, rapport 2014:16.
Hagberg, U.-E., 1967. The Archaeology of Skedemosse I–II. Stockholm.
Hed Jakobsson, A., Lindblom, C. & Sillén, P., 2019.
Husfruar, bönder och odenkrigare – Kumla i östra Fyris- lund från romersk järnålder till vikingatid. Arkeologi- konsult, rapport 2019:2901/3042.
Heimdahl J., 2012. Bilaga 6, Makrofossilanalys. Sköld, K. (red.). En gård från yngre järnålder i Valla. Riksan- tikvarieämbetet UV rapport 2012:73.
Heimdahl, J. & Bergman, J., 2016. Bilaga 6, Parasit- analys. Nordström, A. & Lindeblad, K. (red.). Båt- hus, stadsgårdar och stadsliv i Nyköping 650–1700.
Arkeologerna, Statens historiska museer, rapport 2016:77.
— 2017. Bilaga 3, Arkeobotaniska analyser. Öbrink, M. & Rosén, C. (red.). Stadsgård 1–4: Gata A och B samt vretar. Nya Lödöse, rapport 2017:1.
Hennius, A. (red.), 2012. Äldre järnålder i Danmarks socken – sex boplatser vid Säby. Upplandsmuseet, rap- port 2012:15.
Hennius, A., Sjöling, E. & Prata, S., 2016. Människor kring Gnistahögen: Begravningar från vendeltid, vikingatid och tidig medeltid.Upplandsmuseet, rap- port 2016:10.
Hulth, H., 2013. Att återvända: Arkeologi i olika skeden från Södra Gärdet i Ultuna. SAU rapport 2013:6.
Häringe-Frisberg, K., Larsson, F. & Seiler, A., 2007.
Lövstaholm: Boplatslämningar från yngre bronsålder–folkvandringstid utmed Samnan. Riksan- tikvarieämbetet, UV GAL, rapport 2007:1.
Jonsell, L. (red.), 2010. Upplands flora. Uppsala.
Kaliff, A., 2007. Fire, water, heaven and earth: Ritual practice and cosmology in ancient Scandinavia: an Indo- European approach.Stockholm.
Kaliff, A., Artursson, M. & Larsson, F., 2014. Arkeolo- giska perspektiv på bronsålderns materiella och ickemateriella värld. Larsson, F. (red.) Skeke – gudar, människor och gjutare. Rituella komplex från brons- ålder och äldre järnålder samt en höjdbosättning från yngre järnålder med gjuteriverkstad: Utbyggnad av väg 288, sträckan Jälla–Hov. Riksantikvarieämbetet, UV Rapport 2014:53.
Kaliff, A. & Oestigaard, T., 2020. The Great Indo-Euro- pean Horse Sacrifice. 400 Years of Cosmological Continuity from Sintashta and the Steppe to Scan- dinavian Skeid. Uppsala Universitet, Opia 72. Upp- sala.
Lagerås, P., 2000. Gravgåvor från växtriket. Lagerås, P. (red). Arkeologi och paleoekologi i sydvästra Små- land.Stockholm.
Larsson, F. & Englund, M., 2016. Nyby – att bryta ny bygd: Ombyggnad av väg 288 mellan Hov och Alunda.
Arkeologerna, Statens historiska museer, rapport 2016:90.
Larsson, F. & Hamilton, J., 2016. Nabor och samfälldhet vid det förhistoriska Rörby. Arkeologerna, Statens historiska museer, rapport 2016:50.
— 2018. De förhistoriska gårdarna vid Ribby ängar.
Arkeologerna, Statens historiska museer, rapport 2018:32.
Larsson, F., Lindberg, M. & Englund, M., 2018a. Bo- platser från järnåldern i Svanbys och Bäggebys omland.
Arkeologerna, Statens historiska museer, rapport 2018:45.
Larsson, F., Lingström, M. & Sjölin, M., 2018b. Driv- krafter och allianser i Fyrislund. Arkeologerna, Sta- tens historiska museer, rapport 2018:86.
Larsson, F., 2020. Gårdslämningar i nordvästra Skälby:
Hus, brunnar och aktivitetsytor från förromersk och romersk järnålder. Arkeologerna, Statens historiska museer, rapport.
Larsson, F. & Lingström, M., manus. Gårdar och åkrar i norra Skälby. Arkeologerna, Statens historiska mu- seer, rapport.
Larsson, M., Lagerås, P. & Bergman, J., 2018c. Bilaga 5, Östra Fyrislund – Arkeobotanisk och arkeopar- asitologisk analys. Larsson, F., Lingström, M. &
Sjölin, M. (red.). Drivkrafter och allianser i Fyrislund.
Arkeologerna, Statens historiska museer, rapport 2018:086.
Lucas, M. & Seiler, A., 2018. Järnåldersmänniskorna – bland gårdsinvånare och begravda. Beronius Jörpe- land, L., Göthberg, H., Seiler, A., Wikborg, J. (red).
at Upsalum – människor och landskapande: Utbyggnad av Ostkustbanan genom Gamla Uppsala. Arkeologer- na, Statens historiska museer, rapport 2017:1_1.
Lundström, Å., 1991. 101 kammar från romersk järnålder i Sverige: Ett försök till kamkrono logi. Uppsats i påbygg- nadskurs i arkeologi vid Stockholms universitet.
Mitchell, P. D., 2017. Human parasites in the Roman World: Health consequences of conquering an empire. Parasitology 144 (1):48–58.
Monikander, A., 2010. Våld och vatten: Våtmarkskult vid Skedemosse under järnålder.Stockholm.
Nordberg, A., 2004. Krigarna i Odins sal: Dödsföreställ- ningar och krigarkult i fornnordisk religion.Stockholm.
Nordin, P., 2014. Strategiska bosättningar vid Syrahålasun- det: Avtrycken efter sju långhus från yngre stenålder och sex hus från brons- och järnålder på södra Hisingen i Göte- borg.Riksantikvarieämbetet, UV rapport 2014: 153.
Onsten-Molander, A. (red.), 2008. Skälby. Bilden av byn växer fram. SAU Rapport 14. Uppsala.
Qviström, L., 2007. Skogen, veden och virket: Virkes- val i byggnader från järnålder och medeltid. Göth- berg, H. (red.). Hus och bebyggelse i Uppland: Delar av förhistoriska sammanhang.Uppsala.
Ranheden, H., 1995. Järnåldersbrunnen i Skälby. Ullén, I., Ranheden, H., Eriksson, T. & Engelmark, R. (red.).
Om brunnar: Diskussion kring brunnar på Håbolandet.
Stockholm.
Reinhard, K. J. & Araújo, A., 2008. Archaeoparasitol- ogy. Pearsall, D. (ed.). Encyclopedia of Archaeology.
New York.
Roepstorff, A. & Pearman, M. 2005. Parasitter. Iver- sen, M., Robinson, D. E., Hjermind, J. & Chris- tensen C. (eds.). Viborg Søndersø 1018–1030: Arkæo- logi og naturvidenskab i et værkstedsområde fra vikinge- tiden. Højbjerg.
Seiler, A., 2016. Hjälmen från Inhåleskullen i Dan- marks socken och det vendeltida följesystemet. Forn- vännen111:1–6.
Seiler, A. & Appelgren, K., 2012. Inhåleskullen – ett mångtydigt gravfält från yngre bronsålder–äldre vikinga- tid. Riksantikvarieämbetet, UV Rapport 2012:158.
Seiler, A. & Östling, A., 2008. Bönder, stormän och brons- gjutare: Senneolitikum, bronsålder, järnålder och his- torisk tid vid Skuttunge kyrka. Riksantikvarieämbetet, UV Uppsala rapport 2008:25.
Ullén, I., 2003. Bronsåldersboplatsen vid Apalle i Uppland.
Riksantikvarieämbetet, UV Uppsala, rapport 1997:
64.
