Svensk Botanisk Tidskrift: Volym 107: Häfte 6, 2013

Taggsallat ökar mest Tallnaturskogen – hotad och missförstådd

Norna

Nornan Calypso bulbosa är en ömtålig och sällsynt uppen­

barelse i gammelskogen.

Den mytomspunna orkidén blommar tidigt, redan från mitten av maj till midsommar.

Växtens enda blad vissnar i juli

men ersätts på sensommaren av ett nytt som övervintrar.

Norna hittas från Dalarna och norrut i frisk eller fuktig, mossrik barrskog. Växtplatsen utgörs nästan alltid av en slutt­

ning med rörligt markvatten.

Nornan är som alla orkidéer fridlyst i hela landet.

Läs om en av våra läsares möte med nornan på sid. 359.

foto: Margareta Edqvist, nära Järvfallet i Skellefteälven 2 juni 2013.

Volym 107: Häfte 6, 2013

Svenska Botaniska

Föreningen

Svensk Botanisk Tidskrift 107(6): 305–368 (2013)

Svensk

Botanisk Tidskrift

Nya arter och namn

344 Gammelekslaven kommer att bli svå- rare att hitta om våra gamla ekar försvinner och det inte finns några yngre ekar som kan ta över.

322 Taggsallat är en växt på stark frammarsch i Sverige idag. Effektiv spridning och fler skräpmarker är två av förklaringarna.

350 Snömärkeslaven trivs inte längst ner på fjäll- björkarna. Vad beror det på?

329 Guldazalea

Rhododen- dron luteum, en sydösteuropeisk art som naturaliserat sig på ett par platser i Skåne. Läs mer om nya arter och namn i sjunde delen av Thomas Karlssons serie.

354 Det var Gunnar Björkman som först fann blekgentia- nan i Sverige. Ett annat av hans fynd förevigades av Torsten Höjer under deras expedition till Lule lappmark 1924.

innehåll

foto: Åke Svensson foto: Einar Timdal

foto: Hans Rydberg foto: Anton Sunnergren

foto: Rikard Anderberg. teckning: Torsten Höjer.

våra regionala föreningar

Föreningen bildades 1 maj 1857 som Värm- lands Naturhistoriska Förening. Vårt nuva- rande namn antogs 1988.

Föreningens syfte är att främja utforskandet av den värmländska floran, att bevara skydds- värda arter och biotoper samt att skapa kon- takt mellan botaniskt intresserade och sprida kunskap om Värmlands flora. Förutom inven- teringsprojektet har föreningen också träffar med föredrag och artbestämning.

Under de senaste tio åren har en orga- niserad floraväktarverksamhet utvecklats i samarbete med länsstyrelsen. Föreningen är också remissinstans i frågor om bland annat reservatsbildning.

Projekt Värmlands Flora

Sedan början av 1980-talet pågår en inven- tering av landskapets flora. Arbetet har skett med ett urval pilotrutor (109 st ekonomiska kartblad, 5 × 5 km) som totalinventerats medan övriga kartblad inventerats efter möj- lighet och intresse (idag är 560 kartblad inventerade av totalt cirka 925). År 1994 presenterades ett ”halvtidsresultat” i ett spe- cialnummer av Värmlandsfloran.

Inventeringarna börjar nu närma sig slut- fasen och vår databas innehåller bortåt 580 000 fynduppgifter. Arbetet med att pro- ducera själva landskapsfloran har påbörjats under de senaste åren.

Värmlandsfloran

Vår tidskrift startade 1986 och kommer ut med 2–3 nummer per år. Här presenteras fortlöpande resultaten från enskilda och gemensamma inventeringar. Andra artiklar behandlar bland annat floran i Värmland ur olika aspekter, floraväkteri, redovisningar av äldre inventeringar och en hel del annat.

Böcker

Under inventeringsperioden har hittills utkom- mit två kommunfloror (Karlskoga och Munk- fors) som getts ut av medlemmar i föreningen.

Dessutom har en kommenterad nyutgåva av Lars Magnus Larssons ”Värmlands Bergslags Flora” publicerats.

Värmlands Botaniska Förening

Kontaktinformation

Kontaktperson Owe Nilsson, Karlskoga (owe.kga@telia.com)

Värmlandsfloran Per Larsson, Arvika (perclarsson@hotmail.com)

Medlemskap 100 kr per år, familjeavgift 125 kr.

Plusgiro 7 66 56-8.

Vår tidskrift Värmlands- floran redovisar invente- ringsresultat och flora- väktarverksamhet samt presenterar olika artiklar om botanik med fokus på Värmland.

Lunchpaus på Svinön vid inventering av Lurö skär- gård i Vänern, ett område med många speciella växter, insekter och fåglar.

i korth et – viktigt att veta

foto: Per Larsson

conte nts

Svensk Botanisk Tidskrift

Volym 107: Häfte 6, 2013

Artiklar Tallnaturskogen i nytt ljus Oldhammer, B & Kirppu, S 308

Taggsallat – en art under spridning Rydberg, H 322

Nya namn på nordiska växter. 7. Sandelträds- växter–aukubaväxter Karlsson, T 329

Brist på gamla ekar hotar lavar Johansson, V., Ranius, T.

& Snäll, T 344

Att leva tillsammans på en fjällbjörk Sonesson, M 350

Gunnar Björkman och hans expedition till Lule lappmark 1924 Backéus, I 354

Möte med nornan Andrén-Sandberg, Å 359 Rolf Santesson – med lavar som specialitet

Moberg, R 362

Böcker Margaretas böcker 364

Växterna vet mer än du tror! 366

Föreningsnytt Ledare: Sverige och skogsbruket 307 Kallelse till SBF:s årsmöte 368

Föreningskonferens 8–9 mars i Uppsala 368

Föreslå kandidater till Guldluppen! 368

Old-growth Pinus sylvestris forests are rapidly disappearing in Sweden. Oldhammer & Kirppu; p. 308. • Lac- tuca serriola on the increase in Sweden. Rydberg; p. 322. • Novelties in the flora of Norden. 7. Santalaceae–

Garryaceae. Karlsson; p. 329. • Old oaks and lichens. Johansson, Ranius & Snäll; p. 344. • Niche separation of two lichens on Arctic downy birch. Sonesson; p. 350. • Gunnar Björkman’s expedition to Swedish Lapland in 1924. Backéus; p. 354. • I met Calypso bulbosa. Andrén-Sandberg; p. 359. • Rolf Santesson in memoriam.

Moberg; p. 362.

Svensk Botanisk Tidskrift

Svensk Botanisk Tidskrift publicerar original arbeten och översikts- artiklar om botanik på svenska. I första hand trycks kortare artiklar av nationellt och nordiskt intresse. Tidskriften utkommer fem gånger om året och omfattar totalt cirka 350 sidor.

Ägare Svenska Botaniska Föreningen. © Svensk Botanisk Tidskrift respektive artikel författare och fotograf har upphovsrätterna. Publice- rade fotografier kan komma att åter användas i tidskriften eller på webb- platsen.

Ansvarig utgivare Ordföranden i Svenska Botaniska Föreningen, Stefan Grundström (stefan.grundstrom@hotmail.com).

Redaktör Bengt Carlsson

c/o Uppsala universitet, Norbyvägen 18 D, 752 36 Uppsala.

Tel: 018-471 28 72, 070-958 10 90.

E-post: bengt.carlsson@sbf.c.se

Instruktioner till författare finns på föreningens webbplats (www.

sbf.c.se). Kan även fås från redaktören.

Priser Prenumeration på tidskriften ingår för privatpersoner i medlems- avgiften. Prenumerationspris för institutioner och företag är det samma som medlemsavgiften för privat personer. Se vidare under medlemskap.

Enstaka häften 75 kr, vid köp av fler än 25 häften är priset 25 kr styck.

Häften äldre än två år kostar 10 kr.

General register för 1987–2006: 100 kr.

Äldre register: 30 kr styck. Porto tillkommer.

Beställningar av prenumerationer och gamla nummer av tid skriften görs från föreningskansliet (se adress nedan).

PlusGiro 48 79 11-0 Tryck och distribution:

Exakta, Malmö.

Svenska Botaniska

Föreningen

Svenska Botaniska Föreningen Svenska Botaniska Föreningen, c/o Uppsala univer sitet,

Norbyvägen 18 D, 752 36 Uppsala.

Kansliansvarig Maria Redin

Telefon: 018-471 28 91, 072-512 10 41 E-post: maria.redin@sbf.c.se

Webbplats: www.sbf.c.se

Medlemskap 2014 (inkl. tidskrifter) 340 kr inom Sverige (under 25 år 100 kr), 435 kr inom Norden och övriga Europa, och 535 kr i resten av världen. Familjemedlemskap utan tidskrift 50 kr.

i s s n 0039-646x, u ppsala 2013

omslagsbild Bränn- vinsberget i Rättviks kommun på Sveaskogs mark. Området är akut avverkningshotat, trots förekomst av 40 signal- arter varav 26 rödlis- tade.

Läs mer om hur de sista tallnaturskogarna underskattas och miss- förstås av skogsbolag och myndigheter i artikeln av Bengt Old- hammer och Sebastian Kirppu på sid. 308.

foto: Sebastian Kirppu oktober 2012.

Vol 107: Häfte 6, 2013

307

Sverige och skogsbruket

^ledare

I det här numret av SBT finns bland annat artiklar om den svenska skogen och bristen på naturskogar och gamla träd. Det industriella skogsbruket i Sverige har så till den grad utarmat

skogslandskapet att det nu bara återstår fragment av naturlig skog.

Det finns dock vissa positiva tecken då det gäller naturvårdshänsyn i skogsbruket.

Andelen lövträd i skogen ökar och andelen död ved ökar faktiskt också, men bristen på gamla träd och död ved av grövre dimensio­

ner är skriande och de kvarvarande natur­

skogsfläckarna är mycket fragmenterade.

Nästan all brukad skog har övergått från kontinuitetsskogsbruk till trakthyggesbruk.

Vi har en miljöbalk i Sverige som inne­

bär att alla verksamheter som påverkar miljön ska vara föremål för prövning och löpande tillsyn – detta borde faktiskt gälla även skogsbruket. Om en ny väg eller en vindkraftspark ska byggas skrivs miljökon­

sekvensbeskrivningar och omfattade samråd sker med de närboende.

När det gäller skogsbruket beak­

tas inte miljö­

balken, då anses det att enbart skogsvårdslagen gäller och där finns inga krav på samråd eller miljökonsekvens­

beskrivningar.

Stora delar av den omgivande

skogen kring en by eller ett samhälle kan avverkas på några dagar utan att de boende vet någonting. Hela närmiljön med dess flora och fauna förändras för alltid.

Sverige har undertecknat Århuskon­

ventionen om allmänhetens tillgång till information i beslutsprocesser i miljöfrågor.

Tyvärr lever inte Sverige upp till Århuskon­

ventionen då skogsbruket inte omfattas av bestämmelserna i konventionen.

Inte heller den europeiska landskaps­

konventionen som handlar om att stärka allmänhetens och lokalsamhällets delaktig­

het i förvaltningen av landskapet – och som Sverige har ratificerat – har förändrat skogs­

bruket sätt att arbeta. Det ser bra ut att underteckna internationella konventioner men det är svårt att leva upp till dem.

Jag tycker det är självklart att även skogs­

bruket som är vår mest landskapstäckande miljöstörande verksamhet ska ha en sådan samrådsplikt med dem som är närmast berörda och att det dessutom görs miljö­

konsekvensbeskrivningar på en rimlig nivå.

stefan grundström

foton: Sebastian Kirppu

Tallnaturskogen i nytt ljus

BENGT OLDHAMMER & SEBASTIAN KIRPPU

N

cerades efter veckan skriver Mats Karström och Sonja Kuoljok (2012) att

Den här typen av tallskogar med trädkontinuitet avverkas idag i rask takt. Skogsstyrelsen klassar inte skogarna som nyckel­

biotoper, inte ens när ett 20­tal rödlistade svampar kan påvisas.

De miljöcertifierade markägarna klassar dem inte heller som skyddsvärda. Även skogsgödsling är ett stort miljöproblem.

Denna, av både myndigheter och markägare, styvmoderliga behandling av dessa uråldriga tallskogar är en nationell skam.

Tallskogens naturvär­

den är underskattade av såväl biologer som skogsbrukare, och där­

för allvarligt hotade.

figur 1. En tallnaturskogsmiljö som få tycker är skyddsvärd.

Men vid närmare granskning är den olikåldrig med gamla träd och död ved med flera rödlistade arter. – Dalsvallen, Härjedalen (idag avverkad).

foto: Sebastian Kirppu.

Pine stands like this one may look unspectacular but often contain old trees, dead wood and many red-listed species.

Oldhammer & Kirppu: Tallnaturskog 309

Även längre ner i Sverige utbreder sig stora områden med tall­

skog. I Dalarna är bilden likvärdig med Jokkmokk (Oldhammer m.fl. 2010, Sahlin 2010, 2013).

Flera tallskogar med 10–20 rödlistade arter har avverkats sista tiden bara i Mora kommun och i det område som fått namnet Vildmarksriket (Kirppu och Oldhammer 2010). Ytterligare sko­

gar är bandade för avverkning, trots att markägaren vet att de är värdefulla. När detta skrivs har samma markägare, Bergvik Skog AB (StoraEnso och Korsnäs), precis fått en varning av certifiera­

ren för att ha avverkat mer än 150 tallar på 200–330 år i Venjan i Mora kommun.

Skogsstyrelsen i Mora har lämnat avverkningsråd i en tallskog vid Östra Värmderåsen i Orsa som har minst 54 rödlistade arter och signalarter, och tallar på 250–350 år. Naturvårdsverket och Länsstyrelsen har tills vidare lyckats stoppa Orsa besparings­

skogs planer och förordar reservat (till vilket det inte finns pengar i nuläget…). Trots information om naturvärdena i ett tidigt skede skulle skogen ändå kalavverkas, och det var inte tal om att skydda miljön frivilligt (Oldhammer 2013).

Ja, så här skulle vi kunna fortsätta sida upp och sida ner. Men fler exempel torde inte behövas. Så här kan vi inte ha det längre!

Nya kunskaper

Striden om de sista skyddsvärda och oskyddade procenten av våra tallnaturskogar har ökat våra kunskaper om dem. Den här artikeln ska ses som en mycket översiktlig orientering i ämnet med betoning på tallnaturskogens ekologi norr om den biolo­

figur 2. Olikåldrig, flerskiktad tallnaturskog med död ved.

Sådana här skogar avverkas idag på löpande band av skogsbruket, även av miljö- certifierade markägare. Virket säljs som kommande från ett ansvarsfullt och skonsamt skogsbruk, vilket är att lura konsumenterna. – Tallnatur- skog utanför Nordsjöskogens naturreservat, Hagfors kom- mun.

foto: Sebastian Kirppu.

Many biologically valuable pine stands are cut down today, even though the landowners are environmentally certified.

giska norrlandsgränsen. Att den har kraftig slagsida åt Dalarna beror helt enkelt på att det är våra hemmamarker. Situationen är dock likadan i alla områden där det finns tallnaturskog. Vi kom­

mer inte att beröra tallmiljöer i södra Sverige, även om det finns fantastiska sådana på exempelvis Gotland och Gotska Sandön.

De flesta som läser detta har förmodligen förutfattade meningar om glesa och magra tallmarker som både artfattiga och allmänt tråkiga. Det är fel, och beror sannolikt på att de flesta aldrig gått i en tallnaturskog värd namnet utan bara sett tallmono kulturer, i värsta fall genom bilrutan i nittio kilometer i timmen.

I Claes Bernes senaste upplaga av Biologisk mångfald i Sverige (2011) finns stapeldiagram över antalet arter av mossor, lavar, svampar och insekter på död ved av olika trädslag i Sverige. Det trädslag som slår alla andra är tallen med 1200 arter.

figur 3. Ristning av vallkulla från 1800-talet. I Dalarna finns det fler sådana än någon annanstans i Sverige enligt en kartläggning av Rolf Lund- qvist, som vi ser på bilden.

De flesta ristningar är gjorda i tallar. – Rärmyrbäcken, Rättviks kommun.

foto: Sebastian Kirppu.

Many old pines carry inscriptions that are historically interesting as indicators of former land use.

”Det trädslag som slår alla andra är tallen med 1200 arter.”

Oldhammer & Kirppu: Tallnaturskog 311 CMTI stort sett varje större naturskogsområde med tall hyser det

som kallas CMT, Culturally Modified Trees (Andersson 2005).

Begreppet innefattar bland annat trädristningar från vallkullor (figur 3; Lundqvist 2007), samisk barktäkt, rågångsmarkeringar, stig leder och jaktmärken av olika slag.

Dessa CMT­träd är i första hand tallar, levande eller döda, eftersom tallen kan bli mycket gammal. Åldrar på över tusen år finns uppgivna och träd på 500–700 år har varit vanliga och finns fortfarande på många håll i Sverige. När träden dör kan de bli torrträd, torrakor, högstubbar eller stubbar i många hundra år (Bartholin m.fl. 2003). Därefter blir de ofta lågor eller vedrester av olika utseende och karaktär i ytterligare flera hundra år (figur 4, 10, 11, 13).

Om det finns några miljöer där kontinuitet är utmärkande så är det i tallnaturskogen. Marken har varit kontinuerligt vegeta­

tionsbeklädd i många tusen år och förmodligen finns lika gamla svampmycel av olika arter. Det har hela tiden funnits en kon­

tinuitet av levande träd, om än med växlande utseende under årtusendena beroende på klimat och hur ofta det har brunnit.

Dessutom har det alltid funnits död ved, som ofta kräver tids­

rymder på minst femhundra år för att bildas.

Det industrialiserade skogsbruket förstör tallnaturskogarna genom kalavverkning följd av radikal markberedning och plan­

tering av ortsfrämmande trädslag. Död ved som ligger kvar på marken i den avverkade skogen mosas dessutom sönder av skogs­

maskinerna (Hautala m.fl. 2004). Det sker med andra ord ett byte av ekosystem, från skogar till plantager och råvaru åkrar.

Tysk Staffan Ericssons doktorsavhandling (2001) belyser detta ämne i artikeln ”Destroying a path to the past …” där han beskriver den medeltida väg som Linné färdades till Särna under sin Dalaresa 1734. Linné berättar om de avskavda träden och deras nytta som vägvisare under den sex mil långa färden, som han beskriver som ”hasarderlig att gå, än mer att rida, alldeles omöjlig att köra; ty det ena stenskäret låg på det andra”.

Nittio procent av alla CMT­träd längs denna väg är idag borta liksom i stort sett all gammelskog. Ända fram till 1950 domine­

rade gammal skog längs stigen. År 1974 fanns inget bestånd äldre än 180 år och år 2000 var 70 procent av träden 0–59 år.

Det finns många liknande rapporter om hur den äldre skogen med rik förekomst av död ved försvunnit i Sverige. Exempelvis har den stående döda veden på Orsa besparingsskog minskat med 90 procent (Linder och Östlund 1992). I Särna­Idre har medel­

åldern på skogens träd minskat från tvåhundra år 1889 till 74 år 1989 (Ericsson 1997). Sedan dess har ytterligare avverkningar genomförts, och i dessa dagar avverkas det sista av det sista.

figur 4. Brandljud i tall som överlevde minst sju bränder innan trädet dog. Som torraka kan det stå ytterligare flera hundra år och som låga ligga på marken lika länge. Då är vi uppe i mer än tusen år… De flesta skogar har dock bara brunnit två, tre gånger per århundrade, i många fall inte ens så ofta.

Den täta brandfrekvensen i detta fall beror troligen på att vallkullor tänt eld på skogen för att förbättra betet för djuren. – Fisklösberget, Vildmarksriket, Vansbro kommun.

foto: Sebastian Kirppu.

This pine survived at least seven fires before it died. As a snag and decaying fallen tree it can remain a valuable substrate for still several hundred years.

Till bilden hör att dimensionsavverkningarna från 1850 och fram till 1900­talets början avlägsnade nästan alla riktigt grova träd i Dalaskogen. Sådana grova träd är idag mycket ovanliga.

Att återskapa dem tar flera hundra år och kräver återkommande bränder (figur 5).

De reservat som finns, och som avsätts, har alltså inte bara värden i form av arter och ekologiska samband. De utgör också ett ovärderligt kulturellt och skogshistoriskt arv. Gamla träd som någon mer eller mindre sofistikerat karvat i med yxa eller kniv är dessutom fornminnen. De sociala värdena av sådana skogar kan inte överskattas.

På 1970­ och 1980­talen användes urskogsbegreppet flitigt vid inventeringar. Stubbar i en skog diskvalificerade då många områden för vidare skyddsinsatser, och de avverkades ofta trots höga naturvärden. Denna natursyn har levt kvar hos många, men har nu nästan helt övergetts till förmån för värdefulla skogar med både natur­ och kulturvärden. De gamla naturskogarna (och det som ofta benämns vildmark) har alltid varit ett kulturlandskap.

Skyddsvärd naturskog räcker som begrepp.

Synvända och sökbilder

Det mentala uppvaknande som nu behövs är att rätt bedöma värdet av en tallnaturskog. På bilderna i denna artikel visas några av de skyddsvärda tallmiljöer som finns.

Där vi ser en nyckelbiotop eller skyddsvärd tall naturskog, ser de flesta skogsbolag, skogsägare, och en del personal från Skogsstyrelsen, bara en tallskog i behov av röjning eller en första gallring, alternativt avverkning.

Enligt Skogsstyrelsens nyckelbiotopsdefinition ska det finnas rödlistade arter, skiktning med flera generationer träd samt död ved i en nyckelbiotop. Detta finns i nästan alla skyddsvärda tall­

naturskogar, men långt ifrån alltid tolkas manualen för nyckel­

biotoper till naturskogens fördel.

Ofta finns det inte tillräckligt med död ved enligt manua­

len, anser man. Här måste en förändring ske för att de sista tallskogarna med höga biologiska värden inte ska förbises. Det går inte att jämföra tallskogens långsamma omloppstider med granskogen där trädens självgallringsfas inträder efter mycket kortare tid och syns tydligare i form av rötlågor, medan tallsko­

gens tallar står kvar som torrträd (ofta klena) under väldigt lång tid.För den som vill förstå och lära nytt handlar det mycket om sökbilder. Många har kanske varit med om att köpa en bil av ett nytt märke. Plötsligt ser man samma bilmärke både här och där på vägarna, trots att man tidigare aldrig sett dem. Ungefär på samma sätt är det med skyddsvärd tallskog.

figur 5. För att få en sådan här flerskiktad tallskog med diameterspridning och gott om död, stående ved krävs det flera hundra år och åtskilliga bränder. – Hamra nationalpark.

foto: Bengt Oldhammer.

A multi-layered, mixed-age pine stand like this, with lots of dead wood, takes several hundred years and many fires to create.

Oldhammer & Kirppu: Tallnaturskog 313 Sandtallskog

En av de mer svårtolkade tallskogstyperna är sandtallskog (figur 6), som exempelvis finns på Rättviksheden och Bonäsfältet i Dalarna. Här finns ont om död ved och inte så många gamla träd. Ändå är artrikedomen av marklevande svampar, exempelvis spindelskivlingar Cortinarius, imponerande. I Rättvik finns även spännande kärlväxter som smällvedel Astragalus penduliflorus (EN) och mosippa Pulsatilla vernalis (EN) (figur 7). Vid en över­

siktlig sammanställning av antalet rödlistade arter i ett större område av Rättviks hedens sandmarker blev siffran hela 110 arter (Oldhammer 2005).

På en del platser finns tydlig kalkpåverkan och sådana kalk­

tallskogar är ofta särskilt skyddsvärda, (Nitare 2009, 2010, 2011).

Skogsstyrelsen framhöll dessa miljöers värden för marksvampar i nyckelbiotopsinventeringen redan 1990, och myndigheten har gett ut flera fina foldrar och broschyrer.

Sandödlan Lacerta agilis (VU) är en paraplyart i sandtallskogar (Berglind 2004) och i dessa miljöer finns en mycket lång rad krä­

vande insekter (Abenius och Hellqvist 2008) och fåglar. Proble­

met är att sandödlan idag är alltför sällsynt för att fungera på ett bra sätt. Egentligen är blotta förekomsten av sand i en tallskog, framförallt i en äldre sådan, skäl nog att reagera.

En särskild form av tallskog är åstallskogen, ofta med särskild hydrologi. Tallskog längs älvsediment och sandområden med underjordisk dränering kan vara hur fascinerande som helst.

Sådana miljöer går att hitta med hjälp av geologiska kartor och lite kunskap om hur den senaste isavsmältningen gick till. I norr handlar det bland annat om uppdämda issjöar.

figur 6. Sandtallskog på Vindförberg i Furudal, Rättviks kommun. Oreälvens utlopp har här bildat Furudalsdeltat med sand.

Området är fortfarande gan- ska okänt eftersom sanddelta- områdena i Orsa-Skattungbyn samt Mora och Bonäs fått nästan all uppmärksamhet av geologer och biologer.

foto: Sebastian Kirppu.

Pine stands on sandy soils often harbour an interesting fungal flora, especially on less acidic substrates.

figur 7. Mosippan trivs vid sandåsar och gynnas starkt av brand.

foto: Bengt Oldhammer.

The endangered Pulsatilla vernalis prefers sandy soils and is strongly favoured by soil disturbances such as fire.

Stavatallskog, död ved och marksvamp

Stavatallskog är en föga förstådd typ av tallskog. Stavagransko­

gen är nog mer känd. Dessa tusenbrödrabestånd kan bestå av mycket gamla men smala granar fulla med hänglavar, i Dalarna främst garnlav Alectoria sarmentosa och tre, fyra arter tagellavar Bryoria. Flera idag mycket sällsynta fjärilar trivs i dessa miljöer.

Idag är stavagranskogarna i stort sett utplånade. För stavatall­

skogen verkar samma öde vara att vänta.

Redan 2001–2002 uppmärksammades en omskriven stavatall­

skog i Värmland med namnet Havsvalladalen. Självklart var den avverkningshotad. Efter mycket möda och inventeringstid lycka­

des de biologiska värdena övervinna de ekonomiska (Sandstig 2011).

I den här typen av tallskog finns ofta spridda förekomster av gammal död ved i form av brandstubbar, högstubbar, dimensions­

avverkningsstubbar, mossiga tallågor, rotvältor, lumpade toppar eller stockar, men även nyligen död ved i form av torrträd. Ställvis finns riklig självgallring där träden så småningom blir lågor.

Just självgallring är tallens normala sätt att bilda död ved (Ruovinen m.fl. 2002). De träd som står i den naturligt föryng­

rade tallskogen, och då särskilt stavatallskogen, har genom åren konkurrerat med sina artfränder om näring och ljus. Det har skapat en mycket speciell vedstruktur där det är tätt mellan års­

ringarna och med en ved som har hög densitet. Ofta finns skador på stammen efter skogsbrand och törskatesvamp, vilket i båda fallen ger kådrik ved. Dessa båda vedstrukturer är grunden för många av tallskogens arter. Exempelvis kan raggbocken Trago- figur 8. Stavatallskog är en

underskattad typ av tallskog då den delvis består av klena träd. Träden är emellertid ofta gamla och efter upprepade bränder blir skogen olikåldrig.

Med tiden ökar mängden död ved och självgallringen är en ständigt pågående process.

Bilden till höger visar tallar med brandljud. – Vildmarksriket (vänster), Brännåsen, Torsby kommun (höger).

foto: Sebastian Kirppu.

Sometimes very dense pine stands establish naturally, result- ing in low growth rates and small trees. Even so, the trees can be surprisingly old.

Oldhammer & Kirppu: Tallnaturskog 315

soma depsarium leva i en gammal låga många tiotals år, medan en snabbväxande tall förbrukas mycket snabbt (Wikars 2003, 2013).

Den tätvuxna kådrika veden kan dessutom, som nämnts, ligga kvar på marken under mycket lång tid utan att förmultna.

Men tallnaturskogar kan också ha mycket grova träd (figur 16). Förr fanns det i alla tallskogar inslag av sådana överståndare, ibland benämnda jätteträd, som var flera hundra år gamla. När de dör och så småningom faller omkull inleds deras viktigaste, men föga utforskade, fas i livet.

När de ännu är stående kan det finnas tallmulm i dem med många säregna småkryp, och de utgör förstås viktiga boplatser för fåglar och mindre däggdjur. När den döda veden gödslas av dess större innevånare tar nedbrytningen fart, vilket i sin tur skapar tillfälliga artrika samhällen av svampar och insekter.

När träden faller blir de växtplats för många tickor och skinn. I vissa fuktigare lägen går det att hitta ovanliga mossor på dem, flera av dem rödlistade, exempelvis skogstrappmossa Anastro phyllum michauxii (VU), vedtrådmossa Cephalozia macounii (CR) och mer vanligt vedtrappmossa Anastrophyllum hellerianum (NT), flagell­

kvastmossa Dicranum flagellare och purpurmylia Mylia taylorii.

Tickor och skinn är ju sedan länge välkända indikatorer för skyddsvärd skog och de lever på allt från klena till grova lågor och veddelar. På senare tid har glädjande nog även marklevande svampar och deras ekologi uppmärksammats allt mer. Johan Nitare på Skogsstyrelsen har lyft fram dessa svampar mer än någon annan, och han gjorde det faktiskt innan ideell natur­

vård började intressera sig för dem. Han har beskrivit flera

figur 10. Klockren naturskog av tall som är skyddsvärd. Här finns allt: torrträd, torrakor, tjärade stubbar som brunnit, gamla och nya lågor samt olik- åldriga tallar. Med tiden kom- mer mängden död ved att öka.

– Mölingdalsvallen, sydväst om Lillhärdal, Härjedalen.

foto: Sebastian Kirppu.

Valuable pine stand with lots of snags, burnt stumps and fallen trees in varying degrees of decomposition. With time the amount of dead wood will increase even further.

figur 9. Dvärgbägarlav ses ofta på gammal död tallved.

foto: Janolof Hermansson.

Cladonia parasitica is often found on dead pine wood.

marksvamps miljöer i exempelvis boken Signalarter (Nitare 2010).

I norra Sverige handlar det främst om korktaggsvampar Hydnel- lum, men även andra marktaggsvampar i olika släkten (figur 12).

De har visat sig vara bra indikatorer på skyddsvärd tallskog.

Svensk Mykologisk Tidskrift har förtjänstfullt publicerat flera artiklar med illustrativa bilder (t.ex. Bergelin & Ryberg 2008, Westerberg & Karström 2009) på hotade marksvampar.

Nitare & Högberg (2012) har nyligen beskrivit en troligen ny art, rosaköttig taggsvamp Sarcodon roseoviolaceus, från en gammal tallnaturskog i Sveg. Detsamma gäller den i kalktallskog växande rut taggsvampen S. pseudoglaucopus (figur 12).

Insekter

Den mindre märgborren Tomicus minor är en indikatorart för tall­

naturskog och bär med sig en speciell blånadssvamp vars mycel blir mat till märgborrelarverna.

En sällsynt och rödlistad art i tallskog är Cholodkovskys bastborre Carphoborus cholodkovskyi (NT). Mer kända skalbag­

gar i gammal tallskog är skrovlig flatbagge Calitys scabra (NT) och raggbock Tragosoma depsarium (VU) som lever på tallågor (Wikars 2003, 2013). När Olof Hedgren (2012) undersökte och värderade tallnaturskogar i Dalarna hittade han ett sjuttiotal indikator arter och rödlistade arter, varav nio återfinns i tre åtgärdsprogram.

Vedlevande skalbaggar är med andra ord utmärkta indikatorer på skyddsvärd tallnaturskog. Mindre känt är att det även finns många vedlevande tvåvingar (flugor och myggor). Antalet uppgår till minst 1550 i Sverige (Stokland m.fl. 2012) och överträffar där­

med grupper som skalbaggar, skivlingar/tickor och skålsvampar.

Många svampmyggor är viktiga i nordliga skogsmiljöer och drabbas hårt av hyggen och fragmentering på grund av sin långsamma spridningsförmåga (Økland 1993, 1995), men detta har tyvärr inte uppmärksammats i bevarandesammanhang. Även om studierna som nämnts gjorts i granskog kan man förvänta sig liknande fenomen i tallskog eller blandskog. Antalet svampmyg­

gor i Sverige uppgår till minst 900 (Kjærandsen & Bengtsson 2005), och de fyller en mycket viktig roll i våra ekosystem som både nedbrytare, rovdjur och föda.

Bränd ved

De brända delarna på tallved i naturskogsmiljöer utgör ekolo­

giska nischer för många specialiserade arter, däribland lavarter som är helt knutna till sådana substrat, till exempel kolflarnlav Hypocenomyce anthracophila (NT) och vågig flarnlav H. castaneo- cinerea (NT). Dessa båda arter hittas inte på brända hyggens kolade ved. Helst ska det vara rester av gammeltallar som efter figur 11. Även om träden inte

är så gamla kan skogen vara mycket gammal och ha konti- nuitet av död ved sedan flera hundra år tillbaka. – Fungnäs- heden, Mora kommun.

foto: Bengt Oldhammer.

Even though the trees are not very old the forest stand itself can be very old and may have a centuries-long continuity of dead wood.

Oldhammer & Kirppu: Tallnaturskog 317

figur 12. Det finns nästan fyrtio olika marktaggsvampar fördelade på fem olika släkten i Sverige. Ungefär hälften är rödlistade. A) Motaggsvamp Sarcodon squamosus (NT), signalart för äldre tallskog. B) Skrovlig taggsvamp S. scabrosus (NT) växer gärna på sandiga tallhedar med gamla träd. Har liksom motaggsvamp sanno likt minskat kraftigt. C) Ruttaggsvamp S. pseudoglaucopus är en nyligen urskiljd art som växer i kalk tallskog. D) Talltaggsvamp Bankera fuligineoalba (NT). E) Lyophyllum shimeji kallas på svenska för talltuvskivling, och har konstaterats vara samma svamp som den japanska läckerheten ”hon-shimeji”.

F) Rosaskivig vaxskivling Hygrophorus calophyllus (EN), en starkt hotad art som finns på Rättviksheden.

foto: Anders Janols (A–E), Sören Gutén (F).

Examples of red-listed pine forest fungi.

A B

D

F C

E

upprepade bränder fått sin speciella kådrika ved. En ticka som växer på kolet på dessa vedrester är kolticka Gloeophyllum carbo- narium (EN) (figur 15).

Bränder har skapat naturskogar med stor åldersspridning och diameterspridning. Litteraturen i ämnet är omfattande och går inte här att kortfattat sammanfatta i några få meningar. Branden som formgivare av skogslandskapets mosaik beskrevs i många artiklar redan under 1970­ och 1980­talen (se Zachrisson och Östlund 1991 för en kortfattad översikt).

Tallnaturskogen är ofta typiskt flerskiktad, där olika gene­

rationer har tillkommit en kort tid efter olika brandtillfällen.

Olikåldrigheten är något som ofta förbises av skogsbrukets före­

trädare. Träden är ofta äldre än vad de ser ut att vara. Inte heller detta uppmärksammas.

Brändernas betydelse även för många marklevande svampars överlevnad och nyetablering är mycket stor (Tedebrand 2010).

Skötsel

Tallnaturskogen är beroende av brand (figur 14). Det går inte att rädda naturvärdena långsiktigt utan brand. Kardinalregeln vid åtgärder är att man först gör en inventering av arterna i området och i omgivande landskap. Utifrån detta upprättas en skötselplan.

figur 13. Tallnaturskogen på bilden är olikåldrig med grova, flerhundraåriga tjärstubbar med rödlistade arter. Hur ska stub- bar kunna nybildas om skogen på bilden avverkas? Det är inte som i en granskog där lågor och död ved bildas på ganska kort tid.

Bilden är tagen i Vildmarks- riket i gränstrakterna mellan Mora, Leksand och Vansbro.

foto: Sebastian Kirppu.

Pine stand of mixed age with very old and tarry stumps containing many red-listed species.

Oldhammer & Kirppu: Tallnaturskog 319

Experiment förläggs i första hand till produktionsskogar och yngre bestånd, eller intill reservat och andra värdekärnor. Där kan man skapa glesa tallbestånd med ringbarkning, bränning och så vidare. En bra beskrivning av skötsel av tallnaturskog som gynnar bland annat skalbaggar finns hos Wikars (2013).

En fara är att certifierade markägare som har krav på sig att bränna en viss areal tänder eld på sina nyckelbiotoper (som de enligt FSC­reglerna inte får avverka) och slår två flugor i en smäll.

Detta är inte alltid en bra idé eftersom bränningarna vanligen görs schablonartat och utan närmare kunskap om arterna i det aktuella området. Ej sällan brinner gammal död ved upp helt i onödan. Mängden nyckelbiotoper av hög kvalitet är dessutom högst begränsad.

Mycket bättre är att bränna så kallade naturvärdesområden (snäppet under nyckelbiotop, men dessa avgränsas inte alltid av skogsbolag och Skogsstyrelsen). En bränning resulterar faktiskt i att dessa miljöer blir nyckelbiotoper från den ena dagen till den andra.

Skyddsbehov

Allt mer talar för att tallevande arter behöver stora arealer skyd­

dad skog i ett större landskap, ofta flera kvadratkilometer eller mer. Särskilt tycks detta gälla insekter. Stora tallskogar med rik­

lig självgallring är nödvändiga för överlevnaden av många hotade skalbaggar (Pettersson, under tryckning).

Att det i en naturskog kontinuerligt dör betydande mängder träd varje år är ett generellt fenomen. Det är därför det är fel att gå in i en skyddsvärd tallnaturskog och bedriva så kallad natur­

vård genom att plocka bort en stor del av tallarna för avsalu (figur 16). Det är ju den framtida döda veden som försvinner.

Att skydda minst 20–30 procent skog i vissa landskap är att föredra om dessa möjligheter finns. Siffrorna grundar sig på forskning om olika arters arealkrav. Nivån tjugo procent är idag Sveaskogs riktmärke. Dessvärre är sådana landskap idag mycket ovanliga, och de som finns fortsätter att fragmenteras av mark­

ägarna (jfr Hanski 2011).

Under de senaste åren har två landskap med omkring tjugo procent intakt tallnaturskog kartlagts i Dalarna. Dessa är Vild­

marksriket i gränstrakterna mellan Mora, Leksand och Vansbro samt Ore skogsrike i norra Rättvik med angränsande skogar i Orsa (Kirppu & Oldhammer 2013). Det senare området utgör sannolikt Sveriges största naturskogslandskap med tall i den mellan boreala zonen, bland annat tack vare en ekopark som Sveaskog har vid Ejheden plus några naturreservat (Wikars 2013).

I Vildmarksriket dominerar Bergvik Skog AB som mark­

ägare. Den gröna infrastruktur som finns i området håller nu på att förstöras trots att mer än tre inventeringsrapporter gett bra

figur 14. Tallnaturskogen som ekosystem kräver brand, och det var de upprepade brän- derna som under årtusenden formade skogslandskapet.

Skogsnäringen säger att avverkning och markberedning efterliknar skogsbrand men det finns ingen grund i detta påstående. – Gåstjärnkölens naturreservat, Mora kommun.

foto: Sebastian Kirppu.

Fire is a necessary component of the pine forest ecosystem.

figur 15. Koltickan är en av landets mest sällsynta ved- svampsarter med omkring tio registrerade fynd. Två är från Dalarna: från Ore skogsrike och Vildmarksriket. Den växer bara på kolad tallved, ett sub- strat som idag endast återfinns i de sista tallnaturskogarna.

foto: Sebastian Kirppu.

Gloeophyl lum carbonarium is extremely rare in Sweden. It is only found on burnt pine wood.

vägledning (se t.ex. Kirppu & Oldhammer 2010, Hedgren 2012, Wikars 2013).

Den dystra bild som skissats i denna artikel är ett resultat av skogspolitiken, nyligen avslöjad och uppmärksammad för all­

mänheten av den prisbelönta journalisten Maciej Zaremba (2012) i Dagens Nyheter.

Vad som nu krävs av politiker och skogsbrukare är beslut om moratorium för avverkning i de sista skyddsvärda tallnatur­

skogarna. Det finns ett starkt stöd för det i och med regeringens överenskommelse i Nagoya om att skydda 17 procent av de olika naturtyperna i Sverige.

figur 16. Övre bilden visar Värmderåsens nyckelbiotop med 450-årig jättetall. Skogs- avverkningen på nedre bilden visar samma område efter att 70 procent av virket plockats ut för avsalu, trots protester om att det borde sparas som död ved under en längre tidsperiod.

Skogsstyrelsen såg till att markägaren, Orsa besparings- skog, fick en halv miljon kronor i EU-bidrag och kallade insat- sen för naturvård. Flerhundra- åriga träd, torrakor och tall med brandljud höggs dessutom ner i denna illa planerade och genomförda skogsavverkning.

foto: Sebastian Kirppu (övre bilden), Bengt Oldhammer (nedre bilden).

A valuable pine stand containing very old trees and snags was cut down with government support and was even labelled as nature conservation.

Oldhammer & Kirppu: Tallnaturskog 321

Citerad litteratur

Abenius, J. & Hellqvist, S. 2008: Steklar i Dalarnas sandtallskogar. Rapport 2008: 19. Länsstyrelsen Dalarna.

Andersson, R. 2005: Historical land­use information from culturally modified trees. Acta Univ. Agric. Suec. 61.

Bartholin, T. m.fl. 2003: Hur länge står död tallved I skogen? Växter i Hälsing- land 21: 26–30.

Bergelin, K. & Ryberg. A. 2008. Doku­

mentation av rödlistade svampar.

Svensk Mykol. Tidskr. 29(3): 67–85.

Berglind, S.­Å. 2004: Area­sensitivity of the sand lizard and spider wasps in sandy pine heath forests – umbrella species for early successional biodi­

versity conservation? Ecol. Bull. 51:

189–207.

Bernes, C. (red.) 2011: Biologisk mångfald i Sverige. Monitor 22. Naturvårds­

verket.

Ericsson, S. 1997: Alla vill beta men ingen vill bränna. Skogshistoria inom Särna- Idre besparingsskog i nordvästra Dalarna.

Skoglig vegetationsekologi, rapporter och uppsatser 8. SLU Umeå.

Ericsson, T. S. 2001: Culture within nature. Key areas for interpreting forest history in boreal Sweden. Acta Univ.

Agric. Suec., Silvestria 227.

Hanski, I. 2011: Habitat loss, the dynam­

ics of biodiversity, and a perspective on conservation. Ambio 40: 248–255.

Hautala, H. m.fl. 2004: Impacts of retention felling on coarse woody debris (CWD) in mature boreal forests in Finland. Biodiv. Conserv. 13:

1541–1554.

Hedgren, O. 2012: Hotade insekter på tall- ved i Dalarna. Länsstyrelsen Dalarna.

Rapport 2012: 16.

Karström, M. & Kuoljok, S. 2012 Myko- logiveckan i Jokkmokk 2011. Rapport, Naturskyddsföreningen i Jokkmokk.

Kirppu, S. & Oldhammer, B. 2010:

Vildmarksriket. Skyddsvärda natursko- gar i gränstrakterna av Mora-Vansbro- Leksand. Miljökontoret i respektive kommun.

Kirppu, S. & Oldhammer, B. 2013: Ore skogsrike – ett levande skogslandskap i Rättviks kommun. Rättviks kommun.

Kjærandsen, J. & Bengtsson, S.­A. 2005:

Svampmyggor – artrik insektsgrupp som trivs så in i Norden. Fauna Flora 100(2): 26–34.

Linder, P. & Östlund, L. 1992: För­

ändringar i norra Sveriges skogar 1870–1991. Svensk Bot. Tidskr. 86:

199–215.

Lundqvist, R. 2007: Vallgångens träd­

ristningar. Hos: Tunón, H. m.fl. (red.), Människan och faunan. Wahlström &

Widstrand.

Nitare, J. 2009: Åtgärdsprogram för kalk- tallskogar 2009–2013. Rapport 5967.

Naturvårdsverket.

Nitare, J. 2010: Signalarter. 4:e uppl.

Skogsstyrelsen.

Nitare, J. 2011: Barrskogar – nyckelbioto- per i Sverige. Skogsstyrelsen.

Nitare, J. & Högberg, N. 2012: Svenska arter av fjälltaggsvampar (Sarcodon) – en preliminär rapport. Svensk Mykol.

Tidskr. 33(3): 2–49.

Oldhammer, B (red.) 2005: Rättviks- heden. Miljövårdsenheten, Länsstyrel­

sen Dalarna. Rapport 2005: 7.

Oldhammer, B. 2013: Arter och död ved utan värde? Trollius 43: 15–29.

Oldhammer, B. m.fl. 2010: Unika tall­

skogar avverkas. Fauna Flora 105(1):

2–10.

Pettersson, R. P. (under tryckning):

Åtgärdsprogram för skalbaggar på färsk tallved. Rapport. Naturvårdsverket.

Ruovinen, S. m.fl. 2002: Tree mortality in a Pinus sylvestris dominated boreal

forest landscape in Vienansalo wil­

derness, eastern Fennoscandia. Silva Fenn. 36: 127–145.

Sahlin, M. 2010: Cutting the edge – the loss of natural forests in Sweden.

Naturskyddsföreningen.

Sahlin, M. 2013: Trovärdighet på spel – frivilligheten i skogen fungerar inte.

Naturskyddsföreningen.

Sandstig, O. 2011: Skriet från vildmar­

ken. Filter 2011(22).

Stokland, J. N. m.fl. 2012: Biodiversity in dead wood. Cambridge Univ. Press.

Tedebrand, J.­O. 2010: Utan störning blir rödlistorna allt längre. Svensk Mykol. Tidskr. 31(2): 20–29.

Westerberg, S. & Karström, M. 2009:

Vedrester i våra tallskogar hyser dol­

disar bland svamparna. Svensk Mykol.

Tidskr. 30(2): 9–16.

Wikars, L.­O. 2003: Raggbocken (Tra­

gosoma depsarium) gynnas tillfälligt av hyggen men behöver gammelsko­

gen. Entomol. Tidskr. 124: 1–12.

Wikars, L.­O. 2013: Raggbocken, hotad skalbagge i Dalarna, åtgärdsförslag i fyra skogslandskap. Rapport 2013: 1.

Naturvårdsenheten, Länsstyrelsen Dalarna.

Zachrisson, O. & Östlund, L. 1991:

Branden formade skogslandskapets mosaik. Skog & Forskning 91(4): 13–21.

Zaremba, M. 2012: Skogen vi ärvde.

Weyler.

Økland, B. 1993: Mycetophilidae (Dip­

tera), an insect group vulnerable to forestry practices? A comparison of clearcut, managed and semi­natural spruce forests in southern Norway.

Biodiv. Conserv. 3: 68–85.

Økland, B. 1995: Unlogged forests:

important sites for preservering the diversity of mycetophilids (Dipera;

Sciaroidea). Biol. Conserv. 76: 297–310.

Oldhammer, B. & Kirppu, S. 2013:

Tallnaturskogen i nytt ljus. [Old- growth Pinus sylvestris forests are rap- idly disappearing in Sweden. ] Svensk Bot. Tidskr. 107: 308–321.

Many of the last Swedish old­growth pine stands are cut down, even though the land­owners are certified.

The few remaining larger areas with pine forest are becoming increasingly fragmented. Current Swedish forest policies are to be blamed.

Bengt Oldhammer är journalist och driver eget företag i naturbranschen med bland annat inventeringar.

Adress: Stenbergsvägen 79, Oljonsbyn, 794 92 Orsa

E-post: bengt.oldhammer@telia.com Sebastian Kirppu är naturskogs- inventerare. Utsågs av WWF till Årets miljöhjälte 2011 för sitt engagemang för gammelskogen.

Adress: Granberg 16, 782 91 Malung E-post: sebastian.kirppu@gmail.com

Å

ligt i en gammal torpstuga vid Gavel­Långsjön i Fasterna socken i Uppland, där jag gjorde mitt examensjobb i ekologisk botanik vid Stock­

holms universitet.

Jag skulle gå och hämta vatten i en brunn utanför huset då jag plötsligt fick se en märk­

lig växt med uppåt riktade blad. Och inte nog med det – bladnerven hade långa vassa taggar! Jag sprang och hämtade ”Kroken”

(Krok & Almquist 1960) och examinerade mig fram till arten Lactuca serriola, taggsal­

lat. I floran konstaterades torrt ”Jordvall., ruderatpl. r.”. Något senare konsulterade jag min hand ledare Måns Ryberg vid Bergianska trädgården i Stockholm, som något förvånat sa: ”Oj, har den letat sig ända dit upp?”

Jag har sedan dess och i många delar av Sverige sett taggsallaten sprida sig med enorm hastighet och den är idag, åtmins­

tone i många sörmländska tätorter, en av de vanligaste ruderatväxterna.

Hur ser den ut?

Taggsallat kan bli från ett par decimeter till meterhög eller mer. Den är ett­ eller tvåårig, beroende på när groddplantan anläggs. Sent utvecklade plantor övervintrar och blommar påföljande år.

Stjälken är nedtill fint taggig, i övrigt mer eller mindre kal och nedanför blomställ­

ningen ogrenad. Bladen är blågröna, fint tandade och djupt flikiga, men helbladiga

former har påträffats. Bladen är i solöppna miljöer lodrätt ställda och vridna så att blad­

kanten är orienterad mot söder.

På undersidan har bladets mittnerv långa, smala, syllika taggar (figur 1). Artepitetet

”serriola” är enligt Corneliuson (2000) en nybildning av Linné, troligen under infly­

tande av ”scariola” = sallat och ”serrula” som betyder ”liten såg”, vilket syftar på just dessa taggar. Bladbasen är stjälkomfattande och pillik. Växten har en vit mjölksaft.

Korgarna sitter i en rikt grenig klase och är relativt små, blekgula, och består av ett tiotal blommor. Frukterna är 6–8 mm långa, gråbruna med borsthårig spets och bred kant.

Taggsallaten kan knappast förväxlas med någon annan svensk vild växt. Nere på kontinenten finns en liknande art, giftsallat L. virosa, som har en friskt grön bladrosett vid blomningen, inte så tydligt vridna blad och svartbruna frukter. Den har någon gång rapporterats från Sverige, men flertalet fynd är sannolikt felbestämda. Giftsallat har påträffats några gånger i Danmark, regelbundet vid Fredrikshamn på Jylland, där den troligen spritts från den botaniska trädgården.

En kompassväxt

De vertikalt ställda bladen är tillsammans med bladnervernas syltaggar artens bästa kännetecken. Taggsallaten är ett exempel på en så kallad kompassväxt, med bladen Taggsallaten är numera en vanlig växt i allehanda torra skräpmarker i

södra Sverige. Men den var länge sällsynt. Ökningen under de senaste decennierna har varit fenomenal. I Uppland bedöms den vara den art som ökat mest under de senaste åttio åren.

Taggsallat – en art under spridning

Text och foto: HANS RYDBERG

323

Rydberg: Taggsallat

orienterade i nord­sydlig riktning. En förkla­

ring är att arten på sina ofta soliga och torra växtplatser minskar vattenförlusten mitt på dagen genom att ha bladkanten riktad mot solen (Werk & Ehleringer 1985). Då växten står skuggigt är bladen horisontellt ställda (Werk & Ehleringer 1984), något som varit känt länge (jfr Skottsberg 1953).

Bladriktningen i ljusöppna miljöer har även bekräftats av mina egna undersök­

ningar. Av 200 uppmätta blad visade sig 80 procent ha bladen i nord­sydriktning med högst tio graders spridning, alltså i interval­

len 350°–10° respektive 170°–190° på en 360 graders­kompass.

Taggsallatens segertåg

Taggsallaten finns ursprungligen i Europa, delar av Asien och Nordafrika, men har med stor framgång spritt sig till andra världsdelar (Carter & Prince 1985, Zohary 1991). Arten hör till en grupp mediterrana skräpmarksväxter som har ökat sitt utbred­

ningsområde under de senaste decennierna (Landolt 2001).

Taggsallaten kom till Sverige redan i slutet av 1700­talet, i huvudsak med sjöfar­

ten. I början gick spridningen dock mycket långsamt och så länge som in på 1950­talet betraktades arten som mycket sällsynt i vårt land.

I Skåne förvildades arten från odling i Lunds botaniska trädgård (Hartman 1820), men kom även till Malmö 1905, där den påträffades i hamnen. I Kalmar i Småland fanns den under sent 1700­tal ”på vallarna”

uppenbarligen spridd med barlast (Liljeblad 1792) och har samlats i staden kontinuerligt under 1800­ och 1900­talen. I Västergötland dök den upp i Skara på 1860­talet, i Göte­

borg först 1918 (G. Wadstein GB). Till Stock­

holmsområdet kom den med barlast till Beckholmen på Djurgården 1872 (Lagerheim 1880), därefter till Nacka i Sörmland 1902.

Mycket tidigt kom den också till Dals­

land, där ett belägg finns från Hjärterud 1858

samt till Medelpad i början av 1900­talet med barlast. I Västmanland kom den med barlast till Västerås vid 1900­talets början.

Den har troligen spritt sig därifrån i landska­

pet. Även i Närke finns ett fynd från början av 1900­talet.

Från Gästrikland och norrut har, frånsett det tillfälliga fyndet i Medelpad, taggsallaten påträffats först efter 1990 och det ska bli intressant att följa dess framtida utveckling i de nordliga provinserna.

Annars tycks taggsallaten numera vara allmänt spridd på många håll i Götaland och Svealand. Frekvensen är ojämn men efter­

som inventeringsläget varierar är detaljerna oklara. Ju vanligare arten blir, desto större blir också mörkertalet – man hinner inte med att undersöka alla potentiella växt­

platser. Sannolikt har växten också blivit mer abundant med fler plantor per lokal än tidigare, något som dock inte går att utläsa utifrån nämnda källor.

figur 1. Bladens taggiga mittnerv är ett mycket bra kännetecken som gör att även andra än botaniska specialister kan lära sig känna igen taggsallaten. – Björnlunda, Södermanland 2012.

The prickles along the midrib of the leaves are charac- teristic for Lactuca serriola.