Framsidan:
Den sällsynta säckjordstjärnan Geastrum saccatum kan ses på kalkrika och sandiga betes-
marker (se sidan 317). Foto: Thomas
nsk Botanisk Tidskrift 103(6): 273–336 (2009)
Svensk Botanisk Tidskrift
103(6): 273–336
ISSN 0039-646X, Uppsala 2009
INNEHÅLL
273
Ordföranden har ordet: Det lider mot jul274
Olsson, G: Leka med växter (Playing with plants)279
Ryde, U: Krypbjörnbär i Halland(Rubus sect. Corylifolii in the province of Halland, SW Sweden)
301
Burén, T: Allanders björnbär – ett nygammalt krypbjörnbär (Rubus allanderi – a recently validated name for a Swedish bramble)307
Oredsson, A: Nyttiga björnbär (Useful blackberries)308
Lyhagen, R: Saltelm – en ny kulturväxt i Sverige (Tall wheatgrass – a new cultivated crop in Sweden)311
Grundström, S: Klådris i Indalsälvens delta(Myricaria germanica in the delta of the Indalsälven, central Sweden)
317
Andersson, U-B: Jordstjärnor i Sverige 4. Fransig jordstjärna, säckjordstjärna, mörk jordstjärna, rödbrun jordstjärna och kragjordstjärna(Swedish earthstars (Geastraceae) 4)
322
Lindeman, G: Rosmos323
Johansson, K-A: Resan till Rumänien330
Debatt: Artrika betes- och slåttermarker ger mat med mervärde!331
Botanisk litteratur: Margaretas nya böcker332
Styrelsen informerar: Nationalpark eller kalkbrott333
Föreningsnytt: Föreningskonferens 6–7 mars Kallelse till SBF:s årsmöte 6 mars Vem ska få Guldluppen 2010?334
Resa till Bornholm335
Innehåll volym 103Volym 103 • Häfte 6 • 2009 Volym 103 • Häfte 6 • 2009
Kom på konferens!
Se sidan 333
Följ med till Bornholm!
Se sidan 334
S venska B otaniska
F öreningen
MILJÖMÄRKT Trycksak 341 362Kansli Svenska Botaniska Föreningen, c/o Zoologisk utvecklingsbiologi, Uppsala universitet, Norbyvägen 18 A, 752 36 Uppsala.
Intendent Barbro Beck-Friis
Telefon: 018-471 28 91, 070-645 8118 Fax: 018-471 64 25
E-post: barbro.beck-friis@sbf.c.se Webbplats www.sbf.c.se
Medlemskap 2010 (inkl. tidskriften) 295 kr inom Sverige (under 25 år 100 kr), 435 kr inom Norden och övriga Europa, och 535 kr i resten av världen. Familjemedlemskap utan tidskrift 50 kr.
Styrelse
Ordförande Margareta Edqvist Syrengatan 19, 571 39 Nässjö Tel: 0380-106 29
E-post: margareta.edqvist@telia.com Vice ordförande Göran Mattiasson Torkel Höges gränd 15, 224 75 Lund Tel: 046-12 99 35
E-post: goran.mattiasson@telia.com Sekreterare Gunnar Björndahl Rudsvägen 3 D, 654 55 Karlstad Tel: 054-15 72 27
Kassör Lars-Åke Pettersson Irisdalsgatan 26, 621 42 Visby Tel: 0498-21 83 87
Övriga ledamöter Leif Andersson, Töreboda Ulla-Britt Andersson,
Färjestaden Evastina Blomgren,
Kungshamn
Stefan Grundström, Härnösand Anders Jacobson, Vellinge Olof Janson, Götene Per Milberg, Rimforsa Kjell-Arne Olsson, Åhus
Svensk Botanisk Tidskrift publicerar original- arbeten och översiktsartiklar om botanik på svenska. I första hand trycks kortare artiklar av nationellt och nordiskt intresse. Tidskriften utkommer fem gånger om året och omfattar totalt cirka 350 sidor.
Ägare Svenska Botaniska Föreningen.
© Svensk Botanisk Tidskrift respektive artikel- författare och fotograf har upphovsrätterna.
Publicerade fotografier kan komma att åter- användas i tidskriften eller på webbplatsen.
Ansvarig utgivare Ordföranden i Svenska Botaniska Föreningen, Margareta Edqvist, se Svenska Botaniska Föreningen.
Redaktör Bengt Carlsson, c/o Zoologisk ut- vecklingsbiologi, Uppsala universitet, Norby- vägen 18 A, 752 36 Uppsala. Tel: 018-471 28 91, 070-958 10 90. Fax: 018-471 64 25.
E-post: bengt.carlsson@sbf.c.se
Instruktioner till författare finns på fören- ingens webbplats och på bakpärmens insida i första numret av varje årgång. Kan även fås från redaktören.
Priser Prenumeration på tidskriften ingår för privatpersoner i medlemsavgiften. Prenu- merationspris för institutioner och företag är detsamma som medlemsavgiften för privat- personer. Se vidare under medlemskap. En- staka häften 50 kr, häften äldre än 2 år 10 kr.
Vid köp av fler än 25 häften är priset 25 kr styck. Generalregister för 1987–2006: 100 kr.
Äldre register: 30 kr styck. Porto tillkommer.
Beställningar av prenumerationer och tid- skrifter görs från föreningskansliet.
PlusGiro 48 79 11-0.
Tryck och distribution Grafiska Punkten, Växjö.
Adress samt en kontaktperson för varje förening.
Föreningen Blekinges flora Bengt Nilsson, Trestenavägen 5 A, 294 35 Sölvesborg.
Tel: 0456-127 48.
Hallands Botaniska Förening Bruno Toftgård, Prosten Bergs väg 7, 303 41 Halmstad. Tel:
035-362 04. E-post: bruno.
toftgard@spray.se
Föreningen Smålands flora Tomas Burén, Adelgatan 11 C, 393 50 Kalmar. Tel: 0480- 251 89. E-post: tomas.buren@
netatonce.net
Vetlanda botaniska sällskap Tommy Merkert, Norhagen Lemnhult 2, 570 10 Korsberga.
Tel: 0383-840 69. E-post:
tommy.merkert@gmail.com Botaniska sällskapet i Jönköping
Martin Sjödahl, Ladugårdsg.
3, 553 38 Jönköping.
Tel: 036-30 77 38.
E-post: lottamartin@telia.com Ölands Botaniska Förening Ulla-Britt Andersson, Kummelvägen 12, 386 92 Färjestaden. Tel: 0485-332 24.
Hemsida: www.botanist.se Gotlands Botaniska Förening Jörgen Petersson, Humle- gårdsvägen 18, 621 46 Visby.
Tel: 0498-21 45 59. Hemsida:
www.gotlandsflora.se Östergötlands natural
historiska förenings botanikgrupp
Bo Antberg, Hoffstedtsgatan 12, 586 63 Linköping.
Tel: 013-29 88 45.
Västergötlands botaniska förening
Anders Bohlin, Halltorpsgatan 14, 461 41 Trollhättan. Tel:
0520-350 40. E-post: anders.
bohlin@telia.com Botaniska Föreningen i Göteborg
Erik Ljungstrand, c/o Bota- niska inst., Box 461, 405 30 Göteborg. E-post: botaniska.
foreningen@dpes.gu.se Föreningen Bohusläns flora Evastina Blomgren, Dalgatan 7–9, 456 32 Kungshamn. Tel:
0523-320 22. E-post: evastina.
blomgren@gmail.com
Uddevalla botaniska förening Göran Johansson, Röane 119, 451 94 Uddevalla.
Tel: 0522-870 43.
Dalslands botaniska förening Torsten Örtenblad, Eriksbyn, Pl 6686, 464 94 Mellerud.
Tel: 0530-301 45.
Örebro läns botaniska sällskap
Per Erik Persson, Gamla Viker 217, 713 92 Gyttorp. Tel: 0587- 704 06. E-post:
pererikpersson@spray.se Värmlands Botaniska Förening
Owe Nilsson, Utterbäcksvägen 10, 691 52 Karlskoga. Tel:
0586-72 84 78. E-post: owe.
kga@telia.com
Botaniska Föreningen i Västmanlands län Christina Flint Celsing, Bågevägen 12, 722 18 Västerås Tel: 021-12 10 06. Hemsida:
www.sbf.c.se/bfv
Botaniska sällskapet i Stockholm Ida Trift, Nybrog. 66 A, 114 41 Stockholm. Tel: 08-667 66 85.
E-post: ida@trift.se
Upplands Botaniska Förening Alexandra Holmgren, Kungs- ängsg. 53 A, 753 18 Uppsala.
Tel: 018-15 77 12. E-post:
upplands.botaniska.forening@
gmail.com
Dalarnas botaniska sällskap Staffan Jansson, S. Kyrkog. 4, 783 30 Säter. Tel: 0225-534 56.
E-post: staffan.jansson@snf.se Gävleborgs Botaniska Sällskap Barbro Risberg, Hagmarksg.
44, 813 33 Hofors. E-post:
barbro.risberg@edu.hofors.se Medelpads Botaniska Förening Olof Svensson, Kaprifolvägen 8, 860 35 Söråker. Tel:
060-57 94 44. E-post: olof.
l.svensson@telia.com
Jämtlands Botaniska Sällskap Bengt Petterson, Trollsåsen 2920, 830 44 Nälden.
Tel: 0640-208 45. E-post:
varglav@telia.com
Västerbottens läns Botaniska Förening
Åsa Granberg, Hjältevägen 26, 907 51 Umeå. Tel: 070- 239 33 58. E-post: asa.
granberg@gmail.com
Föreningen Pite lappmarks flora Charlotte Nordgren,
Plåtslagaregatan 21, 930 90 Arjeplog. Tel: 0961-104 70.
E-post: thure.jo@telia.com Föreningen Norrbottens flora Kerstin Haraldson,
Fågelsångsvägen 21, 952 35 Kalix. Tel: 070-264 46 46.
E-post: kerstin.hson@tele2.se
Det lider mot jul
D
et finns många sätt att fylla sin fritid. Själv läser jag gärna deckare. Finns det något annat som kan få en att kopp- la av så? Det skulle i så fall vara att strosa runt på en vacker blomsteräng en härlig sommarmorgon eller ta en lång- promenad med hunden i skogen en vacker höstdag.Ända sen jag var liten har jag också varit intresserad av och funnit avkoppling i slöjd och hantverk, speciellt saker man kan använda i sin vardag. Förr slöjdade jag gärna. Idag räcker inte tiden riktigt till, men endera dagen ska jag faktiskt prova på luffarslöjd.
För några veckor sedan fick jag tidningen Hemslöjden, en vacker tidskrift i klass med vår egen. Under rubriken Nytt läste jag att intresset för knyppling har ökat. Förra året anordnades 347 sammankomster i landet, med totalt 2 538 engagerade knypplare, alltså ungefär som antalet medlemmar i vår egen förening. Är det kanske dags att mobilisera? Starta nya studiecirklar och få fler att bli intresserade av att lära sig mer om vår växtvärld.
Styrelsen har inlett ett samarbetsprojekt med de baltiska län- derna. För några veckor sedan besökte jag Riga och träffade naturintresserade från Estland, Lettland och Litauen. Letterna har en botanisk förening, ”Latvijas Bot�ni�u Biedr�ba”, medLatvijas Bot�ni�u Biedr�ba”, med”, med cirka 60 medlemmar. De var intresserade av att försöka starta ett projekt liknande Floraväktarna. Vi kommer framöver att stödja dem i deras arbete med att få igång verksamheten även på andra sidan Östersjön.
Jag fick ett litet häfte av letterna: ”Botanical guidebook toBotanical guidebook to southeast Latvia” (se bild till höger). Läste det häromdagen och” (se bild till höger). Läste det häromdagen och fick omedelbart en stark längtan att besöka en vacker plats längs floden Daugava som beskrivs i häftet. Kanske detta vore något också för oss i Sverige? Att i text och bild presentera några av alla våra fina botaniska smultronställen i SBT. Vem blir först?
Med det här häftet av SBT följder ett inbetalningskort för medlems- avgiften 2010. Avgiften är oförändrad, 295 kr. Det är en bra idé att även låta en eller flera familjemedlemmar vara med i föreningen.
Det berättigar dem att följa med på alla våra kurser och resor. Ett familjemedlemskap kostar bara 50 kr. Och varför inte ge bort ett medlemskap i SBF som julklapp!
God jul och Gott nytt år!
MARGARETA EDQVIST
margareta.edqvist@telia.com
I femtio år har Gösta Olsson samlat på växt
lekar. Här är några av dem.
Text och foto: GÖSTA OLSSON
N
är jag var liten pojke på 1940-talet var naturen den självklara lekplatsen.Glasbrukssamhället Surte vid Göta älv norr om Göteborg var en smältdegel av män- niskor som kommit hit från olika håll alltsedan 1860-talet. Det var en stimulerande miljö att
växa upp i. Barnen lärde olika lekar av varandra, också lekar med växter.
När jag senare utbildat mig till biologilärare märkte jag att växtlekar var ett fint sätt att lära mina elever botanik och artkunskap: I violblom- man sitter en liten gubbe; viker man ihop ett aspblad och biter i det blir det fina mönster; och namnet kämpe glömmer man aldrig sedan man dragit ”fingerkrok” med den.
Numera är de flesta av dessa lekar kulturhis- toria. Denna uppsats är ett bidrag till att hålla lekarna levande.
Samlat lekar under lång tid
I slutet av 1960-talet började jag som ung bio- logilärare skriva ner de lekar jag själv kände till och som levt vidare från generation till gene- ration av skolbarn. Omkring 1970 fick jag ett stipendium från Längmanska kulturfonden och kunde resa runt i Sverige för att intervjua äldre personer. Detta var tidsödande. Jag kontaktade istället skolklasser i olika delar av landet och bad eleverna skriva uppsatser om växtlekar efter att de frågat sina äldre släktingar. Genom åren har jag samlat knappt 150 växtlekar (se förteck- ning på sidan 276). Enbart maskrosen erbjuder ett tiotal. Hör av dig till mig om du känner till en växtlek som inte verkar vara noterad i för- teckningen!
Det finns en norsk ”bibel” i ämnet: ”Planter og tradisjon” skriven av Ove Arbo Høeg. Han har även skrivit boken ”Barkebåt och kongleku”
tillsammans med Helga Hjort. Dessa böcker innehåller de flesta växtlekar jag tidigare stött på och ytterligare exempel. År 1985 skrev jag själv tillsammans med den utmärkta tecknaren Gul- lan Gregoriusson en bok kallad ”Lek med väx- ter”, där Gullan kompletterade med sina egna erfarenheter.
Nu är det dags att med den moderna digitala fototeknikens hjälp och en DVD-skiva med ett tiotal små filmer i ämnet gjorda för TV4 Jämtland för några år sedan få till en ny bok.
Förhoppningsvis kan den tryckas om något år.
Några exempel ur den kommande barnboken presenteras på följande två sidor.
ABSTRACT
Olsson, G. 2009. Leka med växter. [�laying �ith�laying �ith plants.�� – Svensk Bot. Tidskr..�� – Svensk Bot. Tidskr. 103: 274–278. Upp- sala. ISSN 0039-646X.
A few examples from the author’s list of c. 150 chil- dren’s plays with plants are presented.
Gösta Olsson har jobbat som biologilärare i 38 år. Han har även arbetat för Naturvårdsverket och SLU på 1970-talet.
Adress: Frösövägen 42, 832 44 Frösön
E-post: gosta.olsson@
home.se
Leka med växter
Enbart för maskrosen finns ett tiotal lekar noterade.
Här har Oskar fått ett halsband som Harriet gjort genom att sätta ihop ringar av maskrosstjälkar.
Gris av näckrosblomma Av en överblommad näckros- blomma kan du göra en rolig gris. Lovisa har satt på ben och ögon, men öronen är den gula näckrosens foderblad.
I alla violer sitter en liten gubbe
Skogsviolen blommar på senvåren eller försommaren. Det sitter en liten gubbe bland de blå kron- bladen. Plockar man bort kronbladen och dessutom försiktigt nyper av sporren på kronbladen nedtill kommer han fram. Benen hade han instoppade i sporren. Det finns flera sorters violer. Gubben på bilden till höger fanns i en odlad viol som kallas pensé.
En leksak vid vägkanten Groblad växer i vägkanter och tål tramp. Indianerna kallade växten
”den vite mannens fotspår” efter- som den kom till Amerika med invandrare från Europa.
Man kan få reda på hur många barn man får genom att med nageln slita av skaftet så att kärlsträng- arna blir synliga. Räkna antalet strängar. Så många barn får du när du blir stor.
Till höger en docka med ögon, mun och bälte av gräs. Armar av strå. Roten blir dockans hår!
Gräshatt av kruståtel Vi gjorde en hatt av gräs till Harriet. Den blev kanske inte så fin den här gången.
Hatten till höger blev bättre.
Den gjorde vi av ett hög- vuxet gräs som är vanligt på hyggen. Kruståtel heter det gräset. Med tre bilder nedan försöker vi beskriva hur man gör en hatt. För enkelhetens skull med bara några få strån.
Rödkämpar – leken som är 500 år Rödkämpar heter en växt som barn antagligen lekt med i många hundra år. Här kan du se ett par exempel på lekar som du kan göra med röd- eller svartkämpar. De liknar groblad, men har smalare blad.
Gör så här: Lägg det lodräta strået över det vågräta. Fäst strået som den röda pilen visar. �å mittbilden syns hur det blir. Fortsätt att knyta ihop gräs i en lång rad. Forma till en ring, bind ihop den. Bind också ihop gräsen upptill så är hatten färdig.
Växten har fått sitt namn eftersom barn fäktades med de sega stjälkarna. Man plockade fem var.
Sedan fäktades man som på bilden. Den som fick de fem axen avslagna först förlorade. Man kan även ”dra fingerkrok” med kämparna som på bilden till höger
Tabell 1. Exempel på lekar med växter. Listan gör inte anspråk på att vara fullständig. Allt är möjligt med fantasins hjälp. Det finns säkert många fler lekar, okända eller glömda. Sådana är barnlekarnas villkor.
Asp Populus tremula �����������������������������������������������1 Man vek bladen som en servett och bet i bladet. Märkena efter tänderna bildade mönster. 2 Smällde med bladen. 3 Satte ihop blad till girlanger och kransar.
Björk Betula ���������������������������������������������������������������4 Fjällen av honblomman liknar en falk hos vårtbjörk. 5 Saven drack man.
6 Båtar av näver. 7 Segel på båtar. 8 Skopa att dricka ur av näver. 9 Rita på. 10 Blåste i näver som gav ljud. 11 Strut eller korg att plocka bär i. 12 Tänder till troll gjorda av tickor.
Björnmossor Polytrichum ������������������������������������13 Göra små borstar. 14 Sporkapslarna liknade små rökpipor. Ibland åt man sporkapseln.
Blåbär Vaccinium myrtillus �����������������������������������15 �lockades på strå.
Blåklocka Campanula rotundifolia ��������������������16 Vrängdes fram och tillbaka. 17 Smälla med. 18 Glas vid matlek. 19 Mössa på docka. 20 Skjuta iväg dem med munnen. 21 Fingerborg.
Blåsippa Hepatica nobilis ��������������������������������������22 Lägga en blomma på en myrstack. Blomman blir rödprickig. 23 Göra en blommande kotte. Även andra blommor användes.
Daggkåpor Alchemilla �������������������������������������������24 Göra pilbåge. 25 Fat när man lekte att växter var mat. 26 Ihopvikt blad blev ett paraply.
Ek Quercus robur �����������������������������������������������������27 Bladen sattes ihop till girlanger och kransar.
Ekorrbär Maianthemum bifolium ����������������������28 Sattes mellan fingrarna och blåstes i. Gav oljud.
En Juniperus communis ������������������������������������������29 �ilbåge eller armborst.
Fingerborgsblomma Digitalis purpurea ����������30 Smällde man med.
Fräken Equisetum ����������������������������������������������������31 �lockades isär i småbitar. 32 Ska gå att blåsa i och ge ljud.
Gran Picea abies ������������������������������������������������������33 Grankottar med ben av pinnar blev kor och hästar. 34 Gran med täta grenar kunde användas som rutschkana.
Groblad Plantago major ����������������������������������������35 Kärlsträngarna användes att spå med. 36 Dockor. 37 Blommor kunde användas att ”dra fingerkrok” med. Se kämpar!
Gräs �oaceae �����������������������������������������������������������38 Sätta blad mellan tummarna och blåsa. 39 Låna hästar. 40 Varifrån kommer den jag ska gifta mig med. 41 Fäkta med grässtrå. 42 Göra spegel av gräsögla och saliv. 43 Göra dockor. 44 Fläta. 45 Kasta spjut. 46 Blåsa såpbubblor med bit av torkat grässtrå. 47 Försöka få till en stor ring av fem grässtrån. 48 Dra lott med olika långa strån. 49 Tupp, höna, kyckling.
50 Torkade tjocka gräs kunde vara sugrör. 51 Gräshatt. 52 �locka bär och trä på strå.
Gullviva Primula veris ���������������������������������������������53 Man sög på blomman eller åt den. Smakade sött.
Gulsporre Linaria vulgaris �����������������������������������54 Gapar med munnen när man trycker på blomman. Se lejongap!
Gulvial Lathyrus pratensis ������������������������������������55 Har blommor som liknar fåglar.
Gökärt Lathyrus linifolius �������������������������������������56 Åt man.
Harsyra Oxalis acetosella �������������������������������������57 Smakar surt.
Hassel Corylus avellana �����������������������������������������58 Man smällde med bladen.
Hästkastanj Aesculus hippocastanum ��������������59 Bladen rensades. Rensa fisk. 60 En halva taggigt fruktskal blev en igel- kott. 61 Göra en spindel av frukt med instuckna pinnar och tråd som vira- des runt. 62 Göra dockor av frukterna
Kattfot Antennaria dioica �������������������������������������63 Klistrades upp på tavlor som dekorationer. 64 Man gjorde små kransar.
Klöver Trifolium �������������������������������������������������������65 Hittar man en fyrklöver betyder det lycka och man får önska vad man vill.
Korn Hordeum vulgare ������������������������������������������66 Axen användes som små kastpilar. 67 Stoppade man ett ax innanför skjortan vandrade det runt av sig själv.
Kruståtel Deschampsia flexuosa �����������������������68 Bra gräs att göra gräshatt och dockor av. Se gräs!
Kråkbär Empetrum nigrum ���������������������������������69 Göra halsband av.
Kvanne Angelica archangelica �����������������������������70 Användes som blåsinstrument på samma sätt som rabarberblommans stjälk och stjälken av överblommad hundkäx.
Kålrot Brassica napus ssp. rapifera ������������������71 Holkades ur och försågs med mun, näsa och ögon.
Kämpar Plantago �����������������������������������������������������72 Man fäktade med dem. 73 Drog ”fingerkrok” med blomskaften.
Lejongap Antirrhinum majus ���������������������������������74 Gapar med ”munnen” när man trycker på blomman.
Liljekonvalje Convallaria majalis ������������������������75 Smällde man med. 76 Man höll bladet mellan tummarna och blåste.
Förskräckligt oljud.
Lummer Lycopodium ����������������������������������������������77 Sporerna, nikt, samlades upp och man skrämdes genom att tända på framför ett fönster när det var mörkt ute. 78 Doppar man ett finger i pul- ver av nikt och doppar fingret i vatten förblir det torrt.
Lönn Acer platanoides �������������������������������������������79 Man smällde med bladen. 80 Frukterna sattes på näsan. 81 Bladen användes som dockkläder.
Maskrosor Taraxacum ������������������������������������������82 Halsband. 83 Sprätta iväg knoppar. 84 Göra en visselpipa. 85 Sätta en stjälk i vatten som krullar sig. 86 Få en maskros att bocka. 87 Leka mat.
88 Spå.
Mjölke Epilobium angustifolium �������������������������89 Användes ibland i spålek: Älskar, älskar inte.
Näckrosor Nuphar / Nymphaea ������������������������90 Stjälk och blomma kan göras till halsband. 91 Frukterna blir till grisar.
Ormbunkar Filicopsida ����������������������������������������92 En del ormbunkar, till exempel strutbräken, kan bli till indianfjädrar.
Ormrot Bistorta vivipara ��������������������������������������93 Groddknopparna ätliga. Smakar nötter.
�il Salix ������������������������������������������������������������������������94 Användes för att göra pilbågar och pilar.
�ors Myrica gale ������������������������������������������������������95 Man gned händerna med blommorna. Luktar gott.
�rästkrage Leucanthemum vulgare ������������������96 Spålekar av olika slag. 97 Dekorationer på sandtårtor. Baldersbrå och kamomill används på samma sätt.
Rödklöver Trifolium pratense �����������������������������98 Används att göra kransar. 99 Fyrklöver ger lycka. Se klöver!
Rönn Sorbus aucuparia �����������������������������������������100 Visselpipa. 101 Skråla = visselpipa av ett stycke barkrör. 102 Vatten- spruta. 103 �istol. 104 �il till pilbåge. 105 Slangbåge. 106 Utsirad käpp. 107 Halsband av bären. 108 Bären blev till dekorationer i sand. 109 Klyka att bära fiskar på.
Skägglav Usnea ���������������������������������������������������������110 Skägg, hår på dockor m.m.
Smörblomma Ranunculus acris �������������������������111 Sattes under hakan. Har du ätit mycket smör?
Snöbär Symphoricarpos rivularis ������������������������112 Smällde man genom att klämma mellan fingrarna.
Stensöta Polypodium vulgare ������������������������������113 Man åt roten som smakar nästan som lakrits.
Stormhattar Aconitum ������������������������������������������114 Blomman döljer två fåglar som drar en vagn.
Syren Syringa �������������������������������������������������������������115 Blommor med fem kronblad. Får man önska vad man vill. 116 Blom- mor går att sätta i varandra. 117 Bladen går att sätta ihop till girlanger. 118 Det går att skriva med en pinne på bladen. 119 Bladen går att smälla med.
Sälg Salix caprea ������������������������������������������������������120 Visselpipa.
Säv Schoenoplectus lacustris ��������������������������������121 Små båtar.
Tall Pinus sylvestris ��������������������������������������������������122 Kottar blev till får och grisar. Ben av små pinnar.
Tickor �olyporales ������������������������������������������������123 Troll med tänder av näver och hår av mossa eller skägglav.
Torsklav Peltigera aphthosa ��������������������������������124 Översidan grå när den är torr. Blir grön om den läggs i vatten.
Vass Phragmites australis ��������������������������������������125 Båtar av olika slag. 126 Blåsrör.
Veketåg, knapptåg Juncus effusus,
J� conglomeratus �������������������������������������������������127 Bra att fläta med. 128 Utmärkt att göra båtar av. Även andra figurer.
129 Den vita märgen = korvar.
Violer Viola ����������������������������������������������������������������130 I blomman sitter en gubbe.
Vitsippa Anemone nemorosa �������������������������������131 Den första blomman åt man.
Åkervädd Knautia arvensis ����������������������������������132 Stjälken är en gummisnodd som får blomman att snurra. 133 Bra att fläta med.
Ängsvädd Succisa pratensis ���������������������������������134 Även ängsväddens stjälk är en gummisnodd som får blomman att snurra
Ärt Pisum sativum ���������������������������������������������������135 Skidan kan bli till en liten kanot med hjälp av små pinnar.
Tabell 1, fortsättning.
Genom mycket noggranna inventeringar och en hel del detektivarbete har Ulf Ryde lyckats få en i det närmaste heltäckande bild av Hal
lands alla krypbjörnbär. Han ger goda argu
ment för att så kallade lokalarter bör jämställas med de mer vittspridda arterna.
Text och bild: ULF RYDE
B
jörnbär är en välkänd bärbuske, åtmins- tone för dem som bor i södra Sverige.Gemene man skiljer inte mellan olika sorters björnbär, men de flesta botanister känner till att det finns några tiotals ganska svårskilda arter i landet. En av dessa, krypbjörnbär (Rubus, sektionen Corylifolii), som ofta behandlas som en kollektivart, kan i sin tur delas in i ungefär lika många arter. Krypbjörnbären anses ha uppstått ur korsningar mellan övriga (äkta) björnbär (Rubus, sektionen Rubus) och blå- hallon (R. caesius) och variationen har bevarats genom att frö bildas utan att äggcellen behöver befruktas (apomixi; Gustafsson 1943).
De första svenska krypbjörnbären namngavs av J. P. Arrhenius 1839 och därefter beskrevs i snabb takt ett stort antal former. Till slut fick krypbjörnbär namn om sig att vara en omöjlig grupp och på 1960-talet dog intresset ut. År 1981 publicerade Heinrich Weber en mono-
grafi om krypbjörnbär i Nordeuropa där han bringade reda i kaoset genom att kräva att en art måste ha en utbredning på över 50 km mellan de yttersta lokalerna. Sedan dess har intresset stadigt ökat, först i Danmark och på senare år även i Sverige.
Fortfarande är det dock mest ett fåtal entu- siaster som bryr sig om krypbjörnbären. Detta beror nog på att det ännu saknas en tryckt, lätt- tillgänglig och fullständig bestämningsnyckel för svenska krypbjörnbär (det är svårt att göra en allmängiltig sådan), men också på att det förekommer lokala former som inte finns med i bestämningsnycklar.
Mitt intresse för krypbjörnbär väcktes av Hallands flora (Georgson m. fl. 1997), där detGeorgson m. fl. 1997), där det), där det påstods att nio arter skulle finnas i trakten av vår sommarstuga, som ligger nära gränsen mel- lan Eftra och Steninge socknar. Det visade sig emellertid redan under första säsongen att det var mer komplicerat än så: flera av uppgifterna i Hallands flora var felaktiga, liksom många rapporter om sällsynta krypbjörnbär i Skåne (Anonym 1995–2000) och åtskilliga kollekter i de offentliga herbarierna. Detta är naturligtvis olyckligt och jag bestämde mig därför för att med en pilotstudie i Halland undersöka om man verkligen inte kan bestämma krypbjörnbär, åtminstone genom systematiska studier i natu- ren. Framför allt ville jag undersöka hur stort problemet med lokala arter är.
Valet av landskap var främst av praktisk natur, men det har senare visat sig lämpligt även i andra avseenden. Krypbjörnbär är relativt ovan- liga i Halland, vilket gör en nästan heltäckande undersökning möjlig. Blåhallon är också sällsynt, vilket medför att hybrider med blåhallon är ovanliga. Vidare finns det två arter krypbjörn- bär som har sin huvudutbredning i Halland, slät- och hallandsbjörnbär (Rubus eluxatus och R. hallandicus), och flera av Skånes och Bohus-
läns speciella arter når in i Halland. Därtill finns det flera lokala former i Halland. Därför finns de flesta taxonomiska problemen inom kryp- björnbären representerade i landskapet, vilket kan ge en första ledning om hur dessa kan lösas.
Det främsta syftet med denna inventering är att ge en aktuell och korrekt bild av kryp- björnbärens utbredning i Halland. Till skillnad från de flesta andra inventeringar grundar sig alla rapporter på observationer i fält. Dessutom redogör jag för arternas variation i landskapet och beskriver utbredningen av alla lokala former.
En sådan nästan komplett inventering gör det möjligt att diskutera andra aspekter, såsom art- begreppet och hur utbredningen har förändras över tiden, och den kan också ligga till grund
Krypbjörnbär i Halland
för en taxonomisk diskussion. Naturligtvis avspeglar denna artikel min egen syn på syste- matiken inom krypbjörnbären, en syn som är ganska kontroversiell.
Metodik
Jag har besökt alla lokaler som jag har kommit över genom projekt Hallands flora, Alf Oreds- sons systematiska björnbärsinventering på 1960- talet (1973, 1974), litteraturuppgifter (Ahlfven-(Ahlfven- gren 1924, Georgson m.fl. 1997), herbariestudier), herbariestudier samt uppgifter från lokala inventerare. Dess- utom har jag systematiskt inventerat vägkanter i krypbjörnbärrika områden, speciellt i Söndrums, Steninge, Eftra, Onsala och Släps socknar med både bil och cykel. Alla förekomster av kryp- björnbär (bestånd separerade med mer än tio meter) har artbestämts och koordinatsatts med GPS. Totalt har över 850 lokaler registrerats.
Från representativa och svårbestämda bestånd har belägg samlats (privat) och många lokaler har besökts upprepade gånger tills arttillhörig- heten har klarlagts. Målet har alltså varit att få en tillfredsställande bestämning av alla kryp- björnbärsbestånd i Halland. Fältinventeringen har bedrivits i juni–augusti åren 1999–2008, med ungefär tio stycken 4–7 timmars exkursio- ner varje år.
De första åren kontrollbestämde Anfred Pedersen mina belägg, men efter hans död 2004 står jag själv för alla bestämningar. Jag har dock diskuterat taxonomin åtskilligt med Alf Oreds- son, Tomas Burén, Erik Ljungstrand och Göran Wendt.
I ett försök att förbättra säkerheten i bestäm- ningen av pressat material har jag provat att systematiskt notera över hundra karaktärer för alla arter och sedan databehandlat detta mate- rial för att få fram listor på de bästa särskiljande karaktärerna (Ryde 2005). Tyvärr är det ändå svårt att säkert bestämma herbariematerial, i synnerhet om det är ofullständigt eller kommer från extrema former. Detta beror på den stora variationen inom arterna, även inom samma bestånd, på att många särskiljande karaktärer är kvantitativa med överlappande omfång, och att många karaktärer är svåra att beskriva i ord eller
att de försvinner vid pressning. Ett rikare bild- material på alla här diskuterade former finns på min hemsida om krypbjörnbär (Ryde 2005).
I de fall publicerade lokaler bryter mot det utbredningsmönster jag funnit i min inventering har jag tittat närmare på belägg i de offentliga herbarierna (se Appendix).
Dessa kvalitativa studier har kompletterats med kromosomtalsbestämning av 90 prover från Halland med flödescytometri (Dolezel 1997), en metod som innebär att man inte direkt räknar kromosomerna utan i stället mäter mängden DNA relativt en intern referens. Mätningarna utfördes av firman Plant Cytometry Services (www.PlantCytometry.nl). Jag har studerat material från minst två lokaler av alla arter, lokalarter och avvikande former i Halland.
Nedan anges endast avvikande kromosomtal – de flesta krypbjörnbär är tetraploider (2n = 28).
För att reda ut släktskapet mellan hassel-, viken- och steningebjörnbär har jag också låtit utföra en analys med RAPD (random amplifiedrandom amplified polymorphic DNA; Graham & McNicol 1995) på 12 kollekter från Halland och Skåne (utförd på SLU vid Balsgård). Detta är en genetisk metod som producerar en karaktäristisk profil av band från dominant nedärvda DNA-fragment.
Likheter i profilerna mellan olika former avspeg- lar deras släktskap.
Arter
Här presenteras arterna och deras utbredning i Halland, vedertagna arter först och därefter lokalarter och oklara former. Arter med veten- skapliga namn inom citationstecken är inte gil- tigt beskrivna.
Hallandsbjörnbär R. hallandicus
Detta är en karaktäristisk art med mycket tät- taggig stam, mörkgröna, grovsågade blad och stora vita blommor i glesa blomställningar (figur 1). Den beskrevs av Leopold Neuman 1888 från Söndrum och det är fortfarande där den har sin huvudutbredning med över 60 lokaler. Framför allt täcker den tusentals kvadratmeter i skogarna kring Nyrebäckens stränder. Arten har även många lokaler i Harplinge, Steninge och Eftra.
Efter ett uppehåll kring Falkenberg och Varberg dyker den åter upp på fyra lokaler vardera i Fjärås och Onsala. Den har dessutom en lokalgrupp vid Karsefors kraftverk i Laholm. Totalt har jag obser- verat den på nästan 150 lokaler vilket gör den till den vanligaste arten i undersökningen. Den tycks trivas bäst i glesa skogar och verkar missgynnas av bete. Den är rödlistad i kategorin sårbar.
Hallandsbjörnbär är vanligtvis en enhetlig och lättidentifierad art och jag har inte noterat någon anmärkningsvärd variation i Halland.
Utanför landskapet är den känd från en hand- full lokaler i Skåne (Tyler m.fl. 2007) och kan- ske även från Bohuslän. Dessutom finns den i Nordtyskland (Weber 1981, Pedersen & Schou 1989, Henker & Kiesewetter 2009).
Slätbjörnbär R. eluxatus
Även denna art är lätt att känna igen på sina undertill nästan kala, 3–4-delade blad med en gul nyans och en karaktäristisk form på udd- bladet (bredast kring eller ovan mitten), samt stora rosa blommor (figur 2). Den växer också ofta i skugga. Arten beskrevs av Neuman 1888 i samma artikel som hallandsbjörnbär från fem lokaler i Harplinge, Steninge och Eftra, och finns fortfarande kvar i dessa socknar. Den saknas kring Falkenberg, men är den vanligaste arten i Varbergstrakten med sina nordligaste lokaler i Värö socken. Den finns dessutom på ruderatmark
i Halmstad. Totalt har jag noterat den på drygt 90 lokaler. Utanför Halland finns den numera bara på en lokal i Skåne (Kullaberg; Tyler m.fl.
Figur 1. Hallandsbjörnbär Hallandsbjörnbär R� hallandicus. Notera de stora vita blommorna i en gles blomställning, den tättaggiga stammen och de långa, smala spetsarna på småbladen. Den röda triangeln på kartan avser hybriden med hallon.
R. hallandicus was the most common species in the investigation. It has large white flowers in a short inflorescence.
Figur 2. Slätbjörnbär Slätbjörnbär R� eluxatus. Notera de stora rosa blommorna och den gulgröna färgen på högbladen, samt den speciella formen på uddbladet (bredast ovan mitten). De röda och blå punkterna på kartan avser hybrider med hallon och blåhallon, medan de bruna avser söndrumsbjörnbär.
R. eluxatus has large pink flowers, yellowish leaves in the inflorescence, and characteristic obovate leaves.
2007), men den är uppgiven även för Bohuslän (Marstrand; Weber 1981, Pedersen & Schou 1989). Den är rödlistad i kategorin starkt hotad.
Slätbjörnbär varierar mer än de flesta andra arter, men är ändå alltid lätt att placera till art. I Eftra har den ofta rikligt med glandler i blom- ställningen och kring Varberg är den stundom taggigare än vanligt med utåtriktade taggar på uddsmåbladets skaft. Detta är nog bara tillfäl- liga variationer utan något systematiskt värde.
Betydligt mer avvikande är en form som påträffats på fyra lokaler i Söndrum (varifrån slätbjörnbär inte är känt). Den är nästan vitblom- mig, har breda stipler (ca 4 mm, jämfört med huvudformens ca 0,5 mm breda stipler), tydligt dubbelsågade blad, och fårad årsstam (figur 3).
Den bör nog betraktas som en lokalart, och jag kommer i fortsättningen att kalla den för sönd- rumsbjörnbär (R. ”soendrum”). Den har samma kromosomtal som huvudarten, 28, liksom övriga avvikande former (totalt åtta testade kollekter).
Lindblomsbjörnbär R. mortensenii Detta är nog den mest missförstådda arten i Halland, och den blev ganska sent utredd (Pedersen & Martensen 1994). I fält är den lätt att känna igen på sina stora, svagt rosa, ofta dubbla blommor, de runda uddbladen med en blågrön ovansida och en påfallande vit undersida (figur 4). Även efter blomningen är de flocklika blomställningarna med utstående foderblad (nästan som gröna blommor) karaktäristiska.
Lindblomsbjörnbär är den dominerande arten kring Falkenberg och förekommer även söderut till Harplinge, framför allt i Eftra och Steninge, totalt på nästan 110 lokaler, vilket gör den till den näst vanligaste arten tillsammans med hasselbjörnbär. Den går också längre in i land- skapet än någon annan art. Arten är vittspridd i Skåne och Östsverige, men den är aldrig särskilt vanlig. Den har spridda lokaler i Danmark och ett fåtal lokaler i Nordtyskland (Pedersen &
Martensen 1994).
Figur 3. Söndrumsbjörnbär Söndrumsbjörnbär R� ”soendrum”. Notera de vita blommorna, de breda stiplerna och de tredelade dubbelsågade bladen.
R. “soendrum” is a charac- teristic local species that differs from R. eluxatus by white flowers, broad stip- ules, and distinctly three- foliolate, doubly serrate leaves.
Figur 4. LindblomsbjörnbärLindblomsbjörnbär R� mortensenii. Notera de stora, nästan vita blom- morna i en flocklik blom- ställning med raka taggar, de nästan runda uddbladen och de veka taggarna.
R. mortensenii is character- ised by large, almost white flowers in an umbel-like inflorescence with patent prickles, almost circular leaves, and weak prickles.
Västkustbjörnbär R. norvegicus
Västkustbjörnbär är en vacker och karaktäristisk art, med starkt rosa blommor, ofta bjärt röda stift, hjärtlika, ljusgröna uddblad och långskaf- tade mellanblad (figur 5). Det är en vanlig art i Bohuslän och södra Norge (Lye & Pedersen 1994), men i Halland finns bara ett tjog lokaler
längst i norr (Onsala och Släp). Inga avvikande former har noterats i Halland. Den är rödlistad i kategorin missgynnad.
Filtbjörnbär R. lagerbergii
Detta är också en lätt igenkänd art med täta taggar, stora, glänsande, gräsgröna, hjärtlika blad och filthårig frukt (figur 6). I Sverige har den en lustig utbredning med över hundra loka- ler på Bjärehalvön i Skåne (Tyler m.fl. 2007) och ett annat lokalcentrum omkring Göteborg, utan några lokaler däremellan. Den halländska förekomsterna ansluter till de senare, med drygt 20 lokaler i Släp och en lokal på en soptipp vid Kungsbacka. Den uppvisar ingen noterbar varia- tion i Halland och är rödlistad i kategorin sår-
bar. Filtbjörnbär har till skillnad från de flesta andra arter 35 kromosomer.
Spetsbjörnbär R. gothicus
Spetsbjörnbär har små långspetsade mörkgröna blad med grön undersida och vågig kant, samt små blommor som är tydligt rosa endast i knopp (figur 7). Detta är troligen Sveriges van- ligaste krypbjörnbär med rikliga förekomster på ostkusten, i Skåne och i Bohuslän (Martensen
& Pedersen 1987). Underligt nog är den ovan- lig i Halland, med knappt 40 lokaler i Onsala (inklusive en i grannsocknen Vallda) och en isolerad lokal i Snapparp. Den är ofta ovanligt bredbladig i Halland.
Hasselbjörnbär R. wahlbergii
Detta är en mångformig art som karaktärise- ras av en grov stam, tjocka blad med tät filt- behåring på undersidan, grova klolika taggar i blomställningen och tydligt rosa kronblad (figur 8). Den finns längs hela kusten från Bohuslän till Uppland. I Halland har den spridda före-
Figur 5. Västkustbjörnbär. Västkustbjörnbär R� norvegicus. Notera de rosa blommorna med röda märken och de gulgröna, hjärtlika bladen med långa skaft på mellanbladen. Den blå triangeln på kartan avser hybriden med blåhallon.
R. norvegicus has pink flow- ers with red styles and yel- low-green cordate leaves with prominent petiolules.
Figur 6. Filtbjörnbär. Filtbjörnbär R� lagerbergii. Notera de stora vita blommorna i glesa ställningar, de buck- liga, gräsgröna, hjärtlika bladen och den tättaggiga stammen.
R. lagerbergii has large white flowers in a short inflores- cence, lively green, bullate and cordate leaves, and densely prickled stems.
komster utmed landskapets kuster, utom längst i söder, och lokala ansamlingar i Släp, Onsala, Eftra och Steninge. Totalt har den nästan 110 lokaler, vilket gör den till den näst vanligaste arten i Halland tillsammans med lindbloms- björnbär.
Den uppvisar ganska stor variation, även sedan viken- och steningebjörnbär har urskiljts.
Den mest avvikande formen växer i ett vägdike vid Spannarp och har utdraget hjärtlika blad med lång spets. Tillsvidare får den dock anses falla inom hasselbjörnbärets stora variations- bredd.
Pedersen urskilde kollekter från två lokaler som skageracksbjörnbär (R. nordicus; Weber 1998) på grund av deras inskurna blad eller
grova bladsågning. Sådana blad kan man leta upp i de flesta bestånd och deras förekomst har knappast något taxonomiskt värde. Typiskt skageracksbjörnbär dyker upp först på Orust.
Hasselbjörnbär ska ha 35 kromosomer och det har också alla former från Halland som jag tes- tat haft (från 9 olika lokaler).
Hårbjörnbär R. camptostachys
Hårbjörnbär är lätt att identifiera på de rikt håri- ga ståndarknapparna och de karaktäristiskt for- made bladen med hårig ovansida (figur 9). Den har en ganska vid utbredning i sydöstra Småland och Blekinge och den är den vanligaste arten i nordvästra Skåne. Konstigt nog går den knappt över gränsen till Halland. Den är endast känd från tre små lokalgrupper: från banvallar vid Skottorp (Skummeslöv) och Genevad (Veinge), samt från en vägkant i Tvååker. Den verkar numera ha sin nordgräns på västkusten i Halland.
Inga avvikande former har observerats i Halland.
Knippbjörnbär R. fasciculatus
Denna art är vanligen lätt att känna igen redan på långt håll på sin grågröna bladfärg. På nära håll känner man igen den på den täthåriga bladovansidan och på den korta och breda blad- spetsen (figur 10). Den blommar något senare än de andra arterna. Den finns på enstaka loka- ler på ostkusten men är ganska vanlig i Skåne.
Den gör dock ett uppehåll i större delen av Hal- Figur 7. Spetsbjörnbär Spetsbjörnbär R� gothicus har en blomställ- ning utan blad i toppen med treflikiga högblad samt små dubbelsågade, glänsande blad med vågig kant och lång spets. Den röda punkten avser hybriden med hallon.
R. gothicus has a long leaf- less inflorescence with tripartite leaves, and small shiny leaves with a wavy edge and a long point.
Figur 8. Hasselbjörnbär Hasselbjörnbär R� wahlbergii. Notera den bladlösa blomställningen med rosa blommor och böjda röda taggar, de grova taggarna på årsstammen, samt de vackert hjärtlika, nästan läderartade och enkelsågade uddbladen.
R. wahlbergii has a leaf-less inflorescence with pink flowers, thick red prickles, and cordate, leathery leaves.
land och dyker upp först på en vägkant i Värö och sedan på en handfull lokaler vardera i Släp och Onsala. Den finns även i Bohuslän. Från början gav den intryck av att vara mycket mång- formig, men efter att dess hybrid med blåhallon och en lokalart (se nedan) har urskiljts är det en mycket enhetlig art.
Bohusbjörnbär R. dissimulans
Denna art är ett av landets sällsyntaste kryp- björnbär med endast omkring tio lokaler i norra Bohuslän (den är rödlistad i kategorin starkt hotad; Ljungstrand 2001). Dessutom finns det en lokalgrupp på Köpstadsö, bara en dryg mil från Hallandsgränsen. Dock har arten angivits från två lokaler i Tölö socken, vid granngårdar- na Björkris och Vargagården. Tyvärr har jag inte lyckats återfinna den där eller i trakten, trots noggranna efterforskningar. Beläggen visar en form som inte liknar bohusbjörnbär från Köp- stadsö eller Bohuslän. Detta tycks vara sympto- matiskt för arten – den är mycket mångformig (inte heller formerna på Köpstadsö och i norra
Bohuslän liknar varandra). Hylander (1958b) urskilde tre olika former, medan Pedersen skilde mellan en svensk och en dansk form. Detta tyder på att det rör sig om flera lokalarter eller en parallell formserie, snarare än en enhetlig art, men ytterligare studier behövs innan detta kan anses bevisat. Arten har även uppgivits från Skåne (Weber 1981, Pedersen & Schou 1989), men där rör det sig om hybrider och lokalarter (Tyler m.fl. 2007).
I ett slånbryn i Trönninge öster om Varberg växer ett björnbär, som med nordiska nycklar blir bohusbjörnbär (men utan att likna andra svenska former). Den kännetecknas av en tät- taggig stam med rikligt med glandler, gröna foderblad, vackert hjärtlika blad och många klo- böjda taggar i blomställningen (figur 11). Trots avsevärda ansträngningar har jag ännu inte lyckats få något namn på denna karaktäristiska form. Lokalen är knappt 600 m från en lokal där storbjörnbär (R. gratus) har kommit in med barkavfall (Georgson m.fl. 1997), och min giss-Georgson m.fl. 1997), och min giss-), och min giss- ning är att även denna art är inkommen.
Figur 9. Hårbjörnbär. Hårbjörnbär R� camptostachys. Notera de vita blommorna och de ovala, tjocka småbladen med markerade nerver och rak bas.
R. camptostachys has white flowers with hairy anthers and elliptic thick leaves with a short point and marked nerves.
Figur 10. Knippbjörnbär Knippbjörnbär R� fasciculatus. Notera de nästan vita blommorna och de grågröna, femtaliga bla- den med kort spets. De blå trianglarna på utbrednings- kartan avser hybrider med blåhallon.
R. fasciculatus has almost white flowers and greyish green, short-pointed leaves, which are densely hairy above.
Vikenbjörnbär R. vikensis
Detta är ett intressant björnbär som jag tidigare kallat för godhemsbjörnbär efter dess rikaste lokal. Det liknar ett grovt hasselbjörnbär, men avviker med större blommor som är blekare i färgen (tydligt rosa endast i knopp). Dessutom har den rikligt med glandler i blomställningen och oftast även på årsstammen, smalare och rakare taggar, breda stipler och mer utdragen form på uddbladen (figur 12). Den finns på näs-
tan 50 lokaler på Onsalahalvön, där även hassel- björnbär finns. Intressant nog dyker samma form upp vid en märgelgrav i Trönninge, söder om Halmstad (110 km därifrån), vilket skulle ge formen status av art även i Webers system.
På senare tid har jag emellertid insett att den är identisk med den art som nyligen har beskrivits under namnet vikenbjörnbär R. viken- sis (Wendt 2008). Den är känd från nästan 60 lokaler kring Helsingborg och på Kullahalvön i Skåne (Tyler m.fl. 2007, Wendt 2008). Denna identifiering bekräftades först av kromosomtalet, som är 35 (liksom för hasselbjörnbär) från såväl Onsala, Trönninge och Skåne, men framför allt av RAPD-analysen (figur 13) som tydligt visar att alla former av vikenbjörnbär är nära besläk- tade och väl skilda från hasselbjörnbär (Ryde 2009). Därmed får arten en vid, men disjunkt
Figur 11. Det okända kryp-Det okända kryp- björnbäret från Trönninge.
Notera de svagt rosa blommorna i glesa blom- ställningar och de vackert hjärtlika bladen
This is an unknown black- berry found in Trönninge. It has pinkish flowers, dense prickles, and cordate leaves.
Figur 12. Vikenbjörnbär. Vikenbjörnbär R� vikensis har nästan vita blommor, stora kantiga, gröna knoppar, avlångt hjärtlika uddblad, slanka, snedställda taggar.
R. vikensis has large, almost white flowers, large angular buds, elongated leaves, and slender prickles
vikensis sordirosanthus wahlbergii
Dimension 1
Dimension 2
, , , , ,
, , ,
Figur 13. Resultat från RA�D-undersökningen av. Resultat från RA�D-undersökningen av viken-, steninge- och hasselbjörnbär (Ryde 2009).
The results of the RAPD investigation of R. vikensis, wahlbergii and sordirosanthus (including the differing form from Varberg, uppermost triangle).
utbredning. Lustigt nog har arten misstagits för västkustbjörnbär i Halland (Georgson m.fl.Georgson m.fl.
1997) men för lindbjörnbär) men för lindbjörnbär R. tiliaster i Skåne (Wendt 2008), på grund av dessa arters utbred- ning. Detta visar att man lätt lockas att bestäm- ma björnbär efter varifrån de är samlade.
Steningebjörnbär R. ”sordirosanthus”
Kring Steninge strand finns ett karaktäristiskt krypbjörnbär med smala, gulgröna, undertill ganska filthåriga blad (men mindre filthåriga än hos hasselbjörnbär) och små rosa blommor med ofta svagt rosa märken (figur 14). Det vållade mig mycket huvudbry i början, eftersom man kommer fram till gyllenbjörnbär R. aureolus i Pedersens & Schous bestämningsnyckel (1989), en art som då bara var känd från ostkusten (nu är den funnen även vid Vänern) och dessutom ska ha glandler, håriga fruktämnen och svagt pruinös stam. Så småningom insåg jag att detta var den lokalart som Hjalmar Hylander (1958a) beskrev under namnet R. sordirosanthus (ehuru ogiltigt).
Den är den vanligaste arten runt Steninge strand och en bit norrut mot Stensjö. Den är ganska lik hasselbjörnbär och dåligt utvecklade exemplar kan stundom vara svåra att skilja från denna art. Den brukar dock skilja sig genom hårig årsstam och bladöversida, smalare blad, tidigare blomning, färre frukter och mindre vit bladundersida. Det kom därför som en glad överraskning att kromosomtalsräkningarna visade att arten har 28 kromosomer mot hassel- björnbärets 35. Uppenbarligen rör det sig om två genetiskt skilda former.
Den har flera karaktärer gemensamt med daggbjörnbär R. glauciformis, till exempel den spirlika blomställningen, de buckliga bladen, den tidiga blomningen och kromosomtalet, men den avviker tydligt genom frånvaron av glandler och daggöverdrag på stammen. Steningebjörn- bär har samlats flitigt i Steninge och har därmed bidragit med mycken oreda i floror och herbarier – till exempel förekommer den under fyra olika
namn i Hallands flora (Georgson m.fl. 1997).Georgson m.fl. 1997).).
Frågan är bara hur utbredd arten är. I Eftra och Steninge finns arten på över hundra lokaler men med bara drygt 6 km mellan de yttersta.
Däremot finns likartade former både på en före detta soptipp i Halmstad och invid nyanlagda vägar på tre ställen kring Varberg (varav en nu förstörd). Även dessa former har 28 kromosomer, men bladen är något mer rynkiga och mörk- gröna i Varberg. Dessa lokaler ligger över 60 km ifrån varandra och skulle ge steningebjörnbär status som art även med Webers artbegrepp.
RAPD-studierna visar att exemplaren från Steninge och Halmstad är nära besläktade (figur 13). Provet från Varberg avviker däremot betyd-
ligt mer, även om det är närmare släkt med steningebjörnbär än med hassel- eller viken- björnbär. Därför får man tillsvidare anta att det faktiskt rör sig om två olika arter, även om jag avstår att ge något namn åt varbergsformen.
Liknande former har rapporterats från andra ställen i landet, till exempel i Skåne och Bohus- län, men deras kromosomtal har ännu inte kontrollerats. Det kan alltså tänkas att någon av arterna har en betydligt större utbredning.
Figur 14. Steningebjörnbär. Steningebjörnbär R� ”sordirosanthus” har små rosa blommor i en upptill bladlös blomställning, smalt hjärtlika, gulgröna blad med svag dubbelsågning.
R. “sordirosanthus” is very common around Steninge.
A genetically distinct form is found around Varberg.
R. sordirosanthus is charac- terised by small pink flowers and narrowly cordate, dou- bly serrate leaves.
Hjärtbjörnbär R. cyclomorphus och andra blåhallonhybrider
Hjärtbjörnbär ska ha rikligt med glandler både på årsstam och i blomställningen, breda stipler, hjärtlika blad och välutvecklade frukter som omsluts av foderbladen (Weber 1981, Pedersen
& Schou 1989). Den har uppgetts från flera halländska lokaler i Träslöv, Släp, Vallda och Onsala (Ahlfvengren 1924, Georgson m.fl.(Ahlfvengren 1924, Georgson m.fl.
1997). Flera av dessa lokaler har jag återfun-). Flera av dessa lokaler har jag återfun- nit, men frånsett ovan angivna karaktärer är materialet mycket heterogent (figur 15). Det tycks snarast vara en samling av hybrider mel- lan blåhallon och olika krypbjörnbärsarter.
Detta styrks av kromosomtalet 42, vilket är vad man förväntar sig för blåhallonhybrider.
Både blåhallon och de flesta krypbjörnbär har 28 kromosomer och hybriderna anses bildas av reducerat pollen från blåhallon med 14 kromo- somer som befruktar oreducerade äggceller från krypbjörnbäret (Gustafsson 1943). Dessutom finns de bara på enstaka lokaler och i allmänhet med någon av föräldrarna i närheten (det är just i dessa socknar som blåhallon är relativt vanligt;
Georgson m.fl. 1997). Det kan dock inte ute-). Det kan dock inte ute- slutas att det även finns blåhallonhybrider som har spridningsförmåga och egen utbredning och därför kan betraktas som egna (lokal-)arter.
Någon säker sådan har jag dock inte observerat i Halland.
I inventeringen har jag noterat sju olika tro- liga blåhallonhybrider (varav en hybrid med en lokalart diskuteras senare). I Kullaviks hamn (Släps socken) växer en form med rosa blom- mor och stift, som tycks vara hybriden mellan blåhallon och västkustbjörnbär. På två ställen vid Apelviken (Träslöv) växer en form med nästan kala och treflikade blad, som troligen är en hybrid mellan blåhallon och slätbjörnbär. I en vägkant i Blixered växer en form som skulle kunna vara hybriden med hasselbjörnbär (endast detta björnbär växer i närheten). Den har korta, täta blomställningar med påfallande stora och raka taggar, och vita kronblad. Den har rikligt med glandler både på årsstam och i blomställ- ningen och bladen är hjärtlika med täthårig men ganska grön undersida och långa skaft på
småbladen. På två lokaler i Släp växer en form med breda hjärtlika blad och nästan vita blom- mor. Det är oklart vilken dess björnbärsförälder är, möjligen filtbjörnbär. På tre ställen längs den nybyggda landsvägen mellan Vallda och Särö växer något som skulle kunna vara hybriden blåhallon × filtbjörnbär. Den är stor och grov med mycket glandler och en yvig blomställning, och har dessutom håriga bladöversidor.
Slutligen finns det en serie former i Släp och Onsala som också tycks vara hybriden mellan knippbjörnbär och blåhallon. De är mycket mer diskreta och liknar vid första påseendet knipp- björnbär, men de har alltid tidig och välutveck- lad frukt som omslutes av foderbladen. Bladen har bred bas och är mörkgröna (inte grågröna), men de är fortfarande ganska täthåriga ovan.
Stammen är vanligen tättaggig och mera röd- färgad än hos knippbjörnbär. Stiplerna är breda (cirka 3 mm mot 1 mm hos knippbjörnbär) och foderbladen är ofta förlängda. Denna form är faktiskt något vanligare än rent knippbjörn- bär (drygt 15 lokaler) och den följer denna art genom både Släp och Onsala (figur 10). Ofta växer den tillsammans med eller nära en av föräldrarna, men jag har aldrig sett den tillsam- mans med båda.
Det finns två möjligheter till hur denna form har uppstått. Antingen är det en hybrid som uppstår väldigt lätt så snart föräldrarna möts, eller också är det en form som har uppstått någon enstaka gång, men har spridningsför- måga som en vanlig art. Det faktum att hybri- den följer knippbjörnbärets utbredning nästan fullständigt och att den varierar i bladform och andra karaktärer, tyder på att det är en hybrid som lätt uppstår. Detta styrks också av det faktum att hybriden på en lokal (Klev i Släp) har kromosomtalet 2n = 35, i stället för 42 (i två oberoende test). Detsamma gäller en av de två lokalerna för den ovan nämnda hybriden blåhallon × slätbjörnbär, medan den sannolika hybriden från Blixered gav 28 kromosomer.
Åke Gustafsson fick också dessa kromosomtal för några troliga blåhallonhybrider (Gustafsson 1943). Detta är en stark indikation på att denna
hybrid har uppstått oberoende på många olika
Figur 15. Olika former av blåhallonhybrider (uppifrån från vänster, hybrider med västkust-, slät-. knipp-. Olika former av blåhallonhybrider (uppifrån från vänster, hybrider med västkust-, slät-. knipp- (dels den diskreta formen från Släp och Onsala och dels den grova formen från Vallda), onsala-, filt- (?) och hasselbjörnbär (?). De är markerade på utbredningskartan med lila, röda, svarta, bruna, gröna, gula och blå symboler. Den lilla utbredningskartan till höger är en detaljkarta över Onsala, Släps och Vallda socknar. Notera att foderbladen omsluter frukterna, som ofta är välutvecklade.
Various forms of hybrids between Corylifolii and R. caesius. The caesius hybrids typically have well developed fruits that are enclosed by the sepals.
