HÖGVATTEN, EROSION OCH KUSTFÖRVALTNINGSSTRATEGI

(1)

HÖGVATTEN, EROSION OCH KUSTFÖRVALTNINGSSTRATEGI

SKURUPS KOMMUN

Skurups kommuns kustförvaltningsplan Antagen av kommunfullmäktige 2019-09-30

FRAMTAGEN AV SWECO ENVIRONMENT AB PÅ UPPDRAG AV SKURUPS KOMMUN

VERSION 2019-07-02

SWECO ENVIRONMENT AB MALMÖ KUST OCH VATTENDRAG UPPDRAGSANSVARIG:

OLOF PERSSON

(2)

Sweco

Drottningtorget 14 Box 286

SE 201 22 Malmö, Sverige Telefon +46 (0)4 016 70 00 Fax

www.sweco.se

Sweco Environment AB RegNo: 556346-0327 Styrelsens säte: Stockholm

Emanuel Schmidt Civilingenjör Malmö

Telefon direkt +46 (0)4 016 72 50 Mobil +46 (0)703 72 94 97 emanuel.schmidt@sweco.se

(3)

Innehållsförteckning

1 Förord 1

2 Inledning 2

3 Kustförvaltningsstrategi 3

3.1 Integrerad planerings- och förvaltningsstrategi 3

4 Tidigare kustrelaterade studier 4

4.1 SGU - Projekt Skånestrand 2016 4

4.2 DHI – Översiktlig risk- och sårbarhetsanalys 2014 4

5 Bakgrund 6

5.1 Erosion 6

5.2 Högvatten 7

5.2.1 Begreppet återkomsttid 7

5.2.2 Medelvattenstånd och global havsnivåhöjning 8

5.2.3 Karaktäristiska vattennivåer 9

6 Åtgärdsstrategier 10

6.1 Undvika 10

6.2 Försvar 10

6.2.1 Olika typer av skydd 12

6.2.2 Underhålla befintliga skydd 17

6.3 Anpassa 18

6.4 Reträtt 19

7 Studie av Skurups kuststräcka 20

7.1 Metodik 20

7.1.1 Fältinventering och workshop 20

7.1.2 Strandlinjens utveckling 20

7.1.3 Tröskelanalys och översvämningsutredning 21

7.2 Bingsmarken till Hörte 21

(4)

HÖGVATTEN, EROSION OCH KUSTFÖRVALTNINGSSTRATEGI 2019-07-02

ANTAGEN AV KOMMUNFULLMÄKTIGE 2019-09-30

7.4 Hörte till Abbekås 27

7.4.1 Fältobservationer 27

7.4.2 Workshop 27

7.5 Runt Abbekås hamn 30

7.5.2 Workshop 31

7.6 Abbekås till Mossbystrand och Högasten 34

7.6.2 Workshop 35

8 Tröskelanalys och översvämningsutbredning 38

8.1.1 Interaktiva bilagor 38

8.1.2 Bingsmarken 38

8.1.3 Abbekås 42

9 Ansvar och juridik 45

9.1 Regelverk 45

9.1.1 Lagar och förordningar 45

9.2 Kommunalt ansvar i planeringen 46

9.2.1 Befintlig bebyggelse 46

9.2.2 Ny bebyggelse 46

9.2.3 Översiktsplan 47

9.2.4 Detaljplan 47

10 Förslag till principer för hållbar kustförvaltning i Skurups kommun 49

10.1 Beslutsbehov för fortsatt arbete 50

11 Handlingsplan 51

11.1 Kort sikt 2018 – 2030 51

11.2 Medellång sikt 2030 – 2050 52

11.3 Lång sikt 2050 – 2100 52

12 Förslag på löpande mätprogram 52

12.1.1 Mätning av strandprofiler 54

12.1.2 Mätning av vattennivå 57

12.1.3 Geodatasamverkan 57

12.1.4 Kommunöverskridande samarbete 57

Referenser 58

(5)

(6)

(7)

1 Förord

Sweco har på uppdrag av Skurups kommun upprättat ett förslag till kustförvaltnings- strategi för Skurups kommuns kuststräcka. I uppdraget har Olof Persson varit uppdrags- ledare, Sebastian Bokhari Irminger expert, Emanuel Schmidt och Beatrice Nordlöf handläggare och Hans Hanson granskare.

Utöver föreliggande utredning ligger även resultat från Projekt Skånestrand (Persson, Nyberg, Ising, & Rodhe, 2016) och DHI:s Översiktlig risk- & sårbarhetsanalys för Skurups kommun (DHI, 2014) till grund för kustförvaltningsstrategin för Skurups kommun. Swecos utredning omfattar bland annat:

 Statistiska analyser av högvattennivåer utifrån tillgängliga dataserier och 2018 års kunskapsläge rörande klimatförändringar.

 Analys av översvämningsrisk vid högvatten, både för år 2018 och 2100.

 Analys av vegetationslinjens förflyttning mellan år 2010 – 2017.

 Fältinventering och fotodokumentering av Skurups kust.

 Inventering av kustnära värden, genom workshop med Skurups kommun.

 Rekommendationer vad gäller åtgärder, fördelat på tre olika tidshorisonter.

 Rekommendationer för uppstart av ett mätprogram för kusten.

(8)

2(58)

HÖGVATTEN, EROSION OCH KUSTFÖRVALTNINGSSTRATEGI 2019-07-02

2 Inledning

Skurups kommun har tagit fram en kustförvaltningsplan, vilken Sweco har genomfört, där förutsättningarna för kommunens kuststräcka har utretts avseende erosion och

översvämning från havet. Uppdraget omfattar att utforma ett förslag till

kustförvaltningsstrategi och åtgärder som bedöms lämpliga att vidta inom ramen för denna strategi.

Rapporten inleds med en beskrivning av syftet med en kustförvaltningsstrategi. Därefter görs en genomgång av tidigare utförda studier vilket följs upp av en genomgång av de naturliga förutsättningarna för erosion och översvämning. Detta följs av en generell beskrivning av olika typer av åtgärdsstrategier. Efter det följer rapportens huvudavsnitt, en studie av Skurups kuststräcka innehållande resultat från Swecos fältinventering, workshop och högvattensanalyser. Utredningen mynnar i ett förslag på en kustförvalt- ningsstrategi specifik för Skurups kommun.

(9)

3 Kustförvaltningsstrategi

Syftet med en kustförvaltningsstrategi är att konkretisera hur kommunen kan och bör arbeta med sin kust, för att utveckla kusten i riktning mot en önskad målbild. Målbilden för kustförvaltningsplanen är att bevara befintliga värden längs med Skurups kuststräcka så att de funktioner som finns samt de som bor vid och nyttjar kusten fortsatt kan göra det.

Skurups kust ska även vara ett självklart stopp för regionala och nationella besökare.

En förvaltningsstrategi är ett levande dokument som ska spegla både det senaste kunskapsläget och den rådande politiska viljan inom kommunen. En förvaltningsplan ger stöd och riktning åt kommunens långsiktiga arbete. Behovet av att hålla dokumentet levande speglas inte minst av osäkerheterna kopplade till kommande klimatförändringar och hur vi på bästa sätt hanterar deras konsekvenser.

3.1 Integrerad planerings- och förvaltningsstrategi

En kustförvaltningsplan bör ha ett integrerat angreppssätt. Grundtanken med en integrerad planerings- och förvaltningsstrategi för stränder och kustområden är att eftersträva ett helhetsperspektiv i arbetet med frågor som kan påverka kommunens kustområden. För att undvika att tillkommande verksamheter eller anläggningar medför negativa konsekvenser för stränder och kustområden bör problem som kan komma att uppstå identifieras och hanteras i ett tidigt skede. På samma sätt ska åtgärder som kommunens vidtar på stränder eller i kustområden utformas så att de inte medför negativ påverkan på befintliga verksamheter.

För ett fungerande förvaltningsarbete krävs ekonomiska resurser. En löpande budget för arbete med kustförvaltning möjliggör ett långsiktigt förbättrings- och anpassningsarbete för kommunens kuststräcka. För att få anslag till arbete med kusten är det viktigt att tyd- liggöra och motivera varför kommunen behöver satsa resurser på stränder och kust- områden.

En kustförvaltningsplan bör löpande revideras, minst i samband med att kommunens översiktsplan revideras. Det är viktigt att såväl positiva som negativa erfarenheter från förvaltningsarbetet dokumenteras. Åtgärder som genomförs bör följas upp och utvärderas.

Samhällsbyggnadsberedningen ansvarar för att aktualisera och revidera

kustförvaltningsplanen. Planen ska revideras en gång varje mandatperiod samt vid behov.

(10)

4(58)

4 Tidigare kustrelaterade studier

4.1 SGU - Projekt Skånestrand 2016

SGU har med syftet att ta fram ett kunskapsunderlag om förutsättningarna för erosion och de processer som påverkar de skånska stränderna genomfört Projekt Skånestrand (Persson et al., 2016). Projekt Skånestrand är en omfattande studie, där en del av resultatet är en kartläggning av strandlinjens lägesförändring från referensåret 1940 till 2010.

Strandlinjens läge har studerats genom analys av historiska flygfotografier.

Figur 4-1 presenterar ett urklipp ur SGU:s resultat för Skurups kommun. Rapporten finns i sin helhet på SGU:s webbplats.¹ Generellt visar studien att Skurups kommuns kustlinje har varit stabil under de senaste decennierna, med undantag av två områden kring Bingsmarken och Hörte hamn där en ackumulation på 15 – 30 m har noterats.

Figur 4-1 Strandlinjens förändring i Skurups kommun, hämtat från Kartvisaren Skånestrand av SGU.

4.2 DHI – Översiktlig risk- och sårbarhetsanalys 2014

DHI Sverige har i rapporten Översiktlig risk- och sårbarhetsanalys för Skurups kommun med motsvarande metodik som SGU utvärderat kustlinjens historiska förflyttning med hjälp av flygfotografier och satellitbilder, samt genom en fältinventering. Resultaten från DHI:s utredning (se Figur 4-2) skiljer sig längs flera delsträckor markant från SGU:s resultat, och DHI identifierar flera kustremsor som eroderat under den studerade tidsperioden. Skillnaden kan delvis förklaras genom att DHI utnyttjat satellitbilder från Google Earth från 2013 medan SGU:s studie endast inkluderade flygfotografier fram till år 2010.

Åren 2010 – 2013 var stormiga, och det är möjligt att dessa stormar kan ha bidragit till den erosion som DHI identifierat.

Utredningen innehåller även beräkningar av kustlinjens förväntade tillbakagång på grund av stigande havsnivåer och en statisk översvämningsanalys vid extrema högvatten.

1https://www.sgu.se/samhallsplanering/risker/stranderosion/stranderosion-langs-skanes-kust/

(11)

Figur 4-2 Analys av historisk kustlinjereträtt av DHI (2014). Röd färg symboliserar erosion, grön färg symboliserar ackumulation och vit färg en oförändrad strandlinje.

(12)

6(58)

5 Bakgrund

5.1 Erosion

Stranderosion uppstår när ett strandavsnitt har en negativ sedimentbalans, det vill säga då mer sand lämnar det aktuella strandavsnittet än vad som tillkommer. Erosion kan upp- stå av flera anledningar; långsamma förändringar i ström- och vågklimat kan ändra förut- sättningarna för ett strandavsnitt vilket kan leda till erosion eller ackumulation. Vidare kan enskilda väderhändelser, vanligtvis stormar, orsaka stor erosion på kort tid. Stormerosion läker vanligtvis på naturlig väg, genom att sand återförs till stranden och dynerna under lugna väderförhållanden, men läkningsprocessen går betydligt långsammare än skade- förloppet.

Om stormfrekvensen ökar under en period, något som tycks varit fallet under 2010-talet, kan stormerosion leda till stora skador på stranden och dess dynsystem, utan att det finns tillräckligt med tid för den naturliga läkningsprocessen.

Förutom stormfrekvensen är stigande havsmedelnivå en viktig faktor att förhålla sig till.

Havsnivåhöjningen kommer leda till att strandens profil flyttas inåt på land för att upprätt- hålla strandprofilens jämviktsförhållande. Detta medför att strandplanet eroderas, vilket illustreras i Figur 5-1. Med utgångspunkt i denna illustration är det också tydligt att en liten höjning av medelhavsnivån (S) kan ge ett stort utslag på strandlinjens läge (R). I syfte att ge en uppfattning om storleksordningar kan nämnas att R ofta är någonstans i intervallet 50 till 100 gånger större än S.

Figur 5-1 Konsekvensen av en medelvattennivåhöjning för en typisk strandprofil.

Erosion behöver inte utgöra något hot, såvida stranden backar i områden utan bakomliggande fasta värdeobjekt som bebyggelse och infrastruktur. De naturvärden som finns längs eroderande kuster kan under naturliga förhållanden ofta, men inte alltid, följa strandens förflyttning inåt land utan att skadas, så länge det finns ett utrymme för natur- värdena att backa. Om det däremot finns bebyggelse, infrastruktur, naturliga geologiska formationer eller annat som hindrar naturområdena från att backa uppstår så kallad

(13)

’coastal squeeze’ där naturvärdena kläms mellan en backande strandlinje och en fast bakre begränsningslinje. Det finns ett antal platser längs Skurups kommun där coastal squeeze bedöms kunna bli ett problem, och där en stigande havsmedelnivå kan utgöra ett allvarligt hot mot naturvärdena.

5.2 Högvatten

5.2.1 Begreppet återkomsttid

Inom fysisk planering används ofta begreppet återkomsttid för att beskriva de väder- situationer som tekniska system ska kunna hantera utan att överbelastas. Uttryckt något annorlunda kan sägas att återkomsttiden används som dimensioneringsförutsättning för tekniska system. Återkomsttiden uttrycks ofta som år, exempelvis 10-årshändelse eller 100-årshändelse.

Begreppet misstolkas ofta som att en 10-årshändelse inträffar en gång på 10 år eller en 100-årshändelse inträffar en gång på 100 år, vilket ej är korrekt. Definitionsmässigt är återkomsttid en beskrivning av sannolikheten att en händelse inträffar under ett givet år, inte en beskrivning av hur lång tid som går mellan två händelser. Skillnaden kan tyckas liten, men den felaktiga tolkningen att en 100-årshändelse händer en gång på 100 år kan leda till en falsk trygghetskänsla om man tror att samhället är skyddat i 100 år när dess tekniska system dimensioneras för 100-årshändelser. Det matematiska sambandet mellan återkomsttid (T) och sannolikhet (P) är:

𝑆𝑆𝑆𝑆𝑆𝑆𝑆𝑆𝑆𝑆𝑆𝑆𝑆𝑆𝑆𝑆ℎ𝑒𝑒𝑒𝑒 (𝑃𝑃) = 1

Å𝑒𝑒𝑒𝑒𝑡𝑡𝑆𝑆𝑆𝑆𝑡𝑡𝑡𝑡𝑒𝑒𝑒𝑒𝑆𝑆𝑡𝑡 (𝑇𝑇)

Formeln ovan ger att sannolikheten för en 10-årshändelse under ett givet år är 1/10=10%, en 100-årshändelse är 1/100=1%, och så vidare.

I praktiken är det sällan relevant att veta sannolikheten för överbelastning under enskilda år. Istället är det sannolikheten att tekniska system överbelastas någon gång under längre perioder, exempelvis systemens livslängd, som är viktig att känna till. Sannolikhet över tid kallas ackumulerad sannolikhet.

I tabell 5-1 visas den ackumulerade sannolikheten att händelser med olika återkomsttid inträffar någon gång under en studerad period. Det framgår att sannolikheten för en och samma händelse ökar ju längre tidsperiod som studeras. Exempelvis är sannolikheten att en 100-årshändelse inträffar en gång under en 50-årsperiod 39% medan den för en 100- årsperiod är 63%. Om ett system dimensioneras för en 100-årshändelse är det således

(14)

8(58)

Tabell 5-1 Beskrivning av den ackumulerade sannolikhet som erhålls vid en given återkomsttid sett över en given period.

Studerad period

Återkomsttid

10 år 20 år 30 år 50 år 85 år 100 år

10 år 65% 88% 96% 99% 100% 100%

25 år 34% 56% 71% 87% 97% 98%

50 år 18% 33% 45% 64% 82% 87%

100 år 10% 18% 26% 39% 57% 63%

200 år 5% 10% 14% 22% 35% 39%

1000 år 1% 2% 3% 5% 8% 10%

Oavsett vilken dimensionerande återkomsttid som används så finns alltid viss sannolikhet att systemen överbelastas. System som dimensioneras för att ”aldrig” överbelastas kommer att vara så överdimensionerade att de sällan är samhällsekonomiskt försvarbara eller praktiskt genomförbara. Genom att veta ackumulerad sannolikhet för och konsekvenserna av att system överbelastas erhålls verktyg för att fatta välavvägda beslut kring vilka dimensioneringsförutsättningar som är rimliga sett till platsens totala risk (sannolikhet gånger konsekvens).

5.2.2 Medelvattenstånd och global havsnivåhöjning

Den globala medelvattennivån stiger. Variationer i havets medelvattennivå är naturliga, men hastigheten med vilken havets nivå förändras har ökat på grund av mänskliga utsläpp av växthusgaser. Enligt SMHI väntas den globala havsnivån stiga med 0,74 m (0,52 – 0,98 m) till år 2100 jämfört med referensperioden 1986–2005 (SMHI, 2017).

Samtidigt som den globala havsnivån stiger sker det en landhöjning i Sverige som till viss del balanserar ut effekten av stigande hav. Landhöjningen är olika stor i olika delar av landet, i södra Sverige är landhöjningen relativt liten. SMHI har tagit fram en analys av framtida medelvattenstånd längs Sveriges kuststräcka, analysen bygger på prognoser om en global höjning av havsnivån och lokala prognoser för landhöjningen. I Tabell 5-2 presenters framtida medelvattennivåer för Skanör, som är den närmast belägna orten för vilken beräkningar gjorts. Nivåerna presenteras relativt RH2000, som är Sveriges nationella höjdsystem. Medelvattenståndet relativt RH2000 för år 2018 har beräknats enligt SMHI:s formel (SMHI, 2018) .

Tabell 5-2 Medelvattenstånd i RH2000 för Skanör år 2018 och 2100. För år 2100 presenteras även 95 % konfidensintervall för skattningen.

2018 2100

Medelvattenstånd

(RH2000) +16 cm +78 cm (57 – 102 cm)

(15)

5.2.3 Karaktäristiska vattennivåer

Det finns ingen mätstation för havsvattenstånd i Skurups kommun. SMHI har dock mätare placerade i Klagshamn (sedan 1929) och Skanör (sedan 1992), tidigare har det även funnits en mätare i Ystad (1886 – 1987). Det har tidigare gjorts statistiska analyser på dessa tre mätserier som visat på stark korrelation mellan uppmätta vattennivåer. Utifrån mätserierna har karaktäristiska vattennivåer beräknats för Skanör, dessa presenteras i Tabell 5-3 (Fredriksson, Tajvidi, Hanson, & Larson, 2016). De presenterade nivåerna tar inte hänsyn till vågpåverkan. Högvattnen, relativt medelvattenytan, förväntas inte i sig bli högre i framtiden, men i och med framtidens högvatten utgår från en högre medelvatten- nivå än dagens kommer framtidens högvatten att nå högre upp på land.

Tabell 5-3 100-årshögvatten relativt medelvattenytan (MVY) (Fredriksson, Nader, Hanson, &

Larsson, 2016) och relativt RH2000 för år 2018 och år 2100. Anledningen till att 100-årshögvattnet når en högre nivå år 2100 är att medelvattenytan stiger och att högvattnet därför sker från en högre nivå. Intervallen tar hänsyn till osäkerheten i den beräknade högvattennivån och osäkerheten i framtida medelvattennivå.

100-årshögvatten rel.

MVY 100-årshögvatten rel.

RH2000

2018 +165 cm (152 – 179) +181 cm (168 – 195) 2100 +165 cm (152 – 179) +243 cm (209 – 281)

I en tidigare analys av Sweco har uppmätta värden i Skanör korrelerats mot en kortare mätserie från Trelleborg (Sweco, 2017). Analysen visade att uppmätta vattennivåer vid högvatten stämmer väl överens mellan de två serierna, varför värden från Skanör bedömdes ge en god bild av situationen i Trelleborg. Skurups kuststräcka är belägen mellan Trelleborg och Ystad. Då tidigare genomförda analyser visat på god korrelation mellan vattennivåer i Ystad och Skanör och Trelleborg och Skanör görs bedömningen att värden från Skanör även är representativa för Skurup.

(16)

10(58)

6 Åtgärdsstrategier

För åtgärdsarbete som syftar till att minska risk för skador från havet, vare sig det är erosion eller översvämning, finns flera strategier. Olika strategier passar olika bra för olika typer av hot, i olika miljöer och i olika tidsperspektiv. Nedan följer en introduktion till olika strategier för åtgärdsarbete, vilka sedan presenteras mer ingående i kapitel 6.1.

En grundläggande förebyggande åtgärd är att undvika ny exploatering inom områden som är riskutsatta eller som bedöms komma att få problem inom en överskådlig tidsperiod. Ofta används ett 100-årsperspektiv, men vad som är ett lämpligt perspektiv beror på den förväntade livslängden för det som byggs och/eller på konsekvenserna vid skada. Om något förväntas finnas under lång tid eller om konsekvenserna av skada är allvarliga är det motiverat att studera en längre tidsperiod än om något förväntas ha en kort livslängd eller om konsekvenserna av skada är små.

Som en retroaktiv åtgärd kan befintliga miljöer aktivt skyddas, vilket ofta benämns som försvar. Det bör säkerställas att funktionen av befintliga skydd, naturliga skydd

(exempelvis sanddyner) såväl som konstruerade skydd (exempelvis stenskoningar), upprätthålls. Detta kan kräva underhåll. Undermåligt underhållna skydd kan inge en falsk känsla av trygghet hos berörda personer, vilket kan försämra beredskapen och förvärra konsekvenserna om en extremhändelse inträffar.

Bebyggelse och infrastruktur kan också anpassas till att tåla exempelvis översvämning.

I vissa fall kan det vara mest fördelaktigt att flytta bebyggelse eller infrastruktur till ett säkrare område, vilket brukar benämnas som reträtt.

6.1 Undvika

Det säkraste sättet att undvika skador från översvämning eller erosion är att helt undvika värdeobjekt inom kända riskområden. Nybyggnation är som grundregel inte önskvärt i kända riskområden, särskilt nybyggnation som inte sker i anslutning till befintliga samhällen. Verkligheten är dock mer komplex än att man kan säga att nybyggnation i riskområden alltid måste undvikas. Om exempelvis en väg som ligger inom riskområde behöver underhållas och har konstaterats att det inte är samhällsekonomiskt lönsamt att flytta hela vägen så måste åtgärden ske inom ett riskområde. På samma sätt kan det vara mer resurseffektivt att förlägga ny bebyggelse i anslutning till befintlig bebyggelse eftersom den då kan ta del av den infrastruktur och service som finns kopplad till befintlig bebyggelse.

Om det bedöms motiverat att bygga inom riskområden bör anpassning och/eller skydd alltid ske.

6.2 Försvar

Den vanligaste strategin för åtgärder mot högvatten och erosion är åtgärder som förhindrar vattnet från att översvämma ett område eller orsaka erosionsskador är att försvara sig genom skydd.

(17)

När ett skydd planeras bör en samhällsekonomisk analys göras, där kostnader för en skyddsåtgärd ställs i relation till de värden som ska skyddas. Dessutom bör områden skyddas där framkomligheten för exempelvis utryckningsfordon hotas vid extrema högvatten idag, även om infrastrukturen i sig inte bedöms påverkas av en

högvattensituation.

Ett samhällsvärde som kan vara samhällsekonomiskt lönsamt att skydda är de turism- värden som sandstränder besitter. Värdefulla stränder som riskerar att eroderas bort kan därför vara värda att skyddas och bevaras (se till exempel Sweco, 2016).

När det gäller naturvärden är det svårt att avgöra om det finns sådana värden som är samhällsekonomiskt försvarbara att skydda. Här kan en analys av de ekosystemtjänster som är knutna till naturtypen underlätta i beslutsprocessen. Naturvärden som är knutna till en dynamisk sandkust och grunda bottnar missgynnas av hårda skydd.

Vid skydd mot översvämning anläggs ofta någon form av upphöjning i topografin. Det kan till exempel vara en vall (Figur 6-1), mur eller sanddyn. Att införa ett översvämningsskydd behöver inte vara drastiskt; det kan ibland räcka med att en vägbana höjs upp något eller att en mur anläggs i ett hamnområde.

Ibland kan också ett nytt exploateringsområde, som uppförs närmast kusten, samtidigt fungera som ett skydd av innanförliggande existerande infrastruktur. Inkomster ifrån försäljning av lägenheter m.m. kan därvid finansiera skyddet av såväl det nya som det äldre innanförliggande området.

Det är viktigt att beakta att översvämningsskydd vanligtvis inte konstrueras för att skydda mot den mest extrema händelse som bedöms kunna inträffa. Vid dimensionering av ett skydd behöver en avvägning göras mellan konsekvenserna av skyddet (ekonomi, miljö- konsekvenser) och konsekvenserna av att en mer extrem situation än den dimensionerade inträffar (materiella skador, hälsorisker). I de allra flesta fall kommer dimension- eringskriterierna att innebära en kompromiss, där risk för översvämning med viss sannolikhet accepteras (undantagsfall kan vara där konsekvensen av att den dimensionerande situationen överskrids medför fara för liv). Därför bör det också finnas en beredskapsplan för situationen att en mer extrem händelse än den dimensionerande skulle uppstå. En beredskapsplan kan exempelvis hantera behov av evakuering eller ytterligare förstärk- ning av skyddet med tillfälliga skydd (se vidare nedan).

(18)

12(58)

Figur 6-1 Anlagd översvämningsvall i Lomma kommun. På sikt kommer vallen att täckas av vegetation.

6.2.1 Olika typer av skydd

För att motverka erosion finns det generellt två typer av skydd; mjuka skydd, som sand- återföring eller strandfodring, samt hårda skydd, som sten- och betongskoningar. En sanddyn kan också skyddas från erosion orsakad av direkt mekanisk påverkan från strandens besökare genom att övergångar byggs över sanddynerna (Figur 6-2). Exempel på olika typer av erosionsskydd presenteras nedan.

Figur 6-2 Spång över dynsystemet i Ängelholms kommun. Spången skyddar mot erosion från besökarnas tramp, men uppenbart inte mot stormerosion.

(19)

Strandfordring innebär att ett kustområde tillförs sand på konstgjord väg (Hanson, Rydell, & Andersson, 2006). Vanligtvis utvinns sand till havs som därefter pumpas upp på strandplanet eller placeras i det strandnära vattenområdet. Metoden syftar till att ersätta eroderad sand genom ett nettotillskott av sand till den aktiva strandprofilen.

Internationellt sett är strandfodring idag en frekvent använd metod för att skydda stränder.

Metoden kategoriseras som en mjuk metod och den grundläggande principen är att de naturliga sandtransportprocesserna tillåts fortgå, men själva stranden bevaras och strandlinjen förhindras från att backa genom tillförsel av sand till stranden. Den tillförda sanden kan jämföras med ett slitlager.

Strandfodring uppvisar inte de negativa nedströmseffekter i form av ökad erosion som hårda skydd ofta medför (se vidare nedan), eftersom strandens naturliga funktion och dynamik bibehålls. Metoden skapar också förutsättningar för naturmiljön att utvecklas naturligt samtidigt som metoden främjar rekreationsmöjligheterna på stranden och skyddar bakomliggande landområden från erosion. Strandfodring kan även möjliggöra bildandet av sanddyner genom att säkerställa den bredd på strandplanet som krävs för att torr sand ska börja transporteras av vinden och på så sätt bygga upp ett dynsystem.

Strandfodring som metod kräver sandförsörjning. Det är att föredra om sand kan utvinnas i närheten av strandfodringsområdet, då detta sannolikt minskar kostnaderna för strandfodringen samt minskar miljöpåverkan genom att begränsa transporterna. Utöver att sanden ska finnas i tillräcklig kvantitet i ett område som i miljöhänseende är acceptabelt, måste sanden även vara av rätt kvalitet för ändamålet, främst med avseende på kornstor- leksfördelning och färg. Optimalt är att använda en något grövre sand än den naturligt förekommande sanden i området, samt att sanden innehåller låg andel finmaterial.

Eventuellt finmaterial kommer relativt fort att spolas bort från stranden av vågor och utgör därför en som erosionsskydd förlorad sandvolym. Om möjligt bör sanden vara så ens- graderad som möjligt, vilket betyder att sanden är välsorterad avseende kornstorlek, eftersom sådan välsorterad sand upplevs som mer sandstrandslik. Sandens färg har estetisk betydelse och påverkar hur besökare upplever stranden efter genomförd åtgärd, såväl som betydelse för flora och fauna i området.

(20)

14(58)

Figur 6-3 Strandfodring i Ystad kommun

Det finns olika typer av strandfodringsmetoder av vilka några presenteras nedan (Dean &

Dalrymple, 2002):

 Strandplansfodring innebär att sand placeras direkt på strandplanet. Detta medför att strandplanets bredd drastiskt ökas vid genomförandet, men eftersom ingen sand är placerad i strandprofilen under vattenytan kommer naturen att omfördela den utlagda sanden över hela den aktiva strandprofilen. Konsekvensen blir att strandplanet under de första åren minskar i bredd. Denna avsmalning av strandplanet kan av

allmänheten uppfattas som att strandfodringen varit förgäves eftersom sanden ser ut att försvinna. Emellertid har bara naturen omfördelat sanden längs hela strandprofilen. Denna missuppfattning kan motverkas genom information till allmänheten om att den förväntade strandbredden är mindre än den initiala bredden direkt efter att åtgärden utfördes.

 Sanddynsfodring innebär att sand läggs upp direkt bland sanddynerna alternativt att nya sanddyner skapas. Själva strandplanet påverkas inte av denna fodringsmetod, utan fodringen syftar enbart till att öka sandvolymen i dynerna. Fördelen med metoden är att sanddynernas motståndskraft mot stormerosion förbättras utan att naturliga processer behöver transportera upp sanden på dynerna. Nackdelen är att eftersom strandplanet inte tillförs sand gynnas inte strandens rekreationsvärde på samma sätt som vid till exempel strandplansfodring. Inte heller den naturliga transporten av sand från strandplan till dyn gynnas, eftersom den kräver viss bredd på strandplanet.

 Strandprofilsfodring innebär att sand läggs upp längs hela strandprofilen, både ovan- för och under vattenytan. Med den här metoden blir avsmalningen av strandplanet minimal efter genomförd åtgärd, men samtidigt är det en praktiskt svårare och dyrare metod att genomföra.

 Sandrevelsfodring går ut på att sand läggs som en sandrevel precis utanför vågornas brytzon, men inom den aktiva strandprofilen. Sanden kommer efter utläggningen att sakta röra sig inåt stranden med hjälp av vågor och strömmar. På så sätt kommer

(21)

strandbrädden sakta att öka. Hur lång tid det tar beror på det lokala vågklimatet.

Fördelen med metoden är att den är kostnadseffektiv, medan nackdelen är att det krävs god kännedom om de lokala vågförhållandena för att säkerställa att sanden rör sig inåt stranden och inte ut på djupare vatten istället.

Sandåterföring innebär att sand från det strandnära vattenområdet återförs till stranden (Figur 6-4). Åtgärden syftar vanligtvis till att på lokal nivå iordningställa stränder inför bad- säsong snarare än att motverka långsiktig erosion. Sandåterföring innebär inget nettotillskott av sand till strandprofilen, utan endast en omfördelning av sanden inom den.

Figur 6-4 Sandåterföring i Ystads kommun

Hårda skydd kan vara lämpligt där de naturliga förutsättningarna för mjuka skydd saknas.

Det kan exempelvis handla om en udde där tillförd sand omgående skulle spolas bort eller ett område där det av andra anledningar inte är lämpligt med en strand. Stenskoning är som nämnts tidigare ett exempel på ett hårt skydd.

När en stenskoning anläggs är det viktigt att detta utförs på rätt sätt och med korrekt dimensionerade stenar (Figur 6-5). Figuren nedan är baserad på rekommendationer från Shore Protection Manual (US Army Corps of Engineers, 1984) i vilken det även anges hur stenarna i de olika lagren bör dimensioneras. Om en stenskoning inte konstrueras korrekt riskerar den att undermineras och rasa.

(22)

16(58)

Figur 6-5 Korrekt anlagd stenskoning, grundlagd med textilduk, filterlager och en väl tilltagen fot och topp, enligt metodik i Shore Protection Manual (US Army, 1984)

En stenskoning som anläggs på en sandstrand längs med ovandelen av strandplanet kan resultera i att erosionen på strandplanet ökar eftersom vågor i samband med högvatten- situationer reflekteras mot stenskoningen, samtidigt som bakomliggande sediment låses upp. Som en följd av erosion kan djupet in mot stenskoningen öka, vilket kan leda till att konstruktionen undermineras. Erosionen på strandplanet leder också till att större vågor kan nå stenskoningen, vilket kan leda till att stenskoningen kan förstöras av direkt vågverkan. Om stenskoningar ska anläggas längs med sandstränder, kan åtgärden för bästa effekt kombineras med strandfodring framför stenskoningen för att upprätthålla skyddets funktion. Strandfodring upprätthåller även de värden som är knutna till stranden, medan en stenskoning syftar till att säkerställa att kustlinjen inte backar längre än till stenskoningen.

Ibland är det möjligt att kombinera översvämningsskydd och erosionsskydd. Exempelvis kan strandfodring utnyttjas för att bygga upp eller höja en sanddyn som i sin tur fungerar som översvämningsskydd eller en skoning anläggas tät för att även fungera som en vall som skyddar mot översvämning. Vid detaljutformning av kustskydd finns det möjlighet till att ytterligare öka deras värde genom att eftersträva mervärden; en översvämningsmur kan också vara en bänk med havsutsikt, en badvänlig sandstrand kan också vara ett erosions- eller översvämningsskydd och så vidare.

Om hårda skydd anläggs är det viktigt att säkerställa att skyddet inte leder till oönskad förvärrad erosion på något annat ställe. En vanlig bieffekt av ett hårt erosionsskydd, är ökad erosion nedströms skyddet (med nedströms avses den sidan av skyddet som den förhärskande kustparallella strömmen är riktad mot).

Vid arbete med kustskydd behöver prioriteringar göras. Mer akuta problem behöver åt- gärdas först, medan kunskap om problem som förväntas uppstå i framtiden bör hanteras i den kommunala planeringen. Det kan till exempel röra sig om att mark behöver avsättas

(23)

för framtida skyddsåtgärder, eller att tillståndsprocesser behöver inledas för att kunna genomföra åtgärder i tid.

6.2.2 Underhålla befintliga skydd

Befintliga skydd bör kontinuerligt övervakas och underhållas för att deras funktion ska upprätthållas. När det gäller befintliga naturliga skydd handlar det ofta om sanddyner, som fungerar både som översvämnings- och erosionsskydd. Det är därmed viktigt att identifiera vilka sanddyner som utgör ett skydd av samhällsvärden samt att övervaka dessa så att deras utveckling kan följas och kvantifieras. Underhåll och påbyggnad av en sanddyn görs genom tillförsel av sand. En sanddyn kan även göras mindre erosions- känslig genom att vegetation planteras i dynerna eller genom att befintlig vegetation ges möjlighet till föryngring (se exempelvis Lindell, 2017). Den naturliga tillväxten av dynerna kan påskyndas genom uppsättning av ’snöstaket’ som hjälper till att hålla fast sanden i dynerna. Mekanisk erosion orsakad av människor kan minskas genom att anlägga övergångar över dynsystemet eller med hjälp av avvisande staket (Figur 6-6).

Figur 6-6 Exempel på repstaket för att minska erosion ifrån människor i dyner och vegetation.

Vanliga befintliga hårda skydd mot erosion är ofta stenskoningar (längs med strandlinjen) eller hövder (vinkelrätt ut i vattnet). Dessa kan skadas vid stormar och bör därför inspek- teras kontinuerligt och repareras vid behov. Effekten av befintliga skydd bör också ut- redas, då de inte alltid utgör det skydd som avsågs vid konstruktionstillfället. Det är dessutom vanligt att stenskoningar har anlagts på ett felaktigt sätt, utan ordentlig grund- läggning enligt Figur 6-5. Om stenskoningar saknar filterlager och tillräckligt tilltagen fot

(24)

18(58)

Figur 6-7 Exempel på stenskoning som underminerats och drabbats av sättning i samband med storm.

Strandplanet i sig kan inneha samhällsvärden i form av turism- eller fastighetsvärden. Det kan därför vara samhällsekonomisk fördelaktigt att underhålla en sandstrand, även om denna inte utgör ett skydd av några samhällsvärden i området innanför stranden.

Anlagda skyddsvallar och murar bör omfattas av ett kontrollprogram som säkerställer deras funktion och att inga skador har uppstått på konstruktionerna, speciellt efter stormar. Om tillfälliga skydd ska användas behövs dessa kontrolleras löpande och den organisation som ansvarar för att vid behov montera skydden bör regelbundet öva på detta.

6.3 Anpassa

Det är möjligt att anpassa bebyggelse och infrastruktur till att tåla viss översvämning. Det kan exempelvis ske genom att en bottenvåning helt kan stängas och att upphöjda gång- stråk leder till dörrar på en högre våning eller att byggnader ligger upphöjda för att hindra höjda vattennivåer att nå upp till skadliga nivåer (Figur 6-8). Denna typ av anpassad bebyggelse finns främst i storstäder och är mindre vanlig i mindre tätorter. Det är svårare att anpassa byggnader och infrastruktur att tåla erosion än översvämning, då erosion inne- bär att marken under dem permanent försvinner.

(25)

Figur 6-8 Exempel på översvämningsanpassad bebyggelse. Till vänster en upphöjd byggnad och till en höger byggnad där bottenvåningen kan stängas av vid översvämnings- situationer, med en upphöjd gångväg en våning upp.

6.4 Reträtt

I vissa fall kan det vara samhällsekonomiskt fördelaktigt att flytta på byggnader eller infrastruktur för att undvika översvämning eller erosion. Detta bör föregås av en kostnads- nyttoanalys, där den samhällsekonomiska konsekvensen av att flytta jämförs med att åtgärda problematiken med skydd.

När det gäller hotade naturvärden kan dessa ”flyttas” genom ekologisk kompensation, där en annan yta som beräknas ge motsvarande naturvärden som de som försvinner avsätts.

Det kan exempelvis ske genom att en våtmark anläggs längre inåt land när en strandäng minskar i yta. Möjligheter till denna typ av kompensation har bland annat utretts av Ystads kommun (Sweco, 2016b).

(26)

20(58)

7 Studie av Skurups kuststräcka

7.1 Metodik

I följande kapitel beskrivs den utredningsmetodik Sweco använt för att öka förståelsen för kustens förutsättning och vilka värden den inrymmer.

Skurups kuststräcka har i enlighet med DHI:s utredning delats in i fem delområden;

Bingsmarken till Hörte, Runt Hörte hamn, Hörte till Abbekås, Runt Abbekås hamn och Abbekås till Mossbystrand och Högasten.

7.1.1 Fältinventering och workshop

Swecos utförde 2018-10-30 en fältinventering av Skurups kommuns kust, och kusten dokumenterades i bilder. Under fältbesöket rådde ett högt vattenstånd och SMHI:s mät- station i Skanör (Stations-ID 30488) visade en nivå på cirka +70 cm (RH2000). Under dagen före fältbesöket nådde vattenståndet upp till +1,0 m (RH2000) i kombination med kulingvindar från öst. Dessa väderförhållanden återspeglas i delar av det insamlade bildmaterialet där färska erosionsskador är synliga.

2018-11-20 hölls en workshop hos Skurups kommun med politiker, tjänstemän och ett antal personer som är involverade i kustrelaterat arbete. Workshopen syftade till att samla in information kring olika aktörers nuvarande arbete med kustfrågor och vilka värden och vilken potential kommunen ser längs sin kust.

7.1.2 Strandlinjens utveckling

Det senaste decenniet har haft en hög stormintensitet och flertalet kustkommuner i södra Sverige har upplevt en accelererande erosionstakt av kusten. För att objektivt utreda vilken inverkan de senaste årens stormar har haft på strändernas utveckling i Skurup har en kompletterande flygfotografianalys utförts baserad på flygfotografier från åren 2010 och 2017. Analysen baseras på förändringar av vegetationslinjen vid kusten, vilket är en vedertagen metod för att eliminera de felkällor som ett varierande vattenstånd kan ha vid klassisk strandlinjeanalys. Vegetationslinjens geografiska förflyttning mellan 2010 och 2017 har beräknats i transekter med avstånd på 50 m och därefter kategoriserats likt tidigare utredningar i klasserna oförändrad, erosion, ackumulation. Gränserna för respek- tive kategori är satta för -3 m (erosion) och +3 m (ackumulation).

Resultatet av denna studie presenteras översiktligt i Figur 7-1 och i detalj i nästa kapitel.

(27)

Figur 7-1 Vegetationslinjeanalys av åren 2010 och 2017. Figuren visar vegetationslinjen längs större delen av Skurups kust dragit sig bakåt i landskapet under denna tidsperiod.

7.1.3 Tröskelanalys och översvämningsutredning

DHI:s risk- och sårbarhetsanalys innefattar en beräkning av vilka markområden som riskerar att översvämmas vid olika högvattennivåer. Sweco har utfört liknande studier, men med högvattennivåer uppdaterade utifrån 2018 års kunskapsläge rörande hög- vattennivåer. Analysen bygger på statisk översvämning och tar inte hänsyn till tids- aspekterna i ett översvämningsförlopp eller andra fysikaliska processer som vågverkan och erosion. Översvämningskartorna är ett bra underlag för riskkartering, men bör inte ses som en absolut sanning. Resultat från denna analys presenteras för särskilda risk- områden i kap. 8 och i sin helhet i de interaktiva bilagorna 1 - 3.

Sweco har även kompletterat denna kartering med en så kallad tröskelanalys. Tröskel- analysen visar översvämningsytornas utbredning vid en stegvis ökning av havsnivån. Det är ett användbart verktyg för att tydligare identifiera risk kopplad till översvämning och även för att kartlägga inströmningsvägar och förstudera möjliga skyddsåtgärder.

7.2 Bingsmarken till Hörte 7.2.1 Fältobservationer

Kring Bingsmarken och Skateholm finns välutvecklade dynsystem med en utbredning på cirka 100 m innan det möter bebyggelsen (se Figur 7-2). Bebyggelsen består både av

(28)

22(58)

observerades att de föregående dagarnas hårda väder medfört viss stormerosion av sanddynens vegetation, speciellt i anslutning till de hårdgjorda nedgångarna till strandplanet.

Längre österut är dynernas dynamik begränsad av att marken nyttjas som jordbruksmark, för att sedan återgå i naturliga dynsystem närmare Hörte hamn. Detta område ingår i nationell bevarandeplan för odlingslandskapet och i länsstyrelsens program för bevar- ande av natur- och kulturmiljövärden i odlingslandskapet. Dynlandskapet närmast Hörte hamn begränsas geografiskt av den GC-väg som är belägen cirka 15 – 50 m från strandlinjen.

7.2.2 Workshop

Bingsmarken är ett uppskattat rekreationsområde både för strandpromenader och bad. I området finns badplatser vilka förvaltas av kommunen genom Serviceförvaltningen.

Bingsmarkens camping är en turistnäring med ett hundratal campingplatser i kustnära läge. Strandmiljön används i marknadsföringssyfte och campingen har en badplats i anslutning till uppställningsplatserna.

Under workshopen framkom att området anses ha en god utvecklingspotential, där bland annat cykelturism belystes.

Figur 7-2 Vy österut från Bingsmarken.

(29)

Figur 7-3 Nedgång till strandplan i de västra delarna av Bingsmarken, vid Ankarvägen.

Figur 7-4 Asfaltsbelagd nedgång till strandplan och badbrygga, vid Bingsmarkens camping.

I de västra delarna av delområdet, vid Bingsmarken, visar utförda analyser av strandlinjens utveckling god samstämmighet, att strandremsan är av ackumulerande karaktär.

Swecos vegetationsanalys visar att vegetationslinjen flyttat sig cirka 1 – 5 m mot havet under den studerade tidsperioden (2010 – 2017). Från Bingsmarkens slut och österut av delområdet visar SGU:s och DHI:s utredningar en huvudsakligen ackumulerande eller

(30)

24(58)

Figur 7-5 Jämförelse av studier avseende strandlinjens utveckling för delområdet

Bingsmarken till Hörte hamn. Samstämmighet råder i de västra delarna men i östra halvan av delområdet finns en tydlig antydan till stormerosion under det senaste decenniet.

7.3 Runt Hörte hamn 7.3.1 Fältobservationer

Hörte hamn ligger i direkt anslutning till väg 9, och inrymmer restaurang, föreningslokaler, båtuppställningsplats och ett antal mindre sjöbodar. Under fältinventeringen noterades erosionsskador på GC-vägen väster om Hörte hamn, delvis till följd av föregående dags högvatten. Även hamnens västra vågbrytare, och den stenskoning som skyddar hamnplanet hade tagit märkbar skada av högvatten och vågverkan, vilket är synligt i både Figur 7-6 och Figur 7-8. Hamnbassängens funktion är nedsatt då sand och tång

kontinuerligt fyller upp hamnbassängen, vilket leder till ett minskat bottendjup och till sist omöjliggör insegling utan återkommande muddring. Till höger i Figur 7-6 syns hur hamn- bassängens västra del är torrlagd av tång.

(31)

7.3.2 Workshop

Hörte hamn identifierades som ett område med stora kulturhistoriska värden och det framgick att hamnen även inrymmer ett aktivt föreningsliv. På senare år har restaurangen i hamnen ökat i popularitet och den är välbesökt sommartid. Hamnen ses som ett område med stor potential för turism, mycket på grund av den goda tillgängligheten till väg 9.

Hamnen drivs och underhålls i dagsläget av Hörte hamnförening.

Figur 7-6 Vy österut från Hörte hamn, mot den GC-väg som vid upprepade tillfällen skadats av erosion under högvatten.

Figur 7-7 Lågt liggande hamnplan i Hörte hamn.

(32)

26(58)

Figur 7-8 Erosionsskadad vågbrytare vid hamnens västra utfyllnad.

För kustremsan direkt väster om Hörte hamn skiljer sig långtidsstudierna av strandlinjens utveckling något åt, där SGU:s resultat indikerar en ackumulation, medan DHI:s studie pekar på en oförändrad strandlinje. Swecos vegetationslinjeanalys visar att området varit utsatt för erosion under senare år. Tillbakadragningen av vegetationslinjen öster om hamnen uppgår till maximalt 10 – 15 m, vilket ungefär motsvarar 1,4 – 2,1 m/år. GC- vägen direkt väster om hamnen har upprepade gånger skadats i samband med hög- vatten och tvingat Trafikverket att vidta akuta reparationsåtgärder.

Öster om Hörte hamn visar SGU:s studie en oförändrad strandlinje, medan DHI:s studie visar på ackumulation längs en sträcka av cirka 300 m direkt öster om hamnen. Området tycks dock ha varit utsatt för erosion under det senaste decenniet, och på samma sträcka har vegetationslinjen backat med cirka 5 m.

(33)

Figur 7-9 Jämförelse av studier avseende strandlinjens utveckling för området kring Hörte hamn. Swecos vegetationslinjeanalys visar på en markant förändring i de västra delarna under det senaste decenniet med en ökad erosionstakt.

7.4 Hörte till Abbekås 7.4.1 Fältobservationer

Kustremsan från Hörte till Abbekås karaktäriseras huvudsakligen av sten och block i strandplanet, och på flera områden är kusten brant sluttande. Ingen bebyggelse eller infrastruktur begränsar i dagsläget strandens naturliga dynamik. Vid Hörte hus finns dock kustnära bebyggelse, och öster om detta område används marken för jordbruk.

7.4.2 Workshop

(34)

28(58)

Figur 7-10 Rasbrant vid Hörte hus.

Figur 7-11 Vy västerut från Hörte udde.

(35)

Figur 7-12 Klapperstenstrand vid Hörte udde.

SGU:s studie visar att kustlinjen från Hörte till Abbekås har varit oförändrad under det studerade tidsintervallet. Den av DHI utförda studien visar generellt en eroderande trend för denna kustremsa, med undantag av en cirka 700 m lång sträcka öster om Hörtehus och kring Abbekås hamn där trenden är ackumulativ.

Längs samma kuststräcka visar Swecos vegetationslinjeanalys omväxlande erosion och oförändrad vegetationslinje. Vid Hörtehus har tillbakagången av vegetationslinjen varit 1 – 3 m under den studerade tidsperioden. Då analysen är behäftad med osäkerheter, framförallt i flygfotografiernas georeferens, ligger dock detta spann utanför vad som klassats som erosion. Öster om Hörtehus och mot Abbekås har en tillbakadragning av vegetationslinjen på uppemot 20 m identifierats. Denna kustremsa karaktäriseras dock av sten och klapper vilket naturligt armerar kustlinjen.

(36)

30(58)

Figur 7-13 Jämförelse av studier avseende strandlinjens utveckling för delområdet Hörte till Abbekås. Både Swecos och DHI:s analyser antyder att kustremsan huvudsakligen eroderat under de studerade tidsperioderna.

7.5 Runt Abbekås hamn 7.5.1 Fältobservationer

Runt Abbekås hamn är delar av kustlinjens läge fixerat genom stenskoningar och äldre erosionsskydd. Kring Fiskarevägen observerades tydliga erosionsskador, med ras och blottläggning av äldre skyddsmurar som följd (se Figur 7-14 och Figur 7-15). Öster om hamnen finns en stenskoning som tycks vara i behov av kontinuerlig reparation efter stormhändelser. Under fältbesöket noterades vågöverspolning vid stenskoningen, vilket syns i Figur 7-17. Vågöverspolning medför att bakomliggande mark eroderas och skoningens stabilitet riskerar att försämras över tid. Ett bristande underhåll av skoningen kunde även noteras, då sten av betydligt mindre dimensioner än skoningens stomme använts för att fylla ut äldre ras.

(37)

7.5.2 Workshop

Abbekås hamn är Skurups kommuns största tätort längs kusten och hyser restauranger, övernattningsmöjligheter, gästhamn, segelskola sommartid och viss fiskeverksamhet.

Hamnen anses ha ett stort kulturhistoriskt värde och vara en viktig mötespunkt för kommuninvånare.

Under workshoparbetet framkom en tydlig bild över att Abbekås ses som ett område med goda utvecklingsmöjligheter med verksamheter riktade både till kommuninvånare och turister. Det anses även finnas möjligheter för ny bebyggelse utan att småskaligheten försämras.

Figur 7-14 Äldre skyddsmur som blottlagts.

(38)

32(58)

Figur 7-15 Färska erosionsskador från högvatten.

Figur 7-16 Fiskarevägen i Abbekås, vy från hamnplanet.

(39)

Figur 7-17 Överspolning av stenskoning vid Skepparevägen öster om Abbekås.

SGU:s studie visar att kustlinjens läge väster om hamnen varit stabil sedan 1940, medan DHI:s studie antyder ackumulation i området. Swecos vegetationslinjeanalys synliggör dock en tillbakadragning av vegetationslinjen för den studerade tidsperioden 2010 – 2017. Buffertzonen mellan hus och bebyggelse är liten och skyddsmurar har uppförts väster om hamnen för att fixera kustlinjen och skydda vid översvämning. Öster om Abbekås hamn har strandlinjen fixerats med en stenskoning. Vid stenskoningens slut finns ett antal lågt belägna fastigheter framför vilka en betydande tillbakadragning av vegetationslinjen skett under den studerade tidsperioden.

(40)

34(58)

Figur 7-18 Jämförelse av studier avseende strandlinjens utveckling för området kring Abbekås hamn. SGU:s och DHI:s studier visar på en oförändrad eller ackumulerade strand väster om hamnen, medan Swecos studie visar på en tydlig stormerosion under det senaste decenniet.

7.6 Abbekås till Mossbystrand och Högasten 7.6.1 Fältobservationer

Utmed de västra delarna av Mossbystrand har stranden ändrat karaktär från sandstrand till klapperstenstrand (Figur 7-19). Cirka 500 m väster om Mossbylund finns fastigheter i nära anslutning till strandplanet där erosionen under senare år fått fastighetsägare att skydda sin mark genom hårda skydd (se Figur 7-20). Vid fältbesöket observerades att detta skydd rasat och var i akut restaureringsbehov. Öster om Mossbylund finns även ett antal fastigheter som skyddas av en äldre stenskoning (se Figur 7-22). Närmare Höga- sten finns lågt liggande bebyggelse, och i anslutning till ett dike finns en fastighet med hög risk

Vid parkeringsplatsen och turistinformationen vid Mossbystrand är dynsystemet väl- utvecklat (se Figur 7-21).

(41)

7.6.2 Workshop

Mossbystrand är en populär badort och ett välbesökt strövområde. Stranden nyttjas i hög grad till friluftsliv och bland annat vind- och kitesurfing. Genom stora parkeringsytor är tillgängligheten till strandplanet god. Verksamheten Mossbylund bidrar i nuläget till att besöksantalet på stränderna är högt året om, vilket ger potential för fler verksamheter att etablera sig. Sommartid finns även kiosker och småskaligt fiskrökeri som bidrar till turism.

Figur 7-19 Västra delarna av Mossbystrand, där stranden ändrat karaktär från sandstrand till klapperstenstrand.

(42)

36(58)

Figur 7-21 Breda sanddyner vid turistinformationen på Mossbystrand.

Figur 7-22 Stenskoning framför fastighet öster om Mossbylund.

Swecos analys visar att vegetationslinjen mellan 2010 – 2017 är förhållandevis stabil men inslag av erosion är synliga mellan Abbekås och Högasten. Både SGU:s och DHI:s studier antyder att strandlinjen är oförändrad relativt dess läge 1940. Däremot finns det uppgifter om att strandens karaktär i de västra delarna förändrats från sandstrand till klapperstenstrand, se Figur 7-19.²

2 http://www.raddaskurupsstrander.nu/hur-paverkas-var-kust/ - 2018-12-08

(43)

Vegetationsanalysen tyder på att den studerade tidsperioden inte orsakat någon förflytt- ning av vegetationsgränsen men däremot observerades markanta erosionsbranter vid fältbesöket. Samtliga resultat presenteras i Figur 7-23.

Hårda skydd som uppförs för att skydda enskilda fastigheter kan riskera att förstärka erosionshastigheten i närliggande områden och anläggande av denna typ av skydd måste föregås av grundliga utredningar av möjliga negativa bieffekter. Hårda skydd kan vara en lämplig lösning i vissa områden, men hänsyn bör alltid tas till deras möjliga konsekvenser.

Figur 7-23 Jämförelse av studier avseende strandlinjens utveckling för delområdet Abbekås till Mossbystrand och Högasten. SGU och DHI har god samstämmighet i sina studier för delområdet. Senaste decenniet har dock delar av området var utsatt för erosion, enligt Swecos vegetationslinjeanalys.

(44)

38(58)

8 Tröskelanalys och översvämningsutbredning

Tröskelanalysen visar att områdena kring Bingsmarken och Abbekås är de största risk- områdena avseende översvämning av fastigheter i Skurups kommun. Analysresultaten för dessa områden presenteras i detta kapitel. Samtliga höjder anges i RH2000. Läsaren bör i detta kapitel vara medveten om att extrema högvatten ofta har en relativt kort var- aktighet, och det är inte säkert hela översvämningsytan som presenteras i figurerna hinner fyllas upp under en sådan händelse. För att utreda denna situation mer i detalj, krävs en hydrodynamisk modell som simulerar översvämningsförloppet.

8.1.1 Interaktiva bilagor

Även utanför de områden som presenteras i följande underkapitel finns fastigheter som riskerar att översvämmas vid extrema högvatten. Både tröskelanalys och översvämnings- utbredning vid extremnivåer (idag och år 2100) finns därmed redovisade i sin helhet i de interaktiva bilagorna (Bilaga 1 och Bilaga 2). Bilagorna är i PDF-format med hög upp- lösning och för att studera kusten i detalj kan läsaren zooma in på sitt intresseområde.

Genom att aktivera olika lager i kartan går det att studera högvattnets utbredning.

Bilaga 1 - Tröskelanalys kan med fördel användas för att studera inströmningsvägar av översvämningar genom att stegvis öka vattennivån. Genom att inaktivera samtliga lager och därefter steg för steg öka vattennivån blir det tydligt var svaga punkter i översväm- ningsskyddet finns.

Bilaga 2 – Översvämningsutbredning kan användas för att studera översvämningens utbredning vid ett 100-årshögvatten, både idag och år 2100.

8.1.2 Bingsmarken

Figur 8-1 visar resultat från tröskelanalysen för Bingsmarken. Analysen visar att Jord- bergaån, det mindre vattendrag som utgör gränsen mellan Trelleborg och Skurups kommun, utgör en inströmningsväg vid högvattennivåer i havet. Vid havsnivå +1 m riskerar området norr om Beddinge strandväg att översvämmas, dock saknar området bebyggelse på denna höjd. Vid en nivå av cirka +1,75 – 2,0 m kan vatten nå ett flertal fastigheter genom Jordbergaån och vid cirka +2,0 – 2,25 m direkt från havet över dynen.

Notera dock att analysen är statisk. Erosion av dynen och vågöverspolning kan försämra den tröskeleffekt som dynen idag erbjuder.

(45)

Figur 8-1 Tröskelanalys för Bingsmarken. Kartan visar översvämmade områden vid stigande havsnivåer.

Vid ett 100-årshögvatten i dagens klimat (+1,81 m relativt RH2000) klarar sig stora delar av bebyggelsen i Bingsmarken från att översvämmas, översvämningsutbredningen visas i figur 8-2. Däremot föreligger en översvämningsrisk av fastigheter i Trelleborgs kommun, norr om Beddinge strandväg. Endast en byggnad i Skurups kommun påverkas av det beräknade 100-årshögvattnet. Ett större område norr om Beddinge strandväg står dock under vatten.

(46)

40(58)

Figur 8-2 Översvämningsutbredning vid 100-årshögvatten i dagens klimat, +1,81 m relativt RH2000. En byggnad inom Skurups kommun påverkas. Denna visas i rött och är markerad med röd cirkel.

Vid ett 100-årshögvatten år 2100 (+2,43 m relativt RH2000) påverkas flertalet byggnader i Bingsmarken, se figur 8-3. Vatten strömmar in västerifrån via ån, men även direkt från havet då havsnivån överstiger nivån på de dyner som avskiljer stranden från bostads- området. Inströmningen direkt från havet kan sannolikt förvärras vid ett dynbrott orsakat av erosion. Översvämningsutbredningen norr om Beddinge strandväg är större är vid ett 100-årshögvatten i dagens klimat, dock riskerar inga byggnader inom kommunen norr om vägen att drabbas av översvämning.

(47)

Figur 8-3 Översvämningsutbredning vid 100-årshögvatten år 2100 (+2,43 m relativt RH2000).

Påverkade byggnader visas i rött.

(48)

42(58)

8.1.3 Abbekås

Tröskelanalysen för Abbekås visar vid vilka nivåer kustnära bebyggelse riskerar att över- svämmas vid havsnivåer upp till +3,5 m (RH2000). Resultatet från tröskelanalysen visas i figur 8-4. De tydligaste inströmningsvägarna är direkt öster om hamnen och i de syd- västra delarna av Fiskarevägen. Vid ett högvatten på cirka +2 m (RH2000) översvämmas Fiskarevägen i sydväst, vilket är den enda utrymningsvägen för fastigheterna på den syd- västra udden.

Figur 8-4 Tröskelanalys för Abbekås. Kartan visar översvämmade områden vid stigande havsnivåer.

Vid ett 100-årshögvatten i dagens klimat (+1,81 m relativt RH2000) påverkas ett fåtal byggnader i Abbekås, se figur 8-5. De byggnader som berörs är belägna vid hamnen.

Resterande delar av bebyggelsen är tillräckligt högt belägen för att inte översvämmas vid det beräknade 100-årshögvattenet i dagens klimat. Om högvattnet skulle sammanfalla med höga vågor föreligger dock risk för översvämning genom vågöverspolning närmast kusten.

(49)

Figur 8-5 Översvämningsutbredning vid 100-årshögvatten i dagens klimat, +1,81 m relativt RH2000. Påverkade byggnader visas i rött.

Översvämningsutbredningen vid ett 100-årshögvatten år 2100 (+2,43 cm relativt RH2000) visas i figur 8-6. Vid det beräknade högvattnet påverkas flera byggnader vid hamnen och ett antal byggnader belägna i lägre områden sydväst om hamnen. Mer- parten av bebyggelsen i Abbekås är högre belägen, och riskerar inte att översvämmas vid det beräknade 100-årshögvattnet, varken idag eller fram till år 2100. Det bör återigen poängteras att då dessa kartor endast visar en statisk högvattennivå och inte inkluderar varken långsiktig erosion, vågverkan eller stormerosion, är förmodligen riskbilden för detta område värre än vad kartorna visar.

(50)

44(58)

Figur 8-6 Översvämningsutbredning vid 100-årshögvatten år 2100, +2,43 m relativt RH2000.

Påverkade byggnader visas i rött.

(51)

9 Ansvar och juridik

9.1 Regelverk

EU antog 2007 ett direktiv för översvämningsrisker som reglerar hanteringen av över- svämningar för att på så sätt värna om människors hälsa, miljö, kulturarv och ekonomisk verksamhet. I Sverige är det Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) som utsetts till behörig myndighet för att genomdriva översvämningsdirektivet. MSB:s arbete bedrivs i nära samarbete med länsstyrelserna och de har i sitt arbete pekat ut 18 platser i Sverige där översvämningsrisken är betydande. För dessa städer har MSB tillsammans med berörda länsstyrelser tagit fram en riskhanteringsplan för respektive stad. Värt att notera är att de översvämningar som behandlas i deras urval enbart är översvämningar från vattendrag och sjöar. Städer där det föreligger risk för översvämning från havet ingår ej bland de utpekade städerna. Översvämning från havet ingår emellertid i EU:s över- svämningsdirektiv och det är därför troligt att MSB framöver kommer att identifiera fler städer där krav kommer att ställas på riskhanteringsplaner avseende översvämning.

Utöver översvämningsdirektivet finns det även andra lagar och förordningar där risken för översvämningar omfattas och där krav kan komma att ställas på kommunen.

MSB är en viktig aktör i frågor som gäller samhällets skydd mot extrema händelser, exempelvis översvämningar. MSBFS 2015:5 innehåller föreskrifter om kommuners risk- och sårbarhetsanalyser. Kommunen ska under varje mandatperiod sammanställa och rapportera resultatet av sitt arbete med risk- och sårbarhetsanalys till länsstyrelsen.

Kommunens ansvar omfattar alla händelser som kan få konsekvenser inom kommunens geografiska område, oavsett vilka aktörer och verksamheter som i första hand berörs.

9.1.1 Lagar och förordningar

Lagen om skydd mot olyckor (2003:778) reglerar att en kommun ska ha ett handlings- program för förebyggande verksamhet. I programmet ska målet för kommunens verksamhet samt de risker för olyckor som finns i kommunen och som kan leda till räddnings- insatser anges.

Lagen om kommuners och landstings åtgärder inför och vid extraordinära händel- ser i fredstid och höjd beredskap (2006:544) reglerar att kommuner ska analysera vilka extraordinära händelser som kan inträffa i kommunen i fredstid och hur dessa händelser kan påverka den egna verksamheten. Resultatet av arbetet ska värderas och sammanställas i en risk- och sårbarhetsanalys. Kommuner ska vidare, med beaktande av risk- och sårbarhetsanalysen, för varje ny mandatperiod fastställa en plan för hur de skall hantera extraordinära händelser.