”… inte för allt för unga flickor”
En jämförelse av mottagandet av Kvinnogatan och Astarte
Katarina Sandart
Ämne: Litteraturvetenskap Nivå: C
Poäng: 15 hp
Ventilerad: VT 2013
Handledare: Anna Williams
Litteraturvetenskapliga institutionen Uppsatser inom litteraturvetenskap Uppsatser inom retorik
Innehållsförteckning
1. Inledning 1
1.1. Syfte 2
1.2. Teori och metod 2
1.3. Material 5
1.4. Tidigare forskning 6
2. Analys 8
2.1. Kvinnogatan 8
2.2.1. Notiser och korta recensioner 9
2.2.2. Recensioner 11
2.2. Astarte 15
2.2.1. Notiser 16
2.2.2. Recensioner 18
2.3. Jämförelse 23
2.3.1. Notiser och korta recensioner 23
2.3.2. Recensioner 25
3. Sammanfattande diskussion 27
Sammanfattning 30
Källor och litteratur 31
1
1. Inledning
Jämställdhet, ett ord som ständigt känns aktuellt.1 Idag kämpar många i Sverige för lika rättigheter mellan kvinnor och män. Just nu är det frågor som lika lön för samma arbete, lika delad föräldraledighet och framställningen av kvinnor och män i reklam och media som är på tapeten. Dessa frågor har föregåtts av otaliga andra. Sedan år 1921, i snart hundra år, har svenska kvinnor haft rösträtt.2 Sverige var då sist i
Skandinavien och beslutet hade föregåtts av tolv års undersökningar. Svenska kvinnor blir idag myndiga vid 18 års ålder, de har rätt att bestämma vad de vill göra med sin inkomst och de kan studera till och arbeta med vilket yrke som helst.3
De rättigheter kvinnor i Sverige har idag har alla föregåtts av timmar, dagar, år av debatter, överläggningar och diskussioner. Men all förändring i jämställdhetens namn har inte varit lika uppenbar eller lagstiftad. Ämnen som tidigare varit tabu, som till exempel en egen sexualitet, är idag självklara för kvinnor att tänka på, tala om och utforska. Även detta har föregåtts av kvinnors och mäns kamp för jämställdhet, och debatten kring vad kvinnor fick uttrycka offentligt nådde sin kulmen på 1930-talet. Då skrev författarinnor som Agnes von Krusenstjerna, Karin Boye och Elin Wägner böcker och texter som rörde upp en debatt.4 Deras texter utmanade den traditionella bilden av kvinnan som en blid och undergiven varelse, utan egna drömmar. Istället förmedlade de bilder av kvinnor som tog för sig, som tänkte själva, som hade framtidsdrömmar och som både längtade efter och oroade sig för den kroppsliga kontakten med män och andra kvinnor. Homosexualitet var ett av flera ämnen som behandlades, och kan ses som normbrytande, då homosexuella handlingar vid denna tidpunkt fortfarande var olagliga i Sverige.5 Denna syn på homosexualitet utmanades av bland annat Agnes von Krusenstjerna.
Men vägen fram för dessa författare var inte alltid enkel. Den framförallt manliga kritikerkåren kunde ställa sig i vägen för ett genomslag för romaner som dessa genom nedgörande recensioner eller genom att helt förbigå dem. De kunde också med sin maktposition bereda vägen för dessa romaner genom att hylla dem och ge dem mycket uppmärksamhet.
1 http://www.ne.se.
2 http://www.riksarkivet.se.
3http://www.domboksforskning.se.
4 Gunilla Domellöf, Mätt med främmande mått, Hedemora 2001.
5 http://www.rfsl.se.
2 1.1. Syfte
Syftet med denna uppsats är att ta reda på hur två författarinnor som skrev om kontroversiella ämnen som homosexualitet och samhällskritik, om kvinnor som tog för sig, under 1930-talet togs emot av kritikerkåren. För att ta reda på detta ska jag göra en studie av recensioner av Agnes von Krusenstjernas roman Kvinnogatan och Karin Boyes roman Astarte och jämföra resultaten. Jag kommer att analysera resultaten och även jämföra dem romanerna emellan. Genom jämförelsen vill jag få en mer nyanserad bild av kritikernas mottagande. Jag vill se vad det är i båda
böckerna som kritikerna reagerar på, oavsett om det är positiva eller negativa åsikter.
Därigenom hoppas jag kunna skapa mig en bild av receptionen av kvinnliga författare under det tidiga 1930-talet.
Jag vill med min uppsats svara på frågorna:
• Har kritikerna under det tidiga 1930-talet några fördomar kring hur kvinnor i allmänhet skriver och i sådana fall, hur ser dessa fördomar ut?
• Hur reagerar kritikerna i sina recensioner om kvinnliga författare, som von Krusenstjerna och Boye, bekräftar eller inte bekräftar dessa fördomar?
• Vad i böckerna får kritikerna att anse att dessa romaner bör bevaras och bli en del av den litterära kanon eller inte och vad beror detta på?
Genom att utifrån mina frågor analysera recensioner av båda romanerna och jämföra mina resultat vill jag alltså se huruvida författarna bedöms olika baserat på böckernas innehåll, författarnas stil eller deras tidigare verk. Därigenom hoppas jag att kunna ge en mångsidig bild av mottagandet av kvinnliga författare under det tidiga 1930-talet. Utifrån mina resultat kommer jag att skapa mig en bild av vad kvinnor skrev/inte skrev om under denna tid, hur de skrev och vad kritikerkåren ansåg om detta. Genom uppsatsen hoppas jag bidra till forskningsfältet inom svensk
litteraturkritik under 1930-talet samt inom receptionen av kvinnliga författare under en emancipationsfas.
1.2. Teori och metod
I sin idéanalys Mätt med främmande mått (2001) analyserar Gunilla Domellöf receptionen av kvinnliga författare 1930-1935. Enligt henne använde kritiken på
3 1930-talet en estetisk måttstock grundad på det naturligt goda.6 Bedömningen av kvinnliga författare beror på vem de är, medan det för manliga författare beror på vad de gör – utifrån kopplingar till kvinnligt och manligt. Den kvinnliga texten reduceras till författaren som person, enligt Domellöfs tolkning av Mary Ellmann: en bok
skriven av en kvinna bedöms som en kvinna. Gemensamt för kritikerna är också att de tillskriver kvinnor naturgivna egenskaper, och att deras texter är sprungna ur denna personlighet. Dessa egenskaper har att göra med det ”på nära håll sedda och
självupplevda”.7 Kritikerna framställer de kvinnliga författarna som passiva, utan kreativitet. De bedömdes alltså som passiva skribenter, utan djupare tankar och resonemang, oavsett vad de skrev. Kritikerna skapar en bild av att kvinnornas skapande är beroende av deras personliga, naturgivna egenskaper men att de saknar insikt och medvetna val. Domellöf menar att relationen mellan manliga kritiker och kvinnlig författare liknar ett lärare-elev- eller mästare-lärlingsförhållande, utifrån den manliga kritikerns tendens att i sin maktställning grunda sitt övertag på sin kännedom om traditionen och litteraturens lagar. Det blir viktigt att föra över intresset från innehållet i texten till författarinnans person, särskilt om hon är välutbildad och intellektuell.
Det finns enligt Domellöf dock kritiker och författare som går mot strömmen.8 De vill ha en ny realism och den rollen fyller författarinnor som Karin Boye och Agnes von Krusenstjerna. Dessa kritiker placerar deras romaner i en modern kontext.
De ser att författarinnorna banar vägen för en ny skrivstil som också kräver en ny läsare. Hos dessa kritiker försvinner bilden av att kvinnan skulle ha en naturgiven personlighet som skulle stå i vägen för ett djupare medvetande. Tvärtom anser de att kvinnor precis som män har möjlighet att skriva mästerverk.
Detta skulle alltså öppna för två olika möjligheter i de recensioner jag
analyserar. Kritikerna kan vara av åsikten att kvinnor inte kan hysa djupare tankar och vara konstnärligt medvetna på grund av deras naturgivna personligheter. De är
konservativa, och inte intresserade av modernismen eller feminismen som är på frammarsch i världen. De vill inte läsa en ny slags realism, där minoritetsgrupper i samhället skildrar sin verklighet. De kan också vara av åsikten att kvinnor är med och utvecklar litteraturen åt ett nytt håll, och hylla kvinnornas litterära åstadkomanden,
6 Domellöf 2001, s. 132.
7 Ibid, s. 133.
8 Ibid, s.134.
4 istället för att anta att de är sprungna ur ett naturgivet medvetande. Jag är dock
medveten om att alla recensioner inte kommer att falla under dessa två kategorier. För att denna analys ska fungera väljer jag därför att se dessa kategorier som två punkter på en skala, vilken jag kommer att placera samtliga recensioner i. Utifrån denna skala kommer jag att se i vilken riktning recensionerna lutar åt, och därefter placera dem i respektive kategori, eller eventuellt inte i någon kategori.
Jag kommer även att använda mig av Tomas Forsers Kritik av kritiken (2002), där vikten och poängen med recensioner diskuteras. Forser definierar en recension som ”en text om en annan text” om man ser till litteraturkritikens fält, men en ”annan text om en text” om vi tittar på recensioner från början av 1900-talet istället för i slutet av århundradet.9 Recensionen har alltså utvecklats under 1900-talet och Forser nämner kritikerna Fredrik Böök, Stig Ahlgren och Per Svensson. För 1910-talets Böök rådde ett enkelt förhållande mellan böcker och verkligheten. Det ska finnas en realism i det som skrivs, och den realismen är grundkravet för god litteratur. År 1943 ser Ahlgren litteraturen på ett annorlunda sätt. Nu finns litteraturen och konsten utanför marginalen, med uppgiften att ironiskt driva med verkligheten. Slutligen presenterar Forser Svensson, som på 90-talet har kommit så långt ifrån verkligheten att han kan skriva en helt annan text än det som förväntas, en fiktionstext – men ändå förmedla samma budskap. Det är någonstans mellan Böök och Ahlgren som min uppsats landar, på det tidiga 1930-talet. Den benhårda realismen som krävs i
skönlitteraturen börjar lättas upp, för att böckerna ska kunna övergå till att ställa sig utanför samhället och kritiskt granska det utifrån.
Enligt Forser är kritikerns roll att vara den första som möter den nya
litteraturen.10 Det är alltså kritikerns uppgift att granska, tolka och bedöma litteraturen innan den sprids till den breda läsarskaran. Hen ska bedöma om ett verk är värt att läsas, men också motivera det. Det är deras uppgift att värdera vilken litteratur som ska bevaras åt kommande generationer.11 Idag sker detta urval snarare på kritikernas smak och godtycke, än på fastställda principer. Det finns alltså idag inget som garanterar ett verks bestående, dess chans till odödlighet ligger i kritikerns (och den breda läsarmassans) makt.
9 Tomas Forser, Kritik av kritiken, Hedemora 2002, s. 17f.
10 Ibid, s. 9.
11 Ibid, s. 11.
5 Ett tungt ansvar för kritikern kan tyckas. Men vad är det då som ligger bakom kritikerns åsikt? Vad får en kritiker att bedöma ett verk som bra eller dåligt? Kan en kritiker ens använda sig av så enkla termer som bra och dåligt? Forser tar upp värderingsproblematiken i Kritik av kritiken.12 Han presenterar två synsätt,
värdeobjektivisterna och värdesubjektivisterna. Enligt värdeobjektivisterna finns det i verk ofrånkomliga delar som gör ett verk bra eller dåligt. Det kan t.ex. vara språkets täthet som är avgörande. Värdesubjektivisterna däremot är av åsikten att inget verk kan innehålla något som gör det ofrånkomligt bra. Det bevisas bland annat av bredden av åsikter det finns kring olika verk, och är en effekt av att grunderna till varför någon tycker om en viss text är beroende av tidigare erfarenheter, kön, klass och så vidare.
Forser presenterar även Henry James ”I-like”-test, enligt vilket det inte finns något som kan slå den första känslan av gillande eller ogillande när man läser ett verk.13 Ofta har man ingen förklaring till varför man gillar ett verk eller inte – det är bara en impulsiv känsla, som stigit ur ens möte med texten. Med hjälp av Forsers definition av kritikerns roll, särskilt som den såg ut under första halvan av 1900-talet, och med hans diskussion kring värderingsproblematiken kommer jag att diskutera recensioner av verken Kvinnogatan och Astarte.
Jag kommer använda mig av en jämförande metod i min uppsats. Min analys kommer att vara uppbyggd av två längre avsnitt där de båda verkens recensioner analyseras och diskuteras var för sig, uppdelat mellan notiser/kortare recensioner och längre recensioner. I dessa avsnitt kommer jag att använda mig av Domellöf för att titta på vad kritikerna har för bild av kvinnliga författares intentioner, samt Forser för att granska recensionerna, se hur de värderar litteraturen och få en bild av vad
kritikerna tycker om verken, främst utifrån ”I like”-testet. Jag kommer även med hjälp av Forser titta på om de bidrar till att förmedla dessa texter till kanon. Dessa avsnitt kommer att följas av en jämförande diskussion där resultaten av de tidigare
analyserna värderas.
1.3. Material
Min uppsats består av analys och jämförelse av recensioner och notiser om von Krusenstjernas Kvinnogatan och Boyes Astarte. Recensionerna är hämtade ur
12 Forser 2002, s. 113ff.
13 Ibid, s. 118.
6 Sveriges dagspress åren 1930-1931. Urvalet av tidningar är gjort så att både Sveriges största dagstidningar och ett antal lokala nyhetstidningar finns representerade. Jag har valt att inte ta med recensioner från tidningar med en litterär inriktning. Istället har jag alltså bara recensioner från dagstidningar. Detta val har jag gjort då jag främst är intresserad av att titta på recensioner som har nått ut till en bredare allmänhet, med fler intressen.
Urvalet av artiklar om Kvinnogatan är begränsat till recensioner och notiser som endast recenserar det verket, eller som recenserar Kvinnogatan tillsammans med dess föregångare Den blå rullgardinen. Detta urval har gjorts då jag upplever att dessa recensioner ger en mer fokuserad bild av von Krusenstjernas författarskap. Artiklarna om Astarte är begränsade till recensioner och notiser om antingen romanen själv eller om den Stora nordiska romantävlingen där romanen kom på andra plats. Att det urvalet har gjorts ger möjligheten att även studera Astartes reception jämfört med en manlig kollegas, förstapristagaren Jarl Hemmer. Tyvärr innebär det också att fokus dras från Astarte, varför jag har valt att försöka få med recensioner om bara romanen.
Både Kvinnogatan och Astarte har recenserats relativt många gånger i
dagspressen, även om mängden recensioner kan verka lite i dagens digitala samhälle.
Av sammanlagt cirka 60 texter har jag valt ut 20 stycken som representativa för receptionen av verken. Dessa 20 texter är uppdelade på 10 stycken var per roman och består både av recensioner och notiser om verken.
Jag hoppas att med mitt urval av recensioner kunna visa på representativa åsikter ur Sveriges kritikerkår. Jag är dock medveten om att recensioner har publicerats i långt fler än 10 tidningar var per verk, men utrymmesbrist i denna uppsats har gjort ett visst urval nödvändigt. Möjligheten att ett större urval, eller ett annat slumpmässigt, hade gett ett annat resultat finns, men jag hoppas ändå kunna bidra till en viss medvetenhet kring de då aktiva kritikernas åsikter om författarinnor under det tidiga 1930-talet.
1.4. Tidigare forskning
Idag finns det mycket forskning kring Karin Boye, Agnes von Krusenstjerna och det svenska 1930-talet. Dock finns det mindre forskning kring kombinationen av alla dessa tre. Gunilla Domellöfs verk Mätt med främmande mått får ses som det främsta verket inom fältet.
7 Kring von Krusenstjerna och hennes verk har en hel del forskning gjorts. Rita Paqvalén skriver i sin avhandling Kampen om Eros (2007) om Fröknarna von Pahlen-serien och den debatt den upprörde under mitten av 1930-talet. Jenny
Björklund och Anna Williams har i antologin Tänd eld! (2008) samlat essäer om von Krusenstjernas författarskap. Där skriver Björklund bland annat en essä om det homosexuella motivet i serien om Fröknarna von Pahlen och jämför tre olika
skildringar av homosexualitet i serien; ”den explicit homosexuella Bell von Wenden, förhållandet mellan Angela och Agda samt relationen mellan Angela och Stanny”.14 Bland den biografiska forskningen på författarinnan får Olof Lagercrantz avhandling Agnes von Krusenstjerna (1951) räknas som ett av de främsta verken, trots sina många år på nacken. Dock har det på senare år fått motta en del kritik. Som Paqvalén skriver: ”Verkets brister är dock enligt min mening å ena sidan dess könsanaloga läsart och å andra sidan dess långtgående – men inte alltid tillförlitliga – biografiska bevisföring”.15
Boye har som en av 1900-talets största kvinnliga författare utforskats i stor omfattning. Det är dock framförallt hennes lyrik, samt hennes romaner Kallocain och Kris som har utforskats. Om Boyes debutroman finns få vetenskapliga verk. Birgitta Svanberg skriver om Boyes liv och litterära verk i antologin Hundra skrivande kvinnor (2000). Här ges en kortfattad men informativ bild av författarinnan, men Astarte nämns inte alls. Istället hamnar fokus på romanen Kris som gavs ut år 1934.
Domellöf har gett ut en avhandling om Boye, I oss är en mångfald levande (1986), där hennes författarskap studeras närmare. Här presenteras Boyes samtliga verk närmare, och olika reaktioner kring dem.
Kristina Fjelkestam har i av handlingen Ungkarlsflickor, kamrathustrur och manhaftiga lesbianer (2002) behandlat både von Krusenstjernas Kvinnogatan och Boyes Astarte. Hon behandlar framförallt innehållet i romanerna och diskuterar den emancipation av kvinnor som skedde under mellankrigstiden. Här ges också en bild av von Krusenstjernas och Boyes relation och Fjelkestam visar hur Boye genom bland annat en artikel i Social-Demokraten den 28 januari 1934 försvarade von
Krusenstjernas von Pahlen-serie.
Genom denna uppsats vill jag bidra till forskningen kring de båda
författarinnorna, men också till mottagandet av kvinnliga författarinnor i dagspressen
14 Jenny Björklund, ”Angela + Stanny = sant”, Tänd eld!, Stockholm 2008, s. 121.
15 Rita Paqvalén, Kampen om Eros, Helsingfors 2007, s. 20.
8 under det tidiga 1930-talet. Jag har i denna uppsats valt en roman av Boye som inte forskats mycket kring. Därigenom hoppas jag också bidra till forskningen kring Boye, och hennes prosaskrivande. Domellöfs studie i Mätt med främmande mått liknar delvis min studie, då hon tittar på mottagandet av bland annat von Krusenstjerna och Boye. Min studie har dock ett jämförande perspektiv, vilket inte finns i Domellöfs avhandling. Dessutom behandlar jag till skillnad från Domellöf kritikerns roll och uppgift i samhället. Jag hoppas uppmuntra till mer forskning kring de kvinnliga författarinnorna under det tidiga 1930-talet, men också till mer forskning kring dagspressens kritiker under samma tidpunkt.
2. Analys
2.1. Kvinnogatan
Kvinnogatan kom ut den 17 november år 1930 och är Agnes von Krusenstjernas åttonde roman. Den är del två av den så kallade Fröknarna von Pahlen-serien som består av sju böcker. Fröknarna von Pahlen handlar främst om Petra von Pahlen och hennes brorsdotter tillika fosterdotter Angela von Pahlen. I böckerna tas ämnen som homosexualitet och incest upp och man får en ärlig bild av många kvinnors sexuella längtan och önskemål. I Kvinnogatan får läsaren främst följa Angela von Pahlens utveckling från skolungdom till ung kvinna. Hon blir klar i skolan och åker till en hushållsskola utanför Strängnäs där hon träffar en ny vän, Stanny. Tillsammans med Stanny lär hon sig om kärleken i olika relationer. Jenny Björklund reder ytterligare ut förhållandet mellan dem i sin essä ”Angela + Stanny = sant”.16 Med hjälp av en lärarinna, Bell von Wenden, blir hon även introducerad till den homosexuella kärleken. Läsaren får också följa några andra karaktärer, bland annat bonddottern Linnea från Skåne. Även hon går på hushållsskolan i Strängnäs och är ständigt orolig för sin lilla dotter hemma i Skåne, som till slut drunknar. Linnea blir en god vän till Angela och Stanny. Läsaren får också följa Adèle, arrendatorsfrun från Eka (Petra von Pahlens herrgård i Småland). Adèle har blivit gravid men vill inte ha barnet. I början av boken får Adèle missfall och ber sedan sin läkare, Jacob Levin, att ordna så att hon inte kan bli gravid igen. Detta vägrar Levin. Även Levin dyker upp flera gånger i boken, han tillhör en ny sorts läkarkår som inte drar sig för att tjäna pengar på sina kunder. Han anser att kvinnans uppgift är att föda barn och är stark
16 Björklund 2008.
9 motståndare till abort. När en kvinna han är förtjust i ber om en abort vacklar han dock i sina åsikter, men bestämmer sig sedan för att hålla sig till sina principer.
2.1.1. Notiser och korta recensioner
I detta avsnitt kommer jag att titta närmare på notiser och kortare recensioner om Kvinnogatan. En notis eller en kortare recension innehåller ofta mindre åsikter och fakta om ett verk än en längre recension. Jag förväntar mig därför inte hitta lika mycket att analysera här som i de övriga texterna jag kommer att granska. Jag väljer dock att ta med notiser och kortare recensioner då dessa förhoppningsvis kan
förmedla de tydligaste och starkaste åsikterna om kvinnliga författare, särskilt då von Krusenstjerna och Boye. När man bara får plats med lite information, vilken
information är då viktigast att ta med? Dessutom hoppas jag att här hitta åsikter som kan ses som så självklara för skribenterna att de inte behöver förklara dem i en längre recension. Jag kommer därför att leta efter åsikter som både skrivs rakt ut och som finns på underliggande plan och hoppas på att här hitta spår av de åsikter och tankar som är mest uppenbara och självklara för kritikerna.
Den 14 februari 1931 publiceras i Konsumentbladet en kort notis om von Krusenstjernas första två delar i Fröknarna von Pahlen-serien. Skribenten är säker på att denna nya serie kommer att stärka von Krusenstjernas position som författare och imponeras av ”hennes djärva, skoningslösa sanningslidelse”. Hen påpekar att
romanerna framförallt är för en mogen publik. Utifrån Domellöfs teori verkar denna skribent alltså vara av sorten som längtar efter en ny realism, en realism utifrån en mindre sedd verklighet. Att författarinnan är kvinna tas inte upp som något speciellt men von Krusenstjerna hyllas och skribenten verkar tycka att verket är väl värt att läsas och bevaras.
I en kort recension publicerad i Karlskrona Tidningen den 20 december 1930 menar signaturen A. F-k. att von Krusenstjerna är ”en av vår tids allra bästa svenska stilister”. Hon är dock ”ganska ensam om sitt ämnesval […] I en mindre skicklig hand skulle en bok som denna kunna bli pornografi – nu är den ett litterärt mästerverk”.
Man får följa många öden, intressantast är lärarinnan Bell och Angelas väninna Stanny som skribenten känner sympati med. ”Det är onekligen med en viss spänning man emotser Angelas utveckling” skriver A. F-k., men då det är von Krusenstjerna som formar hennes öde vågar signaturen inte hoppas på för mycket. I denna recension
10 ges bilden av att författarinnan endast skriver om saker som intresserar henne, det som dyker upp i hennes huvud. Hon har enligt skribenten en fantastisk stil men hen verkar inte tro att det ligger mycket tankeverksamhet bakom det hon skriver. Istället tolkar skribenten romanen och kommer fram till att det är ett mästerverk. Skribenten stämmer inte helt överens med någon av de mallar Domellöf målar upp, istället verkar hen passa in i båda facken. Hen tycker att boken är ett mästerverk, men verkar
samtidigt inte tycka att det är von Krusenstjernas medvetna förtjänst. Att det skulle handla om en verklighet verkar skribenten inte greppa eller tro på. Vad det är som gör boken till ett mästerverk kommer aldrig fram, men troligast verkar att det är von Krusenstjernas stil som ligger bakom.
Signaturen W. meddelar i en notis i Södermanlands Nyheter den 19 december 1930 att von Krusenstjerna ska utöka Fröknarna von Pahlen-serien med ytterligare en bok, en tredje. Hen påpekar att de tidigare böckerna kan göra ett ”skrämmande och fängslande intryck”. De är ”tämligen osminkade och realistiska” och undviker
”förskönande och försonande omskrivningar”. Man kan ifrågasätta innehållet, men
”romanen är synnerligen talangfullt skriven och psykologiska greppet mästerligt. Om själva motivvalets lämplighet kan ju delade meningar råda, det må dock ifrågasättas, om det ej kan vara på tiden att göra rent hus med den falska konventionalism, som ängsligt söker hindra, att dylika problem öppet och ärligt diskuteras.” Hen avslutar med att tro att det gör mindre skada än att låta problemet ligga och gro. Denna kritiker är tydligt för en ny realism i litteraturen och verkar imponeras av författaren. Att hen tycker att verket är värt att bevaras märks tydligt. Denna kritiker är närmast arketypen för den ena sortens kritiker Domellöf skriver om, och hen stämmer även bra överens med Forsers teori om att kritiker vid denna tid vill ha en realism som på något sätt kritiserar det samhälle vi tror oss leva i.
Den 23 december 1930 går signaturen A. P. hårt åt Kvinnogatan i en kort recension i Östgöta Correspondenten. Hen menar att den är chock jämfört med Den blå rullgardinen. ”Den är vägen genom ett träsk, där orenlighet stänker högt för snart varje steg. Skildringen är tillräckligt vass, språket som alltid hos denna författarinna, nog levande att sätta verkliga smutsfläckar efter sig. Det är en elak bok”. A. P.
fortsätter med att anklaga Kvinnogatan för att elakt skildra förlossningshemmet, hushållsskolan samt karaktärerna som många är ”perversa, liderliga och gamla”.
Boken är ett ”brott mot de ännu gällande lagarna för själshygien och gammaldags anständighet”. Signaturen menar på att även om de följande delarna kanske förklarar
11
”varför författarinnan funnit nödvändigt att hopa allt detta degenerationsmaterial i en bok kan den inte förlåtas”. Här har vi en kritiker av den mer konservativa
inriktningen. Hen vill inte läsa om en verklighet hen själv inte känner till. Skribenten är dock medveten om att det skulle kunna röra sig om ”hänsynslöst ärlig
kvinnopsykologi”, men verkar inte tycka att sådana ämnen är värda att tas upp i böcker. Boken kan inte förlåtas skriver hen, vilket implicerar att hen inte anser att boken är värd att bevaras för kommande generationer.
Den 14 december 1930 publiceras en kort recension av Kvinnogatan i tidningen Idun. Skribenten verkar, till skillnad från många andra kritiker, inte ha läst boken som ett speglande av verkligheten. Istället verkar hen helt läsa Kvinnogatan som en
berättelse med ”något vackert och rent över teckningen av Angela”. Skribenten ser inga problem med innehållet, bortsett från ”vissa fysiologiska detaljer, vilka för berättelsen icke äro nödvändiga”. Skribenten ser ändå von Krusenstjerna som ”en utmärkt berättare och en god psykolog”. Denna korta recension skiljer sig från de övriga korta recensionerna och notiserna. Här behandlas Kvinnogatan för första gången mer som en vacker, intressant och delvis spännande berättelse snarare än en verklighetsskildring. Det är otydligt om hen tycker att romanen innehåller något som gör att den bör bevaras till kommande generationer, men hen verkar åtminstone tycka att den är läsvärd där och då.
2.1.2. Recensioner
Här kommer jag att titta närmare på längre recensioner av Kvinnogatan. Jag hoppas här hitta längre resonemang med fler argument för kritikernas åsikter. Utifrån dessa hoppas jag hitta en sanningsenlig bild av vad dessa kritiker tyckte om von
Krusenstjerna och hennes Kvinnogatan.
I Östersunds Posten skriver signaturen E. L-f. om Kvinnogatan den 23 december 1930. Enligt signaturen har von Krusenstjerna ”gjort sig känd som en i högsta grad modern författarinna, en smula vågad och djärv […] men man har också måst erkänna, att hon besitter en mindre vanlig talang”. Trilogin (de två första delarna av Fröknarna von Pahlen, samt den tredje kommande) är ”frän”, men inte utan att verka trovärdig. ”Agnes von Krusenstjerna uppehåller sig gärna vid passioner,
framförallt när sådana börja göra sig förnimbara i unga sinnen”. Hon skildrar ”kärlek i mer kroppslig gestaltning. Hennes syn på de sexuella problemen är det också som
12 stött så många, vilka icke stå på den modernaste sidan. Nu måste det invändas, att det finns vissa detaljer även i denna bok, som sannerligen inte är ägnade att verka
uppbyggliga, framförallt när de som här skildras av en adlig kvinna”. von
Krusenstjerna ”har god aptit på livet, men också stor kännedom om livet. Det finns nerv hos henne, det finns också blod. Det är inte tu tal om att hon stundtals når längre än någon annan av de yngre författarna.”. ”Hon kommer erövra sig en fast position i litteraturen. Hon är tillräckligt klarsynt till det, tillräckligt okonstlad och –
gammalmodigt sagt – okonventionell”. ”Hon är en ovanligt intressant bekantskap.
Men inte för allt för unga flickor!” tycker E L-r. Detta är alltså en kritiker som inte verkar tycka att kvinnor behöver vara sämre författare. Tvärtom tycker hen att von Krusenstjerna har ett mycket modernt synsätt, vilket implicerar att hon har förmågan att tänka steget längre kring det hon skriver om. Däremot anser skribenten E. L-f. inte att litteraturen är uppbygglig, som hen skriver: ”framförallt när de som här skildras av en adlig kvinna”. Detta visar på åsikter om att man inte kan skriva om vad som helst.
Beroende på kön, klass och säkerligen även andra parametrar begränsas ämnesurvalet.
Skribenten är dock övertygad om att von Krusenstjerna kommer att få en fast position inom litteraturen och därmed bli en del av kanon; vilket är något hen verkar
uppmuntra.
Sten Linder jämför i Norrlands Posten den 7 januari 1931 de två första delarna av Fröknarna von Pahlen-serien med von Krusenstjernas Tony-böcker, som enligt honom har gett henne ett ”befogat rykte som allvarlig och skicklig romanpsykolog”.
Fröknarna von Pahlen-seriens ”svaghet i jämförelse med Tony-böckerna synes vara, att huvudpersonen, som även här är en ung flicka vid namn Angela, alls ej är av samma intresse som den äldre systern. Därmed sammanhänger att kompositionen är vida lösare: det hela sönderfaller i episoder med en brokig mängd av bifigurer, som framträda, avlösa varandra och åter spårlöst försvinna”. Han fortsätter:
Liksom i Tonycykeln ägnar sig författarinnan här med förkärlek åt studiet av abnorma själstillstånd […] i Kvinnogatan övergår skildringen till den rena sexualpatologien […] Med obestridig virtuositet varierar författarinnan sina kvinnotyper, den ondskefulla hysterican, den perversa lärarinnan, den gamla ungmön med sina undertryckta fantasier etc. Man uppskattar oförskräcktheten, sanningskärleken och det psykologiska skarpsinnet i dessa skildringar. Men man
13 reagerar mot överdriften: en värld där sundheten är undantag och det abnorma
regel är annan än den verkliga.
Linder jämför von Krusenstjerna med Zola och Hansson, men skriver att
”erkännas må dock att den moderna författarinnans psykologiska instrument äro vida skarpare och mera finslipade samt i följd därav mera pålitliga än de äldre
författarnas”. Linder uppskattar von Krusenstjernas skildring av naturen och människor, och hoppas på att hon ska få en bättre berättarkonst. Det verkar som att Linder är motvilligt imponerad av von Krusenstjernas författarskap. Han pekar på
”sanningskärleken och det psykologiska skarpsinnet” hos författarinnan, egenskaper som tyder på ett skickligt författarskap. Trots att Linder önskar sig mindre
kontroversiella ämnen och teman, samt en mer sammanhållen berättelse, erkänner han att von Krusenstjerna är en mycket duktig författare. Hans placering av henne i
samband med Zola och Hansson pekar på att han tycker att romanen förtjänar en plats i kanon. Några tankar kring kvinnligt författande tar Linder inte upp.
Signaturen O. H-g. recenserar den 29 november 1930 de två första delarna i serien om Fröknarna von Pahlen i Dagens Nyheter. Efter en summering av von Krusenstjernas tidigare författarskap kommer hen fram till att Tony-böckerna, en trilogi om flickan Tony som växer upp, är den mest betydelsefulla delen av von Krusenstjernas författarskap hittills. Enligt signaturen har de ”en essentialitet, ett innehåll, även en stil som ställer dem, om icke på en helt annan nivå, så dock på en helt annan plats än de flesta framgångsrika säsongsromaner av litterära berömdheter”.
Det blir enligt kritikern redan i Tony-böckerna tydligt, att ”författarinnan icke skyr att skildra något av det som rör sig i själen, icke ens det relativt opresentabla i en till på köpet icke helt borgerligt formad själ”. Om Fröknarna von Pahlen-seriens första del, Den blå rullgardinen, har signaturen inte mycket att säga mer än att det är en ganska blek, romantisk bok. Kvinnogatan däremot gör ett starkare intryck. Här skildras livet på ett naket sätt. Signaturen frågar sig hur mycket sanning som kan ligga bakom boken; hur mycket vet författarinnan om livet? Förutom ett par detaljer, som signaturen tycker är osanna men inte betydelsefulla, är hen övertygad om att von Krusenstjerna skildrar det verkliga livet, att det är det sanna livet som skildras. Hen anser, att de delar av livet författarinnan dröjer sig vid inte har samma utrymme i verkligheten, men begär inte heller att en författare ska skildra ”hela yttervärlden, makrokosmen” på ett proportionerligt sätt. von Krusenstjerna ”har utan tvivel
14 rättighet att ha sett vad hon har sett och även att skriva om det”. Skribenten menar att denna bok är skriven för vuxna och inte passar att läsas av barn. Dock är det inte upp till författaren att anpassa sina böcker; istället är det föräldrar, lärare och bibliotekarier som ska se till att inte allt för unga människor får tag i böckerna. Signaturen vill vänta på den tredje delen innan hen ger ett definitivt omdöme, men ”säkert är i varje fall att man icke utan intresse väntar på denna”. I denna recension nämns inga skillnader som skulle kunna finnas mellan manligt och kvinnligt författande. Däremot, då
författarinnan är en kvinna och hon skildrar framförallt kvinnor, både i Fröknarna von Pahlen-serien och i tidigare verk, genomsyras hela recensionen av hur kvinnor ska vara och hur de ska bete sig. von Krusenstjernas metod och åsikter ifrågasätts dock aldrig, det hon skriver skulle kunna vara sanningen. Kring detta reflekteras dock inget mer än författarens frihet att skriva det hen vill. Inget nämns om författarinnan som person; endast hennes litterära prestationer tas upp. Skribenten verkar tycka att Kvinnogatan är väl värd att läsa. Dock ska man hålla den undan från de yngre generationerna, för att skydda dem från den smuts och sjukdom varje medborgare är född med enligt skribentens tolkning av Kvinnogatan.
Allan Bergstrand börjar sin artikel i Arbetet den 15 december 1930 med att ge en kort bild av hur många vetenskapsmän och –kvinnor samt författare har intresserat sig för sexualpsykologin. Han tar upp von Krusenstjerna som exempel. I Kvinnogatan hittar Bergstrand ”samma figurrikedom som i första delen”. ”Vad författarinnan velat är uppenbarligen att konfrontera den unga flickan med sexualiteten i dess olika gestalter från det ljusa, normalt homosexuella svärmeriet för flickväninnan till den chockerande upplevelsen av den medvetet perversiteten i en lärarinnas skepelse”.
Bergstrand menar att oavsett om en del känner sig ”moraliskt indignerande över åtskilligt i denna bok” kan ingen ”förneka den allvarliga, ärliga ton, som
genomgående utmärker Agnes von Krusenstjernas behandling av de ämnen, som så lidelsefullt intressera henne”. Bergstrand gläder sig åt de framsteg som skett de
senaste 30 åren, och påminner om att denna bok så många år tidigare skulle ha orsakat en sedlighetsskandal. Bergstrand visar på att det ligger tankearbete bakom von
Krusenstjernas roman. Det är inte bara hennes verklighet, ogenomtänkta tankar som trängt ut ur henne. Bergstrand verkar glädjas åt von Krusenstjernas bok som han tycker lyfter viktiga ämnen. Det är tydligt att Bergstrand är av åsikten att kvinnor kan skriva en bra realism, att det ligger tankeverksamhet bakom deras texter och att von Krusenstjernas roman bör bevaras i den litterära kanon.
15 Elof Ehnmark skriver i Upsala Nya Tidning den 9 december år 1930 om de två första delarna i Fröknarna von Pahlen-serien. Han konstaterar att det finns vissa likheter mellan den nya serien och den tidigare Tony-serien, där vi också får följa en ung flicka som växer upp. I Kvinnogatan är dock von Krusenstjerna ”mera objektivt inställd, mera utanför huvudpersonen, som icke är något alter ego utan en fritt gestaltad skapelse”. Det skapar en ”mycket intensiv, mycket tänkvärd och mycket orädd skildring”. Ehnmark är imponerad över karaktärerna i boken, som han tycker skildras ”med verklig brio”. Enligt Ehnmark är det erotiska det som dominerar von Krusenstjernas livssyn i Fröknarna von Pahlen-serien: ”Hon skildrar kvinnan som en könsvarelse”. Erotiken finns överallt i böckerna, från första till sista sidan. von Krusenstjerna är även noga med att, enligt Ehnmark, visa att ”även det flickaktiga vännineskapet och moderskärleken bära faror inom sig och kunna spränga
tillbörlighetens gränser”. Denna fokusering på det erotiska ”bär vittne om
ensidigheten i författarinnans inställning”. Att vara ensidig är dock inte något negativt för en författare, tvärtom är det kanske nödvändigt att begränsa sig enligt Ehnmark.
von Krusenstjerna har enligt Ehnmark slutligen skildrat ”ett stycke verklighet, sådan hon har sett den. Det har hon också gjort med pregnans, liv och oförskräckt intresse”.
Här verkar kritikern tycka att det inte finns att anmärka om kvinnligt författarskap.
Dock verkar han något missnöjd med just von Krusenstjerna; åtminstone hennes ämnesval. Hon har dock enligt Ehnmark hanterat valet så bra som möjligt, och verkar därför trots hennes ensidighet läsvärd.
2.2. Astarte
Karin Boyes debutroman kom ut den 15 september 1931. Den vann då andra pris i Den stora nordiska romanpristävlingen som hade utlysts år 1929 av Albert Bonniers förlag i Sverige, Gyldendahlske Boghandel i Danmark och Guldendahl Norsk Forlag i Norge. Karin Boye hade redan då gjort sig ett namn som lyriker i Sverige, och hade släppt tre diktsamlingar.17 Astarte har inte en sammanhållen handling. Läsaren får följa några Stockholmsungdomar i deras jakt på kärlek, arbete och lycka. Parallellt med ungdomarna får läsaren också följa skyltdockan i ett av Stockholms största varuhus, Astarte, samt ta del av korta berättelser om hur säsongens mode påverkar andra delar av världen. Romanen är framförallt en Stockholmsskildring.
17 http://www.karinboye.se.
16 Då Boyes bok vann pris i en stor tävling, och därmed kom ut samma dag som vinnarna presenterades, nämns Astarte framförallt i koppling till tävlingen. Samtliga notiser om boken är i samband med tävlingen och de flesta kritiker recenserar alla tre svenska pristagarna, eller åtminstone Boye och Py Sörman, tredjepristagaren,
tillsammans. Vissa recensioner tar även med den svenska extrapristagaren Elisabeth Högström-Löfberg. Det finns dock någon enstaka recension där Boye får all
uppmärksamhet. Den svenska juryn bestod av Fredrik Böök, Elin Wägner och Sten Selander.18
2.2.1. Notiser
Inte alla tidningar väljer att recensera vinnarna i Den stora nordiska
romanpristävlingen. Vissa sätter bara in en notis där vinnarna meddelas. Många tidningar börjar med en notis den 15 september, då vinnarna annonseras, för att sedan följa upp med en recension några dagar senare. I det här avsnittet ska jag titta närmare på fem notiser. Precis som när det gäller Kvinnogatan förväntar jag mig inte att hitta mycket att analysera i notiserna om Astarte. Dock hoppas jag, då samtliga notiser framförallt handlar om vinnarna i Den stora nordiska romanpristävlingen, att kunna få fram en bild av hur en kvinnlig författare sågs jämte en manlig sådan. Jarl Hemmer tog hem första priset i romanpristävlingen, Boye det andra och Sörman det tredje.
Troligtvis kommer därför fokus i notiser ligga mer på Hemmer än på Boye. Det bortsett kan det ändå finnas något intressant att analysera i notiserna som följer. Som Forser menar är det kritikerns uppgift att förmedla ett intryck av böckerna till läsaren – kan det göras redan då man annonserar boken som pristagare? Det är oklart om tidningarnas kritiker har hunnit läsa böckerna som tagit pris. Har de inte läst dem måste eventuella åsikter som kan komma fram i notiserna bero på förutfattade meningar om författarna.
Den 15 september 1931 publiceras i Aftonbladet en kort notis om
romanpristävlingen. Här presenteras romanpristävlingens samtliga vinnare från alla länder. Boye nämns som andra person och skribenten kallar hennes verk
”stockholmsromanen ’Astarte’”. Skribenten presenterar bara resultatet i tävlingen och har därför inga åsikter kring vinnarna. I Aftonbladets notis nämns Boye tillsammans med tredjepristagaren, Sörman. Extrapristagaren, Högström-Lövberg, nämns däremot
18 Gunilla Domellöf, I oss är en mångfald levande, Gråbo 1986, s. 29.
17 för sig själv. I en kort notis som denna är det svårt att läsa in några åsikter kring författarnas prestationer. Det går inte heller att avgöra om skribenten hyser några tankar kring skillnad mellan manligt och kvinnligt författande. Den svenska manliga författaren nämns för sig själv medan två av de kvinnliga nämns tillsammans. Att det skulle ha med åsikter att göra är otroligt, och beror förmodligen snarare på att
kvinnorna vunnit andra- och tredjepris. Däremot nämns extrapristagaren för sig själv, även hon en kvinna. Att skribenten skulle tycka att Astarte är värd att bevara och läsas går inte heller säkert att säga, men då den vunnit pris i vad skribenten verkar tycka var en stor tävling kan man anta att hen tycker att samtliga romaner som vunnit pris i tävlingen att värda att bevaras.
15 september 1931 publicerades en notis i Karlskrona Tidningen om tävlingen där endast de svenska vinnarna nämns. I den här notisen får vi även reda på
prissummorna: Boye tilldelas 5000 kr för andraplatsen. Här presenteras Hemmer, Boye och Söderman alla tre i samma mening, medan Högström-Lövberg får stå själv.
Med undantag för skiljetecken mellan pristagarna är delen om pristagarna i denna notis identisk med samma del i Aftonbladets notis. I denna notis nämns de tre svenska vinnarna tillsammans, med undantag för extrapristagaren. Här görs inga skillnader alls mellan de tre pristagarna, varken åsiktsmässigt eller utrymmesmässigt. Inga åsikter nämns, som skulle kunna visa på att skribenten tycker att det finns någon skillnad mellan manliga och kvinnliga författare. Bilden som ges visar att kvinnor och män kan skriva lika bra. Precis som i Aftonbladets notis kallas Astarte här för
”stockholmsroman”.
En notis om vinnarna i romanpristävlingen publicerades den 15 september 1931 i Södermanlands Läns Tidning. I den här notisen nämns alla vinnare från samtliga länder. Antal tävlande i de olika länderna nämns också. Boye nämns tillsammans med Sörman, och Astarte får beskrivningen ”Stockholmsromanen”. Hemmer,
förstaprisvinnaren, nämns i denna notis för sig. Skribenten har även satt in en bild på Hemmer utanför sin sommarstuga ovanför notisen. Rubriken till denna notis är ”Jarl Hemmer blev den svenskspråkiga segraren i nordiska romanpristävlingen”. Här hamnar alltså mycket fokus på förstaprisvinnaren; en bild på honom, en egen mening i notisen och rubriken. Det är svårt att se att all denna fokus skulle bero på något annat än förstapriset, men onekligen får läsaren bilden av att Hemmers roman är den bästa, den största. I jämförelse verkar Boyes, Sörmans och Högberg-Lövbergs romaner inte alls lika bra eller prestigefyllda att läsa. Dock ger skribenten aldrig
18 bilden av att kvinnornas romaner inte skulle vara värda att bevara, de har ju trots allt vunnit pris i en stor tävling. De verkar bara lite mindre intressanta att läsa.
Den 15 september 1931 publiceras en notis om samtliga vinnare i
romanpristävlingen i Norrköpings Tidningar. Rubriken annonserar Hemmer som vinnare, vilken genast ger honom mycket uppmärksamhet. I själva notisen får Hemmer dock inte mycket mer plats än de kvinnliga författarinnorna. Boye, vars roman återigen kallas ”Stockholmsromanen” nämns tillsammans med Sörman, medan Högström-Lövberg nämns för sig själv. I denna notis får Hemmer mest
uppmärksamhet, men inte så pass mycket mer att de andra vinnarna glöms bort. Med undantag för rubriken får de alla ungefär lika mycket utrymme. Läsaren får intrycket av att samtliga romaner är värda att läsas och bevaras.
En kort notis om samtliga vinnare i pristävlingen publicerades i Östgöta Correspondenten den 15 september 1931. Denna notis liknar till stor del de flesta andra, där Boye nämns tillsammans med Sörman medan Hemmer och Högström- Lövberg nämns för sig själva. Även här kallas Astarte för ”Stockholmsromanen”. I denna notis nämns ingen skillnad mellan manliga och kvinnliga författare. Samtliga romaner verkar bra nog att ingå i kanon. Precis som i de tidigare notiserna tas inga förutfattade åsikter om någon av författarna upp.
2.2.2. Recensioner
I följande avsnitt kommer jag att analysera längre recensioner av Astarte. Här finns fler recensioner där Boyes roman recenseras tillsammans med olika konstellationer av de andra vinnarna samt en recension av Astarte för sig själv. Genom detta urval hoppas jag få en bild av recensioners åsikter, inte bara om boken utan också om den i jämförelse med olika andra verk.
Fil. lic. Harald Schiller skriver den 17 september 1931 i Sydsvenska Dagbladet Snällposten en recension av framförallt andra- och tredjepristagarna, Boye och Sörman. Schiller börjar med att lyfta själva tävlingen, som han tycker är ett utmärkt sätt att aktualisera redan kända författare, samt att lyfta nya förmågor. Den ger också dessa författare chansen till en extra inkomst vilket behövs, då ”statens
författarstipendier (i varje fall i vårt land) synas räcka blott till de mera förmögna, åldrande och ansedda diktarna” enligt Schiller. Kvaliteten på bidragen är Schiller dock mindre nöjd med. Av de 118 tävlande är han förvånad över att domarna inte hittat bättre pristagare än Boye och Sörman. Han gissar på att det är Böök som ligger
19 bakom valet av Hemmer, vilket han tycker är bra. De kvinnliga vinnarna tror han snarare har sin bundsförvant i Wägner, och pekar på ”det allt starkare feministiska inslaget i svensk litteratur av idag”. Schiller är missnöjd med både Boye och Söderman som vinnare. Enligt honom har dock Boyes roman vissa styrkor. Den innehåller korta journalistiska delar som skulle fungera som prosadikter, fotografier av ett jäktande storstadsliv och filmscenarion. Dessutom förmedlar Boye en levande bild av ungdomen med ”dess kärva framåtanda, nyktra syn och starka betonande av det sexuellas betydelse”. Dock saknar Boyes roman enligt Schiller något av det viktigaste: tekniken. Astarte är inte ens en roman enligt honom. Den saknar
sammanbindningen, en historia att följa, ett ledande motiv. För Schiller är Boye en utmärkt lyriker, och bör hålla sig på den banan. Schiller väljer alltså att kritisera de två kvinnliga vinnarna och att höja den manliga vinnaren till skyarna. Dessutom skriver han kritiskt om den feministiska anda som växer inom litteraturen. Trots det finns det ingen tydlig kritik mot Boye baserat på hennes kön, kritiken är helt baserad på själva författandet, romanen och stilen. Han rosar hennes sätt att lyfta aktuella frågor och sätt att skildra samtiden. Kritiken baseras framförallt på avsaknaden av ett motiv. Det är inte helt tydligt vilket syfte Schiller har med sin recension. Han börjar och avslutar den med att starkt kritisera Boye och Sörman. I den mer ingående delen om Astarte visar Schiller ändå på att romanen har vissa kvaliteter, och menar till och med att ”våra extremt modernistiska skalder skulle med god behållning kunna studera denna prosa, som i sin effektfullhet och säkerhet är i varje detalj ett adekvat uttryck för en tanke, en syn, en mening”. Bilden han förmedlar är att Astarte kan vara bra läsning, om man vet vad man ska leta efter. Det omedelbara intrycket från
recensionen är dock att romanen och Boye som författare är bland det sämre han läst.
Allan Bergstrand skriver den 23 september 1931 i Arbetet om de tre förstapristagarna, den svenske, norske och danske. Det är en lång recension med bilder på vinnarna, där verkens för- och nackdelar gås igenom. Boyes och Sörmans recension i Arbetet får dock vänta några dagar, till den 29 september 1931. Deras recension är dock lika utfylld, även om den saknar fotografier. Återigen är det Bergstrand som recenserar verken. Bergstrand börjar med att tycka att lyriken och dramat hör till det manliga författaryrket, medan prosan främst domineras av kvinnliga författare. Som bevis tar han upp bland annat von Krusenstjerna och jurymedlemmen Wägner. Paradoxalt nog fortsätter han sedan med att förklara att Boye sedan tidigare är känd som en duktig lyriker. Enligt Bergstrand saknar Boyes
20 Astarte sammanhållningen och handlingen som enligt traditionella mått skulle göra den till en roman. Han är dock inte fastare i sin åsikt än att han kan erkänna den som en roman, främst grundat på juryns beslut att låta den få pris i en romantävling.
Bergstrand liknar Astarte vid en:
hypermodärn rysk film med täta klipp, inte av censuren för all del utan av regissören, snabbt förbiglidande bildserier, titt och tätt avbrutna musikaliska intermezzon, som dock lika lite som förekomsten av samma figurer här och var binder ihop de olika fragmenten till en enhet.
Enligt Bergstrand har Boye en behaglig ton som hon använder sig av i boken, även om tonen är kritisk. Dock finns i romanen en viss naivitet, som drar ner
helhetsintrycket. Bergstrand gör i början av sin recension en tydlig uppdelning mellan manligt författande (lyrik och drama) och kvinnligt (prosa). Denna uppdelning är dock inte något han följer i kritiken av Boye. Han ser henne främst som en lyriker, och tycker att hennes prosa har en del att lära. Trots sina åsikter om hur det ser ut i samhället har han inga problem med att behandla en kvinna som framförallt lyckats inom den manliga delen av branschen. Bergstrand tycker att boken är värd att läsa, men att man inte ska ha för höga förväntningar. Det grundar sig förmodligen i den naivitet och avsaknad av handling, sammanhang, han skrivit om.
I Aftonbladet recenserar John Landquist den 22 september 1931 de tre svenska vinnarna, Hemmer, Boye och Sörman. Han är av åsikten att Hemmers verk är överlägset de andra två, och kallar Hemmers roman ”ett storformat svenskt arbete”.
Trots det ser han vissa kvaliteter även i Boyes roman. Han kallar den ”ett elegant litet konstverk av ett svalt blod och stundom väl svag puls”. Landquist saknar en hjälte eller hjältinna som enligt honom krävs för en roman, men förstår att det är Boyes mening: ”hon vill väcka reaktion genom sin återhållna satir”. Det är framförallt styckena med Boyes lyrik Landquist är mest nöjd med, de fungerar som ”friska strömmar” och är ”små prosapoem över motsättningen mellan teknikens storslagenhet och människosjälarnas litenhet”. Landquist verkar från början i sin recension anse att endast Hemmers roman är värd att läsa. I kritiken av Boyes och Sörmans romaner framkommer dock ingen kritik som visar på att de inte skulle vara bra läsning. Ingen egentlig åsikt uttrycks om Boyes roman som helhet. Men undantag för att det var Hemmer som fick mest beröm finns det ingen tydlig uppdelning mellan den manliga
21 och de kvinnliga vinnarna. Det är svårt att hitta något som skulle peka på att kvinnor skriver på ett visst sätt och att det skulle vara anledningen till att Hemmers roman är bäst enligt Landquist. Dock är det lätt att dra slutsatsen att kvinnors skrivande inte skulle vara lika bra som männens, men detta är inte en ståndpunkt Domellöf tar upp i sin teori. Trots att Boye inte får lika mycket hyllning som Hemmer verkar Landquist ändå av meningen att Astarte är värd att bevara till kanon, framförallt baserat på hennes lyrik och situationsstudier.
Sten Selander recenserar den 15 september 1931 samtliga nordiska vinnare i en lång recension i Dagens Nyheter. Selander är en av domarna i romanpristävlingen, vilket säkerligen påverkar vad han skriver om dem. Han har varit med och bestämt att Karin Boye ska få andra priset, och redan där kan vi förstå att han måste tycka att boken ger en viss behållning. Selander börjar med att skriva om Boyes litterära karriär. Han menar att hon är en av Sveriges främsta lyriker, och skriver: ”Ingen som det minsta intresserar sig för svensk lyrik kan ha undgått att stanna inför hennes egenartade och starkt personliga konst”. Han fortsätter med att hennes dikter ”måste verka överraskande åtminstone på dem som dela den gamla uppfattningen om de kvinnliga diktarnas romantiska ordfråsseri”. Här ger han uttryck för en av tidens fördomar. Kvinnor skulle alltså ha ansetts frossa mer i ord vid diktande. Boye är dock inte en av dessa kvinnor enligt Selander, som aldrig klargör vilken åsikt han är av i denna fråga. Selander menar att Boyes lyriska stil kommer fram i Astarte. Det är enligt honom ”många år sedan jag kan minnas mig ha läst en bok med ett så på en gång levande, naturligt och osvikligt säkert svenskt språk”. Dock saknar romanen enligt Selander handling. Detta beror enligt honom enbart på att hon saknar
”fabuleringsgåvan”. Allt annat finns där: språket, ”ett klart intellekt, en ärlig vilja att se genom alla förklädnader till sakernas kärna och en omisskännlig psykologisk blick, som hjälper henne att kläda av sina unga herrar och damer och visa fram dem i deras inte alltför imponerande nakenhet”. Selander är dock noga med att peka på att romanen trots detta inte saknar enhetlighet, även om den är av ett annat slag än den man är van vid i en roman. Enhetligheten skapar istället ”ett slags totalvy av nutiden”.
Selander tar alltså i sin kritik upp en viss möjlig skillnad mellan manliga och
kvinnliga författare, att kvinnorna skulle frossa i ord jämfört med män. Han använder sig dock av Boye för att motbevisa den tesen, och ger själv aldrig något sken av att tycka att det finns någon skillnad. Att kvinnor skulle frossa i ord vid diktning är en fördom som hör till den grupp som anser att kvinnor inte har några djupare tankar
22 bakom sitt skrivande, att de bara skriver fritt ut. Selander visar alltså på att dessa har fel. Dock bekräftar han att fördomen finns. Det är tydligt att han beundrar Boye som lyriker men att han tycker att hon saknar något för att kunna skriva romaner. Ändå har han belönat henne i en romantävling. Detta försvarar han med att Boye med hjälp av andra egenskaper binder ihop romanen, och påstår därmed att den är läsvärd.
Den 17 september 1931 recenserar en skribent Boyes roman i Norrköpings Tidningar. Detta är den enda tidningen i mitt urval som recenserar Astarte för sig. Det finns inga recensioner av de andra romanerna från tävlingen, och heller ingen
förklaring till varför man har valt att recensera just Boyes roman. Det är en relativt ingående recension av Astarte. Recensenten börjar med att gå igenom vad en roman är, förr i tiden och idag (1931). Enligt hen har romanen gått från att vara ”en tjock lunta, där början fanns på första sidan och slutet på den sista och däremellan ett stadigt och sammanhängande händelseförlopp” till att ställa ”människor och ansikten i strålkastarbelysning, den vill ge oss glimtar från tillvaron, av vilket vårt eget öde endast är en försvinnande och obetydlig liten del”. För Boye dock, enligt recensenten, är romanen ytterligare något annat: ”en rad bilder, vilkas inbördes sammanhang är oklar och stundom i det närmast obefintligt”. Boyes roman visar enligt recensenten läsaren livet, verkligheten. Den ställer ”läsaren i kontakt med tidens mentalitet”.
Problemet är dock att Boye aldrig i sin roman når något djup. I sina skildringar av livet, som är tydliga och har pregnans, lyckas hon inte blotta ”de drivande krafterna, som stiga ur djupen och omvandla öden och människor”. Recensenten hoppas på mer prosa från Boye i framtiden, men tycker att hon än så länge är starkast som lyriker.
Att Boye sätt att skriva på något sätt skulle vara kvinnligt, oavsett vad kvinnligt skrivande skulle innebära, nämns aldrig. Kritikern anser att Boye inte når några djup i romanen. Om det skulle bero på att kritikern var av åsikten att kvinnor inte medvetet kan nå ett djup eller om det bara beror på just den här romanen uttalas aldrig. Även de som inte tyckte att kvinnor kunde ha några djupare åsikter och tankar var inte
främmande för idén att kvinnor texter ändå kunde ha djup, det var dock inget
medvetet val hos författarinnan. Kritikern i Norrköpings Tidningar sällar sig dock inte öppet till dem. Hens enda tydliga åsikt om Boyes skrivande är att hon inte lyckas nå ett djup, vilket ändå implicerar att hon skulle ha försökt, därmed haft den förmågan.
Kritikern hoppas på att Boye ska bli bättre som prosaist i framtiden, men är ändå inte missnöjd med Astarte. Tvärtom tycker hen att romanen är väl värd att läsa, och att den bör bevaras till kanon.
23 2.3. Jämförelse
I de följande avsnitten kommer jag att jämföra mina analyser av notiserna och de korta och långa recensionerna.
2.3.1. Notiser och korta recensioner
I min jämförelse av notiserna och de korta recensionerna blir den största utmaningen att det i Kvinnogatans fall främst handlar om korta recensioner medan det i Astartes fall är mest notiser. Detta urval har varit nödvändigt för mig då det är så det har sett ut i tidningarna. I jämförelsen kommer det innebära att jag i Kvinnogatans fall har mer uttalade åsikter om romanen att jämföra med medan jag i Astartes fall har framförallt åsikter om romanen i jämförelse med andra romaner.
I notiserna och de korta recensionerna av Kvinnogatan verkar de flesta
skribenterna ha läst romanen som en skildring av verkligheten, en realism som tar upp och beskriver ämnen som tidigare, och kanske ännu, är tabu. Flera kritiker uppskattar von Krusenstjernas sanningssökande skildring av ämnen som länge svepts under mattan. En av kritikerna (Östgöta Correspondenten) tycker att boken är hemsk. Hen tvivlar på att det är realism, men kan gå med på att boken eventuellt har ett
kvinnopsykologiskt tema. Slutligen läser en kritiker boken som en berättelse eller saga snarare än som en verklighetsskildring. Här blandas alltså olika åsikter och olika sorters kritiker.
När det gäller Astarte har jag tittat på framförallt notiser som gäller Den stora romanpristävlingen. Samtliga notiser är publicerade den 15 september, vilket är samma dag som romanen publiceras och vinnarna i tävlingen annonseras.
Skribenterna bakom notiserna har troligtvis inte läst romanerna ännu utan baserar sina åsikter om de olika författarna på tidigare verk. De innehåller som sagt inte särskilt mycket åsikter eller information om Boye. Istället har jag här fått titta på hur mycket utrymme Boye får i jämförelse med de andra vinnarna, samt eventuella åsikter jag har kunnat utläsa eller ana. Gemensamt för samtliga notiser om Astarte är att Boye får ungefär lika mycket plats som de andra författarna, även om den manliga
förstapristagaren Hemmer i en del av dem får något mer uppmärksamhet. Jag har tolkat detta som att skribenterna har fokuserat på förstapristagaren snarare än den manlige författaren, då inget i notiserna tyder på något annat.
Den tydligaste skillnaden mellan Kvinnogatan och Astarte när det gäller
24 notiser/korta recensioner är att Kvinnogatan har fått mycket mer plats i själva
texterna. Skillnaden i utrymme i själva texterna beror antagligen på att Astarte i samtliga fall presenteras tillsammans med andra romaner medan Kvinnogatan oftast presenteras ensam. Vid ett par tillfällen presenteras den tillsammans med von Krusenstjernas tidigare verk, men då det är den senaste boken i serien får den ändå oftast mest plats.
Att jämföra notiserna/de korta recensionerna av dessa två romaner utifrån Forsers teori om kritikerns uppgift att läsa en text och bedöma huruvida texten är bra nog att läsas av deras läsare är speciellt, då texterna är så olika utformade.
Skribenterna bakom notiserna/korta recensionerna av Kvinnogatan har alla läst romanen. De har olika åsikter kring huruvida romanen bör läsas eller inte, men de har alla en åsikt. I Astartes fall har förmodligen ingen av skribenterna läst romanen, de ger i alla fall inte sken av det. Dock presenterar de alla henne som en pristagare i en tävling. Själva tävlingen verkar alla skribenter tycka är viktig och stor, och utifrån det tolkar jag det som att de tycker att samtliga vinnare bör läsas. Jämförelsen av
kritikernas åsikter i notiserna/korta recensionerna blir alltså inte helt relevant då åsikterna får läsas in på så olika sätt. Utifrån notiserna/korta recensionerna av Astarte får man dock en samlad bild av att boken bör läsas och bli en del av kanon, baserat på Boyes placering i Den stora romanpristävlingen. Kvinnogatan får mer blandad kritik, men större delen är överens om att även von Krusenstjernas roman bör läsas och bli en del av kanon. De som inte instämmer i lovprisningen av romanen anser inte heller att Kvinnogatan inte är en realistisk skildring av verkligheten.
Även med Domellöfs teori är det svårt att enkelt göra en relevant jämförelse.
Eventuella åsikter kring romanerna i notiserna/korta recensionerna har jag utvunnit på olika sätt, och de är av olika styrka. Astarte presenteras ständigt tillsammans med andra vinnare och får i stort sätt lika mycket utrymme och uppskattning som de övriga vinnarna medan Kvinnogatan presenteras för sig själv eller med andra verk av von Krusenstjerna och åsikterna som uttrycks om den är mycket explicita. Skribenterna bakom notiserna/korta recensionerna om Astarte presenterar som sagt inga direkta åsikter kring kvinnligt skrivande. Det görs ingen skillnad på manligt och kvinnligt skrivande. Om skribenterna hyser några åsikter kring hur kvinnor skriver/borde skriva håller de dem hemliga. Det faktum att tre av fyra svenska vinnare är kvinnor tyder dock på att kvinnor inte är underlägsna män i romanskrivande. Inget lärare-
elevförhållande verkar existera mellan kritikerna och de kvinnliga författarna. Det är
25 inga konstigheter att kvinnor skulle ta hem de flesta priserna. I notiserna/korta recensionerna av Kvinnogatan finns som tidigare påpekats flera olika åsikter.
Majoriteten av skribenterna förmedlar bilden av att de inte har några fördomar om att kvinnor inte skulle kunna skriva djupa, medvetna texter, att de kan tänka själva. De uppskattar alla sanningssökandet hos von Krusenstjerna. De ansluter sig till den av Domellöfs inriktningar som vill ha en ny realism, en modernare realism. En annan av skribenterna läser dock Kvinnogatan som en berättelse, en saga. Det kan betyda att hen inte tror mer om von Krusenstjerna, att hon inte skulle kunna skriva mer än en saga, att hon inte skulle kunna skriva en medveten, genomtänkt skildring av verkligheten. Den sista skribenten tar slutligen på sig den lärarroll Domellöf beskriver, där hen tolkar Kvinnogatan, nästan åt von Krusenstjerna.19 Det är ett
typiskt exempel på Domellöfs lärare-elevförhållande mellan kritiker och författarinna, där författarinnans text inte blir fulländad förrän kritikern har läst och tolkat den.
2.3.2 Recensioner
När det gäller de längre recensionerna finns det mer att jämföra. Recensionerna av den här längden liknar mer varandra till formatet, även om Kvinnogatan ofta jämförs framförallt med von Krusenstjernas tidigare verk och Astarte med de övriga vinnarna i romanpristävlingen.
Precis som med notiserna och de korta recensionerna väcker Kvinnogatan uppmärksamhet och åsikter i de längre recensionerna. Många ifrågasätter innehållet, samtidigt som de kan tycka att det är positivt att de ämnen och teman som von Krusenstjerna lyfter i sin roman äntligen tas upp. Gemensamt för de flesta kritikerna är att de tycker att Kvinnogatan skildrar en verklig del av världen, en modern realism.
De är också nästan alla överens om att ämnena är kontroversiella och kanske inte bör läsas av unga och omogna läsare. I dessa recensioner lyfts i stort sett inga fördomar kring kvinnligt skrivande. Ingen kritiker ifrågasätter det faktum att kvinnor kan tänka själva och författa samtidsmedvetna romaner. Däremot diskuterar en kritiker
(Östersunds Posten) kring vad man kan skriva om utifrån ens position i samhället, vad som är uppbyggligt eller inte. Dessa åsikter har dock inget att göra med vad man kan skriva, utan bara vad man bör skriva.
När det gäller Astartes längre recensioner är kritikerkåren också överens. De
19 Domellöf 2001, s. 133.
