Dödens placering: En rumslig analys av Västergötlands avrättningsplatser

Institutionen för arkeologi och antik historia

Dödens placering

En rumslig analys av Västergötlands avrättningsplatser

Josefin Ehn

Kandidatuppsats 15 hp i arkeologi

VT 2020

Handledare: Gustaf Svedjemo

Campus Gotland

Abstract

Ehn, J. 2020. Dödens placering – En rumslig analys av Västergötlands avrättningsplatser.

Ehn, J. 2020. The Location of Death – A spatial analysis of the execution sites of Västergötland.

This study analyses and interprets the location of the 18 historical execution sites in the Swedish province of Västergötland. The purpose of the study is to analyse eventual patterns in the sites’

locations which could help future research and protection of the sites as well as locating addi- tional sites. The main question is how the placement of execution sites in the landscape relates to previously discussed theories on the selection of the execution sites. The study will be a GIS- based analysis of geographical data, historical maps, and relevant literature in the hope of find- ing patterns and reasons for the execution sites’ location. The study will use and compare earlier theories regarding the location of execution sites such as being located on heights, near roads and crossroads, boundaries, water, bogs, on unfertile soil and on prehistoric gravesites as well as the locations’ connection to ideas of accessibility and visibility. The results show that exe- cution sites are often located on heights in the landscape, near roads and crossroads, on unfertile soil and near water and bogs. The other criteria, being near boundaries and being located on prehistoric gravesites appear to be less significant for the selection of execution sites of Väs- tergötland.

Nyckelord: Avrättningsplats, GIS, Geografiska informationssystem, rumslig analys, Väster- götland, Sverige

Keywords: Execution site, GIS, Geographical Information system, spatial analysis, Västergöt- land, Sweden

Kandidatuppsats i Arkeologi 15 hp. Handledare: Gustaf Svedjemo. Ventilerad och godkänd 2020-08-28.

© Josefin Ehn

Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet, Campus Gotland, Cramérga-

tan 3, 621 67 Visby, Sweden

Tack

Tack till min handledare Gustaf Svedjemo för ditt stöd, tips och tricks och konstruktiv kritik som hjälpt

mig framåt, speciellt med GIS-analyserna. Jag vill även tacka min familj och mina vänner som lyssnat

när jag börjat prata om både hemsk och märklig information som jag stött på under mitt arbete. Även

min dator får också ett tack som inte har lagt av mitt under arbetet med uppsatsen och alla GIS-analyser.

Innehållsförteckning

1. Inledning ... 7

1.1. Syfte ... 7

1.1.1. Frågeställningar ... 8

1.2. Teori ... 8

1.3. Metod och material ... 9

1.3.1. Avrättningsplatser ... 9

1.3.2. Höjd ... 9

1.3.3. Vägar och korsningar ... 9

1.3.4. Sockengränser ... 10

1.3.5. Grav eller gravfält ... 10

1.3.6. Utmark ... 10

1.3.7. Vatten ... 10

1.3.8. Våtmark ... 10

1.4. Avgränsning och källkritiska problem ... 11

2. Bakgrund ... 12

2.1. Dödsstraffets historia i Sverige ... 12

2.2. Tidigare forskning... 13

3. Materialpresentation ... 15

3.1. Avrättningsplatser ... 15

3.1.1. Grästorp kommun... 15

3.1.2. Hjo kommun ... 15

3.1.3. Karlsborg kommun... 15

3.1.4. Lidköping kommun ... 15

3.1.5. Mark kommun ... 16

3.1.6. Skara kommun ... 16

3.1.7. Tibro kommun ... 17

3.1.8. Vara kommun ... 17

4. Analys och resultat ... 18

4.1. Höjd ... 18

4.2. Vägar och korsningar ... 19

4.3. Sockengränser ... 21

4.4. Gravar och gravfält ... 22

4.5. Utmark ... 24

4.6. Vatten ... 25

4.7. Våtmark ... 25

5. Tolkning och slutdiskussion ... 27

5.1. Slutsatser ... 27

5.1.1. Var återfinns avrättningsplatserna i Västergötland? ... 27

5.1.2. Finns det några mönster i avrättningsplatsernas lokalisering med fokus på kriterierna höjd, vägar och korsningar, sockengränser, förhistoriska gravar och gravfält, utmark, vatten och våtmark? ... 27

5.1.3. Om det finns några mönster, skulle dessa kunna användas i kombination med tidigare studier för att skapa en generell lista över kriterier för att lokalisera avrättningsplatser? ... 27

5.2. Diskussion ... 28

6. Sammanfattning... 30

7. Källförteckning ... 31

7.1. Litteraturlista ... 31

7.2. Kartor ... 32

7.2.1. Historiska kartor ... 32

7.3. Figurförteckning ... 33

8. Bilagor ... 34

1. Inledning

Ordet ”avrättning” betyder etymologiskt ”göra slut på” och har egentligen ingenting att göra med någon ”rätt” att avliva en person. I den allmänna språkuppfattningen är en avrättning dock en handling som förutsätter en form av rättsförfarande och anses därmed vara ett övergripande be- grepp för olika metoder att avliva en person på ett legalt sätt (Ambrius 1996: 33). Det här betyder inte att människor är överens om vad som rättfärdigar en avrättning, vilket kan återses i mängden diskussioner om både USA:s dödsstraff samt Islamiska Statens offentliga avrättningar. Oavsett om en person anser att dödsstraff är rättfärdigat eller inte går det inte att förneka att dödsstraff har funnits länge i människans historia och fortfarande är ett aktuellt ämne då det utförs idag, om än inte i Sverige. 2018 fanns dödsstraffet kvar i 92 länder. 56 länder har utfört avrättningar de senaste 10 åren, ytterligare 8 länder har kvar dödsstraff för exempelvis brott utförda i krigstid medan 28 länder har kvar dödsstraff för grova brott men där inga avrättningar har utförts de senaste 10 åren (Amnesty International 2019: 48f.).

Sveriges sista offentliga avrättning skedde 1876 men den siste avrättade i Sverige blev Johan Alfred Andersson Ander år 1910 (Lager 2006: 7, 9). Dödsstraffet avskaffades 1921 för brott i fredstid men fanns kvar för brott i krigstid fram till 1975 (Fendin 2008: 10). Fram till 1876 kunde alltså offentliga avrättningsplatser användas. Dessa har ofta fallit i glömska till stor del för att det oftast inte finns tydliga spår kvar av platserna samt att människor inte längre vill kännas vid den roll som avrättningsplatserna spelade i det svenska samhället under hundratals år. Men eftersom dödsstraffet fortfarande används runtom i världen får dödsstraffets och avrättningsplatsernas histo- ria inte glömmas bort. Till den nyttan finns vissa idéer om kriterier som kan användas för att iden- tifiera avrättningsplatser i landskapet.

1.1. Syfte

Syftet med denna uppsats är att undersöka huruvida det finns mönster i avrättningsplatsers place- ring i landskapet i förhoppning att detta kan bidra till ökad kunskap och eventuell framtida identi- fiering eller bekräftelse av ytterligare avrättningsplatser i landskapet. Eftersom publika avrätt- ningsplatser inte används i Sverige idag och inte har använts sedan slutet av 1800-talet har kun- skapen om platserna och människorna fallit i glömska. Med denna uppsats finns en liten förhopp- ning om att kunna bidra till ökad kunskap om platserna, människorna som avrättades där och samhället de levde i och bidra till framtida aktioner för att dessa områden inte förstörs. Det är i övergången mellan stad och land som avrättningsplatser och de avrättades gravar kan förväntas återfinnas. Den ökade exploateringen av dessa platser riskerar att förstöra avrättningsplatserna, gravarna och deras kunskap (Fendin 2008: 13).

I Sverige är det enbart ett fåtal avrättningsplatser som har blivit arkeologiskt undersökta. Ofta

upptäcks avrättningsplatserna slumpmässigt vilket leder till hastiga arkeologiska insatser utan till-

räckliga resurser. Våren 2004 upptäcktes sönderkörda gravar på Kvarnbacken i Vadstena efter ett

industriföretag hade påbörjat ett byggprojekt. Platsen visade sig vara en medeltida avrättningsplats

som under sommaren 2005 var fokus för en av de mest omfattande arkeologiska undersökningarna

av en avrättnings- och galgplats i Sverige (Fendin 2008: 10; Karlsson 2008: 16, 18, 49). Denna

studie har som syfte att undersöka och analysera avrättningsplatsers lokalisering i landskapet i

Västergötland för att vidareutveckla och bygga vidare på existerande perspektiv och tolkningar

om var avrättningsplatser återfinns i landskapet. Detta för att utöka kunskapen om avrättningsplat-

ser och förhoppningsvis bidra till utökat skydd och intresse för platserna och den kunskap om det

svenska samhället de kan bidra till så vi inte får en liknande situation som i Vadstena.

Avrättningsplatser kittlar intresset hos många människor och därför finns ett behov av att studera dem för att informationen om avrättningsplatser och avrättningar inte enbart ska komma från spök- historier och folktro.

1.1.1. Frågeställningar

Existerande idéer om avrättningsplatsers lokalisering diskuterar platsernas förhållande till höjder, vägar, korsningar, förhistoriska gravplatser, gränser, vatten, våtmarker och utmarker. Men än så länge finns ingen rikstäckande kriterielista för att lokalisera, identifiera och bekräfta avrättnings- platser i landskapet. I min studie vill jag alltså undersöka avrättningsplatsernas lokalisering i land- skapet utifrån följande frågeställningar:

• Var återfinns avrättningsplatserna i Västergötland?

• Finns det några mönster i avrättningsplatsernas lokalisering med fokus på kriterierna höjd, vägar och korsningar, sockengränser, förhistoriska gravar eller gravfält, utmark, vatten och våtmark?

• Om det finns några mönster, skulle dessa kunna användas i kombination med tidigare studier för att skapa en generell lista över kriterier för att lokalisera avrättningsplatser?

1.2. Teori

Studien kommer analysera kända avrättningsplatser i Västergötland i relation till tidigare fram- lagda studier om avrättningsplatsers lokalisering i landskapet i relation till höjder, gränser, vägar, korsningar, utmarker, våtmarker, vatten och gravfält. Diskussionerna om avrättningsplatsers loka- lisering handlar mycket om tillgänglighet och synlighet för allmänheten. Avrättningsplatserna var tvungna att vara tillgängliga för användning vilket betyder att de ofta placerades vid vägar och korsningar. Avrättningsplatsernas synlighet var förmodligen för att avskräcka människor från att begå brott och själva hamna på avrättningsplatsen. Avrättningar skedde förr offentligt just för att det ansågs ha en avskräckande effekt (Ambrius 1996: 33). Därför kan avrättningsplatser återfinnas på höjder, vid vägar och korsningar.

När det gäller avrättningsplatsers placering vid gränser, våtmarker, utmarker och gravfält finns flera olika perspektiv. Platsernas placering vid gränser kan kopplas till att avrättningsplatsen inte skulle vara centralt belägen i staden eller byn vilket kan betyda att avrättningsplatsen hamnade närmare sockengränser eller i övergången mellan stad och landsbygd. Att begrava avrättade vid gränser kan även kopplas till folktrons idé att detta skulle förebygga gengångare och att den döde skulle spöka (Schön 2000: 81f.). Att placera avrättningsplatser vid gränser eller i utkanten av sam- hället kan även kopplas till en idé att symboliskt placera de avrättade utanför samhället och grup- pens sociala beskydd. Det sociala skyddsnätet som utgjordes av by- och församlingsgemenskapen var av yttersta vikt för människor och ett av de värsta straffen var förvisning från samhället och dess skydd. På så sätt kan avrättningsplatserna tolkas som en symbolisk plats för att markera den dömdes utanförskap från samhället (Fendin 2008: 11) och ytterligare avskräcka människor från att begå brott.

För utmarker och våtmarker har en idé lagts fram att dessa marker användes för att inte an- vändningsbar mark skulle förkastas i onödan för att användas som avrättningsplats och/eller be- gravningsplats för avrättade. Åkermark och liknande behövdes för samhället och idén med rätts- systemet under den tid som avrättningsplatserna användes var att lösa konflikter och återbörda ordningen i samhället och mellan de som drabbats av det begångna brottet (Sandén 2008: 122f.).

Om avrättningsplatsen var placerad på brukningsbar mark skulle det drabba hela samhället bero- ende på tillgången till exempelvis åkermark. Att begrava en person i våtmark ansågs även för- hindra att personen gick igen (Schön 2000: 82).

Avrättningsplatsers närhet till vatten eller vattendrag kan kopplas till transport, synlighet och

gränser. Året runt nyttjades vatten och vattenytor till transport och resor eftersom det oftast tog

mycket kortare tid att resa över vattnet än över land med dåligt väglag. Om avrättningsplatsen även

är placerad vid en större vattenyta eller ett vattendrag bidrar det till platsens synlighet eftersom

avrättningsplatsen då syns över längre avstånd över det öppna vattnet. Avrättningsplatsers place-

ring nära vatten kan även bero på att avrättningsplatsen ligger nära bebyggelse som i sin tur är

byggd vid vattnet (Lundh 2014: 35).

Avrättningsplatsers placering på förhistoriska gravar och gravfält har inte studerats noga men ett antal undersökta avrättningsplatser har visat sig vara placerade just på eller i närheten av förhi- storiska gravar eller gravfält (se exempelvis Ytterberg 2014; Karlsson 2008; Arcini 2008; Sandén 2008). Just varför historiska avrättningsplatser kan vara placerade på förhistoriska gravar eller gravfält är inte studerat men en anledning som Karlsson (2008: 52) lagt fram är att järnålderns gravfält ofta hade en placering på höjder och intill vägar; samma kriterier som avrättningsplatsers placering. Placeringen kan även handla om en symbolisk förvisning av den avrättade bort från kyrkans gemenskap till det motsatta hedniska som en förhistorisk grav eller gravfält kunde repre- sentera. Huruvida medeltidens och senare tiders människor kände till de förhistoriska gravfälten eller inte kan diskuteras och leda fram till diskussioner om hur människor förhöll sig till förhisto- riska platser.

1.3. Metod och material

För att besvara frågeställningarna kommer en rumslig analys med olika metoder i programmet arcGIS (Geografiska informationssystem, GIS) genomföras. Metoderna kommer främst använda höjdmodeller av olika slag, avståndsmätning samt utläsning av relevant information från olika kartor. Studien kommer använda relevant litteratur och nedladdningsbar data såsom lämningsin- formation från Riksantikvarieämbetet och Lantmäteriets olika kartor, presenterade nedan. Dessa källor kommer användas i kombination för att studera avrättningsplatsernas lokalisering i land- skapet och eventuella mönster. Kriterierna som presenteras nedan har valts utifrån tolkningar som presenterats i tidigare forskning.

1.3.1. Avrättningsplatser

Lämningsinformation från Riksantikvarieämbetets Lämningsregister (2020) kommer användas tillsammans med Göran Lagers (2006) information om Västergötlands avrättningsplatser för att studera var dessa platser återfinns.

1.3.2. Höjd

Att avrättningsplatser varit belägna på en höjd är känt från historiska källor. Metoderna för att utläsa avrättningsplatsernas höjdvärden har varit att skapa höjdmodeller (10 meter grid) efter la- serdata (© Lantmäteriet). Dessa höjdmodeller har använts för att studera avrättningsplatsernas höjd (Bilaga 1) och höjdskillnad jämfört med omgivningens medelvärde. Detta har gjorts genom att ta fram en modell över höjdmodellernas medelvärde och sedan skapa en modell över skillnader i höjddatans medelvärde. Den tredje höjddatamodellen skapades i fyra serier beräknade utifrån olika former och storlekar som skapade skillnader i resultat (Bilaga 2). Basen för beräkningarna i de tredje höjdmodellerna var rektangel 1000x1000 m, rektangel 500x500 m, cirkel 1000 m radie och cirkel 500 m radie. Resultatet kommer användas för att undersöka huruvida avrättningsplat- sernas placering är på naturliga höjder i landskapet. Vissa platser kan ha genomgått en förändring i landskapet och där det har ansetts lämpligt har ett alternativt höjdvärde utmätts som jämförelse (se Bilaga 1). Avrättningsplatser kan även ha varit placerade på konstruerade höjder, exempelvis en scen, som har försvunnit och därför kanske platsen idag inte kan anses vara en höjd.

1.3.3. Vägar och korsningar

Avrättningsplatsernas avstånd till närmaste vägmärke (till exempel milsten eller vägvisarsten) re-

gistrerade i Lämningsregistret (2020) har utmätts samt avrättningsplatsernas avstånd till närmaste

tre- eller fyrvägskorsning på de historiska kartorna (refererade i 7.2.1 Historiska kartor). För att

mäta avrättningsplatsernas avstånd till närmaste korsning har rektifierade historiska kartor an-

vänts. Det ska dock påpekas att de kartor som använts alla är från slutet av 1800-talet och därmed

inte visar vägnät från tidigare historisk tid, men vägnäten har troligen mest förändrats under senare

tider så de historiska kartorna återspeglar den historiska situationen bättre än dagens kartor.

1.3.4. Sockengränser

Ambrius (1996: 80) och Schön (2000: 81f.) diskuterar möjligheten att avrättade kunde begravas vid gränser för att avvärja risken för gengångare. Dessa gränser kunde vara allt från socken- eller häradsgränser, markägogränser eller naturliga gränser som exempelvis vattendrag. När Sverige kristnades blev kyrkorna centrum för den nya territoriella enheten socken som blev den naturliga utgångspunkten för svenskar och en av de viktigaste kollektiva gemenskaperna som människorna identifierade sig med (Harrison 2002: 121f.). Avrättningsplatsernas avstånd till närmaste socken- gräns har utmätts utifrån de nuvarande sockengränserna enligt kartan Socken och stad (© Lantmä- teriet 2020). Sockengränser kan dock ha förändrats över tid när socknar gått samman och bildat en större socken.

1.3.5. Grav eller gravfält

Ett antal texter om avrättningsplatser nämner deras placering på eller i närheten av förhistoriska (före 1050 e.v.t.) gravar eller gravfält. Förhistoriska gravar och gravfält har sökts ut ur Lämnings- registret (2020) och fått egna lager. Avrättningsplatsernas avstånd till närmaste grav eller gravfält har sedan mätts. Historiska begravningsplatser har uteslutits eftersom relevanta tidigare studier och idéer fokuserar på avrättningsplatsers placering på eller i närheten av förhistoriska gravar eller gravfält.

1.3.6. Utmark

Utmarker är marker som inte har använts för att odla på. Utmarken kan ha haft andra funktioner, till exempel betesmark eller skogsmark eller ingen funktion alls om den inte varit bördig eller varit för stenig. Avrättningsplatser har förmodligen placerats på utmarker för att inte förstöra brukbar mark. Metoderna som användes för att undersöka utmarker var att studera vilka jordarter som avrättningsplatserna finns inom enligt Jordartskartan (© Sveriges Geologiska undersökning, SGU) samt vilken terräng som avrättningsplatserna återfinns i idag enligt Terrängkartan (© Lantmäte- riet). Jordarternas och terrängens egenskaper har sedan undersökts för att avgöra deras lämplighet som åkermark.

1.3.7. Vatten

Vatten har haft både en integral del i kommunikationsnätverket och en avgränsande funktion i historiska samhällen. Under både historisk och förhistorisk tid färdades människor mycket på vatt- net eftersom det både tog kortare tid än landvägen och det var lättare att transportera packning och varor vid handel och vintertid gick vägarna ofta över frusna vatten och vattendrag. I den här ana- lysen har GIS-metoderna bestått av att studera avstånden mellan avrättningsplatser och vatten, vattenytor och vattendrag på Terrängkartan, Fastighetskartan (© Lantmäteriet) och Jordartskartan (© SGU).

1.3.8. Våtmark

Avrättningsplatsernas närhet till våtmarker kan härledas till folktron att begravning i våtmarker

förhindrar de döda att gå igen. Metoderna som använts för denna del av uppsatsen har varit att

studera avståndet mellan avrättningsplatserna och våtmarker markerade på Terrängkartan och Fas-

tighetskartan (© Lantmäteriet) samt att mäta avståndet mellan avrättningsplatserna och jordarterna

torv, mossetorv och kärrtorv. Jordarten torv bildas huvudsakligen i kärr och mossar och på grund

av dess olika egenskaper skiljs kärrtorv och mossetorv åt på Jordartskartan (© SGU). Kärr får

vatten och näring från grundvattnet och är beroende av tillgången till näringsämnen från omgi-

vande mark. En mosse får vatten från nederbörd och har därför dålig tillgång till näring. Torv-

jordarter kan även bildas av organiskt material från döda växter på botten av sjöar och grunda

havsvikar där det ofta avsätts gyttja (SGUd).

1.4. Avgränsning och källkritiska problem

Avgränsningen av materialet har skett på geografisk nivå och inte kronologiskt på grund av att majoriteten av avrättningsplatserna inte har någon datering utöver information om enstaka avrätt- ningar. Platserna har heller inte blivit arkeologiskt undersökta och daterade utan baserade på lokala historier, vissa skriftliga källor samt registrerade som avrättningsplatser hos Riksantikvarieämbe- tet. Avgränsningen gäller Västergötland som numera ingår i Västra Götalands län. Gränserna för Västergötland, Värmland, Dalsland, Bohuslän och Västra Götalands län har genomgått flera för- ändringar sedan 1300-talet. Västra Götalands län idag är en administrativ indelning som innefattar landskapen Västergötland och Dalsland. Landskapet Västergötland har under olika tider inrymt flera olika län, bland annat Skaraborgs län, huvuddelen av Älvsborgs län samt en del av Göteborgs och Bohus län (Karlsson 1986: 81). Dessa gränser har förändrats flera gånger under historiens gång men en gemensam faktor är det vi idag kallar Västergötland och därför avgränsas uppsatsen till just Västergötland.

Göran Lagers (2006: 333–337) lista över avrättningsplatser i Västergötland inkluderar fler platser än vad som finns markerat i Riksantikvarieämbetets Lämningsregister. På grund av brist- fällig information om avrättningsplatsernas geografiska placering kommer dessa platser inte ingå i uppsatsen för att istället fokusera på de avrättningsplatser som är geografiskt bekräftade av Riksantikvarieämbetet. Göran Lagers (2006) information kräver en del källkritik eftersom han inte tydliggör i sin bok varifrån och hur han har fått sin information mer än arkiv och kartor men in- formationen kan jämföras med Riksantikvarieämbetets information.

Historiska kartor har använts för att studera avrättningsplatserna. Dessa kartor kommer alla från slutet av 1800-talet och har tyvärr inga markeringar för avrättningsplatserna. Kartorna har rektifierats av författaren i arcGIS vilket betyder att det finns en viss felmarginal på grund av den mänskliga faktorn och hur detaljrika kartorna är.

Tidigare studier inriktade på avrättningsplatsers placering i landskapet (speciellt Andersson 2013 och Lundh 2014) har använt andra metoder och material än denna uppsats och därför är jämförelser inte helt rättvisa och måste användas med försiktighet och eftertänksamhet.

På grund av den rådande situationen med pandemin orsakad av Covid-19 (SARS-CoV-2) har

det inte varit lämpligt att åka till platserna och göra fältstudier vilket skulle ha bidragit med ytter-

ligare en dimension till uppsatsen. Bland annat hade fältstudier kunnat vara användbart vid avrätt-

ningsplatser med oklar lokalisering. Uppsatsen har istället fått utgå från Riksantikvarieämbetets

information och registrering av avrättningsplatser.

2. Bakgrund

2.1. Dödsstraffets historia i Sverige

Under medeltiden och tidigmoderna perioden fram till 1800-talet markerades Centraleuropas land- skap av tusentals avrättningsplatser. Varje stad hade straffplatser för kroppsstraff och dödsstraff.

Straffplatserna byggdes på utmärkande platser såsom vägkorsningar, broar, naturliga eller skapade höjder. Avrättningarna var publika spektakel och ceremonier för kompensering av brott och tusen- tals åskådare kunde komma för att beskåda händelsen (Auler 2013: 139). Under historisk tid av- rättades ett stort antal personer i Sverige. Mellan 1800 och 1865 avrättades 644 människor offent- ligt, alltså ungefär en person i månaden, året runt i 65 år och på 1700-talet avrättades många fler.

Fram till 1876 var avrättningarna offentliga i Sverige och var mycket populära (Lager 2006: 7).

Dagens kunskap om dödsstraffets historia baseras till stor del på historiska texter och nedteck- ningar av folkliga föreställningar. Att avrättas på avrättningsplatsen var att dö i vanära och skam, utan samhällets och kyrkans gemenskap till skillnad mot den goda döden som förbehölls personer på rätt sida av lagen (Karlsson 2008: 21). Livet under 1500- och 1600-talet var en hård och krä- vande tillvaro där stränga religiösa och sociala normer präglade människornas dagliga liv. By- och församlingsgemenskapens sociala skyddsnät var livsnödvändigt och det var av största vikt att vakta sin heder och inte dra vanära och skam över sig själv, familjen eller byn för att inte riskera kränkande offentliga straff eller förvisning. Förvisning var ett synnerligt hårt straff där livet präg- lades av utanförskap och eländiga levnadsförhållanden i och med att den förvisade inte längre hade tillgång till samhällets skyddsnät och försörjningsmöjligheter (Fendin 2008: 10f.; Sandén 2008:

109, 111).

Under medeltiden och vid sekelskiftet 1600 var varken dödsstraff eller kroppsstraff det van- ligaste straffet. Det vanligaste straffet under denna tid i Sverige var böter, även för grova brott (Sandén 2008: 120). Rättsskipningen var till för att återbörda ordningen mellan de som drabbats av brottet. Den skyldige skulle bli straffad och den drabbade kompenserad och genom straffet blev den skyldige återbördad till församlingen och samhället. Rättsskipningen var viktig för att lösa konflikter, balansera upprörda känslor och återbörda ordningen i samhället samt att avskräcka människor från att begå brott (Sandén 2008: 122f.).

När det gäller avrättningsmetoder har de vanligaste avrättningsmetoderna i Sverige varit häng- ning och halshuggning och till en början utfördes båda avrättningsmetoderna offentligt (Arcini 2008 :84; Karlsson 2008: 37). Av de två avrättningsmetoderna ansågs halshuggning vara den bättre och mer hedervärda metoden eftersom den avrättade dog fort medan den hängde långsamt ströps till döds. Hängning användes därför för personer som begått grova brott medan halshuggning var reserverat för personer med hög social ställning samt de som blivit benådade från hängning till halshuggning (Arcini 2008: 83, 89; Karlsson 2008: 34; Sandén 2008: 130). Metoderna förändrades även över tid och halshuggning blev med tiden den mest använda metoden att avrätta människor.

Dock dröjde det till år 1836 innan den sista hängningen genomfördes i Sverige (Widerström 2011:

89). Ytterligare två avrättningsmetoder återfinns i historiska källor; levandebegravningar (”sättas kvick i jord”) och bränning, antingen före eller efter avrättning (Karlsson 2008: 38f.).

Utöver själva avrättningen betydde dödsstraffet även att personen till stor del inte hade tillgång

till de ceremonier som den vanliga döden omgärdades med för att hjälpa själen in i evigheten. Men

den dödsdömde fick chans att försonas med Gud genom att få syndernas förlåtelse under förutsätt-

ning att personen bekände och ångrade sitt brott. Även efter avrättningen behandlades kroppen på

ett ganska hänsynslöst sätt med nästintill obefintlig respekt och avsaknad av de ceremonier som

omgärdade begravningar i vanliga fall. I vissa fall lades kroppen även på ”stegel och hjul” som

innebar att hela eller delar av kroppen placerades på pålar eller ett hjul fäst i horisontellt läge på

en stolpe som sedan restes. Ibland styckades även kroppen innan stegling vilket bidrog ytterligare

till vanära och skändning av den döde samt avskräckte allmänheten från att begå liknande brott

(Arcini 2008: 99; Karlsson 2008: 34, 39, 41; Sandén 2008: 133). En avrättad person tilläts heller inte begravas i vigd jord eftersom det ansågs förorena den heliga platsen men det kunde även vara ett socialt straff. Istället begravdes de avrättade på avrättningsplatsen, i skogen, utanför kyrko- gårdsmuren, vid en rågång (en plats där flera gårdars eller socknars gränser möttes) eller i en våt- mark (Karlsson 2008: 42; Sandén 2008: 133) Enligt Ebbe Schön (2000: 81f.) användes dessa plat- ser som begravningsplats för att platserna hade egenskaper som förhindrade de döda från att gå igen. Alltsedan Sveriges kristnande på 1100-talet fram till 1800-talets andra hälft fick inte avrät- tade eller självspillingar (personer som begått självmord) begravas i vigd jord utan skulle få en neslig begravning vid galgbacken eller i skogen. Dock finns vissa belägg för att avrättade har begravts precis utanför och ibland även inne på kyrkogården, trots att det riskerade att besudla den heliga marken (Karlsson 2008: 51).

Det är svårt att säga exakt hur många avrättningsplatser och gravplatser för avrättade det har funnits i Sverige under historisk tid. Förutom i städerna som skulle stoltsera med varsin avrätt- ningsplats fanns det avrättningsplatser i varje härad och flera socknar hade egna avrättningsplatser (Widerström 2011: 87). Riksantikvarieämbetets Lämningsregister (2020) omfattar 348 kända av- rättningsplatser medan Göran Lagers bok ”Döden i skogen” (2008) presenterar över 600 avrätt- ningsplatser.

I dag är de synliga spåren efter avrättningsplatserna ofta borta. Eftersom de låg i städernas utkanter kan de ha försvunnit i takt med städernas expansion som omvandlade områdena till indu- stritomter, förorter och villakvarter. På landsbygden låg avrättningsplatserna längs vägarna, före- trädesvis i eller i närhet till korsningar, ibland på förhistoriska gravfält och alltid väl synliga på en höjd. Spåren efter gamla avrättningsplatser återfinns numera oftast enbart i kartor och platsnamn samt i sägner och folkminnet (Widerström 2011: 87f.). Avrättningsplatsernas spår i landskapet kan skifta från galgbacken i Visbys välbevarade kalkstensmur med galgpelare av sten, till platser utan minsta spår ovan mark men med spår under jord, såsom mänskliga kvarlevor (Karlsson 2008: 48;

Widerström 2011:88). Det finns även avrättningar som har ägt rum på platser där det inte finns något bevarat, varken ovan eller under jord. I bästa fall finns information om dessa platser och dess läge nedtecknat i de skriftliga källorna, men det kan likväl inte finns någon information be- varat (Karlsson 2008:48).

2.2. Tidigare forskning

Studier om avrättningsplatser har blivit allt vanligare de senaste 30 åren, både i Sverige och övriga Europa. Resultaten av dessa studier visar stora likheter i fråga om placering av avrättningsplatser samt avrättningsmetoder (Auler 2013: 139, 145). I studier av avrättningsplatser skiljs permanenta och tillfälliga avrättningsplatser ofta åt eftersom det främst är de permanenta platserna som det kan återfinnas spår av idag i form av fysiska objekt, kartmarkeringar eller platsnamn. Tillfälliga avrättningsplatser är till exempel de som byggdes upp tillfälligt på ett torg för att sedan tas bort efter avrättningens verkställande. Permanenta avrättningsplatser är istället de avrättningsplatser som i vissa fall har varit tydligt markerade i landskapet. Det är till de permanenta avrättningsplat- serna som det har knutits föreställningar och historier som har gjort att funktionen och fruktan för platsen lever vidare i folkminnet och det är även på de permanenta avrättningsplatserna som de avrättade kan ha begravts. För att identifiera och lokalisera permanenta avrättningsplatser har tolk- ningar framlagts om att avrättningsplatser ofta var belägna på en höjd, vid en väg eller korsning, gränser, gravar eller gravfält, vid vatten, på utmarker eller våtmarker. Detta både för att avrätt- ningsplatserna skulle vara tillgängliga och synliga för att avskräcka människor från att begå brott (Andersson 2013: 8f.; Karlsson 2008: 49).

Riksantikvarieämbetets Lämningsregister (2020) har 35 avrättningsplatser registrerade för Västra Götalands län varav sex återfinns i Bohuslän, tio i Dalsland och 18 i Västergötland. Enligt Göran Lagers bok Döden i skogen. Svenska avrättningar och avrättningsplatser (2006: 269f., 274f., 333–337) finns elva avrättningsplatser i Bohuslän, tio i Dalsland och 32 i Västergötland.

Dock är Lager inte tydlig i hur och varifrån han har fått fram dessa uppgifter mer än att han har studerat arkivdokument och kartmaterial.

Under 2000-talet har det skett ett fåtal arkeologiska undersökningar och utgrävningar av av-

rättningsplatser, dock bara en i Västsverige. En av de mest omfattande arkeologiska

undersökningarna av en avrättningsplats och begravningsplats för avrättade i Sverige utfördes på Kvarnbacken i Vadstena sommaren 2005 av Östergötlands länsmuseum (Fendin 2008: 10). Under- sökningen fokuserade på de arkeologiska och osteologiska lämningarna samt en historisk analys av 1500- och 1600-talens Vadstena och människorna som levde då (se Arcini, Fendin, Karlsson &

Sandén 2008). Galgberget i Visby har även undersökts ett antal gånger; 2007, 2008 och 2009.

Fokus för undersökningarna har framförallt varit de mänskliga kvarlevorna som återfanns (Wider- ström 2011). I maj 2011 genomfördes den första arkeologiska forskningsundersökningen av en avrättningsplats i Västsverige. Aktuella platsen var Galgeberget i Munkedal som hade varit Tunge härads avrättningsplats under 1500- till 1800-talet. Resultatet av den arkeologiska undersökningen var inte entydigt utan tydliga spår som kan kopplas till platsens funktion som avrättningsplats (Ytterberg 2014: 8).

När det gäller avrättningsplatsers lokalisering i landskapet har ett fåtal studier utförts med specifikt fokus på rumsliga analyser. Bland dem har Gotlands och Skånes avrättningsplatsers lo- kalisering i landskapet studerats. Sophie Anderssons kandidatuppsats Döden till mötes. Kriterier för att lokalisera avrättningsplatser på Gotland (2013) studerade olika kriterier för att lokalisera avrättningsplatser på Gotland med fokus på höjder, gränser, våtmarker, utmarker, vägar, kors- ningar och gravfält. Susanne Lundhs kandidatuppsats En plats där rättvisan skipades och döden tog vid, avrättningsplatserna i Skåne (2014) analyserade Skånes avrättningsplatser, deras lokali- sering i landskapet och spridningsmönster. I uppsatsen försökte Lundh uppföra en katalog över Skånes 66 avrättningsplatser indelade i grupperna säkra och osäkra avrättningsplatser baserade på huruvida avrättningsplatserna är bekräftade via arkeologiska utgrävningar, kartmarkeringar, om de finns omnämnda i historiska källor eller om avrättningsplatserna enbart är bekräftade genom muntliga källor eller traditioner. Uppsatsen undersökte även avrättningsplatsernas lokalisering i relation till höjder, vid vägar, vatten, gränser och bebyggelse. Resultaten av Anderssons (2013:26–

30) och Lundhs (2014:39) analyser visade tydliga kopplingar mellan avrättningsplatser och krite-

rierna höjd, vägar, vatten, bebyggelse och utmarker.

3. Materialpresentation

3.1. Avrättningsplatser

Nedan följer en lista över de avrättningsplatser som finns registrerade i Riksantikvarieämbetets Lämningsregister (2020) i Västergötland uppdelade efter kommun.

3.1.1. Grästorp kommun

Särestad galgbacke (L1961:4542), Särestad socken. Avrättningsplatsen tillhör enligt ortsbefolk- ningen Rudberga ting. Platsen är placerad på en moränhöjd samt i skogsmark (Lager 2006: 336;

Lämningsregistret 2020).

Tengene avrättningsplats/Avrättsberget (L1961:7546), Tengene socken, cirka 400 meter nordost om Tingstaden. Enligt bröderna Tengström är det en avrättningsplats eftersom det fanns en gammal kvinna när bröderna var små som hade en far som mindes avrättningar på platsen (La- ger 2006: 336; Lämningsregistret 2020).

3.1.2. Hjo kommun

Hjo galgbacke/Kroarekullen (L1962:3877), Hjo socken, vid en mekanisk industri. Platsen var tidigare en hög kulle som numera är borttagen på grund av industriell sandtäckt från 1940-talet.

På kullens krön ska det ha funnits en grop ca 5 meter i diameter med en stör i botten som sades vara resterna av galgen (Lager 2006: 334; Lämningsregistret 2020).

Korsberga galgbacke (L1962:7211), Korsberga socken. Lämningen återfinns på ett krön av en höjd i ett mycket backigt landskap med barrskog. Enligt uppgifter från orten kallas det högsta partiet av höjden för Galgbacken. Toppen av krönet har ett 1x0,5 meter stort jordfast block och enligt Friberg Korsberg fick den dödsdömde lägga huvudet över stupstenen varefter avrättningen skedde. Blodet rann sedan ner till rännan som fylldes och denna kallas även blodsrännan. Det ska enligt Friberg Korsberg finnas en grop på platsen som möjligtvis kan vara ett märke efter galgen som enligt befolkningen i bygden stod här. Denna grop går idag inte att identifiera (Lager 2006:

334; Lämningsregistret 2020).

Norra Fågelås galgbacke (L1962:6202), Norra Fågelås socken. Enligt Siv Gran skolan ska det ha funnits en galgbacke på platsen men idag finns inga synliga lämningar eller något utmär- kande i miljön. Platsen är idag en odlad åker och golfbana med sandig stenrik jord (Lager 2006:

335; Lämningsregistret 2020).

3.1.3. Karlsborg kommun

Undenäs avrättningsplats/Stegelviken (L1961:8232), Undenäs socken. Enligt sagesman herr J.

P. Hultén ska galgbacken ha legat på ett berg just vid denna plats (Lager 2006: 336; Lämningsre- gistret 2020).

3.1.4. Lidköping kommun

Hasslösa galgbacke (L1962:3898), Hasslösa socken. Platsen är en äldre grustäkt med tallskog.

Enligt Hembygdsföreningens ordförande Ivar Gustafsson ska platsen ha varit en avrättningsplats för traktens våldsverkare som även begravdes på platsen tillsammans med självspillingar (Lager 2006: 334; Lämningsregistret 2020).

Råda galgbacke/Råda ås (1) (L1961:3676), Råda socken. Enligt minnessten var platsen i

bruk ca 1590–1850. Platsen har tre stensatta håligheter som troligen kan ha varit fästen på galgarna

och som omges av cirka 0,5 meter stora stenar. På platsen finns även en minnessten med en in- skription på västra sidan av stenen som lyder: ”HÄR VERKSTÄLLDES OMKRING ÅR 1590–

1850”. I området finns även ett flertal fördjupningar i marken ca en meter i diameter och 0,3 meter djupa. Platsen är ett krön av flack ås med skogsbruk. (Lager 2006: 335; Lämningsregistret 2020).

Enligt Tore Hartung (2005) berättades det länge historier om spöken och vålnader som skrämde upp människor i omgivningen. Dessa slutade när kronojägare Kruse beslöt att avrättningsplatsen skulle grävas ut. Under utgrävningen återfanns både stegelhjulet och människoben från fler än den siste avrättade (1802). Benen fick en kristen begravning på kyrkogården och de avrättade hade ingen anledning att gå igen.

Råda galgbacke/Råda ås (2) (L1961:3663), Råda socken. Ungefär 120 meter söder längs landsvägen från Råda galgbacke (1) fanns ytterligare en avrättningsplats där stupstocken låg.

Omedelbart öster intill vägen ska enligt uppgifter ha funnits ett block cirka 3x2x0,9 meter stort.

Söder om detta låg även fyra stenar som skulle varit fäste för stupstockar. Hembygdskännaren direktör David Jansson hade fått informationen från en gammal man (då 85). Av dessa omtalade stenar kan ingen med säkerhet återfinnas idag. Troligen har alla tagits bort i samband med väg- byggen (Lager 2006: 335; Lämningsregistret 2020).

3.1.5. Mark kommun

Tostared galgbacke/Kräcklingekullen (L1964:3540), Tostareds socken. Bjarne Rylstedt skriver i sina anteckningar att platsen är en moränås med barrskog och är en avrättningsplats samt ett område med röjningsrösen. Enligt Hembygdsföreningen är platsen som markeras av namn på eko- nomiska kartan från 1959 felaktigt placerad och bör flyttas till den nuvarande markeringen ca 350 meter norr om föregående. På platsen finns inget som kan tydas som spår efter en avrättningsplats.

De röjningsrösen som ligger nära avrättningsplatsen uppfattas av Hembygdsföreningen som gra- var (Lager 2006: 336; Lämningsregistret 2020).

Örby avrättningsplats/Galgberget i Skeneby (L1963:4846), Örby socken. Enligt anteck- ningarna i inventeringsboken är platsen en mindre bergsförhöjning på i övrigt plan sandmark med barrskog. Enligt Skene-Örby hembygdsförening ska berget ha varit avrättningsplats för enbart Älvsborgs regemente (Lager 2006:337; Lämningsregistret 2020).

Örby Galgbacke (L1963:4721), Örby socken. Enligt anteckningarna i inventeringsboken är platsens terräng ett krön av en bergshöjd med vidsträckt utsikt runt om, delvis skymd av träd, och blandskog. Platsen består av rest av en hällkista i rester av omgivande hög samt en avrättningsplats.

I samband med anläggandet av en nu övergiven tennisbana i början av 1900-talet återfanns det enligt uppgifter i den södra delen av området obrända ben, rester av en stickad tröja, fragment av en sko med inlägg av näver och klackjärn, en läderrem med mässingssölja, järnfragment samt rest av en stupstock som numera finns bevarad på hembygdsgården (Lager 2006: 337; Lämningsre- gistret 2020; Olsson 2019).

3.1.6. Skara kommun

Norra Ving galgbacke (L1961:9), Norra Vings socken. Platsen är en liten moränkulle i omgi- vande låglänt och sank mark och är idag bevuxen av granar med inslag av lövträd och i marken finns ett antal potatisgropar och är enligt flera uppgifter i socknen en äldre plats för hängning (Lager 2006: 335; Lämningsregistret 2020).

Skara galgbacke (L1961:4217), Skara socken. Terrängen kring platsen är ett krön i lermark samt åkermark (Lager 2006: 335; Lämningsregistret 2020).

Skärv galgbacke/Axvalla Heds avrättningsplats (L1961:4963), Valle härad, Skärv socken.

Terrängen är en moränbunden bergklack med avrättningsplatsen belägen på ett plant krön med mindre trädbeväxning av mest tall och gran samt militära skogsvägar som korsar över krönet. I norra delen finns en liten vall, troligen av militärt ursprung. (Lager 2006: 335; Lämningsregistret 2020). Enligt skriftliga källor ägde avrättningar rum 1776 och 1817 samt, enligt obekräftade upp- gifter, i mitten av 1800-talet (Orebäck Krantz:1998: 9).

Varnhems galgbacke (L1961:9255), Varnhem socken. Platsen är en berghäll med utlöpande flack diabashäll i nordvästlig sluttning och skogsmark. I platsens mitt står en träpåle med skylten

”GALGBACKE”. Den sista avrättningen här skedde enligt uppgift 1859 varefter den avrättade

begravdes i närheten. Det står en sten med årtalet 1859 målat på platsen men gravplatsens läge är dock okänt. Enligt Hembygdsföreningen ska platsens avrättningar ha verkställts genom halshugg- ning och den siste avrättade ska ha dränkt sin gravida fästmö vid Höjentorpsbron (Lager 2006:

337; Lämningsregistret 2020).

3.1.7. Tibro kommun

Tibro galgbacke (L1961:7004), Tibro socken. Platsen är en moränruggdel med avsats mot norr samt betesmark. I senare tid har backen varit brukad och bevuxen med en stor björk vid röset (Lager 2006: 336; Lämningsregistret 2020).

3.1.8. Vara kommun

Naum galgbacke (L1962:7088), Naum socken. Platsen har med största sannolikhet använts som

avrättningsplats men det exakta stället går inte att ange eftersom det inte finns några synliga läm-

ningar. Terrängen är en moränrygg och blandskogsbevuxen (Lager 2006: 335; Lämningsregistret

2020).

4. Analys och resultat

4.1. Höjd

Flera studier har skrivit om avrättningsplatsers placering på höjder i landskapet för att de ska ha varit synliga för omgivningen. Många texter om avrättningsplatser noterar att avrättningsplatserna är belägna på en höjd för att verka symboliskt och avskräckande för befolkningen och besökare.

Dock är det oftast inte nämnt om höjden var en naturlig eller konstruerad höjd. I detta avsnitt studeras de naturliga höjderna som finns i landskapet idag. Men i och med förändringar i land- skapet stämmer resultatet inte nödvändigtvis ihop med hur det var i verkligheten när platserna användes.

Av Västergötlands avrättningsplatser återfinns majoriteten inom 50–150 meters höjd (Tabell 1). Sex avrättningsplatser har förmodligen eller misstänks ha genomgått en förändring i landskapet (se Bilaga 1 för alla avrättningsplatsers landskapsbeskrivning). Av dessa sex kunde enbart två avrättningsplatser (L1961:3663 och L1962:3898, Lidköpings kommun) få alternativa höjdvärden som skulle kunna reflektera platsens höjd vid dess användning. De andra fyra återfanns vid platser där det omgivande landskapet i vissa fall är lägre än avrättningsplatsen idag, varav två är gamla grus- eller sandtäkter vilket betyder att platsen förmodligen grävts ur och som konsekvens även blivit lägre. Två andra platser var belägna på en golfbana samt vid en osäker lokalisering från början. Därför är det inte säkert att platserna genomgått landskapsförändringar som påverkat höjd- värden eller inte och alternativa höjdvärden kunde inte säkerställas och utmättes inte.

Tabell 1. Avrättningsplatsernas höjd. Första kolumnen reflekterar antalet avrättningsplatser med säkra höjdvärden eller där alternativa höjdvärden inte kunde utmätas. Kolumn två återger höjdvärden hos de avrättningsplatser med misstänkta landskapsförändringar som kan påverka höjdvärdet och där alternativa höjdvärden kunde utmätas. Kolumn tre reflekterar de alternativa höjdvärden som kunde utmätas utanför avrättningsplatsen. För utförlig lista över höjd- värden för varje avrättningsplats, se Bilaga 1. Höjdmodeller skapade efter Laserdata NH © Lantmäteriet (2019) Höjd (m.ö.h.) Antal (säkra höjdvärden) Antal (avrättningsplatser med

landskapsförändringar)

Antal (alternativa höjdvärden)

0–50 - - -

50–100 6 2 1

100–150 7 - 1

150–200 2 - -

200–250 - - -

250–300 1 - -

Flera avrättningsplatser ligger inom en 0–10 meters höjdskillnad i jämförelse med resterande om-

givning medan två avrättningsplatser ligger inom en -5–0 meters höjdskillnad. Beskrivningar och

kartor över dessa två avrättningsplatser uppvisar tecken på landskapsförändringar i form av äldre

grustäkt och utvidgning av väg. För de avrättningsplatser som ligger på platser med möjliga land-

skapsförändringar mättes höjdskillnaden även utanför avrättningsplatsens markering för att under-

söka alternativa höjdvärden. Med både de primära och sekundära höjdvärdena kan ett mönster ses

där flera avrättningsplatser återfinns med en höjdskillnad på upp mot tio meter i jämförelse med

omgivningen. Noterbart är även att två avrättningsplatser återfinns med 25–35 meters höjdskillnad

(L1963:4721, Mark kommun och L1962:7211, Hjo kommun, Fig. 1 & 2).

Tabell 2. Avrättningsplatsernas höjd i jämförelse med omgivningen. Första kolumnen mäter höjdvärden hos de av- rättningsplatser med säkra höjdvärden eller där alternativa höjdvärden inte kunde utmätas. Kolumn två återger höjd- värden hos de avrättningsplatser med misstänkta landskapsförändringar som kan påverka höjdvärdet och där alterna- tiva höjdvärden kunde utmätas. Kolumn tre reflekterar de alternativa höjdvärden som kunde utmätas utanför avrätt- ningsplatsen. Ett medelvärde togs av de fyra olika serierna höjdmodeller av avrättningsplatsernas höjd i jämförelse med omgivningen. För fullständig lista över avrättningsplatsernas höjdvärden i jämförelse med omgivningen, se Bi- laga 2. Höjdmodeller skapade efter Laserdata NH © Lantmäteriet (2019)

Höjd (m) Antal (säkra höjdvärden) Antal (avrättningsplatser med landskapsförändringar)

Antal (alternativa höjdvärden)

-5–0 2 - -

0–5 6 1 1

5–10 6 1 1

10–15 - - -

15–20 - - -

20–25 - - -

25–30 1 - -

30–35 1 - -

Figur 1 (vänster). Avrättningsplats L1963:4721 (Lämningsregistret 2020) med en medelvärdes höjdskillnad på 25,67 m. Kartan skapad av Laserdata NH © Lantmäteriet 2019, beräkningarna utförda med basen rektangel 500x500 m.

Figur 2 (höger). Avrättningsplats L1962:7211 (Lämningsregistret 2020) med en medelvärdes höjdskillnad på 32,27 m. Kartan skapad av Laserdata NH © Lantmäteriet 2019, beräkningarna utförda med basen rektangel 1000x1000 m.

4.2. Vägar och korsningar

Avrättningsplatsers närhet till vägar är logisk, den dödsdömde måste transporteras till avrättnings- platsen och eventuellt behövde kroppen även transporteras bort om personen inte begravdes på plats. Människor skulle även kunna ta sig till platsen för att beskåda avrättningen och avskräckas från att själva begå brott.

Eftersom vägnät kan förändras mycket under kort tid har avrättningsplatsernas avstånd till

närmaste vägmärke mätts för att undersöka om det finns en möjlighet till att en eller flera vägar funnits i närheten (se exempel Fig. 3 & 4). Ett vägmärke är en uppsatt sten, skylt eller stolpe som avståndsmarkeringar vid allmän väg. Dessa inkluderar bland annat milstolpe, väghållningssten och vägvisarsten. Tabell 3 avslöjar alltså inte om det funnits en väg på platsen, utan om det finns en möjlighet. Avsaknad av vägmärken i närheten betyder dock inte att det inte fanns en väg på platsen, många vägar var inte utmärkta av vägmärken eftersom de var lokala vägar. Vägmärken har även flyttats på eller försvunnit och står inte längre på rätt plats.

Tabell 3. Avrättningsplatsernas avstånd till närmaste vägmärke enligt Lämningsregistret (2020)

Avstånd (km) Antal

Mindre än 0,5 4

Mindre än 1 6

Mindre än 1,5 4

Mindre än 2 1

Mindre än 2,5 1

Mindre än 3 -

Mindre än 3,5 1

Mindre än 4 -

Mindre än 4,5 -

Mindre än 5 -

Mer än 5 1

Figur 3 (vänster). L1961:4963 och dess avstånd från vägmärken. Figur 4 (höger). L1963:4721 och L1963:4846 och deras avstånd från vägmärken. Kartorna skapade av Lämningsregistret 2020 (avrättningsplatser och vägmärken) samt Terrängkartan © Lantmäteriet 2020.

Avrättningsplatsers avstånd till korsningar kan ha en koppling till transport samt att korsningar

även var utmärkande platser i landskapet vilket gjorde det till en lämplig plats för en avrättnings-

plats synlighet och tillgänglighet. I Västergötland låg ingen avrättningsplats längre bort än inom

cirka 700 meter från antingen en trevägskorsning eller en fyrvägskorsning enligt de historiska kar-

torna (Tabell 4 och Bilaga 5, se exempel Fig. 5). Som Lundh (2014: 35) påpekade finns det ett

visst samband mellan avrättningsplatsers avstånd och korsningar. Lundh undersökte även fler

sorters vägskäl som enkel (betydelsen ej förklarad av Lundh), tvåvägskorsning, femvägskorsning och öppet fält (om avrättningsplatserna låg längre bort än en kilometer). Västergötlands avrätt- ningsplatser verkar till stor del befinna sig inom ganska närliggande avstånd från en korsning.

Tabell 4. Avrättningsplatsernas avstånd till närmaste korsning enligt de historiska kartorna (refererade i 7.2.1 Histo- riska kartor). Markeringen ”Okänt” reflekterar platsen med historiska kartor som ej var lämpliga för rektifiering i den här uppsatsen i fråga om tid och erfarenhet

Avstånd (m) Antal

Mindre än 100 m 5

Mindre än 200 m 5

Mindre än 300 m 3

Mindre än 400 m 1

Mindre än 500 m 2

Mindre än 600 m -

Mindre än 700 m 1

Okänt: 1

Närheten till en korsning betyder oftast även närhet till vägar. Eftersom de flesta avrättningsplatserna även åter- finns inom 1,5 kilometer avstånd till ett vägmärke, med flertalet inom en kilo- meters avstånd (Tabell 3), är det inte orimligt att avrättningsplatser ofta pla- cerades i närheten av större vägar med högre grad av användning. Även An- dersson (2013: 26) noterade att de un- dersökta avrättningsplatserna på Got- land alla låg vid en väg. Det var ju me- ningen att människor skulle se avrätt- ningsplatsen och resande till fots bör ha sett avrättningsplatsen om den låg vid en väg.

4.3. Sockengränser

Enligt Ambrius (1996: 80) och Schön (2000: 81f.) kunde avrättade begravas på gränser för att

Figur 5. Avrättningsplats L1961:3663 och L1961:3676 (Lämnings-

registret 2020) placering på Häradsekonomiska kartan (1877–82)

Lidköping J112-53-21.

avvärja risken för gengångare. I Anderssons (2013: 29) studie låg två avrättningsplatser vid sockengränser. Lundhs (2014: 37) studie visade heller inga tydliga kopplingar mellan avrättnings- platser och sockengränser. Det här avsnittet fokuserar på sockengränser och deras avstånd till av- rättningsplatserna för att studera om platserna ligger inom ett rimligt avstånd för eventuell trans- port av de avrättades kroppar.

Tabell 5. Avrättningsplatsernas avstånd till närmaste sockengränser. Avstånden är mätta utifrån dagens sockengrän- ser hämtade från Socken och stad © Lantmäteriet (2020)

Avstånd (km) Antal

Mindre än 0,5 6

Mindre än 1 6

Mindre än 1,5 2

Mindre än 2 2

Mindre än 2,5 -

Mindre än 3 -

Mindre än 3,5 1

Mindre än 4 1

Mer än 4 -

Utifrån Tabell 5 ligger de flesta avrättningsplatser inom en kilometers avstånd från en sockengräns vilket skulle kunna göra det möjligt med transportering av de avrättade till en sockengräns. Frågan är om människor tog valet att göra detta. Kommunikationsvägarna under tiden avrättningsplatserna var i bruk var inte alltid de bästa i och med dåligt väglag eller dåligt väder. Det är därför möjligt att de avrättade istället begravdes på en gårdsgräns, som enligt Ambrius (1996: 80) räckte för att förhindra gengångare. Närheten till en sockengräns är därför kanske inte ett prioriterat kriterium för avrättningsplatsens placering. Om avrättningsplatsen av olika anledningar skulle behöva vara placerad vid en gräns är det möjligt att närmare gränser, som markgränser eller vattendrag, valdes ut istället för sockengränsen om den låg långt bort.

4.4. Gravar och gravfält

Varför avrättningsplatser placerades på eller i närheten av förhistoriska gravar eller gravfält kan studeras ur flera perspektiv. Ett perspektiv kan vara att det var en hednisk plats och på så sätt ytterligare ett sätt att symbolisera att de avrättade var utanför kyrkans gemenskap (Andersson 2013: 28). Under medeltiden och tidigmodern tid var Gud, kyrkan och dess gemenskap något av det viktigaste i livet för människor och att hamna utanför denna gemenskap var något av det värsta som kunde drabba en människa (Harrison 2002: 171f.; Sandén 2008: 106). Ett annat perspektiv är att gravplatserna innehöll mycket sten och därför var olämplig som åker, därmed kunde avrätt- ningsplatsen upprättas där (Karlsson 2008: 52). Karlsson menar även att järnålderns gravar ofta återfinns på höjder och invid vägar; alltså samma kriterier som avrättningsplatser.

I Västergötland är det endast en avrättningsplats (L1963:4721, Mark kommun, Fig. 6) som är placerad direkt på en förhistorisk grav, en stenkammargrav (ej daterad) för att vara exakt. Två avrättningsplatser låg inom 20 och 60 meters avstånd till en grav eller gravfält medan åtta avrätt- ningsplatser låg inom 0,1–1 kilometers avstånd från en förhistorisk grav eller gravfält (Tabell 6).

Avrättningsplats L1963:4846 (Mark kommun) är belägen inom 20 meter av en stenkammargrav

(ej daterad) medan avrättningsplats L1961:4963 (Skara kommun, Fig. 7) är belägen inom 60 meter

av ett gravfält (ej daterad); de två gravtyperna som oftast ligger närmast Västergötlands avrätt-

ningsplatser (Bilaga 4). Avrättningsplatserna L1963:4721, L1963:4846 (båda Mark kommun) och

L1961:4963 (Skara kommun) hade höjdvärdena 87,51, 82,03 och 139,61 (Bilaga 1). Avrättnings-

plats L1963:4846 och L1961:4963 hade en höjdskillnad på 5,33 respektive 5,22 meter i jämförelse

med omgivningen medan L1963:4721 hade en höjdskillnad på 25,69 meter (Bilaga 2). Eftersom

de tre gravtyperna inte är daterade är det svårt att avgöra om dessa platser stämmer överens med

Karlssons (2008: 52) tolkning att avrättningsplatser kan vara placerade på järnålderns gravfält ef-

tersom de båda använder liknande kriterier (synliga på en höjd och vid en väg) för att bestämma

placering. Vid utgrävningen av Galgeberget i Munkedal (Bohuslän) återfanns två brandgravar ¹⁴ C- daterade till slutet av bronsåldern samt början av äldre järnåldern (Ytterberg 2014: 26) vilket skulle kunna betyda att det finns en liten chans att fler avrättningsplatser i Västergötland kan ha liknande kopplingar till förhistoriska gravar. Anderssons (2013: 28) studier visade en desto tydligare kopp- ling med fyra av åtta avrättningsplatser belägna på en förhistorisk grav eller gravfält.

Tabell 6. Avståndet mellan avrättningsplatserna och närmaste grav eller gravfält enligt Lämningsregistret (2020)

Avstånd (km) Antal

0 1

Mindre än 0,1 2

Mindre än 0,5 3

Mindre än 1 5

Mindre än 1,5 1

Mindre än 2 2

Mindre än 2,5 -

Mindre än 3 1

Mindre än 3,5 1

Mindre än 4 -

Mindre än 4,5 -

Mindre än 5 -

Mer än 5 2

Figur 6 (vänster). L1963:4721 och Figur 7 (höger). L1961:4963 och närmaste gravplats eller gravfält. Kartorna

skapade efter Lämningsregistret 2020 och Terrängkartan © Lantmäteriet 2020

4.5. Utmark

En anledning till att avrättningsplatserna placerades på utmarker var på grund av att marken som avrättningsplatsen låg på blev förorenad på samma sätt som vigd jord blev förorenad om en avrät- tad person eller självspilling begravdes där (Andersson 2013: 15f.; Karlsson 2008: 51). Tanken var förmodligen att brukbar mark inte skulle förstöras av en avrättningsplats och att den istället placerades på utmarker.

Tabell 7. Jordarter som återfinns inom avrättningsplatsernas område enligt Jordartskartan 1:25 000–1:100 000 © SGU (2020). Vissa avrättningsplatser var lokaliserade över flera jordarter, därmed de högre siffrorna än antal avrätt- ningsplatser. Tabellen visar minst antal avrättningsplatser som finns på den benämnda jordarten

Jordart Antal

Urberg 4

Morän 3

Isälvssediment 6

Isälvssediment, sand 1

Postglacial finsand 1

Flygsand 2

Sandig morän 3

Glacial lera 1

Fanerozoisk diabas 1

Dyn 1

Tabell 8. Dagens terräng som avrättningsplatserna återfinns i idag enligt Terrängkartan © Lantmäteriet (2020).

Några avrättningsplatser var belägna på mer än en terrängsort, därmed de högre siffrorna än antalet avrättningsplat- ser. Tabellen visar minst antal avrättningsplatser som finns i den benämnda terrängen

Terräng (idag) Antal

Skog, barr- och blandskog 15

Annan öppen mark 4

Åker 1

De mest frekvent förekommande jordarterna som återfinns på avrättningsplatserna är isälvssedi- ment, morän och urberg (Tabell 7) medan 15 av 18 avrättningsplatser idag är belägna i skog, barr- och blandskog, fyra i annan öppen mark samt att en avrättningsplats hade åkermark i ena kanten (Tabell 8).

Kategorin urberg och isälvssediment kan tyda på en höjd eftersom urberg är en bergart och isälvssediment kan bilda åsar. Urberg är en av de tre huvudenheterna som utgör Sveriges berg- grund och urbergsskölden täcks även av fanerozoiska sedimentära bergarter i bland annat Väster- götland (SGUc). De fyra avrättningsplatser som är belägna på urberg har en höjd på 59–87,51meter och en höjdskillnad på 3,05–8,94 meter med en avstickare på 25,69 meter i jämförelse med om- givningen. Avrättningsplats L1961:9255 (Skara kommun) är belägen på 272,37 meters höjd med en höjdskillnad på 3,06 meter och är belägen på fanerozoisk diabas som bildas på urberget.

Isälvsisarna bildades när inlandsisarna smälte och förde med sig löst material, sten, grus, sand med mera som avsattes när isälvarna tappade fart och bildade isälvslagringar som i sin tur kunde bilda åsar (SGUa). Sju avrättningsplatser återfinns i isälvsavlagringar och dessa har höjdvärden på 82,03–177,88 meter och höjdskillnader på -1,72–8,41 meter med en avstickare (L1962:7211) på 32,27 meter. Avrättningsplatserna med lägst höjdskillnad är dock platser som kan ha genomgått en landskapsförändring och höjdvärdena kanske inte längre återger en sanningsenlig bild av verk- ligheten när avrättningsplatserna användes. Avrättningsplatserna som återfinns på kategorierna ur- berg, fanerozoisk diabas och isälvssediment verkar ändå vara platser som är belägna högt i land- skapet.

Morän är i de flesta delar av Sverige den äldsta jordarten och återfinns ofta direkt på berggrun-

den. Jordarten är Sveriges vanligaste jordart och täcker ungefär 75 procent av Sveriges yta. Mo-

ränjorden utnyttjas ofta till skogsodling samt som åkermark i vissa områden (SGUb). I Västergöt-

land återfinns sex avrättningsplatser på moränjord och fyra av dessa består idag av skog, barr- och

blandskog, en av annan öppen mark (golfbana) och den sjätte faller inom båda kategorierna. Fastän områdena idag består av skog betyder inte det att de alltid har gjort det eller att det inte har funnits något jordbruk på platsen någon gång i historien. Intressant är att den enda avrättningsplatsen, L1961:7004 (Tibro kommun), som återfinns inom åkermark i dagens terräng återfinns på isälvs- sediment istället för någon av de mer fertila jordarterna. Även på Gotland var majoriteten av av- rättningsplatserna (sju av åtta) belägna på utmarker (Andersson 2013: 27).

4.6. Vatten

Flera av de undersökta avrättningsplatserna låg i närheten av vatten eller vattendrag. Ur tillgäng- lighetsaspekt har Västergötland ett bra läge med både Vänern och Vättern samt flera vattenleder (ex. Tidan, Lidan och Göta älv) som underlättade kommunikation och handel trots de stora skogs- områdena som avgränsade regionen. Göta älv utgjorde även fram till 1658 Sveriges riksgräns väs- terut (Linge 1986: 236). Vatten kan också vara en naturlig gräns som kunnat fungera som en sym- bolisk gräns mellan olika områden. Avrättningsplatsernas närhet till vatten kan även bero på att avrättningsplatserna var placerade i närheten av bebyggelse som i sin tur var uppbyggd vid vatten (Lundh 2014: 35f.). Att placera en avrättningsplats vid stränder betydde också att avrättningsplat- sen var synlig från andra stränder och av resande som kom över vattnet.

Tabell 9. Avståndet mellan avrättningsplatser och vatten och vattenytor enligt Terrängkartan © Lantmäteriet (2020) och Fastighetskartan © Lantmäteriet (2020)

Avstånd (km) Antal

Mindre än 0,1 1

Mindre än 0,5 6

Mindre än 1 9

Mindre än 1,5 1

Mindre än 3 -

Mindre än 3,5 1

Tabell 10. Avrättningsplatsernas avstånd till vattendrag enligt Terrängkartan © Lantmäteriet (2020) och Fastighets- kartan © Lantmäteriet (2020).

Avstånd (km) Antal

0 1

Mindre än 0,5 10

Mindre än 1 5

Mindre än 1,5 -

Mindre än 2 2

Av de 18 undersökta avrättningsplatserna befann sig 16 inom en kilometer från en samling vatten eller vattendrag (Tabell 9 & 10). Ingen avrättningsplats var belägen längre än 3,5 kilometer från vatten och vattenytor eller två kilometer från ett vattendrag. Även Jordartskartans (© SGU) in- formation stämmer väl överens med informationen från Terrängkartan (© Lantmäteriet) och Fas- tighetskartan (© Lantmäteriet); 16 av 18 avrättningsplatser återfinns inom en kilometer från vatten (Bilaga 5). Av resultatet att döma finns en viss tendens att placera avrättningsplatser vid vatten eller vattendrag.

4.7. Våtmark

Avrättningsplatsers placering vid våtmarker kan härledas till folktron. Enligt Ebbe Schön (2000:

82) tycks det ha varit ganska vanligt att begrava en ovärdig människa i en mosse eller ett kärr och

i det senare bondesamhällets folktradition finns flera uppgifter om sådana begravningar. I Nordeu-

ropa har mosslik hittats i främst Danmark, Storbritannien, Irland, Nederländerna och nordvästra

Tyskland och har daterats till mellan Mesolitikum och nutid, med majoriteten av mossliken date- rade till yngre bronsålder (1100–500 f.v.t.) och förromersk järnålder (ca 500 f.v.t.–1 e.v.t.). Det finns flera idéer om varför avlidna människor placerades i våtmarker och ofta tolkas mossliken som belägg för offerritualer och kommunikation med gudar under järnåldern. Andra mosslik har tolkats vara resultat av oavsiktliga eller oväntade dödsfall och inkluderar begravningar av männi- skor som avlidit av exponering och då begravdes på plats. Vissa välbevarade mosslik, majoriteten daterade till järnåldern, uppvisar tecken på en våldsam död. Det överflödiga våldet som kvarle- vorna uppvisar tyder på att dessa inte var oavsiktliga dödsfall och det har föreslagits att vissa mosslik kan ha varit mänskliga offer med det överflödiga våldet som ett straff för brott mot sam- hället. Dock är en del av kvarlevornas skador resultat av naturliga processer i våtmarken och har skett efter döden. Även skelett från Neolitikum har tolkats som representationer av socialt accep- terat dödande; antingen fertilitetsoffer till övernaturliga krafter eller avrättningar av de som bröt sociala normer och regler (Nielsen et al. 2020: 1f). Begravning av en avliden människa i en mosse skulle även enligt folktron förhindra att den döde gick igen som gengångare. Med tanke på hur effektivt en mosse kunde hålla fast en människa borde detta enligt folktrons logik gälla både den fysiska kroppen samt den dödes ande och gengångare skulle då ha svårt att ta sig upp ur en mosse (Schön 2000: 82). Hur vanligt det faktiskt var att begrava människor i våtmarker i Västergötland finns det i skrivande stund ingen forskning om.

Tabell 11. Avståndet mellan avrättningsplatserna och sankmark enligt Terrängkartan och Fastighetskartan © Lant- mäteriet (2020)

Avstånd (km) Antal

Mindre än 0,5 8

Mindre än 1 4

Mindre än 1,5 3

Mindre än 2 -

Mindre än 2,5 -

Mindre än 3 -

Mindre än 3,5 2

Mindre än 4 1

Utifrån GIS-analysen återfinns tolv av de 18 analyserade avrättningsplatserna inom en kilometer från våtmark (Tabell 11) men ingen närmare än 200 meter. Det finns även mycket våtmarker i vissa delar av Västergötland vilket betyder att avrättningsplatsernas närhet till våtmarker inte nöd- vändigtvis betyder att våtmarkerna hade en betydande påverkan på avrättningsplatsernas place- ring. Enligt Jordartskartan (© SGU; Tabell 12) återfinns avrättningsplatserna ofta inom 0,5–1 kilo- meter från torvjordarter, vilket även överensstämmer med resultaten i Tabell 11. Detta kan jämfö- ras med att enbart en avrättningsplats på Gotland återfinns vid en våtmark (Andersson 2013: 29).

Tabell 12. Avrättningsplatsernas avstånd till de tre jordartstyperna torv, kärrtorv och mossetorv enligt Jordartskartan

© SGU (2020)

Avstånd (km) Torv (Antal) Kärrtorv (Antal) Mossetorv (Antal)

Mindre än 0,5 5 7 2

Mindre än 1 6 3 3

Mindre än 1,5 4 1 -

Mindre än 2 1 1 3

Mindre än 2,5 2 - 1

Mindre än 3 - - 1

Mindre än 3,5 - - -

Mindre än 4 - - 2

Mindre än 4,5 - 2 1

Mindre än 5 - - -

Mer än 5 - 2 5