Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek och är fritt att använda. Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.
Th is work has been digitized at Gothenburg University Library and is free to use. All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. Th is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the ima- ges to determine what is correct.
01234567891011121314151617181920212223242526272829 CM
N:r 45. Fredagen den 9 november 1888. l:sta årg.
B yr å:
Kl arab ergs ga tan 54, en tv.
Annonspris:
25 öre pr petitrad (= 10 stafvelser).
Tidningen kostar endast 1 krona för qvartalei.
postarvodet inberäknadt.
Ingen Jösnummerförsäljning !
Redaktör och utgifvare:
FRITHIOF HELLBERG.
Träffas å byrån kl. 9—10 och 4—5.
Allm. Telef. 6147.
Utgrifningrstid:
hvarje helgfri fredag.
Sista numret i hvarje månad innehåller en fullständig mode- o. mönstertidning.
Prenumeration sker : I landsorten: å postanstalterna.
I Stockholm : hos redaktionen, å Stads- postens hufvudkontor, i de större bok
lådorna samt å tidningskontoren.
Jag vet en helsning mera kär än, verld, hvad du kan ge :
Den heter frid — Guds frid det är, och derom vill jag be.
Dröj då, o frid, dröj i mitt tjäll!
Blif bästa gästen min!
Ty dagen skrider, — det blir qväll, och natten bryter in.
JErih Gustaf Geijer.
Fru Haraldsons tredj'e föredrag.
Upptecknadt af Ave.
S
Allvarliga frågor förtjena. allvarliga svar;Ä» derför tror jag det vara min pligt, att i detta lag af vänner äfven förklara de skäl, som föranledde mig, att ej taga del i sammankomsten i och för bön och bibel
läsning med ortens yngre tjenstefolk.
Det är min kärlek till de unga okunniga, i förening med min kärlek till kristendomen och dess heliga skrifter, som bjuder mig att iakttaga den största varsamhet i fråga om sådana sammankomster med en nästan rent okunnig ungdom.
Vi veta alla, att landets fattigare ungdom genom död läsning, långt mera än genom undervisning och kristligt lif, gjort bekant
skap med kristendomen. Följden häraf är, att det oupplysta sinnet fattat religionen blott som en förening af ledsam läsning (ur böcker och utantill), af långa böner, sånger, förhör och vissa sedvänjor, under hvilka hufvudsaken är, att man påtager en anständig drägt och min samt håller sig ordentligt stilla.
Samma ungdom vet vidare, att här finnes en del folk (företrädesvis sådant, som har tjenare), hvilken hyser afsky för dylika nö
jen, som t. ex. dans, skådespel, muntra lekar, sånger och musik af verldsligt inne
håll, och så bilda de unga sig af allt detta den föreställning, att kristendomen är ett tungt ok, som skapar ett glädjefattigt lif och i synnerhet är ett medel för de befal
lande att hålla sina underlydande i träldom.
Denna föreställning har ätit sig djupt in i de fattigare samhällslagren, så djupt, att blott fruktan för kristendomens förmenta
borgerliga magt hindrar oviljan mot »läs
ningen» att gifva sig luft i ord. Men kom
mer så en bespottare, ser ungdomen upp till honom, som till en hjelte; man kallar honom fritänkare, emedan man tror hans gamla nötta lexa vara helt nya tankar, som föra till -frihet från läsningen af katekes, bibelspråk, psalmer och allt, som utgjort barndomens skräck och plåga samt vållat så många tårar och straff.
Sen I, vänner, det är en noggrann känne
dom, om hur utbredd denna vrånga tanke
gång är, som gör, att jag aldrig vågar oom
bedd läsa de heliga skrifterna för någon okunnig yngling eller flicka. Jag vet, att i de allra flesta fall skulle skol- eller kyrk- minen påtagas och tankarne vandra fjerran, medan hjertat suckade: »Det måtte väl ej vara ett allt för långt kapitel!»
Nu kan här finnas många skäl och för
hållanden, som föranleda unga menniskor, utan en gnista lefvande kristendom, att in
finna sig till bibelläsningsstunder. Föreställ
ningen att icke ens de strängaste föräldrar eller husbönder våga neka sina underly
dande att lemna arbetet eller pligterna i hemmet, då det gäller frihet att gå på bi
belläsning, frestar starkt en okunnig och förströelselysten ungdom att gå på sådana sammankomster. Hoppet att dermed vinna en eller annan verldslig förmån drager dit andra, och vissheten att »det till slut har en öfvergång» och att man der efter kan få prata med bekanta om helt andra ting, lockar dit ännu andra.
Nu är det ju så, vänner, att om man med vaken själ läser eller talar till en för
samling, så känner man, om det ord, man har att föra, väcker lif och tänder ljus i åhörarnes sinnen och tankar, eller om det faller stendödt till marken. Ingen ting är
mera plågsamt för en talare eller föreläsare än att känna sig stå utanför sin försam
lings tankar och uppmärksamhet.
Men nu händer det så ofta, att bibelläs
ning med en okunnig och ointresserad ung
dom företages af personer, hvilka aldrig varit i tillfälle att närmare sätta sig in i denna ungdoms tankegång, känslor och in
tressen och derför läsa utan urskiljning och under förmenande, att äfven lösryckta bibelord eller för de okunnige svårbegrip
liga ordalydelser äro mägtiga att tränga rakt till hjertan, hvilka ännu ej känt något verkligt behof af religiös tröst eller väckelse.
Sådana föreläsare märka naturligtvis också, att deras möda är spild samt komma der- vid i misstämning, tillgripa hotande skrift
ställen, i hopp att väcka, men lyckas blott antingen uppjaga en nervös förskräckelse för något mörkt hotande, af ofattlig natur, en förskräckelse, som är nära i slägt med spökrädsla, eller ock verkar dylik straffläs
ning blott en smula uppiggande, som då en hagelskur under en qvalmig dag plötsligt afkyler luften och smattrar mot fönster
rutorna.
Äfven detta kan ej undgå de personer, som nitälska för ungdomens dragande till kristendomen; men när dessa nitälskande menniskor sällan lyckas få se sin unga församling ute i lifvet och ej känna dess verkliga ståndpunkt, så antingen drifves straffläsningen och de många bönerna upp till en osund exaltation, som än ytterligare bidrager till att befästa de okunniga i den föreställning, att religionen ej har sitt fäste i det verkliga lifvet, utan står utom det samma, eller också blir det nya anledningar till spe och hån.
Och så har man sökt att genom s. k.
kristliga kaffe- och temöten söka locka unge
Tidningen utkommer i hufvudsiaden hvarje helgfri fredag och kostar for
ett qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. — Sista numret I I D U N månaden meddelar en fullständig mode- och mönstertidning. — Uppgif å närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, sa er
män till sammankomsterna, då lederna allt mera och mera glesna. Ja, käre vänner, det var ju egentligen min, kanske nog tvära, vägran att bevista ett sådant möte, som sårade inbjudarne. Men då dessa önskat få tydliga och klara skäl för min synbara motvilja för dylik lockmat, är det min pligt, att omnämna några af de skadliga verk
ningar, jag sett uppkomma af dessa försök att gifva ungdomen elt slags blandning af verldsliga och kristliga ting som ersättning för dans och lekar.
Möjligen framträda verkningarne ej så bjert här ute på landet, men I, käre väl
menande män och qvinnor, om I blott en enda gång vore i tillfälle att höra de sam
tal, som på städernas gator föras af samma ungdom, som några minuter senare med andäktiga miner »dricker te med bibeldopp»
eller »kaffe på böner», så är jag säker på, att I alle skullen be Gud nådeligen bevara eder -för att, i allra bästa välmening, föra en okunnig, ouppfostrad ungdom in i sådana frestelser till hyckleri eller hädelse.
Ty en frestelse är det för många och det på flerahanda sätt, men af dessa skall jag här blott påpeka en, innan jag afslutar ett ämne, som det är mig mycket, mycket tungt att afhandla, emedan jag vet, att jag derm ed vidrör mångens ömmaste hj er te
strängar.
Hvad jag vidare vill tillägga, är nemligen detta: att det genom flere samverkande omständigheter blifvit en bland de fattigare klasserna allmänt utbredd tro, att det är lättare erhålla förmånligt arbete och goda tjenster, om man sluter sig till någon bibel
läsande förening och antager dess yttre sedvänjor, så länge tills afsigten är upp
nådd. Men komma sådana personer då derigenom att få en plats, hvarest kristlig tukt öfvas och ingen tillåtelse till att del
taga i demoraliserande nöjen kan erhållas, då händer det icke så sällan, att sådana ynglingar och flickor icke blott afkasta den påtagna kristliga rollen, utan äfven bryta med all heder och anständighet.
Det är verklighetsbilder af dylikt slag, som bestämt mina åsigter och mitt hand
lingssätt i denna sak.
Hvad jag deremot skulle vilja verka för och vara med om, det vore, att några lik
tänkande familjer en gång i veckan under de långa vintermånaderna i tur och ord
ning öppnade sina hus för eget och vän
nernas tjenstefolk och mottoge tjenarne som gäster. Vid dessa samqväm kunde man då, utan allt skolmästrande, så småningom meddela dessa äldre eller yngre personer en sådan upplysning, att de kunde börja granska sitt inre och tänka öfver lifvet.
För detta ändamål äro egna upplefvade händelser och lifserfarenheter ett godt och pröfvadt medel liksom muntliga berättelser ur olika folks historia, våra egna djup- tänkta folksagor samt någon bild ur den kristna församlingens historia.
På detta sätt skulle hyckleriet förebyggas, och man kunde hoppas att vinna våra gä
sters hjertan och så göra dessa tillgängliga för en upplysning, ur hvilken så småningom önskan om en djupare kunskap i kristen
domens sanningar kunde uppspira.
Först då den vrånga föreställningen, att kristendom är liktydigt med meningslös bi
belläsning och antagna seder och talesätt, fått vika för erfarenheten, att tron på reli
gionen skapar ett ädelt menskligt lif, skän
ker frid, glädje och hopp, då först blir bi
belläsning till uppbyggelse. Ty våra heliga skrifter äro skrifna af vänner till vänner, men Mästaren gaf sina lärjungar ett munt
ligt bud att bära till dem, hvilka sutto i mörkret och dödens skugga.
Med innerlig önskan, att mina ord må upptagas lika hjertligt som de äro menade, vill jag sluta med att säga mina vänliga åhörare farväl.
Bella rosa.
mrärnn mig icke afundsvärd, ]§7 Prisa ej en skenbar lycka!
Ros af hemlig mask är tård, Dolda taggar hjertat trycka.
Håll för mig ej tröste tal, Inga frågor till mig rigtaJ Ack, det gifves hjerteqval,
Dem man blott för Gud kan bikta.
Ack, det gifves hjertesår, Som ej läkas här i tiden.
Först når döden till mig når, Kan jag hoppas vinna friden.
J. P. Wallin.
Ur hvardagslifvet.
Skiss af L.
tycker jag ändå, att ni någon gång nde slå er lösa, kära Klara, — du har ju inte en enda gång sett Galeotto, och det nöjet kan väl vara värdt hvad det kostar!
När jag nu kommit hit bara för att be dig gå med på teatern, så kan du väl åtminstone fråga Sten och få höra hvad han säger».
Det är ej värdt att tala derom, Helga;
om jag sade Sten, att jag gern a ville gå på teatern, så skulle han ingenting säga om det, utan låta mig gå, men jag vet ju, att till och med en sådan liten extra utgift få vi ej tillåta oss, och jag skulle ej ha det ringaste nöje af hela pjesen, om ej Sten vore med;
men han sitter fängslad vid skrifbordet som du vet. För resten är jag inte säker på, att jag inte skulle ångra mig i morgon, då jag komme att tänka på hvad jag kunde få för de der kronorna, som blifvit utgifna endast för mitt nöjes skull».
»Ja, det är då säkert, att du sitter inne, tills du med hela din själ går upp i idel småaktigheter — och din eviga söm och ditt lagande och vändande! Det skulle jag visst bry mig om, ifall Karl vore med eller inte, det måste väl vara lika roligt, om man går ensam, och männen ha nog minsann så många tillfällen, då hustrun är utesluten, att vi också någon gång kunna vara på egen hand, men du har riktigt sjelf gjort dig omyndig, Klara».
Den lilla lifliga fru Helga hade arbetat upp sig till en, som hon tyckte, väl berättigad harm öfver sin några år äldre väninnas åsigter.
»Och ändå var du förr lika road af att vara ute, du som andra, men nu sitter du inmurad och har ej reda på det minsta af hvad som händer i verlden, utan intresse för något utomkring dina fyra väggar».
»Nej, Helga, så får du inte säga, jag har
ej förlorat intresset för allt aunat, fast jag nu sätter mitt hem och de mina i första rummet».
»Nå, men kan du då säga mig, hvarför du gräfver ner dig så här«, af bröt henne Helga,
«det skulle då aldrig falla mig in att frivil
ligt stänga mig inne och bli glömd af alla mina vänner, du måste väl medge, att det blir bra enformigt ändå, det är ju så att man kan somna dervid, och du har hvarken nytta eller tack derför«.
»Det kan nog hända«, svarade Klara sakta,
»men jag har så många pligter, som du ej kan sätta dig in i, Helga lilla, som qvarhålla mig i hemmet, om jag också annars kunde vara med ute, och då jag nu vet, att det är rätt hvad jag gör, så —»
»Eätt, Klara? Du måste då väl aldrig mena, att det är orätt att vara med i säll- skapslifvet, åtminstone bland dem, man anser för sina vänner?»
»Ja, för andra kan jag ju ej svara, och inte kan det väl vara direkt orätt att vara ute någon gång, men du glömmer, Helga, att våra förmögenhetsvilkor äro så olika. Ni kunna se främmande hos eder, du kan del
taga i sälskapslifvet och tillåta dig som nöd
vändiga saker mycket, som skulle vara en dårskap af mig att tänka på. Du vet, att vi måste lefva så sparsamt som möjligt för att ej ytterligare råka i skuld. Jag vill ej förneka, att jag ej mången gång önskat att få »vara med», men du förstår väl, att det ej kan falla oss in att mottaga inbjudningar till dem, hvilka vi ej kunna bjuda igen, och om jag skulle försöka att vilja vara lik andra, så skulle hela vår existens snart stå på spel, och derför, ser du, gör jag rätt i att sitta hemma».
»Nå, jag kan ju ge dig rätt i somligt, men inte kan det väl öfverskrida edra tillgångar, om ni någon gång vore borta; du som är så förståndig, komme i alla fall ej att extravagera, vare sig med din toalett eller annat».
»Nej, det förstås, men den ena gången be- höfdes ett, nästa gång ett annat, och hvad som användes till en utstyrsel, som jag hvar
ken behöfde eller kunde använda här hemma, vore dock pengar tagna från hemmet, barnen och allas vår trefnad här. Om du nu sjelf hade barn, skulle du bättre förstå mig. Det är svårare att se barnen sakna något, än att sjelf försaka ett flyktigt nöje, och jag kan blott säga, att om det är ett offer, så är det mig ej lungt. Jag har ju hela min verld omkring mig och mången, mången fröjd, som ej kan fås för penningar. Dessutom får du ej glömma, att äfven Sten sällan är ute i sällskap».
»Sten, ja, — han skulle ej tänka på, om du ej finge tala med någon menniska på år och dag ! » Fru Helga slog en liten trotsig knyck på sitt hufvud, så att de små krusade lockarna i pannan darrade, »sitter du ej dag ut och dag in med samma själsmördande arbete».
»Nej, söta du, icke med samma arbete», svarade Klara leende, »du förringar min flit!
I förra veckan sydde jag skjortor åt Erik och nu — »
»Ja, nu vänder du Stens rock till kappa åt Ruth, jag vet, kära du — men det är det samma ändå, din tid är delad mellan köket, barnkammaren och symaskinen, och jag på
står ändå, att du som andra behöfver någon vederqvickelse, och att Sten borde tänka på, att du blir utjägtad till själ och kropp på detta sätt».
»Tala ej om Sten så, snälla Helga, han har ju sitt, han som jag, och får sörja för allt det yttre. För resten har jag ju lediga 322
hålles ett nummer 1 veckan under hela qvartalet. För hvarje 6-tal abon
nenter, som samlas, och för hvllka afglften Insändes till Redaktionen af I DU N Idun, erhåHez c ft gratlsexemplar för hela den tid, under hvllken aoonne.
mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 6, torde prenumera.
stunder emellanåt, följer med tidningarna så der temligen och tar mig en riktig hvilostund, när Idun kommer. Och», fortfor Klara, me
dan hennes allvarliga grå ögon blixtrade till,
»jag önskar blott att jag kunde bidraga till välståndet i värt hem — nu kan jag blott verka i kök och barnkammare »som du säger».
Fru Helga reste sig upp och började knäppa igen sin kappa.
»Ja, sä får jag dâ gä med oförrättadt ärende igen, och jag som tänkte få dig ut och ruska upp dig en smula! Jag borde aldrig bry mig om dig, når du är så der envis och omed- görlig, men ändå så . . .»
»Ändå vet du, att rätt är rätt, kära Helga.
Och om du blefve försatt i mina förhållan
den skulle du säga och göra på samma sätt
— jag är säker derpå. Du tyckes nu vara en sådan liten nöjeslysten qvinna, men få se
— kanske kommer det en dag, då hemmet får nytt intresse för dig, och då du skall lemna det med saknad.»
Helga log och skakade på hufvudet: »Kan
ske, men ännu så länge har jag ingen lust att stänga in mig —■ längre fram få vi väl se. Men farväl nu, du lilla nunna! Nu har jag suttit här så länge, att jag ej har mycken tid på mig för att skaffa handskar och åt
skilligt. Apropos, du kan ej tro, hvad min gula klädning blef söt, färgen skimrar fram så förtjusande genom det svarta spetstyget;
kom in när du går förbi något, så får du se den.»
Och med ännu en liten nick tillslöt fru Helga dörren efter sig.
Klara stödde armbågen mot bordet och lu
tade hufvudet i handen. Ett trött, bedröfvadt uttryck gled öfver hennes bleka ansigte, och hon sköt otåligt undan tygstyckena, som be- täckte bordet.
Visst kunde Helga ha rätt i mycket — nog var hennes lif färglöst och enformigt, och dessa fyra väggar, som Helga så ringaktande hade talat om, nog hade hon mången gång funnit dem som en trång bur! Och hennes själs åtrå efter allt skönt, alla de högre syf
ten, som förr uppfylt hennes sinne, hade det icke allt krympt ihop för alla de materiella, bestyr och omsorger, som nu upptogo och fylde hvarje dag? Hennes ungdom, hennes krafter försvunno så småningom, och om deras eko
nomiska ställning längre fram skulle blifva bättre och hon då skulle få mera lugna, sorg
fria dagar — ack, då gjorde det ju det samma, när hon så att säga gräft sig ner i gruset och förlorat förmågan att njuta deraf.
Och Sten. — Helga hade sagt: »Han tän
ker ej på, om du blir utjägtad till själ och kropp.» Var det sant? Tänkte han verkligen så litet på henne, att det kunde falla andra i ögonen? Hennes ögon fyldes af tårar vid denna tanke. Han var tyst och allvarsam, kunde sitta inne i sitt rum hela dagarna vid sina böcker eller vid skrifbordet, men nog höll han väl henne kär, henne och barnen
—- visst hade han- väl älskat henne högt, då han tog till sin maka den fattiga, obemärkta flickan, framför andra, som stått honom till buds . . . det var blott det, att han numera var så lugn och allvarsam och hon mången gång kunde längta att se någon varmare känsla flamma upp för henne.
Men det blefve väl alltid så der lugnt med tiden, då lifvets prosaiska allvar komme i stället för all kärlekens poesi och den aldrig hvilande omsorgen för hemmet och barnen upptoge tid och taukar.
För resten — hon sjelf var ju lika lugn, mången gång ända till likgiltighet — kanske
han mången gång smärtades deraf och trodde, att hon led af deras små förhållanden, deras in
dragna lefnadssätt — och han kunde ju med all sin makt ej ändra detta.
Skulle då hon, makan, modern och hus
modern, göra lifvet tungt för honom, hemmet glädjelöst för barnen och dem alla — nog fans det väl mången, som hade det tusen gånger värre än hon — nog kände hon väl i djupet af sitt hjerta, att det ej var mycket att stå efter, det att »vara med» ute i verl- den! Helga t. ex. kunde ju behöfva detta att fylla upp sitt lif med — hon som ej visste, hvad det ville säga att vara moder, som be
traktade barnen som ett besvärligt bihang och en källa till ständig oro — ack, hur fattig hon dock var, midt i sitt öfverflöd !
Nej, . bort med alla knotande tankar, all oförnöjsamhet! »Må jag hellre bedja Gud hjelpa mig göra de mina lyckliga och skapa vårt hem till ett fridens och kärlekens rike, och må jag ej förkasta det solsken, Han sänder oss, utan samla upp hvarje stråle deraf.» Hon steg upp, röjde af bordet och gick ut i köket.
Der höll Mina på att tvätta, och den lilla treåriga Elsa satt med sina små bara armar och plaskade i det skummande såplöddret, skrattande högt af förtjusning. Klara log mot den täcka bilden, och lilla Elsa sträckte upp sin knubbiga hand och kastade slängkyss åt modern.
Efter en stund var qvällsbordet i ordning, och den klart strålande lampan kastade sitt sken öfver rummet. Pappa kom in i natt
rock och med tidningen i handen, och Erik och Ruth öfverbjödo hvar andra i berättelser om sina bragder på kälkbackeu — »pappa kan aldrig tro hur roligt det var! — och gissa hvad vi få till qvällsmat, pappa, — jo, munkar, stora rara munkar, ett helt fat, se der kommer mamma med dem!»
Och Klaras kinder voro rödare än vanligt, och hennes ögon fingo en vacker glans vid mannens varma blick: »Jo, jag tackar, jag, se på vår lilla mamma, som skaffat sig granna röda rosor på samma gång, som hon bakat munkar åt oss!»
Klara gick till fönstret och släpte ner gardinen. Der ute låg allt bländande hvitt,
— i det klara månskenet skimrade den hvita snön, så det gjorde ondt i ögonen, — kanske det också var derför de blefvo fuktiga — hög och ren hvälfde sig himlen öfver jorden, och det var ljust och fridfullt både ute och inne.
Hennes hjerta slog liksom i ny kraft — visst var hon väl lycklig! Allt var hennes, — make barn och detta lilla trygga hem — o, har
var ej enformigt, ej smått och trångt, ty lif
vets bästa glädje rymdes inom dessa väggar.
»I den gamla goda tiden.»
itfål/ii läsa ofta och höra talas om, hur på den tiden, då våra far- och morföräldrar voro unga, döttrarna brukade niga och kyssa sina föräldrar på hand, hur sönerna stodo med obe- täckt hufvud, då de ute mötte fäder eller far
bröder och dessa tilltalade dem, huru de al
drig vågade sitta ner, så länge någon af de äldre ej giorde det, aldrig dristade blanda sig i samtalet eller lyckliggöra sällskapet med sina åsigter, om de ej särskildt tilltalades eller till
frågades.
Vi le numera åt detta. »Hur stelt, cere
moniöst och otrefligt! » utropa vi, och ingen utaf oss önskar precis den tiden till baka. Man gick onekligen till öfverdrift då, men — gå
vi ej till öfverdrift äfven nu i en alldeles mot
satt riktning?
Vi hafva sommarferier. Stig in i salongen och se på den der ynglingen, som, med re
spekt till sägandes, vräker sig i länstolen. Med tillbakalutadt hufvud, ena benet slängdt öfver armstödet »slukar» han, hvad han sjelf kallar en »lifvad» bok. Hans mor kommer in, men han ändrar ej ställning, och hon må
ste sjelf skaffa sig en stol och dertill nöja sig med en mindre beqväm, då sonen intagit den beqvämaste i hela rummet. Han är visst ieke någon dålig, elak pojke, och han älskar varmt sin mor, men — han är bortskämd och illa uppfostrad.
Se på denna unga flicka, som en härlig sommarmorgon kommer in i salen, slänger pa
rasoll och handskar ifrån sig och slår sig ned vid frukostbordet kl. 1/211, i stället för att passa på familjens gemensamma frukosttimme kl. 8. Hon äter långsamt och beqvämt sin frukost, går sedan ut med »Molly Bown» eller
»En modern Circe» under armen och kastar i förbifarten en blick in i strykkammaren, der modern arbetsamt hjelper att stryka »flickor
nas» .luftiga sommardrägter. Detta bekommer ej dottern det minsta, hon lägger sig i häng
mattan och fördjupar sig snart i sin bok. Nej
— då gilla vi mer bruk och seder, om än öfverdrifna, från »den gamla goda tiden».
Men hvarför behöfva vi gå så långt till baka som till Fredrika Bremers barndomsdagar?
Bättre tider hafva dock funnits, då den gamla stelheten och fordringsfulla strängheten voro försvunna, men det nya sjelfsvåldet ej ännu in
tagit dess plats. Frihet tilläts, men en frihet med tillsats af vördnad och respekt för äldre.
Flickor och pojkar sluppo sitta »raka som ljus», men de vågade likväl ej ovärdigt slänga sig i stolar och soffor och alltid utse åt sig det bä
sta, såsom nu är fallet.
Och hör blott, hur de unga tilltala de äldre!
Hvarje yngling emellan 15 och 20 år anser sig kunua reformera verlden och rycker medlid
samt på axlarna åt de gamlas åsigter, såsom varande alldeles otidsenliga och urgamla. Man har lagt bort att ödmjukt kyssa på hand, att aktningsfullt stå med obetäekt hufvud, men behöfver man derför lägga bort den aktning och vördnad, som gåfvo upphofvet till denna sed?
Dock lyckligtvis — ungdomen är ej alltid så
dan. Vi se än i dag uDga flickor förekommande bjuda far och mor en stol, en pall, vi se dem läsa högt för en gammal tant med svaga ögon, vi höra dem vid strykbrädet giadt sjungande vid arbetet med den ljusa bomullsklädningen.
Vi se äfven unge män bjuda armen åt någon gammal dam, som har svårt att gå i trapporna, hålla paraplyet öfver modern eller hjelpa far på med öfverrocken, allt detta utan spår af fjäsk eller tillgjordhet.
Det är ej den vanvördiga ungdomen, som ensam bör klandras. Barnen skola i tidigare år vänjas att visa de äldre aktning och vörd
nad, ty de vanor, som inympas i barndomen, följa oss hela lifvet igenom. Det sjelfsvåld och den missaktning, som numera äro så all
männa, skulle aldrig varit tänkbara, om de ej otuktade fått växa till.
»Ett fint och belefvadt sätt är af mindre vigt än goda grundsatser», sägen I. Ja väl; men sjelf- viska vanor och sjelfsvåldigt sätt åstadkomma fula märken i karaktären, om ursprungligen än aldrig så god. Budet »hedra din fader och moder» gäller allt uppförande gent emot för
äldrar och äldre och detta i sätt att vara, i umgänge och tal — så väl som i lydnad, vän
lighet och hjelpsamhet. Smilo.
tion ske å närmaste postanstalt.— Bidrag från alla områden för qvinlig
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör DUN användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid noga angifvas, och kan fullkomlig diskretion från redaktionens sida påräknas.
Namnen i vår almanack.
då ens namn återfinnes tryckt i vår sekelgamla almanack, så synes mig denna senare vara mycket efter sin tid och temligen ofull
ständig, då hon ju ej upptagit mina välkända svenska namn. På så sätt har jag under min lefnad ej alls blifvit så uppmärksammad af vänner som alla de, hvilka hafva det prejudi
kat, som almanacken skänker. Icke för att jag skulle vilja heta Crispina, Fausta, Monika, Perpetua, Petronella, Potentia eller dylikt för att blifva ibågkommen, emedan jag då lätte- ligen och säkerligen samtidigt blefve utsatt för drift eller skämt. Också tror jag, att de, som dessa dagars föremål till ära, ville skrifva vers, finge ofantligt svårt att få rim. Reson är det ej heller att bibehålla i vårt lutherska land en mängd från katolska tiden härstammande namn.
Som jag tyckt mig finna, är almanacken en namnlängd, hvarigenom en hel del framstående personer och händelser skola bevaras, men då borde den endast innehålla för vår religion och för vår egen historia minnesvärda namn och händelser och ej, såsom nu, från katolska tiden och för oss främmande minnen.
Då vi hafva sett, att namnförändring ej är omöjlig, vore det önskvärdt, att vederbörande fortsatte dermed i den af mig antydda rikt
ningen, till dess vi erhöhe en rent svensk almanack, då jag är förvissad om, att jag ej blefve förglömd.
Intill dess detta sker, får jag väl draga mitt kors med tålamod och med två korsmesso- dagar årligen. A propos dubbla namnsdagar, så hafva vi i Katharina,. David och Josef, och kunde saklöst en af bvardera ersättas med andra brukliga, men uteglömda namn.
Saken är ej af så ringa betydelse som kan
ske genast skulle tyckas, tvärtom, och derför har jag vändt mig till »Idun», hvars stora lä- sarinnekrets jag hoppas skall intressera sig för och omfatta den revidering och tidsenliga förändring af almanacken, jag här ofvan fram
hållit såsom nödvändig och önskvärd.
Blenda Ingeborg.
Red. kan naturligtvis ej annat än in
stämma med Blenda Ingeborg angående be- höfligheten af ofvan påpekade reform. Tills vidare, d. v. s. till dess vederbörande gå i författning om en ändring till det bättre i berörda syfte, skulle vi för dem, som hålla på namnsdagsfirandet, vilja föreslå ,alt
»Nordisk namnlängd», hvilken endast upp
tager kända nordiska namn och som gratis tillhandahålles af Allmänna lifförsäkrings- bolaget, Stockholm, måtte komma i allmänt bruk inom familjerna.
Frn;ga.
fen första kyssen bör man spara, Man ger bort tusende i den»
— En gammal sanning är — men svara : Fdr man ej tusende igen?
»Hiboti».
Välgörenhet.
|et var en qväll på eftersommaren för ej så länge sedan.
Vi voro ett par vänner, som till samman hade besökt Djurgårdsteatern, och kommo till staden med en af de sista spårvagnarne.
Det var ej just min väg, men den stilla qvällen lockade till en liten promenad och der
för följde jag min vän nedåt Kungsträdgården.
Vi samtalade om den nyss sedda represen
tationen och annat, som intresserade oss, och hade hunnit ned till Jakobs kyrka, då vi om
ringades af några småpojkar med detta half- vilda i blick och fasoner, som utmärker äkta Stockholms-gatpojkar.
»Snälla herrarne, ska’ ja’ stå på näsan för ett öre ? » ljöd det i kör.
Yi gingo emellertid vidare, fortsättande vårt samtal, men en liten krabat med pigga mörka ögon följde oss.
»Söta, snälla herrarne!» bad han.
Jag gräfde i fickan för att affärda den lille med en slant, men min kamrat hejdade mig.
Han hade fattat den lille i axeln.
»Är det roligt det der, att värfva småslan
tar på det sättet?»
»Äh ! » kom det dröjande. Den lille tvekade om svaret.
»Det är icke rigtigt hederligt det der. Det är tiggeri, och du ser mig så dugtig ut, att du bestämdt är karl till att slå dig på ett bättre näringsfång. Då kan du få mycket mera slantar, och se’n är det mycket roligare att veta sig verkligen ha förtjent dem, rigtigt för- tjent dem, ser du.»
Gossen såg förvånad ut. Det der talet hade han bestämdt inte hört förr.
»Har du några föräldrar?»
»Ja-a, men de ä’ borta på arbete, och så får jag vara ute till samman med andra pojkar. »
Min vän hade tankfullt strukit mössan af den lilles hufvud och smekte de tofviga loc- karne. Gossens panna var ren och hög, vitt
nande om inneboende intelligens. Han gjorde mig uppmärksam derpå.
»Om du skulle sälja tidningar?»
»Äh, då ska’ man ha pengar ...»
»Kan du inte få litet af pappa att börja med ? »
»Pappa behöfver sina pengar sjelf, säger han.»
»Nå ja, vi kunna nog ändå rangera saken.
Om du kommer upp till mig i morgon för
middag, skall du få sälja en tidning.» — Han nämde sin adress och tidningens namn. »På de tidningsnummer, du får af mig, förtjenar du litet; så skall du afbetala på din skuld några ören och för öfverskottet af vinsten skall du köpa ännu flera exemplar. Så kan du få en liten tidningsafiär, om du ej slarfvar bort pen- garne.»
Den lille begrundade saken. Han följde emellertid med oss, under det min kamrat talade med honom och utvecklade sina planer i allvarliga, till hjertat gående ord, Då vi skildes, voro gossens ögon tårade, och han lof- vade oss med ett handslag, att han skulle komma och börja sin nya verksamhet dagen derpå.
Den lilla händelsen hade gifvit mig åtskil
ligt att tänka på, der jag vandrade hemåt.
Yi förorsaka säkert mycket elände, amma säkert mången last genom tanklöst gifvande.
Det gör kan hända ett pinsamt intryck på oss att se nöden och uselheten på nära håll, och derför skynda vi ofta att med en liten gåfva friköpa oss från den obehagliga förnimmelsen.
Så är det med många. Lika ofta är det emel lertid lusten att exponera sin välgörenhet. Det
måste ju göra ett godt intryck på de förbi
passerande, om man tager fram portmonnän och kastar en slant till den tiggande, som så att säga utställer sin uselhet och sina trasor till betraktande. Hvilken god dam, hvilken god herre! tycker man sig höra omkring sig, och det smickrar ju ens egenkärlek. Bättre vore att göra sig rigtigt underrättad om orsa
ken till nöden, ej blott hos den bönfallande, ty är det en yrkestiggare, kan man svårligen tro honom, utan äfven på andra vägar. Då finner man kanhända också ett bättre sätt att hjelpa än genom en tillfällig penninggåfva, som möjligtvis ej rätt användes. Finner man då att det är ett försök att lefva af folks god
trogenhet, äro förmaningar och varningar på sin plats samt ett kraftigt försök att vända den felaktige till bättre tanke- och handlings
sätt genom råd och dåd. Är det åter oförvål- lad nöd, orsakad af arbetsbrist eller sjukdom, då är det att gripa djupt i pungen, så långt våra egna förhållanden tillåta, och så ställa den nödlidande åter på egna fotter.
Få äro de tiggare, som ej på något sätt kunna vedergälla vår lilla gåfva. Alltid gifves det ved att hugga, vatten att bära, strumpor att stoppa eller något dylikt. Om man derför gör en sådan liten tjenst till vilkor för sin gåfva — man kan ju omöjligen ha tid eller råd att egna sig personligen åt alla hjelpbe- höfvande — skulle mycket vara vunnet. Yr- kestiggaren skulle snart lära sig att undvika ett sådant ställe, der hans ingrodda lätja finge maka åt sig, under det den verkligen hjelp behöfvande skulle med glädje förtjena den mat
bit eller det klädesplagg han behöfver. Kunde man så gifva honom fortsatt verksamhet eller anvisning dertill, skulle han räddas från att bli yrkestiggare eller något ännu värre, ty dit
hän går det eljes.
På landet klagar man mångenstädes öfver besvärande tiggeri. Om man försökte på det föreslagna sättet, skulle det nog mycket stäfjas.
Man brukar ofta, der tiggeriet florerar, afvisa alla hjelpsökande med några hårda ord eller en hänvisning till fattigvården, men detta är ej rätt. Sant säger skalden:
Döm ej strax den vilseförda, stolta broder, med förakt;
icke vägde du den börda, ödet på hans skuldra lagt.
Husmödrarne hafva i fråga om välgörenhet ett stort och ansvarsfullt värf. Ty oftast är det till dem bönen om en almosa rigtas med säker, ofta pröfvad kännedom om qvinnans veka sinne och ömmande hjerta. Men man får ej låta känslan skjuta undan det lugna pröfvandet. En annan sak här vid lag. En god husmoder bör aldrig tillåta sitt tjenstefolk att dela ut almosor af familjens egendom till de bettlande utan sitt hörande. Det är näm
ligen en stöld tjenaren begår. Husmodern endast är det, som det tillkommer att pröfva och gifva, så vida hon ej har en tjenarinna eller tjenare, för hvilken hon har fullt för
troende, och som hon vet ega omdöme att gifva med urskiljning.
Ty att gifva är vigtigt och ansvarsfullt.
Men vi skulle just vilja veta, hur det gick med den der gatpojken. I de flesta fall äro nog alla de der förmaningarne, de der hand
tagen, hvarom ni talat, utan resultat.
Ja, det är nog sant. Beklagligtvis erfara vi ofta, att vi missräknat oss ; ofta, allt för ofta finna vi våra ansträngningar, våra goda afsigter vara en droppe, spild i sanden.
Jag hade mest glömt den lilla episoden med 324
Manuskript, som ej antages till Införande, återsändes, så vida porto bi
fogas. Inga ofrankerade försändelser lösas. IDUN Annonser mottagas endast mot kontant liqvid i förskott af 25 öre pr 4- spalt, petitrad (= 10 stafvelser). Ingen annons införes under I krona
gossen, då jag af en händelse för ett par da
gar sedan påmindes derom.
Jag hade slutat min enkla middag och be- gaf mig genom Kungsträdgården till tidnings
byrån. Då hörde jag plötsligt bakom mig:
»Aftonbladet, fem öre!»
Det ropet är så vanligt vid den tiden, men af en händelse vände jag mig om. Der var han ju med en packe tidningar under armen.
Pigg och glad såg han ut, och drägten var hel och jemförelsevis snygg. Han kände igen mig och helsade. Jag köpte en tidning och frågade, hur det gick med hans lilla affär.
»Jo, det går undan», svarade han gladt,
»jag har förtjenat flera kronor, och dom gömmer mamma. Dom ska’ bli till en varm rock, när det blir kallt. I qväll har jag bara Afton
bladet, men i morgon ha vi lof på eftermid
dagen, och då ska’ jag sälja Nisse och Kasper också!»
Om fröet, som föres af vinden, känner man ej, om det någonsin skall nå sin bestämmelse. Men det gifves en mild, ledande hand, som för det till en plats, der det kan rota sig och sätta blom.
Denna gör ock de goda orden, de vänliga råden, gifna utan öfverlägsenhet eller onödigt predi
kande, fruktbärande.
Om du ej har råd med något annat, öfva då en dylik välgörenhet. Gud skall gifva det ringa fröet välsignelse. Percival.
Strödda tankar af Jean Paul Richter.
Glädjen flyger omkring oss som en mång- färgad, guldglänsande och oskadlig fjäril, men lemnar ofta efter sig ägg, ur hvilka komma glupskt frätande larver.
*
Minnet är det enda paradis, ur hvilket vi ej kunna förjagas. Icke ens våra första för
äldrar kunde jagas derutur.
Lidanden kunna ej fortfara ständigt, ty de äro moln. Ju snabbare de ila genom himla
rymden, desto flere följa efter dem. Men äfven de, som tyckas vara stillastående, på
verkas af etern, förminskas och försvinna små
ningom.
*
Eu skön själs lidanden äro majfrostnätter, som föregå den varma årstideu; men en hård, förderfvad själs smärtor äro höstfrostnätter, hvilka blott förebåda vinter.
*
De små barnen stå Gud nära: de minsta verldskloten äro ju närmast solen.
Teater och musik.
Kungl. operan återupptog i lördags Léo Delibes’
opera »Kungen har sagt det», hvilken här ej varit uppförd på de sista tio åren. Operan torde så
lunda för mången vara en fullkomlig nyhet. Den pikanta och lifliga musiken, understödd af en fyn
dig libretto, tycktes lifligt slå an på den talrika publiken. Utförandet vittnade om, att synnerlig omsorg nedlagts på inöfningen. Af de uppträdande torde särskildt böra framhållas fröken Ek som kammarjungfrun Javotte och hr Ohlsson som balett
mästaren. Båda voro förträffligt på sin plats.
Äfven hr Janson var en god markis, men led tyd
ligen för aftonen af tillfällig indisposition.
Ur Linden erinrade som Benoit nästan för myc
ket om Per Svinaherde, men redde sig i allmän
het rätt bra, om ock det kantabla ej alltid kom till sin fulla rätt. Till det bästa i operan måste
räknas Philomèles kupletter i tredje akten, hvilka på det förträffligaste utfördes af fröken Klemming.
Det hela gick synnerligen väl under hofkapell- mästaren Nordqvists vana ledning.
En angenäm nyhet torde vara, att fröken Gina Oselio i nästa vecka kommer att uppträda å k.
operans scen.
Vid symfonikonserten på lördag i denna vecka får den musikälskande allmänheten tillfälle höra den kände violoncellvirtuosen Frans Neruda ut
föra en konsert af egen komposition. Vid samma tillfälle kommer den danske tonsättaren P. Lauge- Müller att anföra sin bekanta suite »I Alhambra».
K. Dramatiska teatern ger fortfarande för fulla hus
»Galeotto». I donna Julias roll alternera nu fru Rundberg och fröken Zetterberg, och erkännas må
ste, att den senare här tar priset. I synnerhet är fröken Zetterbergs spel i de båda sista akterna förträffligt.
I början af nästa vecka bjuder dramatiska tea
tern åter på ett alldeles nytt program, nämligen
»En hofsven», skådespel i 2 akter, svenskt origi
nal, »Hjerter dam», lustspel i 1 akt af Max Bern
stein, och »Ringarna», lustspel i 1 akt af Christ.
Boeck — de båda sista styckena öfversättningar.
Teaterns förnämsta förmågor komma att medverka vid utförandet af detta program.
Svenska teatern uppförde i tisdags för första gången »Lifvet på landet», Frans Hedbergs öfver- sättning af Fristrups bearbetning af Fritz Reuters bekanta roman. Det torde vara länge sedan denna teater återskallade af så rent af bedöfvande applåd
salvor, som vid denna första representation. Det hela artade sig verkligen till en storartad fram
gång. Spelet var alltigenom ganska jemt, men intresset knöt sig helt naturligt hufvudsakligast kring hr Holmquist, hvilken på det oöfverträffliga- ste sätt utförde Onkel Bräsigs roll. Nästan hvarje replik åtföljdes af skallande skrattsalvor från pu
bliken, och efter aktsluten inropades hr H. gång på gång samt efter styckets slut ej mindre än sju gånger. Bland de medspelande utmärkte sig sär
skildt fruarna Lundberg, Julin och Littmarck samt hrr Selander, Nilsson, Lundberg, Warberg och Olsson.
Med ett ord: styckets framgång är gifven; hvarje stockholmare måste se det.
Vasateatern inöfvar Sullivans operett »Mikadon», hvilken lär komma att erhålla en synnerligen ly
sande uppsättning. »Pariserlif» drager fortfarande fulla hus.
Södra teatern, som i »Orpheus i underjorden»
fått en riktig kassapjes, kommer att upptaga pro
fessor Ivar Hallströms täcka operett »Mjölnarvar- gen» med fröken Ekström i hufvudpartiet. Der- jemte kommer att gifvas »Syndabocken», lustspel i tre akter af Carl Laufs.
Ett storstadsbarn.
Berättelse för Idun af Johan jlordling.
(Forts.) VI.
Nya roller.
H
fter en lång natt af halfvaken oro med tårar då och då och till sist ett par timmars uttröttad tung sömn fram emot morgonen vaknade Ruth till en ny dag vid att en strimma blek höstsol stal sig in under rull
gardinen och kittlade henne, lätt, på de röda, stackars ögonlocken. Hon gnuggade sig yr
vaket i ögonen, mindes till en början alls intet af den stora sorgen från i går; men så gick med ens hågkomsten upp för henne, det var som om den halfljusa kammaren plötsligt hade mörknat till natt, och hon lutade sorgset öf- vergifvet ett tungt litet hufvud mellan sina knän, der hon satt i sängen.
Dock, inom några sekunder spratt hon upp:
en tanke flammade likt en låga upp inom henne och arbetade sig fram ur den slöa miss- modigheten till en drifvande kraft. I en hast fick hon sina kläder på, tyst, ljudlöst smög
hon omkring i den röda strumplästen och litet emellan lyssnade hon vid pappa Rebolledos dörr — »stackars öfvergifna pappa Rebolledo, nu hade han endast henne, och tänk, om han vaknade och saknade sitt morgonkaffe!» Men nej, hon hörde hans andedrag derinneifrån, for- undransvärdt jemna och lugna: han sof som ett godt barn.
Med en rysning steg hon ut i den lilla bu
tiken, som låg sänkt i mörker. Luckorna voro förskrufvade och ytterdörren stängd. En strimma ljus föll in från kammaren, bakom disken stod den dödas säng, som man flyttat dit ut. Ruth förvånades sjelf öfver sitt mod, när hon gick fram, lyfte duken, som låg bredd öfver mo
derns ansigte, åt sidan och kysste den bleka pannan. Hu, den var kall som is! Förunder
ligt: hon kunde ej längre gråta öfver den döda;
förunderligt: hon kom blott åter att tänka på den lefvande, och hon sade halfhögt i en qväfd snyftning:
» Älskade, stackars pappa Rebolledo!»
När pappa Rebolledo slog upp ögonen,sstod kaffet rykande vid hans säng och Ruth der in
vid; den gamle koristen stirrade i slö förvå
ning upp i hennes allvarliga ansigte, sä bör
jade det rycka nervöst kring hans mun och ögon och han drog Ruth ned på sängkanten bredvid sig och kysste henne gång på gång, häftigt. Hans känslor afleddes dock hastigt nog ; han tycktes med god aptit egna sig åt
»doppningen« samt började strax derefter tala om begrafningen.
»Hon skall ha en hederlig begrafning, det var hon värd», menade pappa Rebolledo, och han kände redan ett visst intresse vakna inom sig. Det var ej utan att tanken på att få paradera en smula ingaf honom en känsla af välbehag.
Och en hederlig begrafning fick hon ock, den lilla frun ! Den svarta kistan var öfver- täckt af blommor, dyrköpta blommor, dem ej det gröna husets frostförfrusna trädgårdstäppa kunnat producera, de inbjudna grannarne bjö
dos på vin och tårtor, och pappa Rebolledo gick omkring, mera gravitetisk än någonsin, och uppbar med en min af oöfverträffligt vär
dig sorg de många beklagandena. Ruth var förtjusande söt i sin svarta klädning och den fina rodnaden kring de tårklara ögonen, der hon satt främst i processionen i den öppna landån vid pappa Rebolledos sida, pappa Re
bolledo i sin snusbruna paletå och med ett högt sorgflor kring sin cylinder. Det var ett skådespel för hela trakten.
Det var en hel resa dit ut till den nya kyrkogården invid Haga, och Ruth tyckte den blef pinande tröttsam och tung. Hennes huf
vud sjönk tillbaka mot vagnens stoppning, det blef så sorgset inom henne och hon tryckte näsduken emot sina ögon och grät sakta.
För pappa Rebolledo hade vägen gerna fått vara dubbelt så lång.
När man dock slutligen hunnit så långt, att de tre skoflarne mull med ett ihåligt, tröstlöst ljud fallit öfver den lilla fruns kista, praktise
rade den gamle koristen med mycken omstän
dlighet fram en vissnad krans af lager, den han hittills hållit dold under sin stora rock.
En ful gammal krans var det, och ej begrepo de högtidliga gästerna bvarför just den med så mycken ostentation slungades ned i grafven som den allra sista helsningen. Men sjelf be
grep han det godt, djupt; man såg en snyft
ning, den första, den enda, som en nervryck
ning skaka hans väldiga kropp. Och Ruth begrep det, der hon pressade händerna hårdt mot sitt ansigte, medan heta tårar droppade mellan hennes fingrar ned i det döda gräset.
325
