Bland välfärdsingenjörer och -byråkrater i 50-talets Gustavsberg

Bebyggelsehistorisk tidskrift

Nordic Journal of Settlement History and Built Heritage

Author Ken Bjerregaard, Kjell Östberg

Title Bland välfärdsingenjörer och -byråkrater i 50-talets Gustavsberg

Issue 28

Year of Publication 1994

Pages 59–70

ISSN 0349−2834

ISSN online 2002−3812

www.bebyggelsehistoria.org

Bland välfärdsingenjörer och -byråkrater

i

50-talets Gustavsberg

av Ken Bjerregaard & Kjell Östberg

Det äridecember 1949. Fabriksarbetarnasombuds¬

man vid Gustavsbergs fabriker Axel Öhlund sitter

ochformulerarsina tankar infördetannalkande nya decenniet. Blandhansmedlemmarharpåsistoneen viss oro kunnatförmärkas; situationenför den kon¬

junkturkänsliga byggnadsvaruindustrinharinte varit problemfri den senaste tiden. Men Öhlund är inte orolig: Överproduktionen är bara skenbar. För att

höja levnadsstandarden behövs det först som sist

mera varor och ökad produktion. Behoven av bad¬

kar och toalettstolar är än så länge omättliga ute i

landet föratt inte tala om detkrigshärjade Europa.

Den ökade produktionenmåsteemellertid komplet¬

teras med två andra nyckelfaktorer: högre kvalitet

förattfåvarornasåldaochlägre omkostnader föratt behålla konkurrenskraften.Sermandessaproblem i

stort, summerar Öhlund, ”ja, då sitter vi alla i

samma båt.... Ensam i bräcklig farkost går vi i kvav, kollektivtsamladenårvimålet.”Under rubri¬

ken ”Vi sitter alla i sammabåt” publiceradesockså

betraktelsen itidningen Gustavsbergaren.

Men det finns ett litet tillägg till artikeln också,

somnågot bryterden utprägladesamförståndslinjen.

”Som besättningsmän har vi olika befattningar”,

skriverÖhlund,”men denproviantsomgemensamt anskaffas måste fördelas så rättvist som möjligt.

Gör vi inte detta kan det blimyteri blandbesättning¬

enoch skutan gårunder.”

Alla iGustavsberg visste vad formuleringensyfta¬

depå. Några år tidigarehadeettsådantmyteri brutit

uti denidylliskalilla bruksorten, belägen baranågra

mil från Stockholm, men samtidigt så långt från

storstaden. 1 slutet av 1930-talet hade den ödel-

bergska bruksägarperiodentagit slut och Kooperati¬

vaFörbundet köpt den gamla porslinsfabriken och

inletten snabb rationalisering. Som Ulla Wikander

visatskapade dettaosäkerhet ochmissnöjehos arbe¬

tarna, deras arbeten blev allt mindre självständiga

och alltmerövervakade. Situationenskärptesavatt

många ansåg att Kooperationen svikitde förhopp¬

ningar man haft på den nya ägaren. De uppretade

arbetarnalyfte helt enkelt utdennyefabrikschefen

ur fabriken och krävde att han skulle avskedas.' Konfliktenkunde lösas,^men misstronmellan arbe¬

tare och företag levde kvar. För att överbrygga motsättningarna togs året därpå ett märkligt initia¬

tiv, studiecirkeln Forum bildades. Dess syfte var, förutom studiecirkelns, att utge tidningenGustavs¬

bergaren, som i sin tur hade till syfte att bl. a.

”stödja intresset för livsåskådnings- och samhälls¬

frågor [och] att bidraga till stärkandet ^{av en} god

samhällsanda”.

Cirkelns deltagarerekryterades med storomsorg.

De 25 som valdes in - med 2/3 majoritet - var varken mer eller mindre än den lokalaeliten inom

företag, politik, kultur och folkrörelser. Där fanns under 1950-taletmerpartenavchefernapå fabriken, kamreren,personalchefen,chefsingenjörenmenock¬

så representanterfrån den konstnärliga sidan, som

Stig Lindberg och Arthur Hald. Från kommunen fannsordförandena i de flesta politiska nämnderna,

den lokale riksdagsmannen, överläraren, läkaren, kyrkoherdenoch konsumchefen. Stor vikt lades vid

attfåinrepresentanterförkommunens 42förening¬

ar och folkrörelser, alltifrån arbetarekommun och

fackförening till missionskyrka, nykterhetstempel

ochbiåsorkester. Enbättre sinnebildför 1950-talets

korporativa samförståndsanda än studiecirkeln Eo-

rum skulle vara svår att finna. Eller med en av de drivande deltagarnas ord^-han varsamtidigt fabri¬

kenspersonalchef, socialdemokratiskfullmäktigele¬

damot ochordförande ibarnavårdsnämnden,redak-

tör för Gustavsbergaren och representant för det lokala folkdansgillet: tänk om vi kunde skapa en

”hela samhällets företagsnämnd”.

Det korporativa 50-talet?

Denkorporativa aspekten ärtacksam och vanligatt lägga på 1950-talet. Det varpå Harpsund ^-eller i tidningen Gustavsbergarens redaktionskommitté ^-

och inte i den folkvalda riksdagen och de lokala parlamentariska församlingarna som de viktiga be¬

sluten för rike och kommun fattades. Intresseorgani¬

sationerna, inte partierna, styrde landet, kan det

heta.

Dennauppfattning ska i denna artikelproblemati-

seras. Det kan nämligen också hävdas att speciellt på lokal nivå ^vari högsta grad de parlamentariska

strukturerna ett nav kring vilket mycket av det

lokala samhällsbygget kretsade. Samtidigtär 1950-

talet den tid närde lokala intresseorganisationerna,

där folkrörelserna utgjorde en viktig del, definitivt

komattfyllauppfullmäktigeförsamlingaroch kom¬

munala nämndrum.

Folkrörelserna och 50-talet

Frågan omfolkrörelsernas relationer till, och even¬

tuella inväxandei, statenhar variten ständigt åter¬

kommande diksussionsfråga under efterkrigstiden.

Vetenskapligt har den på senare tid behandlats av forskare som Hans-Erik Olsson, Bo Rothstein och Gunnar Olofsson.^En central fråga i denna debatt

harfomulerats av Ingrid Åberg: Kontrollerar folk¬

rörelserna staten - eller kontrollerar staten folkrö¬

relserna?^

Detvarmycketsomtalade föratt1950-talet skulle

bli folkrörelsernas förlovade årtionde.De skullenu

kunna skörda frukterna av det samhällsbygge som de såverksamt bidragit till under 1900-taletsförsta

hälft.

Det är numera klart utrett vilken betydelse det tidiga 1900-talets folkrörelsekoalition,beståendeav

frikyrkorörelse och arbetarrörelse och med nykter¬

hetsrörelsen som primus motor hade för nya sam¬

hällsgruppers möjlighet till ökat politiskt och sam¬

hälleligtinflytande vid tiden för landets demokrati¬

sering. Nykterhetsfrågan ^-med kravet på totalför¬

bud i centmm- kundefungera somminstagemen¬

samma nämnare för dessa grupper. I själva verket fyllde denna i många avseenden heterogena koali¬

tion rollen av politiskt parti innan det moderna

partiväsendet hade etableratspå den parlamentaris¬

ka arenan.'*

De kraftersomalltmerochmerkomatt taöverde

politiskt-administrativaposternaistatochänmerpå

lokal nivåvartill överväldigande del rekryteradeur dessa rörelser, framför allt de med anknytning till

arbetarrörelsen-ochpålandsbygden till jordbruks¬

rörelsen.

Utvecklingen mot vad man har kommit att kalla

förfolkrörelsernasintegrering istatenkomockså på

ett formellt plan att skjuta fart under 1950-talet.

Intressant nog var det åter nykterhetsfrågan som kom att fungera som hävstång. 1953 presenterade 1944 års nykterhetskommitté sitt betänkande. Med nykterhetsrörelsens representantErik Englund som drivande kraftföreslog den motbokens avskaffande.

Att reformens eventuellt framtida positiva nykter- hetspolitiska effekter inte skulle kunnauppnås utan risk förattvissa_grupperpå kort sikt skulle få betala

ett pris,var en allmänuppfattning. Framföralltvar detungdomen manoroade sig för. Här skulle folk¬

rörelsernaspelaenviktig roll. Nykterhetskommittén

visade att föreningsansluten ungdom inte greps för fylleri i tillnärmelsevis lika stor utsträckning som

föreningslös.

Resultatet blev ett trendbrott. För första gången

gavstaten ettomfattande ekonomiskt stöd till folkrö¬

relserna, inledningsvis till deras ungdomsorganisa¬

tioner. Stödet hadeenintressantutformning: ungdo¬

men skulle organiseras i och av folkrörelserna;

statens bidrag låg i att stärka, och ta ansvar för, utvecklingen avorganisationernas ledning. Dels in¬

fördes ett bidrag för utbildning av ungdomsledare,

dels gav staten bidrag till anställandetav särskilda

centralt anställda instmktörer meduppgift ”att hand¬

leda ungdomen i sociala frågor samt att främjaen kulturellt betonad eller annan för ungdomen aktiv fritidssysselsättning”. Slutligen fick föreningarna,

genom införandet av bidrag till fritidsgrupper, sta¬

tensuppdragattorganiseraungdomari fritidsaktivi¬

teter som inte behövde ha någon anknytning till

folkrörelsernas traditionella ideologiska eller folk¬

bildande uppgifter.^ Hans-Göran Olson har hävdat

reformens motsägelsefulla karaktär: ”Å ena sida

framhöll den vid flera tillfällenattsyftet med försla¬

get var, att ge föreningarna ettaktivt stöd samt att detvar avstortvärdeför samhälletatthafrån staten fria ochsjälvständiga organisationer. Åandra sidan

vardet inte ett stödpå organisationernas egnavill-

korsomföreslogs.Ingetförslag syftade tillattstödja derassärartochideologiska profilering. Statsnyttan,

inteföreningsnyttan, lades till grunden för bidrags-

konstruktionen.®

En första utvärdering av 1954 års reform utföll mycket positivt. Attframgångarnainte blivit större beroddepå för snålt tilltagnastatliga bidrag, antalet instruktörer hade varit för fåoch inte kombinerats med stöd till den centralaverksamheten.Isnabbtakt

byggdes nu också stödet till folkrörelserna ut, och detgällde inte längre baraungdomsorganisationer¬

na. Stat, landsting och inte minst kommuner finan¬

sieradeen allt större del avorganisationernas verk¬

samhet, och detta stöd gjordes också programma¬

tiskt. ”Skapandetav resurserfördenna verksamhets säkerställande_synes till avgörande delvara ensam¬

hällsuppgift ochett samhällsansvar”, heter det i en

statlig utredning. I en obetalbar formulering sägs vidareatt”de drygaste kostnadernai samband med verksamhetens bedrivande vilar emellertidnudirekt

på organisationerna. I avgörandeutsträckningarbe¬

tar dessa med frivilliga krafter, som under ibland ganska olustiga former^-fester, lotterier, auktioner

o.s.v. - måste insamla medel för att finansieradet

löpande arbetet.”''Det ärsvårtatttänkasigenbättre illustrationav statliga byråkraters oförmågaatt för¬

stå vaden folkrörelse medeget inre liv innebärför något än när man i första hand serföreningsfesten

som ettolustigt inslag ienorganisations liv.

Hursåg folkrörelserna pådenna utveckling, beja¬

kade manden till och med? EnligtIOGT;s främsta ideolog under denna tid, Jalmar Euruskog, hade

”den gamla motsättningen mellan de konservativa samhällsmakterna och den oppositionella nykter¬

hetsrörelsen meroch merfåttvika för den känslan

att samhället och rörelsen i stor utsträckning har

gemensamma mål och gemensamma intressen och

attde därförärhänvisade tillett förtroligt samarbe¬

te.” Ochomnykterhetsrörelsen kändedenna solida¬

ritet med det nyasamhället, hursågarbetarrörelsen,

vars representanter nu höllpå att taöver statenpå

central och lokal nivå,på sammautveckling?

Skapandet ^av den

lokala välfärdsbyråkratin

Även om processen inletts tidigare innebar 1950-

taletattfolkrörelsemänniskorna,och framförallt de

somkomfrånarbetarrörelsen, påett stortantalorter

fören hel periodblev de ledande i den kommunala politiskaapparaten. Betydelsenav den kommunal¬

politiska praktiken förattlöpandebekräfta den soci¬

aldemokratiskaideologin om ”praktiska lösningar i småsteg” kan,somGunnar Olofssonpåpekat, knap¬

past överskattas.*

Förutom det försök att knyta folkrörelserna till

statens strävanden som ovan diskuterats, finns det

när detgäller det kommunalaarbetetytterligare två

centralaförhållandenatt ta hänsyntill.

För det första skiljer sig förutsättningarna för

arbetares deltagande i ledande politiskt arbete i betydandestyckenfråndemsomgällerförrepresen¬

tanter från andra klasser och skikt. För det andra

gällde fördetkommunalpolitiskaarbetetävenunder 1950-taletdetsärdragsomkännetecknatdesvenska kommunernaunderlång tid:attenbetydandedelav de administrativt förvaltande uppdragen utfördes

som oavlönade förtroendeuppdrag. I merparten av de fram till i början av 1950-talet över två tusen kommunerna saknades förvaltning i modem me¬

ning. Kommunreformen 1952 gav många av de kvarvarande 800 kommunerna större resurser att anställaenkommunalkamrerareellerfattigvårdsas- sistent, men fortfarande utfördes en betydande del

avdetförvaltandearbetetavfritidspolitiker,inklusi¬

vesocialvårdenstvångsingripande verksamhet.

Ävenom 1950-talets kommunreformer också_gav vissa utökademöjligheter till arvoderingavkommu¬

nala förtroendemän, var ersättningen fortfarande blygsam. Förutom de Stockholmska borgarråden

saknades under 1950-talet i huvudsak den typ av

politiskttillsatta tjänstersomidaggårunder beteck¬

ningenkommunalråd. Detta ställde folkrörelsernas, ochspeciellt arbetarrörelsens, företrädare införpro¬

blemsommåste lösas.

För arbetarrörelsen väcktes därför snart frågan

om enprofessionaliseringavdetkommunalpolitiska

arbetet imeningenattskapa möjligheter förledande socialdemokrater attpå hel- eller deltid fåägnasig

åt kommunalpolitiska frågor. Vilka möjligheter

fanns detdå atttillgå?

Ett sätt var att i första hand engagera sådana personer somredan varanställda som funktionärer inomarbetarrörelsen, ochsomoftaredanvarpoliti¬

kerpåheltid. Ett annatsättvarattvälja företrädare

meden annansocial förankring. Dettavarinte helt okomplicerat, partiets bas varju påtagligt proletär,

och många sådana yrkesgrupper sågsmed misstro.

För socialdemokratin vid denna tidvardet i huvud¬

sak läraresom stod till förfogande.

Att levapå kommunalpolitik

När det gällde möjligheterna att anställa socialde¬

mokrater förkommunalpolitisktarbetevaralltsåde

formellamöjligheterna begränsade. Undantaget var kommunalnämndensom hade vissa möjligheter att arvodera sinordförande, och i realitetenhade redan innan det demokratiska genombrottet ett hundratal

kommunerengageratkommunalnämndsordföranden på hel- eller deltid. När socialdemokraternas infly¬

tande ökadetogsmed tidenenhel delavdessaposter överav socialdemokrater.

1landskommunerna kom iåtskilliga fallenledan¬

de socialdemokrat, många gånger justnämndordfö¬

randen, att engageras på heltid som kommunens tjänsteman, när kommunalkamrerarebefattningarna

inrättades i ökande takt. I städerna började ledande

socialdemokratiska politiker att utses till liknande poster, som kommunalborgmästare, stadsombuds-

män eller drätseldirektörer.

Kommuner tillsatte även ett antal andra kommu¬

nala befattningar som inte direkt ^var kopplade till politiskauppdrag, men somändåkunde hapartipo¬

litiskt intresse,t. ex.föratt de kunde vara en bättre anställning för kommunalpolitiska aktiva arbetare

änindustrijobb. Tillsättningenavdessatjänster kun¬

de därför politiseras av denna anledning - men

naturligtvis även av andra skäl: det kunde anses

ligga i arbetarrörelsens intresse attuppdraget inne¬

hadesav enpersonmed sympati förarbetarnas sak,

ellerpartiet kunde ba intresseavatt_gynnasympati¬

sörerpådetta sätt. Exempel på sådana tjänster som

utsågs av kommunalaorgan vid denna tidärsocia¬

lassistenter, fjärdingsmän, hälsovårdsinspektörer,

lärare ochpräster. Ävenvid anställandeavkommu¬

nalarbetare, skolvaktmästare o.s.v. kunde partitak¬

tiskahänsyngörasiggällande, och i socialdemokra¬

tiska arbetarekommuner riktades kritik mot att an¬

ställningar gjordes utanför ”egnaled”.

Denna utveckling skulle också kunna skildras ^ur

ett annat perspektiv. Den är parallell, och i många stycken identisk med uppkomstenavett skikt funk¬

tionärersomskulle kunna kallasenparastatligbyrå¬

krati knuten till den tidiga välfärdsstatens utveck¬

ling. Det rör sig om funktionärer inom sjukkassor, arbetslöshetskassor, kommuner, socialainrättningar

och undervisning. Gemensamt fördem äratt funk¬

tionärerna ofta rekryterats genom arbetarrörelsen

eller andra folkliga och ideella organisationeristäl¬

letför_genomden statliga karriärvägen.’Ensträvan

attknyta lokalt rekryterade”gatubyråkrater” tillden nyskapadevälfärdsförvaltningenär ettbärandetema i Bo Rothsteins studierav ”den socialdemokratiska staten”. För att bl. a. kunna gå vid sidan av den

traditionellastatligabyråkratinanförtroddes offent¬

liga administrativa uppgifter åt lokala, folkligt base¬

rade, organ, menar Rothstein, som ägnar särskild uppmärksamhetät administrationen av efterkrigsti¬

densarbetsmarknadspolitik, bl. a.rekryteringen till

de lokala arbetsförmedlingarna.'®

Även^{om man}läggerihop tjänsterna inom denna

administration med derentkommunalt tillsatta pos¬

terna blir ändå omfånget av detta skikt begränsat.

Inom socialdemokratin fanns emellertid samtidigt på lokal nivå ytterligare en grupp funktionärer, de

anställda inom arbetarrörelsen - fackliga ombuds¬

män, redaktörer, kooperatörer, folketshusförestån- dare, de flesta med kommunalpolitiska uppdrag.

Mellan dessa grupper fanns täta förbindelser, och

denförra rekryterades ofta urden senare. Tillsam¬

mansbildade dessa grupperett skikt vars förutsätt¬

ningar för lokalt politiskt arbete skilde sig från

merpartenavarbetarrörelsensmedlemmar. De hade

en annanplats iden sociala arbetsdelningen, och de

var för sin utkomst och karriär beroende av sina

anställningar i organisationer och i den lokala (välfärds)staten.

Medbörjanpå1950-talet skeddeenkraftig tillväxt

av detta skikt, det anställs i växande omfattning kommunalråd, bostadsdirektörer, socialarbetare,ar¬

betsförmedlare och personal inom försäkringskas¬

san. Samtidigt tillkom inom arbetarrörelsen alltfler

lokala ombudsmän ochheltidsarbetandefackliga för¬

troendemän, kooperatörer och funktionärer i allt frånABF och BPA tillPROoch UngaÖrnar.Detär dennafolkrörelsekoalitionsomkomattstyraalltfler

svenska kommuner.

Gustav Möllers statssekreterare PerNyströmhar i

efterhand beskrivit dennautvecklingsomettmedve¬

tet skapandeavför välfärdsstaten nyastymingsme- kanismer,

”där denrepresentativa demokratins partier kom att ingå...

Två skildastyrningsmekanismer skymtarsålundai samhälls¬

utvecklingen. Denenaärden gamlabyråkratiskalinjen med hierarkiskt lydnadssystem. Det andra är den kommunala linjen. I den byggermanpådet politiskaengagemanget,på

samverkanmellancentrala och lokalainstanser_genominfor¬

mation och utbildandet av gemensamma synsätt. Det är dennalinje som föresvävade välfärdsstatens arkitekteroch

som den ville bevara genom att lägga ansvaret tungt pä

kommunerna och de lokalakassorna”."

Välfärdsbyråkratin och Gustavsberg

Är den här hävdade utvecklingen också giltig för Gustavsberg? Bekräftar ellervederlägger ett lokalt perspektiv påståendenaom folkrörelsernas integre¬

ring och uppkomsten av ett parabyråkratiskt skikt rekryterad ur dessa grupper.

Samhället

Gustavsberg ligger 25 kilometer öster om Stock¬

holm. Länge var orten ett isolerat samhälle helt dominerat av porslinsindustrin. När brukspatron Odelberg 1902 ryckte loss Gustavsberg frånVärm- dö kommun ochskapade sin egenkommun, fullän¬

dade hanbrukssamhällets idé. Men redan 1919 fick han konkurrens ommakten avden nystartade arbe¬

tarrörelsen. Socialdemokratin bade från startenma¬

joritet i valmanskåren men trots detta fortsatte de

samarbetet med fabriksledningen i de kommunala

valen med enhetslistan”För samhällets väl”.

Gradvis bröt socialdemokraterna fabrikens mono¬

pol vad gäller kommunalafrågor. Detförstasteget togs 1927 då kommunens räkenskaper flyttades ut från fabrikskontoret. Det andravarnärsocialdemo¬

kraterna 1950gicktill kommunalvalmedegna par¬

tilistor.Dettredje viktigastegettogsnärkommunen

vid samma tid bildade den kommunala bostadsstif- telsen ochpåallvarifrågasatte fabrikens monopol på

marken.

Gustavsbergvaringet stortsamhälle. 1950 bodde

det 4 170 personeri kommunen, tioår senarehade siffranökat till 5 170. Andelen kommuninnevånare

som arbetade påfabriken ^var 31 procent 1950 och

1960drygt29procent. 65procentavalla yrkesverk¬

samma var 1950 anställda vid Gustavsbergsfabri- ken, tio ärsenare varsiffran 60 procent,ochnästan alla som arbetade på fabriken bodde i kommunen.

Gustavsbergs nya centrum med Domus och stor bilparkering, bygget i förgrunden ska bli OKs nya hilvårdsanläggning. I bakgrunden, till höger, .syns det runda kommunhuset. Foto:

Värnulö Arbetarekommun.

Antaletpendlarefrånandra kommuner tillsamhället

var 1960 inte fler än 53 _personer. Den grupp som växtesnabbastunderdecennietvarkommunalatjäns¬

temän/lärare. Gruppen mer än fördubblades under årtiondet, till 349 personer. Viktigare än antalet är

att detvarden enda”näringsgren” somökade pro¬

centuellt iförhållande till allayrkesverksamma.'^

De klassiskafolkrörelserna

Arbetar-, frikyrko- och nykterhetsrörelsen hade en heltannanroll iGustavsbergunder 50-taletänunder pionjärtiden. De gamlabruksägama såg med miss¬

tänksamhetpå frikyrkofolketochnykterhetstemplet

från 1888 var den första profana organisationen i

samhälletsom inte direktkontrollerades frånfabri¬

ken.Närarbetarrörelsen bröt in i det slutna samhäl¬

letpå20-taletvardet väl förberettgenomdetidigare organisationernas arbete. Redan på 10-talet hade arbetarekommunenhegemoni bland innevånarnaoch dominerade kraftigt folkrörelserna, idrottsrörelsen, konsumentföreningen och fackföreningarna.'^ Det

nya som inträffade efter KFsövertagande 1937 var att socialdemokratin även växte samman med fa¬

briksledningen. Flera avföretagsledarnavar direkt¬

medlemmar i arbetarekommunen. Så här upplevde

en lokalhistoriker Gustavsberg när hon flyttade in

1939.

Mänga av de infödda kämparna varmärkliga även påett

annatsätt. De stod inte bara ispetsenför fackförening och arbetarekommun, de återfanns också i ledningen för Mis¬

sionsföreningen och nykterhetslogen Templet. Det fyllde mig med häpnad.

Fabriken och byggetavvälfärdssverige

Vid övertagandet av porslinsfabriken fick KF ett helt samhälle med på köpet. De blev ägare till all mark, alla bostäder och den helt dominerande ar¬

betsplatsen.Ansvaretattledaallt detta fickHjalmar Olson, sedan tio år anställd vid fabriken somingen¬

jör. Under 40- och 50-taletutvecklades verksamhe¬

tenfrånproduktionav enbarthushållsporslintill ^en

omfattande verksamhet inom hela VVS-området.

Bakom denna satsning låg en insikt i den stora

byggnadsverksamhet som skulle komma igång så

snartbyggetavvälfärdsstaten kommitenbitpåväg.

Hjalmar Olssonvaranställd på fabrikenfrån 1929till1969.Fram tillKFsövertagandevarhandriftsingenjöroch från 1937 VD.

Foto:Gustavsbergs Porslinsmuseums arkiv.

Trots den stora satsningen på sanitetsporslin och

badkarutvecklades även hushållsporslinsdelen och

denkonstnärliga verksamheten.Tanken bakom hela satsningenvarmedHjalmarOlsons ordattbidra till

enhöjdlivskvalitet.'^

Förattnåsittmålgenomfördemanmycket skick¬

liga PR-kampanjer för att lära svenska folket att tvättasig, bytaut torrdassetmotWC och krävaatt skolorna byggde bort toalettsnusket. Men framfö¬

rallt engagerade sig fabriksledningen i de statliga

organ som skulle komma att besluta om byggstan-

darden efterkriget. Det gällde framför allt Bostads- styrelsendå detvardensomsatteuppregler för vad

som kunde belånas och hur. En annan viktig aktör

som Gustavsberg samverkade med var HSB. Den påverkan på politiker, myndigheter och branscher

somgenomfördes gjordeattABGustavsberg fick de

fasta reglersomgynnademassproduktion.

Mendet fanns ocksåstarkainslagav den sociala ingenjörskonsten. Hjalmar Olson var arbetarbarn

och hadegåttdenlångavägenöverkvällsstudier och läroårutomlands. Idén att det var specialister som skulle utveckla samhället kom starktfram ienstor

annonskampanj i dagspressen från böijan av 60-

talet. UnderrubrikenAttväljasamhälle sägs

Tillomdaningsarbetetbehövs teknikeravmånga slag. Som

vet att avde förutsättningarsomnatur, klimat,bebyggelse

och tradition ger,skapa desamhällen viönskar.'*

Problemen i Gustavsberg låg på olika nivåer. Det

ena varhur arbetarna skulle kunna vinnas för ratio¬

naliseringar av produktionen. Det andra var att

Funkishusen iHöjdhagen ritadesavOlofThunström och uppför¬

des mellan 1938 och 1945.1 områdetfinnsett70-tal och de flesta har tvårumoch kök ochenboendeytapåcirka 50m-,

bostadsstandarden för fabrikens _egna anställda låg långtunder den manpropagerade för i pressen.

Denspontanaaktionen 1942motrationaliseringar

som beskrevs ovan löstes på central nivå mellan fabriksledningen, KF och de lokala och centrala

facken ochrationaliseringarna kunde fortsätta. Dis¬

kussioner fördes inom och mellan partema om ett fördjupat samarbete. Resultatet blev inrättandet av

en företagsnämnd 1949.

En verksamhet som genast kom igång var för¬

slagslådan där arbetare uppmanades att komma in

med idéer och förslag på driftens rationalisering.

Som detinledningsvis visades i fackföreningsman-

nenAxel Öhlunds artikel, hadeföretagsledningeni

huvudsak löst densvårauppgiftenattfåarbetarnaatt dra åt samma håll som fabriken. Med 35 års _per¬

spektiv konstaterade Hjalmar Olson följande om

fackföreningsfolket:

De hävdade inte bara medlemmarnas intressenutan förstod också företaget och hade civilkurage att kunna företräda

bådauppfattningarna...enstark och klok fackföreningssty¬

relse förettföretag är lika viktigsomkvalificeradetjänste¬

män.’’

Bostäder och Gustavsberg

Förattkunnabehålla^enduglig arbetskraft satsades

enhel delresurserpå bostädernaunder 1900-talets

första decennier. Då Kooperativa Förbundet tog över var bostäderna dåligt underhållna sedan ett tiotal år. Det blev KF-arkitekten Olof Thunström, Thun-Olle, som fick i uppdrag att bygga nytt. På

tolv år byggdes fyra områden, ett med fristående

små hus i funkisstil, ett med radhuslängor och två

medflerfamiljshus. Detvarmest2-3-rumslägenhe-

termedmoderna badrum. Samtliga byggnaderupp¬

fördes avföretaget för sina anställda. Under 50-talet

ritade Thun-Olle fleraradhusområdenmed 3-5rums¬

lägenheter. Förstenbrabit inpå50-talet kundeman

böljavisauppbostäderna iGustavsbergsom exem¬

pel pågod standard.

Dennaexpansion räckte inte föratt tillfredsställa

varken desomarbetadepåfabriken eller de allt fler

somhade sin utkomst inom denexpanderande kom-

65