Finns det genusskillnader i biståndsbedömningen

2006:14 HV

E X A M E N S A R B E T E

Finns det genusskillnader i biståndsbedömningen

Eva- Britt Rönnqvist, Stefan Waara

Luleå tekniska universitet Hälsovetenskapliga utbildningar

Sociala omsorgsprogrammet Institutionen för Hälsovetenskap Avdelningen för Social omsorgsvetenskap

Luleå tekniska universitet

Sociala omsorgsprogrammet Höstantagning 2002

EXAMENSARBETE

Finns det genusskillnader i biståndsbedömningen

Gender differences in needs assessments

Stefan Waara

Handledare: Anders Nordlund

Höstterminen 2005

Institutionen för hälsovetenskap/Department of Health Science Luleå tekniska universitet/Luleå University of Technology

POSTADRESS/POSTAL ADDRESS: SE-961 36 Boden, Sweden

BESÖKSADRESS/VISITING ADDRESS: Hedenbrovägen 1, BodenHEMSIDA/WEBSITE: www.hv.ltu.se

FÖRORD

Detta examensarbete har genomförts under hösten 2005 som en avslutning på vår utbildning inom Sociala omsorgsprogrammet vid Luleå tekniska universitet, institutionen för hälsovetenskap. Arbetet har stundtals varit hektiskt och slitsamt och utan hjälp av lärare, handledare och intervjupersoner skulle inte detta arbete ha varit möjligt att genomföra.

Personer som i detta sammanhang särskilt bör nämnas är vår handledare Anders Nordlund som genom engagemang och kompetens lotsat oss fram i uppsatsskrivandets snåriga stigar, alla biståndsbedömare, ingen nämnd och ingen glömd, som tagit sig tid att med förståelse och beundransvärt tålamod lyssna på våra mer eller mindre genomtänkta frågor.

Ett hjärtligt tack till er alla!

Eva- Britt Rönnqvist Stefan Waara

Rönnqvist, E-B. Waara, S. Finns det genusskillnader i biståndsbedömningen. Gender differences in needs assessments. Examensarbete i Social omsorg, 10 poäng. Luleå tekniska universitet. Institutionen för hälsovetenskap, 2005

ABSTRAKT

Syftet med denna studie var att ta reda på om det fanns några genusmässiga skillnader i biståndsbedömningen och i beviljade insatser för äldre. Materialet omfattade intervjuer med sex biståndsbedömare i två tornedalskommuner där det i den ena kommunen fanns handläggare med kombinerade tjänster som biståndsbedömare och arbetsledare medan den andra kommunen hade en mer specialiserad organisation, där biståndsbedömning och arbetsledning var separerade och man kan här säga att vi utgått från biståndsbedömarens perspektiv där de givits möjlighet att utveckla behovsbedömningsprocessen utifrån ett könsperspektiv. Metoden som användes var personliga intervjuer. Resultatet visade att det fanns vissa skillnader i ålderskategorin 80+. Tillfälliga insatser till ensamstående män kunde ges även om personen i fråga inte hade något psykiskt eller fysiskt funktionshinder. Syftet med denna insats var att lära upp mannen till att laga mat, städa och tvätta.

Sökord: behov, genus, bistånd, behovsbedömning

Innehållsförteckning

Inledning………5

Bakgrund………...7

Socialtjänstlagen………..7

Behovsbedömning………8

Könsskillnader………....10

Frågeställning……….11

Metod……….12

Tillvägagångssätt……… 13

Analys………14

Behovsbegreppet………...14

Förberedelser……….. 16

Förväntningar………..18

Värderingar……….19

Tillfälliga insatser………...21

Generationsskillnader………..22

Kommunernas ekonomi………...24

Avslutande diskussion………...26

Referenser………..28

Bilaga 1………...30

INLEDNING

Sverige har idag en åldrande befolkning där drygt 1,5 miljon svenskar är 65 år eller äldre. Av dessa är 1,1 miljon i åldern 65-79 år (Andersson, 2002, s. 49, 50). Andelen svenskar som är 65 år eller äldre har mer än fördubblats under 1900 talet och detta faktum har medfört att Sverige för närvarande har världens äldsta befolkning. När det gäller andelen 80 år eller äldre är Sverige världsledande och samma gäller även medellivslängd där Sverige ligger långt framme. Konsekvenserna av den demografiska förändringen är att man lever allt längre som pensionär, och att vi med stor säkerhet kommer att sluta våra liv först när vi nått hög ålder.

Samtidigt går utvecklingen alltmer mot att socialtjänsterna måste hantera en situation där patienter som skrivs ut från den slutna vården är i dåligt skick och behöver akuta insatser av både hemtjänst och hemsjukvård. Denna situation har accelererat under senare år, vilket innebär att socialtjänstens äldreomsorg får svårt att hantera en situation med allt fler äldre hjälpbehövande personer i befolkningen, inom ramen för begränsade och i vissa håll minskade resurser i kommunerna (ibid, s. 232, 234).

I och med att patienterna blir medicinskt färdigbehandlade inom den slutna sjukhusvården och blir utskrivna till det egna hemmet medför det att den aktuella kommunens socialtjänst tar över och utreder hjälpbehovet för den enskilde. Biståndsbedömningen som då görs har socialtjänstlagen som grund, där det i den så kallade biståndsparagrafen (SoL 4:1) står att rätten till bistånd ska omfatta olika insatser som den enskilde kan vara i behov av för sin livsföring. I lagen anges inte vilka som kan komma i fråga för bistånd, utan bestämmelserna gäller generellt och efter behov, om behovet inte kan tillgodoses på annat sätt (Nordström &

Thunved, 2003, s. 65). Socialtjänstlagen är en ramlag vilket innebär att kommunerna har en stor handlingsfrihet att själv utforma sin socialtjänst. Där anges vilka typer av bistånd som finns att få för den enskilde, men direkta riktlinjer saknas i frågan om hur mycket bistånd som kan beviljas i varje enskilt fall. Generalitets och behovsprinciperna är en av flera viktiga hörnstenar i socialtjänstlagen. Dessa principer innebär att insatserna ska bedömas generellt och efter behov. Brukarens eventuella köns, etniska och sociala tillhörighet spelar här ingen roll.

Thorslund (2002, s. 239) skriver i boken Socialgerontologi om att behovsbegreppet är oklart, luddigt och inte tillräcklig som riktmärke. Inom det flesta kommuner har man inte fört några vägledande prioriteringsdiskussioner utan det är den enskilde biståndsbedömaren som får ta

besluten, förhoppningsvis efter diskussioner och feedback från sina kollegor. Westlund (2001, s. 71) skriver om att det finns stora skillnader mellan kommunerna när det gäller hur man bedömer behov och han skriver vidare att det finns stora skillnader mellan olika biståndhandläggare i hur de bedömer behov. Det kan förklaras av att handläggare har att ta hänsyn till riktlinjer och resurser i sin kommun, men det kan inte förklara att bedömningen varierar mellan handläggare inom samma kommun.

Påverkas biståndsbedömningen av handläggarens egna värderingar som hon eller han har med sig från uppväxten? Westberg- Wohlgemuth (1996, s. 53) skriver om att vi genom hela vår uppväxt till det vi blir vuxna påverkas av det samhälle vi lever i, de normer, traditioner, vanor och den kultur som varje samhälle har. Familjen spelar i detta sammanhang en viktig roll då dessa föreställningar formas redan tidigt under socialisationsprocessen som barn och ungdomar går igenom och som fortsätter livet ut. Har familjen redan från början delat in arbetsuppgifterna i manligt respektive kvinnligt så präglas barnet av detta och tar det med sig in i vuxenlivet.

Samhällets påverkan på den enskilde individen beskrivs av Tornedalsförfattaren Niemi (2000, s. 232). Han skriver att mansrollen i Tornedalen går ut på en enda sak, att inte vara knapsu. Ordet är tornedalsfinskt och betyder kärringaktigt, alltså något som bara kvinnor håller på med. Sysslor som anses som knapsu och ska undvikas av män är exempelvis gardinbyte, stickning, blomvattning och liknande. Han skriver vidare att typiskt manliga sysslor är trädfällning, älgjakt, knuttimring, flottning och dansbaneslagsmål. Detta fenomen tar lång tid att lära sig, något som inflyttade män från södra Sverige kan få erfara. Detta är således något man föds in i, växer upp med och har med sig genom livet och som går i arv genom generationerna.

Syftet med denna studie är att studera om det finns några genusmässiga skillnader i biståndsbedömningen och beviljade insatser i ett geografiskt område där det finns förväntningar om starka skillnader i könsroller.

BAKGRUND

I denna bakgrund kommer vi först att lägga fokus på socialtjänstlagen som är den lagstiftning som reglerar äldreomsorgen i landets olika kommuner. Därefter så fortsätter vi med att skriva om behovsbegreppet som är ett centralt och svårhanterbart begrepp för kommunernas

biståndshandläggare att hantera. Slutligen så riktar vi vårt intresse mot behovsbedömningen, där vi koncentrerar oss på beviljade insatser mellan kvinnor och män inom ett geografiskt område som av tradition har starka skillnader i könsrollerna.

Socialtjänstlagen

Barnavårdslagen, nykterhetsvårdslagen och socialhjälpslagen ersattes den 1 januari 1982 med socialtjänstlag (SoL) efter ett reformarbete 1980 då socialtjänstreformen beslutades. De gamla lagarna hade en syn på människan som av olika orsaker behövde samhällets hjälp, den hade dessutom en kontrollerande och överordnande funktion. Ett grunddrag med den nya lagstiftningen var att man hade en tilltro till människans egen förmåga att påverka sin situation och den skulle i förhållande till den enskilde ha en serviceinriktad och hjälpande funktion. Redan då socialtjänstreformen beslutades 1980 uttalades vid riksdagsbehandlingen att en så omfattande reform borde bli föremål för systematisk utvärdering. Inte minst viktigt var att studera hur socialtjänstreformens grundläggande intentioner förverkligades i den praktiska tillämpningen. De grundläggande intentionerna är att socialtjänsten skall på demokratins och solidaritetens grund främja människornas ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande i samhällslivet (Norström & Thunved, 2003, s. 25).

Kommunernas äldreomsorg regleras i Socialtjänstlagen. Socialtjänstutredningen konstaterar att samhället har ett förstahandsansvar för vård och omsorg till den som behöver det (SOU 1 999:97, s. 275). Socialtjänstlagen säger att kommunerna är skyldiga att tillgodose de äldres behov av omsorg. Det gäller såväl omsorg i hemmet som i särskilda boendeformer.

Kommunernas socialnämnder ska ge dem som behöver det stöd och hjälp i hemmet och annan lättåtkomlig service. Vidare ska kommunerna verka för att äldre människor får möjlighet att leva och bo självständigt, under trygga förhållanden och med respekt för deras självbestämmande och integritet (Andersson, 2002, s. 254).

Hemtjänsten regleras utifrån socialtjänstlagen kap 4 § 1, den så kallade biståndsparagrafen.

Det bör nämnas att den är en ramlagstiftning vilken ger kommunerna frihet att efter allmänna riktlinjer utforma de sociala tjänster som den enskilde har rätt till. Det betyder att kommunerna inte är fria att själv bestämma om vilka insatser som skall ges utan de är reglerade utifrån socialtjänstlagen, men omfattningen av insatserna bestämmer kommunerna själva. Redan före socialtjänstlagens tillkomst hade alla kommuner hemtjänst för gamla, den utfördes av timavlönade hemsamariter som i regel var hemmafruar som åtog sig att hjälpa en eller flera åldringar några timmar i veckan (Elmer et al. 2000, s. 167, 207). Vidare skriver författarna att hemtjänsten har sedan 1960 - talet utvecklats hastigt. 1960 nådde den ca 50 000 personer, 1990 - talet ca 300 000. Under 1990-talet har antalet minskat betydligt, 1995 var det ca 170 000. Minskningen kan bero på att andelen med mera intensiv hemhjälp har ökat men antagligen också på att statsbidraget till hemtjänst gått upp i det allmänna statsbidraget till kommunerna.

En jämförelse med övriga nordiska länder visar att utvecklingen inom den institutionsförlagda omsorgen (sjukhem, gruppboende, ålderdomshem) har varit ungefär densamma i de olika länderna. I relation till ökningen av antalet mycket gamla personer i befolkningen har antalet platser minskat. När det gäller hemtjänstens utveckling skiljer sig Sverige dock från speciellt Danmark, men även från Norge och Finland. Från att ha haft den högsta täckningsgraden (Andelen personer med hemtjänst av äldre befolkning) har Sverige genomgått en kraftig nedgång. Detta ska jämföras framförallt med utvecklingen i Danmark, som utifrån en låg täckningsgrad numera ligger på samma nivå som den Svenska nivån när den var som högst (Socialstyrelsen, 2004, s. 29 - 32).

Behovsbedömning

Forskning kring behovsbedömning utgörs till största delen av granskningsrapporter från tillsynsmyndigheter. En stor del av litteraturen har dessutom publicerats efter 1991, vilket kan förklaras med att ämnet uppmärksammades först på 1990-talet. Mycket av tidigare forskning handlar till stor del om äldre, deras vård- och omsorgsbehov samt om själva omsorgsarbetet (Lindelöf & Rönnbäck, 2004, s. 19- 21). Vidare skriver författarna att biståndsbesluten blivit allt restriktivare under 1980- och 1990- talen. Vid granskning av de hjälpsökandes behov i relation till beviljad hjälp, har man tvingats konstatera att det inte är behovsprincipen som styr hjälptilldelningen. Istället har andra faktorer som åldersprincipen och omgivningsfaktorer som närhet till anhöriga, den hjälpsökandes ekonomiska situation

samt hemkommun visat sig påverka beslutet.

Som vi tidigare nämnt är behovsbegreppet oklart och luddigt. Man kan här ställa sig frågan, vad är ett behov? Lindelöf & Rönnbäck (2004, s. 37) skriver om att när det gäller människans basala behov finns det inget, som säger att äldre skiljer sig från andra åldersgrupper. Oavsett ålder så har vi t ex behov av föda, vila, trygghet och gemenskap. Individuella skillnader kan däremot förekomma beträffande vad, hur och när den hjälpsökande vill äta, hur ofta den som söker hjälp vill bada eller duscha och hur denna hygienprocedur ska gå till, vem, hur och när personen i fråga vill träffa andra, hur ofta man vill gå ut och när detta ska ske. Vilka behov som ger rätt till bistånd enligt socialtjänstlagen är emellertid inte preciserande. Lagen ger inte några ledtrådar om eller definitioner på vilka behov som medför denna rätt. Istället har behovet en koppling till den enskilde individen och den enskilde individens levnad och förutsättningar.

Dunér & Nordström (2000, s. 15, 54, 123) skriver om att biståndshandläggarna agerar nästan uteslutande utifrån de organisatoriska förutsättningar som finns, istället för utifrån omsorgstagarens individuella behov, och de beviljar ibland mindre hjälp än vad personen faktiskt behöver. Eftersom behovsbegreppet inte är helt tillförlitligt när det gäller att bevilja bistånd så uppstår frågan om vilka verktyg och vilken kompetens biståndsbedömaren kan ha och använda för att kartlägga det faktiska behovet och bevilja bistånd därefter. Författarna lyfter fram biståndsbedömarens specifika kunskaper för att utföra arbetet och anser att yrket som biståndshandläggare kräver en medellång högskoleutbildning såsom social omsorgs- eller socionomutbildning, utbildningar med samhällsvetenskaplig grund med en tydlig social inriktning. Biståndshandläggning är en subtil process där handläggarna har att ta hänsyn till flera aktörers krav och värderingar. Detta kan försätta dem i svåra och komplexa situationer av etisk och moralisk karaktär som kan medföra att det i känsliga situationer kan vara svårt att veta vad som är rätt eller fel.

Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum har sedan 1996 genomfört ett antal undersökningar i socialdistrikt/stadsdelar i Stockholm med syfte att klarlägga eventuella systematiska skillnader när det gäller handläggarnas bedömning av biståndsbehov inom äldreomsorgen.

De utförda undersökningarna har genomgående visat på stora skillnader i biståndsbesluten mellan såväl de undersökta distrikten/stadsdelarna. Enligt den senaste studien som gjorts i Stockholm/Farsta visar även den att det finns skillnader i omfattningen av beviljad hemtjänst

mellan handläggare (Lagergren, 2004, s. 9, 48).

Könsskillnader

I boken Åt var och en efter behov (1998, s. 27) skriver Anna-Maria Sandqvist om en kartläggning som genomförts i ett hemtjänst distrikt i Haparanda beträffande resursfördelning mellan ensamstående kvinnor och män. Undersökningen visade att män fick fler besök av hemtjänsten än motsvarande grupp kvinnor. En kartläggning av rehabiliteringsresurserna vid kommunens särskilda boenden tydde också på att männen fick mera tid än kvinnorna.

Undersökningen genomfördes 1997 inom ramarna för ett JämKom- projekt, med Svenska Kommunförbundet som uppdragsgivare. Resultatet blev att bland ensamstående kvinnor och män i Haparanda kommun så hade kvinnorna i genomsnitt 17 besök per person och männen 26 besök per person under en tvåveckors period. Vidare skriver författaren att när det gäller hemtjänst för ensamstående äldre så avviker Haparanda kommun från mönstret i riket som helhet.

Eftersom Haparanda ligger i Tornedalen kan man här ställa sig frågan om avvikelserna i hemtjänstinsatser mellan kvinnor och män är ett specifikt Tornedalsfenomen. (Waara,1996, s.22) skriver om en ”antingen eller” mentalitet som han menar är en specifik mentalitet för Tornedalen. Denna mentalitet tar sig uttryck i en uppdelning av tillvaron i antingen svart eller vitt. Om man ska göra någonting så gör man det ordentligt, eller så gör man det inte alls. Om man vill motionera så markeras detta genom klädedräkten och en livsstil som är närmast asketisk, eller så motionerar man inte alls utan tar bilen istället. Denna mentalitet medför även att könsrollerna i Tornedalen är traditionella. Män är den traditionella familjeförsörjaren och kvinnorna värnar om familjen och konsekvenserna blir då att arbetsuppgifter delas in manliga respektive kvinnliga uppgifter.

I boken Genus i historisk forskning (1993, s. 153) skriver Hirdman om ett så kallat genuskontrakt. Detta kontrakt är en överenskommelse om vad som ska utgöra normen för könen. Kontraktet påverkar det sätt på vilket vi blir bemötta, vårt eget agerande i olika situationer och våra relationer till andra människor av samma eller motsatt kön. Både kvinnor och män fogar sig i systemet genom att belöna kontraktets efterlevnad och på olika sätt bestraffa personer som bryter mot det. På så sätt upprätthålls genussystemet. Vad som räknas som kvinnligt och manligt, vad gäller beteendemönster, fördelningen av sysslor och uppgifter är inte en gång för alla givet utan växlar mellan olika kulturer och tidsepoker.

I en SOU rapport (2 000:38, s. 193) skriver Martha Szebehely att bland hemtjänstens hjälpmottagare och bland de äldre i särskilt boende är en majoritet kvinnor. Eftersom hjälpbehov ökar med ålder och det finns fler gamla kvinnor än män är detta inte så förvånande. Trots att gamla kvinnor har sämre rörlighet och sämre hälsa än männen är det nämligen ungefär lika vanligt att hemmaboende gamla män uppger att de behöver hjälp med t ex att städa, duscha eller komma upp från sängen. Det är också betydligt vanligare att män uppger att de inte klarar att tvätta eller att laga mat. Vidare konstaterar författaren att det inte finns könsskillnader när det gäller andelen äldre som står utan hjälp. Ungefär trettio procent av de äldre (80 år+) får ingen hjälp över huvudtaget, de flesta anser sig inte heller behöva någon hjälp.

FRÅGESTÄLLNINGAR

Vi kommer att utgå från följande frågeställningar för att uppnå syftet med denna studie.

• Vilka verktyg använder biståndsbedömaren när hon kartlägger behov hos den sökande?

• På vilka sätt påverkar biståndsbedömarens egna värderingar biståndsbeslutet?

• Finns det genusmässiga skillnader i hur man bedömer behov?

Begreppet behov är oklart och luddigt. Som vi tidigare skrivit om så är det inte alltid så att behovsprincipen styr hjälptilldelningen. Tidigare studier har visat att andra faktorer som ålder, omgivningsfaktorer, närhet till anhöriga, den hjälpsökandes ekonomiska situation samt hemkommun kan påverka beslutet biståndsbedömningsprocessen har det även visat sig att biståndsbedömarens värderingar påverkar beslutet de kommer fram till och det saknas ofta kriterier över hur man ska bedöma behov (Lindelöf & Rönnbäck, 2004, s.20-21). Bedöms kvinnor och män olika på grund av olika värderingar? Tar man för givet att män inte kan laga mat, städa och tvätta trots att personen ifråga skulle klara av det? Blir biståndsbedömningen påverkad av bedömarens egna värderingar? I våra litteraturstudier har det framkommit att kvinnor har sämre hälsa och rörlighet än vad männen har. Trots detta faktum är det lika vanligt att hemmaboende gamla män uppger att de behöver hjälp med att städa, duscha eller komma upp från sängen. Det är också vanligare att män uppger att de inte klarar att tvätta eller laga mat.

METOD

Denna studie bygger på en kvalitativ metod i form av intervjuer med biståndshandläggare från två Tornedalskommuner. Silverman (2003, s. 25) skriver att om man som forskare är intresserad av att ta reda på människors livshistoria och vardagsbeteende är en kvalitativ metod att föredra i jämförelse med en kvantitativ metod. Han skriver vidare att en kvantitativ metod ofta lämpar sig bäst om man som forskare vill ta reda på en stor populations uppfattningar, medan en kvalitativ studie kan användas om man vill ta reda på en mindre grupp människors uppfattningar i exempelvis ett gruppboende, personalgrupp o. dyl.

I den kvalitativa forskningsintervjun bygger man upp kunskap, det rör sig om ett samspel, om ett utbyte av synpunkter mellan personer som samtalar om ett ämne av ett gemensamt intresse (Kvale, 1997, s. 21, 70). Vidare skriver författaren att den kvalitativa intervjun är en unikt känslig och kraftfull metod för att fånga erfarenheter och innebörder ur undersökningspersonernas vardagsvärld. Genom intervjun kan de förmedla sin situation till andra, ur ett eget perspektiv, och med egna ord. Avsikten med intervjuerna är att se om det finns eventuella skillnader i att bedöma behov som finns mellan ensamstående äldre kvinnor och män med likvärdiga funktionshinder, vilka har beviljade insatser enligt socialtjänstlagen, samt om det finns skillnader i biståndshandläggarnas egna värderingar när de tar sina beslut.

Vår studie bygger på intervjuer med kommunens biståndshandläggare som har en nyckelroll i behovsbedömningsprocessen. Vi har koncentrerat vår studie till att omfatta två Tornedalskommuner. Orsaken till att vi valde två kommuner beror på att antalet respondenter inte var tillräcklig om vi bara valt en kommun. En annan orsak var att vi ville studera om det eventuellt fanns likheter eller skillnader i hur beviljade insatser fördelades mellan kvinnor och män inom ett geografiskt område som av tradition har starka förväntningar om skillnader i könsroller. Under studiens gång upptäckte vi att kommunernas organisationer skilde sig åt på så sätt att ena kommunen har specialiserade handläggare som enbart arbetar med biståndsbedömningar medan den andra kommunen har den traditionella förvaltningsorganisationen där biståndshandläggare också är arbetsledare och chef. Totalt har vi intervjuat sex personer, fyra från en kommun och två från den andra kommunen. Samtliga respondenter var kvinnor. Vi har använt oss av en intervjuguide (bilaga 1) med färdigformulerade frågor med möjlighet för oss att kunna ställa följdfrågor för att på så sätt

kunna få svar på våra frågeställningar och syfte. Ingen kvalitativ forskare börjar utan frågor, men det kan och bör vara så breda som möjligt (Ely, 1993, s. 38).

Tillvägagångssätt

Innan vi började med formuleringen av våran intervjuguide tog vi kontakt med socialcheferna i de berörda kommunerna via telefon. Vi berättade om vilka vi var och vad våran avsikt med studien var. De båda gav oss klartecken för att vi skulle få lov att fullfölja studien. Vi skulle själva kontakta respondenterna vilket vi gjorde så snart intervjuguiden var klar. Respondenterna kontaktades via telefon och tider för intervjuer bokades. De fick information om vad syftet med intervjuerna var, de fick även information om att de deltar helt frivilligt och att de kan dra sig ur när de så önskar. Dessutom så lovande vi att intervjudata skulle behandlas konfidentiellt.

Intervjuerna gjordes under vecka 46, år 2005, varje intervju tog cirka 40-45 minuter att genomföra. Avsikten var att spela in samtliga intervjuerna på band. En av respondenterna ville inte att vi skulle använda oss av bandspelare, utan där försökte vi att föra anteckningar av svaren som vi fick av henne. Efter utförda intervjuer så skrev vi ner dessa ordagrant på data. Vårt nästa steg blev att läsa igenom intervjumaterialet både enskilt och tillsammans och under denna process framträdde fem huvudkategorier som vi tyckte passade in till syftet och frågeställningarna till våran studie. Dessa huvudkategorier är förberedelser, skillnader, behov, förväntningar och värderingar. Utifrån dessa huvudkategorier har vi tagit ut ett antal underkategorier och därefter har vi analyserat materialet utifrån vårat syfte och frågeställningar.

Vid bearbetningen och vid analysen av intervjumaterialet så har vi hämtat inspiration efter föreläsningar som hölls av Johans Sandwin om Grounded theory, föreläsningarna pågick under våran studietid vecka 43 år 2005. Denna teori handlar om att ta fram kategorier av data som har relevans till empirin i studien. Forskaren ska ställa frågor till de data han fått fram och utifrån det utveckla en analys (Silverman, 2003, s. 71).

ANALYS

Analysen i denna studie har sin utgångspunkt i studiens syfte och frågeställningar. Vi har noga läst igenom samtliga intervjuer i syfte att hitta huvudkategorier och underkategorier.

Dessa underkategorier har sedan legat till grund för vår tolkning av de svar vi fått från intervjuerna.

Behovsbegreppet

Behovsbegreppet är ett centralt begrepp i biståndsbedömningsprocessen. Men vad är då ett behov? Fältet är brett och kan innefatta allt från att städa till att bära in ved. Som framgått av det vi tidigare skrivit är behovsbegreppet oklart och luddigt och kommunala riktlinjer saknas ofta som stöd till den enskilde biståndsbedömaren. Gällande lagstiftning kan inte heller den klargöra begreppsdimmorna. I socialtjänstlagens så kallade biståndsparagraf står det att den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning och för sin livsföring i övrigt (Norström &

Thunved, 2003, s. 65). Här finns således inga detaljerade beskrivningar över vilka behov som ska tillgodoses utan biståndsbedömaren måste, genom kunskap och erfarenhet, kunna se vad den sökande behöver för sorts hjälp för att utifrån det kunna bedöma eventuella behov. Hela behovsbedömningsprocessen utgår således från behovsbedömarens erfarenhet och kompetens. Detta framgår av följande citat:

Jag går inte in rakt på sak och börjar berätta om priser och vad du kan få och inte få. Jag försöker att luska fram behovet, vad de är ute efter, vad de har för möjligheter själv.

Att försöka kartlägga behovet hos den sökande är en viktig faktor i biståndsbedömarens arbete. Men att bedöma behov handlar även om att kunna se vad den sökande klarar av själv.

Det handlar här om att inte ta ifrån den sökande hans egna resurser utan att se vad det verkliga behovet är. Alla sökanden vet inte alltid vilka insatser de kan ansöka om och de har inte alltid förmågan att framföra sina behov. Skillnader kan även finnas i hur kvinnor och män lägger fram sina behov. Detta framgår av följande citat:

I det praktiska arbetet i hemmet så är det kvinnorna bland de äldre, äldre som har stått för att utföra hemmasysslorna. I regel är det så

att de ensamstående männen som flyttar in vet inte vad de kan ansöka om.

I rapporten Hemtjänsten och de äldres behov- en jämförelse över tid (2005, s.19) skriver Kristina Larsson att skillnaden mellan könen när det gäller att rapportera behov av hjälp med uppgifter i hushållet beror på att uppdelningen i kvinnliga och manliga sysslor varit vanlig i de åldersgrupper som studerats, alltså personer som var 80 år och äldre. Även om det är den enskilda individens behov som ska ligga till grund för insatser faller det på biståndshandläggarena att kunna se eller få fram behovet. Det måste hela tiden vara den enskildas förutsättningar som ligger till grund för insatsen. Man kan inte i en behovsbedömningsprocess generalisera och utgå från att behoven är lika för alla. Att det finns skillnader mellan kvinnor och män i att rapportera behov framgår av följande citat:

Kvinnor och män har skilda hjälpbehov… de värderar behoven på olika sätt… kvinnan kan nog specificera sina behov bättre.

Kvinnor är bättre på att veta vad de vill ha… överlag är det kvinnorna som har större krav.

Det kan vara så att kvinnor kan värdera och se sina egna behov på annat sätt än männen på grund av de normer och traditioner som förknippas med traditionellt kvinnliga arbetsuppgifter. Män i åldersgruppen 80+ har inte den skolningen eller den förmågan att kunna se och värdera behov när det gäller det traditionella arbetet i hemmet. Detta kan i sin tur bero på den miljön som präglade den sökandes uppväxt.

Thorslund & Larsson (2002, s. 9) skriver att behov kan delas in i två betydelser. I den första betydelsen handlar det om fysiologiska behov som behöver tillfredsställas och i den andra betydelsen handlar det om sociala behov som måste tillfredsställas för att en individ ska må bra. Vid våra intervjuer framkommer det att de fysiologiska behoven dominerar. Insatserna koncentreras till matlagning, personlig hygien, städ och tvätt medan de sociala behoven som utevistelse, teaterbesök och biobesök förefaller ha en mer undanskymd roll.

Förberedelser

När en ansökan om bistånd kommer in till handläggaren sätts biståndsbedömningsprocessen igång. Handläggarna förbereder sig inför mötet med den sökande på olika sätt, beroende på om den sökande är registrerad i socialförvaltningen sedan tidigare eller ej. Om personen finns registrerad och har insatser av hemtjänsten går den ansvarige handläggaren in och ser vilka insatser den sökande har. Om den sökande inte finns registrerad försöker handläggaren ofta inhämta förberedande upplysningar om den sökande från anhöriga, sjukvårdspersonal eller den sökande själv. Dessa förberedelser verkar vara vanliga bland kommunernas handläggare.

Detta framgår av följande citat:

Jag försöker ta reda på om den sökande har tidigare insatser. Jag försöker ta reda på vad det är för en människa, sjukdomar och varifrån han kommer, om han kommer från sjukhuset. Sjukhuset berättar vad det är för fel på människan. Man kan prata med honom i telefon, försöker ta reda på hur människan är, vad han söker för någonting, försöka få lite kött på benen.

Westlund (2001, s. 134) skriver att förhandsinformation kan blockera uppmärksamheten så att handläggaren inte är tillräckligt lyhörd för andra och kanske lika viktiga behov. Genom att på förhand känna till en del kan lyssnandet bli selektivt. Han skriver vidare att det finns en risk i att den sökande inte får tillfälle att berätta sin historia. Man kan här ställa sig frågan om detta uppgiftsinhämtande medför att handläggaren bygger upp en bild, en förförståelse, av den sökandes eventuella behov och har insatserna, i grova drag, klart för sig redan innan hon träffar den sökande. Det är fullt förståeligt att den ansvarige biståndsbedömaren måste förbereda sig inför mötet med den sökande, men samtidigt måste det vägas in hur mycket förhandsinformation som behövs för att göra själva bedömningen. Man kan här ställa sig den intressanta frågan om vilka processer detta uppgiftsinhämtande sätter igång hos den enskilda biståndsbedömaren.

Verktygen som används vid behovsbedömningen utgörs ofta av en bakgrundsinformation som handläggaren skaffat sig genom studier av eventuella tidigare insatser som den sökande kan ha. Om sådan information inte finns så är handläggaren tvungen att träffa den sökande utan någon förhandsinformation alls eller använda sig av den informationen hon fått av den sökande själv. En av biståndshandläggarna uttryckte sig på följande sätt:

Jag har egentligen inga förväntningar utan låter personen prata för sig. Jag har inga förutfattade meningar och jag har inte gjort några bedömningar i förväg att här ska det vara si och så, utan mötet får ge vad det ger och det utgår alltid från individen.

Ett omfattande förberedelsearbete sätts således omedelbart igång när en anmälan kommer in till kommunens socialtjänst. Uppgifterna som man får in om den sökande varierar beroende på om den sökande finns registrerad sedan tidigare eller ej. Vilka processer sätts i gång om biståndshandläggaren, innan hon träffar den sökande, ser att den sökande är missbrukare, förståndshandikappad, psykiskt sjuk eller av annan etnisk tillhörighet? Vilka processer sätts igång om biståndsbedömaren ser att den sökande är man som nyligen blivit änkeman? Såhär ansåg en av biståndsbedömarna:

Jag utgår ifrån att den här människan behöver hjälp men med vad är en annan sak. De kan uppge att det kanske bara är städ men när man sitter och pratar och resonerar så finns det faktiskt andra behov också. De har inte alltid förstått dehär med att man kan ju faktiskt få hjälp med andra saker också.

Vid intervjuerna framkom det att biståndsbedömarna ansåg det vara mycket viktigt att ha en omfattande och grundlig bakgrundsinformation innan det första mötet med den sökande. Det är naturligtvis viktigt att handläggaren förbereder sig men att det är kanske inte alltid är bra att veta för mycket. Risken är att den enskilde handläggaren skapar sig en bild av den sökande som kanske inte alltid stämmer därför att behovet förändras. Det är inte alltid givet att behovet som handläggaren läser om i den enskildes tidigare utredningar stämmer överens med det aktuella läget. Samtidigt kan det även vara en fördel att känna till lite om den sökandes tidigare behov, men frågan är hur mycket man behöver känna till. Att ha en förhandsinformation kan vara en fördel för att skapa en bra relation mellan handläggaren och den enskilde och en förhandsinformation kan även fungera som en trygghet för biståndsbedömaren. Det är den enskilde handläggarens skyldighet att se behovet om den sökande oavsett om det finns förhandsinformation eller inte.

Förväntningar

Vilka förväntningar har då biståndsbedömaren inför mötet med den sökande och kan förväntningarna bli påverkade av den förhandsinformation som biståndsbedömaren skaffar sig. Westlund (2001, s.134) skriver om att omsorgstagaren känner sig ofta tillfreds när hon märker att biståndshandläggaren känner till någonting om henne. Bara det att handläggaren gjort sig besväret att skaffa fram bakgrundsinformation, kan av omsorgstagaren tolkas som ett intresse för hennes person. Det bidrar till att stärka förtroendet för handläggaren och underlätta både utredning och bedömning. Vid våra intervjuer har det framgått att flera biståndsbedömare lägger stor vikt vid att få ett förtroende med den sökande i syfte att få en bra relation. Det handlar om att få ett ömsesidigt förtroende och tillit till varandra. Detta framgår av följande citat:

Jag vill tydligt veta vad han vill, att hjälpbehovet framkommer klart och tydligt så att man får fram de rätta insatserna. Att man ska få en god kontakt med varandra så att man kan vara öppna och ärliga mot varandra. Då kan man se behovet och få dom att förstå sitt behov.

Att kunna lita på varandra och få ett ömsesidigt förtroende för varandra i en biståndsbedömningsprocess är viktigt. Det är det viktiga samtalet mellan den sökande och biståndshandläggaren som ska ligga till grund för behovsbedömningen och det är då en stor fördel om samtalet kan ske med förtroende och respekt för varandra. Vad som ibland har framskymtat vid våra intervjuer är att det verkar finnas en vilja bland handläggarna att lägga bort titlarna och möta den sökande på hennes villkor, som en medmänniska och inte som en kommunal tjänsteman. En biståndsbedömare uttryckte sig på följande sätt:

Jag tycker att det första mötet ska bli ett naturligt möte, för där bryter man barriärerna, att jag inte är en myndighetsperson som person. Det har jag flera gånger fått höra, att det inte var så farligt.

De hade förväntat sig någon som sitter med penna och block och antecknar allt.

Dunér & Nordström (2005) anser att funktionshindrade personer kan uppleva en utsatthet och maktlöshet i behovsbedömningssituationen. De ser ofta behovsbedömaren som en motpart

och i ett sådant läge är det av stor vikt att hembesöket blir just ett besök och inte som en formell myndighetsutövning. Vilka förväntningar kan då båda parterna ha gentemot varandra inför det första mötet. Den sökandes förväntningar är att få sina behov tillgodosedda och biståndsbedömarens förväntningar är att den sökande är ärlig och förväntas tala om hur det är. Vid våra intervjuer framkommer det att män inte alltid är ärliga när det handlar om exempelvis inkontinens och personlig hygien. De verkar ha svårare än kvinnor att prata om dessa behov, det framgår av detta citat:

Många män har väldigt svårt… särskilt med inkontinens, men även med hygien, duschning… de vill inte gärna tala om det… om jag själv märker någonting så brukar jag fråga.

Skau (2003, s. 67) skriver om att en klient ofta känner sig underlägsen till den professionella hjälparen. Det är inte lätt att förväntas blotta sina fel, svagheter och tillkortakommanden inför en främmande och tillsynes felfri person. Att den sökande kan känna sig i underläge gentemot biståndshandläggaren är kanske inte så förvånande därför att den sökande befinner sig i en beroendeställning. Från att ha varit en självständig person till att bli en person som på ett eller annat sätt blivit beroende av samhällets resurser. Vid våra intervjuer framkommer det att männen har svårare än kvinnorna att uttrycka sina behov särskilt när det gäller behov av personlig omvårdnad. Kan detta fenomen bero på tabubelagda besvär som exempelvis inkontinensproblem kan vara för män?

Värderingar

Är den ansvarige handläggaren omedvetet påverkad av sina egna värderingar om vad som är kvinnligt och manligt när hon kartlägger behovet för den sökande? Waara (1996, s.26) skriver om att ungdomar relaterar sig till de könsrollsmönster som råder i den lokala miljön.

Kan detta faktum även gälla för vuxna? Han skriver vidare att en människa inte föds in i en könsroll, utan uppfostras till att lära sig att det finns speciella referensramar för beteende som är knutna till biologiskt kön. Barnen lär sig, genom uppfostran, vad som är kvinnligt och manligt. Detta innebär en framväxt av ett samhälle där könstillhörigheten har betydelse.

Följande citat kan tyda på att värderingar spelar en roll vid biståndsbedömningen:

Jag kan väl säga så här att hjärtat kan väl styra lite. När en man behöver hjälp så utgår jag från mina värderingar, jag ska sköta om

honom. Jag tänker mig inte att han ska klara av någonting själv.

Citatet ovan tyder på att de traditionella könsrollsmönstren kan finnas kvar. Vid våra intervjuer framgår det att flera av de intervjuade biståndsbedömarna har en känsla av att värderingar kan spela en roll vid biståndsbedömningen. Hos vissa av de intervjuade biståndshandläggarna framkommer ett begrepp som är vanligt förekommande i Tornedalen.

Detta begrepp benämns ”knapsu” och betyder att vissa sysslor inte bör utföras av män. Hur mycket påverkar biståndsbedömarens egna värderingar insatsen för den enskilde? Vi är alla en produkt av vår uppväxt och miljö. Att ”knapsu” begreppet kommer upp gör att man då kan ställa sig frågan om detta begrepp kommer upp på grund av de traditionella könsrollsmönster som finns och som biståndsbedömarna har med sig. Följande citat från en biståndsbedömare kan tyda på det:

Med den här Tornedalska kulturen. Man är ju medveten om det som biståndsbedömare, men jag hoppas att man inte gör någon skillnad på om det är en man eller en kvinna.

Att ”knapsu” begreppet kommer upp gör att man då kan ställa sig frågan om detta begrepp kommer upp på grund av de traditionella könsrollsmönster som finns och som biståndsbedömarna har med sig på grund av att alla av de intervjuade biståndsbedömarna har sina rötter i Tornedalen?

Är en bakgrund inom vård och omsorg till nackdel för en biståndsbedömare när hon ska kartlägga eventuella behov? Ett arbete inom kommunens hemtjänst eller äldreomsorg handlar till stor del om omvårdnad av människor som helt eller delvis förlorat sin förmåga att själv ta hand om sig själva och sitt boende. Det innebär att hjälpbehovet för dessa människor är högt och fordrar omfattande personella resurser inom kommunernas särskilda boenden. Frågan är här om biståndsbedömaren har kvar de värderingar hon fått från sitt tidigare yrke? Finns det en risk att biståndsbedömaren vill hjälpa för mycket? Följande citat kan tyda på det:

Jag tror att det ingår i vårdyrkena att ta hand om folk. Ett vårdyrke är att ta hand om hela paketet, att man ska ta hand om så mycket som möjligt.

Dunér & Nordström (2005, s. 125) skriver om att en biståndshandläggares roll är att balansera mellan olika uppfattningar och viljor. Risken är att biståndsbedömarens uppfattning av hjälpbehovet inte stämmer överens med den sökandes uppfattning.

Biståndsbedömaren kanske erbjuder mer hjälp än vad den sökande behöver och det är inte alltid säkert att den sökande vill ha den hjälp hon erbjuds. Som vi skrivit om tidigare så är det viktigt att biståndsbedömaren är uppmärksam på att inte erbjuda den sökande mer hjälp än vad han behöver. Det handlar här om att tillvarata den sökandes egna resurser och låta dem utföra de sysslor de kan göra själv. Biståndsbedömaren bör ha i åtanke att beviljande av insatser som inte är nödvändiga kan medföra att den sökande passiviseras och förlorar de förmågor han tidigare haft.

Tillfälliga insatser

Vid våra intervjuer med biståndshandläggare har det framkommit en tendens som pekar på att det kan finnas vissa könsskillnader i kategorin 80+. Tendensen är att det beviljas tillfälliga insatser för män i syfte att handleda honom i städning, tvättning och matlagning tills han lärt sig att utföra dessa sysslor själv. Här finns således inga fysiska eller psykiska funktionshinder som låg till grund för insatsen. Kan exempelvis en brist på vilja och kunskaper i matlagning, tvättning och städning vara ett kriterium för beviljande av bistånd?

Detta framgick av följande citat:

Mannen var ganska bortkommen. Det var kvinnan som hade skött…men där så gick det faktiskt med lite utökade hemtjänstinsatser till honom. Personalen lärde honom hur tvättmaskinen fungerade, att inte blanda ihop tvätten, så nu sköter han det själv och då kunde vi minimera insatserna.

Våra intervjuer visar att dessa tillfälliga insatser inte verkar förekomma bland kvinnliga sökanden. Nedanstående citat tyder på detta:

Jag har aldrig varit med om att man måste visa åt en kvinna hur man städar och lagar mat. Det har däremot de äldre männen problem med. Då kan man bevilja handledning.

Dessa tillfälliga insatser kan eventuellt vara ett steg i rätt riktning ur samhällsekonomisk

synvinkel. Kanske kommunerna genom denna manöver kan spara pengar och personella resurser genom att bevilja tillfälliga insatser. Den demografiska utvecklingen pekar på att antalet äldre i befolkningen kommer att öka. Detta faktum kan medföra att eventuellt nya krav ställs på socialtjänsten i framtiden. Nuvarande insatser består främst av punktinsatser i form av matdistrubition, städ en gång per månad, dusch en gång i veckan osv. Dessa insatser räcker kanske inte till i framtiden eftersom människornas behov förändras och innehållet i insatserna kan förändras på så sätt att det kanske ställs större krav på utevistelse, personlig hygien och social samvaro. Våra intervjuer har visat att det är män över 80 år som beviljas tillfälliga insatser. Vid våra intervjuer har det även framkommit att detta fenomen beror på dels en generationsfråga, men även en fråga om värderingar. Det kan vara så att män i den äldre generationen inte har, på grund av tradition och könsrollsmönster, lärt sig att utföra traditionellt kvinnliga sysslor. Eventuellt så kommer detta att förändras i framtiden i och med att de yngre generationerna har dessa kunskaper med sig och behöver således inte tillfälliga insatser i form av handledning. Beviljande av dessa tidsbegränsade insatser kan även ses som ett nytänkande från biståndsbedömarnas sida där de anser att de är bättre att bevilja dessa insatser, trots att det inte föreligger några fysiska eller psykiska funktionshinder, i syfte att undvika mer omfattande och bestående insatser i framtiden.

Generationsskillnader

När vi analyserat intervjuerna har det framkommit att respondenterna ägnar en viss tankemöda åt de generationsmässiga aspekterna i behovsbedömningen. De säger sig vara fullt medvetna om att behoven finns kvar men kraven på insatserna kommer att förändras.

Tillfälliga insatser i form av handledning för män kommer att minska på grund av generationsskifte eftersom de som idag har dessa insatser är främst män i åldern 80+.

Nedanstående citat tyder på detta:

De äldre männen har problem med bland annat matlagning och städning. De yngre männen har inte det problemet, så det är något som kommer att försvinna.

I boken Socialgerontologi skriver Samuelsson & Sjöbeck (2002, s.334) att studier av yngre kohorter visar att de har annorlunda förväntningar i jämförelse med mycket äldre kohorter.

Den äldsta åldersgruppen har visat sig inta en mer anspråkslös och medgörligare attityd än yngre äldre. Biståndsbedömarna förefaller ha en klar bild över de generationsmässiga

skillnaderna och de har även en klar bild över framtida förändringar av socialtjänsten där dagens insatser kommer att ifrågasättas. Den sökande kommer inte att acceptera exempelvis dusch en gång i veckan, man kommer även att ha andra krav på exempelvis utevistelse oftare än vad som beviljas idag. Omvårdnadsbehovet för äldre är något som alltid kommer att finnas i varierad omfattning oberoende av generation. En av de intervjuade biståndsbedömarna uttryckte sig på följande sätt:

Ja, det kommer att förändras. Det blir också krav på verksamheten.

40- tallisterna som kommer i pension kommer inte att acceptera nuvarande insatser.

Den äldre generationen har inte samma krav som den yngre har beträffande exempelvis duschning, utevistelse, social samvaro och den äldre generationen har dessutom inte samma kunskaper i matlagning, städ och tvätt. Generationsskiftet kommer också att innebära att könsskillnaderna troligen kommer att förändras. Kunskaper i städning och tvättning kommer med all sannolikhet vara lika mellan könen vilket innebär att insatserna alltmer kommer att riktas mot en högre insatskvalité.

I samtalen med biståndsbedömarna framkommer det att det oftast är kvinnorna som tar kontakten med socialtjänsten. Detta framkommer av följande citat:

I regel är det kvinnorna som söker insatser för de är lite mera informerade. Männen de följer liksom med på köpet. De vet inte så mycket men om det är så att kvinnan faller ifrån så är de lite så att de är… tappade bakom en vagn.

Den troliga orsaken till att kvinnorna, i högre grad än männen, tar kontakt med socialtjänsten kan vi relatera till det som vi tidigare skrivit om. Uppdelningen mellan kvinnliga och manliga sysslor är vanliga i åldersgruppen 80+. Av tradition så har kvinnan stått för hemarbetet och har genom det kunskaper i vad som behöver göras i hemmet. Frun i huset har skött alla de sysslor som på den tiden förknippades med traditionellt kvinnoarbete medan männen av tradition har varit den som försörjt familjen genom lönearbete och har på grund av det inte skaffat sig dessa kunskaper som hör till hemarbetet.

Kommunernas ekonomi

Vi har valt att koncentrera vår studie på två kommuner i Tornedalen för att eventuellt urskilja om det finns några skillnader mellan dessa kommuner i beviljade insatser mellan kvinnor och män. Tendensen i vår studie är att vissa skillnader går att påvisa på grund av det förefaller finnas en viss skillnad i hur kommunernas ekonomi påverkar biståndsbedömningen. Detta var vad en biståndsbedömare tyckte i en av kommunerna:

Man kan säga så här. Oftast så är jag ganska frikostig med insatser till män. Har de då haft dem i kanske två veckor så säger dom att hörru, nog kan jag det här själv. Det blir…bara som ett stöd i hemmet.

Detta citat kan eventuellt tolkas som att en god kommunal ekonomi medför att biståndshandläggarens beviljade insats för män kan bli bestående. I denna kommun framgick det inte om samma insatser skulle gälla för en kvinna. I den andra studerade kommunen uttryckte sig en av biståndsbedömarna på detta sätt:

När det gäller män…det är ålder och hälsotillstånd som spelar in och sen kan man ju skriva en tidsbegränsad insats och se hur det går.

Det är mycket glädjande att det fortfarande verkar finnas utrymme i vissa kommuner till att bevilja tillfälliga insatser. Dessa tillfälliga insatser kan vara ett steg i rätt riktning ur samhällsekonomisk synvinkel. Kommunerna kan genom denna manöver spara in pengar och personella resurser genom att ha en tillfällig insats. En annan god effekt av tillfälliga insatser kan vara att dessa kan förhindra mer varaktiga insatser i framtiden. En annan aspekt är att man här tillvaratar den sökandes egna resurser och därav kan en fördröjning ske av mera varaktiga hemtjänstinsatser.

I SOU rapporten Äldreomsorg i förändring (SOU 2000:38, s.197) skriver författaren att även om det finns stora kommunala skillnader har tröskeln för att bevilja hemhjälp höjts.

Kommunernas ökade krav på att hjälpbehov ska tillgodoses ”på annat sätt” än genom kommunens insatser yttrar sig genom att fler kommuner väger in närhet till anhöriga eller den sökandes privatekonomi. Författaren fortsätter med att konstatera att om kommunernas

benägenhet att använda ekonomisk behovsprövning vid hemhjälpstilldelning fortsätter att öka finns en uppenbar risk att hemtjänsten får en fattigvårdströskel. I den ena kommunen var de ekonomiska realiteterna ljusa med en tämligen frikostig inställning till beviljade insatser.

I den andra kommunen var inställningen den att man måste tänka på kommunens ekonomi.

Detta framgick av följande citat:

Man kan säga så här att oftast så är jag ganska frikostig med insatser. Vår kommun har inte haft speciellt stora åtstramningar.

Jag överskrider min budget, men det kan jag förklara. Det finns ju behov. Nog försöker jag hålla mig till det här behovet, bara enbart titta på det.

Att kommunernas ekonomi till viss del styr behovsbedömningen framstår som helt klart.

Handläggarna ställs ibland inför svåra avvägningar över vad som är ekonomiskt försvarbart eller inte, samtidigt som de har att ta ansvar över att de sökande får den hjälp de behöver.

Dunér & Nordström (2005, s. 51) lyfter fram problematiken och skriver att biståndshandläggarna har ett ansvar för att de som vänder sig till äldre och handikappomsorgen får det stöd och den hjälp de är i behov av men att det kan vara svårt att gå emot politikernas och ledningens beslut, i synnerhet när det gäller ekonomiska frågor. Det kan vara svårt att finna argument och fakta för att visa på att det krävs mer resurser när äldre och funktionshindrade personer exempelvis behöver mer tillsyn, hjälp med personlig omvårdnad eller promenader. Kommunernas ekonomiska situation gör att omsorgen förväntas tillgodoses inom ramen för befintliga resurser och man kan här ställa sig frågan om en kommun med ansträngd ekonomi alltid ser till att de sökandes behov blir tillgodosedda fullt ut.

AVSLUTANDE DISKUSSION

Den demografiska utvecklingen i Sverige pekar på att vi lever allt längre som pensionär och att vi kommer att sluta våra liv när vi nått hög ålder. Det kan innebära att socialtjänsten måste hantera en situation där det kan uppstå ett ökat tryck på hemtjänst och hemsjukvård.

Socialtjänstlagen (SFS 2001:453) är den lag som ligger till grund för att tillgodose hjälpbehovet för den enskilde. I Socialtjänstlagen, som är en ramlag, saknas riktlinjer eller förklaringar över vad ett behov är vilket innebär att kommunerna har en viss handlingsfrihet att själv utforma sin socialtjänst. Behovs och generalitets principerna är viktiga hörnstenar i socialtjänstlagen. Detta innebär att behoven ska bedömas generellt och efter behov och eventuell etnisk, köns eller social tillhörighet ska inte spela någon roll.

Syftet med denna studie var att studera om det finns några genusmässiga skillnader i biståndsbedömningen och beviljade insatser i ett geografiskt område där det finns förväntningar om starka skillnader i könsroller. För att uppnå syftet genomfördes intervjuer med sex biståndsbedömare i två olika kommuner. Intervjuerna vi genomförde visade sig vara ett bra sätt för oss att få fram användbara data. Respondenterna var positivt inställda till intervjuerna och diskussionerna gav oss uttömmande svar på våra frågor. Frågorna var formulerade så att det fanns utrymme för eventuella följdfrågor. Vår begränsade erfarenhet inom detta område var inget hinder för att få fram det vi ville veta och som en hjälp vid intervjuerna hade vi gjort färdigformulerade frågor som vi ställde till respondenterna.

Frågorna var till stor hjälp för oss, men samtidigt så kände vi att vi kunde ha fått ut mer av intervjuerna. Frågan är här om färdigformulerade frågor kan ha en begränsande effekt som gör att man låser sig under intervjutillfället och bara koncentrerar sig på frågorna och inte på följdfrågor.

Som vi tidigare skrivit är begreppet behov ett oklart och luddigt begrepp. Det är biståndsbedömaren som ska få fram behovet tillsammans med den sökande och en av våra frågeställningar var vilka verktyg biståndsbedömaren använder sig av när hon kartlägger behov? Intervjuerna vi genomförde visade att de viktigaste verktygen för att kunna kartlägga behov hos en sökande var mötet med den sökande samt att ha tillgång till tidigare utredningar. I en biståndsbedömningsprocess är det en fördel om biståndsbedömaren har kunskap och erfarenhet till att kunna se vad den sökandes behov är men att bedöma behov handlar även om att kunna se vad den sökande klarar av själv. En annan aspekt i hur man

kartlägger behov har att göra med hur den sökande kan rapportera sitt eget behov. Som vi tidigare skrivit så förefaller det finnas skillnader i hur kvinnor och män rapporterar sitt behov. Kvinnorna kunde, till skillnad från männen, tydligare uttrycka sina behov.

Nästa frågeställning vi hade var på vilka sätt biståndsbedömarens egna värderingar påverkar biståndsbeslutet. Det fanns en tendens som pekade på att egna värderingar kan spela en viss roll i behovsbedömningsprocessen. Flera av respondenterna uttryckte sig på sådant sätt att värderingar som de hade med sig från uppväxt och tidigare yrkesroller kunde avspegla sig i beviljade insatser.

Vår sista frågeställning handlade om det fanns några genusmässiga skillnader i hur man bedömer behov. De data vi fick in visade på att det eventuellt kan finnas en tendens som pekar på att det finns genusmässiga skillnader i tillfälliga insatser i form av handledning som beviljas till män i åldersgruppen 80+. Denna tendens verkar inte finnas bland de kvinnliga sökanden. I dessa studerade kommunerna verkade det finnas en skillnad i beviljade insatser beroende på ekonomiska orsaker. I en av de studerade kommunerna föreföll ekonomin vara i balans vilket medförde att tillfälliga insatser för män blev bestående. Biståndsbedömarna i denna kommun kände att de inte behövde ha de ekonomiska aspekterna i åtanke när de bedömde behov och beviljade insatser. När vi analyserade intervjuerna framkom det att respondenterna ägnade en viss tankemöda åt de generationsmässiga aspekterna i behovsbedömningen. Där framkom det att genusmässiga skillnader kan bero på en skillnad mellan generationerna, där nuvarande generation inte har samma kunskaper i hemmasysslor som de kommande generationerna kommer att ha.

Referenser

Andersson, L. (2002). Socialgerontologi. Lund: studentlitteratur.

Dunér, A. & Norstöm, M. (2005). Biståndshandläggningens villkor och dilemman. Lund: studentlitteratur.

Elmer, Å., Blomberg, S., Harrysson, L. & Pettersson, J. (2000). Svensk socialpolitik. Lund: studentlitteratur.

Ely, M. (1993). Kvalitativ forskningsmetodik i praktiken – cirklar inom cirklar.

Lund: Studentlitteratur.

Ericsson, C. (1993). Genus i historisk forskning. Lund: studentlitteratur.

Kvale, S. (1997). Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: studentlitteratur.

Lagergren, M. (2004). Rapport från undersökning avseende

biståndshandläggningen inom äldreomsorgen i Farsta. Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum 2004:6.

Lindelöf, M. & Rönnbäck, E. (2004). Att fördela bistånd. Om

handläggningsprocessen inom äldreomsorgen. Umeå : Tryck & Media.

Niemi, M. (2000). Populärmusik från Vittula. Stockholm: Norstedts.

Norström, C. & Thunved, A. (2003). Nya sociallagarna. Med kommentarer, lagar och författningar som lyder den 1 januari 2003. Stockholm: Elanders Gotab.

Sandqvist, A-M. Gunnarsson, E., Szebehely, M., Kolfjord, I. (1998). Åt var och en efter behov. Göteborg: Novum grafiska.

Silverman, D. (2003). Interpreting Qualitative Data. Methods for analysing Talk, Text and Interaction. London: SAGE publications.

Skau, G-M. (2003). Mellan makt och hjälp. Uppsala: Almqvist & Wiksell Tryckeri

Thorslund, M. & Larsson, K. (2002). Äldres behov. Jönköping: Tryckeri AB Småland.

Waara, P. (1996). Ungdom i gränsland. Umeå: Borea.

Westberg- Wohlgemuth, H. (1996). Kvinnor och män märks. Umeå: Borea.

Westlund, P. (2001). Biståndsboken. Stockholm: Liber AB.

SFS 2001:453 Socialtjänstlagen.

Socialstyrelsen (2005). Hemtjänsten och de äldres behov- en jämförelse över tid.

Stockholm: Socialstyrelsen

Socialstyrelsen (2004). Äldreuppdraget – slutrapport. SoS – rapport 2000:4.

Stockholm: Socialstyrelsen.

SoU 2000:38, Välfärd, vård och omsorg. Äldreomsorg i förändring – knappare resurser och nya organisationsformer. Stockholm: Socialdepartementet.

SoU 1999:97. Socialtjänst i utveckling. Stockholm: Socialdepartementet.

Bilaga 1.

Intervjuguide

1. hur förbereder du dig innan du träffar den sökande?

2. Vilka förväntningar har du inför mötet med den sökande?

3. Skiljer sig dina förväntningar åt beroende på om den sökande är kvinna eller man?

4. Tror du att kvinnor och män har olika krav på socialtjänsten?

5. Tror du att kvinnor och män har skilda hjälpbehov?

6. Tror du att det kan finnas skillnader i biståndsbedömningarna mellan olika kommuner i Sverige?