O M K Y R K O - T U K T
A C A D E M J S K A F H A N D L 1 N &
I K Y R K O - L A G F A B E N H E T E N
>Ied V idtlagfarne Juridiska Facultetens tillstånd
utgifven af
C A R L O L . D E L L D É N
P H I L O S . E T J U R I S U T R 1 U S Q U E D O C T O R J U R I S P A T R . E T R O M . A DJU NC T
HÄ RA D S H Ö F D I N G ,
OCH
J A C . F R E D R . E M . B I B E R G Norrlänning,
till allmänt ompröfvande framstäld i Gustavianska Lärosalen d. i3:de Jnmi 1834.
p. v. t. f. m.
U:a D.
U p s A l A f P a j, m b l a d & G.
1 8 3 4.
$
FR O ST EN OCH KYRKOHERDEN
ÖEV E R
SK Ö N S, TIMRÅ. OCH ALNÖ FÖRSAMLINGAR HÖGÄREVÖRDIGE OCH HÖGLÄRDE
M AG ISTER
H E R R
JOSEPH BACKLUND
OCH
PRO STINNA N I1ÖGÄDLA
kk , CA TIL M. BACKLUND
f 6 u d B I B E R G
Min Vördade Farb ro r ocb F aster
med lucksamhet oeh tillgifvenhet.
l 7
förem ål bor serskildt onmSrkas, Hr den bestäm da skillnad, som författningen u tsta k a r, emellan K yrko- disciplinen och verldslig R ä tts p ro fn in g , — en g r ä n s - b estam ning, som synes vara a f en ganska e f t e r d ö m - lig beskaffenhet.
I i Cap. 5 Mom. föreskrifves neml. ordningen för den Ecclesiastika disciplinens utöfning, så a tt , d å fö ra ld ra - v a r n in g ej hjelper emot ovana vid s v o r d o m a r , gifves saken tillkänna för F a s to r , d e re fte r fö r P r o s t e n , och vidare för Biskopen och C onsisto
rium . H jelpa ej dessa varningsgrader, då först skjutes saken under D o m a re n , och vederbörlig plikt följer d e r å . D e n n a plikt bestämmes i samma Cap.
8 mom. neml. i:sta gången antingen vissa b ö te r , el- le r fö r tjenstehjon halfva årslöns förlust, 2:dra gån
gen ansenligare och sv å ra re böter eller tjenstens för
l u st eller ock fängelse, arbete, eller annat straff' efter pe rsone ns Condition. F ö r 5:dje gång e n , Offentlig K y rk o p lik t, och e m edlertid tjenligen från G u d s f ö r samling utestängd — H ä r a f inses lätteligen, att ifrå g a v a ra n d e författning noga skiljt emellan K y r k o - disciplinen och D o m a re m agtens å tg ä rd e r, och fråga kan till och ined u p p s tå , om icke g ru n d e rn a för denna författning äro fullt ut så tillfredställande, som de, hvilka blifvit följde vid redigerandet af 5:dje Cap. Missg. B ., serdeles hvad dess i $. angår.
H v a d serskildt beträffar Kyrkoplikten, böre v i , innan vi gå vidare , i historiskt alseende anm ärka följande. O fvanföre h a r blifvit erindradt, huruledes sk rifte fä d re n ägde a tt en sådan plikt ålägga. Å f - venså pålades densamma a f Consistorierna, och i664 föreskrefs i anledning a f ett da förekommet c a su s , a tt K y rk o p lik te n borde hafva sin gång fast verldsli-
K V R X O - T U K T 2
i8
ge D o m a re sig derom icke utläto.7 Ömsevis synas Andelige och Verldslige M yndigheter vid denna tid hafva ådöint Kyrkoplikten, ocli i sina Gom m onitic- nes 9) erkänner sjelfva Bisk. Gezelius de verldsliga Dom stolarnes rätt att vid vissa brott pålägga Kyrko*
plikt. Den förtjente Baelter 10) u ttr y c k e r ganska rigtigt den äldre Lagstiftningens föreställning af K y r koplikten då han s ä g e r , ’’att u p p e n b a r skrift intet annat ä r en grof missgerningsmans offentliga S y n d a bekännelse och afbön” samt d e rfö re ” h örer egentli
gen till K yrko-D isciplinen.” Men h u r u väsendtli- gen detta förhållande i senare tid e r fö rä n d ra t sig, få vi framdeles visa. R e d a n e tt vigtigt steg till d e n n a förändring, som sederm era i allmänna t ä n k e s ä t
te t än vidare utbildat sig, hade 1686 års K y r k o - L a g tagit genom stadgandet i I X Cap. 2 §. ”N ä r någon . . . ”e f t e r v e r l d s l i g d o m ” skall stå u p p enbar skrift” ; hvarigenom således å d ö m andet v a r undandraget Andelig myndighet. D ock fanns hä rv id ä n n u ett un d a n ta g s-fa ll, deri, enligt III Cap. 2 §.
Consistorium kunde m ed K y rk o p lik t belägga d e n , som p å tiden drog u t med sina b a rn s döpelse, m e n småningom upphäfdes äfven detta K . K . B r. 7 J u n . 1755 1) och 24 Jan. 1740. — A tt använda K y r k o -
9) Commonit. XI, 10) 1. c. s. 902.
1) Redan innan denna författning utkom , linde praxi*
användt en tjenligare Correction för ifrågavarande försummel
se. Genom K. Svea HofRätts Crim. Resol. 28 Jun. 1729, liade böter af 2 Dal. S:mt till Kyrkan, eller i brist deraf, motsvarande dagsverken till Kyrkans behof, blifvit ådömde en Far, som i 1/ dygn låtit sitt barn ligga odöpt.
plikten såsom följande p å K o n s - f Ö r b r y t e l s e r h a r v a rit en g ru n d sa ts, som v å r K y rk o - Lagstiftning f o rtfa ra n d e om fattat. Kongl, K rigs-A rtiklarne i685 i X V I Cap. innefatta flere bevis d e r p å , och K y r k o -L a g en s IX Cap. 4 §. ådagalägger ett tro g e t fast
hållande vid den förra Lagstiftningens lynne. M en småningom m åste Lagskipningen göra eftergift fö r d et allmänna tänkesättets k r a f , och e fte r det Kongl Maj:t i flere serskildte fall 2) befriat från uppe n b a r skrift för lägersmål , utkom d. 18 Nov. 1741 en Allmän F öro rd n . som i dess ställe stadgade enskild skrift och aflösning, samt före sk re f, att i k u n g ö r a n d e t d e ra f å nästa Söndag hvarken Mannen eller Q u in n a n till person eller hemvist m åtte namngifvas eller på nägot sätt utm ärkas. Uti en omständligare författning i ä m n e t, Kongl. M. och R . Svea H o f - R . b r e f den 2 Dec. 1741, förekom m er, i enlighet m ed sanna förhållandet, a tt U p p e n b a ra Skriften eller K yrkoplikten blifvit hållen ” som e tt utvärtes tvång samt en del af straffet”.
E f te r denna återblick p å den föregående L a g stiftningen *) å te r s tå r n u a tt redovisa och granska
s) I en sådan befrielse reaolntioh af d. 12 Jul. 1728 om
talas uttryckeligen »ihen förnedring» hvariöre Konungen ville föjskona, sasom till heder och ära menlig.”
) Som bekant ar hade väl K. Carl IX redan i sin stad*
fäs fel se å LandsLagen , dat. d. 20 Dec. 1608, förbehållit, alt nkiuBalkett skulle i inga dotnar efterfölja», förrän han blef
20
hithörande stadganden i den nu gällande. Vi få dervid tillfälle a tt ådagalägga, h u ru v id a den bestäm ning a f K y rk o -tu k te n s begrepp och om få n g , hvars Vigtighet vi i början a f denna afhandling sökt moti
v e r a , passar in på det positiva L a g - S y s te m e t. L ä saren torde d e ra f i n h ä m ta , huruvida ofvan uppgifna föreställningssätt af K y r k o - tu k t e n s g rän so r och f ö r hållande till Allmänna Straff-L agen redan vid epo- chen a f n. g. K y rk o -L a g s stiftande v a r lagdt till g ru n d , eller om det endast småningom f ö rm å tt g ö ra sig gällande — T y att u n d e r n ä ra halfannat se
kel, som förflutit ifrån det K y r k o - L a g e n stifta d e s , alla hithörande begrepp ha fv a betydligen b å d e fö r
ändrats oah u tb ild a ts , lärer ingen b e s tr id a , som å t npplysningens rastlösa f ra m ste g lem nat n å g o n u p p märksamhet. Man kan till och m ed aga skäl att p å stå, det bland alln, till K y r k o - L a g e n h ö ra n d e ämnen, intet finnes, 5) liv a r p å , enligt sakens n a t u r , en
af Konungen Rikets Rad och andre gode och förståndige Mäh öfversedd och förbättrad, samt af Menige Riksens Sländer vedertagen och all Pålvisk villfarelse aldeles utesluten, men ehuru Konungen ock tillägger, att detta med första ske skulle, blef det dock icke förrän mot seklets slut fullbordadt.
3) Hvad Hrr Commiterade s. V. anföra, uttrycker på det mast tillfredsställande sätt den aktning för samvetsfrihet och den öfvertygelse om yttre tvångsmedels oanvändbarhet i reli
giösa mål, lörutan hvilka minst Religiositetens fordringar kun- na uppfyllas. »Det var en tid, heter det bland annat, då för slägtets förädling samfundsmakten kunde och borde genom än
damålsenliga strängare medel, dock utan förföljelse; tvinga och sammanhålla ett ännu obildadt folk innom Kyrkans sköte . . . . men i mån af fortskridandet till förädlingens mål, måste, för det bättre undervista till sina seder mildrade och till sann Evangelisk frihet mognande folket, de fordna tvångs-
a r
tillväxande upplysning och begrepps-utveckling så vä*endtligen in v e rk a t, som på bestäm melserna rö- rande K y rk o -D isc ip lin e n , och a tt således Capitlc-t om K y r k o - t u k t ä r företrädesvis d e t , hv a rp å allm än
na tänkesättets utbildning u tö fv a r sin r e f o r m e r a n de inflytelse. Genom denna anm ärkning h a r man ock ovedersägligen träffat sa n n in g e n , och så val livad det constitutiva som form ella b eträffar, h a r tidslynnet i mångfalldiga hänseenden föranledt r e f o r m a f hithörande stadganden.
S å t. ex. bär n u gällande K y r k o - L a g i dess för
sta skick vittne om en större förblandning a f v e rld s - liga och andeliga straff, af verldslig och andelig d o m s r ä tt , än man a f dess i Lagstiftnings-vishet u t m ärkta tid e h v a rf tycker sig hafva kunnat vänta. En a f h u fvud-orsakerna dertill ä r , efter vår öfvertygel- 6e, d e n , a tt en Allmän gemensam L a g för hela lii- ket ä n n u saknades I de skilda L a n d s - och S ta d s- L a g a r n a , samt en mängd speciella F ö r fa ttn in g a r, livilka bildade öfvergången och m aterialierna för en ny gemensam L a g s tif tn in g , söker man förgäfves den system atiska e n h e t, h v a rfö ru ta n jurisdictionerna alltid löpa in i hvarandra. Visserligen rö je r sig hos U pphofsm ännen till 1686 års K y r k o - L a g e tt allvar
ligt bemödande att serskilja olikartade före m ål, och i vissa Lapitel > t. ex. det XV :de om trolofning och ä k te n s k a p , visar det sig u p p e n b a rlig e n , h u r u djupt
medlen blifva mindre och mindre både behöfliga och använd
bara . . . Under tillämpning af dessa grundsatser, visar sig vår församlings nu gällande Kyrko-ordning ändamålsenlig för en (id af annu icke långt framskriden folkundervisning, då tillika folklynnet var alfv a rsa m m a re » ...men att ti- dehvarfvet häruti mycket förändrat sig lärer väl ingen neka.
2 2
do Sjelfve insågo vigten a f denna serskiljning, men j u s t å b e ro p a d e lagruin ådagalägger tillika, h u r u m a n g a a f de ämnen f som sederm era jemlikt 1704 års Allm änna L a g , h ä n fö rd e s , med r ä t t a , u n d e r verlds- lig dora, ä n n u i K y r k o - L a g e n förbehöllos Biskopen
o c h D om -C apitlet. F ö r d e n , soin h a r n å g o n k ä n n edom a f Lagskipningens gång under det fö regåen
d e tide h v a rfv e t, och sålunda h a r sig b e k a n t , hvil- k e n betydlig andel P r ä s te rs k a p e t, trotts p r o te s te r n a m o t K y r k o B a lk e n , reform ationens och flere i dess a n d a tid efter annan m ot hierarchien u tfä rd a d e pla- c a t e r , ännu bibehöll i afseende på befattningen m ed b ro ttm å l, 4) skall detta factum finnas lätteligen för
klarligt. Men han skall förvåna sig öfver, huruledes d e t å r 1756 utgifna förslaget till K y r k o - O r d n i n g , rö je r en serdeles ofullständighet i hithörande ä m n e , t. ex. om man jem förer det processuella i C apitlen om T ro lo fn in g och Å k te n s k ap i K. L och i F ö r s laget, hvilket dock i a ndra delar gör en betydlig inkräktning på den Andeliga dom srätten t. ex. i X V Cap. 18 §. Den betydliga qvarlefva af dom srätt förbehållen de Andelige, hvarom 1686 å rs K y r k o - L a g , e h u r u i obestämda ordalag stadgar, synes g e no m sjelfva P räst-privilegiernas (d. 16 O c t. 1720) 25 §. hafva blifvit innom dess behöriga g rän so r r e d u c e ra d , och den K y r k o - R å d e t tillagde m yndighet hufvudsakligen a f disciplinarisk egenskap. Å n n u m e r a skulle naturligtvis det obestämda och svä lv a n - de i K y rk o - L a g e n s hithörande bestämmelser] f ix e -
4) Det syués i många fall endast hafva berott på oin den begångna förbrytelsen xätkat falla i Audeliga eller Ve rid sliga Domares händer, hvilkendera fastställde bcstraflningen.
23
ras, 6) och de verkeligen utom K y rk o -S ty re lse n fal
lande Civila och Criminella målen till Verldslig D o m stol förvisas, genom den i754 fullständigt utgifna All
m änna Lagen. E nda st e tt inskränktare antal af ha n d lin g a r, störande K yrko-D isciplinen eller den y t tr e S e d lig h e te n , kunde d e re fte r å te rstå för den o m ed e lb art genom K y r k o - R å d e t utÖfvade Andeliga D o m s -rä tte n .
D etta i afseende på det processuella,' H v a d sjelfva det Constitutiva beträffar, få vi vid g e n o m g å e n d e t a f hvarje serskildt, till K y rk o tu k te n h ö r a n de ä m n e , n ä rm a re tillfälle att göra tilläm pning af hvad redan blilvit i allmänhet a n f ö r d t , och redovisa de väsendtligaste re fo rm e rn a ifrån epochen a f K y r - ko-L agens utgifvande. M en äfven denna red o v is
ning b ehölver blott vara sum m arisk, e n ä r vi e j sak
na godkända H andböcker och Samlingar 6) i K y r k o - L agfarenlieten. A f s tö rre vigt synes oss d e r e m o t , a t t genom ämnets critiska behandling till de sak-
5) Tid efter annan nlkommo vät serskildta resolutioner och föroi clningar af syftning alt reda de i hvarann inlöpande jurisdictioncrna, sas, t. ex. fö rordn. om Rätteg. vid DomCap.
1687, hvars 16 mom. stadgar, alt dä Klerk kä.at till Lekman för verldslig Rätt och Lekmannen pröfvats oskyldig, bör han icke visas till Consistorium med sin klagan för liden skymf och skada, utan Klerken efter A 11 m ä n n a L a g e n vid s a m m a R ä t t som lian klagar, straxt svara och rätt göra«, men någon fullständigare bestämning var ej alt länka på, förrän den INya Allm. Lagen utkom. Man jemföre 1687 års Förf. med 20 Cap. Kirk. B. L L.
C) bland Handböcker må nämnas W å h l i n s och W a l l - q ' u i s t s , äfvensom H a m b r a n i s i sin P a s t o r a l k u r s och B . e l t e r , 1. c. lemnat mången vigtig upplysning. Författriings- Samliugar finnas tämmeligen fullständiga, både på Kongl. befall
ning ordnade, och enskildt utgifna.
kunniges om döme underställa, r i d li v i I k a h u f v u d - m o m e n t e r eri a f b e h o f v e t p å k a l l a d , o c h ,
» o m v i h o p p a s , s n a r l i n t r ä d a n d e r e f o r m i f ö r f a t t n i n g a r n e r ö r a n d e K y r k o - t u k t e n f ö r e t r ä d e s v i s b ö r f ä s t a s i g ? Vi lägga så m ycken vigt p å det L agstiftnings-problem denna f rå g a in n e h å l l e r , a tt vi egentligen och hufvudsakligast f ö r a tt söka lösningen d e ra f , företagit oss förevarande undersökning. — U n d e r rubriken K y r k o - tu k t k a n , e f te r v å r ofvanföre antydda m e n in g , hela K y r k o - L a g e n s både Missgernings- och Straflf-Balk fulleligen subsum eras. Men d å , efter h v a d red a n blifvit a n m ä r k t , v å r K y r k o - L a g icke innom samma Capitel in n eslu tit hithörande bestäm m elser, måste m an sö
ka dem spridda på serskildta s tä l le n , men icke d e -
»tom indre finnes en af sakens n a tu r föreskrifven o rdning för framställningen. D e n n a ä r nem l, den gradation från m indre till s v å r a r e , som ligger till g r u n d for K yrk o -L a g en s stadganden i afseende på K y r k o - tu k t e n s serskildta arter. — Den första A r t e n ,
»om således påkallar vår uppm ärksam het, ar V arning.
V a r n i n g 7) är, u tu r m ånga skäl, det tjenligaste C orrectionsm edel, sam K y r k o - S ty r e ls e n h a r a tt a n -
7) 1 uppställningen af Kyrkoförfatlningarnes bestämmel
ser rörande varningsgradérna skilja vi oss 1 va'sendtligt hän
seende från W all l i n (1. c. s. 181). De varningsgrader dem Wåhlin uppfattat under Litt. E och t’ utgöra neml. efter vår tanke blott en enda. Ty då både Kyrko La gen i X Cap. a. §.
och Kongl. Stad g. d. 17 Oct. 1G87 a innehålla, den förra en varning »inför a eller 3 Gudfruklige och förnuftige män af församlingen,« den sednax-e »0111 Församlingens äldste ocli Sexmän* tå är meningen ingen annan, än hvad man sederme
ra förstår med Kyrko-Kådet. Delia utgör såledos den a:dra Varningsgraden, »om användes då den i:a Varningen inför
35
▼ända. Så väl i R eligions-L ärarens bestämmelse a tt efter möjligaste förm åga befrämja sina Åhörares tillväxande C h r iste n d o m s-k u n sk ap , G udsfruktan och Sedlighet, soin ock i sjelfva Varningens egen b e skaffenhet, såsom om edelbart verkande på den in ra sinnesstämningen, ligger den dubbla syftes enlighe
t e n af dess användande. O m befräm jandet a f R e - ligions-undervisningen böra både Prä ste rska pe t och K y r k o - S ty r e ls e n lägga den största vinning. S å vi
d a detta magtpåliggande ändamål inte resse ra r ej m indre Staten än K y r k a n , så hufva de Lagstiftande m ag te rn a å t K y r k o - S ty r e ls e n u p p d rag it, att jeinväl a n v ä n d a y t t r e tv å n g , så vidt sådant ligger innom K y r k o - tu k t e n s n a tu r och g r ä n s o r , då icke förm a
n in g a r göra tillfyllest. F ö r beredande af den C h ri
ste ndom s-kunska p, som för hvarje Statens medlem bör anses såsom ett conditio sine qua non för m e d b o r gerliga rättighe te rs å tnjuta nde , och såsom en nödig g a ra n tie för ett lagenligt uppfö ra n d e , äro vi färdige a t t in ry m m a Kynko-Styrelsen jemväl inträngande in
nom f ö rä ld ra -v ård e n för a tt undanrödja följderna a f dess försummelse.
Pastor enskildt utan önskad påföljd aflupit. Naturligt ä r, att Prästerskapet bör först söka genom upprepade varningar, åt
följde af upplysande undervisning, åstadkomma förbättring;
stundom synes ock föreställningen inför KyrkoRådet kunna tjenligen itereras, men ännu fortfar varningen att vara den a-dra graden. Vinnes härigenom icke rättelse, så inträder man på området af den 3:dje. Af sig sjelf förstås dock, så väl att detta upprepande af samma Varningsgrad endast bör användas i vissa dertill läinpeliga fall, som ock, att en sådan iteration icke kan ega rum i de händelser, då Lagen sjelf uttryckligen förorduat om öfvergången från den ena Varningsgraden till den andra. — Jfr. Larlter s. 866 o. ff.
20
K y r k o - L a g e n s C a rd in a l-ru m i afseende pa V a r ning ä r X C a p . 3 §. D eruti stadgas följande V a r - n i n g s - g r a d e r neml. a) f ö r s t a r e s a n , u t i e n s l i g h e t , d, v. s. inför K y rk o h e rd e n eller den hans E m b e t e företräder, s e r s k i ld t : b) a n d r a g å n g e n t a - ge P r ä s te n 2 eller 5 G udfruktige män a f F ö r s a m lingen och i deras närvaro förm ane S yndaren till omvändelse. Denna an d ra V a rnings-grad har i så m atto blifvit fö rä n d r a d , a tt Varningen nuincra m ed
delas inför K y rk o -R å d e t 8).
c) D e n t r e d j e V a r n i n g s - g r a d e n ä r inför Biskop och C onsistorium , för hvilka K y rk o h e rd e n gifver tillkänna, *) a tt fö rb r y ta r e n ännu icke b ä ttra t sig. Sista K y rk o -L a g fö rsla g e t stadgar i V II Cap.
8 §. alternatift ” A ntingen anmälas hos P ro s te n och d e re fte r hos Capitlet eller ock öfverlernnas till L a g a D om stol’’. A tt Prosten ytterligare skall utg ö ra en m ella n -in s ta n z mellan K y r k o h e rd e och B isk o p ; d e r -
8) Benämningen Kyrko-Råd förekommer icke i KyrkoLa- gen, men då denna Lag t. ex. i XXIV Cap 33 § talar om Pastor, Capelian och Kyrkones föreståndare, är intet tvifvei alt dermed förstås detsamma som Kyrko-Rådet. Om samma Kyrkoföreståndare Råd och Sexmän handla jemväl några äldre Resolutioner sås. K. Resol. Pr. Bes v. 1 Mars 1 6 7 8 $ . 6, 15 Nov. 1680 §. 3. o. s. v. Deremot i Prästprivilegierna af 16 Oct. 1723 förekommer ock sjelfva uttrycket Kyrko-Råd. E n ligt 23 §. af sistberörde privileg. skulle i vissa fall Varningen gifvas i Socknestugan, men af uttrycken finner m an , alt me
ningen ej var i Allmän Sockenstämma utan ”inför någre af de förnämsta i Församlingen och Sexmännen», således desam
ma som äro medlemmar af Kyrko-Rådet.
*) 1738 års K. O. bjuder här att Kyrkoli. insänder sin
»berättelse, tillika med tlieras vittnesbörd, som varit tillslä- des« — en sådan controll på Pastors uppgift synes dock min
dre bchöflig.
27
till finne vi föga skäl. H v a d K yrkohe rde s Varning inför K y r k o - R å d icke kan u t r ä t ta , det lärer väl ic
ke ii eller Pro ste n s förm aning kunna förm å. Af stör
r e vigt synes det vara , att Lagen jemväl a u c to ris e - r a r rep e te ra n d e t 9) af V a rn in g inför K y r k o - R u d e t, då beliof d e ra f göres. F r å g a kunde till och m ed u p p s tå , o m , med iagttandet h ä ra f, stadgandet af V a r n in g s -g ra d e n inför D o m -C a p itle t kan vara b e - hölligt, em edan erfa re n h e te n to rd e hafva ådagalaggt, a t t d e r icke den egna Själasörjarens bevekande V a r n ingar inför det, med alla nä rm a re förhållanden b e kanta, K y r k o - R å d e t h je lp e r, d e r b å ta r Consistorii
V a rning intet. H vad vi tänke om den med sist
näm nde V arning förenade Bannlysning få vi f r a m deles anföra.
T ill besvarande a f hufvudfrågan i förevarande ä m n e , neml. d e n , i hvilka fail och på hvilka fö r
seelseer V a rning *) kan begagnas? gifva nu gällan
de Stadganden fö r K y r k o - R å d , jemte öfrige h ith ö r a n d e K y r k o - fö r fa ttn in g a r, den säkraste vägledning.
I negatift hänseende kunna vi till en början härvid a n m ä r k a , att Varning aldrig äger rum i de h ä n d e l s e r , då den begångna gerningen ä r uti L a g med serskild bestraffning belagd. D e t ä r k la r t, a tt i s å
9) Att praxis sådant på goda skäl antagit, är oss icke obekant.
*) I det Protestantiska Tyskland bar Tärningen 3:ne gra
der för Präst, Super-Intendent ock Consistorium; derpå följer 2) Mindre Bann (uteslutning frän Skrift ock iTattvard, samt 3) Större Band — totalt uteslutande Irån alla Kyrkans förmå
n e r : På landet är Varning nyttig och användbar men moter i städerna stora svårigheter t. ex. emot en högre Embetsmau, som Prästen ej vågar eller förmår ställa för sig till admonition d. s. v. Bretschneider u. LJukirklicbkeit s. i b i o. f.
■ mMnÖK. A i XI Jr. i fJr.lXi «.tÄS- A*****
2 8
d ant fall L agens uttryckliga b u d »kall efterlefvaa, och s tra ffa den skyldige tillä m p a s , utan att en blott föreställning eller varning ens får föregå bestraff
ningen. De fleste såbeskaffade inål höra ock u n d e r Verldslig r a t t , och straffet bestämmes dels i den Allmänna S tra ff-L a g e n , dels i en m än g d , utom K y r- k o - L a g e n liggande Police-förlattningar, hvilka utan föregången V arning ålägga b ö te r o. s. v. M en i fÖljd a f den utvidgade befattning 10), som den sed- n a re Lagstiftningen tillagt K y r k o - R å d e t , f ö re k o m m e r en stor mängd a f ä re n d e r tillhörande dess å t g ä r d , och genom dessas redovisning få vi äfven den uppkastade frågan besvarad. —
I enlighet med gällande fö rf a ttn in g a r , h v a ri
bland K. F. 26 F e b r . 1817 och K . K. 27 F e b r . 1828 utgöra de hufvudsakligaste, b ö r K y r k o - R å d e t 1:0) handhafva K y rk o - Disciplinen sa m t hvad till Religionens och Sedernas vå rd hörer. D e tta inne
fa tta r hufvudm om entet a f K y r k o - R å d e ts fordna b e stäm m else; det synes oss jemval om fa tta hela s f e - re n a f all K y r k o - t u k t , och innom dess g rä n s o r t o r de K y r k a n s , enligt dess idée blott disriplinariska b e straffnings - m agt böra omslutas. H ä r förekom m a fallen för Varningarnes användning i deras serskild- ta g r a d e r , och den faderliga m yndighet, som utgör all Kyrko-Styrelses väsende, har h ä r det både tje n - ligaste och enda o m rå d e t for dess verksam het. A t t s a d a n a , Religionen och Sedligheten kränkande brott, hvilka i Allmänna Lagen äro med stra ff belagde, icke kunna vara förem ål lör K y rk o -R å d e ts b e h a n d -
j o) Delta forhallande står i nära samband med den i sed- nare tider rådande tendensen att, måhända, alltförmycket in
veckla Pastorerna 1 världsliga bestyr.
*9
ling, och således icke heller försona9, m ed den ena eller a n d ra V a r n i n g s - g r a d e n , inses lätteligen.
2:0) Tillsynen å Försam lingens Ungdom och vården Öfver fattiga B arns u p p f o s tr a n , afvensom b e re d a n d e t af en till alla utsträckt religions undervis
ning a ro om sorger, hvilka K y rk o - R å d e t bör dela m ed F örsam lingens K y rk o h e rd e och P rästerskap.
Vid u tö fv a n d e t a f den n a tillsyn h a r naturligtvis V a rning i dess serskildta g ra d e r den tjenligaste an
vändning.
0:0) H a r K y r k o - R å d e t få tt sig uppdragne de väsendtligaste omsorger som tillhöra hälso- eller sundhets - policen innom Försam lingen. 1817 och i s y n n e rh e t 1828 å rs förfa ttninga r uppnämna i d e talj alla hithörande r u b r i k e r , hvårföre det ä r lika öfverflödigt, som för v å rt ändamål främ m ande, a tt serskildt redovisa desamma.
I allm änhet söka K y r k o - L a g e n och äfven hit
h ö r a n d e Alliniinna författningar inskärpa, att fö rm a n ingar , föreställningar, upplysningar och varningar ä ro de tjenligaste medlen till K yrkotuktens beredande.
E t t serskildt fall för V arning föreskrifva så väl K y r k o - L a g e n , som Allmänna L agen vid oenighet M a k a r emellan. Ganska rigtigt h a r Lagstiftningen härvid sökt, att med Moraliska c o rre c tio n s-medel läka e tt moraliskt ondt i dess u tb ro tt. Enligt K y r k o - L a g e n s X V I Cap. II §. skall Prä ste n göra sig högsta llit att förnimma orsaken till Makarnes oenig
he t och använda fö rm a n in g a r, åtvarningar eller fö r
lik n in g ar vid högt vite 1). U tr ä tta s intet d e r m e d ,
1) Förmodeligen hafva sådana förlikningar foga ansetts motsvara ändamålet, livarför de ock, oss veterligen, icke brukat in praxi förekomma.
3o
så skola sådane M akor stammas infor D o m -C a p itle t, orli d e r undfå föreställningar, livilket u t g ö r den a:dra V a r n i n g s - g r a d e n - F ö lje r icke h eller d e r - a t r ä t t e l s e , så instämmas m akarne till verldslig rä tt, och m ålet behandlas der enligt X IV Cap. Gift. B, Allmänna Lagen. — Att nu bevekande och allvar
liga V a rn in g a r b ö r a föregå m ålets öfverlem nande till Verldslig R ä t t , finna vi ganska m o tiv e r a d t, inen t r o , a tt i såbeskaffade saker så väl som öfriga Sed
l ig h e ts .b r o tt, den andra V arnings-graden alltförväl kunde utöfvas a f K y r k o R å d e t , och a t t , d å ingen fö rb ä ttrin g d e r a f , oagtadt iteration vid förekom men a n le d n in g , fö lje r, ined D o m C a p itle ts å tg ä r d föga kan uträ tta s , m er än ett lidande för den oskyldige Makan. D en ransakning öfver M akarnas s tö rre el
l e r m indre förvållande, hvarom K y r k o - L a g e n stad
g a r , synes ock kunna med vida s tö rre tillförlitlig
h e t och framgång anställas inför K y r k o - R å d e t i F ö r sa m linge n, an för det aflägsna och a f så många gö- ro m å l öfverhopade D o m - C a p itle t, d e r allt esomof
tast to rd e stadna vid en blott formalitet. — H vad den citerade K yrko-Lags §. in fine innehåller om M akarnes lysande till b ä t t r i n g , och på sistone bin
dandet i deras s y n d e r, anse vi för en lex in v e te ra t a , hva rö fv e r tidehvarfvets upplysning b ru tit stafven.
I a llm ä n h e t må h ä r a nm ärkas, a tt L a gstiftningen rö ra n d e äktenskaps-skillnader h a r e tt ganska s v å r löst p r o b le m , emedan den å ena sidan bör i hög grad fö rs v å ra möjligheten a f dessa skillnader, m en å den a n d ra förekom m a, att en till sammanlefnad tvingande juridisk förpligtelse, fo rtfa r a n d e e fte r upplösningen af alla moraliska b a n d , m åtte f ö r anleda de afventyrligaste följder f ö r M a k arn e sjelf- va. D e n m edelväg, som skall förlika dessa svå
5 i
rig h e te r , torde i vår Lagstiftning* ännu icke vara funnen *).
Såsom i visst hänseende till vårt ämne hörande böre vi öfvergå till fram ställningen a f B Ö t e r 2) e l l e r A r b e t e t i l l K y r k a n . I det föregående h a r
*) Delfa är den naturliga orsaken, hvarföre vid den ena Riksdagen efter den andra, motioner uti ifrågavarande ämne påyrkat syftsenlig reform. Vid nu pågående Riksdag har i anledning af en sådan motion, H. Lng-Utskoltet föreslagit 1) Kyrkoherdes Enskilta förmaningar; och om de ej hjelpa 2) förmaning i närvaro af makarnes föräldrar eller andra frander, 3) dömer Rätten till skillnad i Säng och Säte på sex månader, 4) till Kongl. Maj:ts afgörande hänskjules saken jem- likt K. F. d. 27 Apr. 1810. Ilvad vi på redan anförde skäl gilla i detta förslag, är upphörandet af den ändamålslösa Varningen inför Dom-Capitlet; äfvenså anse vi skäligt att de i XIV C. Gift. B. stadgade böterna, såsom äfven drabbande den oskyldige, försvinna; men hvad deremot angår skillna
den till säng och säte, bör den fortfara minst el t år för att uppfylla ändamålet. Det är af yttersta vigt att ej genom ti
dens förkortande bidraga till ett lättsinnigt upplösande af äk
tenskapet. Äfven synes oss Lagen böra bestamdt föreskrifva Varningen inför Kyrko-Rådet, och förnyandet af sådan Var
ning, då beliof deraf göres.
2) Obestridligt är, alt Böter utgöra ett verkeligt straff och alt det onda, som tillfogas genom böternas erläggande, är me
ra en civil, d. v. s. med borgerlig tunga tryckande olägenhet, så att om man 6trängt omfattar den principen at! Kyrko-Sty- relsen aldrig bör ådöma straff, så fordi’ar äfven consequensen att den icke bör ålägga böter. Härvid bör dock observeras a) alt förseelsen hvarföre pliktas, är af beskaffenhet, att till
höra Kyrko-Styrelsens beifran b) att då för vissa, Kyx’ko- Disciplinen och yttre sedlighet störande handlingar ansvaret af böter blifvit af en församling bestämdt, Kyrko-Rådet ar den Myndighet, som tjenligast tillämpar beslutet, samt c) att den ifrågavarande afgiften går till Kyrkan och de fattige. Dessa
5a
blifvit anm ärkt; a tt denna S traffart, sånom af da A ndelige å d ö m d , h a r i h ö g g r a d åldern för sig. Den synes o e k , så vidt som nemligen B öte r i allmänhet k u n n a , med alseende på den o je m n h e t, hvarm ed lid a n d e t träffar m enniskor a f olika förm ögenhets- v i li k o r , anses för tjenlig bestraffning, vara for vis
sa fall lika användbar, som öfriga K yrko-tuktens a r te r . — Upphofsmannen till 1686 å rs K y r k o - L a g hafva ganska rigtigt till Allmänna S traff-L agen fö r
visat en mängd af de verkligen Allmänna L a g b r o t t som i förra K y r k o - B a lk a r n e funnos med bö ter b e lagda. Men i åtskilliga fall sås. t. ex. 2 Cap 9 §.
ni. 11. h a r K y rk o -L a g e n , såsom oss synes med allt sk ä l, bibehållit denna ansvars-bestämmelse. I ännu vidsträcktare omfattning finnas B öter bestäm de i 25 § a f 1725 5) års Präst-privilegier, hvaruti stad
g a s , att för förefallande m å l , för hvilka L agen ej egentligen något straff u t s ä tte r . . . . såsom ogud- aktighet i husen , förargelse och försum m else i G uds- tje nste n m å K y rk o h e rd e n m ed någre a f de förnärn-
skäl, jemte böternas stundom tjenliga egenskap uf corrections- inedel, hafva synts oss rättfärdiga förslaget att bibehålla d e m, o m ock med nagon eftergift af den strängaste consecjuensens fordringar.
3) Besynnei'ligt nog saknas detta stadgande i W åk l i n 3 hit
h örande Capitel om Kyrko-agan. — 1828 års Kyrko-Lagför- slag nämner icke heller Böter, ehuru de synas oss äga fullt företräde framför Kyrkoskrilt och Bannlysning. Till K. L.
förslagets VII Cap. 7 §. skulle väl kunna hänföras sådana fall, då, uti der föreslagen ordning, böter äro stadgade och p&
grund deraf blifva äuömde, men vi tro , att en KyrkoLag icke bör lemna hela denna sfer öppen för den tillfälliga ölverens- kommelsen, utan specificera både förseelserna och böte» be
loppet.
