T O R Q U A T O T A S S O ’S
G E R U S A L E M M E L I B E R A T A , ò fv ersatt ocli kom m enterad.
4. D e l e n .
s om me d vidtberömda P hilos. Facultetens tillstånd
a f
m a g .
C A R I WILHELM BOTTIGER
E . O. A d ju n c t i T yska ock Italienska Litteraturen
o c h
G U S T A F H A G A N D E R
af V estgötha N ation. SegrelL Stipend.
kommer a t t offentligen försvaras på G ustavianska L ärosalen d. 12 Dee. 1842
p. t. t. f. m.
— 0( 1 .
U P S A l i A
w * h G W ö m A L å s t k o m . 1 8 4 2 ,
S å talar i lians bröst cn ilsken ifver:
D ock onda tanken utför han ej än;
Men om han n å d åt de förtryckta gifver, A r fe g h e t, ieke m iskund, skäl till den.
J ill grym m a dåd cn fruktan honom drifver, M er stark en annan håller dä igen:
A lt stänga v ä g , som till förlikning lcm nas, Ilan r ä d s, — och reta segrarn, som kan hämnas.
8 9 .
Ila n q väfver då silt raseri med m öda;
N e j, lu ft åt det på annat håll han ger:
Han tänder eld på odlarns falt och gröda, O ch b yg d en s tjäll han slår till marken ner:
Ej n å g o t, som kan koning eller föda A t Franken g e , han lcmnar oskadt m er;
Han grum lar bäckars vatten , och ej sällan Med d öd ligt g ift han blandar rena hällan.
9 0 .
F ö rsig tig d o ck , fast grym het honom lärde, Sin slad s b elastn ing han ej glöm t. Den har T re sidor re’n nog starka; men den Ijerde, Som lå g mot n orr, det något mindre var.
V id första vink om hvad som är å färde, H an ger åt denna vallar till försvar, O ch sam lar hit i h ast, att segrarn hejda, En mängd a f egna krigare och lejda.
E r l n r n n
o m V e r s s l a g e t i G e r u s a l e m m e L i b e ra t a . O ttava R im a, i sin enklaste fo rm , sådan d en i Italienska poesiens barndom förekom m er, och ännu i dag hos Sicilianska skalder finnes bibehållen, utgöres a f åtta en d ecasillab i piani, med regelbundet alternerande rim , så a tt den första vers
raden i sitt slutord consonerai' med den tr e dje, fem te och sjunde; den andra åter m ed den fje r d e, sjette och åttonde.
I B o c c a c c io s T eseid e m öter man fö r första gången den form förändring, hvarnnder O. I\. sedermera allm ännast fram- tr ä d t, och äfven hos oss vu n n it burskap, a tt nemligen blott i de sex första raderna rimmen alternera, men deremot de tvenne sista consonerà med hvarandra, — en förändring, hvarigenom enformigheten minskas, och stanzen få r ett be
stämdare slutfall, en behagligare afrundning. P å detta sätt construcrad, har O ttava R im a, ända fru n m edlet a f 1 4 0 0 - talet, då L u i g i P u l c i derpå diktade sin 31 o rgan te Mag
g io re , varit och förblifvit Italienarens episka vers-art, och är den, som äfven Tasso här begagnat. — I de Germanska språken, hvilkas prosodi är så himmelsvid t skilj d frå n de Bomanskas, får äfven O ttava Rima en helt olika ta k t, en alldeles skiljaktig karakter, och erinrar egentligen, blott genom sjelfva rimflät- ningens tgp, om sina Italienska anor. E n ersättning fö rd e n m ångfaldigt större rhytlimiska omvexling och numerosite t , som, nästan till sjelfsvåld, utm ärker SgdUinningens smidiga versbygg
n a d , äga dock de Germanska språken i en större tillgång på m a n l i g a rim , hvilka, då de i Italienskan måste sökas endast bland voci tro n c h e , d e r både högst sparsam t förefinnas och derjemte hafva ett, med språkets Genius stridigt, nästan komiskt u ttryck, som, för det m esta, utesluter dem ur all högre stil. Om Italicnarnes stanz utgöres a f blott fem inina rim , kommer det så
ledes dcraf, a tt den ej k a n hafva några andra. Tyskar och Svenskar hafva förstått, a tt liärutinnan begagna sina språks företräden, så mycket heldrc, som, särdeles vid compositioner a f vidsträcktare omfång, Ottava Bim a med idel fem inina rim har fo r våra öron något alltför tu n g t och släpande; churuväl den, vid m i n d r e afdelningar, kan någon g å n g, äfven hos oss, (såsom A11 e r b o m bäst visat) med fördel användas. H ögst tröttande skulle dess entonigliet blifva i e tt poem a f nära tv ä tu se n d e stanzer; och öfversättaren har derföre, ej m indre a f egen välgrundad öfvertygelse, än med sakkunniga mäns bifall och tillstyrkan, här, likasom fö ru t G r i e s i ett dylikt fö retag på Tyska, låtit de masculina rimmen regelbundet alternera med de feminina. D et hade eljest fö r honom varit ett slags lättnad, att, genom begagnande a f b l o t t fem inina rim, få , u ti hvarannan a f stanzens första sex rader, utrymm e fö r e n s t a f
velse mer. ________
S i
ANHÄRHN1NGAR OCII IJPPLYSNISGAR t i l l
F Ö K S T A S Å N G E N .
i S t
R e d a n i poemets första rad e r har Virgilius föresväfvat Skal
d e n såsom mönster.
C a n to V arm i p ie to se, e’I C a p itano
e r i n r a r om dennes: A rm a virumt/ue cano* ) , äfvensom d et följande M olto cg/i oprb . . . molto so ffri tydligen ä r m o - d elleradt efter Virgilii: M ultum ille . . . . jactatus . . . ; multa quoque . . . passus. Dum conderet urbem motsvaras då här a f o r d e n : nel glorioso acquisto. Versens tredje rad på
m in n e r om e tt ställe i Dantes Inferno: Fece col senno assai, e con la spada.
I l C apitano. G ottfrid af Bouillon, H ertig af Neder- L othringen. Se nedanför st. 8.
E in v a n V In fe rn o a lu i s’oppose. Vi få redan i fjerde S ån g en se , hur mörkrets furste sammankallar ”de eviga skug
go rn as innevånare” , och uppm anar dem, att i grund förstöra korsriddarnes här. Till en början förmås d å, genom en ond andes inflytelse, Fursten af Damascus, I d r a o t , som tillika
*) D e t fel mot regeln för »len. E p is k a handlingens e n h e t , som m an i Tassos första ra d velat finna, skulle d å , med lika mycket, el
ler lika r i n g a , skul, äfven gälla den Romerske skalden.
är cn r y k tb a r Magus, alt till det Christna lägret sända sin undersköna b r o rs d o t te r , A rm id a, på det att hon ined sin fägrin g m å tte förtjusa, och med sina trollkonster insnärja de förnämsta k ä m p a rn a , framför allt den u tm ä rk taste bland dem alla, Rinaldo. A tt detta anslag, som i början lyckas, likväl slutligen, genom himmelens n å d , blifver om in te t, så att Gott frids irrande följeslagare ( / suoi compagni erranti') åter samlas under de heliga fanorna, antydes nu i de sista raderna af denna v e rs, som i få, men raska d r a g , uppdrager co n to u rern a för hela Epos. Skalden följer härvid så väl sina Episka m ö n s t e r , som den regel, Aristoteles i sin Rhetorik gif- vit åt så väl Epikern som O ratorn *).
S ’armo d ’A sia e di I.ibia il popol misto $ an t y d e r den Egyptiske Sultanens här, som, enligt hvad man ser af mönstrin gen i sjuttonde S ån g en , utgjordes af krigande folk både från Asien och Libyen (Africa). Hos flera gamla Geo
grafer (t. ex. hos Ptolemaeus) är Libyen namnet på h e la vcrlds- delen, hvaremot Africa blott u tg ö r en mindre del af det för
ra. — Det ä r med de Christnas seger öfver denna Asiens och Africas blandade h ärs k a ra , som poemets sista s å n g slutar.
I den lika vidlöftiga, som obilliga och småaktiga k r i t i k , hvarmed den i Florenz å r 1582 stiftade Academien della Crusca **) söndermalde Tassos poem , och omsider föranledde
* ) Man jetnfiire liärmcd, livad Cicero pä e tt ställe y t t r a r till C a ju s F r c n n i u s : ” dociles auditores habere poterim u s, si sum inam -caussw
breviter exponem us.”
**) Denna se derm era, särdeles genom utgifiiingcn a f sin I t a l i e n ska O r d b o k , sä berömda Akadem i var i sitt u p p h o f liögst o b e ty d l i g , oeli motsvarade v ä rd ig t sitt namn a f ett lit t e r ä r t m jö ln a r-säll- skap. Förening ens s tifta re ocli mest ansedda medlem var A n to n io Franc esco G r a / . z i n i | vanligen kallad L a s c a j. Mcdlemmarnes a n tal var i början b lott fem: R id d are n L eona rdo S a l v i a t i , som b lef den s j e tt e , upp h ö jd e föreningen till en Akadem i. 1 Såsom l it t e r ä r k 1 n b b räknade den sin tillvaro ända från I S U l i . ] Med namnet della C ru sca , li vilket ord egentligen betecknar det afskräde | k l i , sådor"|, som vid m ålning afskiljcs från det rena m jö le t, ville de u ttry c k a sin a f s i g t , a tt underkasta så väl skriftställare, som sjelfva sp råk et, en strä n g
Skalden lill den väl storartade, men dock misslyckade, omarbetning af det h ela, som , mot slutet af lians lefnad, utkom under titeln L a Gerusalemme Conquistata *) ( d et eröfrade Jerusalem ), klandrades högeligen denna första vers. Redan ordet pietoso var ej bra. Det fick ej — menade la C r u s c a — brukas,
ocli nog grann pröfning. De valde en qvarnsigt [ fru llo n e ] till sitt v a p e n , ocli anto g till dévise: il jtih h tl fior ne coglie. Sin pröfning a f l itte r ä r a arbeten kallade de g r o f si g t och f i n s i g t [vaglio ocli .staccio], och resultatet af en sådan pröfning offentliggjordes under u ttr y c k e n : v a g lia ta , .stacciata, cru.scata, och andra mjöluar-termer.
Afvcn medlemmarna sjelfva antogo nam n, som härmed stodo i sam
manhang. Så fram träd d e i stridskriften mot T as so , dcu hätske S ai- viali, [dessförinnan Skaldens nära väu och förtrogne], under benämnin
gen L 'in fa r in a to [d en b e m jö la d e ], och, i samma stridskrift, A kade
miens S ecreterare, Sebastiano de’ Rossi, under namnet L'inferigno [hård
k a k a n ] : en tredje a f sällskapet kallade sig To smaccato [den sönder
k r o s s a d e ] , en fjerde Lo stritolato [d e n söndersm ulade] o. s. v. — S lik a vid underligheter tillhörde för öfrigt tidens oeh landets sed.
#) L a Gerusalem m e C onquistata utkom första gången 1Ö95, [två å r före Ska ldens dö d], i en i Rom tryckt qvartnpplaga [Roma. Gugl.
F a c c i o t ti ] . F öljande året utkoinmo tvenne d y lik a , den ena i P a v ia , den an d r a i Milano. E n år l G 9 o i P a ris tryckt upplaga i !2:o är högst sä lls ynt: den b l c f nemligen genom ett Parlamentsbeslut af d. i Sept.
I S 9 G fö rbjuden och sequestrerad. Anledning härtill voro de tvenne Sta n ae r [7G och 7G] a f tjugonde S å n g e n , i hvilka Tasso skildrat F ra n k rik es dåvara nde oroliga läge, och antydt Påfvens rätt alt herr- ska öfver Ii ouungarne. Parlam entet fördömde dessa rader, såsom
” conteuant des idées contraires h 1’autorité du roi et au bien du ro - yaume, ct comme attcnlaloires ä 1'hoimcur du feu roi Henri I I I . et du roi regnant l l e n r i I V . — P ä iGOO:talet utkom poemet i tio sär
skilda u p p la g o r; den sista try ckt i Venedig 1G^2. Sedan denna tid h a r Gerusalemm e Conquistata a l d r i g blifvit om tryckt, utom i de Flor entinska och Venctianska upplagorna a f Tassos samtliga verk — e tt bevis, huru efterverlden mer och mer gifvit företräde åt Tassos pocin i dess u rsprungliga form. Gerus. C onquistata har också aldrig blifvit öfversatt på något främmande språk. — Det var likväl vi<1 den
na o m a r b e t n i n g , som Skalden sjelf fästade sin ära. Döende, tog h an ett heligt löfte a f kardinalen Cintino A ldobrandini [till hvilken Gerus. C onquistata var d e d ic era d ], att denne skulle söka förstöra alla exemplar, som kunde öfverlsommas, a f Gerus. l i b e r a t a , så att pot<- met endast i sin n y a form måtte gå till efterverlden.
u
såsom här, i bemärkelsen af pio ( = devoto, religioso, from) , utan betydde blott m edlidsam , full af deltagande ( = compas
sionevole'). Härvid förekom likväl den o m s tän d ig h e te n , att både Boccaccio och P e tra rca — tvenne a u k t o r i t e t e r , dem sjelfva l a C r u s c a ej vågade jäfva — n y t t j a t , på m e r än e t t stä lle , o rd et pietoso i den förra bemärkelsen. Boccaccio öfversätter t. ex. pius M ncas med il pietoso JEnea ; och Pe
tr a r c a u ttr y c k e r med atti pietosi fromma g erningar. -— Nu vän d e sig de strän g a Akademikerna m ed sitt o r d ry tt e r i mot Capitano. D etta ord skulle blott få betyda en lä g re grad inom Arm éen ( = Capitarne), m e n e j h ä r h ö f v i d s m a n , ehuru redan dess derivation angifver begre ppet af h u f v u d m a n , b ö f d i n g , och dess betydelse af befälhafvare i allm änhet län
gesedan hade vunnit burskap inom Italienska sp råk et. Den alltför medgörlrge Tasso, s o m , i e t t b ref till Scipio di Gon
za g a , rörande u ttry c k e r sin beredvillighet at t ä n d r a a l l t , hvad ändras k a n * ) , gjorde emedlertid sina Recensenter till viljes, och g a f nu första raden följande utse ende :
Io canto Varme e’I Cavalier sovrano.
E t t a nnat förslag till de fyra första rade rna s än d rin g inne- hålles äfven i det ofvannämnda brefvet till Gonzaga**). Men o m , såsom läsaren fin n er, Skalden sjelf haft möda och huf- v u d b rå k med denna första v ers , hafva hans öfversättare på an d ra tu n g o m å l haft det icke mindre. Versens p r e g n a n ta in
*) ”p u r m i giova d'aver m u ta to , e d i m u ta r , se bisognerà. ”
** ) D e t ly d er så:
L 'a r m i p ietosi, e i C ava lieri io canto C he della Croce s i seguar d i C risto, Q u a n t’ operar sotto G offredo, e quanto Seco soffrir nel glorioso acquisto.
B lan d de anmärknin gar, som mot fö rsta versen blifvit g j o r d a , m i äfven nämnas d e n , a tt Tasso genast i po emets b ö rjan l å te r a n d r a o r d [ acquisto, m isto ,1 stå såsom r i m til l C risto , då deremot bo s D a n t e detta namn städse ä r för b e li g t , a t t rim m a mot ann at o r d , un sig sjelf t.
nehåll g ö r den (ill en af de s v å ra re a l t väl återgifva. Bland de flerfaldiga försök, som den n ärv ara n d e öfversättaren h ä r- u tin n an g j o r l , har han tro tt sig tills vidare höra gifva före
träd e åt den form , hvarnnder versen nu på Svenska fram- tr ä d t . Han vill likväl, lill läsarens eg et val och bepröfvande, anföra ännu en annan :
D e t fromma k r i g , «len IIöf«ling, vill j a g sju n g a, Som Cliristi g r a f mc«l h ä r s m a h t återtog.
Vi«l ilcss cröfring led han m ö d o r t u n g a , M en, hlok oel» ta pper, fienden han slog.
Förgäfves A f g r u n d sågs m ot ho nom l j u n g a , Förgäfvcs vä pn adt A s ie n , L ib y e n , d r o g ; T y himlens skydd har till ile helga fanor l ia n s k äm p ar återf ör t från vilsna banor.
--- sotto a i san ti Segni ridusse —
E huru visserligen i ordställningen in genting ä r som h i n d r a r , att ju il Capitano kan tänkas såsom subject till ridusse, g ö r man dock r ä tta s t a t t här anse il Ciclo såsom subject. Menin
gen blifvcr, i begge fallen, ungefärligen densamma.
2 S t .
O M u sa tu , che etc.
Motsvarar nu Virgilii : M usa, mihi caussas memora etc. Skal
den börjar här sin invocation, som än n u i följande stanzen fo rtsattes, och han ställer den icke till n åg o n af Parnassens och fabelns vanliga så n g g u d in n o r, icke till någon hednisk och profan, m e ntili e n , bland stjernor th r o n a n d c , himmelsk, evig;
af hvilken, då hon icke ä r någ o n a n n a n , än den högsta SANNINGEN sjelf, han anser sig böra begä ra tillgift för hvad han i sin S ån g af d i k t e n s verldsliga p ry d n a d e r nödgas låna.
A t t , såsom n åg ra Italienska u tty d a re g j o r t , med den h är an
ropade Gudomligheten nödvändigt vilja förstå Jungfru M a r i a , sm akar nog mycket Catholskt. De åb e ro p a, såsom stöd för donna m enin g, att P e t r a r c a , i sin canzon till den hel. J u n g -
siti
fruns ä r a , kallar henne Coronata d i stelley äfvenson» att d el, i en af den Romerska kyrkans latinska hymner, h e ter: ”super choros angelorum, et super coelestia re g n a, assutnta est sancta Dei genitrix ” af hvilka u ttry c k dc i denna vers ve
lat finna en reminiscens. — En sådan ty dning ä r , såsom lätt synes, alldeles öfverflödig. Skalden anropa r en sångens (iudom, som bor högre än på Helicon, bor i sjelfva himinelen: han näm ner ej denna Gudom vid n a m n , men att det ä r den h ö g s t a af alla, den e n d a , till hvilken ett religiöst Epos kunde
ställas, faller lätt i ö g o n e n * ) . 5 S t.
Den bild, som g en o m g å r den sednare delen af denna v e rs, ä r tydligen lånad af Lucretius, s o m , näst Virgilius, var, bland Roms skalder, Tassos älsklings-författare. I första bo
ken af dennes lärodikt: Dc rcrum n a tu ra , läse m a n , till je m förelse, följande verser:
S e d velu ti pitcris ubsynthia tetra m edentes flu m dare co nantur, p riu s ora pocula circtiin C o n tin g u n t m ellis d u lci flavoquc liquore etc.
4 och 5 St.
Dedication till AI f o n s II, H ertig af F e r r a r a , vid hvars glänsande hof Tasso lefde, älskad och firad, sin u n g doms lyckligaste d a g a r ; på hvars g rym m a befallning han se
d e r m e r a , under sju år af sin m annaå lder, m å ste , såsom d å r hushjon, försmäkta inom fängelsets murar. Alfons efterträ dde 1559 Heroules II, och regerade till sin död 1597. Historien skil drar honom såsom en praktlyslen furste, som m er af få
fä n g a , än af verklig kär l e k, beskyddat vetenskap och konst.
Bekant ä r den ä relystnad, hvarmed han fikade efter Polens krona **), Hans hof — mötesplatsen för Italiens berömdaste
I T as so s ald ra fö rsta u tk as t till G er. liher. , som ännu i o r i - g in al-m an u scrip t tinnes på Vatik ansk a lliblio thekct i R o m , är Invocatio- ncn st älld till 11 R e del Ciclo. — Det innehåller inalles b lott I IG sfanzer.
**) D e t v a r Sk ald en G u a r i n i , den prisade fö rfattare n till II pastor fid a , soni, vid dessa unde rhan dlin gar, tjenade honom såsom gesandt hos Pö lsk a ständerna.
n ; i m n — var en täflingsbana på eo gång för snillets fester och för Chevalcriets lysande tornerspel: de förra anförda af hans tvenne inta gande s y stra r, Lucrezia och L e o n o ra1*); de sed- nare af honom sjelf, som i krigskonstens både theori och pra k tik berömmes såsom en mästare. — För att rätt upp
fatta den 5:te s tanzen, bör man ihågkomma följande. Vid den t i d , då Ger. liberata skrefs, var allmänna uppmärksamheten i E uropa synnerligen fästad på Turkarna: sjelfva ämnet för Tassos poem fick derigenom ett så mycket mer ökadt interesse.
Medan han som bäst var sysselsatt med första Sångerna deraf, vann Philip Ibs b ro d e r, Don Juan af Ö sterrike, det ryktbara sjöslaget öfver T u rk a rn a, vid Lepanto, och allmänna önskan i Europa v a r , att man nu borde gå löst på Constantinopel.
Detta krig, som sysselsatte allas tankar, återväckte tanken på de förra korstågen. Knapt hundra år förut hade Påfven Pius II.
sjelf velat sä tta sig i spetsen för ett nytt sådant. Ännu på Tassos tid glödde i många b rö st, och ej minst i skaldens eget **), enthusiasmen för ett dylikt företag. Han profeterar nu i denna s t a nz, att del blifver A l f o n s , och ingen annan, som enhälligt skall utses till det nya korstågets nya Gottfrid.
— Dessa sta n ze r böra för öfrigt sammanhållas med några a n d ra i slutet af 17:de sången ( 9 0 — 94). R i n a l d o (Prins af huset F . s t e ) får der en sköld, på hvilken hans ättefaders b rag d e r och lagerkrönta bilder befinnas inristade, och en g am mal Magus förutsäger honom derefter en lång följd af lysan
de afkomlingar, hvilken slutar med Alfons li. (prim o in virtù, ma in titolo s e c o n d o ) , Der upprepas ånyo profetian, att Alfons skulle blifva anförare för ett stort härtåg mot de
*) Det ä r denna L e o n o r a , hvars namn infiirlifvats med Tassos, såsom Iteatrices med D a n tcs , Lauras med Petrarcas.
**] Della finner man Idand annat ur ett af’ lians b ref (ill Ilorazio Lombardelli. Denne hade k lan d rat titeln G e r . l i b e r a t a , ocli me
n a t , a tt T u rk a rn a deröfver kunde göra »ig lustiga, då Jerusalem nu åter var för de Clirislna f ö r l o r a d t . 'l’asso yttrar deremot, I■ i|
svar, sin förhoppning, a lt de Clirislna snarare skutte ;if denna Hlet ä g g a s , a tt göra sanning a f des» innehall,
o tr o g n a , och upptäcka Nilens obekanta källor, för alt i dem döpa svarta ansigten * ) . — Alla dessa sta n z c r, till den furst
lige beskyddarens lof, b o r tto g skalden sederm era u r sitt o m a r b e t a d e poem. Det hade varit en g ry m iro n i, a t t , efter hvad han d å fått pröfva, vidare helsa Alfons för magnanimo.
Dedicalionen af Ger. conquistala ställdes, såsom redan ( i noten p. 5 3 ) ä r n ä m n d t , till Påfven Clemens VIII:s n e p o t , kardinalen Cinthio Aldobrandini.
A l fe ro T ra ce. Trace, som h ä r stå r i stället för Mahomclanska lärans bekännare i a l lm ä n h e t, n y t t j a r Skalden med flit, för att dermed hänsyfta på T urkarna. I)ct nuva
rande Uumelien, inom hvilkct Constantinopcl lig g e r, ä r , så
som b e k a n t, det gamla Thracien.
G St.
H är börjar poemets berättelse. I Skaldens episka p l a n , u tm ä r k t på en g å n g genom e n h e t, enkelhet och s to r h e t , ku n d e ej ingå någon tom versification af hela det första kors
tå g e ts historia. Handlingen ä r längesedan b ö rja d , då poemet g rip e r in **). Det spelar endast inom fälttåget 1 0 9 9 , och tid p u n k ten för dess verkligt h i s t o r i s k a tilldragelser u tg ö r egentligen ej m era än 4 0 dagar. Det ä r nemligen på slä tten vid T o rto sa, som vi i denna vers finna korsriddarnes h ä r : det var i början af Juli näm nda å r , som de derifrån bröto opp m ot Je rusale m , och det ä r med denna stads erö frin g , och Egyptiska Sultanens nederlag vid Ascalon d. 14 Aug., som poem et slutar.
*) ” 2?, p er battesm o delle nere fr o n ti, D el g ra n N ilo scoprir V ignoii fo n ti.”
**) A n n o rlu n d a hade T as so s föregå ngare T r i s s i n o fö r f a r it i sitt misslyckade E p is k a p o e m : I ta lia liberata d a i C o tti, e n , i 2 7 böcker, p å orimmade ja m b e r mödosamt u t a r b e t a d , t o r r och m ag e r k rig s h is to ria , som b ö rjar ined bärens fö rst a u t tå g a n d e , och se d a n , mil för m il , l å ter läsaren följa med.
G ià 'I sesto anno volgea eie. A ll Tasso låter året 1099 v ara d e t s j e t l e , sedan den Christna hären öfvergiek till O r i e n te n , kan endast förklaras såsom en Anakronism.
Nyttjade han cj så bestämdt ordet passo, skulle man kunna förm oda, a t t han härmed blott velat u ttry c k a, hurusom det nu redan var sjette å r e t , sedan de Chrislna furstarna börjat med ifver omfatta det stora företaget. Såsom bekant ä r , var det u n d er åre t 1093, som Eremiten Petrus företog sin vall
färd till Palestina. Det af Påfven Urban II. utskrifna mötet i Piacenza hölls först i Mars 1095, samt sedermera i Nov. s. å.
mötet i C le r m o n t, der korståget egentligen beslöts. Det är då först året 1 0 9 6 , hvarifrån man kan antaga dess början, och hvarom d e t egentligen kan heta, che il campo Christiano passò a l t alta impresa in Oriente *).
N ic c e a i Bithynien ( d e t nuvarande Isnik) hölls belä- g r a d t af korsriddarne från d. 14 Maj 1097, och öfverlemnades, g enom capitulation, d. 20 Juni s. å. till Grekiska kejsaren Alexius. — A n t i o c h i a , Syriens hufvudstad ( d e t nuvaran
de A n ta kia ), kom i Juni 10 9 8 , efter 9 månaders belägring, i de Chrislnas händer, genom förräderi af renegaten Pyrrhus, som n attetid insläppte fienden på repstegar i stadens vigtiga- ste fästnings-torn. Derutaf här u ttryc ket: con arte. Epithe- te t la potente tilläg g er Skalden med skäl åt detta Seleuci- dernas gamla hufvudsäte, åt staden med de 365 tornen, om
nium provinciarum, quas tractus orientalis continet, p rin ceps et m oderatrix„ såsom Wilhelm af Tyrus kallar den.
U a v e a poscia in battaglia incontro a gente D i P e rsia innum erabile difesa.
Redan på tredje d ag en efter Antiochias intagande, kringrän-
*) Äfven E rk e b isk o p W il h e lm a f T y r u s , hvars B e l l i s a c r i h i s t o r i a leg»t till grund för den historiska delen a f Tassos poem, sä- g e r u ttryc kligen: Eodem a nno, qui erat ab incarnatione Dom ini m il
lesimus nonagesimus se x tu s, mense siu gusto, quintadecim a die m ensis, vir magnificus et illustris G odefridus Lotharingice d u x ...iter aggressus est. [ L i k . I I . cap. i . ] I Gcr. Conquistata är första läs
a rte n ( sesto anno) bibehållen. I en annan omarbetning af dcuna stanz finnes tiden v ara räknad från mötet i Clermont.
des de Christna af Persiske fursten Korbogas h ä r , som p å stods utgöra m er än 200,000 ma n , ( d e n kallas derföre här innum erabile), och ledo nu i sin o rd n in g , såsom belägrade, en ryslig nöd. Slutligen lifvade af en d r ö m , som en andlig m a n , Petrus Bartholomaeus, sade sig hafva h a f t * ) , vågade de ett utfall, och slogo hela den Persiska hären.
E T ortosa espugnata. T o r t o s a (det fordna Ortosia, A ntaradus) tyckes redan i slutet af 1098 hafva blifvit eröf- radt. Det är h ä r , som korsriddarnes läger nu möter oss.
( I Ger. Conquistata ä r det deremot i Ccesarca.)
I l novo anno ( = nuova stagione = prim avera) våren.
7 St.
E guanto e d a lle stelle a l basso in fern o , Tanto e p iti in su d ella stellata sfera.
Homerus har ett u t t r y c k , som liknar detta. I åtto n d e sån
gen af Iliaden, hotar Zeus d e n i G u d a råd e t, som vågar bi
stå Trojanerna, att nedstörtas i mörkaste T a rta re n : ”nedanom A i s så långt, som jorden ä r nedanom himlen.” **) Virgilius, i sjette boken af iE n e id e n , lå ter Sibylla för iE neas skildra Tartaren med ungefär samma ord. ***) ■— Tasso h ar i Ger.
Coiupi. härvid tillagt en s t a n z , som beskrifver Guds th r o n , enligt profeten Esaiee syn.
*) F y r a gå nger liatlc «len liel. A n d reas visat sig fur honom i söm
nen, och yp p at fö r h o n o m , a tt p å e tt visst ställe i A p o s te ln P e t r i k y rk a den lans funnes g ö m d , med hvilken vår F r ä l s a r e s sida blifvit genomstungen. O å , vi«l a n ställd gräfn ing, en gammal lans verkligen hittades i «ljupet, h lef kr igarnes mo«l d eraf cld adt a tt våga d e t yt
tersta .
**) Toffoov irtQxb' ’Aiiitio, oaov èqavói i c i ànò yceitjs. [Ilia d. V I I I . IG.]
***) — T a r t a r u s ipsc
R is p a t c t in p r r r e e p s t a n t u m , t e n d i t c j u e sul» u m b r a s ,
Quantus ad aetherium coeli suspectus Oly mpu m. f l> 7 7 —i>79.]
8 St.
V e d e G offredo etc. Skalden låter i denna och i de nästföljande s tan zern a, fem af de förnämsta korsfararne för läsaren f ra m tr ä d a , sådana som de visa si" för den allseendes ö g a; o d i, främst bland dem, poemets historiska liufvudhjelte *), den för sin ta p p e r h e t, rättskaffenhet och fromhet lika u t
mä r k t e rid d aren , G o t t f r i d , Hertig af Neder-Eot h r in g e n , efter sitt på mödernet ärfda stamslott kallad Gottfrid af Bouillon **). Hans k arakter ä r , hela poemet igenom, med historisk trohet hållen. Vi v eta , att han, redan före sitt u p p tr ä d a n d e såsom k o rsrid dare, hade förvärfvat sig hög lijel—
t e ä r a , förnämligast i striden för Kejsar Henric IV:s sak emot H e rtig R udolf af Schwaben. Korstågets plan omfattade han med så m ycket större ifver, som det redan från barndomen hade varit lians älsklings-tanke, att en g å n g få deltaga i be
frielsen af den hel. grafven. En gammal krönikeskrifvare om ta
lar, huru Gott frids mor ofta plägade b e rä tta , att hon tidigt hört af sin son: J’sc desiderare proficisci Hierosolymarii, et hoc non simpliciter, ut a/ii, (d. v. s. icke blott såsom vall
färdande pilgrim ), sed cum violentia exercitus, si sibi copia suppeteret, m ag/i i.J1
M e tte in non cale ( = disprezza, trascura, pospone) en Italianism, som ej blott förekommer hos skalderne ( m a n
*) E f t e r honom bade Tasso också, till en b ö rjan , ballat silt E p o s : i l G o f f r e d o . — R i n a l d o ba n visserligen, i annan m ening, sägas vara poemets liufvudhjelte, men ä r det ej såsom h i s t o r i s k k a rab ter.
— I l a n är poemets Ac hilles: G o t tfrid är dess Agamem non.
**) G o t t f r i d var äldste sonen till Grefve Eustache a f R ologne, och fö d d vid Raysy i R r a b a n t , ej långt från Fleuru s. Modren hette I d a , syster till G o t t f r id den p u c k e l ry g g ig e , H e rtig af A ed er-L o tlirin - gen. Den sistnämnde upptog sin systerson såsom eget b a r n , och g jo r
de lionom till arfvinge a f sina lä n d e r . — E n a f korstågens häfdateck- nare y t t r a r sig i skildringen a f G o t t f r i d : ” T a n tu m len is, u t magis in se monachum quam m ilitem fig u ra re t.” [ J f r . teckningen a f G o t t frid i H ist. gest. viie nostri temporis Hicrosolym. Duchesne tom. I V . pag. 0 9 0 . ]
m öte r den sä viil lios D a n te , som P etrarca ), men älven någon g å n g hos prosaiska författare*).
9 S t.
V e d e in U a ld o v in etc. K rönikorna uppta ga bland de första korsriddarne icke mindre än t i o , med nam net Bal
dovino (Baudouin) * * ) . D en , som h ä r m enas, ä r Gottfrids y n g re b r o d e r , hvilken, lika med honom sjelf, en d ag skulle blifva ko n u n g af Jerusalem. En dylik ära väntade äfven en annan Balduin ( a f Bourg) , deras syskonbarn. — Gottfrid åtföljdes på k o rståg e t af än n u en b r o d e r , Euslache (se lä ngre fram i 54 st.). — Tassos sä tt at t här karakterisera den förstnämnde Balduin, instäm m er med historiens vittnesbörd. S å väl om honom, som om hans kusin af samma namn, y t t r a r M i c h a u d :
”Ils ctaient moins animés par une sincère p ie té, che par l’e- spoir de faire une g ra n d fortune en Asie.”
V e d e T a n cred etc. T a n c re d , ung furste af Calabrien, var en n ä ra anförvandt till B o he m und, och af honom öfver- talad a t t deltaga i k o rstå g e t ***). I tapperhet hvara nnan lika, ä ro de i öfrigt af den mest skiljaktiga k a ra k te r. T a n c r e d , äfven så g u d f r u k t i g , g o d s in n a d , m enniskovänlig, ro m an tisk t sv ä rm a n d e , som B o h e m u n d r å , herrsklyste n, penninggirig, verldsklok. Tancred ä r , näst G o ttfrid , den egentliga själen
*) Se t. ex. G i o v . V i l l a n i , S to ria lib. V I I I . Ca p. 6 5 .
**) J f r . L iste des noms des p rin c ip a u x croisés de la p rem ière eroisade, m entionnés dans les chroniques. Den finnes såsom supple
ment till f ö rs ta delen a f M i c h a u d , H istoire des C roisades.
***) ” multis opibus blanditiisque praemissis ap u d T a n c r e d u m o b te n tum est.” Se Gesta T a n c r e d i, författade på omvexlande vers ocii p ro s a a f R a d u lfu s Cadomensis [Itao u l de Caen]. J f r . F r . W i l k e n , G csc bicbte der K r eu zziig e, e rs ter T k eil. s. 1 2 4 . — T a n c r e d säges h ä r liafva v a rit s y s t e r s o n till Boh emun d j r ä t t a r e ä r väl k u s i n . T an c r cd s m o d e r , E m m a , va r syster till den berömde N o r m a n d - k e r - tigen R o b ert G u i s c a rd , hvars äldste son åter var denne samme B o - kemund.
i första k o r s t å g e t, och fram står såsom Chevaleriels blomma och m önster. Hans kårlek för den Persiska sköldmön C l o r i n d a , hvarpå i denna slanz syftas, ä r af skalden fingerad, likasom dess föremål ä r d e t; men stå r på intet sätt i strid med hjellens historiska personlighet. — Vi hafva kallat R i n a l d o för poemets Achilles: — T a n e r e d ä r dess Ajax.
E fo n d a r I i octnotulo etc. Bohcmund, Furste af T arent*).
— Det lilla furstendömet var alltför tr å n g t för hans stolta k rig a rsjä l, och planen med hans deltagande i korståget gick genast från början ut på at t , i en annan verldsdel, tillkräkta honom e tt e g e t , större välde. Det var h an , s o m , vid be
lägringen af Antiochia, hade inlcdt underhandlingen med för
rädaren P y rr h u s , och dervid, i fall staden vunnes, betingat, för sig sjelf och sina efterkommande, uteslutande besittning af densamma. — Det ä r d e tta , som skalden antyder i slutet af d e n n a , och början af nästföljandc stanz.
10 S t.
S cortjc in Itin a ld o etc. Rinaldo, den u n d erb a re , ännu ej 18-årige hjelteynglingen, so m , till ära och nöje för furstehuset i F e r r a r a , med flit ä r vald ur E s t e - s l ä g t e n , har man med o r ä tt ansett v a r a , äfven till n am net, blo tt fingerad.
S åd an han i poemet f ra m trä d e r, ä r han visserligen ett diktens och fantasiens sk ö te b arn , och tillika, från den poetiska sidan b e t r a k t a d , s t y c k e t s förnämsta personlighet: det ä r r id ho
n om, som det helas öde hänger. Slen a l t en ung riddare af d etta nam n, om också ej med denna inflytelse, verkligen deltagit i första k o r s tå g e t, saknar ingalunda all historisk san
nolikhet. I 59 st. af denna s å n g , uppgifver Tasso Rinaldo
*] Prinsessan A l i n a Iv o in n e n a, som i 15 böcker ( ”A le x ia s ”) skrifvit sin failcrs, kejs ar Alexius I:s, h i s to ria , gifver «ter a f lìohcmund en skildring, som visar, att denne F u rs te s personlighet på henne g jo r t ett serdeles lilligt intryck ( ”un portrait qui peut etonner dans la bouche d 'u n e /emme.” M i c h a u d . ]
hafva varit son af Bertoldo och Solia. E tt historiskt verk öfvcr Este -slägte n *), författadt af Giov. Batf. P i g n a , som, samtidig med Tasso, v ar historio graf vid hofvet i F errara, upplyser, att den näm nde Bertoldo varit son till Azzo IV, Markis af Este, och en \N elfisk arffurstinna Cunigunda. Ber
toldo hade med sin g e m å l , Sofia, furstinna af Timringen, verk
ligen en son, som hette Rinaldo. Dennes födelseår angifves ej, men väl hans d ö d s å r, som ä r 1175. F ör att n u , såsom en sjuttonårig yngling, kunna ta g a del i fälttåg e t 1099, bor
de han hafva varit född 1082, och (il fa n ciu llo) Rinaldo skulle sålunda före sin död hafva u p p n å t t den vördnadsvärda åldern af 93 år. — I Ger. Conr/uist. u p p t r ä d e r , i stället för Rinal
d o , en Normandisk fursteson, R i c c a r d o , och denne lyssnar ej på Welf, utan på Raimund.
D i G uelfo etc. Welf I , son till den ofvannämnde Azzo IV, (följaktligen tänkt såsom farbroder till Rinaldo), var H ertig till Bäjern, S poleto, m. m. ( s e 41 s t . ) Historisk person.
i l S t.
G a b r ie l, che ne9 p r im i era il secondo.
Den judiska theologien hade en bestäm d klass-fördelning och ra n g o rd n in g mellan englarna. I JJHierarchia coelestis‘J — ett a rb e te, för hvars författare man utgifvit Dionysius Areo
p a g i ta , — förekommer den m est n o ggranna indelning af dem, först i t r e n n e ordningar, sederm era åter, för hvardera af dessa, trenne mindre underafdelningar. Till den första ordningen ( / p r im i) räknade den Judiska k y r k a n s j u e n g l a r , på g ru n d af engeln Rafaéls ord i 12 Cap. af Tobiaeboken: ”j a g är Rafael, en af de s j u englar, som stå inför Herran.” Blott trenne af d e m , nemligen Michael, Gabriel ( i l secondo nei p rim i) och Rafaél, hvilka i Bibeln u ttryc kligen n a m n a s , har den Cathol- ska kyrkan låtit gälla.
*] Dess titel ä r : ”S to ria d i C asa da E ste ”.
