för En tunna Rågmiöll
En utställning om bokband, ägande och bruk
UPPSALA UNIVERSITETSBIBLIOTEKS UTSTÄLLNINGSKATALOG 51
For a Barrel of Rye Flour
An Exhibition on Bookbindings, Ownership and Use of Books
Redaktör / Editor:
Maria Berggren
Förord ... 5
Ulf Göranson
En utställning om bokband, ägande och bruk ... 7
Maria Berggren
Den unika boken ... 13
Peter Sjökvist
Att även se till det yttre ... 21
Eva Nyström
Form och frihet: Avhandlingsskrivande på 1600-talet ... 29
Anna Fredriksson Katalog ... 37
Innehåll
Contents
Preface ... 45 Ulf GöransonAn Exhibition on Bookbindings, Ownership and Use of Books ... 47
Maria Berggren
The Unique Book ... 53
Peter Sjökvist
Outer Appearance and Inner Character ... 61
Eva Nyström
Form and Freedom: Dissertation Writing in the 17th Century .... 69
Anna Fredriksson
Förord
Ulf Göranson
D
en som haft förmånen att under många år genomströva ett stort biblioteks magasin både med önskan att finna en viss särskild bok och som ett slags tidsfördriv att hitta något dittills okänt, slås ofta av frågan vem den framtagna boken en gång tillhört och hur den hamnade i bibliotekets samlingar. Ofta bland Uppsala universitetsbiblio-teks nära fem och halv miljoner volymer blir man stående utan möjlighet att besvara den frågan. Vi kan bara med bestämdhet säga att den fanns i samlingarna före eller efter 1796, det år som utgör brottet för P. F. Aurivil-lius stora katalogarbete, som dock endast i undantagsfall gjorde en anteck-ning om tidigare ägare i det till katalogen hörande Inventariet. Längre fram, mot slutet av 1800-talet, inleddes förandet av en detaljerad acces-sionskatalog, där den senaste överlåtaren eller säljaren anges, en ordning som numera upphört. Det är inte mycket att bygga på för den som söker en boks proveniens, den fascinerande kedjan av forna ägare till föremålet.Det är ingen överdrift att påstå, att proveniensforskningen numera ta-git ny fart och utvecklat nya metoder i det internationella biblioteks- och arkivväsendet. Om 1800-talsutvecklingen kan ses som en koncentration på ämnesstrukturering med bortseende från intresset för den en gång av någon hopförda samlingen, är den nuvarande trenden tydlig att inte splitt-ra vad samlare fört samman. Helt entydig är utvecklingen emellertid inte ens sedd i det begränsade perspektivet av forskning på Uppsalabibliotekets stora bestånd. I stort sett alla stora samlingsförvärv från 1600-talet och fram till 1900-talets början splittrades enligt varje tids principer, ofta med något slags ämnesinriktning men förvisso skiftande från tid till annan och beroende av vem den ledande biblioteksmannen var. Det var först genom de mycket stora donationerna på 1950-talet, som biblioteket bestämde att åtminstone just de samlingarna skulle hållas beständigt samman. Men inte heller den idén fick fullt genomslag. Exempelvis nya inkunabler för-des samman med tidigare 1400-talstryck, eftersom en hophållen inkuna-belsamling gavs försteg framför intakta donationsuppställningar. I regel gäller principen att biblioteket inte tar emot en större trycksamling utan att betinga sig rätten att gallra, eftersom den åldriga tanken fortlever att ett forskningsbibliotek saknar behov av dupletter, som alltså kan avyttras. Riktigt så sträng var man inte alltid. I vissa fall fördes en rad dubblerande exemplar över till just en sådan samling. Man nändes inte slänga en stor-samlares exemplar men iddes samtidigt inte göra om- eller tilläggskatalo-giseringar, så att många av dupletterna kom att stå på en i sig inte
sam-manförd duplettsamling ofta utan individuell notering i katalogen. Vad som återstår är den tidigare ägarens namnteckning på titelbladet eller en prydlig ex libris-märkning, som ger åtminstone namnet på den närmast före biblioteket ägande personen eller institutionen.
För den som verkligen ger sig i kast med proveniensforskningen öppnar sig spännande perspektiv. Oavsett katalogens tystnad kan den uppmärk-samma forskaren finna individuella märkningar, namnteckningar, kom-mentarer och anteckningar, ibland ända därhän att förvärvsort med pris och fortsatt bearbetning hos bokbindare noterats. Samtidigt förbluffas man över att Uppsalabiblioteket inte självt från början av sin snart fyra-hundraåriga aktivitet gjorde ägarmärkning i form av skriven text, stämplar eller s. k. doplappar inklistrade i boken. Ett i början av 1700-talet infört mäktigt pärmexlibris förefaller ha inpräglats endast på nyinbundna böcker och inte på dem som redan fanns eller successivt förvärvades i redan bun-den form.
Bokbanden kan dock i sig ge ett stort bidrag till proveniensforskningen genom sin förmåga att både tids- och lokalmässigt bestämma bokens ur-sprung, när den fick det nu bevarade skicket. Lyckligtvis hade Uppsala-biblioteket mycket sällan ekonomiskt utrymme att binda om förvärvade böcker, och inte heller hade det råd att splittra äldre samlingsband, s. k. kolligat, genom vilka man alltså får den värdefulla upplysningen att alla hopbundna vid ett visst tillfälle tillhört samma ägare. Rikedomen hos oss av äldre band och under senare tider fysiskt oförändrade volymer har där-med kunnat bli av stort värde för proveniensforskaren. I lyckliga fall kan också den samlade bilden av bokband och ägaranteckningar bidra till för-söken att komma bokmarknader och förvärvsmönster på spåren.
Årets utställning bygger på resultaten i ett fruktbart av Riksbankens Jubileumsfond bekostat forsknings- och utvecklingsprojekt. Samarbetet mellan bok- och bandhistoriskt högkvalificerad bibliografisk personal i Uppsala och Lund och våra skickliga tekniker med infrastruktur- och da-tabaskunskap i frontlinjen har framgångsrikt lett fram till basen ProBok, som redan väckt stort intresse inom bibliotekets svenska och internatio-nella kontaktnät. Det har visat sig lägga grunden till fördjupad och vidgad utveckling. Redan har inletts ett fortsättningsprojekt på handskriftsarki-vens område mot en samlad plattform för registrering och digital visning av kulturarvsmaterial, där även tidigare slutförda och fortsatt utökade da-tabaser kommer att få sin plats för världsvid åtkomst.
Ett varmt tack riktas till utställningsansvariga, som namnges på annan plats i katalogen, och till dem som medverkat med texter, objektbeskriv-ningar och grafisk formgivning. Det finns skäl att här särskilt nämna Pro-Bok-projektets ledare, docent Maria Berggren, som nyligen tillträdde som chef för bibliotekets handskriftsenhet, och förste konservator Per Cullhed, som i egenskap av chef för bibliotekets hela kulturarvsgrupp oförtröttligt
stimulerat sina många medarbetare i arbetet och till framgångsrika ansökningar av de externmedel, som möjliggör mycket
av den idoga utvecklingsverksamheten i Carolina Rediviva.
En utställning
om bokband, ägande
och bruk
Maria Berggren
B
öcker har sina öden, sägs det. Detta kan man förstå på många olika sätt. Texten har sin historia, den sprids och tas emot, den förs vi-dare, omformas kanske. Men boken som föremål bär också på en berättelse. Den har någon gång fått sin tryckta eller handskrivna form, den har bundits in, den har ägts och lästs av någon. En gammal bok har alldeles självklart en längre historia än en ny. Den har passerat genom fler händer och brukats över längre tid. Användningen av den har lämnat spår, och för den som tar sig tid att studera och tolka dessa spår har boken mycket att berätta.Mängden texter som är tillgängliga i elektronisk form växer ofattbart snabbt i vår tid. I mars 2012 hade 20 miljoner verk skannats av Google Books, som bara är en av flera aktörer som utför detta arbete. Att så många texter blir lätt åtkomliga är ju gott och väl, men den fysiska boken, den bundna boken med den historia den bär på, är fortfarande dold och otill-gänglig för de flesta. Bokhistoriker och andra forskare letar sig visserligen in i bibliotekens samlingar, trots att kataloger och andra verktyg än så länge ger liten hjälp för den som söker information om den fysiska boken. För många är dock steget långt till bibliotekens katalogrum och speciallä-sesalar. Till de magasin där de äldre böckerna förvaras har bara biblioteka-rierna tillträde, och att söka fritt bland hyllorna är ett litet fåtal förunnat.
ProBok-projektet
Internet är ett fantastiskt medel för att tillgängliggöra texter, och det öpp-nar också för nya möjligheter att dokumentera och visa fram föremål i ord och bild. I ett projekt finansierat av Riksbankens Jubileumsfond har Upp-sala universitetsbibliotek tillsammans med Lunds universitets bibliotek skapat databasen ProBok som ett instrument för att dokumentera och visa fram den fysiska boken. Andra bibliotek, museer och arkiv i Sverige och Norden bjuds nu in att medverka i samarbetet kring ProBok och registrera eget material i basen. Förhoppningen är att ProBok på sikt skall bli ett levande instrument i bibliotekens vardag och för bokhistorisk forskning.
Genom ProBok görs tidigare svåråtkomligt material tillgängligt på ett nytt sätt för forskare och allmänhet.
ProBokbasen knyter an till och fungerar som komplement i förhållande till den nationella biblioteksdatabasen LIBRIS. I ProBok finns utrymme för en detaljbeskrivning och fotodokumentation av enskilda exemplar som inte är möjlig att utföra i LIBRIS, där fokus i stället gäller en högre biblio-grafisk nivå och det som är gemensamt för flera exemplar.
ProBok har två huvuddelar, en del för bokbandsbeskrivning och en för provenienshistorik. Banddelen i ProBok handlar om bandet som artefakt och innehåller en rad olika verktyg för att beskriva och visa fram föremå-let boken, tekniker vid bokproduktion, material, färger och dekorinnehåll. Proveniensdelen handlar om ägande och bruk av böcker. Här kan ägar-märkning på böcker och olika spår av läsningen av dem beskrivas.
ProBokurvalet och denna utställning
Den här utställningen visar upp en del av det urval som gjorts i Uppsala universitetsbiblioteks samlingar för den första versionen av ProBokbasen. Detta urval omfattar 400 volymer och spänner över hela handpressperio-den till och med tidig maskinpresstid, från 1470-tal fram till 1870. Inom urvalet finns prov på många olika material, tekniker, färger och dekorer som använts vid produktion av bokband. Det uppvisar en geografisk sprid-ning och spridsprid-ning över olika personer och institutioner i egenskaper av producenter, ägare och brukare av böcker.
Det finns ingen möjlighet att visa fram hela urvalet för ProBokbasen inom ramarna för utställningen. I stället har vi valt att ge smakprov från databasurvalet under de tre delrubrikerna bokband, ägande och bruk. För den som önskar finns alla möjligheter att gå vidare genom att studera ProBokbasen på web-ben, på adressen http://probok.alvin-por-tal.org.
Utställningen omfattar dock inte en-bart material från ProBokbasen. Vi har också velat ge särskild belysning åt en be-stämd genre, nämligen den akademiska avhandlingen, dissertationen. Dels finns här en nära koppling till universitetets verksamhet och bibliotekets samlingar, dels finns i den många goda exempel att lyfta fram under utställningens tre delrub-riker, bokband, ägande och bruk. Disser-tationen ägnas också en särskild presenta-tion i den fjärde och sista av de inledande texterna i denna katalog.
Bokband
Bokband har genom århundradena tillverkats med olika tekniker, i olika material med olika slags dekor och till varierande kostnad beroende på vem som boken var avsedd för och vad den skulle användas till. På detta sätt speglar bandet både produktion och konsumtion av böcker. En lång rad ekonomiska, sociala och kulturella aspekter av textproduktion, bokens marknad, spridning och användning av det tryckta ordet kommer till ut-tryck i bokens inbindning.
Tre olika grundtekniker har tillämpats vid bokbinderi, och i utställning-en finns prov på alla tre: byggda band, inhängda band och omslagsband. De byggda banden är de som kräver mest resurser att tillverka, medan de inhängda banden och omslagsbanden är enklare till strukturen och oftast gjorda i enklare material. Men även utifrån grundtyperna är variationen stor: förutom att de förstås kan vara mer eller mindre påkostade, så finns det ett spektrum av inbindningstekniska lösningar också inom bandty-perna. Omslagen, till exempel, är vanligen fastklistrade mot ryggen, men särskilt på äldre band finner vi varianter med så kallad exteriör sömnad, det vill säga överdraget har sytts eller tränsats fast tillsammans med in-lagan. Liknande lösningar finns för de inhängda banden. Sådana band, som har häfttråden eller tränsningarna synliga på ryggen, kan beskådas i utställningen.
Olika materialtyper har varit olika populära i boktillverkning och olika dyrbara genom historien. De textila banden med överdrag av siden å ena sidan var ursprungligen en exklusiv lyxvara reserverad för högrestånds-personer, pappersbanden i olika kvaliteter var desto billigare att tillverka. Hela denna bredd speglas i utställningen. Återbruk av material har likaså förekommit i många former, handskrifts- och tryckmakulatur har till ex-empel använts som överdragsmaterial, men också för tillverkning av för-sätts och som ryggförstärkning.
Strävan att dekorera böcker tar sig skilda uttryck. Marmorering, block-tryck och klisterfärgning är några tekniker för att dekorera papper som använts för pärmöverdrag eller till försättsblad i böckerna. Dekortekniker som tillämpats på snitt är exempelvis infärgning, förgyllning, ciselering och målning. Pärmöverdrag dekorerades med hjälp av stämplar, målning och så småningom även olika trycktekniker. Flera exempel på dekortekni-ker ges i utställningen.
Ägande
Bunden eller obunden cirkulerar den fysiska boken på en marknad och i ett socialt sammanhang. Boken försäljs och finner sin köpare, den ägs en tid, skänks och tas emot som gåva.
Ägandet av böcker har ofta lämnat avtryck på böckerna. Ägaren har kanske antecknat sitt namn i boken, på titelbladet eller frampärmens in-sida. Ibland har han eller hon låtit trycka sitt namn i eller på boken och skapat ett exlibris. Ett sådant exlibris kan vara tryckt på pappersetikett, men också direkt på boken med samma tekniker som används i övrigt för
dekorering av band. Det kan då vara utfört i blind- eller guldtryck på bo-kens pärmar. Ibland har ett exlibris ytterligare dekor i form av målning. Namn, vapen och andra symboler förekommer i olika sammansättningar, och en ägarmärkning av detta slag blir ofta ett ståtligt dekorelement på boken – flera sådana exempel syns i denna utställning.
Datum kan ingå som en del i ägaranteckningen och även i exlibris. Da-teringen hjälper till att placera bokägandet i tiden. En del bokägare an-tecknar noggrant även pris och plats för sina bokinköp, och på det sättet kan det vara möjligt att följa en persons resor och bokförvärv över tid.
Med hjälp av ägarmärkning på böcker är det ibland möjligt att kart-lägga hela successioner av bokägare och se hur böcker har rört sig från person till person i tid och rum. Man kan på detta sätt rekonstruera hela bibliotek med hjälp av ägarmärkning. Men det finns också andra vägar till historisk biblioteksrekonstruktion. En sådan kan vara att se på äldre tiders dokumentation av boksamlingar i form av bibliotekskataloger, inventarie-förteckningar och auktionskataloger. En författares tryckta arbeten kan också vara en källa vid rekonstruktion av historiska bibliotek. Genom att undersöka de texter som någon skrivit och de källor som finns refererade där kan man dra slutsatser om vilka verk en person haft tillgång till. I ut-ställningen visas exempel på flera olika slag av biblioteksrekonstruktioner.
Bruk
Då det talas om bokbruk är väl läsning det vi tänker på i första hand. Läsningen är främst en osynlig process, men den kan också lämna olika slags spår i böckerna. Markeringar i böckerna berättar om hur läsningen gått till. Metoderna för att markera viktiga ställen i en text ser i stort sett likadana ut från tryckkonstens första tid och till idag. Understrykningar och andra markeringar, pekande händer och siffror i marginalerna hjälper läsaren att orientera sig i texten och hitta tillbaka i den. Ibland placeras läsningen i tiden genom datumangivelser; någon gång anges datum både för påbörjad och avslutad läsning – i utställningen finns sådana exempel både från 1400- och 1800-tal.
Läsare har i alla tider gjort anteckningar i bokens marginaler och på tomma blad som bundits med i boken. Anteckningarnas art varierar med böckerna: i textutgåvor på främmande språk ofta glosor och andra ordför-klaringar, i matematikböcker uträkningar, i psalmböcker tillagda böner och i biblar biografiska anteckningar om födelse, dop, giftermål och döds-fall i familjen.
Fasta och rörliga bokmärken tjänar läsarens behov av att snabbt kunna orientera sig i en text. Bandtitlar, ibland placerade över snittet, har en lik-nande funktion. Ofta är de personligt utformade och kan avslöja en tidi-gare ätidi-gare, och så är det också i ett par av utställningens exempel.
Böcker används för läsning, men de kan även brukas som medel för att skapa eller befästa en relation i samband med etablerandet av sociala nätverk. Dedikationer i den tryckta texten visar på personer som författa-ren på olika sätt står i relation till. Handskrivna tillägnanden visar på hur
bundna böcker gått ur hand i hand, och knyter samman människor. Den bok som bundits för att skänkas i ett specifikt sammanhang har ofta en särskilt fin och påkostad inbindning, ett så kallat presentationsband, och bandets utseende vittnar på så sätt om en större kontext.
Avslutning
Genom sin fysiska form har boken mycket att berätta om boktillverkning, ägande och bruk, och dessa fenomen är intressanta att studera i egen rätt. Men ett sådant studium kan också kopplas till vidare frågeställningar. Bo-kens historia kan beskrivas i ett vidare socialt och ekonomiskt sammanhang och jämföras med andra konsumtionsfenomen. Bokbandens, ägandets och brukets historia är också kopplade till idéernas historia. Genom att se på hur och under vilka förutsättningar den fysiska boken har rört sig genom tid och rum, från människa till människa och mellan olika miljöer öppnas nya möjligheter att följa tankarnas och de kulturella inflytelsernas vägar.
Med ProBokbasen och den här utställningen vill vi göra det möjligt för flera, forskare, allmänhet och kulturarvsarbetare, att ta
A
lla personer som har lånat böcker på bibliotek vet att dessa ef-ter en tids användning tenderar att drabbas av diverse törnar och skador, kanske en reva i en sida eller ett helt bortrivet blad. Och vem har inte någon gång under stigande irritation bläddrat igenom sidor med alltför tydliga spår efter tidigare läsare, såsom hundöron, understryk-ningar och anteckunderstryk-ningar? Med ens egna böcker är det annorlunda. Med dem gör man som man vill, och deras historia flätas ofta samman med ens egen. Det är en självklarhet att en boksamling säger något om den person som äger den. Detta gäller inte bara de titlar som återfinns i den, utan även de spår som ägaren lämnar efter sig under användandet. Förutom regelrätta skador, som väl ibland bara vittnar om ägarens otur eller allmänna sorglös-het, kan det gälla sådant som ett namn eller ett exlibris som deklarerar vem boken tillhör, eller dedikationer från en givare, anteckningar och kommen-tarer, etc. Detta är alltså sådant som inte hör till böckerna från början, utan som har tillfogats dem efter hand, långt efter publiceringen. Information om sådana detaljer brukar i bibliotekssammanhang kallas exemplarspecifik; den avser endast de enskilda exemplaren av en bok. Traditionellt har biblio-tekskataloger varit mycket sparsamma med att förmedla sådana uppgifter, trots att det där finns så mycket av intresse att hämta.Katalog och materialitet
På ett bibliotek finns det nämligen inte en enda bok som är helt lik en an-nan i alla avseenden. Påståendet kanske ter sig konstigt i förstone för den som har sett ett stort antal nyinköpta kursböcker stå uppställda bredvid varandra, men det är faktiskt sant. Om inte annat förses en bok så snart den har förvärvats med en streckkod, vilken ger den en helt unik identitet i samlingarna, och det är denna unicitet som möjliggör utlåningsverksam-heten; att låna ut böcker utan att exakt veta vilken bok som är vilken skulle snabbt visa sig vara mycket problematiskt. Streckkoden är ofta också den enda helt exemplarspecifika information som brukar registreras i biblio-tekens kataloger och förteckningar. Beroende på vilket system som till-lämpas för hylluppställningen kan också bokens signum vara unikt om, till exempel, löpnummer (numerus currens) tillämpas. Men där tar det för det mesta sedan slut. Resten av kataloginformationen berör sådant som avser andra bibliografiska nivåer, nämligen själva verket (bland annat författar-namn och titel), dess uttryck (bearbetningar av diverse slag, såsom över-sättningar och anpassningar för en särskild publik), och dess manifestation
Den unika boken
(upplagans eller emissionens karaktäristika, såsom sidantal, utgivningsort och utgivningsår).1 Medan de två först nämnda nivåerna (verk och uttryck)
avser abstrakta entiteter, har de två senare (manifestation och exemplar) di-rekt koppling till bokens materialitet, för att använda en populär term i dagens bokhistoriska forskning, dvs. till dess status som fysiskt objekt.2
Men på manifestationsnivån refererar man alltså till uppgifter som är ge-mensamma för hela den fysiska upplagan, eller som gäller dess idealform (se vidare nedan), till skillnad från exemplarnivån.
Det slående är att just sådana materiella aspekter som vi antingen inte bryr oss om eller endast betraktar som defekter i moderna biblioteksböck-er, ibland alltså som skador eller irriterande kladd, faktiskt är det som i allt större utsträckning brukar framhävas såsom av särskilt intresse i äldre böcker. Spåren av tidigare användare visar sig här kunna ge oss en god portion värdefull information om tidigare ägare och läsare, och deras verk-samhet. Som stöd till detta påstående skall vi nedan göra några nedslag i forskning och bestånd vid några svenska bibliotek.
Exemplar
Till att börja med kan således tidigare ägare av böckerna ha skrivit in sina namn eller klistrat in sina exlibris, och med hjälp av dem kan nutida fors-kare återskapa historiska personers bibliotek. Och sådana säger alltså nå-got om dess ägare, som vi konstaterade ovan. Vid Carolina Rediviva har ett sådant återskapande varit möjligt att genomföra med Hogenskild Bielkes (1538–1605) bibliotek, och dess volymer står nu placerade tillsammans i Carolinas boksal.3 När Otfried Czaika för några år sedan presenterade sin
rekonstruktion av Elisabet Vasas bibliotek utifrån hennes bouppteckning och den likpredikan som hölls över henne, demonstrerade han genom en analys av dess innehåll det stora värdet med ansatser av detta slag.4
Efter-som själva böckerna i det fallet fortfarande inte är lokaliserade, fick Czaika dock nöja sig med att diskutera de titlar som ingick i samlingen, och vad de sade om läsvanor och bokintresse hos en kvinna av Elisabets dignitet på 1500-talet. Om böckerna i hennes bibliotek inte har blivit förstörda – den risken finns givetvis – skulle man kunna hoppas att studien kan få en framtida fortsättning den dag ett antal volymer kan knytas till henne, ex-empelvis genom hennes namn inskrivet i volymer som motsvarar dem på bouppteckningen. De faktiska exemplaren skulle då kunna tillföra nyanser till diskussionen om hennes läsande som titlarna på en lista aldrig kan ge av sig själva, även om vi genom dem har kommit en god bit på vägen.5
Sedan påträffas ibland svassande tryckta eller handskrivna dedikationer i volymerna, såsom kvarlevor från äldre tiders klientsamhälle, eller som rester från ett intellektuellt utbyte inom den lärda världen. På så sätt kan relationer mellan historiska personer dokumenteras. I en musikteoretisk dissertation om de tolv tonarterna som Natanael Rydelius försvarade 1686 under Harald Vallerius’ presidium finner man i ett av Uppsala universi-tetsbiblioteks exemplar (i volymen Diss. Ups. Praes. H. Vallerius I) en tryckt dedikation till rådmannen i Stockholm Johan Marker på titelbladets
ver-so-sida, medan motsvarande sida är helt tom i flera andra biblioteks ex-emplar av denna dissertation (bland annat Kungl. Biblioteket [Diss. Ups.
Wallerius 1681–1711 4:o] och Södertörns högskolebibliotek). Genom
de-dikationen, i vilken Marker tilltalas som mecenat (patronus) och gynnare (nutritius), kan vi slå fast att Rydelius hade fått bidrag till sina studier från Marker. Från andra håll kan vi även dra slutsatsen att Rydelius har varit studiekamrat med Markers egna söner.
Vidare kan handskrivna anteckningar och kommentarer, på försättsbla-den, i marginalerna, eller på interfolierade blad, ge en direkt inblick i äldre tiders läsningar av och reaktioner på en tryckt text. I en dissertation om jordklotet från akademien i Wittenberg tryckt år 1592 (ProBok 7, nr 28) finns exempelvis interfolieringar med vad som ser ut att vara anteckningar av opponenten vid själva disputationen. Bredvid varje tes återfinner man där i handskriven form dennes direkta tankar om den tryckta texten, och vi kan förmoda att just detta exemplar också låg till grund för den munt-liga oppositionen. Information av detta slag kan ge oss en avsevärt ökad kunskap om det tidigmoderna disputationsväsendet.
Till sist speglar det faktum att de olika exemplaren i en och samma upp-laga inte sällan har bundits in i band av olika slag, i en annan utsträckning än i vår tid, inte endast bokens annorlunda produktionsvillkor i äldre tid. Bok-band var i viss mån konstföremål, och blev därigenom markörer av ägarens
Anteckningar till dissertation. (ProBok 7, nr 28.)
samhälleliga status. Tydliga exempel är de band som tillverkades för Magnus Gabriel De la Gardies (1622–1686) privata böcker. Inbundna i röd maro-käng med rikliga guldtryck på ryggar och pärmar (bland annat De la Gardies eget grevliga vapen), samt med förgyllda och ciselerade snitt, speglar de hans fäbless för vackra konstföremål. Böcker i De la Gardie-band återfinns nuför-tiden på flera svenska bibliotek, bland annat på Uppsala universitetsbiblio-tek, samt på Stifts- och landsbiblioteken i Linköping och Skara.
Utifrån de olika företeelser som här behandlats står det helt klart att även relativt kortfattad exemplarspecifik information kan ge biblioteks-användaren goda ingångar och verktyg för att sätta in varje enskild bok i sitt
historiska och intellektuella sammanhang.
Manifestation och exemplar
När det gäller böcker från handpress-perioden (i Sverige ungefär fram till 1850), alltså den tid när böcker sattes och trycktes för hand med lösa typer, tillkommer även omständigheten att diverse inverkande faktorer under tryckningen kunde ge upphov till variantexemplar (eller olika stater, dvs. exemplar av en viss form inom en emission). Om till exempel ett stavfel påträffades när hälften av tryckningen hade genomförts, kunde detta rättas till direkt, medan det som redan hade tryckts fick vara kvar, med stavfelet bevarat. Ibland har korrigeringarna och rättelserna varit mer omfattande. Man finner då olika versioner (stater) av den tryckta texten inom en och samma upplaga eller emission. I andra fall kan sådana skillnader i texten även ge oss möjlighet att skilja mellan olika upplagor; häri ligger också ett viktigt syfte vid katalogiseringen av äldre tryck. Därigenom kan vi få en bild av hur själva produktionen gått till. En klassisk genomgång av företeelsen
Band tillberkat av Jürgen Ihle för Magnus Gabriel De la Gardies räkning.
med varianter kan, för den som så önskar, återfinnas i J. Viktor Johanssons granskning av ett antal exemplar från första upplagan av Carl Gustaf af Leopolds på sin tid framgångsrika drama Oden eller asarnas utvandring från 1790. I de tretton exemplar som Johansson undersökte fann han inte färre än nio olika versioner, och flera av dem har haft sin direkta orsak i Leo-polds egna ingripanden under tryckningens gång, i form av ändringar och rättelser av skilda slag. Fallet är måhända extremt, och vittnar kanske mer om den enskilde författarens nervösa pedanteri än om tryckningsmetodens möjliga konsekvenser. I vilket fall påminner det oss om att inte bortse från den ofta varierande formen hos de enskilda exemplaren. Här kan betydel-sefull information inhämtas även från till synes oansenliga detaljer.6
Katalogisering av äldre tryck
Vid katalogisering av äldre tryckt material inom ramen för det nationella LIBRIS-samarbetet har reglerna givetvis också anpassats till den karaktär som alster från handpresstiden har. Så återges exempelvis de ofta väldigt utförliga titlarna i regel genom en frikostig titelcitering. Impressum med uppgifter om tryckare och tryckort registreras även. I den fysiska beskriv-ningen är förutom sidantalet det bibliografiska formatet, dvs. folio (2:o), kvarto (4:o), oktav (8:o), etc., av särskilt intresse. Med undantag för vissa från fall till fall tillkommande detaljer, är en standardiserad återgivning av upphovsman, tryckår, tryckare och tryckort särskilt relevant och re-gelbundet förekommande. Som synes rör vi oss här både på verks- och manifestationsnivå (dvs. upplagans, eller egentligen snarare emissionens, nivå). Varje bibliotek kan visserligen lägga till information som är specifik för sina respektive exemplar, men denna möjlighet är i nuläget relativt begränsad. I bibliotekens beståndsposter finns ett fält för registrering av provenienser, samt ett för bokband, och ett för identifiering av exemplar eller version (i praktiken det som inte ryms inom de två här förstnämnda). Flera problem blir dock snabbt tydliga vid denna katalogisering. Trots att LIBRIS kallas en samkatalog, och inte en bibliografi, bygger dess upp-läggning på att den information som registreras i den bibliografiska delen av posten avser det som med en teknisk term brukar kallas idealexemplaret, dvs. manifestationen, editionen eller emissionen sådan som tryckaren eller förläggaren avsåg att den skulle se ut, medan beståndsposterna skall refe-rera till realexemplaren, dvs. de enskilda exemplaren.7 Men för att kunna
ett stort antal exemplar inom samma upplaga, och detta är sällan möjligt för en enskild katalogisatör. Tryck från de svenska 1600- och 1700-talen har beskrivits i Collijns och SB17-projektets bibliografier och finns nu-mera i LIBRIS, varför deras poster i stort är pålitliga i detta avseende. När det gäller utländskt äldre tryck däremot blir det ofta så att det är det bibliotek som först registrerar sin bok som också konstruerar den biblio-grafiska delen av posten, men då alltså från ett enda exemplar, om nu inte katalogisatören är så samvetsgrann och har så gott om tid till förfogande att han konsulterar befintliga bibliografier där upplagan finns behandlad. Därmed finns det betydande risker att det inte är idealexemplaret som be-skrivs. Förhållandet mellan ideal- och realexemplar tenderar alltså ofta att bli skevt i LIBRIS. I värsta fall hamnar sådana detaljer som bara finns i ett fåtal exemplar i den bibliografiska posten, medan idealexemplarets karak-täristika behandlas som avvikelser när andra bibliotek sedan registrerar sina exemplar.
Biblioteken och exemplaren
Nu är det som det är med det, och i praktiken överväger sannolikt förde-larna med LIBRIS-systemets konstruktion dess avigsidor. Glädjande nog noterar man också en sakta men säker utvidgning när det gäller registre-ring av uppgifter som berör de enskilda exemplaren. Senast skedde det med möjligheten att lägga till standardiserade namnformer för tidigare ägare och andra personer eller institutioner som förekommer i de enskilda böckerna, och detta lär sannolikt fortsätta även i framtiden. Förutsägelsen rymmer även en förhoppning. I framtida kataloger över äldre tryckt mate-rial kommer en allt större del av relevansen att ligga i den exemplarspeci-fika information som där redovisas, vare sig biblioteken själva vill det eller inte. Med undantag för de forskare som särskilt intresserar sig för boken och dess historia, såsom bibliografer och bokhistoriker, är det nämligen ett faktum att allt fler finner de äldre texter de söker tillgängliga på Internet, exempelvis genom aktörer som Google Books8, Early English Books
Onli-ne (EEBO)9, Gallica10, och Münchener Digitalisierungszentrum (MDZ)11,
och kan nöja sig med en elektronisk version av vilket exemplar som helst. Ofta har även olika exemplar av samma upplaga digitaliserats på flera olika håll, med eller utan sökmöjligheter i texten, och med en enkel knapptryck-ning kan de skrivas ut för läsknapptryck-ning, anteckknapptryck-ning, understrykknapptryck-ning, eller en dag på stranden. Utmaningen för varje enskilt bibliotek blir under dessa förhållanden att betona och lyfta fram det som är unikt, speciellt och sär-skilt intressant med just deras exemplar, förutom att rent generellt påpeka att de digitala upplagornas annorlunda materialitet ofrånkomligen påver-kar läsaren när denne tillägnar sig verket; det är trots allt en betydande skillnad mellan att läsa en bok från 1600-talet i en digitaliserad version på en datorskärm eller i utskrift på vanligt A4-papper och på trycksidor inbundna i ett praktband från De la Gardies bibliotek, för att återknyta till diskussionen ovan. Och i enlighet med tidigare nämnda exempel och resonemang: i vilka sammanhang har varje exemplar figurerat?
ProBok:s ansats, och den databas som är resultatet av projektarbetet, i vilken provenienser och bokband har ägnats ett särskilt intresse, är alltså värda att få både många anhängare och efterföljare. Den erbjuder kort och
gott den unika boken ett forum där fokus ligger på dess egenheter, och i dessa finns som vi sett en betydande tillgång för
de enskilda biblioteken att förvalta.
1 För diskussioner av dessa begrepp, se exempelvis Mats Dahlströms Under
utgivning. Den vetenskapliga utgivningens bibliografiska funktion, Borås 2006,
s. 92 ff., eller för en mer djupgående utredning Rolf E. DuRietz’ Den tryckta
skriften. Termer och begrepp, Uppsala 1999, s. 21 ff.
2 Just materialiteten stod för övrigt i fokus vid en konferens som hölls vid Carolina Rediviva 2007. Dess föredrag finns publicerade i Bokens materialitet. Bokhistoria och
bibliografi, red. Mats Malm, Barbro Ståhle Sjönell och Petra Söderlund, Stockholm
2009.
3 Hogenskild Bielkes böcker finns förtecknade i Wolfgang Undorfs Hogenskild
Bielke’s library. A catalogue of the famous 16th century Swedish private collection,
Uppsala 1995.
4 Otfried Czaika, Elisabet Vasa. En kvinna på 1500-talet och hennes böcker, Stockholm 2009.
5 För ett exempel på en liknande aktuell studie, där författaren undersöker en bevarad boklista från änkedrottning Hedvig Eleonoras bokförteckning, och hur denna relaterar till drottningens roll som mecenat och konstsamlare, se Lisa Skogh, ”Dynastic Representation: A Book Collection of Queen Hedwig Eleonora (1636–1715) and Her Role as a Patron of the Arts”, in Konsthistorisk
tidskrift / Journal of Art History, 2011(80):2, s. 108–123.
6 J. Viktor Johansson, ”Variantexemplar och tryckteknik. En undersökning av originalupplagan av C. G. Leopolds Oden, 1790”, i Bok- och bibliotekshistoriska
studier tillägnade Gustaf Bernström 15/1 1947, Stockholm 1947, s. 90–140. Om
boktryckandets teknik i allmänhet under handpresstiden, se framför allt Bengt Bengtssons Äldre typografisk teknik, Stockholm 1946.
7 Se för dessa termer Rolf E. DuRietz’ ovan anförda arbete, s. 60 ff., med vidare referenser.
8 books.google.se
9 eebo.chadwyck.com/home 10 gallica.bnf.fr
En ABC-bok från 1775 i samtida blocktryckt pappersband. Inbindningen är typisk för många av de äldre skolböckerna: ett sidhäftat bokblock med pärmar av träspån och pappersöverdrag. • [ABC-bok]. Stockholm 1775.
V
ad är en bok? Något att läsa, förstås, kanske ni säger. Jovisst, men ofta har den andra betydelser också. Ibland kan dessa aspekter till och med bli viktigare, som när symbolvärdet i att äga en viss bok tar över från läsandet av densamma. Kanske handlar det om religiösa böcker eller lagböcker som bara vissa grupper har särskilda privilegier att tolka. Kanske handlar det om mänsklig fåfänga, hur en bok tar sig ut i bok-hyllan, hur ett praktverk kan berätta om ägarens rikedom och förbindelser. I handskrivna böcker, som är unika i vart exemplar, kan detta märkas även på inlagan (det vill säga det som finns innanför pärmarna): ett luxuöst exemplar är skrivet på pergament eller papper av högre kvalitet, det har bredare marginaler – man ”slösar” med det dyra pergamentet. Det har ofta en mer utarbetad sidlayout, rikare dekor och påkostade illustrationer. Den mindre bemedlades bok, å andra sidan, kunde uppvisa motsatsen: litet format, smala marginaler, en enkel inbindning i form av ett grovt grå-pappersblad fick duga till att skyla texten. Men kanske denna bok trots sitt blygsamma yttre var en mycket aktad ägodel. Dagens överflöd av böcker till överkomliga priser kan göra oss blinda för hur annorlunda det var förr, när gemene man bara hade råd att äga några enstaka böcker: en psalmbok, en almanacka – mycket mer stod inte på hyllan därhemma.Så vad är det som gör en äldre bok intressant? Vilket värde tillskriver vi den idag, och varför? Böcker kan vara unika på så många sätt: de kan vara särskilt gamla eller sällsynta, de kan vara vackra, de kan ha en lokal förank-ring som gör dem speciella eller de kan ha tillhört en viss person, och så vidare. Det handlar alltså både om inre kvaliteter – de som har att göra med föremålet självt, hur och var det tillverkades, av vilka material och på vilket sätt – och indirekta kvaliteter som har att göra med att en viss bok kan sam-mankopplas med en person, en boksamling, en plats eller händelse.1 Båda
dessa kategorier har spelat roll för hur ProBokdatabasen har utformats. Det ska vara möjligt att beskriva dels bokens fysiska egenskaper och utseende, dels den kulturella koppling i tid och rum som boken uppvisar spår av, till exempel vad gäller ägarförhållanden och användning av boken.
Av rubriken här ovan kan man tro att utseendet skulle vara allt. Det är det såklart inte, men en boks yttre kan fortfarande säga oss en hel del. Även textens inramning, bokbandet, vittnar nämligen om hur en text vär-derades, togs emot och användes i en viss miljö vid en viss tidpunkt. Till
Att även se
till det yttre
skillnad från dagens industriellt framställda bokband var banden fram till mitten av 1800-talet hantverksmässigt tillverkade av enskilda bokbindare eller av små verkstäder med ett fåtal anställda. Samma förhållanden gällde vare sig inbindningen skedde på uppdrag av enskilda bokägare, bokhand-lare, tryckare eller förläggare. Det gör att varje bok har en egen historia att förtälja. Bokbanden blir vittnesbörd om tiden då boken bands (eller bands om), om dess konstriktningar och moden, om ambitionerna hos den som beställde bandet och skickligheten hos bindaren. Dokumentationen av äldre bokbands konstruktion och utseende kan därmed bidra till forskning inom såväl kulturhistoria som teknisk och ekonomisk historia.
Bokbandshistoria handlar alls inte bara om praktbanden. En mindre påkostad inbindning har minst lika mycket att berätta om en viss boks öden och äventyr och om den tid och situation i vilken boken bands.2
Ex-tremfallet kanske är det hemmagjorda bokbandet, som den som inte hade råd att anlita en bokbindare knåpade ihop själv. Men även professionella inbindningar gjordes i olika prisklasser: samma bindare kunde å ena si-dan erbjuda band i dyrbara skinnöverdrag med förgylld stämpeldekor och vackert dekorerade försättsblad, å andra sidan budgetvarianter i form av ett pappers- eller pergamentomslag, eller en snabbt hopkommen sidhäft-ning med en däröver klistrad ryggremsa i papper.
Varför bokband?
Behovet att skydda texter har funnits lika länge som böcker existerat. Su-merernas kilskriftstavlor lades i flätade korgar, i krus, trä- eller leraskar. Antikens papyrusdokument rullades kring en stav av trä eller elfenben och förvarades i pergament- eller träfodral, s.k. capsae. Textdokument av olika slag kunde också viras in i pergament eller linnetyg, omknutet med rem-mar. Men det vi vanligen tänker på som bokband, en konstruktion som även hjälper till att hålla ihop ett textdokument, brukar förknippas med
codex-formen, alltså boken som utgörs av blad som hålls samman i ryggen
och som går att bläddra i. Denna ersatte den mer svårhanterliga bokrullen under de tidiga århundradena av vår tideräkning. De tidigaste bevarade skinnbanden vi känner till har hittats vid Nag Hammadi i Övre Egypten. Fyndet utgjordes av tretton inbundna papyruscodices med gnostiska tex-ter, som hade gömts undan i en kruka i början av 400-talet.3
Bokband kan bedömas dels utifrån strukturen, hur de är uppbyggda och sammanfogade, dels utifrån deras utseende, dekor och mönster. Båda områ-dena säger något viktigt om banden: de ger oss ledtrådar till hur mycket tid och arbete som lades ner på bindningen, hur dyrbara material som användes och hur hållbart bandet skulle komma att bli. De kan upplysa om att bandet gjorts i en viss region, vid en viss tidpunkt, kanske till och med peka mot en viss verkstad eller enskild bokbindare. De säger en hel del om beställaren eller den avsedda kunden – om han eller hon var rik eller fattig, behövde en slitstark produkt eller var mer intresserad av ytan. Ibland kan bandens egen-skaper och utseende också vara till hjälp vid rekonstruktionen av enskilda bibliotek och boksamlingar som under historiens gång skingrats.
Denna almanacka utgavs i Erfurt med anledning av Luth-er-jubileet 1817. Den kunde köpas tryckt i tre olika utföran-den: på glättat velängpapper med de första kopparsticken, på halvlimmat velängpapper, och på fint tryckpapper. I en fjärde prisklass erbjöds dess-utom ett antal exemplar ”i bästa utgåva” – med tryckt satängomslag, skyddsfodral överdraget med silkespapper och med utsökta kopparstick. Ett av dessa samlarexemplar syns på bilden.
Reformations Almanach für Luth-ers Verehrer auf das evangelische Jubeljahr 1817.
Tre grundläggande bandtyper
De band som i fråga om inbindningsteknik är de mest stabila är de som brukar kallas byggda band, men så tog de också längst tid att tillverka. Dessa böcker utmärks av att de oklädda pärmarna fästs vid den häftade (d.v.s. trådbundna) inlagan innan boken får ett överdrag. Överdraget är oftast av skinn, men ibland av textil eller pergament. En annan konstruktion är de inhängda banden, som kan sägas motsvara vad vi numera får när vi kö-per ’inbundna’ böcker i bokhandeln. Här handlar det om en löspärm som kan göras i ordning i förväg och sedan fästs vid bokblockets häftbind eller kapitälband, eller klistras mot försättsbladen. Den sistnämnda varianten, som enbart är fastsatt med klister, brukar ofta ses som en 1800-talsförete-else men finns faktiskt belagd från 1520-talet och framåt. Löspärmen var särskilt funktionell för pergament, eftersom det är ett material som lätt spricker ifall det klistras dikt an som i fallet med de byggda banden. En tredje typ av inbindning är omslagen, som i någon mån kan jämföras med dagens pocketböcker, alltså böcker med ett enklare mjukt eller halvstyvt överdrag i enbart papper eller pergament. Skillnaden är att under hand-presstiden (ca 1450-1830) var dessa fortfarande trådbundna medan de nu vanligtvis skärs i ryggen och limmas.4
Material och dekor
De nämnda bandtyperna innefattar i stort sett alla band som tillverkats inom västerländsk bokbandstradition och många från annat håll också. Men utseendemässigt kan de ändå varieras väsentligt, från ett guld- och ädelstensinfattat elfenbensband över en medeltida bibelhandskrift till ett anspråkslöst och helt odekorerat pappersband över en ABC-bok för småskolan. Ibland benämns bokband efter det överdragsmaterial som an-vänts: skinnband, sidenband, klotband, och så vidare. Ibland anges
ock-De koptiska bokbanden från 300-talet har likheter med de tradi-tionella islamska bokbanden. Även dessa brukar ha en kuvertklaff som går runt och skyddar framsnittet och som också kan fungera som bokmärke. (Bilden är hämtad ur Doresse, J. & Mina, T. (1949), ”Nouveaux textes gnostiques coptes découverts en Haute-Egypte: La bibliothèque de Che-noboskion”, Vigiliae Christianae 3, 129–141.) Publicerad med tillstånd av Koninklijke Brill NV.
så hur stor yta som täcks av överdragsmaterialet: helband är förstås helt täckta av ett och samma material, exempelvis skinn; halvbanden benämns efter det material som täcker rygg och hörn men har ett annat material på resten av pärmen; ryggbanden benämns efter det material som täcker ryggen. Kostnaden påverkades av överdragsmaterialet. Textilier som silke och sammet var dyrbara, garvat och vitgarvat skinn och pergament fanns i olika prisklasser och kvaliteter, och likadant var det med papper. Det kunde vara oförädlat vitt eller färgat, dekorerat med hjälp av klisterfärg, tryck, marmorering eller metallisering. Budgetvarianten var gråpapperet som gjordes av sämre lump, eller kasserade men återanvända blad ur tryck eller handskrifter (makulatur).
Den vanligaste bokbandssmyckningen har genom århundradena varit stämpeldekor på rygg och pärm, antingen blindtryckt direkt på skinnet el-ler med metallfolie (guld, silver, legeringar). Många band har dekorerats med hjälp av ”tvistguld”, en guldlegering som tyvärr mörknar med tiden. Det som nu ser ut som svartnat tryck kan alltså ha varit skinande blankt från början. Snitten kunde också prydas på olika sätt: de färgades, förgyll-des och ciseleraförgyll-des. De kunde mönstras genom sprängning (stänkfärgning), klistermålning och marmorering. Även motiv tecknade eller målade på fri hand förekommer. Stämpeldekoren – och praktbanden – var länge det som många bokbandsforskare riktade in sitt arbete på. Den allmänna
tenden-En vy från 1800-talets Uppsala i form av en s.k. dold
framsnittsmålning: när boken
är stängd syns bara det för-gyllda snittet, men när bladen
böjs upp en aning framträder bilden som målats strax inn-anför bladkanten. Boken har tillhört Sir Velters Cornewall (1824–1868). • The Holy Bible
containing the Old and New Testaments. Oxford 1808.
sen var att prioritera forskning kring högreståndskulturen framför den mer folkliga. Dessutom stod nog estetiska värderingar högre i kurs för hundra år sedan än de gör nu: ju vackrare och mer påkostat band, desto större forskar-nas intresse. Detta har definitivt ändrats. Litteratursociologin och dess fokus på texter som ett socialt och samhälleligt fenomen kan sägas ha spillt över även på bokbandens område, så att de enklare banden och de så småningom massproducerade också räknas som ett viktigt forskningsmaterial.5
Attribuering av band – en knepig uppgift
Studiet av stämpeldekor har i tidigare forskning för det mesta syftat till att attribuera bokband till en särskild verkstad eller bokbindare. Men det finns en hel del problem med den metoden. Stämplar såldes, ärvdes, byttes och lånades mellan bokbindare och generationer. Under skråtiden var ofta många små bokbindarverkstäder belägna i samma kvarter eller på samma gata: att samma stämplar kunde användas av mer än en hantverkare eller verkstad är då inte så konstigt. Det tycks också som att en del plattstämp-lar har gjutits i stället för att graveras en och en, och då kan ju ett antal identiska stämplar ha spritts till olika verkstäder varsomhelst i Europa.
En annan felkälla kan vara ett i stampen ingraverat årtal. Det kan aldrig vara annat än ett tentativt datum ad quem, vid vilket, eller post quem, efter vilket bandet kan ha bundits eller dekorerats. Man kan också tänka sig att ett årtal kunde läggas till på boken senare än det år då bandet i sig tillver-kades; kanske ville en ny ägare till boken berätta när vederbörande skaffat sig den. För att ta ett konkret exempel så kan en bok som är tryckt 1569 samtidigt ha en plattstämpeldekor med det ingraverade årtalet 1543 och ett annat årtal, 1581, tryckt på pärmen. På pärmens insida står dessutom att just denna bok var en nyårsgåva från Hogenskild Bielke till hustrun Anna Sture 1582. I det här fallet är det ju ganska givet att året 1543 är täm-ligen ointressant. Men säg att plattstämplarna hade suttit på bandet till
Walther Hermann Ryff,
Schwang-erer Frawen Rosengarten, Frankfurt
am Main 1569, med Hogenskild Bielkes gåvonotis på insidan av pärmen: Thenne Bok ehr Min h:a K.
Hus:s Frw Anna Stures Nyårsgåffue Anno C. 1582. Gudh förlähne åt henne månge lycksalighe, gode och glade åhr, Och Sedan En Ewigh glädie och Salighett.
ett tryck från början av seklet och att detta band inte hade fått något extra årtal tryckt på pärmen eller någon gåvonotis på pärminsidan: ja då hade det varit mera osäkert vilka slutsatser som kunde dras vad gäller bandets datering. Den boken kunde ju fortfarande ha bundits i slutet av 1500-talet av någon bindare som fortsatte att binda i litet gammaldags stil.
Å andra sidan finns det fortfarande upptäckter att göra med hjälp av stämpeldekoren. Den ymnigt daterade bok som just nämndes är Walt-her Hermann Ryffs Schwangerer Frawen Rosengarten, tryckt i Frankfurt am Main. Bandet har tidigare gällt som tyskt (förutvarande bibliotekssignum var ”Bokband 1500-t. Tyskland 38”). Men genom att jämföra stämplarna på bandet med vad andra forskare publicerat gick det att fastställa att ban-det är danskt, sannolikt bunban-det av Köpenhamnsbokbindaren Christoffer Schrodt. Plattstämplarna, designen av siffrorna i årtalet och rullstäm-peldekoren stämde helt med de avrivningar (gnuggbilder) som Karsten Christensen publicerat.6 Att sedan Schrodt faktiskt var född i Wittenberg
men flyttade till Köpenhamn visar ytterligare på vanskligheten i att attri-buera bokband till länder, orter och verkstäder: en övervägande andel av bokbindarna i Skandinavien hade sina rötter i Tyskland och fortsatte att binda i ”tysk” stil. Och hade de inte det så reste de gärna dit på gesällvand-ring. Stämplarna köptes kanske också in där. Så hittar man till exempel Sachsens vapen ingraverat på bokbandsstämplar som använts på många andra håll än just i kurfurstendömet Sachsen. På liknande sätt förhöll det sig med bokbindare från Holland och Frankrike: många av dessa flyttade till England när förföljelserna mot kalvinister var som hårdast på 1500- och 1600-talen.
Traditioner är aldrig helt stabila. Kulturutbytet skedde på många nivåer – tryckta texter, skinn, papper och stämplar skeppades från land till land; privatpersoner reste iväg för att utbilda sig och införskaffade böcker utom-lands; bokbindare och gravörer flyttade; moden spred sig, introducerades och försvann, men inte alltid i samma takt överallt. Den här komplexa verkligheten är det vi har att ta hänsyn till när vi registrerar bokbands- och proveniensuppgifter i ProBokdatabasen. Det är inte alltid så enkelt, men det är ett spännande fält att ge sig in på. Och ju fler böcker som registreras och beskrivs i databasen desto intressantare kommer det att bli att
konsul-tera densamma, göra sökningar och jämförelser, och kanske inspireras till ny forskning kring äldre böckers
1 Hur böcker utifrån olika grunder kan värderas som de kulturföremål de är, vad som gör dem viktiga och skyddsvärda, diskuteras av Paul N. Banks, i ”Some notes toward a typology of artifact values for books and manuscripts”, John L. Sharpe, red. (1996), Roger Powell, the Compleat Binder: Liber Amicorum. Bibliologia 14, s. 101-106.
2 En resumé över tidigare bokbandsforsknings förtjänster och tillkorta-kommanden samt en orientering kring nya forskningsinriktningar ges av Mirjam Foot i ”Bookbinding research: Pitfalls, possibilities and needs”, Foot, Mirjam M., red. (2004), Eloquent witnesses: bookbindings and their history : a volume
of essays dedicated to the memory of Dr. Phiroze Randeria. London, s. 13–29.
3 För mer information om forntida böcker och bokband, se t.ex. Leila Avrin (1991), Scribes, script and books: the book arts from antiquity to the Renaissance. En ingående beskrivning av bokbanden från Nag Hammadi-fyndet finns hos J. A. Szirmai (1999), The archaeology of medieval bookbinding. Aldershot, s. 7-14, 28. 4 Att pocketböcker eller pappersband i modern förlags- och
bokhandels-terminologi kallas ”häftade” är en anomali och en källa till stor förvirring.
Häftning är inom bokbinderi detsamma som trådbindning, det vill säga en
mycket stabil inbindningsteknik där häftgarnet säkrar falsade ark (vikta dubbelblad). Dagens s.k. ”häftade” pocketbok är däremot den minst hållbara: om klistringen är otillräcklig eller uttorkad eller om boken bräcks upp litet hårdhänt så kan de ryggskurna (enkel)bladen lossna och ramla ur.
5 En forskare som ägnat mycket möda åt att kartlägga de enklare bokbanden och den utveckling som skedde inom bokbinderi efter tryckpressens införande är Nicholas Pickwoad. Han visar hur bindarna rationaliserade tillverkningen av vardagsbanden i takt med att större och större mängder böcker kom ut på marknaden. Efterfrågan, tidspress och ekonomi styrde och man tvingades effektivisera både genom att använda billigare material och begränsa arbetstiden som lades ner per band. Se Nicholas Pickwoad, ”Onward and downward: how binders coped with the printing press before 1800”, i: Myers, Robin & Harris, Michael, red. (1994), A millennium of the book: production, design
and illustration in manuscript & print, 900-1900. Winchester, Hampshire, s.
61-106.
6 Christensen, Karsten (1980), ”Christoffer Schrodt – en dansk bogbinder fra Frederik IIs tid: et tilskrivningsforsøg”. Fund og forskning i Det Kongelige biblioteks
A
vhandlingar är en central och levande del av ett universitets verk-samhet och utveckling. Alltsedan universitetsväsendet började utvecklas i Norditalien och i Paris på 1200-talet har studenterna tränats i att argumentera och diskutera olika frågor, med syfte att lära sig komma närmare sanningen i en fråga, eller att träna argumentationens mest effektiva språk och metoder. Som ett minnesmonument över dessa århundraden av träning, (som ju på ett vis fortgår i dagens avhandlingar), står de handskrivna eller tryckta dissertationerna, som äldre tiders av-handlingar kallas.Avhandlingarna från gångna tider har mycket att berätta om: Först och främst brukar de användas när man vill få en uppfattning om kunskaps- och forskningsläget vid universitetet i alla tidsperioder, och spåra tenden-ser, genomslag och kontinuiteter för olika idéer och inriktningar. Men de har också mycket att säga om vad som försiggick vid universiteten under dessa århundraden på andra plan. Dissertationens slutliga utformning be-stämdes ju nämligen inte bara av traditioner och influenser vid universi-tetet, ämnesval, handledarens skicklighet eller författarens skrivförmåga. Nej, här spelade också saker in som man kanske inte i förstone tänker på, såsom akademiska ritualer, frihet och regler i det akademiska skrivandet, arbetssätt och resurser för arbetet i allmänhet och den enskilde studentens ekonomiska och sociala situation. All denna påverkan av olika slag har lämnat sina spår i avhandlingarna, och om man samlar ihop dessa spår, blir nya fasetter av universitetslivet synliga.
Även Uppsala universitet har från dess äldsta tid förstås producerat dis-sertationer: Över 13 000 tryckta dissertationer från perioden 1600–1855 finns i universitetsbibliotekets samlingar.
Form och frihet:
Avhandlingsskrivande
på 1600-talet
Fastän dissertationerna till sitt innehåll täcker all världens ämnen och representerar två och ett halvt sekel av universitetets utveckling, har vissa delar av både form och funktion behållits under hela denna period. De äldsta tryckta dissertationerna, de från 1600-talets början, tycks ändå vara ganska långt ifrån vår tid i många avseenden. Men det är också det som, tycker jag, gör dem till de mest spännande av Uppsala universitets äldre dissertationer. Bland annat har de mycket att säga oss om boktillverkning, bokanvändning och bokägande i 1600-talets Uppsala, ja, om förutsätt-ningar för vetenskapligt skrivande under denna tid. Bara genom att man studerar dissertationens yttre form kan man få reda på mycket om dess tid och miljö och den enskilde studentens begränsningar och möjligheter i livet och för sitt författarskap. Dissertationens form har nämligen i mångt och mycket bestämts av dessa omständigheter.
1600-talets dissertationer
Det finns en del grundläggande saker som skiljer 1600-talets dissertationer från avhandlingarna av idag. Till exempel var dissertationen ofta inte helt och hållet den enskilde studentens verk: Den kom till i ett samarbete mel-lan honom och hans handledare, som också i regel var disputationsaktens föreståndare, dess praeses. Praeses var oftast någon av universitetets profes-sorer. Det fanns heller uppenbarligen inte något krav på att avhandlingen skulle innehålla nya forskningsresultat. Att sammanställa de befintliga käl-lorna inom ett ämne för att belysa en viss fråga kunde vara tillräckligt. Viktigt var att man kunde argumentera i frågan under själva disputations-akten. Att dissertationen, skrivprodukten, också ansågs viktig av samtiden förstår man av att det var regel att man tryckte den, till stora kostnader för studenten. Den hade ju också flera andra funktioner förutom att vara un-derlag för disputationen: Dissertationerna var ett sätt för professorerna att
presentera sina egna verk och få dem tryckta och spridda, de var ett bevis på väl använda pengar inför föräldrar el-ler andra understödjare, och kanske, med hjälp av de de-dikationer som inledde dem, en gåva med förhoppning om framtida stöd. Eftersom de trycktes i ett stort antal exemplar, varav en stor del viktes för studentnationerna, användes de också högst sannolikt som studentlitteratur.
Det fanns också stora skillnader jämfört med idag vad gäller sammansättningen av studenter med olika socio-ekonomiska förutsättningar. De unga män som studera-de i Uppsala på 1600-talet gjorstudera-de studera-det på väldigt olika vill-kor. Bara när det gällde grundläggande saker som bostad och mat kunde skillnaderna mellan olika studenter vara väldigt stora. Likaså kunde de vara det när det gällde för-kunskaper, tillgång till litteratur och möjlighet till stöd i undervisningen. På ett annat plan spelade ekonomisk trygghet i övrigt, sociala nätverk och förväntningar in på studentens studieförmåga och även på skrivandet av dis-sertationen när det var dags för det.
Krav för examen
De allra flesta dissertationer kom alltså till i ett samarbete mellan student och handledare. Det är oftast oklart vilkendera av studenten och handleda-ren som gjorde merparten av arbetet med dissertationen. I denna uppsats utgår jag dock ifrån att studenten generellt åtminstone utfört ett visst ar-bete. Det är också tämligen oklart vad för krav som ställdes på dissertatio-nens utformning från universitetets sida. Faktum är att det inte ser ut att finnas några källor som talar direkt om vad behövdes för att bli godkänd. I konstitutionerna slås fast, att dissertationen inte får stå för någon, som det heter, absurd och otrogen åsikt (det vill säga som inte har den rätta tron), eller uppvigla folkmassorna, och därför genomgick dissertationerna censur. Hur avhandlingen i övrigt skulle vara utformad ser ut att ha varit en ganska öppen sak. Men det är inget som egentligen är särskilt underligt eller unikt för 1600-talet. Fortfarande idag finns det faktiskt väldigt få, om ens några nedskrivna regler för hur en avhandling ska se ut. Äldre kolleger inom ens område avgör om avhandlingen är godkänd eller ej.
Disposition, disputation och diskussion
Trots avsaknaden av skrivna föreskrifter kan man ändå utgå ifrån att studenten hade ett antal oskrivna regler att ta hänsyn till. Säkert fanns också olika åsikter om vad som var en bra avhandling. Till exempel har väldigt många dissertationer liknande disposition, vilket antyder att det fanns normer eller regler angående detta. Så består en dissertation från första hälften av 1600-talet i regel av uppställda teser, påståenden. Detta har att göra med utformningen av disputationsakten: Påståendena fung-erade som utgångspunkt för den diskussion som utgjorde disputationen. Under århundradets gång byggs teserna ut allt eftersom till att innehålla argumentation och källor, så att de mer framstår som stycken i en bok på det sätt som vi är vana vid idag. Det är också vanligt att 1600-talsdis-sertationerna börjar med en utredning av själva
begreppet eller benämningarna på det som ska diskuteras. Heter avhandlingen till exempel ”Om hjärnan”, De Cerebro, börjar man med att reda ut begreppet ”hjärna”. Då går man igenom det latinska och eller grekiska ordets ursprung för att komma fram till vad man menade med det, när det först kom till, eller vilka delar ordet består av och varför. Man går också ofta igenom vad de äldsta författarna, de antika, har sagt i frå-gan, innan man går vidare med sitt ämne. På det sättet är alltså den yttre formen till viss del för-utbestämd av de angreppssätt som traditionellt användes vid en akademisk diskussion.
Det experimentella naturstudiet, som det kallas, är något som vinner land i Sverige under 1600-talet. Det kännetecknas av att man
använ-der sig av den egna observationen som källa, till exempel genom att iaktta och beskriva ett naturfenomen. Detta arbetssätt är rätt ovanligt i disserta-tionerna från början av 1600-talet. Men detta ändrar sig under 1600-talets lopp och ändrar då också formen på dissertationerna: Nu kan en disserta-tion i medicin bestå enbart av en beskrivning som bygger på iakttagelser av ett sjukdomsfall, en kroppsdel, ett djur eller en växt.
Andra dissertationsformalia
I andra avseenden än själva dispositionen däremot kan 1600-talsdisser-tationerna vara nog så olika. Bland dem finner man både mycket korta avhandlingar på drygt fyra sidor, och jämförelsevis långa avhandlingar på 200 sidor (i litet format). Här finns avhandlingar utan en enda hänvisning bredvid avhandlingar med upp till 22 hänvisningar per sida. Vissa avhand-lingar består enbart av påståenden citerade från andra källor, medan andra sammanställer litteraturen och får fram något nytt i och med det. Denna diversitet tyder på, att det just i fråga om dessa saker inte tycks finnas några regler alls, eller att det inte finns något samband mellan dissertatio-nens längd, referenser eller originalitet och den examen man eftersträvat. Troligtvis har det att göra med att själva argumenterandet kring disserta-tionen vid disputadisserta-tionen var så viktig.
Litteraturanvändning och oskrivna regler
Dissertationerna kan också säga något om vad för regler och normer som gällde för studenten i användandet av olika källor.
Speciellt för 1600-talsdissertationerna är, att man vid sidan av publice-rade verk och väldokumentepublice-rade observationer ofta på ett charmigt, till synes okritiskt sätt hänvisar till saker man hört berättas. Man tar alltså gärna upp vad andra personer, som man inte känner, har sett i levande livet, vad man hört andra berätta eller vad andra skrivit att de hört andra berätta. Andra- och tredjehandsuppgifter är alltså inget problem alls, även om uppgifterna kommer från personer man inte kan namnge, från länder mycket långt borta, och alltså är omöjliga att kontrollera.
Illustration i dissertationen
De Balaena, (Om valen, 1694, praes. A. Drossander, resp.
Man tycks också allmänt ha accepterat att studenten lånade stora ptier från andra verk, och det utan hänvisning. Man brukar föra fram ar-gumentet att plagiat på 1600-talet inte var plagiat som vi ser på det idag, och att en dissertation inte sågs som en fullskalig akademisk skrivprodukt. Eftersom hänvisningar är ett naturligt inslag i den övervägande delen av dissertationer, ansågs de uppenbarligen ändå viktiga, men hur viktiga kan-ske berodde på vad man ville med sin dissertation.
Litteraturanvändning och ideal
När man ser vilka olika typer av litteratur som refereras, citeras eller ko-pieras i dissertationerna kan man ställa sig frågan, varför just denna lit-teratur utgör grunden för avhandlingarna? Det omedelbara svaret torde vara att det beror på de rådande och dominerande idéerna inom det be-stämda ämnet, liksom professorns/praeses preferenser och intressen i det avseendet. Men man fick faktiskt inte använda sig av vilken litteratur som helst. Det förstår man av texter som talar om hur i princip omöjligt det var att citera utan att stöta sig med någon, i en tid då alla var antingen fanatiska anhängare av någon idériktning eller teologer som bevakade sina intresseområden. Man förstår det också av det faktum att dissertationerna genomgick censur, och av att en viss sorts käll-litteratur dominerar i dis-sertationerna, medan andra typer knappt förekommer alls.
Välbekant är att 1600-talets litteratur, skönlitteratur likaväl som den akademiska, ja hela den intellektuella västvärlden hade ett bestämt ideal, både när det gällde skrivsätt och många andra sidor av livet: Det antika Rom och Grekland ansågs, sida vid sida med det kristna, stå för vissa goda värden och egenskaper, och en sagacitas, skarpsinnighet, som man efter-strävade att uppnå för egen del. Därav kommer det sig, att dissertationerna från denna tid hämtar sin information till större delen från verk av de klassiska författarna, alltså författare från det antika Rom och Grekland. Populärt är också att citera de antika poeterna, och dessa förekommer regelmässigt i alla typer av avhandlingar, inte minst de naturvetenskap-liga. Allteftersom letar sig fler och fler ”moderna” verk in i avhandling-arna och klassikernas dominans avtar under århundradet. Vid övergången till 1700-talet utgör de ändå fortfarande ibland de enda källor som citeras överhuvudtaget i dissertationerna.
Litteraturanvändning och tillgången till litteratur
Vilken litteratur man använde måste också ha berott på många praktiska omständigheter. Den viktigaste av dessa borde vara tillgången till litteratur vid Uppsala universitet, och särskilt för en avhandlingsskrivande student. Man frågar sig: Hade studenten överhuvudtaget några valmöjligheter att tala om när det gällde vilka författare han skulle använda sig av?
Allmänt kan sägas att böckerna som utgjorde det tidiga universitetsbib-lioteket, inklusive de böcker som kom som krigsbyte från 1620-talet och framåt, i princip var oåtkomliga fram till den senare hälften av 1600-talet.
I dissertationen De Oculo, (Om ögat, 1651, praes. J. Franckenius,
resp. J. Hofvenius) har någon
genomgående noterat vilka avsnitt som hämtats från andra författare.
Särskilt var det så för studenterna. Samlingarna innehöll inte heller alltid det man behövde: Även om kriget och konfiskerade privatbibliotek ska-pat ett bibliotek rikt på volymer (vid mitten av århundradet uppskattat till runt 8600 tryckta verk och runt 1200 handskrifter) så var litteraturen egentligen inte förvärvad i enlighet med universitetets särskilda önske-mål eller behov, än mindre i enlighet med några särskilda ämnens behov. Den mest attraktiva litteraturen nådde heller aldrig fram till Uppsala, och det kom ofta klagomål från professorerna på att bibliotekets boksamling saknade relevans för arbetet. De attraktiva verken befann sig dessutom i allmänhet hos de olika professorerna på långa lån, som ofta inte återläm-nades överhuvudtaget.
Produktionen av svensk vetenskaplig litteratur utöver dissertationer var låg under 1600-talet. Man har kunnat konstatera att det under denna tid inte kom ut många andra vetenskapliga verk vid universitetet än just dis-sertationer. Detta bör ha varit en av anledningarna till att de verk som citeras i dissertationerna, även om man räknar bort klassikerna, nästan uteslutande är utländska. Man kan lätt konstatera att svensk vetenskap vid denna tid i princip helt vilar på utländsk vetenskap och kunskapsproduk-tion.
När det gällde möjligheten att köpa böcker privat var tillgången till ny-publicerad litteratur i specialämnen minst sagt begränsad. Möjligheterna bestod i att invänta marknader, eller att resa till andra städer. Uppsala fick egen bokhandel först 1616, men även därefter var staden tidvis utan fast bokhandlare. Hade man resurser att resa, kunde man förstås både köpa böcker på resan och samla på sig avskrifter av viktiga passager, ur böcker i bibliotek man besökte.
Att göra långa resor och att kunna köpa de böcker man behövde var förstås inte något alternativ för de flesta uppsalastudenter. Om han inte redan hade kunnat skapa en egen liten boksamling, var studenten istäl-let beroende av de böcker han kunde få tillgång till genom närstående, såsom den egna familjen, vänner till densamma eller till honom själv, samt genom hans praeses eller andra lärare han fått god kontakt med under uni-versitetstiden. Praeses hade som professor hunnit längre i sitt boksamlande, och det finns också exempel på att professorer lånade vidare till studenter de böcker de lånat från universitetsbiblioteket. En student kunde också ha samlat på sig föreläsningsanteckningar, egna och andras, eller samlingar av avskrivna utdrag ur andra verk, så kallade excerpter, och så kunde man förstås bara kopiera referenser ur andra verk med text och allt. Lätt till-gängliga var också tidigare dissertationer. Dissertationerna trycktes ju se-dan tidigt 1600-tal i Uppsala, behandlade ett stort antal ämnen och fanns på studentnationerna till studenternas förfogande.
En annan typ av litteratur som var ganska lätt tillgänglig, som använts i Sverige sedan medeltiden och som fanns i många utgåvor var just de mest välkända klassiska författarna. Den klassiska litteraturen användes också
