det radikalmarxistiska projektet.
”Ett ukrainskt kulakbarn som svälter ihjäl i en hungersnöd som avsiktligt organiserats av Stalin”, skriver Courtois, ”måste räknas precis lika mycket som ett judebarn som svälter ihjäl i Warszawas ghetto”.
Detta är explosivt. Kommunismen försvaras ofta, inte minst av dagens moderat radikala vänster, med att ”avsikten var god”. Däremot ses nazis-men som ond i sig; massmord betraktas som en oskiljaktlig del av det nationalsocialistiska tankegodset. Däri skulle ligga en kvalitativ skillnad.
Jag har svårt att se poängen i en sådan värdering av politiska ideolo-gier. Som Courtois citerat den avhoppade italienska kommunisten Ignazio Silone: ”Liksom träden känns revolutionerna igen på sina fruk-ter”.
Svartboken kommer snart att ges ut också på engelska, tyska och tro-ligen också på svenska, och då kommer en debatt av samma typ, fast ännu häftigare, som den historikerstrid som rasade i Tyskland i början av 80-talet. Den startade med att Ernst Nolte, en ansedd tysk konservativ historiker, förde fram tesen att nazismen var sprungen ur bolsjevismen – som dess antites i vad hegelianer och marxister skulle kalla en dialek-tiskt process.
Nolte och hans meningsfränder menade att Gulagarkipelagen var
”ursprungligare” än Auschwitz, och att nazisterna kopierat sina ”asiatis-ka” metoder av bolsjevikerna i syfte att att bekämpa dem. Alla förbrytel-ser nazisterna gjorde hade bosjevikerna hunnit med tidigare. Skillnaden var bara att nazismen råkade vara ett tyskt fenomen och att tyskarna hade en så mycket bättre administrativ och teknisk kompetens. Också Lenin och Stalin hade inrättat gaskammare om de bara kunnat.
”Problemlösning genom mord: den principen var gemensam för de stora förenklarna Stalin, Hitler och Mao. De grupper som förklarades vara 'problem' varierade enligt behov eller besatthet”, skriver Carlos Widmann i en uppskattande recension av svartboken i Der Spiegel.
Men likheterna går längre än så. Höger- och vänsterradikalismen, bolsjevikerna och nazisterna, är inte varandras ideologiska motpoler utan nära släktingar. De är befryndade inte bara genom metoderna utan också i sin gemensamma avsky för den existerande samhällsordningen och sin beredskap att tillgripa radikal social ingenjörskonst.
Mussolini började som radikal socialist, liksom Laval. Lenin och Mussolini beundrade varandra och hyllade samma intellektuella idoler, som Gustave Le Bon. Till och med Hitler sympatiserade med Kurt Eisners kortlivade bayerska Sovjetrepublik 1919.
INTERNATIONELL POLITIK
Mellan Molotov-Ribbentrop-pakten hösten 1939 och Barbarossa-invasionen sommaren 1941 samarbetade europeiska kommunister intimt med nazisterna, inte minst i Frankrike. Under finska vinterkriget ordnade det svenska kommunistpartiet upprop för Sovjets sak och för-sökte sabotera frivillighjälpen. Efter andra världskriget bytte sedan mängder av tidigare högerradikala om till vänsterradikal skjorta, och efter 1989 har strömmen gått i motsatt riktning i Belgrad och Bratislava, i Moskva och Marseille.
För en radikalt sinnad människa verkar det vara den sociala kontex-ten, opportunism eller ren slump som avgör om man väljer att se folkfi-enderna i en etnisk grupp eller en social klass; huvudsaken är den kol-lektiva skulden. Stalin gjorde förvisso båda; inte bara klasser utan folk-slag stämplades som ”reaktionära”. Arkady Vaksberg hävdar i sin Stalin and the Jews att ”Folkens vän” var en livslång antisemit; när han dog i maj 1953 var i alla fall allt redan klart för en massdeportation till Sibirien och Centralasien av judarna i Sovjet.
Sovjetväldets fall har gjort det lättare att diskutera frågan om den europeiska vänsterns skuld, men många stenar måste ännu vändas. Det viktigaste är inte att ställa bödlarna och medlöparna till juridiskt ansvar, utan att – liksom gjordes med de 15 miljoner nazisterna mördade – upp-rätta offren och exponera vidrigheterna så att risken minskar för att de upprepas. Att jämföra bolsjevismen med nazismen är inte att rentvå den senare, utan verkan är precis den motsatta.
Var är minnesmärkena över kommunismens offer, TV-serierna, Hollywood-eposet Sjindlerskijs Lista? Inget Gulag-läger kan besökas av skolklasser och historierevisionistiska tvivlare på samma sätt som Auschwitz eller Buchenwald. Lubjanka-fängelset har inte blivit museum utan används fortfarande av den ryska hemliga polisen. Orsaken är klar:
kommunismen föll samman av sig själv: det finns ingen yttre segrarmakt med intresse och kraft att hålla minnena vid liv. Man må förlåta kommu-nismens brott, men nu håller man på att förglömma dem. I så fall kan nästa sekel bli lika hemskt som 1900-talet. (19.12.1997)
s äkerhetspolitik
Att vara vän med någon betyder inte att man inte kan vara vän med andra också, försäkrade president Martti Ahtisaari då han avslutade förra veckans tyska statsbesök. Lite förskräckt är presidenten alltså över att visiten så allmänt tolkats som invigningen av en ny ”axel” Helsingfors – Berlin.
Ahtisaaris lovordande av det tyska biståndet under Finlands EU-förhandlingar var så ymnigt och översvallande att man befogat kan undra om president och regering lagt alla ägg i den tyska korgen. Men kritiken beror nog snarast på att många i Finland har svårt att inse att Tyskland numera är förmöget att föra en självständig utrikespolitik.
Även bland dem som ser detta finns många som opponerar sig mot att Finland, redan innan medlemskapet är ett konkret faktum, verkar posi-tionera sig så klart bakom ett av de stora medlemsländerna. Det kan alienera andra viktiga EU-stater, och beröva Finland trumfkort i en uni-onspolitik som ju präglas av skiftande allianser samt (här passar agro-termerna) kohandel och kvällsmjölkning.
Utan tvekan är Tyskland ändå det viktigaste stora EU-landet för Finland. En titt på kartan eller handelsstatistiken bevisar det snabbt.
Men det är klart att många inom EU förskräcks aningen över att inte bara Finland, utan alla de nya medlemmarna, så klart grupperar sig kring ett Tyskland som redan tack vare återföreningen vuxit till sig poli-tiskt och ekonomiskt.
Konstellationerna inom EU har genomgått stora förändringar de senaste åren. Unionens bärande länk, axeln Paris-Bonn, har utsatts för stora påfrestningar. Först visade Frankrike, enligt tysk uppfattning, 1989–90 inte tillräcklig entusiasm (i själva verket ingen alls) över återför-eningen; sedan tvistade man om Jugoslavienpolitiken; och 1992–93 irri-terades fransmännen över att Tyskland var måttligt övertygat av den starka francens politik.