period. Problemet är distributionen och att människor inte har råd att köpa livsmedel. Svält är politisk.
Ett av Sens exempel är hungersnöden i Bengalen 1943, då minst 1,5 miljoner dog. Visserligen hade skörden slagit fel 1942, men viktigare var att britterna evakuerat rislagren undan de framryckande japanerna och att kriget framkallat en högkonjunktur i Calcutta. Detta sexdubblade priset på ris, och de fattiga, särskilt på landsbygden, hade inte längre råd att köpa mat. Länge vägrade de brittiska myndigheterna dela ut nöd-hjälp, bl.a. efter påtryckning från spannmålshandlare.
Direkta paralleller är svälterna i på Irland 1846 och i Finland 1864-65 (den sista stora fredstida hungersnöden i Västeuropa). Också då fanns det tillräckligt med mat inom landet, eller på nära håll. I stället för att staten gav nödhjälp åt de fattiga fick marknadskrafterna härja. Både från Irland och Finland exporterades mat mitt under pågående hungersnöd.
Så var det också i Sovjet i början av 20-talet. Det berättas hur inkomman-de fartyg med livsmeinkomman-del från Hoover-hjälpen möttes av utgåeninkomman-de lastainkomman-de med rysk exportspannmål.
Svält är också politisk i den meningen att den förutsätter ett samman-brott i den offentliga administrationen. Indien upplevde ingen hungers-nöd mellan 1901 och 1943, tack vare att det effektiva järnvägssystemet snabbt kunde transportera mat till områden drabbade av missväxt. Och då skörden slog fel i hela Indien 1966 och 1967 kunde man importera 20 miljoner ton mat från Nordamerika och Australien. Att systemet kollap-sar beror oftast på krig, men också på vanskötsel. 30–40 miljoner kineser uppskattas ha dött som en följd av det stora språnget, Maos industriali-seringskampanj 1958–61. Just nu skördar Tanzanias experiment med ujamaa – en lokal variant av juche – tiotusentals offer.
Kollektivjordbruket i denna Afrikas kornbod har inte klarat påfrest-ningen ens av ett måttligt klimatologiskt bakslag. Något liknande har skett också i Nordkorea. Den direkta orsaken till svälten är missväxt:
först kom två år med svåra översvämningar och i år blev det torka. Men effekterna skulle inte ha varit så omfattande om det inte varit för den vanvettiga satsningen på miljonarmén, på kärnvapenutveckling och på tung industri.
Varför är det ingen brist på livsmedel i Sydkorea? Det måste ha med det politiska systemet att göra.
Nu råder direkt livsmedelsbrist i Nordkorea. Maten räcker helt enkelt inte till, ens om armén skulle släppa sina lager fria. Det här betyder emellertid inte att en hungersnöd är oundviklig. Nordkorea kan
impor-INTERNATIONELL POLITIK
tera mat. I flera år har man i själva verket erbjudits gratis livsmedel av många länder, men avböjt det mesta.
Regeringen har valt att låta en sjundedel av sina medborgare svälta ihjäl hellre än att förnedra sig genom att ta emot bistånd. Titta till exem-pel på den nordkoreanska nyhetsbyråns hemsida på Internet (www.
kcna.co.jp). Där nämns inte ett ord om livsmedelsbrist (fast en initierad läsare kan dra sina slutsatser av en rapport om en bankett på hotell Koryo i Pyongyang som den nordkoreanska regeringen hållit till FAO-chefen Jacques Dioufs ära).
En enorm tragedi utspelar sig för våra ögon. Vad kan vi göra? Om vi samlar ihop hjälp till Nordkorea – vilket vi borde göra – når den då fram till den hålkindade barnhemsbarnen, eller tas den om hand av armén?
Omvärldens inställning till hungerkatastrofen påverkas också av osä-kerheten om regeringens intentioner. Om systemet hotas av kollaps är det inte omöjligt att regimen satsar allt på ett kort och gör ett massivt angrepp över den demilitaristerade zonen. Det vore inte första gången en regering i interna trångmål försöker rikta uppmärksamheten på ett yttre hot.
I så fall blir läget farligt. Nordkoreanerna skulle då särskilt rikta in sig på de 30000 amerikanska soldaterna i Sydkorea och förmodligen också angripa mål i Japan. Kärnvapen förfogar Kim Jong Il ännu inte över, men däremot har han missiler med kemiska och bakteriologiska stridsmedel.
Kan man stöda en sådan regim? Livsmedelsbistånd skulle ju öka arméns slagkraft. Men leveranser av livsmedelsbistånd skulle också öka nordkoreanernas kontakt med omvärlden och göra det svårare för dik-taturen att fortsätta dupera medborgarna. Är vi generösa kanske armén vägrar lyda om Kim ger order att marschera. (19.09.1997)
Svarta Afrika är världsekonomins fattiglapp, och det blir bara värre. I de flesta länder söder om Sahara är nationalinkomsten per capita lägre nu än då de blev självständiga på 60-talet.
1960 var Sydostasien bara marginellt rikare än Afrika; nu är medelin-komsten där fem gånger högre. 1960 hade Ghana högre BNP per capita än Sydkorea; i fjol tjänade ghananerna i snitt 390 dollar, medan medel-koreanen kom upp i 9700 dollar. I Zambia har 25 år av afrikansk socia-lism under Kenneth Kaunda följd av fem års marknadsreformer under Frederick Chiluba drivit ekonomin så i botten att det nu skulle ta 30 år med 4,5 procents årlig tillväxt för att lyfta nationalinkomsten tillbaka till 1960 års nivå. 1985–95 minskade BNP per capita i Zambia med i medel-tal 0,8 procent årligen.
Socialistiska experiment, korruption, politisk och etnisk instabilitet har alla bidragit till Afrikas misslyckande. Därtill kommer befolk-ningsexplosionen: kulturen, fattigdomen och de svaga sociala skyddsnä-ten tvingar afrikanerna att skaffa sig många barn. Omvärlden har nästan gett upp. Biståndet minskar, och av de kommersiella investeringsström-marna riktar sig bara 4 procent till Afrika, huvuddelen därav till Syd-afrika och oljerika Nigeria.
Befolkningsexplosionen är inte farlig därför att Afrika skulle vara överbefolkat. Med några undantag, som Nigeria, Rwanda, Burundi, och Malawi, finns det gott om plats. I t.ex. Zambia är befolkningstätheten mindre än i Finland. Huvudproblemet är att arbetsmarknaden, skolorna och hälsovården inte kan svälja de ständigt ökande skarorna.
Ändå finns det gränser för naturens bärkraft. Tropikerna är inte det agrara paradis som många européer tror. Det finns nog gott om sol, men växlingarna i vädret gör all odling besvärlig. Årstiderna växlar mellan torrperioder, då ingenting växer, och regnperioder som sköljer bort humusämnena. Tropiska jordar är näringsfattiga och känsliga för
ero-INTERNATIONELL POLITIK
sion.
Det här kan stävjas med modern teknik. I de flesta länder i södra och östra Afrika finns storskaliga farmer som framgångsrikt odlar både sta-pelvaror som majs och vete för den lokala marknaden, och allt från kaffe till grönsaker och blommor för export. Men de flesta av dem styrs av utlänningar – numera särskilt vita sydafrikaner och zimbabwier – med tillgång till kapital och know-how.
Farmerna behövs för exportinkomster och städernas livsmedelsför-sörjning, men de inhemska bönderna med sina primitivare metoder har svårt att klara sig i konkurrensen. I byarna drar man sig tillbaka till självhushållning, bort från kontantekonomin. Bristen på köpkraft gör i sin tur att ingen vill satsa på produktion för hemmamarknaden. Afrika avindustrialiseras i snabb takt.
Landsbygden har varit förfördelad under hela självständighetsperio-den. Missnöje bland stadsbefolkningen är särskilt farligt för de styrande, och därför har afrikanska regeringar hållit matpriserna i städerna nere på bekostnad av böndernas utkomst. Likaså har en oproportionerlig andel av budgeterna gått till universitet och avancerade kliniker, i stället för till byskolor och vaccineringskampanjer.
Afrikanerna har reagerat rationellt och strömmat till städerna. Ett skjul i slummen ger trots allt bättre livsutsikter än en hydda i hembyn.
Livet i tropikerna är ohälsosamt. En närmast osannolik mängd sjuk-domar hotar människor och djur. Varje zambier man talar med har för-lorat någon familjemedlem i Aids. I Zambia är 24 procent av den sexuellt aktiva befolkningen HIV-positiv, säger Virginia Bond, socialantropolog vid universitetet i Lusaka.
Men Aids tömmer inte Afrika på folk. Epidemin kommer att stabilise-ras, troligen någon gång kring 2010. Enligt Bond har ungefär 30 procent av befolkningen i Zambia immunitet mot Aids.
Det stora hotet mot den afrikanska folkhälsan är inte Aids, utan tradi-tionella smittosamma sjukdomar som malaria, TBC, kolera, dysenteri, sömnsjuka, bilharzia, tyfus, trakom, polio, rödsot, gulsot, spätelska – för att inte tala om luftvägs- och maginfektioner som i väst är lätta att behandla. HIV är bara en smitta bland många – dessutom en som dödar först på 5–15 års sikt, då ett bett av en malariamygga kan vara fatalt inom två dygn.
I Afrika är arbetstakten långsam. Men vad annat kan man vänta då nästan hela befolkningen bär på svåra infektioner? Sjuka människor är trötta, trötta är fattiga, och fattiga har svårt att försvara sig mot ny smitta.
Det är en ond cirkel, både för individen och för samhället.
Många av de tropiska sjukdomarna kan botas med billiga läkemedel, de flesta andra kan förebyggas eller hållas under kontroll. Det är t.ex.
ovanligt att européer med god grundkondition dör, eller ens smittas, av malaria i tropikerna. Ändå diagnosticeras 500 miljoner fall årligen, varav 90 procent i Afrika. I år dör 2,7 miljoner människor av sjukdomen. En stor malariakonferens nyligen konstaterade att kampen mot malaria går allt sämre. I allt flera länder har malariamyggorna blivit immuna mot bekämpningsmedlen, samtidigt som malariaparasiterna utvecklat mer motståndskraft mot de tillgängliga medicinerna och profylaktika: kinin, klorokin, meflokin, halofantrin, och fansidar.
Malariaforskningen får bara en bråkdel av de anslag som sätts på Aids, cancer eller astma. Läkemedelsföretagen är kyliga, trots att utsik-terna att hitta nya mediciner eller t.o.m. ett vaccin är goda. Medan en sista skrikets Aidsterapi kostar 100000 mk om året per patient kan den som utvecklar en malariamedicin inte hoppas få ut mer än någon tia per kur; de drabbade har helt enkelt inte råd med mer. 85 procent av zam-bierna har en köpkraft på mindre än en dollar (5,30 mk) om dagen.
När det gäller de smittosamma sjukdomarna står Afrikas hopp tyvärr till de globala klimatförändringarna. Om det blir så varmt att malari-amyggan, tsetseflugan och bilharzialarven kan etablera sig i Europa, USA och Japan tar det inte länge innan det kommer effektiva mediciner.
(7.10.1997)
Höstens bokhändelse i Frankrike är Le livre noir du communisme (”Kommunismens svarta bok”), ett verk på nästan tusen sidor där en rad experter går igenom alla förbrytelser mot mänskligheten som kommu-nistiska regimer förövat.
När siffrorna adderas ihop visar det sig att kommunistiska regimer detta århundrade mördat 85 miljoner människor, varav hälften i Kina.
Bokens redaktör, den kända kommunismforskaren Stéphane Courtois, själv vänsterman, skriver i sitt förord att offren i Sovjetunionen antagli-gen var minst dubbelt fler än de 15 miljoner som författaren av Sovjetkapitlet stannar vid. Slutsumman överskrider därmed ofattbara 100 miljoner.
Det här är i sig inga nya uppgifter. Västliga forskare som Robert Conquest, Richard Pipes, Hélène Carrère D'Encausse och Roy Medvedev dokumenterade folkmorden i Sovjet redan långt innan Sovjets kollaps, och uppgifterna har bekräftats och kompletterats efter att arkiv och massgravar öppnats.
Nu har det också blivit helt klart att den kommunistiska förtrycksap-paraten inte var Stalins påfund och därmed en avvikelse från bolsjevis-mens sanna natur. Bara veckor efter maktövertagandet i oktober 1917 lät Lenin upprätta ett av de första koncentrations- och förintelselägren, och sedan beordrade han såväl gisslantagande i stor skala som svältkampan-jer och stridsgasangrepp mot upproriska bönder. Detta beskrev Solsjenitsyn i Gulagarkipelagen, och vidimeras nu bl.a. i Dimitri Volkogovovs lysande Leninbiografi.
För vänstern är detta oerhört känsligt. Också många demokratiska socialister ser fortfarande Oktoberrevolutionen som en ”progressiv hän-delse” som tyvärr råkade spåra ut. Men alla som läst Lenins skrifter borde veta att folkmordsstrategin, den orubbliga viljan att fysiskt utrota alla verkliga och misstänkta fiender, från början var en oskiljaktlig del av