De vet ju ändå bäst.
Bristen skapar man genom att planeringsmyndigheterna fastställer tillräckligt stränga normer för byggkvoter, grönområdesfredningar och byggnadstillstånd.
Flankstöd får man t.ex. av lantbrukarorganisationerna, som vill beva-ra Helsingfors stad som Nylands största odlare, eller av miljövänner som anser att huvudstadens vildmarker är oundgängliga som fågelområden i detta Europas till ytan fjärde största land.
Till den kommunala självstyrelsens hörnstenar hör det s.k. plane-ringsmonopolet, som ger kommunerna rätt att bestämma vad som byggs och hur. Byggnadsskatten ger dem också rätt att bestämma när det byggs och till vilket pris.
Nu inser alla att det är vettigt att ha någon form av stadsplanering, men det finländska systemet har blivit till en perversion. I praktiken är planeringsmonopolet en penningautomat: kommunen kan finansiera en stor del av sina utgifter genom att planera och sälja ut egna tomter.
Planeringen har blivit till en penningautomat också för utvalda priva-ta fastighetsägare. Med ett enda pennstreck kan värdet på en tomt öka med tiotals miljoner mark – d.v.s. ägaren får byggnadsrätt – eller tomten blir värdelös – Guds Hand bestämmer att den blir grönområde.
Inte att undra på att en fastighetsägare sagt att det bara finns tre sätt att få ett område planerat som man vill: pengar, lagvrängare och politiskt inflytande.
Gissa varför byggbolagen har representanter i huvudstadsregionens stadsplaneringsnämnder, varför de ordnar studieresor till utlandet för de förtroendevalda, eller har nästan lika många jurister som byggjobbare.
Tyvärr har tomtspekulationen inte ens gett några skyhöga vinster åt byggföretagen, men pengarna har hjälpt dem att hålla fast vid gammal-modiga arbetsmetoder och överstora arbetsstyrkor, och har gått åt till de våldsamma löneglidningarna.
Vad är det som säger att husen inte kan byggas tätare än nu? Varför kan man inte bygga tio våningar höga bostadshus? När byggs igen en riktig gata, med trottoarer, höga fasader, innergårdar, krogar och butiker i bottenvåningen – i stället för omkringströdda skoaskar omgivna av granhäckar och hektarstora asfalterade parkeringsplatser?
Folk röstar med plånboken, det är därför lägenheterna kostar mer i innerstan än i förorterna, hur gröna och naturnära de än må vara.
Planeringen har lyckats med just det man ville undvika: den har ska-pat bostadskvarter utan identitet och själ, där det är omöjligt att
oriente-FINLÄNDSKA STRUKTURER
ra utan karta. När skrev någon en sång om hur skönt det är att vandra i Esbo centrum, Kvarnbäcken eller Dickursby?
Förortsbyggandet baserades på den filosofin att alla finländare måste ha skidspåret rakt utanför dörren. En riktig stadsmiljö antogs också stri-da mot behovet av avskildhet, lugn och ro.
Helst skall stadsmiljön påminna om landsbygden efter nyskiftet, då bygemenskapen sprängdes och alla gårdar blev utgårdar, isolerade från varandra av skog och åker.
Fortfarande finns det folk som anser att Helsingfors tillväxt borde dämpas. Trängseln är för stor, säger man, trots att invånarantalet stadigt har sjunkit sedan 50-talet.
Helsingforsborna och de som av någon anledning velat flytta till sta-den – kanske av en så trivial orsak som att de vill bo i en storstad, eller för att det i ett så litet land som Finland är vettigt att koncentrera vissa samhälleliga funktioner till en plats – har strötts ut i en cirkel kring sta-den.
Resultatet är att halva Nylands landsbygd också förstörts. Vi har fått ett samhälle som varken är stad eller landsbygd, där alla visserligen kan kliva ut på skidspåret, men inte hinner – de sitter ju i bussen på väg hem från jobbet, försenade efter all övertid som behövs för att en vacker dag ha råd att flytta in till centrum. (23.07.1990)
Energidebatten är full av självutnämnda, och mer eller mindre kunniga experter. I regel talar de med de brösttoner som bara en vedertagen uppfattning kan motivera.
Framför allt gäller det här kärnkraftsfrågan, som för den icke totalen-gagerade observatören framstår som två väggar i samspråk: när hörde ni senast om en kärnkraftsmotståndare eller -förespråkare (frånsett lätt-lobbade riksdagsmän) som övertygats av motpartens argumentation och bytt åsikt?
Som man sett också i den här tidningens spalter är kärnkraften för många en religion. Förespråkarna anklagar motståndarna för att vara teknikfientliga bakåtsträvare, motståndarna förespråkarna för att blint tro på teknologin. Båda sidorna har naturligtvis både miljöargument och ekonomiska beräkningar som stöder dem.
Med risk för att göra mig lika fånig som många andra skall jag trots allt kasta mig in i debatten.
Visst är det aningen förvånande att Finland, som enda land i västvärl-den, nu förbereder en utbyggnad av kärnkraften. Många västländer har avstått från atomerna av miljöskäl och som en eftergift åt den allmänna opinionen, men den viktigaste orsaken till kärnkraftsstoppet är nog rent ekonomisk: de anses helt enkelt inte lönsamma.
Det kärnkraftverk som IVO och Industrins Kraft nu vill bygga är kost-nadsberäknat till ca 15 miljarder mark. Håller den kalkylen vore det unikt, för det är svårt att hitta ett västeuropeiskt kärnkraftverk som byggs inom tidtabell och på budget. Förseningar på åratal och två–tre-dubblingar av kostnaderna har varit legio.
Industrin vill emellertid ha kärnkraft, och det borde ju visa att den är konkurrenskraftig prismässigt?
Kanske inte. Det kan vara så att industrin inte behöver betala det
FINLÄNDSKA STRUKTURER
verkliga priset för kraftproduktionen, utan att en del bärs av t.ex. staten eller hushållen.
Kalkylerna på området är nästan omöjliga att penetrera, men uppen-bart är att t.ex. kostnaderna för slutförvaringen av avfallet, och framför allt försäkringskostnaderna för eventuella olyckor, inte beaktats fullt ut i priset på kärnkraftsproducerad elström.
Kraftbolagen har också tillgång till statsgarantier för mycket av sina lån, vilket gör finansieringskostnaderna konstgjort låga.
Elströmmen i Finland är dessutom överlag nu bland de billigaste i Europa, billigare till och med än i kärnkraftsparadiset Frankrike. Det verkar konstigt – Finland saknar ju, frånsett vattenkraft och torv, egna energiresurser, byggnadskostnaderna är höga och transportsträckorna långa.
En orsak är att energi allmänt taget skattemässigt gynnas mer i Finland än i andra länder. Det har varit en målmedveten statlig politik att trygga industrins tillgång till billig kraft.
Det motiveras med att industrins verksamhetsförutsättningar måste tryggas. Och det är ju faktiskt industrin som med sin export tjänar ihop den valuta med vilken vi köper utländska varor och betalar vår utländ-ska skuld.
Fixeringen vid billig energi har dock lett till att industribasen blivit väldigt energiintensiv. Ett exempel är åttiotalets storsatsning på värme-slipmassa, TMP, inom skogsindustrin. Billig elkraft har gjort det lönsamt för företagen att övergå från vanliga massakokerier, som producerar mer kraft än de förbrukar till tillverkning av TMP.
Ett annat exempel. Outokumpu meddelade nyligen om en miljardin-vestering i sina fabriker i Harjavalta och Björneborg. Där bl.a. smälter man, med elström, koppar- och nickelråvara som i huvudsak importeras från länder som Australien och Chile. Råvarans värde är mellan 65 och 80 procent av slutproduktens, och det finländska förädlingsvärdet består till stor del av energi – även den importerad.
Det är inte säkert att det här är en idealisk industristrategi för ett land som saknar egna energiresurser och är fattigt på kapital, och kanske borde hitta sina konkurrensfördelar på annat håll, till exempel i god utbildning.
Den bergsrådsgrupp som för drygt ett år sedan på regeringens upp-drag försökte hitta sätt att dra Finland ur krisen föreslog att Finland skulle göras till ett ”energiparadis”, och att det femte kärnkraftverket skulle följas av ett sjätte, sjunde o.s.v.
Väljer man ”energiparadiset” som linje är det fullt möjligt att kärn-kraften är det bästa alternativet; miljömässigt är det säkert bättre än kolkraft. Men lika gärna kan man fråga sig om vi inte borde komma ifrån dyrkandet av den billiga energin, om inte den industriella basen på sikt skulle må bättre av att fixeringen vid energiintensiva bulkvaror skulle brytas.
Ett sätt för statsmaken att göra det här är att gå in för ett program där skatterna på både fossilbränslen, inhemska bränslen och kärnenergi successivt höjs. Det skulle uppmuntra företagen och hushållen att spara, och så småningom leda till produktionsprocesser där energiintensiteten är lägre men den tekniska nivån högre. (7.06.1993)
Percy Barnevik, chef för elektrojätten Asea Brown Boveri, väckte stor uppmärksamhet då han nyligen varnade för att Europa snart kan ställas inför en bestående underklass, ett B-lag av dagdrivande medborgare som inte kan sysselsättas i vettig produktion.
Varningen påminner om den som ofta hörts i amerikansk debatt.
Kommer jobben att minska så att en stor grupp i samhället överhuvud-taget inte kan få något lönearbete, och resten tvingas stå och steka ham-burgare åt varandra, till McDonald’s-löner?
Barneviks oro har väckts av de väldiga rationaliseringsansträngningar som nu görs i industrin. Där är utslagningen av arbetskraft nu intensiva-re än kanske någonsin under efterkrigstiden.
Det här beror på två faktorer. Dels har, alla problem till trots, den ökande frihandeln gjort det möjligt att skapa betydligt större, effektivare enheter.
Tidigare tog man för givet att varje industriland och region med självaktning måste ha stålverk, varv, textilfabriker, biltillverkning – hela paletten av industriell produktion. Det är inte längre fallet. Arbetsför-delningen inom och mellan länderna har ökat, precis som avsikten varit.
Samtidigt, och det är ännu viktigare, har datarevolutionen egentligen först nu börjat slå igenom med full kraft. Och informationsteknologin märks inte bara i numeriska svarvar, robotar och andra maskiner som automatiserar tillverkningen av varor.
Den ersätter också stora mängder mänskligt arbete i produktionen av tjänster: tänk bara på hur bankautomaterna konkurrerat ut bankfrök-narna eller hur telefaxen påverkat postvolymerna.
Många av de här jobben är borta för alltid, ersatta av maskiner som blir allt billigare och effektivare. Men kommer de människor som slås ut verkligen att reduceras till en permanent underklass?