synvinkel är det precis lika viktigt att det finns företag som positionerar sig i de lägre marknadssegmenten som i de högre. Fläsklägg behövs som alternativ till inre filén, och plastkassar till Louis Vuitton-väskorna. Hong Kong har blivit rikare än moderlandet Storbritannien genom att tillverka plastdockor, klockor och T-skjortor av usel kvalitet.
En lågkvalitetsstrategi måste emellertid bygga på priskonkurrens-kraft. Ingen vill ju betala mer för något som är sämre – särskilt om man blir lurad, vilket ofta verkar vara fallet när det gäller byggandet. Nyckeln till priskonkurrenskraft är låga löner, och låga löner nöjer sig bara illa utbildad arbetskraft med. Men Finland hör numera till de länder i värl-den som investerar mest i utbildning. Finlands industrialisering byggde till en början på en låglönestrategi. Finländska företag kunde utmana sina konkurrenter med hjälp av billiga råvaror och arbetskraft som job-bade långa dagar till svältlöner – exakt samma miljöplundring och soci-ala dumping som många asiatiska länder nu anklagas för. Men vad fanns det för andra möjligheter? I mitten av 1800-talet var Finland det fattigaste landet i Europa. När industrialiseringen kommit en bit på väg ändrades också strategin. Produkterna blev mer avancerade. Lönerna steg i takt med att bättre utbildad arbetskraft behövdes. Så småningom blev Finland en höglöneekonomi. För att ha råd att betala höga löner måste företagen producera varor som kunderna är beredda att betala höga priser för. I längden betyder det att de måste hålla hög kvalitet.
Varför har då kvalitetstänkandet hamnat på undantag? En orsak är att stora delar av näringslivet alltför länge var skyddat för utländsk konkur-rens. Utländska byggföretag hade t.ex. inte en chans att visa vad de gick för förrän i början av 90-talet. Av Finlands export gick dessutom, som mest, mer än en fjärdedel till Sovjet, där kvalitetsmedvetenheten inte var iögonenfallande stark.
Det förefaller som om finländarna börjat intala sig att de är bättre på kvalitet än vad som egentligen är fallet – inte Europas japaner, utan Nordens portugiser. Vad som nu behövs är alltså en attitydförändring.
Det första steget är att erkänna att problemet existerar. Begrepp som kvalitetsstyrning och certifiering har varit på tapeten redan i många år, men det är bara början. Kvalitetstänkandet är en kontinuerlig process – och konkurrentländerna går hela tiden framåt. Typiskt för företag som nått hög europeisk kvalitetsnivå är att de verkar inom koncentrationer av bolag som sporrar och stöttar varandra. En sådan kluster är tele- och elektronikbranschen. Skogsklustern kan kanske bli en sådan.
Ett exempel av annan typ är Valmets bilfabrik i Nystad. När den
grun-FINLÄNDSKA STRUKTURER
dades på 70-talet var det för att Saab ville dra nytta av den billiga fin-ländska arbetskraften. Men lönerna steg fick man tänka om och satsa på kvalitet, t.ex. öppna och förlängda specialmodeller. Då fabriken senare började montera Opel-bilar tvingades man tillämpa General Motors rigorösa kvalitetsstandarder. Det var ingen lätt process, men nu duger man till att montera Porsches nyaste modell, en produkt som om någon förknippas med kvalitet.
Det intressanta med Valmet Automotive är att kvalitetstänkandet spritts till underleverantörerna. En del har lärt sig så mycket av proces-sen att de fått kunder också på kontinenten. En stor del av ansvaret för kvalitetsutvecklingen ligger alltså på de stora företagen. De skall visa exempel, och ställa hårda kvalitetskrav på sina underleverantörer.
Konsumenterna borde dessutom stå på sig mer, inte acceptera fusk och slarv, och minnas den gamla sanningen att det som är billigt i inköp inte nödvändigtvis är det billigaste i längden. (16.02.1997)
Förra veckan presenterade Näringslivets forskningsinstitut Etla en stu-die som konkluderade att en snabb och radikal sänkning av alkoholskat-ten skulle påverka statsfinanserna, handeln och sysselsättningen myck-et positivt.
Resultatet var inte förvånande. Undersökningen hade nämligen beställts av Bryggeriförbundet.
Reaktionerna lät inte vänta på sig. Etla-forskarna, sade kritikerna, hade helt glömt kringeffekterna en sänkning av alkoholpriserna skulle leda till. De alkoholrelaterade skadorna uppgår redan nu till miljardbe-lopp, och eftersom människan är så funtad att hon köper mer av en vara om den blir billigare skulle vi få ännu fler fall av skrumplever, misshan-del och arbetsdagar förlorade p.g.a. bakfylla.
Det betecknande är att båda sidorna i debatten använder mark och penni som huvudargument. Ekonomismen är en trosriktning på stark frammarsch.
Man kan givetvis betrakta alkoholfrågan ur ett snävt ekonomiskt per-spektiv. Men både förbudsivrarna och spritliberalerna tenderar att blan-da ihop äpplen och päron. De gör det eftersom de använder ekonomiska argument för att driva en uppfattning som är i grunden etiskt baserad.
Etla-utredningen missar genom att inte lyfta fram de kostnader en ökad alkoholförbrukning medför. Talar man om statsekonomin går det inte att frånse från dem, eftersom hälsovården i Finland är socialiserad och alla patienter bör behandlas oavsett om de genom sin livsföring bidragit till sina åkommor eller inte.
Men förbudsivrarna är också ekonomiska med sanningen. När alko-holskadorna sköts av sjukvården, socialväsendet och ordningsmakten uppstår ju sysselsättning och därigenom skatteintäkter, och den som blir arbetsoförmögen av sitt drickande upplåter sin arbetsplats åt någon annan.
Så här kan man fortsätta att räkna i all evighet.
FINLÄNDSKA STRUKTURER
Huvudproblemet är att alkoholen ses i en snävt statsekonomisk kontext. I Bryggarförbundets och deras motståndares argumentering verkar vi drinkare ha en identitet enbart som skattekällor och utgiftspos-ter för det offentliga.
En riktig ekonomisk analys tar avstamp i något helt annat. Sällan ser vi beräkningar över vilken ekonomisk nytta alkoholen medför. Men sådana kan faktiskt göras. Nästan allt man köper är förmånligt i den meningen att priset är lägre än det man vore beredd att betala. På tors-dagen köpte jag en flaska enstjärnigt Ädelbrännvin på Alko. Den kostade 88 mark, men jag hade i det då gällande läget varit beredd att betala minst en hundralapp. Skillnaden på 12 mark är vad nationalekonomer plägar kallar konsumentens överskott. Det bästa av allt är att min vinst på 12 mark inte är någons förlust.
Ponera att alkoholskatten höjs med 20 mark så att flaskan kostar 108 mark. I så fall låter jag bli att köpa den. Jag har förlorat mitt konsumen-töverskott utan att någon annan vunnit en penni. Världen har alltså blivit tolv mark fattigare. Någon – troligen många – är beredda att köpa också till det högre priset, och deras minskade konsumentöverskott kompen-seras av den ökade vinst skattmasen gör, men mina tolv mark är för alltid försvunna.
Beroende på hur hög alkoholskatten är har jag råd att konsumera andra varor, t.ex. chokladkakor eller bostäder. Staten använder sina skat-teintäkter exempelvis till att anställa miljövårdskonsulenter, officerare och poliser, men samtidigt förlorar Brunbergs och Puolimatka försälj-ning och behöver färre anställda. Skatter tas alltid någonstans ifrån och det har sina effekter. Inte ens det ekonomiska systemet är ett perpetuum mobile.
Poängen här är att högre skatter och därmed högre priser skapar ineffektiviteter. Våra konsumtionsmönster förändras så att vi inte använder pengarna så att de ger största möjliga konsumentnytta. På ekonomiska kallas detta ineffektivitet.
Jag kan ge ett konkret exempel. Förrförra sommaren åkte jag med katamaran från Tallinn till Helsingfors. Ombord såldes kuponger mot vilka man vid avstigning kunde lösa ut en kartong öl. När katamaranen anlöpte Olympiakajen körde en truck ombord med en pall kartonger, som sedan hivades ut genom en lucka till resenärerna på landgången.
Ölet hade aldrig lämnat finländskt territorium annat än i skattehänseen-de.
Många av medpassagerarna hade uppenbarligen offrat en hel dag och betydande resekostnader för att spara några tior på spritinköpen.
Skatter leder alltid till den här typen av snedvridningar, och är de så höga som för alkohol blir de särskilt iögonenfallande. Ur samhällsekono-misk synvinkel är trafik som bedrivs enbart för skattearbitragets skull ett gigantiskt resursslöseri.
Att förändra konsumtionsmönstret är ju precis vad staten vill med alkoholpolitiken. Man har haft en viss framgång i det, men inte så stor.
Finländarnas alkoholkonsumtion är på europeisk medelnivå, trots att bara Norge har högre priser. En förklaring är att spriten kontinuerligt blivit billigare relativt sett. Alkoholskatterna har höjts mycket kraftigt genom åren, men de disponibla inkomsterna har stigit ännu mer. En arbetare behöver idag jobba kortare tid för att kunna köpa en flaska brännvin än hans farfar vid sekelskiftet. Det här säger mycket om hur stark den ekonomiska tillväxten varit. Det är också en illa bevarad hem-lighet att alkoholpolitiken egentligen stryrts mer av statsfinansiella än av socialpolitiska hänsynstaganden. Den heliga treenigheten sprit, tobak och bensin har kommit till hjälp vid mången svår budgetmangling.
Finans ministeriets budgetavdelning och riksdagens nykterhetslobby är en oslagbar kombination.
Men det finns gränser. Då alkoholskatten höjdes radikalt 1993 började Alkos försäljning sjunka. I och med EU-medlemskapet lades alkohol-skattesystemet därför om – i praktiken sänktes skatten – så att försälj-ningen igen kunde ta fart och skatteintäkterna ökade.
Det finns också många exempel på att planerade höjningar av skat-terna på syndiga produkter skjutits upp för att inte lösa ut indexvillkor i viktiga löneavtal. Nu är det EU-medlemskapet och de ökande resmöjlig-heterna till Baltikum och Ryssland som sätter press på alkoholpolitiken.
Prisinstrumentet har förlorat mycket av sin kraft då möjligheterna till privatimport förbättrats. Nästa steg är förmodligen en ökning av hem-bränning och yrkesmässig smuggling. Alkoholpolitiken har betydande ekonomiska implikationer, och det är bra att de utreds. Men inställning-en till förbud och frihet grundas på helt andra övervägandinställning-en: personliga erfarenheter av den lycka och olycka alkoholen kan orsaka, synen på statens roll och individens frihet. De argumenten borde sägas rent ut, inte förkläs i ekonomistiska resonemang. (15.12.1997)
Finland har hanterat de senaste årens ekonomiska kris och utrikespoli-tiska utmaningar kraftfullt och framgångsrikt. Svårigheterna har bemäs-trats genom breda nationella samlingar av det slag som normalt före-kommer bara i krigstid.
Konsensuspolitiken i Finland har traditioner, men inte så långa som man kunde tro. För åttio år sedan upplevde landet ett av Europas blodi-gaste inbördeskrig i modern tid. Borgare och socialister försonades på ett grundläggande sätt först under brinnande Vinterkrig, och långt in på 60-talet klyvdes partifältet av inställningen till Paasikivi-Kekkonen-linjen och statens roll i samhället. Marknadsliberalismen blev domine-rande superideologi först för fem–tio år sedan.
Nu styrs Finland av Europas mest bredbasiga regering. Den spänner nästan från den yttersta parlamentariska vänsterkanten till den demo-kratiska högerns ytterkant. Ideologiska överväganden – ifall partierna ännu har sådana – verkar helt stå tillbaka, och det utan nämnvärda spår.
Bara vänsterförbundets partigrupp har drabbats av avhopp att tala om.
Den partipolitiska konstellationen i Finland råkar vara sådan att bredba-siga regeringar och hoppande koalitioner är naturliga. De tre största partierna – sdp, centern och samlingspartiet – har i de senaste valen tillsammans fått ungefär två tredjedelar av riksdagsmandaten, ganska jämnt fördelade. Det innebär att varje hållbar regeringsbas måste inne-hålla två av de tre stora partierna.
1983–87 var det sdp och centern, 1987–91 sdp och saml, 1991–95 cen-tern och saml, och efter 1995 igen sdp och saml. Nu ser det ut som om centern gör regeringscomeback efter valet 1999 och igen får välja mellan sdp eller saml.
Systemet har sina goda sidor. De stora partierna kan inte vara för konfrontatoriska, eftersom de måste räkna med att när som helst samar-beta i regeringsställning. Centern kan t.ex. inte bli alltför EMU-kritiskt, eftersom det skulle utestänga partiet från regeringsförhandlingarna