Eftersom det tysk-franska samarbetet så uppenbart är nyckeln till – rentav det grundläggande ändamålet med – den europeiska integratio-nen, har det hela stannat vid irritation. Men en viss frostighet finns kvar;
det visas av den ”bästa atmosfären på åratal” under det årliga fransk-brit-tiska toppmötet i Chartres nyligen. Också inom EU har Frankrike och Storbritannien annars mest brukat vara överens om att inte vara över-ens, men närmar sig nu för att balansera upp sin tillvuxna tyska partner.
Då EU:s regeringskonferens 1996 rycker närmare är det två frågor som träder fram: den fortsatta geografiska utvidgningen, och fördjup-ningen av det politiska samarbetet. Britterna vill enbart utvidga, frans-männen endast fördjupa, medan Tyskland i stort sett ensamt hävdar att båda bör, och kan, genomföras parallellt. Finland och övriga nordiska länder stämmer in bakom tyskarna, men utan entusiasm.
Efter den, trots allt, ganska jämna utgången i folkomröstningen kan den finländska statsledningen svårligen trumpeta ut stöd för en snabb fördjupning av unionen mot valutaunion, gemensam säkerhetspolitik och försvar, eller harmonisering av rättsväsende och polis. Finland vill här, åtminstone officiellt, stå i första ledet, men klart är att det inte ska-dar om avmarschen blir sen.
Finlands övergripande målsättning och deklarerade politik är en snabb utvidgning av EU österut, särskilt mot Baltikum, och en generös, icke-konfrontativ Rysslandspolitik.
Här sammanfaller intresset allra klarast med Tysklands.
Problemet är bara att hela den säkerhetspolitiska konstellationen i Europa ser allt skakigare ut, och att ritningarna fram till sekelskiftet kanske måste göras om.
Den amerikansk-europeiska tvisten om Bosnienpolitiken, parad med ökad isolationism och stärkta ”Amerika Först”-stämningar i USA, hotar spränga ett Nato som ända sedan Berlinmuren föll har navigerat utan kompass.
Ett accelererat amerikanskt militärt tillbakadragande från Västeuropa – det ser allt sannolikare ut – skulle reducera Nato till ett rent kärn-vapenparaply, och tvinga fram en stärkning av alliansens europeiska arm.
Den här rollen kan bara tas av Västunionen VEU, EU:s embryoniska försvarsgren där medlemskapet ännu är frivilligt. I dagsläget är VEU helt oförmöget att planera, leda och koordinera ens fredsbevarande eller humanitära operationer, för att inte tala om riktiga fälttåg.
Arbetet på en stärkning av VEU är redan i gång; bl.a. har Frankrike
SÄKERHETSPOLITIK
tagit ett halvt steg tillbaka in i Natos militära samarbete, medan britterna verkar ha accepterat nödvändigheten av en separat europeisk – till skill-nad från en atlantisk – försvarsdimension.
Ett radikalt omtänkande av Västeuropas säkerhets- och försvarssys-tem drar undan mattan för dagens EU-arkitektur, som i praktiken tillåter medlemsländerna att välja eller välja bort rätter från Maastrichts smör-gåsbord. Tvingas Västeuropa snabbt blåsa liv i VEU ändras hela EU:s karaktär radikalt; plötsligt får unionen allt mer karaktären av en militär allians, och där är spelreglerna förstås andra än i ett handelsområde.
Då är det en helt ny fråga hur nära Finlands och Tysklands intressen står varandra. (4.12.1994)
Om Natos generalsekreterare Javier Solana verkligen uppmanar de alliansfria medlemsländerna i EU att snabbt söka medlemskap i Atlant-pakten, så gjorde han det åtminstone inte inför Natos parlamentariker-församling i Aten på måndagskvällen.
Det konfunderande besked som nyhetsbyrån AFP kablade ut över världen var en felcitering som bottnade i språkförbistring. Solana upp-repade endast som sin förhoppning att alliansen i framtiden omspänner hela den europeiska unionen. Någon direkt uppmaning till de fyra alli-ansfria EU-länderna Finland, Sverige, Österrike och Irland att lämna in handlingarna gav han däremot inte.
Det borde i sig vara uppenbart att Natos generalsekreterare inte på egen hand kan invitera nya medlemmar. Kvar blir alltså den triviala observationen att det finns en parallellitet i EU:s och Natos utvidgnings-processer. Och detta har ju sagts åtskilliga gånger av Nato, även på pap-per.
Även om Solana framhöll att en utvidgning ”kommer att äga rum”, så betonade han att den måste ske på rätt sätt: den förberedande dialogen kommer, sade han, att pågå ända till årsskiftet. Först efter att alliansen
”förklarat kostnaderna likväl som nyttan som förknippas med medlem-skap”, och själv utvärderat effekterna av utvidgningen kommer de enskilda medlemskandidaterna att pekas ut.
Detta sker alltså tidigast i december, men troligen först nästa år.
Solanas allmänna ståndpunkt ligger i själva verket nära den officiella finländska. Medlemskapsansökan är inget som kan tas lättvindigt: ”Nato är inte intresserat av halvvägs medlemmar, och absolut inte intresserat av tanken på politiskt men inte militärt medlemskap i Nato”.
Hela idén med Nato är ju ömsesidiga militära säkerhetsgarantier. Ifall Finland söker öka sin trygghet genom medlemskap i Nato implicerar det samtidigt beredvillighet att ta ansvar för säkerheten i t.ex.
Medelhavs-SÄKERHETSPOLITIK
regionen. I den finländska Natodebatten har det ibland låtit som om nyttan flödar bara i en riktning.
Likaså har de betydande ekonomiska åtaganden Finland då skulle ta på sig kanske inte beaktats tillräckligt: en Natoanpassning kräver en betydande ökning, kanske en fördubbling, av försvarsbudgeten. Med de pengarna kan mycket göras för att stärka också ett självständigt försvar.
Solanas andra viktiga anmärkning var att medlemsaspiranterna noga måste överväga vilka implikationer Natomedlemskapet har – inte bara för dem själva utan för säkerheten i Europa som helhet.
I klartext betyder detta att de ryska reaktionerna inväntas. Ryssland kan givetvis inte förhindra utvidgningen i sig, men kan säkert påverka vilka länder som kommer i fråga. Härvidlag finns ännu inga entydiga besked, även om det förefaller klart att Polen, Tjeckien och Ungern kan tolereras, men under inga omständigheter de baltiska länderna.
Generalsekreteraren framhöll också att debatten om Natos utvidg-ning inte kan föras bara bland experterna i det säkerhetspolitiska eta-blissemanget, utan kräver en ”bred allmän debatt”.
Härvidlag ligger Finland bra till, trots en del tråkiga försök från presi-denten, statsministern och utrikesministern (men däremot inte tjänste-mannaledningen) att lägga locket på. Minister Max Jakobsons utspel till förmån för ett finländskt medlemskap i Nato har lett till en omfattande och intensiv diskussion av för finländska förhållanden sällsynt hög kva-litet.
För första gången sedan 30-talet har medborgarna bjudits på en utri-kespolitisk debatt som i stort sett varit fri från liturgi, floskler och dog-mer. Jakobson inledde med en klassisk realpolitisk betraktelse, och hans resonemang har i huvudsak bemötts med rena sakargument – av vilka många visat sig väga tungt.
Det här gäller framförallt tvivlen om huruvida de tre baltiska stater-nas säkerhet automatiskt ökar om Finland och Sverige går med i Atlantpakten. Parallellen att Finland och Sverige under det kalla kriget åtnjöt implicita säkerhetsgarantier haltar. Finlands spelrum mot Sovjet ökades ju tvärtom av möjligheten att Sverige ifall av en hårdare sovjetisk Finlandspolitik skulle gå med i Nato. Flyttar Nato fram positionerna i Fennoskandien kan Ryssland istället tänkas göra sammalunda i de bal-tiska länderna.
Jakobson menar också att Nato inte kan neka etablerade demokratier som Österrike, Finland och Sverige medlemskap. Det kan mycket väl vara fallet, men Solanas tal förefaller ändå bekräfta att Nato väljer nya
medlemmar främst på militärstrategiska grunder. I den mån demokrati-komponenten spelar in är det snarast att stärka den i länder där folkväl-det har svaga traditioner.
Debatten om Finland och Nato har ändå på ett frigörande sätt klargjort positionerna och argumenten. Nu är det ändå skäl att rikta uppmärksamheten mot den mer allmänna utvidgningsproblematiken.
Framför allt gäller det frågan hur det säkerhetspolitiska läget i Norden ändras av ett eventuellt, men alltså troligt, polskt Nato-medlemskap. Västalliansen får då en betydligt starkare Östersjöprägel, och konfrontationslinjen mellan Nato och Ryssland flyttas mot nordost, närmare 30-talets ”hot spot” vid Finska vikens mynning.
En frågeställning som hittills inte alls berörts i Nato-diskussionen gäller Ålands ställning. Är demilitariseringen av öriket förenlig med ett finländskt Natomedlemskap, och vice versa? Och om inte: vad ger då vika? (22.05.1996)
Det finns ingen krigsrisk att tala om i Sveriges närområde, även om utvecklingen i Ryssland ger anledning till viss oro. Det konstaterar den parlamentariska försvarsberedningen i sin senaste rapport om säker-hetspolitiken.
Rapporten andas en aningen ökad pessimism angående Sveriges säkerhetspolitiska läge, även om slutsatserna fördunklas av parlamenta-rikernas käbbel och högstämda retorik. Klokt nog har ändå en ny säker-hetspolitisk kontrollstation bestämts för nästa år, vid sidan av den som prickats in för 1998.
Rapporteringen gör synligt iakttagelsen att revisionen av CFE-avtalet tillåter Ryssland att kraftigt öka mängden trupper i Baltikums omedel-bara närhet. Ryska armén kan fördubbla sina styrkor i Pskovs militär-område, efter att det brutits ut ur den norra flanken. Teoretiskt kan Ryssland nu förlägga bl.a. 1800 stridsvagnar och 2400 artilleripjäser all-deles vid gränsen till Estland och Lettland.
Detta är naturligtvis obehagligt för balterna, men förändrar inte väsentligt deras militärstrategiska läge – ryssarna har ju redan tidigare haft alldeles tillräckligt med vapen på deras bakgård. Strategin är inte heller det enda som styr de ryska truppdisponeringarna, något så alldag-ligt som bostadsbrist är idag en mycket viktigare faktor.
Tjetjenienfallet har försvårat tolkningen av rysk militärpolitik.
Signalerna är motstridiga. Kriget har visat Moskvas beredskap att använda militär makt till hög politisk kostnad. Men det har också pekat på förvirring och låg moral på alla nivåer i det militära maskineriet.
Ryssland presenterar troligen inom kort en ny militärdoktrin.
Intressant blir att se om Jeltsins löften om ett avskaffande av värnplikten fullföljs, och om markeringarna om försvar av etniska ryssars intressen i det ”nära utlandet” förblir en uttalad prioritet.
Hotbilden är vad som sägs styra svensk försvarspolitik. Sedan 1992