För det första ska något sägas om den föreslagna specialindikationen i relation till Europadomstolens avgörande i Hilda Hafsteinsdóttir mot Island. I detta fall ansåg inte Europadomstolen att den isländska lagen uppfyllde laglighetskravet eftersom den inte angav någon maximitid för frihetsberövanden. Lagen specificerade inte heller vilka åtgärder polisen fick vidta mot alkoholpåverkade personer, och Europadomstolen ansåg därför inte att den på ett tillräckligt tydligt sätt angav
förutsättningarna för frihetsberövanden.186 Att inte i lag ange vilka åtgärder som
får vidtas mot en enskild måste anses vara en grov brist vad gäller lagens tydlighet. Detsamma gäller att inte ange en maximitid för hur länge någon får vara frihetsberövad. Dessa brister har inte den föreslagna specialindikationen. Detta kan dock inte ses som ett bevis för att lagförslaget är tillräckligt tydligt och precist. För att bedöma det hade det krävts jämförande praxis där Europadomstolen kommit fram till att en lag inte stridit mot laglighetskravet i artikel 5:1 e. Med brist på sådan praxis kan åtminstone konstateras att lagförslaget i Ds 2009:19 i och med Hilda
Hafsteinsdóttir mot Island inte med säkerhet skulle misslyckas med att uppfylla
185 Nationella riktlinjer för missbruks- och beroendevård s 174.
40
Europadomstolens laglighetskrav. Fokus kommer härnäst ligga på svensk rätt och huruvida ledning i frågan kan hittas där.
Till att börja med kan det konstateras att det för övriga specialindikationer i LVM inte heller finns några gränsvärden för hur omfattande konsumtionen måste vara. Detta anförs i Ds 2009:19 som ett argument för att den fjärde specialindikationen inte skulle bli ett problem ur rättssäkerhetssynpunkt.187 Det centrala vid tillämpningen av de här reglerna ansågs istället vara att reglerna är tydligt utformade för domstolarnas prövning, samt att tillämpningen noga följs av
Socialstyrelsen som återrapporterar till regeringen för eventuella överväganden.188
Det är visserligen sant att det inte krävs att missbrukaren kommer över en viss nivå av konsumtion för att uppfylla någon av dagens specialindikationer. Alla
specialindikationer förutsätter en bedömning från domstolens sida.
Hälsoindikationen förutsätter att någon utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för
allvarlig fara, den sociala indikationen att någon löper en uppenbar risk att förstöra
sitt liv, och skadeindikationen att någon kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående. Dessa rekvisit har dock fått kritik för att vara vaga och för att de därmed riskerar att ge upphov till en godtycklig tillämpning.189
Frågan är om en vag utformning av dagens specialindikationer rättfärdigar att man tillför ytterligare en vagt utformad specialindikation? Ds 2009:19 verkar ge uttryck för detta. Frågan kan verka absurd. Två fel gör så att säga inte ett rätt. Kanske behöver en annan fråga istället ställas. Är det kanske så att de nuvarande specialindikationerna, trots de till synes vaga formuleringarna, uppfyller kvalitetskravet i 2 kap 20 § RF, och att vi därför även bör tillåta en ytterligare en ”vag” formulering? Europadomstolen har än så länge inte underkänt LVM. Detta tyder på att även den nya specialindikationen är tillräckligt tydlig och precis för att uppfylla laglighetskravet.
Det finns dock en väsentlig skillnad mellan de nuvarande
specialindikationerna och den föreslagna, och det är att de nuvarande specialindikationerna är mer lättbedömda. För att exempelvis hälsoindikationen
187 Ds 2009:19 s 30.
188 Ds 2009:19 s 30.
41
ska vara uppfylld krävs som nämndes i avsnitt 2.1 att det föreligger en medicinsk
påvisbar hälsorisk för missbrukaren i de fall hälsan redan är allvarligt drabbad. I
vanliga fall har domstolen en individ framför sig som ska bedömas. I de fall missbrukaren är gravid och således kan bli aktuell för en tillämpning av den fjärde specialindikationen är individen vars hälsorisk ska bedömas däremot inte synlig. Runquist anser att det är svårt att se att det i det enskilda fallet skulle gå att avgöra att det föreligger en påtaglig risk för fostret. För att detta ska kunna konstateras anser han att en faktisk undersökning av fostret måste kunna göras.190 Mäkelä hävdar i sin artikel Vård och kontroll av missbrukarmödrar att det faktum att det på gruppnivå finns kunskap om att alkohol kan skada fostret inte kan användas som kriterium för när förutsättningarna för tvångsvård är uppfyllda på
individnivå.191 Enligt en forskningssammanställning utgiven av Statens
folkhälsoinstitut är det dock i princip omöjligt att förutsäga risken för den enskilda
individen vid alkoholkonsumtion under graviditet.192 Den föreslagna fjärde
specialindikationen måste således ses som mycket mer svårbedömd än de övriga, vilket talar för att formuleringen påtaglig risk inte är tillräckligt tydlig i just detta sammanhang.
Andra skäl talar dock återigen för att rekvisitet skulle vara tillräckligt tydligt och precist. Rekvisitet påtaglig risk återfinns nämligen i annan befintlig lagstiftning. Enligt 2 § LVU ska vård beslutas om det finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas. I förarbetena till LVU framkommer att regeringen ansåg att det uttryck som användes tidigare i 2 §, fara, borde ersättas med ett klarare och mer precist uttryck. En precisering av risknivån ansågs nödvändigt eftersom lagen anger förutsättningarna för ett sådant allvarlig
ingripande som tvångsomhändertagande av unga.193 Det uttryck som valdes var
påtaglig risk. Detta rekvisit används för att beskriva att det föreligger en konkret
risk. Bedömningen får därmed inte ske på subjektiva grunder.194 Att formuleringen
190 Runquist s 310.
191 Mäkelä s 324.
192 Sarman s 5.
193 Prop 1989/90:28 s 62.
42
återfinns i rättsordningen ger visst stöd för att det är tillräckligt tydligt och precist. Dels eftersom man i förarbetena har motiverat användningen av detta rekvisit med att det tidigare inte var tillräckligt klart och precist. Dels eftersom, återigen, Europadomstolen mig veterligen inte prövat och underkänt LVU. I LVU-fall finns dock återigen en individ som går att bedöma. Bedömningen av ett foster är inte lika lätt, om ens möjlig, att göra. Det rekvisit som möjligtvis är tillräckligt tydligt och precist i 2 § LVU är kanske inte tillräckligt tydligt och precist i den föreslagna fjärde specialindikationen i LVM. För hur ska påtaglig risk tolkas i ett fall där det inte går att utröna risken i det enskilda fallet?