Kosthållet - en generationsfråga ?
Det talas rätt ofta om att det var bättre förr. Så också på matens område.
Dagens unga husmödrar får ibland framstå som både okunniga och oför
mögna att laga mat och ungdomen blir ofta beskylld för att ha dåliga mat
vanor. Skolan, skolmaten, kamratpåverkan och fritidsaktiviteter av alle
handa slag skulle komma med negativ påverkan, sägs det. Min första fråga gäller om det går att iaktta några skillnader i kosthållet mellan äldre och yngre familjer.
En något tillspetsad undran om kosthållet kan anses vara en generations
fråga eller möjligen en effekt av barnens vilja och önskningar är inte så alldeles lätt att besvara eftersom de vuxnas och barnens ålder så intimt hänger samman med varandra. Det visade sig icke helt oväntat vid en sam
köming av mammas och barnens ålder att äldre mammor har tonårsbarn och unga mammor har småbarn. Det var bara en liten grupp, under tio pro
cent, som avvek från det mönstret. Det gick inte att renodla frågan om hur
barnens ålder inverkar på kosthållet, i familjer med två eller flera barn hamnade barnen ofta i skilda ålderskategorier. Det var inte meningsfullt att göra några jämförelser med hänsyn till enbart barnens ålder. Barnens insats i arbetet med maten var, som visats tidigare, mycket liten.5
Mamma gör jobbet och står för den största arbetsinsatsen oavsett ålder.
Det är över huvud taget liten skillnad mellan åldrarna vad gäller alla kosthållets variabler med undantag av bärplockning, efterrätt, hemlagad mat och stekning. Bärplockning är vanligast förekommande i de äldre hushållen. Förmodligen går bären åt till efterrätt, ty det är faktiskt vanli
gast med efterrätter i samma grupp. Vanligaste efterrätter är som tidigare påpekats frukt och bär.
De yngsta och de äldsta husmödrarna har lägre andel hemlagat än ge
nomsnittet. Se tabell 6.2. På helgen har de yngsta betydligt lägre frekvens stekt mat än medelvärdet. Det är svårt att se något entydigt mönster annat än för efterrätt som var vanligare förr och därför lever kvar i d e äldre hus
hållen.
Heltid, deltid eller hemarbetande
Om mamma är hemarbetande och sköter egna och eventuellt också andras barn så är det större sannolikhet att hon använder mer än en timme till matlagning under dagen. Det är likaså troligt att hon har hemlagad mat, att hon utgår från råvaror vid tillredningen i stället för att använda sig av hel-eller halvfabrikat. Att man äter fler måltider hemma (lagat mål, smörgås
mål, snask/fika) om mamma är hemma under dagen torde egentligen vara en självklarhet. Se tabell 6.2 angående mammas arbetstid. Tabell 6.1 visar att arbetstid har signifikant inverkan på hushållsarbetstid, måltidsmönster och matlagning. Heltidsarbetande mammor och mammor som är tjänstemän eller egna företagare får jämförelsevis mer hjälp med matlagning och inköp än övriga.
I ovanstående avsnitt har effekten av ålder och yrkesarbete granskats. I detta material tycks inte mammas ålder spela mer än en högst marginell roll, vilket delvis kan bero på att materialet är baserat på barnfamiljer och att därmed mammornas ålder har liten spridning. Den största gruppen mammor är mellan 30 och 40 år. Grupperna över 45 och under 30 år är små och har dessutom rätt begränsad spridning uppåt respektive neråt i
ål-5 I kapit el 4, "Vad gör barnen?" redovisas barnens insats i arbetet med maten.
dr ar na. Mammas arbetstid däremot har en viss effekt på måltidsmönster och matlagningsarbetet. Heltidsarbetande mammor får mer hjälp med såväl matlagning som inköp (se tabell 6.2). Vad man måste komma ihåg i sam
manhanget är att mamma ändå gör mest (se tabell 4.9).
Att ha skafferiet i huvudet
Varför överlämnar inte kvinnorna i större utsträckning ansvaret för maten till andra personer i hushållet? Varför tar inte de andra familjemedlem
marna oftare hand om maten? Ett skäl, som jag tror är föga beaktat, är att kvinnan oftare än både man och barn håller reda på vad som finns hemma i förråden. Jag kallar det "att ha skafferiet i huvudet". Förr, på medeltida bilder, syntes husmodern ofta med en nyckelknippa i handen eller i förklädeslinningen. Det var husmodern som vakade över låset till vist-husboden och ansvarade för hushållets förråd av livsmedel. Min uppfatt
ning är att nyckeln till förrådet nu är utbytt mot en inre bild av vad som finns hemma i skafferiet eller i modernare termer: det som finns i kyl, frys och sval. Vad som är orsak till att kvinnorna "har skafferiet i h uvudet" är för ögonblicket ointressant. Men faktum kvarstår. Det är oftast hon som vet vilka resurser som ligger i förråden och vad som är lätt tillgängligt.
Med den kunskapen kan hon påbörja matlagningen redan på arbetsplatsen eller på väg hem. Det kan ligga en makt i detta att ha kontroll över råvarorna. Men man kan också se det på ett annat sätt, nämligen som att kvinnorna tar på sig en börda, ett ansvar för mathållning och den del av ekonomin som följer av detta.
Att påbörja matlagningen redan på hemvägen innebär att man tänker ef
ter vad som behöver kompletteras i inköp och att man är beredd att sätta igång så snart man kommer inom hemmets dörr. Den som har initiativet övertar också lätt ansvaret eller markerar åtminstone ett ansvarstagande.
Det markanta är att det är kvinnorna som ansvarar för matlagningen.
"Skafferiet i huvudet" beskrivs på lite olika sätt.6 Kvinnor pratar mat med varandra på arbetet. De berättar för varandra om vad de hade till middag i går och vad de ska laga i da g. Kvinnor säger att de handlar på hemväg från jobbet utan minneslista. Man och barn blir skickade till affären med lista och med tillsägelse att hålla sig till den.
6 Uppgifterna hämtade från de intervjuer jag gjort i projektet och från möten med människor i det dagliga livet. Samtal om mat och matvanor stöter man på överallt.
En ung man berättade att han kom hem från sitt arbete en dag, trött och hungrig, öppnade kylskåpsdörren och fann kylen helt tom. Strax därpå pra
tade han i telefon med sin fru som var bortrest sedan en tid. Han beklagade sig till henne över att han inte hade någon mat hemma. Hon påminde då honom om att det fanns mat i frysen som han skulle kunna plocka fram och värma. Här kan man tala om att ha skafferiet i huvudet, vilket hon ju tydligt meddelade.
Ordningen kan rubbas. Har man en långsiktig planering och handlar hem mat för en längre tid, till exempel för en vecka i taget, så kan det upplagda förrådet utsättas för plundring. Tonåringar kommer hem sent på kvällen och äter upp det som var tänkt som middag nästa dag. Det kan vara ett problem. Kvinnor berättar om olika strategier för att lösa detta. Det en
klaste sättet är att sluta köpa hem större förråd av åtråvärda matvaror. Ett annat sätt är att försöka gömma undan maten, frysa in den, markera "till måndagsmiddan" eller på annat vis kamouflera den. Kakburkar och bullburkar har man ofta fiffiga strategier för. Men vanligast är att man ger upp långtidsplaneringen.
I en familj delade alla på ansvaret för maten. Även barnen deltog i mat
planeringen för var sin vecka. Det anmärkningsvärda var att frun i huset såg sin planeringsvecka som den period då rester och sådant som fanns i frysen skulle tas tillvara. Övriga familjemedlemmar fick bestämma mat uti
från sin egen smak medan hon skulle fungera som buffert och utjämnare.
För henne var det viktigt att få de övriga i familjen att delta i matbestyren och det hade då sitt pris. Hon ställde inga krav på att övriga familje
medlemmar skulle hålla reda på förråden. Det var hennes domän. Hennes ansvar var dubbelt: dels att vara arbetsledare och se till att alla blev delak
tiga i arbetet med maten, dels att hålla rätt på förråden, vara ekonomichef.