Tre tydliga mönster tyckte jag mig urskilja och samtliga tre hade dessutom två olika dimensioner. Den första distinktionen är geografisk. Det finns vissa noterbara skillnader mellan norr och söder. Vid genomläsningen framträdde landsändans specialiteter; den nordliga profilen blev tydlig för mig. Det blev till en igenkännandets glädje vill jag påstå. Säkert skulle en person uppvuxen i mellansverige noterat andra igenkänningstecken.13 För mig blev det palten, renköttet, köttsoppan, älgköttsoppan och hjortronen,
"brytan" och "blötan", tunnbröd och mjölk som utgjorde distinktioner.
13 Förmodligen är befolkningen mer genuin i umeåtrakten än i och runt Uppsala, vilket skulle kunna betyda att uppsalaborna har färre lokala specialiteter att redovisa. Det kan naturligtvis vara så att jag inte har tillräckliga kunskaper om uppländsk mattradi
tion för att kunna identifiera dem.
Det finns en systematisk genomgång av regionala skillnader i inköp av matvaror till hushållen i Sverige mätt i kronor/hushåll, genomförd vid kulturgeografiska institutionen i Uppsala i början av 1980-talet.14 Men det är inte den typen av skillnader jag avser. Inte mängd utan specialiteter.
En annan geografisk skillnad som också den framträdde när jag läste dagbok för dagbok, gata för gata, kvarter för kvarter, by för by och ort för ort (adressregistret gick systematiskt efter gata och postnummer) var att speciella rätter dök upp efter varann. Det var förmodligen ett extrapris eller en speciell kampanj i affären som fick hushållen att servera exempelvis fläskkarré eller lammkött eller Chili Con Carne (med variationer i stav
ningen). Vid läsningen av matdagböckerna blev det bara rätter med mycket särskiljande drag, med speciellt namn eller speciell ingrediens, som gick att observera i detta avseende. Det kan finnas många fler produkter gemen
samma för ett lokalt område, men de märks inte på samma sätt.
Det andra mönstret rör åldern på familjemedlemmarna. I vissa matdag
böcker förekom maträtter, vilkas namn lyste som fyrbåkar på dagbokssi
dorna. Exotiska namn som kiwipuré men också gammal "hederlig" hus
manskost som kalops med potatis och grönsaker eller dillkött på kalv. De senare ger ett intryck av gedigen matlagning, men det handlar i själva ver
ket oftast om barnmatburkar. Dessa skiljer sig så markant från den övriga maten på matsedeln.15 Barnmatburkarnas rätter gick inte på något sätt att finna i en vuxen variant parallellt. Barnmatburkarnas rätter inspirerar inte familjerna till att införliva rätterna på den ordinarie matsedeln. När de gamla husmanskosträtterna uppenbarade sig på matsedeln, så var det i de allra äldsta hushållen som jag förmodar hämtat sina förebilder på annat håll än i dagens barnmatburkar.
Detta var två tecken på hur familjemedlemmarnas ålder inverkar på mat
sedelns sammansättning. Andra rätter som förknippas med barn och tonå
ringar, pizza, korv och köttfärssås, gick inte att observera och urskilja på samma sätt som barnmat och gammal traditionell husmanskost, därtill var de alltför vanligt förekommande.
Det tredje mönstret som jag tidigare nämnt i ett par sammanhang har att göra med dagboksskrivarens klassposition, men där finns också en speciell yrkesdimension som jag återkommer till.
14 Bäck, a a.
15 De visar sig vid närmare granskning i matdagboken vara noterade som barnmat på burk.
Sättet att presentera maten i matdagboken, relaterat till klassposition, är inte alldeles enkelt att beskriva. Jag har lekt med tanken att försöka finna ett par typexempel, ställa dem bredvid varandra och därvid visa på distink
tioner. Men enstaka matsedelsexempel är inte tillräckligt för att beskriva de skilda förhållningssätten som kommer i dagen vid läsningen av alla me
nyer. Det blir lätt trivialt. Det är både detaljer och det totala intrycket som ger bilden liv. Ett par exempel kommer jag, tveksamheten till trots, att ge här nedan.
En första observation gäller ordvalet och precisionen i beskrivningen av maten. gärna med utländsk stavrirg. Själva måltidskompositionen innehåller fler rätter och tillbehör i variant A, oftast också en efterrätt. Där finns också fler exempel på alkoholhaltiga drycker, någon gång med vinets namn angi vet.
Alkohol är starkt förbundet med status och tabu. Det är märkbart även i en presentation som denna. Att lättöl serveras till maten är rätt vanligt, men de som i dagboken berättar att de dricker öl och vin hör snarast hemma bland de högre tjänstemännen. Öl förekommer i 14 procent hos arbetarhus
hållen men i ca 25 procent hos högre tjänstemän, vin i 6 procent av
arbetar-familjerna men hos 26 procent av de högre tjänstemännen. Se tabell 6.3.16
Starkare drycker har i princip endast redovisats hos högre tjänstemän eller egna företagare. Det är endast en läkarfamilj och en prästfamilj som preci
serat vinsorterna. Läkarfamilj en tar dessutom en drink eller två, prästens firar med champagne. En tolkning av detta är att det är uttryck för en social säkerhet att kunna rapportera sin alkoholkonsumtion. En annan tolkning är att alkohol och mat inte konsumeras tillsammans annat än vid middags
bjudningar och det hör inte arbetarklassen till. Det skulle då förklara den betydligt lägre frekvensen hos arbetarna, som i och för sig också dricker både öl, vin och sprit men inte till maten.
Tabell 6.3 Hushåll som i matdagboken redovisat öl, vin och andra
I Sellerbergs analys av skilda "matvärldar"17 beskrivs skillnader mellan olika gruppers förhållningssätt till specifika matvaror och maträtter.
Paprika, kokt ris, musslor på burk, grillad korv och pommes frites visade sig vara strategiska för att urskilja olika konsumtionsmönster. För att klas
sificera de skilda matvärldarna letade Sellerberg efter specifika varor, medan jag letar mer efter särskiljande mönster. Ett drag är då det expres
siva förhållningssättet kontra det instrumentella. Ta beskrivningen av sås som exempel. "Brun sås", "vit sås" kort och gott eller en närmare
beskriv-16 En del hushåll har redovisat både öl och vin och några även andra alkonolstarkare drycker (snaps, likör eller drinkar) De tre dryckesslagen utesluter således inte varan
dra, varför procentsumman inklusive dem som inte druckit alkohol inte blir hundra.
17 Sellerberg 1976, a a.
ning och precisering av till exempel kryddorna i såsen för att ge den ett särskiljande drag. Då är det är inte längre bara såsen som beskrivs. Det blir dessutom en presentation av vem dagboksskrivaren vill framstå som.
Musseiomelett, böckling med spenatomelett, lammcurry, bogbladsstek med grön ärtpuré, potatismoussaka med broccoli och bönor, grekisk fisk-gryta, minestrone, gäddfärs kan få stå som exempel på en större variation i matsedlarna. Jag jämför då med rätter som köttbullar, potatismos och brun sås, fläsk och potatis, torsk med vit sås, som är mer traditionella och lako
niska beskrivningar av middagsmaten.
Personens yrke eller specialintressen kan ibland på ett ganska fantasi
fullt sätt framträda i menyn. Med en viltforskare i familjen står gäddfärs med murkelsås på matsedeln. Tjädersoppa serveras hos en annan familj med zoologisk inriktning i professionen. Hos invandrarläraren bjuds det på salami, jordnötssmör och amerikanska plättar med lönnsirap. Det fanns dessutom drag av matprofessionalism i matsedlar hos sådana som på ett eller annat sätt arbetar med mat som yrke. Här fanns en familj där pappan var kock och där hela familjen var engagerad i familjeföretaget, en catering-firma. Det satte sina spår i matsedeln. Vidare fanns här grillbi
trädet, livsmedelshandlaren, matpedagogen, matserveringsföreståndaren.
På skiftande sätt framträdde yrkeskunskapen eller "yrkessjukdomen" i mat
sedeln. En grupp kvinnor som arbetar med barn, lågstadielärare, förskollärare, dagbarnvårdare och dagmammor, visade ofta ett särskilt förhållningssätt till barnens ätande. Här kunde barnen vara engagerade i att fylla i matdagboken och de framträdde tydligt i m aterialet.
En sammanfattning av noterade drag i matdagböckerna ger tre huvud
mönster:
1. Ort:
a. Skillnader mellan norr och söder.
b. Lokala likheter, förmodligen extraerbjudanden i butiken.
2. Ålder:
a. Traditionell husmanskost.
b. Barnmatburkarnas speciella rätter.
3. Klass och yrke:
a. Sätt att markera grupptillhörighet. Expressivt kontra instrumentent uttryckssätt.
b. Yrkesspecialiteter.
Distinktionerna, sätten att markera en form av klasstillhörighet, är många. Det är heller inte lätt att sätta gränser för vad som hör hemma i ett expressivt eller instrumentelit uttryckssätt. Ett försök att kvantifiera punktô 3 a, "expressivt kontra instrumentelit uttryckssätt" har resulterat i en pro
centuell fördelning enligt tabell 6.4, som visar hur olika typer av hushåll beskriver sin mat. Kvantifieringen gick till så här: vid genomläsning av matdagböckerna noterades sättet att beskriva maten, hur måltiden var kom
ponerad, vilka tillbehör som angavs - enligt en rad indikationer som jag skildrat i texten ovan. Expressivt uttryckssätt, sofistikerad beskrivning el
ler en mer torftig, fantasi- och "doftlös" matsedel var de två alternativen.
Jag läste dagboken och bestämde nivån, gick därefter till enkäten för att kontrollera klass och yrke och gjorde en avprickning. På samma sätt som domaren i en konståkningstävling bestämde jag en nivå och försökte hålla mig till den. Nivåskillnaderna mellan expressivt och instrumenteilt är alltså gjorda enligt min bedömning och andra kan tycka att gränsen går högre el
ler lägre. Det enskilda procenttalet bör därför tas med en nypa salt. Men relationen mellan grupperna/klasserna beskriver en reell skillnad.
Intressant är de tydliga stegen mellan grupperna och den tydliga skillnaden mellan å ena sidan arbetare och lägre tjänstemän och å andra sidan tjän
stemän på högre nivå. Det finns en mätbar skillnad mellan arbetares och högre tjänstemäns sätt att uttrycksfullt beskriva sin matsedel.
Tabell 6.4 Hushåll som beskriver maten knapphändigt, kortfattat (instrumentent) respektive uttrycksfullt, detaljerat (expressivt).
Det framgår av denna granskning av matdagböckerna att hushållens val av mat alls inte är neutralt. Tvärt om är det påverkat av faktorer som klass, yrke, ålder och bostadsort. Jag vill gå ytterligare ett steg och menar att det finns ännu en faktor som påverkar valet av mat. Det är i relationerna mel
lan dem som bildar ett hushåll och äter tillsammans. I det fortsatta kommer jag att diskutera arbetsdelningen och maktrelationerna i hushållet. Jag me
nar då inte att mekaniskt syna vem som gör vad. Vad jag vill försöka komma åt är betydelsen av den arbetsdelning som är så tydlig och markant.
Tecken på makt, över- och underordning, är sannerligen inte direkt ned
skrivna på matsedeln, men de skymtar fram då och då, bland annat i disk
repansen mellan vad som sägs i enkäten och vad som beskrivs i m atdagbo
ken. En analys av alla de intervjuer jag gjort visar på en del intressanta sa
ker. Arbetsdelningen, valet av mat, ja familjens hela kosthåll kan ses som effekter av ett kontrakt upprättat mellan familjemedlemmarna. Ett kontrakt mellan man och hustru, men även mellan vuxna och barn.