Ålder och mognad

Enligt barnkonventionens artikel 12 har barn rätt att uttrycka sig i alla frågor som rör dem med hänsyn till deras ålder och mognad (Barnombudsmannen 2019:4). Samtliga intervjupersoner nämner att ålder och mognad är viktigt att beakta i utredningsprocessen.

Hultman (2013:21) menar vidare att det kan finnas otydligheter när det gäller hur barns ålder och mognad ska beaktas. I likhet med forskningen som presenteras belyser intervjuperson 5 att det inte alltid är enkelt att förstå vad barns delaktighet utifrån ålder och mognad faktiskt betyder, vilket McCafferty (2017:338) menar kan medföra att socialsekreterare bedömer att barn inte är tillräckligt gamla eller mogna nog för att dela sina åsikter. McCafferty (2017:338) menar vidare att det är socialsekreterarnas ansvar att bredda sin förståelse och medvetenhet kring denna rätt och att de inte kan gömma sig bakom idén om att ålder och mognad är svårt att ta hänsyn till. Vår analys visar således att socialsekreterare i enlighet med Lundy-modellen alltid ska ge barn utrymme att uttrycka sig, oavsett barnets ålder och mognad (jfr McCafferty 2017:338).

32 Samtliga intervjupersoner menar att det är en individuell bedömning att avgöra i vilken mån barn som exponeras för våld kan vara delaktiga i utredningsprocessen utifrån ålder och mognad, vilket avgörs i mötet med barnet. Det framkommer av empirin att socialsekreterarna kan inhämta information från andra i barnets nätverk för att skapa en förståelse kring barnet som ligger till grund för bedömningen. Intervjupersonerna beskriver hur de beaktar barnets ålder och mognad med följande citat:

Det är en individuell bedömning. Att träffa barnet och känna in vilken nivå barnet är på. Att samla in information från föräldrar och förskola som kanske vet mer än vad vi vet angående vilken nivå barnet ligger mognadsmässigt.

(Intervjuperson 2)

Jag använder magkänslan när jag träffar barnet och kan göra en bedömning. Oftast gör man det i första mötet fast det egentligen krävs fler tillfällen.

(Intervjuperson 3)

Intervjuperson 3 menar att magkänslan används i bedömning av barnets ålder och mognad, detta tas även upp i principen influence där McCafferty (2017:336–337) belyser att socialsekreterare kan använda sina subjektiva tolkningar i beslut. Författaren poängterar dock vikten av att socialsekreterare gör sina tolkningar av barnets ålder och mognad med ett barnperspektiv i fokus. Samtliga intervjupersoner nämner att utvecklingsnivån hos barnen spelar stor roll när de bedömer ålder och mognad. Izaguirre och Calvettes (2015:58) belyser att barns exponering för våld kan få skadliga effekter på deras utvecklingsnivå. Utifrån empirin och tidigare forskning visar vår analys således att ålder och mognad inte alltid står i relation till varandra (jfr Izaguirre & Calvettes 2015:58). Detta eftersom det inte kan antas att ett äldre barn är tillräckligt mogen och inte heller att ett yngre barn inte är mogen nog i korrelation till deras delaktighet. Vår analys visar på så vis att socialsekreterare genomgående ska beakta barns utvecklingsnivå vid bedömningar om ålder och mognad. Intervjupersonerna beskriver detta på följande sätt:

Ibland träffar man att ett barn som är 16 år som inte alls är mogen, sen träffar man en sjuåring som är mer mogen, så det behöver inte alltid ha med ålder att göra.

(Intervjuperson 3)

33 Jag kan inte säga att bara för att ett barn är 12 år gammal är den tillräcklig mognad eller inte. Ett barn som är sex år kanske har lättare att uttrycka sig och få fram vad de vill säga än ett barn som är 12 år.

(Intervjuperson 4)

Intervjupersonerna belyser att de arbetar på olika sätt utifrån barnets ålder och mognad.

Exempelvis belyser intervjuperson 2 att socialsekreteraren oftast har fler samtal med äldre barn än med yngre barn. Detta grundar sig i att barnets möjlighet att uttrycka sina åsikter och tankar skiljer sig beroende på ålder. Detta kopplas till Aronsson (2012:105–107) som hävdar att socialsekreteraren bör reflektera över hur ofta de ska ha samtal med barnet under utredningens gång. Intervjuperson 2 belyser detta på följande sätt:

Har jag en 17-åring kanske jag träffar föräldrarna en gång och ungdomen fyra gånger, men har jag en ettåring kommer jag antagligen träffa föräldrarna fyra gånger och barnet en gång. Jag tycker att ålder avgör mycket hur man lägger upp sin utredning, vilken information man ger till barnet och vilka frågor man ställer till barnet.

(Intervjuperson 2)

Vår analys i relation till den tidigare forskningen visar att barn på grund av ålder och mognad blir delaktiga på olika sätt, dock är det av vikt att låta alla barn komma till tals, oavsett ålder och mognadsnivå (jfr Aronsson 2012:105–107). Detta eftersom barn oftast vill berätta om deras situation men det krävs att socialsekreteraren låter barnen prata och att de lyssnar på vad barnen har att säga (Aronsson 2012:105–107).

Samtliga intervjupersoner belyser att det finns svårigheter i att göra yngre barn delaktiga eftersom de inte kan uttrycka sig eller förstå vad socialsekreteraren menar. Detta kan kopplas till Aronssons (2012:95–98) uppfattning om att socialsekreterare oftast väljer att inte prata med yngre barn eftersom de inte anses vara tillräckligt kompetenta. Författaren belyser att det är viktigt att utveckla samtalsmetoder eller tillvägagångssätt som gör det möjligt att ha samtal med yngre barn, vilket intervjupersonerna bekräftar att de gör för att delaktiggöra yngre barn. Principen om voice och audience aktualiseras genom att intervjupersonerna belyser vikten av att vägleda barn att uttrycka sina åsikter samt att

34 utveckla samtalsmetoder för att kunna kommunicera med barnen (McCafferty 2017:334–

335). Detta framhåller intervjupersonerna genom följande citat:

Det handlar mycket om att skapa en trygg miljö och att kunna använda sig av olika verktyg och samtalsmetoder för att kunna fånga upp barnet och ha ett forum där de känner att de kan uttrycka sina åsikter och att vi också frågar. Om det är mindre barn som har svårare att prata kan man använda sig av känslobilder eller att teckna. Då kan man ställa frågor om hur de känner, hur de mår och hur de känner när de träffar mamma och pappa. Man får anpassa vilka metoder man använder, en 15-åring kanske inte vill

rita men det vill en sjuåring.

(Intervjuperson 3)

Det är viktigt att barnen blir synliga beroende på åldern. Ett spädbarn kan inte berätta att ”pappa är våldsam”, då gäller det att observera barnet och samspelet mellan föräldrarna. Det är viktigt att hitta lösningar som gör att barnen har lättare att uttrycka sig, exempelvis genom att måla. Det handlar om samtalsteknik och samtalsmetoder som får barnet att öppna upp sig och känna sig trygg. När barnen känner trygghet upplever jag att de kan prata om vad de har varit med om.

(Intervjuperson 4)

Intervjupersonerna framhäver likt teorierna att användning av beprövade samtalsmetoder är ett tillvägagångssätt som kan komma att möjliggöra att barn som exponerats för våld kan uttrycka sig. Samtalsmetoder kan möjliggöra skapandet av en trygg miljö, relationsskapande samt ökad tillit till socialsekreteraren. Samtliga intervjupersoner menar att oavsett barnens ålder och mognad ska de anpassa sitt förhållningssätt till barnets situation och förutsättningar. Detta är något socialsekreterarna ska göra enligt princip voice, där de utifrån ett flexibelt och reflexivt förhållningssätt ska arbeta för att barn ska kunna vara delaktiga och kunna uttrycka sina åsikter (McCaffertys 2017:335).