Lagar och metoder

Samtliga intervjupersoner belyser att de lagar och metoder som organisationen behöver förhålla sig till utgör en stor del av hur barn som exponeras för våld görs delaktiga.

Intervjupersonerna menar att barnkonventionen används mycket i utredningsprocessen för att öka barns delaktighet vilket även Kennan, Brady & Forkan (2018:1986) belyser. De menar att barns åsikter och synpunkter ska tas i beaktning i utredningsprocessen utifrån artikel 12. Ett flertal intervjupersoner nämner att barnkonventionen ligger till grund för allt som görs i utredningen. Dock upplever intervjupersonerna att införandet av barnkonventionen i svensk lag inte gjort någon större skillnad på deras arbetsplats, utan att de redan innan konventionen inkorporerades arbetade utifrån barnkonventionen för att öka barns delaktighet. De förklarar detta med följande citat:

Vi gjorde i stort sett allt innan men nu kanske vi har blivit tydligare i vår dokumentation. Men jag tänker att i andra myndigheter som polis, sjukvård och skola har det medfört en stor förändring i vad som behöver göras. Även andra delar i

socialtjänsten behöver motivera mer.

(Intervjuperson 2)

Jag skulle inte säga att jag har märkt någon skillnad för vi har alltid arbetat utifrån barnkonventionen. Nu kan man i alla fall hänvisa till barnkonventionen till chefen som är ett argument som inte går att bortprioritera.

(Intervjuperson 4)

Enligt Heimer, Näsman och Palme (2018:322) ska socialsekreterare se barnen som den primära klienten och skapa arbetssätt till barnens fördel. Samtliga intervjupersoner belyser BBIC som en metod som fokuserar på att öka barns delaktighet som används under hela utrednings- och beslutsfattandeprocessen. Intervjuperson 4 menar att BBIC har lett till en förbättring i utredningsarbetet, vilket understryks av Berg Eklundh och Matscheck (2015:194) som menar att BBIC:s implementering i Sverige har förbättrat barns delaktighet och bidragit till ett tydligare barnperspektiv. Intervjupersonerna framhåller användandet av BBIC i följande citat:

BBIC är med från hela kedjan, den största delen är väl dokumentationen. Vi använder BBIC:s mallar, blanketter och dokument. Alla områden följer hela utredningen

41 igenom, från att det kommer till socialtjänsten tills det ska följas upp. I möte med människor pratar vi utifrån BBIC, vi använder de olika områdena som en grund för

hur vi lägger upp samtalet.

(Intervjuperson 2)

BBIC är strukturen för att underlätta handläggningsprocessen, för att vi ska kunna följa föreskrifter och lagar. Från att ett ärende inkommer till socialtjänsten till att en ungdom placeras eller en insats behöver följas upp florerar BBIC under hela den här processen. Det är en struktur för hur handläggningen ska se ut.

(Intervjuperson 3)

Det som intervjupersonerna ovan framhåller stämmer överens med Alexanderson et al.

(2014:543). Författarna belyser att BBIC används för att tydliggöra hur barnet har kommit till tals, hur barnet har lyssnats till och på vilket sätt barnets delaktighet har beaktats i beslutfattandet. Vår analys visar således att BBIC har gjort det lättare att hålla strukturen i arbetet och inte missa väsentliga delar (jfr Alexanderson et al. 2014:543). Delarna står med i utrednings- och beslutsunderlaget vilket gör att socialsekreterare gör ett aktivt val att inte göra barnen delaktiga eftersom det inte går att glömma bort.

6.3.3 Föräldrar

Samtliga intervjupersoner belyser att föräldrarna kan vara en faktor som påverkar hur barn som exponeras för våld görs delaktiga i utredningsprocessen. Ett flertal intervjupersoner menar att när föräldrar får reda på att barnen har pratat med socialtjänsten kan situationen bli värre för dem. Socialstyrelsen (2016:27) menar att barn oftast inte berättar om att de har exponerats för föräldrars våld eftersom de är rädda för vilka konsekvenser det kan få, samt för att de känner en stark lojalitet gentemot föräldrarna. I enlighet med Socialstyrelsen (2016:27) menar intervjuperson 5 att det ibland kan upplevas som att det barnet säger är för att skydda sina föräldrar och att föräldrarna har varnat barnen för att prata med socialtjänsten. Samtliga intervjupersoner upplever att barnen inte alltid vågar berätta vad som har hänt. Barnet kan exempelvis berätta att allt är bra, att föräldrarna bråkat lite eller att ingenting har hänt vilket gör att socialsekreterarna behöver avväga om

42 det barnet säger är för att skydda föräldrarna eller om det är sant. Detta lyfter intervjupersonerna fram i följande citat:

I våldsärenden kan barnen bli mer utsatta av föräldrarna när de har träffat oss.

Föräldrarna kan fråga barnet varför hen har pratat med socialtjänsten, vad de ville, vad de sa och så vidare. Det är en hårfin gräns för hur vi gör barnen delaktiga för informationen ska också delges föräldrarna vad barnen har sagt. Hur gör vi det på ett

sätt utan att föräldrarna skuldbelägger barnen?

(Intervjuperson 6)

Är det ett barn som blivit utsatt för våld av föräldrarna är det troligt att föräldrarna kommer vilja påverka vad barnet säger. Det upplever jag begränsar väldigt mycket.

Hur vet vi att det barnen säger är sant? Om de säger att det inte finns några problem, hur vet vi det egentligen? Om vi har en magkänsla som säger något annat. För där hamnar man också i att man vill göra barnet delaktig och lyssna på barnet, men det finns saker som gör att barnet inte säger som det är. Där hamnar man i ett stort dilemma.

(Intervjuperson 2)

Flertal av intervjupersonerna belyser att samhället överlag fokuserar mycket på föräldraperspektivet och inte barnperspektivet. Detta framhäver även Münger och Mattsson (2020:103) som belyser att barns delaktighet tenderar att vara underordnat föräldrarnas samt att föräldrarnas uppfattning avgör vilken insats som utformas.

Intervjupersonerna menar att i våldsärenden handlar problemet ofta om konflikter mellan föräldrar som påverkar barnet, detta nämner även McCaffery (2017:331) som belyser att problem som rör barn oftast skapas genom vuxna vilket gör att socialsekreterarnas insatser formas utifrån de vuxnas behov. Intervjupersonerna belyser detta i följande citat:

I ärenden som gäller våld blir ofta insatserna riktade till föräldrarna eftersom det är de som är problemet. Det finns en risk att barnen blir bortglömda eftersom fokuset hamnar på föräldrarnas förmåga att ta hand om sina barn, och inte barnets rätt att leva

ett liv fritt från våld.

(Intervjuperson 6)

Det som jag känner att jag behöver bli bättre på är att faktiskt fokusera mer på barnet, för det blir lätt att man fokuserar på vad föräldrarna behöver för att det ska bli bättre

43 för barnet, men egentligen ska man ju tänka på vad behöver barnet och nästan sudda bort föräldrarna.

(Intervjuperson 1)

Vår analys utifrån empirin visar att socialsekreterare formar insatser till föräldrarna utefter deras behov, som i sin tur ska bidra till en bättre situation för barnet (jfr McCaffery 2017:331). Eftersom fokuset ligger på vad föräldrarna behöver kan det resultera i att barnet inte uppmärksammas på samma sätt, vilket gör att barnets delaktighet i utredningsprocessen begränsas.

44