Organisatoriska faktorer

Samtliga intervjupersoner menar att det inte finns tillräckligt med resurser i organisationen för att göra barn som exponeras för våld delaktiga i den mån socialsekreterarna vill. Detta kan kopplas till McCafferty (2017:328) som belyser att organisatoriska faktorer kan försvåra barns delaktighet i det sociala arbetet. Samtliga intervjupersoner nämner tidsbrist, hög arbetsbelastning och ekonomi som begränsande för barns delaktighet inom organisationen. Detta menar även McCafferty (2017:328) och Toros (2021:371) som belyser att brist på resurser och hög arbetsbelastning hindrar socialsekreterare från att beakta barnets delaktighet. Intervjupersonerna uppger att de känner tidspress under hela utredningen eftersom de vill prata mer med det våldsutsatta barnet, men på grund av att de har flera utredningar samtidigt kan de inte göra allt som de skulle vilja. Detta medför i sin tur att socialsekreteraren måste prioritera i sina utredningar vilket kan påverka i vilken mån barn blir delaktig. McCafferty (2017:331) förklarar att brist på resurser kan bidra till oenigheter angående vad som ska prioriteras i beaktandet av barnets delaktighet. Detta framhäver även intervjupersonerna i följande citat:

Man har alltid en tanke om att jag vill att barnet ska bli hörd. Jag vill ha flera samtal men sen när man sitter där och det har gått tre månader så kanske man bara hunnit med ett samtal för att man har fem utredningar som är liknande. Då behöver man prioritera mellan vad som är mest akut och vad som behöver göras. Tid och resurser är nog det som gör att man inte kan göra allt man vill. Något barn måste bli åsidosatt för man behöver alltid prioritera när man jobbar på socialtjänsten.

38 (Intervjuperson 1)

Det är en sådan ständig stress man känner under hela utredningen, att man vill prata mer med barnen. Man blir tidsbunden utifrån alla andra ärenden som man har samtidigt. Jag känner att det inte finns tillräckligt mycket resurser för att göra det

bästa man skulle vilja göra.

(Intervjuperson 3)

Första steget i Shiers (2001:6) delaktighetsmodell tar upp hur organisationen ska möjliggöra barns delaktighet. Något som anses vara viktigt utifrån modellen är att organisationen ansvarar för att erbjuda utbildningar och ge tid till de professionella att genomföra utbildningar, vilket intervjuperson 4 framhåller att det inte görs.

Intervjupersonen menar att organisationen inte erbjuder några utbildningar i samtal med barn, vår analys visar således att detta kan ses som en begränsning för barns delaktighet (jfr Shier 2001:6). Shier (2001:6) menar även att det är väsentligt att organisationen arbetar för att möjliggöra kommunikationsmedel som kan användas när barnen och socialsekreteraren har svårt att kommunicera med varandra av olika anledningar.

Intervjuperson 3 nämner att det kan vara svårt att förstå och prata med barn med funktionsvariation, vilket belyser vikten av kommunikationsmedel som kan användas i dessa fall (jfr Shier 2001:6). Ett annat kommunikationsmedel kan enligt Shier (2001:6) vara att använda tolk i samtal med barn där socialsekreteraren och barnet talar olika språk.

Intervjuperson 2 nämner att de gärna hade velat ha en platstolk i stället för telefontolk eftersom det hade medfört att samtalen blir mer naturliga, men detta används nästan aldrig.

Vidare belyser intervjupersonen att i samtal med barn som har begränsade språkkunskaper i svenska kan det uppstå svårigheter i användandet av telefontolk. Detta eftersom barnen inte får en bild av vem de pratar med vilket kan påverka vad barnet säger och hur mycket barnet vill berätta. Det kan medföra att socialsekreteraren har samtal med barnet utan tolk eller i vissa fall inte alls samtalar med barnet. Vår analys utifrån resultatet visar att det kan ses som begränsande för barns delaktighet eftersom socialsekreterarna och barnet inte kan kommunicera med varandra när de inte talar samma språk (jfr Shier 2001:6). I de fall socialsekreteraren inte alls pratar med barnet blir delaktigheten obefintlig.

39 Enligt principen space i Lundy-modellen är miljön viktig för att skapa ett tryggt utrymme där barnet kan uttrycka sina åsikter (McCafferty 2017:334–335). Intervjuperson 5 nämner att det kan vara ett hinder att ha samtal i skolan eller i hemmet eftersom det kan finnas faktorer som distraherar barnet. En avslappnad miljö att träffa barnet menar intervjuperson 5 kan vara på ett kafé, dock kan även det uppfattas som en otrygg plats att prata om känsliga ämnen eftersom det är en sådan öppen miljö. Ett flertal intervjupersoner nämner även att lokaler på socialkontoret upplevs som ett hinder eftersom det behövs mer barnanpassade rum för yngre barn, vilket kan ge bättre förutsättningar för att öka barnets delaktighet. Intervjupersonerna belyser att socialsekreterare ständigt behöver göra avvägningar i vilken miljö det anses vara bäst att prata med barnet, detta förklarar de med följande citat:

Det handlar om att skapa en miljö i förväg, att ha en plan på var, när och hur man ska prata med barnet. Handlar det om våld från en förälder är det inte jättesmart att sitta intill rummet där föräldrarna sitter, men det kanske är det bästa alternativet som finns. Men just det här med vart ska jag träffa barnet? Ska vi vara på skolan, ska vi låna kuratorns rum eller ska vi vara någon annanstans? Ska vi vara hemma? Vilka är hemma iså fall? Hur ser vi till att det blir ett enskilt samtal? Vill barnet ta med sig någon? Ska det vara en vuxen eller en kompis? Alltså allting man skapar innan själva samtalet är en stor i del i tryggheten men också hur man är som person, vad man utstrålar.

(Intervjuperson 2)

Jag saknar bra ställen att prata med barn på, det är en ständig avvägning vart man ska prata med barnen. Det som jag saknar är ett barnrum, för jag tror det hade underlättat mycket eftersom miljön är väldigt viktig. Man kan ju tänka sig själv, är man tio år kanske man inte vill sitta på en stol i ett kalt socialkontor, utan man kanske vill sitta i

en saccosäck samtidigt som man ritar.

(Intervjuperson 5)

Det som intervjuperson 2 nämner framkommer även i samtliga principer i Lundy-modellen där McCafferty (2017:334–335) menar att det är socialsekreterarens ansvar utifrån olika omständigheter att se till att barnet kan uttrycka sig. Vår analys utifrån empirin och tidigare forskning visar således att socialsekreterares avvägningar för vad som anses vara bäst för barnet är väsentliga för att barnet ska kunna berätta om sin situation (jfr McCafferty 2017:334–335).

40