Författare: Elma Thunberg &
Deborah Egbudiwe
Handledare: Marie Eriksson Examinator: Torbjörn Forkby Termin: HT21
Ämne: Socialt arbete Nivå: Kandidat
“Varför lyssnar ni inte på mig?”
En kvalitativ studie om hur barn som exponeras för våld mellan föräldrar görs delaktiga i
socialsekreterares utredningsprocesser
2
Abstract
The purpose of this study is to investigate how children who have been exposed to violence between their parents are involved in the social workers investigation process.
For this study the empirical material has been collected through six qualitative and semi- structured interviews with social workers who are working with child protection cases.
Through the study we explore social workers' descriptions of the children's involvement, and what factors they emphasize as limiting and enabling for the children's participation in the investigation process. By an analysis with the help of The Lundy model and Shier’s model of participation, we found out that children's age and maturity are a
recurring pattern in terms of the extent to which children become involved and how their opinions are taken into account in the investigation process. The interviewees emphasize that there are different ways to involve the children based on children's different
conditions, for example through observations and conversation methods. There are no one-sided explanations of how children exposed to violence were involved in social workers' investigation processes, but participation was influenced by a number of factors. The factors that the interviewees describe as limiting and enabling are structures in the organization, laws and methods, and parents.
3
Keywords
Children's participation, children who been exposed to violence, social work, social services, article 12, Convention on the Rights of the Child, Lundy model, Shiers participation model
Nyckelord
Barns delaktighet, barn som exponerats för våld, socialt arbete, socialtjänsten, artikel 12, barnkonventionen, Lundy-modellen, Shiers delaktighetsmodell
Tack
Vi vill börja med att rikta ett stort tack till studiens intervjupersoner som tog sin tid att bidra med deras kunskap till vår studie. Tack vare era tankar, åsikter och erfarenheter gjorde ni det möjligt att genomföra vår studie.
Vi vill även tacka vår handledare Marie Eriksson för hennes vägledning, inspiration och motivation genom hela vår studie.
4
Innehållsförteckning
1. Inledning 6
1.1 Problembakgrund 6
1.2 Problemformulering 8
1.2.1 Relevans för socialt arbete 10
1.3 Syfte och frågeställningar 10
1.3.1 Avgränsningar 11
2. Centrala begrepp 11
2.1 Barn 11
2.2 Delaktighet 11
2.3 Utredningsprocess 11
2.4 Exponeras för våld 12
3. Tidigare forskning 12
3.1 Faktorer som påverkar barns delaktighet 12
3.1.1 Lagstiftning och metoder 12
3.1.2 Organisatoriska faktorer 14
3.2 Möjligheter för barns delaktighet 14
3.3 Begränsningar för barns delaktighet 15
4. Teoretiska utgångspunkter 16
4.1 Lundy-modellen 16
4.2 Shiers delaktighetsmodell 18
4.3 Teoretisk reflektion 21
5. Metod 21
5.1 Val av metod och datainsamlingsmetod 21
5.2 Överväganden rörande urvalsmetod och urval 22
5.3 Analysmetod 24
5.4 Litteratursökning 25
5.5 Studiens tillförlitlighet 25
5.6 Forskningsetiska överväganden 27
5.7 Arbetsfördelning 28
6. Resultat och analys 28
6.1 Presentation av intervjupersonerna 28
6.2 Våldsutsatta barns delaktighet i socialtjänstens utredningsarbete 29
5
6.2.1 Socialsekreterares syn på delaktighet 29
6.2.2 Ålder och mognad 31
6.3 Faktorer som påverkar våldsutsatta barns delaktighet 37
6.3.1 Organisatoriska faktorer 37
6.3.2 Lagar och metoder 40
6.3.3 Föräldrar 42
7. Diskussion och slutsats 44
7.1 Resultatsammanfattning 44
7.2 Slutdiskussion 45
7.2.1 Hur barn som exponerats för våld mellan föräldrar involveras i
utredningsprocessen 45
7.2.2 Möjliggörande och begränsande faktorer 47
7.3 Teoretisk diskussion 50
7.4 Slutsats 50
8. Förslag till vidare forskning 51
9. Referenslista 52
Bilagor
Bilaga 1 Informationsbrev Bilaga 2 Intervjufrågor
6
1. Inledning
1.1 Problembakgrund
Barn har i alla tider blivit utsatta för vuxnas våld både i hemmet och i skolan (Hydén 2021:32). År 1979 blev det enligt svensk lag förbjudet med barnaga och skolaga. Aga betyder enligt Nationalencyklopedin (u.å) ”kroppslig bestraffning av minderåriga eller underlydande i uppfostringssyfte”. Vid den tiden var det inte uppmärksammat att det kunde vara skadligt för barn att bevittna våld mellan föräldrar (Hydén 2021:32). Under 1990-talet lyftes bevittnandet av våldet fram som ett hot mot barns hälsa. Det dröjde ytterligare tjugo år innan ett förslag om barnfridsbrott lades fram i Sverige. Den 1 juli 2021 inträdde lagen om barnfridsbrott (SFS 2021:397) som innebär att det är straffbart att utsätta barn för att bevittna våld. Enligt propositionen Barn som bevittnar brott (Proposition 2020/21:170) lever fler än 200 000 barn i hem där det förekommer våld.
Barn som bevittnar våld i hemmet löper större risk att drabbas av fysisk och psykisk ohälsa, både i närtid och på lång sikt. Regeringen föreslog därför att införa ett nytt graderat brott, nämligen ett barnfridsbrott som stärker det straffrättsliga skyddet för barn som bevittnar vålds- och sexualbrott i en nära relation.
Implementeringen av FN:s konvention om barns rättigheter1 är en bidragande faktor till att barn och ungas rättigheter alltmer uppmärksammats i Sverige (Barnombudsmannen 2019:4). Barnkonventionen (SFS 2018:1197) ratificerades år 1990 i Sverige och inkorporerades i svensk lag år 2020. Förändringen gör att barns rättigheter ska få en större betydelse i praktiken (Regeringenskansliet 2020). Med anledning av att barnkonventionen har blivit svensk lag innebär det att beslut som politiker tar på nationell nivå ska påverka lokala och regionala förutsättningar (Barnombudsmannen 2019:4). Detta medför att tjänstemän som arbetar med barn får en direkt inverkan på deras livssituation. Enligt Barnkonventionen artikel 3 ska barnets bästa alltid beaktas, enligt artikel 19 ska barn skyddas mot alla former av fysiskt och psykiskt våld och enligt artikel 12 har barn rätt att
1 Barnkonventionen
7 uttrycka sig i alla frågor som rör barnet med hänsyn till barnets ålder och mognad.
Warming (2011:120–121) belyser att barn enligt barnkonventionen ska ha rätt att bli lyssnad på samt göras delaktiga i utredningsprocesser som rör dem. Trots att denna rätt är förankrad i svensk lag upplever barn maktlöshet i kontakt med socialtjänsten. Warming (2011:120) belyser två olika synsätt socialtjänsten har på barn, som en individ eller som en tillhörighet. Den första uppfattningen betraktar barn som kompetenta och aktiva människor, medan den andra ser barnen som inkompetenta objekt och enbart föremål för vuxnas handlingar. Barnkonventionen betonar att barn har rätt att tala för sig själva, dock begränsas detta eftersom rättigheten anpassas efter barnets ålder och mognad. Barns rätt till delaktighet och inflytande och hur dessa begränsas går alltså hand i hand med en uppfattning av att barn är sårbara och är i behov av skydd från vuxna snarare än att de är individer med rättigheter (Warming 2011:120–121).
I ett tidigare uppsatsarbete skrev vi om hur socialsekreterare bemöter kvinnor som blivit utsatta för mäns våld i nära relation. Vi tycker att ämnet är viktigt och intressant och ville därför forska vidare om våld men med en annan vinkel. Eftersom en av oss hade sin verksamhetsförlagda utbildning på en barn- och familjeenhet där barn som exponerats för våld mellan föräldrar var en stor målgrupp blev det naturligt att skriva om just det. Barns delaktighet och inflytande är centrala delar i det sociala arbetet och vi vill därför undersöka vidare hur barn involveras och/eller exkluderas i utredningsprocessen. Hydén (2021:52–
53) menar att barn som bevittnat våld behöver ha ett sammanhang där det finns vuxna som har intresse och vilja att lyssna på barnets berättelse och ställa frågor till dem. Det är även av vikt att den vuxne responderar på ett sätt som är gynnsamt för barnen. Det är inte alltid enkelt för barnen att hitta en vuxen att prata med och risken är stor att barnen inte får den respons de behöver. Att prata om våld kan vara svårt och är inte alltid socialt accepterat vilket gör att ett flertal vuxna inte har kunskap om hur de ska hantera situationen.
Socialstyrelsen (2016:27) menar att barn oftast inte berättar om att de har exponerats för föräldrars våld eftersom de är rädda för vilka konsekvenser det kan få samt för att de känner en stark lojalitet gentemot föräldrarna.
8
1.2 Problemformulering
Termen ”barn som bevittnat våld” avser enligt propositionen Socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor (Proposition 2006/07:38) barn som hört eller sett den brottsliga gärningen begås. Propositionen belyser vidare att det kan vara lika allvarligt ur barnets perspektiv att förstå att våld har begåtts, genom att se exempelvis skador hos den våldsutsatta, som att själv utsättas för våldet. Enligt 5 kap 11 § 4 st. Socialtjänstlagen (SFS 2012:738) definieras barn som bevittnat våld som brottsoffer och socialtjänsten har därför ansvar att ge stöd och hjälp till dem (Socialstyrelsen 2016:12). Det innebär att ett barn som varit i rummet bredvid och hört att våldet inträffat även definieras som våldsoffer. Barn som lever i en hemmiljö där våld och hot förekommer exponeras oftast även för psykiskt våld. Detta sker exempelvis när barnet tvingas se på när den ena föräldern blir slagen, trakasserad eller hotad av den andra. Det är därför av största vikt att socialtjänsten får kännedom om barn som bevittnat våld. Eriksson, Bruno och Näsman (2013:24) menar att termen bevittna våld inte fångar vad barnen egentligen utsätts för eftersom det oftast förknippas med att vara ett ögonvittne. För att fånga in alla dimensioner av barns upplevelser av våld mellan föräldrar kommer vi i denna studie att använda termen exponeras för våld.
Enligt Stiftelsen Allmänna Barnahus (2016:11) har ungefär tio procent av alla barn i Sverige någon gång exponerats för våld mellan föräldrar och ungefär fem procent av dem har upplevt det ofta. Izaguirre och Calvettes (2015:58) belyser i sin studie att barns exponering för våld kan ha skadliga effekter på deras utveckling och välbefinnande.
Münger och Mattsson (2020:100–101) menar att barn som exponeras för våld mellan föräldrar har blivit mer uppmärksammat efter ett tillägg som gjordes i Socialtjänstlagen år 1997, som belyser socialtjänstens ansvar att ge stöd till brottsoffer. Det har gjort att socialtjänsten anpassat sig på ett antal olika sätt, exempelvis genom att särskilt utbilda personal inom området samt att enheter inom socialtjänsten specialiserar sig på våld i nära relationer där kvinnor, män och barn som upplevt våld ska få hjälp. Det finns därmed större kunskap och resurser att hantera barn som exponeras för våld mellan föräldrar.
9 Münger och Mattsson (2020:103) belyser dock att det fortfarande finns allvarliga brister i socialtjänstens förmåga att identifiera samt hantera barn som exponeras för våld. De menar att exponeringen av våldet i sig inte anses vara en riskfaktor, utan det kan behövas andra sociala problem för att socialtjänsten ska kunna ingripa. Vidare har barns exponering för våld lett till svårigheter att få en legitimitet som ett erkänt socialt problem. Att exponeras för våld mellan föräldrar bedöms inte vara lika allvarligt som andra former av övergrepp mot barn. En förklaring till detta menar författarna är att socialtjänsten arbetar efter en mall där kvinnan är offret som utsätts för våldet och mannen är gärningsperson vilket medför att barnet inte uppmärksammas. En annan förklaring kan vara att den svenska socialtjänsten ser familjen som en homogen enhet vilket riskerar att osynliggöra individerna i familjen. Insatser utformas i första hand efter föräldrarnas samtycke och behov vilket medför ett begränsat utrymme för insatser till barn. Barnets perspektiv och delaktighet tenderar att vara underordnat och föräldrarnas uppfattning av våldet och deras vilja att samarbeta med socialtjänsten avgör vilket stöd barnet kan få (Münger och Mattsson 2020:103).
Stern (2006:177) belyser i sin avhandling att barnkonventionen inte tillämpas i praktiken i den grad som den borde. Författaren menar att detta handlar om en maktfråga där den vuxna inte vill ge makten till barnet, vilket gör det svårt att implementera konventionen i det praktiska arbetet. Stern (2006:48–49) framför vikten av att socialsekreterare ska arbeta aktivt för att barnets intresse ska lyftas fram samt att stötta barnet i sin delaktighet. I en intervjustudie genomförd av Grefve (2016:57) framkommer det att ett flertal barn inte alls känner sig delaktiga i utredningsprocesser hos socialtjänsten. Det är sällan de får reda på vad som kommer att hända dem och vad resultatet av utredningarna kommer att leda till.
Barnen beskriver att de mestadels känner sig förvirrade, ängsliga och saknar kontakt med processen som rör dem. Om de får information är det oftast på ett sätt som de inte kan förstå eller ta till sig.
10
1.2.1 Relevans för socialt arbete
Forskning om våld i nära relationer fokuserar ofta på våldsutsatta kvinnor och socialtjänstens interventioner för dem (Åkerlund 2017:71). Färre studier har gjorts om barn som exponeras för våld och deras upplevelser. Det finns en omfattande forskning om barns delaktighet i utredningsprocessen inom socialtjänsten, men det finns fortfarande en kunskapslucka gällande delaktighet i utredningsprocessen för barn som exponeras för våld. Mattsson (2017:12) belyser att socialarbetare inte har ett tydligt kunskapsfält eller ramar att förhålla sig till gällande arbetet med barn som exponeras för våld mellan föräldrar. Därför vill vi kunna bidra med ny kunskap till forskningsproblemet med hjälp av denna studie. Vi hänvisar till forskning om barnkonventionen som skrivits innan den inkorporerades i svensk lag. Vi har inte hittat någon tidigare forskning kring hur lagen fungerar i praktiken idag, detta kan bero på att konventionen tillkom i svensk lag i början av år 2020. Vi vill därför ta reda på om det har skett en förändring när det gäller barnkonventionens användning i praktiken. Forskningsproblemet är relevant för socialt arbete eftersom studien syftar till att undersöka socialsekreterarnas beskrivningar om hur barn som exponeras för våld mellan föräldrar görs delaktiga i utredningsprocessen. Vår förhoppning är att denna studie ska ge en inblick i socialsekreterares arbete och kan komma att vägleda dem i arbetet med barnen. Vi kommer att använda Lundy-modellen av Laura Lundy och Harry Shiers delaktighetsmodell som teoretiska verktyg för att analysera forskningsproblemet.
1.3 Syfte och frågeställningar
Syftet med uppsatsen är att fördjupa kunskapen om hur barn som exponeras för våld görs delaktiga i socialsekreterarnas utredningsprocesser. Vi vill därigenom öka förståelsen för vilka faktorer som påverkar delaktigheten för barn som exponerats för våld.
● Hur beskriver socialsekreterare att barn som exponerats för våld mellan föräldrar involveras i utredningsprocessen?
11
● Vilka faktorer framhåller socialsekreterare som begränsande och möjliggörande för dessa barns delaktighet i utredningsprocessen?
1.3.1 Avgränsningar
I vår studie kommer vi att skriva om barn som exponeras för våld mellan föräldrar, samt avgränsa oss till att intervjua socialsekreterare som arbetar på barn- och familjeenheten inom socialtjänsten. Våld är ett brett ämne och därför har vi valt att avgränsa oss till hur barn som exponeras för våld mellan föräldrar görs delaktiga i socialsekreterarnas utredningsprocesser. Vi kommer använda termen våld mellan föräldrar men detta utesluter inte andra partners som inte är biologiska föräldrar till barnet.
2. Centrala begrepp
2.1 Barn
Med begreppet barn avser vi Socialtjänstlagens (SFS 2012:738) definition enligt 1 kap 2
§ 4 st. “Med barn avses varje människa under 18 år.”
2.2 Delaktighet
Vi kommer att använda oss av Barnkonventionens (SFS: 2018:1197) definition av delaktighet, som framgår i artikel 12.
1. Konventionsstaterna ska tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet. Barnets åsikter ska tillmätas betydelse i
förhållande till barnets ålder och mognad.
2. För detta ändamål ska barnet, i alla domstolsförfaranden och administrativa förfaranden som rör barnet, särskilt beredas möjlighet att höras, antingen direkt eller genom en företrädare eller ett lämpligt organ och på ett sätt som är förenligt med nationella procedurregler.
(Barnombudsmannen, 2019:14).
12
2.3 Utredningsprocess
Enligt Socialtjänstlagen (SFS 2012:738) 1 kap 1 § ska socialnämnden se till att barn och unga växer upp under trygga levnadsförhållanden. Om socialnämnden får veta att ett barn far illa ska en utredning inledas enligt 11 kap 1 § SoL utan dröjsmål. Utredningsprocess avser den utredning av barn som socialsekreterare genomför. Information kring barnets utveckling, familj och miljö samt föräldrarnas förmåga samlas in under utredning. Sedan sammanställs informationen från barnet och föräldrarna genom ett beslut (Socialstyrelsen, 2018a).
2.4 Exponeras för våld
Termen exponeras för våld kommer från den engelska termen exposure to violence. Det innebär att barnet involveras i våldet genom att höra, se eller uppleva våldet samt att de ser spår av våldet hos den våldsutsatta föräldern (Cohen, McAlister Groves & Kracke 2009:7). Synonymer till exponeras för våld kan vara bevittna våld och uppleva våld.
3. Tidigare forskning
Nedan presenteras tidigare forskning som vi sammanställt genom en läsning av peer- reviewade artiklar samt avhandlingar. Den tidigare forskningen presenteras utifrån olika teman som vi konstruerat på ett sätt som vi anser vara relevanta för frågeställningarna.
Studien använder dessa artiklar eftersom de berör barns delaktighet i mötet med socialtjänsten samt för att artiklarna ger en bred bild av och kontext till det sociala problemet.
3.1 Faktorer som påverkar barns delaktighet
3.1.1 Lagstiftning och metoder
Hultman (2013:20) menar att barns synpunkter, erfarenheter och kunskaper är viktiga för att förstå deras livssituation. Barn har rätt till delaktighet och att ta del av information som
13 rör dem. Enligt Olsson (2017:22–23) tar barnkonventionen upp barnens rätt att vara delaktiga i utredningen samt att socialsekreterare ska ta barnets intresse i beaktning under beslutfattandet. Kennan, Brady och Forkan (2018:1986) belyser att utifrån artikel 12 ska barns åsikter och synpunkter tas i beaktning i utredningsprocessen och barnen ska även få chans att bli involverade i beslutfattandet. Genom att beakta barnets åsikter kan beslutet även anpassas till barnets behov. Barn som involveras i beslutfattandet har större chans att acceptera beslutet snarare än om beslutet fattas över huvudet på barnet.
Stern (2007:19) belyser att artikel 12 är svår att förverkliga utifrån att synen på barnen utgör ett stort hinder. Samhället har ett synsätt att barn på grund av sin unga ålder inte kan ta rationella beslut och att de är ett objekt som behöver skyddas. Detta krockar med synsättet om att barn ska vara medborgare i samhället med mänskliga rättigheter utifrån barnkonventionen. På grund av de olika synsätten är det svårt att alltid förverkliga artikel 12. Toros (2021:369) menar att barns delaktighet påverkas av socialsekreterarens inställning och synsätt. Forskningens resultat visar att socialsekreterare kan anse att barnen far illa av att prata om sin situation och skyddar barnen från att involveras i utredningen.
Dock framkommer det att de flesta socialsekreterarna valde att prata med barnen trots att det utsatts för våld.
Heimer, Näsman och Palme (2018:322) menar att barnen ska ses som den primära klienten och socialsekreteraren ska skapa en relation till barnet, detta görs genom att skapa system och arbetssätt till barnens fördel. Tidigare användes familjeorienterade modeller i arbetet med barn men dessa har ändrats och kallas idag för barn-orienterade modeller, exempel på en sådan är barnets behov i centrum, BBIC. Alexanderson, Hyvönen, Karlsson, &
Larsson (2014:543) belyser att modellen BBIC används för att tydliggöra hur barnet har kommit till tals, hur barnet har lyssnats till och på vilket sätt barnets delaktighet har beaktats i beslutfattandet. Enligt Berg Eklundh och Matscheck (2015:195) används metoden för att förklara barnets behov utifrån olika faktorer såsom barnets utveckling, föräldrarnas förmåga och miljö. Författarna menar att BBIC:s implementering i Sverige har förbättrat barns delaktighet och bidragit till ett tydligare barnperspektiv.
14 Implementeringen har även ökat medvetenheten om vikten av att barn görs delaktiga i utredningsprocessen.
3.1.2 Organisatoriska faktorer
McCafferty (2017:328) menar att organisatoriska faktorer kan begränsa barns delaktighet i det sociala arbetet. Författaren nämner att handlingsutrymme och begränsade resurser kan påverka delaktigheten. Enligt Toros (2021:371) är hög arbetsbelastning en faktor som hindrar socialsekreterare från att göra barnen delaktiga i utredningsprocessen. De begränsade resurserna och brist på handlingsutrymme kan bidra till oenigheter angående vad som ska prioriteras för att beakta barnets bästa (McCafferty 2017:331). Hultman (2013:21) menar att anvisningarna i barnkonventionen och socialtjänstlagen angående hur frågor med barn ska hanteras kan vara otydliga, det framgår till exempel inte hur samtalet ska genomföras. Barnens ålder och mognad ska beaktas men det är inte tydligt vilken betydelse deras vilja ska få utifrån dessa faktorer.
3.2 Möjligheter för barns delaktighet
I Aronssons (2012:95–98) artikel om hur barn och unga blir hörda och sedda framkommer det att socialsekreterare väljer att inte prata med yngre barn eftersom de inte anses vara tillräckligt kompetenta. Aronsson (2012:105–107) menar att det är viktigt att utveckla samtalsmetoder som gör det möjligt att utföra samtal med barn som är yngre. Aronsson (2012:98–99) lägger fokus på olika sätt som möjliggör barns delaktighet.
Socialsekreterarna kan till exempel i arbetet med barn förbereda samtalet innan genom att skaffa kunskap och reflektera kring hur de ska prata om våldet. Socialsekreterare ska även tydliggöra syftet med samtalet och reflektera över hur ofta samtalen med barnet bör ske under utredningens gång. I artikeln framkommer det att barnen oftast vill berätta om sin situation och för att möjliggöra detta krävs det att socialsekreteraren låter barnen prata och lyssnar på vad barnen har att säga.
15 Heimer, Näsman och Palme (2018:317) belyser att det finns ett positivt samband med att barn görs delaktiga i utredningsprocessen och hur resultatet av insatser utformas. Detta kan också ses av Bijleveld, Dedding och Bunders-Aelens (2013:133) forskning där resultatet visade att om barn får vara med och uttrycka sina åsikter i utredningar ökade chansen för positiva resultat. Barns upplevelse av delaktighet i utredningar fick dem att känna sig värdefulla även om den slutgiltiga bedömningen i utredningen inte speglade deras önskemål. Olsson (2017:22–23) belyser att socialsekreteraren ska anpassa sig efter varje individuellt barns berättelse för att förstå barnets erfarenheter som sedan blir betydelsefulla för utredningsarbetet. Socialsekreterares förståelse för barnets situation är väsentligt för att beslutet ska få positiva effekter. Genom att barnen får sina röster hörda och möjlighet att uttrycka sin vilja och uppfattning uppfylls deras rätt till delaktighet i utredningsprocessen. Socialsekreterare som involverar barn i utredningsprocessen kommer bli mer involverade i barnets utsagor, vilket ökar förståelsen för barnets situation utifrån barnets perspektiv.
3.3 Begränsningar för barns delaktighet
Åkerlund (2017:20) uppmärksammar socialtjänstens bemötande och insatser till våldsutsatta barn i sin avhandling. Författaren belyser att barn som exponerats för våld ska betraktas som offer för brott och att socialnämnden ska ta hänsyn till barnets bästa vid beslut för att barnet ska få stöd och hjälp. Författaren har studerat hur svenska socialtjänsten arbetar med barn som exponerats för våld, särskilt hur de hanterar barnkonventionen och hur de beaktar barnets bästa i alla beslut. Resultatet visade att barns röster inte hörs i utredningar vilket innebär att den slutgiltiga bedömningen som socialsekreteraren tar för vad som är bäst för barnet baseras på föräldrarnas berättelser.
Åkerlund (2017:20) hänvisar till Münger (2016) som belyser att barn som upplevt våld har svårt att komma till tals i familjerättsliga ärenden. Författaren menar att föräldrar och andra vuxna ofta får stort utrymme att tala medan barnets berättelser om sin utsatthet knappast syns i utredningar. McCafferty (2017:331) tar även upp att problem som rör barn ofta
16 skapas genom de vuxna vilket gör att socialsekreterarnas insatser formas utifrån de vuxnas behov.
Eriksson (2012:208) hänvisar till Leira (2002) som menar att barn som exponerats för våld har ett behov av att prata om sina erfarenheter samt bli bekräftade och hörda. I samhället kan det anses vara tabu att prata om våld i familjen vilket gör att barnens möjligheter att berätta om sina erfarenheter begränsas. Barnen kan inte ta sig igenom sina upplevelser på egen hand utan måste få hjälp att hitta strategier för att hantera situationen genom att prata med exempelvis en socialsekreterare om vad de har sett och hört. Vidare framkommer det i artikeln att det är viktigt att låta barnen komma till tals och att deras åsikter tas i beaktande. Resultatet har visat att detta inte alltid görs i praktiken, i stället ifrågasätts värdet av barnens åsikter och deras kompetens i utredningsprocesser. Genom delaktighet får barnen möjlighet att få sina upplevelser bekräftade och därmed får de chans till återhämtning efter våldet (Eriksson 2012:208–209).
4. Teoretiska utgångspunkter
Lundy-modellen och Shiers delaktighetsmodell används som teoretiska ramar i studien.
Skillnaden mellan modellerna är att Lundy-modellen specificerar vad som krävs av professionella för att uppfylla alla principer i modellen. Shiers delaktighetsmodell lägger istället fokus på det organisatoriska ansvaret med hjälp av tre nivåer som ska beaktas i alla fem steg i modellen. Utan Lundy-modellen kan analysen exempelvis missa den huvudsakliga beskrivningen av delaktighet och vikten av barnkonventionens artiklar. Om Shiers delaktighetsmodell exkluderas kan analysen missa de organisatoriska kopplingarna samt hur verksamheten begränsar och möjliggör barns delaktighet. Modellerna kan till en viss del överlappa varandra samtidigt som de på olika sätt tillför viktiga synpunkter när det gäller barns delaktighet.
17
4.1 Lundy-modellen
Laura Lundy utvecklade en modell som ett verktyg för att synliggöra rättsliga skyldigheter vad gäller barns delaktighet i utredningsprocesser (Lundy 2007:931–932). Modellen består av fyra principer: space, voice, audience och influence. Space innebär att barn ska ges möjlighet att uttrycka sig och göra sin egen röst hörd. Voice innebär att vuxna ska göra det lättare för barn att göra sin röst hörd. Audience betyder att vuxna måste lyssna på barns röster. Influence innebär att barns åsikter ska vara inflytelserika i arbetet. Lundy (2007:932–933) belyser att artikel 12 i barnkonventionen är av vikt i belysandet av barns delaktighet. Space och voice är kopplade till den första delen i artikel 12 som belyser barns rätt att uttrycka sina åsikter. Audience och influence är kopplade till den andra delen som belyser att barns åsikter ska beaktas och tas hänsyn till. McCafferty (2017:333–334) har sammanfattat Lundys fyra grundläggande principer:
Space: Att skapa möjlighet till delaktighet är en grundläggande förutsättning för att barn ska kunna delta på ett meningsfullt sätt (McCafferty 2017:334–335). Barns åsikter måste efterfrågas samt uppmuntras och barnen måste ges utrymme för att uttrycka sina åsikter.
Barn ska vara delaktiga i frågor och beslut som kommer att beröra dem, samt uppleva att de kan uttrycka sina åsikter på ett säkert sätt utan att få konsekvenser av sina föräldrar eller professionella. Därför kan barns rätt att uttrycka sina åsikter på ett säkert sätt kopplas till artikel 19, som skyddar barn från alla former av våld. Professionella måste därav se till att barnet inte skadas när de uttrycker sina åsikter, detta kan säkerställas genom att en person som barnet litar på kan vara närvarande eller framföra barnets åsikter. Den fysiska omgivningen är väsentlig för att skapa ett tryggt utrymme där barnet kan uttrycka sina åsikter.
Voice: Artikel 12 ger barn rätt att uttrycka sina åsikter i frågor som berör dem. Denna rätt är något inskränkt eftersom barns åsikter ska begränsas utifrån barnets ålder och mognad (McCaffery 2017:335). På grund av formuleringen relaterat till rätten att uttrycka sina
18 åsikter finns det en risk att barnets förmåga baseras på föreställningar om ålder och mognad. Därför kan socialsekreterare göra en bedömning att vissa barn inte är tillräckligt gamla eller mogna nog för att dela sina åsikter. Socialsekreterare behöver därav bredda sin förståelse och medvetenhet kring denna rätt. Rätten att bli hörd är alltså inte bara relaterad till ålder och mognad utan om barnet har förmåga att bilda sin egen uppfattning och uttrycka den måste de ges möjlighet till detta (McCafferty 2017:335).
Audience: Enligt artikel 12 ska barnets åsikter inte bara höras, men även lyssnas på.
McCafferty (2017:336) belyser att socialsekreterare aktivt måste lyssna på vad barnet säger och ta deras åsikter i beaktning i beslutfattandet. Det är den professionellas ansvar att få barnet att kunna uttrycka sina åsikter. För att ge barnet utrymme och möjlighet att formulera sig kan det krävas särskilda samtalsmetoder. Författaren hävdar att den professionella bör utveckla sina samtalsmetoder för att kunna kommunicera med barn. För att utveckla samtalsmetoder och lära sig hur kommunikationen ska ske på bästa sätt krävs det att den professionella utbildar sig inom ämnet.
Influence: Barns åsikter ska lyssnas på och sedan så långt det går handlas utefter. Vad som är möjligt att göras utefter barnets åsikter kan tolkas subjektivt bland professionella.
McCafferty (2017:336) skriver om ett fall där en socialsekreterare valt att inte involvera barnet i utredningsprocessen eftersom socialsekreteraren ansåg att barnets delaktighet skulle skada barnet i och med att ärendet handlade om våld. Dock visade resultatet att barnet tog mer skada av att bli exkluderade i utredningsprocessen. McCafferty (2017:337) belyser vikten av att professionella gör sina tolkningar av artikel 12 med ett barnperspektiv i fokus.
4.2 Shiers delaktighetsmodell
Harry Shier skapade en modell som grundar sig i Roger Harts modell Ladder of participation, på svenska kallad delaktighetstrappan (Shier 2001:1). Shiers modell är inte tänkt att ersätta Harts delaktighetstrappa utan ska användas för att mer detaljerat utforska
19 deltagandeprocesser. Delaktighetsmodellen lägger fokus på fem steg som definierar delaktighet som beskrivs nedan. Shier (2001:1–2) beskriver att det finns tre olika nivåer av delaktighet, dessa är öppningar, möjligheter och skyldigheter. Öppning innebär att den professionelle är öppen och redo att arbeta med stegen i modellen. När en organisation gör det möjligt att praktiskt arbeta med modellen uppnås nivån möjligheter, till exempel när organisationen upprättar riktlinjer utefter stegen i modellen. Dessa blir i sin tur skyldigheter att arbeta efter. Professionella har då en skyldighet att göra barn delaktiga i utredningsprocessen.
Steg ett: Barn blir lyssnade till
Första steget innebär att barnet får möjlighet att uttrycka sina åsikter och att den professionella lyssnar till barnet (Shier 2001:6). Barnet ska i detta steg berätta det barnet själv vill och den professionella ska vara öppen för att lyssna på barnet. Det är av vikt att organisationen har tillräckligt med resurser som möjliggör att socialsekreterare har tid att lyssna på varje enskilt barn. Organisationen ansvarar även för att erbjuda utbildningar och ge tid för de professionella att medverka. Det finnas tydliga riktlinjer och bestämmelser som belyser de professionellas skyldigheter att lyssna på barnet.
Steg två: Barn får stöd i att uttrycka sina åsikter och synpunkter
Andra steget i modellen innebär att professionella ska arbeta för att få barnet att uttrycka sina åsikter och synpunkter (Shier 2001:6). Barn kan ha svårt att uttrycka om de känner blyghet, har låg självkänsla eller känner osäkerhet på grund av att de inte blivit lyssnade på tidigare. Det kan även brista i kommunikationen på grund av att den professionella och barnet inte talar samma språk eller om barnet har en hörselskada och endast kan kommunicera via teckenspråk. Det är av vikt att organisationen ser till att det finns kommunikationsmedel som möjliggör att barnet och den professionella kan samtala trots olika förutsättningar. Organisationen ska även belysa vilka riktlinjer professionella ska
20 förhålla sig till i olika situationer, exempelvis att ta hjälp av tolk när barnet och den professionella inte talar samma språk.
Steg tre: Barns åsikter och synpunkter beaktas
Steg tre innebär att det inte räcker med att den professionella lyssnar på barnet utan barnets åsikter och synpunkter ska även beaktas i beslutfattandet (Shier 2001:7). Det innebär att alla beslut som rör barnet ska vara i enlighet med barnets åsikter och synpunkter, detta är även av vikt för att följa barnkonventionens artikel 12. Barnkonventionen är lag och därför har organisationen en skyldighet att förhålla sig till den. Organisationen ska arbeta för att möjliggöra användningen av barnkonventionen genom att ha tydliga riktlinjer som belyser hur professionella ska involvera och ta hänsyn till barnets åsikter i besluten. Det är även viktigt att ge barnen återkoppling och förklara hur deras delaktighet har beaktats i beslutfattandet.
Steg fyra: Barn involveras i beslutfattande processer
Shier (2001:7–8) menar att i steg fyra blir barnen mer aktivt delaktiga i beslutfattandet.
Enligt barnkonventionen ska barn involveras i beslutfattandet vilket ger goda effekter för barnet. Det gäller att det finns en öppenhet gällande barns delaktighet och att organisationen ger professionella möjligheter att anpassa och förändra arbetet utifrån barnets förmåga. Organisationen ska ha tydliga riktlinjer som belyser professionellas skyldigheter att aktivt arbeta för barnets delaktighet. Det finns flera fördelar med att göra barnen delaktiga, dessa är bland annat att kvaliteten på insatserna blir bättre och att barnens självkänsla stärks eftersom de känner ökat ansvar över deras liv.
21 Steg fem: Barn delar inflytande och ansvar över beslutfattande
Steg fem i modellen innebär att makten och ansvaret över beslutfattandet delas mellan barnet och den professionella (Shier 2001:8–9). Det finns både risker och fördelar med att fördela makten. Risken är att beslutet får negativa konsekvenser och då måste både barnet och den professionella dela ansvaret för det negativa resultatet av beslutfattandet. Barnet ska aldrig pressas till att ta ansvar för beslut om barnet inte vill. Det är av vikt att den professionella tar barnets mognad, ålder och utvecklingsnivå i beaktning när ansvar ges till barnet. I organisationen ska det finnas riktlinjer och bestämmelser som belyser hur makt och ansvar ska fördelas mellan barnet och den professionella.
4.3 Teoretisk reflektion
I studien ska det göras en koppling mellan de valda teoretiska ramarna och studiens syfte och frågeställningar. Med hjälp av frågeställningarna ska socialsekreterarnas beskrivningar av hur de involverar barn i utredningsprocessen belysts, samt vilka faktorer socialsekreterare anser är begränsande och möjliggörande i deras utredningsprocess. För att analysera första frågeställningen är Lundy-modellen ett bra teoretiskt verktyg eftersom den lägger fokus på just socialsekreterarens sätt att involvera barnen. Den andra frågeställningen kan teoretiskt kopplas till Shiers modell som istället lägger fokus på organisationens sätt att begränsa eller möjliggöra barns delaktighet i utredningsprocessen.
Vi anser att de båda teoretiska modellerna kompletterar varandra och är relevanta och fruktbara i analysen av vår empiri och i förlängningen för att få svar på studiens syfte och frågeställningar.
5. Metod
I följande avsnitt kommer metodval och metodologiska överväganden för denna studie att presenteras. Inledningsvis redogörs val av metod samt datainsamling, därefter beskrivs urvalsmetod, analysmetod, litteratursökning, studiens tillförlitlighet, forskningsetiska överväganden och avslutningsvis arbetsfördelning.
22
5.1 Val av metod och datainsamlingsmetod
Studien syftar till att undersöka socialsekreterares föreställningar om hur barn som exponerats för våld görs delaktiga i utredningsprocessen, för att öka förståelsen för vilka faktorer som påverkar delaktigheten för barnen. Vi har använt en kvalitativ forskningsmetod i form av intervjuer eftersom den syftar till att ge en djupare förståelse av människors erfarenheter och tankar (Djurfeldt 2020:25–26). Det är lämpligt att använda en kvalitativ metod i denna studie eftersom vi vill fånga socialsekreterarnas beskrivningar och uppfattningar om problemet.
Vi har genomfört semistrukturerade intervjuer med socialsekreterare som arbetar med barn för att ta del av deras uppfattningar och synsätt. I kvalitativa intervjuer ställs öppna frågor eftersom vi vill att socialsekreterarna ska få uttrycka sig så fritt som möjligt – utan att bli alltför styrda av frågandet – och därmed kunna beskriva sina egna tolkningar och föreställningar (Djurfeldt 2020:25–26). Frågorna vi ställde var dock kopplade till vårt syfte och frågeställningar, och satt därmed ramar för vad intervjupersonerna talade om. Bryman (2018:563) menar att det kan vara en fördel att använda semistrukturerade intervjuer eftersom det ger möjlighet till följdfrågor som anses relevanta för studien. Yin (2013:137–
138) menar att det inte finns ett bestämt manus mellan forskare och intervjupersoner, utan det finns utrymme för båda parter att tala fritt. Den kvalitativa intervjun beskrivs som en dubbelriktad interaktion, vilket innebär att intervjun blir mer som ett samtal.
Vidare kritiseras kvalitativ metod eftersom det kan vara svårt att skapa en allmängiltig bild på grund av att empirin baseras på svar från en mindre grupp av socialsekreterare, och studien därav formas efter deras subjektiva uppfattningar (Bryman 2018:484–485).
Kvalitativa resultat bygger på vad forskaren uppfattar som viktigt och betydelsefullt.
Under studiens gång har vi haft en bild av vad som varit viktigt att få fram av studien, vilket kan ha påverkat vårt sätt att tolka materialet och studiens resultat. Vi anser att detta har varit oundvikligt men vi har försökt att vara neutrala och transparenta i den mån det går under processens gång, bland annat genom att vår text har blivit granskad av handledare och kurskamrater för att utveckla vårt skrivande och tankesätt.
23
5.2 Överväganden rörande urvalsmetod och urval
Vi har intervjuat sex socialsekreterare som i sitt arbete kommer i kontakt med barn som exponeras för våld mellan föräldrar. Urvalsprocessen utformades efter ett bekvämlighetsurval som bygger på att forskaren väljer det mest lättillgängliga och gynnsamma alternativet för att få tag i intervjupersoner (Denscombe 2018:71). De socialsekreterare som vi intervjuade arbetar på en socialtjänst där en av oss genomförde verksamhetsförlagd utbildning. Detta underlättade arbetet med att få tillgång till intervjupersoner eftersom det fanns en personlig relation till socialsekreterarna sedan tidigare. Det är väsentligt att nämna att det finns både fördelar och nackdelar med bekvämlighetsurvalet. Den personliga relationen kan ha påverkat hur samtalet utformade sig, exempelvis kan intervjupersonerna känt sig bekväma vilket bidrog till öppenhet och att intervjupersonerna sa precis vad de tänkte. Det kan även påverkats negativt om intervjupersonerna valt att inte berätta hela sanningen eftersom de inte ville framstå som omoraliska eller avslöja att de inte alltid gör rätt i arbetet. Becker (2008:78) menar även att ett mål med forskning är att resultatet ska kunna generaliseras till en större grupp. Det är svårare att generalisera resultatet eftersom vi valt att intervjua socialsekreterare som arbetar på samma arbetsplats, vilket gör att de inte är representativa för alla socialsekreterare. Bryman och Bell (2017:203) menar dock att det inte bör ses som en begränsning för att en relevant analys och slutsats ska presenteras eftersom vi i denna studie ville veta socialsekreterarnas subjektiva åsikter om problemet. Vår uppfattning är att trots nackdelarna har våra valda intervjupersoner passat bra och bidragit till viktig information för att besvara vårt syfte och frågeställningar.
Vi skickade ut informationsbrev (se bilaga 1) som innehöll information om uppsatsens syfte, samtycke att delta samt de fyra forskningsetiska principerna vi har förhållit oss till enligt Vetenskapsrådet (2002:5–14). Vi skickade intervjufrågorna (se bilaga 2) i god tid innan intervjuerna till samtliga intervjupersoner. Detta i syfte att de skulle kunna förbereda sig för att ge utvecklade och genomtänkta svar. Ahrne och Svensson (2015:42) belyser att sex till åtta intervjupersoner räcker för att få ett tillräckligt datamaterial för att besvara frågeställningar. Antalet intervjupersoner avgränsades på grund av den begränsade tiden
24 som stod till vårt förfogande i arbetet med uppsatsen. Kvale och Brindmark (2014:156–
157) menar att intervjua flera intervjupersoner kan vara tidskrävande vilket leder till att analysprocessen inte genomförs djupgående, utan blir ytlig. Vi ansåg att intervjua sex socialsekreterare gav oss en tillräcklig djup och bred insyn i arbetet med barnen för att besvara frågeställningarna. Valet att intervjua socialsekreterare och inte andra professioner inom barnavården baserades på vår avsikt att få djupare kunskap om studiens frågeställningar i förhållande till socialsekreterarnas profession.
På grund av rådande pandemi valde vi att genomföra alla intervjuer via Teams. Att använda digitala verktyg kan bidra till både positiva och negativa aspekter (Bryman 2018:593). Författaren betonar att intervjua digitalt sparar tid och pengar för både intervjupersonerna och för oss som intervjuar eftersom det inte krävs någon resa till den andra. Det innebär också att intervjupersoner som annars inte hade haft tid att medverka på en intervju på plats hade möjlighet att delta. Bryman (2018:593) belyser dock att digitala verktyg kan medföra tekniska problem som gör att intervjupersoner som inte är vana med Teams kan ha svårt att delta. Berg (2015:145) menar att det krävs anpassning när forskning bedrivs online eftersom det är väsentligt att samtliga har kännedom och erfarenhet av digitalisering. Både vi och intervjupersonerna har god kunskap om digitala plattformar och därför genomfördes intervjuerna utan några hinder. Vi ansåg att de positiva aspekterna med att genomföra intervjuerna via Teams övervägde de negativa.
5.3 Analysmetod
Vi genomförde intervjuerna genom att spela in ljudupptag med våra mobiltelefoner. Vi delade därefter upp ljudfilerna och påbörjade transkribering av materialet, därpå startades analysprocessen. Bryman (2018:702) belyser tematisk analys som är ett vanligt sätt att hantera kvalitativ dataanalys. Tematisk analys innebär att studiens empiri analyseras och delas in i olika teman. När vi analyserade det insamlade materialet hittade vi återkommande teman som ansågs relevanta för att besvara syftet och frågeställningarna.
När vi analyserade vår transkribering delade vi upp den i olika teman, exempel på teman
25 var organisatoriska hinder och ålder och mognad. Kodning är ett ord som är förekommande inom tematisk analys och används när empirin ska analyseras. När vi genomförde kodningen sorterade vi texten i fem olika färger. Färgerna representerar olika koder som vi ansåg var återkommande genom hela texten, exempel på koder var begränsningar och möjligheter. Bryman (2018:34) menar även att koderna kan kopplas till valda teorier i studien, vilket ska beaktas vid kodning. Temat socialsekreterares syn på delaktighet kopplade vi till studiens teorier som handlar om hur socialsekreterare ska göra barn delaktiga. Koderna som hittades i transkriberingen var ett stöd till de teman analysen bygger på. Ett tema har enligt Graneheim och Lundman (2004:107) oftast flera kategorier och subkategorier som delas in i temat. Subkategorier vi valde var socialsekreterares syn på delaktighet och ålder och mognad. Subkategorierna bildade därefter en kategori som vi har benämnt som barns delaktighet i socialtjänstens utredningsarbete. Viktiga slutsatser och diskussionsämnen uppkom i analysprocessen och utgör studiens resultat- och analysdel.
5.4 Litteratursökning
När vi sökte efter litteratur och vetenskapliga artiklar använde vi oss av databasen Onesearch. Vi försökte begränsa vår sökning till endast peer-reviewed artiklar. Vi använde sökord som är kopplade till vårt valda ämne, exempel på fraser som vi sökte på är:
“children's exposure to violence”, “children's participation in the decision-making process”, “article 12 child convention”, “barns delaktighet i utredningsprocessen i socialtjänsten”, “BBIC”, “samtal med barn”, “möjligheter och begränsningar för barns delaktighet”. Vi valde sedan ut artiklar, avhandlingar och litteratur som vi ansåg var relevanta för att ge en tydlig bild av tidigare forskning kring ämnet. Vi använde myndighetstexter och annan litteratur som vi ansåg var relevanta för studien. Utöver de digitala sökbaserna använde vi litteratur som presenterades i kursens litteraturlista.
26
5.5 Studiens tillförlitlighet
Vi har använt oss av Brymans (2018:467) kvalitetskriterier för kvalitativ forskning för att säkerställa att innehållet i uppsatsen var tillförlitlig och höll en bra kvalité. De fyra delkriterierna för att uppnå tillförlitlighet är trovärdighet, överförbarhet, pålitlighet och en möjlighet att styrka och konfirmera.
För att uppnå trovärdighet behöver forskarna utföra studien enligt regler som finns gällande utförandet av kvalitativ forskning (Bryman 2018:467). Med beaktning till trovärdighet informerades intervjupersonerna om vilka dessa regler är samt erbjöd vi dem att ta del av den slutgiltiga uppsatsen. Vår handledare har även läst intervjufrågorna för att se till att de var relevanta för vår studie. Vi har även använt oss av aktuell forskning och relevant lagstiftning för att öka studien trovärdighet. För att en studie ska uppnå överförbarhet ska andra forskare kunna generalisera resultatet till liknande kontexter där likartade resultat ska uppnås (Bryman 2018:467–468). Vi var medvetna om att studiens resultat skulle bli svår att generalisera eftersom de sex socialsekreterare vi intervjuade representerar en liten grupp. Dock ansåg vi att genom våra teoretiska ramar kunde nå en teoretisk generaliserbarhet. Detta genom att knyta an studiens resultat till teoretiska ramverk och begrepp (Svensson och Ahrne 2015:26–27). För att uppfylla överförbarhet försökte vi med hjälp av citat från intervjupersonerna konkretisera empirin. Pålitlighet uppnås genom att forskare redogör forskningsprocessens alla faser på ett fullkomligt och adekvat sätt (Bryman 2019:468). För att bidra till en pålitlig studie redogjorde vi för hela forskningsprocessen i metodavsnittet, detta tillförde en öppenhet kring hur vi arbetat och tänkt under studiens gång. En möjlighet att styrka och konfirmera innebär att forskaren inte ska låta personliga värderingar påverka genomförandet av studien, utan forskaren ska ha agerat i god tro och vara objektiv (Bryman 2019:470). Vi anser att det inte var möjligt att vara helt objektiva eftersom det var vi som utformade frågeställningarna samt tolkade svaren i enlighet med teoretiska ramarna och tidigare forskning. Under studiens genomförande reflekterade vi över våra olika val där vi försökte att inte låta egna känslor, fördomar och attityder påverka studien. Vi har även ifrågasatt varandra och fört kontinuerliga dialoger kring vår studie.
27
5.6 Forskningsetiska överväganden
Under studiens genomförande var det av vikt att ta hänsyn till lagen (SFS:2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor. Som studenter omfattas vi inte av lagen men vi ansåg att det var viktigt att ha den i åtanke när vi genomförde studien. Enligt 3–4
§ är det väsentligt att bevara personuppgifter på ett säkert sätt och se till att studien inte påverkar intervjupersonerna på ett negativt sätt. Enligt 16 § ska intervjupersonerna bli informerade om syftet med forskningen samt metoder som kommer att användas. Det ska vara tydligt att intervjuerna kommer att spelas in och förvaras på säkert ställe samt vilka rättigheter intervjupersonerna har (Vetenskapsrådet 2017:12–16).
Vår studie har utgått ifrån fyra forskningsetiska principer, dessa är: informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet samt nyttjandekravet (Vetenskapsrådet 2002:5–
14). Informationskravet används för att forskarna ska ge intervjupersonerna relevant information för vad studien ska handla om samt hur den inhämtade datan ska hanteras.
Detta gjorde vi genom att skicka ett informationsbrev till intervjupersonerna där studiens syfte och frågeställningar presenterades samt hur vi har hanterat den insamlade datan.
Samtyckeskravet innebär att intervjupersonerna ska ge samtycke för att delta i studien och kunna avbryta deltagandet när som helst. Vi beaktade detta genom att tillfråga muntligt samtycke innan inspelningen startade. Konfidentialitetskravet innebär att intervjupersonernas personuppgifter är anonyma och kommer att avidentifieras.
Nyttjandekravet kopplas samman med konfidentialitetskravet och används för att informera om att uppgifterna som intervjupersonerna ger endast kommer användas för studiens syfte. Vi raderade inspelningarna av intervjuerna efter genomförd transkribering samt anonymiserade intervjupersonerna genom att inte benämna dem med namn, kön eller ålder i studien (Vetenskapsrådet 2002:5–14).
28
5.7 Arbetsfördelning
Arbetsfördelningen har mellan oss delats likvärdigt och vi har delat upp vissa delar för att arbetet ska bli så effektivt som möjligt, exempelvis har Deborah skrivit om Lundy- modellen och Elma skrivit om Shiers delaktighetstrappa. Vi ansåg att det fungerade bra att skriva olika delar individuellt, för att sedan föra kontinuerliga dialoger kring textens innehåll och diskutera om något fattas eller ansågs vara oklart. Stora delar av arbetet skrev vi dock gemensamt. Vi valde tillsammans uppsatsens disposition samt hur de olika delarna skulle presenteras. Vi var måna om att vi båda skulle vara nöjda med arbetet och därför resonerade vi kring olika synpunkter och frågor som uppkom under arbetets gång. När vi inte fysiskt kunde träffas använde vi oss av Zoom vilket möjliggjorde att arbeta på olika håll men samtidigt kunna samarbeta på ett bra sätt. Intervjuerna genomförde vi tillsammans, dock delade vi upp ansvaret genom att ansvara för tre intervjuer var. I arbetet med transkribering delade vi upp arbetet men tog del av varandras utskrifter efteråt. Den totala mängden av arbete delade vi upp mellan oss och vi båda var lika aktiva och involverade under studiens gång.
6. Resultat och analys
Detta avsnitt inleds med en presentation av intervjupersonerna. Sedan presenteras och analyseras studiens resultat utifrån socialsekreterarnas utsagor, tidigare forskning och de teoretiska verktygen. Tillhörande huvudteman har konstruerats utifrån uppsatsens syfte och frågeställningar. Under varje tema finns underrubriker som skapats för att förtydliga empirin ytterligare. Följande teman lyder: Våldsutsatta barns delaktighet i socialtjänstens utredningsarbete och faktorer som påverkar våldsutsatta barns delaktighet.
6.1 Presentation av intervjupersonerna
Empirin inhämtas från intervjuer med sex socialsekreterare som arbetar på barn- och familjeenheten. Fem av intervjupersonerna är utbildade socionomer och en är utbildad
29 socialpedagog. Intervjupersonernas arbetslivserfarenhet inom området varierar från fyra år till 25 år. I enlighet med konfidentialitetskravet refereras intervjupersonerna med siffror.
6.2 Våldsutsatta barns delaktighet i socialtjänstens utredningsarbete
6.2.1 Socialsekreterares syn på delaktighet
Intervjupersonerna framhåller vikten av att synliggöra barnet i utredningsprocessen, särskilt när det gäller barn som exponerats för våld. Samtliga intervjupersoner belyser dock att definition av delaktighet skiljer sig i arbetsgruppen. De menar att barnkonventionens artikel 12 lämnar stort utrymme för tolkning vilket bidrar till svårigheter i praktiken, vilket även Hultman (2013:21) belyser och menar att anvisningar i barnkonventionen är otydliga.
Detta gör i sin tur att socialsekreterare inte har en enad bild av delaktighet. Samtliga intervjupersoner är dock enade om att delaktighet främst möjliggörs i samtal med barnen eftersom barnen får komma till tals. Denna syn på delaktighet återfinns i Lundy-modellens princip space där författaren menar att barns åsikter bör efterfrågas och uppmuntras, samt att barn ska ges möjlighet och utrymme att uttrycka sina åsikter (McCafferty 2017:335).
Intervjupersonerna menar följande:
Delaktighet är något av de största frågorna som vi behöver tänka på. Just delaktighet är ju något av det viktigaste tycker jag, speciellt i våldsärenden. När vi gör utredningar om barn som far illa och upplevt våld så är det barnet som ska vara i fokus, då är det viktigt att barnet är delaktigt och att det är barnets utredning som vi gör.
(Intervjuperson 2)
Delaktighet är viktigt men ofta mer teori än verklighet, jag upplever att ibland lyckas man med att göra barn delaktiga men jag har även sett att alla inte tycker det är viktigt
att lyssna på vad barnen har att berätta.
(Intervjuperson 4)
Det framkommer att delaktighet ibland är mer teori än verklighet. Det finns ett flertal teorier och metoder kring delaktighet som kan låta och se bra ut, menar intervjuperson 4, dock är finns det begränsningar till delaktighet i det praktiska arbetet. En begränsning som Stern (2007:19) belyser är att det finns ett synsätt hos professionella att barn på grund av
30 sin unga ålder inte kan ta rationella beslut. Detta kan kopplas till empirin där det framkom att det finns en syn i hela samhället som beaktar barn som “bara ett barn” och inte tar deras åsikter och synpunkter på allvar. Exempelvis menar intervjuperson 2 att när ett barn har berättat för sin skolkurator att hen hört att en förälder blivit slagen ska barnet helst berätta samma information för både polisen och socialtjänsten. Sedan ska det även finnas bevis på att det har hänt och föräldrarna ska bekräfta att det har hänt innan barnets ord blir pålitliga. Analysen visar att socialsekreterarnas synsätt kan begränsa barnens möjlighet till delaktighet i utredningsprocessen (jfr Stern 2007:19).
Samtliga intervjupersoner framhåller att barnen kan involveras på olika sätt. Exempelvis menar intervjupersonerna 3 och 5 att socialsekreterare kan observera barnen för att se hur de samspelar med andra, i hemmet eller i skolan, vilket kan uppmärksamma beteendemönster hos barnet som kan vara viktiga att beakta i utredningsarbetet. I likhet med intervjupersonerna och Olsson (2017:22–23) som menar att socialsekreterare bör anpassa samtalen till varje individuellt barns berättelse, visar vår analys att delaktigheten också anpassas till varje barns förutsättningar. Mer specifikt menar intervjupersonerna att:
Barnet ska alltid vara delaktig i någon form, det kan vara på olika sätt. Vi kan göra dem delaktig genom att observera barnen, komma hem till dem eller till skolan och se vilka de är. Det är inte alltid vi behöver prata med barnet för att göra den delaktig.
(Intervjuperson 3)
Delaktighet är en bred fråga och det finns många olika sätt att göra barnen delaktiga på. Det kan vara allt från att informera barnet om att man gör en utredning och pratar med barnet under hela vägen. Det kan även vara att man observerar barnet för att se hur
samspelet med andra fungerar.
(Intervjuperson 5)
När frågan ställdes om när det är extra viktigt att göra barn som exponeras för våld delaktiga svarade majoriteten av intervjupersonerna att det är viktigt att göra dem delaktiga i början av utredningen. Detta synsätt överensstämmer med Shiers (2001:6) första steg i delaktighetsmodellen som belyser att barnen ska lyssnas till i början av utredningen.
31 Utifrån teorin och empirin visar vår analys att barns inflytande är extra viktigt i början av utredningen för att både barnet ska känna att fokuset är på den själv (jfr Shiers 2001:6).
Detta kan komma att påverka hela utredningsprocessen till det positiva eftersom barnet känner sig involverad vilket kan bidra till öppenhet mellan barnet och socialsekreterare.
Intervjupersonerna framhåller följande:
Om socialsekreterarna prioriterar att ha samtal med barnet i början av utredningen avgör det hur hela utredningen kommer att bli. Om jag börjar att fråga föräldrarna vad de tänker och träffar barnet efter en månad kan det påverka barnets inflytande. Att börja prata med barnet visar på vem vi tycker är viktig i utredningen.
(Intervjuperson 2)
Just i början är det otroligt viktigt att vi inte ser förbi barnet. Då måste vi möta barnet och se hur barnet interagerar och se vad de har att säga. Det är viktigt att vi har bra kontakt och delar med oss av våra bedömningar och försöker ha bra dialog med barnet.
(Intervjuperson 4)
6.2.2 Ålder och mognad
Enligt barnkonventionens artikel 12 har barn rätt att uttrycka sig i alla frågor som rör dem med hänsyn till deras ålder och mognad (Barnombudsmannen 2019:4). Samtliga intervjupersoner nämner att ålder och mognad är viktigt att beakta i utredningsprocessen.
Hultman (2013:21) menar vidare att det kan finnas otydligheter när det gäller hur barns ålder och mognad ska beaktas. I likhet med forskningen som presenteras belyser intervjuperson 5 att det inte alltid är enkelt att förstå vad barns delaktighet utifrån ålder och mognad faktiskt betyder, vilket McCafferty (2017:338) menar kan medföra att socialsekreterare bedömer att barn inte är tillräckligt gamla eller mogna nog för att dela sina åsikter. McCafferty (2017:338) menar vidare att det är socialsekreterarnas ansvar att bredda sin förståelse och medvetenhet kring denna rätt och att de inte kan gömma sig bakom idén om att ålder och mognad är svårt att ta hänsyn till. Vår analys visar således att socialsekreterare i enlighet med Lundy-modellen alltid ska ge barn utrymme att uttrycka sig, oavsett barnets ålder och mognad (jfr McCafferty 2017:338).
32 Samtliga intervjupersoner menar att det är en individuell bedömning att avgöra i vilken mån barn som exponeras för våld kan vara delaktiga i utredningsprocessen utifrån ålder och mognad, vilket avgörs i mötet med barnet. Det framkommer av empirin att socialsekreterarna kan inhämta information från andra i barnets nätverk för att skapa en förståelse kring barnet som ligger till grund för bedömningen. Intervjupersonerna beskriver hur de beaktar barnets ålder och mognad med följande citat:
Det är en individuell bedömning. Att träffa barnet och känna in vilken nivå barnet är på. Att samla in information från föräldrar och förskola som kanske vet mer än vad vi vet angående vilken nivå barnet ligger mognadsmässigt.
(Intervjuperson 2)
Jag använder magkänslan när jag träffar barnet och kan göra en bedömning. Oftast gör man det i första mötet fast det egentligen krävs fler tillfällen.
(Intervjuperson 3)
Intervjuperson 3 menar att magkänslan används i bedömning av barnets ålder och mognad, detta tas även upp i principen influence där McCafferty (2017:336–337) belyser att socialsekreterare kan använda sina subjektiva tolkningar i beslut. Författaren poängterar dock vikten av att socialsekreterare gör sina tolkningar av barnets ålder och mognad med ett barnperspektiv i fokus. Samtliga intervjupersoner nämner att utvecklingsnivån hos barnen spelar stor roll när de bedömer ålder och mognad. Izaguirre och Calvettes (2015:58) belyser att barns exponering för våld kan få skadliga effekter på deras utvecklingsnivå. Utifrån empirin och tidigare forskning visar vår analys således att ålder och mognad inte alltid står i relation till varandra (jfr Izaguirre & Calvettes 2015:58). Detta eftersom det inte kan antas att ett äldre barn är tillräckligt mogen och inte heller att ett yngre barn inte är mogen nog i korrelation till deras delaktighet. Vår analys visar på så vis att socialsekreterare genomgående ska beakta barns utvecklingsnivå vid bedömningar om ålder och mognad. Intervjupersonerna beskriver detta på följande sätt:
Ibland träffar man att ett barn som är 16 år som inte alls är mogen, sen träffar man en sjuåring som är mer mogen, så det behöver inte alltid ha med ålder att göra.
(Intervjuperson 3)
33 Jag kan inte säga att bara för att ett barn är 12 år gammal är den tillräcklig mognad eller inte. Ett barn som är sex år kanske har lättare att uttrycka sig och få fram vad de vill säga än ett barn som är 12 år.
(Intervjuperson 4)
Intervjupersonerna belyser att de arbetar på olika sätt utifrån barnets ålder och mognad.
Exempelvis belyser intervjuperson 2 att socialsekreteraren oftast har fler samtal med äldre barn än med yngre barn. Detta grundar sig i att barnets möjlighet att uttrycka sina åsikter och tankar skiljer sig beroende på ålder. Detta kopplas till Aronsson (2012:105–107) som hävdar att socialsekreteraren bör reflektera över hur ofta de ska ha samtal med barnet under utredningens gång. Intervjuperson 2 belyser detta på följande sätt:
Har jag en 17-åring kanske jag träffar föräldrarna en gång och ungdomen fyra gånger, men har jag en ettåring kommer jag antagligen träffa föräldrarna fyra gånger och barnet en gång. Jag tycker att ålder avgör mycket hur man lägger upp sin utredning, vilken information man ger till barnet och vilka frågor man ställer till barnet.
(Intervjuperson 2)
Vår analys i relation till den tidigare forskningen visar att barn på grund av ålder och mognad blir delaktiga på olika sätt, dock är det av vikt att låta alla barn komma till tals, oavsett ålder och mognadsnivå (jfr Aronsson 2012:105–107). Detta eftersom barn oftast vill berätta om deras situation men det krävs att socialsekreteraren låter barnen prata och att de lyssnar på vad barnen har att säga (Aronsson 2012:105–107).
Samtliga intervjupersoner belyser att det finns svårigheter i att göra yngre barn delaktiga eftersom de inte kan uttrycka sig eller förstå vad socialsekreteraren menar. Detta kan kopplas till Aronssons (2012:95–98) uppfattning om att socialsekreterare oftast väljer att inte prata med yngre barn eftersom de inte anses vara tillräckligt kompetenta. Författaren belyser att det är viktigt att utveckla samtalsmetoder eller tillvägagångssätt som gör det möjligt att ha samtal med yngre barn, vilket intervjupersonerna bekräftar att de gör för att delaktiggöra yngre barn. Principen om voice och audience aktualiseras genom att intervjupersonerna belyser vikten av att vägleda barn att uttrycka sina åsikter samt att
