Ångest, ilska och negativ kroppsuppfattning

Efter närmare titt på programmets första avsnitt kan det konstateras att något som

återkommer frekvent i relation till kropp och skönhet i serien är diskurser inom tema ångest, ilska och negativ kroppsuppfattning. Det är de facto det mest genomgående temat i hela avsnittet. Inom ramen för ångest räknas här exponering av kroppsrelaterad dysfori eller negativa känslor relaterade till kropp och utseende. Det kan både handla om explicit uttryckt ångest och kroppsmissnöje såväl som implicita tecken på ångest eller dysfori. Det handlar

också både om personliga erfarenheter eller känslor såväl som objektiv fakta kring ångest från diverse experter. Inom ramen för ilska avses frustration; dels över samhället, dels över den egna kroppen eller det egna psyket. Negativ kroppsuppfattning omfattar alla negativa kommentarer som läggs på den egna kroppen, eller jämförelser med det som anses vara idealbilden.

Redan från avsnittets första sekund är diskurserna om ångest och ilska tydliga. Programmet inleds med ett klipp som Mia Skäringer själv filmat med handhållen kamera, där hon pratar om hur trött hon är på att ständigt behöva tänka på vikt, kropp och träning. Hon uttrycker också stor ilska mot kroppshetsen som under så många år har fått henne att må dåligt. Nedan följer den exakta formuleringen:

Ja, så vid en ålder av snart 40 år har jag kommit till en jävligt tydlig gräns i mig själv. Nu har jag inte längre lust eller ork att lägga en endaste fucking jävla timma till på tankar om kropp, mat eller träning. Vi pratar sekundrar, minutrar, timmar, dagar, år av energi som jag har lagt på det här jävla tramset. På

negativa tankar om mig själv. Jag har alltså pissat på det materialet jag har blivit tilldelad att leva mitt liv med här på jorden. Och jag vet inte vad det är vi har, är det 80 år vi har i genomsnitt som medellivslängd? Är det då rimligt att lägga sån här stor del av livet till den här skiten? Nej, det är inte rimligt!

Genom användning av starkt laddade ord som “fucking”, “jävla” och “trams” betonar hon ångesten och ilskan som hon känner inombords. Språket är dessutom vardagligt och

informellt, vilket indikerar att informationen som anges kommer från personliga erfarenheter och känslor. Användningen av ord som “jag” och ”mig” förtydligar detta. Laddade ord används frekvent, inte bara i detta klipp utan genomgående i hela avsnittet. Kroppsdiskursen tar sig med andra ord till stor del uttryck genom känsloladdat språk, kopplat till ångest och utseendefixering. Det hon säger, i kombination med den intensiva ögonkontakten som hon etablerar med kameran när hon säger det, upprättar ett starkt personligt band mellan henne och tittaren. Ögonkontakten ger tittaren möjlighet att se in i Mias skäl, vilket gör henne till ett mänskligt och aktivt handlande subjekt. Detta gör att tittaren kan identifiera sig i- och

sympatisera med henne. Kanske till och med hålla med henne och känna igen känslan. Denna relation etableras inte bara av Mia, utan denna typ av relationsskapande återkommer under hela programmet av ett flertal sociala aktörer, bland annat experter och intervjupersoner. Nedan följer ett exempel från ett av de klipp i programmet där ögonkontakt etableras och en djup relation mellan tittaren och en av intervjupersonerna skapas.

Bild 1: exempel på en scen där en stark publikrelation etableras med djup ögonkontakt.

Den djupa blicken skapar intimitet och skörhet. Den betonar också de personliga och

känslosamma budskapen som förmedlas. När sociala aktörer får komma till tals om självbild och kroppskomplex tittar de ofta rakt in i kameran. Bilderna är också ofta tagna rakt

framifrån där de är placerade mitt i bild och i ansiktshöjd. Detta skapar en jämställd och intim relation mellan tittaren och subjektet, vilket kan öka sympatierna hos tittaren. Dessa

engagerar också tittaren och gör den delaktig i ett föreställt samtal.

Användningen av närbild förekommer också frekvent när det kommer till liknande budskap om ångest, ilska eller negativ kroppsuppfattning. Precis som Machin skriver, låter närbilden tittaren att komma extra nära intervjupersonen och dess inre känslor och tankar på ett en helt annan nivå än vad ett annat bildutsnitt hade erbjudit. I det här fallet är intervjupersonens ansiktsuttryck neutralt, det vill säga varken glatt eller argt. Den är dock något allvarlig, vilket enligt Machin kan skapa obehag hos mottagaren ibland. Med detta i beaktning skulle blicken, i kombination med det som sägs, kunna tolkas som ett försök att betona allvaret i

samtalsämnet. Kroppsångest är inte alltid bekvämt att prata om, men det behöver göras. Blicken kan således tolkas som ett uppmanande till engagemang. Ett uppmanande att börja tänka utanför ramarna och försöka bryta sig fri från kroppshetsen.

Kroppsångest är ett ämne som programledaren Mia har stark en relation till. Kanske är det därför ämnet får så stort utrymme i avsnittet. Hennes personliga berättelser relaterade till ätstörningar och kroppsdysfori återkommer frekvent i avsnittet. Vid ett tillfälle läses utdrag från Mias gamla dagbok från ungdomen upp högt: “Jag är så tjock, så jävla fet och äcklig. Hakan sitter ihop med halsen.”. Ännu en gång uttrycks sårbarheten och ilskan genom starka och känslosamma ord. I en scen där Mia ska agera modell i en iscensatt modefotografering stylas, fotas och retuscheras hon för att se ut som baddräktsmodellerna gör i modemagasinen.

Syftet, menar hon, är att ge insyn i den långa processen som ingår i att få fram de bilder som vi ständigt matas- och jämför oss med. Trots allt prat om att vilja frigöra sig från

kroppshetsen uttrycker Mia tydligt hur obekväm hon känner sig inför att visa sig i baddräkt. Det märks inte minst på hur hon formulerar sig: “Det känns fruktansvärt naturligt, det här” (sarkastiskt) och “jag har ju inte jättemycket midja att jobba med från början […] så här kommer vi att få jobba in en del. Jag är ganska ‘Svampbob Fyrkant’ på det sättet.”.

Samtidigt som hon uttrycker dessa besvärligheter förstärks hennes sårbarhet genom att neka henne blicken mot kameran. Scenen är filmad i observerande modus, det vill säga att

kameran är osynlig för personerna i bild. Tittaren erkänns aldrig av Mia eller fotografen eftersom de inte tittar in i kameran. Dialogen flyter alltså på utan att den till synes påverkas av en tredje part. Som Eriksson och Göthlund skriver, gör detta publiken till objektiva observatörer av en privat värld. Vi får se Mia och fotografen ingå i ett privat samtal, vilket kan skapa en känsla av distans från dem. Detta till skillnad från tidigare scener som

diskuterats, som engagerar publiken och skapar starka band mellan subjekt och publik. Det vi får se är alltså ångesten som tar sig uttryck i hennes privata liv, som inte nödvändigtvis uttryckts medvetet. Detta kan vara effektfullt eftersom det ger en bild av hur kroppsångest kan ta sig uttryck i vardagen, och inte bara iscensatt och i välformulerade ord.

Som tidigare nämnt kan kroppsdysfori uttryckas genom visuella berättarkonventioner och inte bara explicit genom ord. Det går inte minst att se i ett av de montage av bilder med intervjupersoner som förekommer ett flertal gånger under avsnittets gång. När

intervjupersonerna berättar om sina osäkerheter och kroppskomplex illustreras ibland det de säger med närbilder på de kroppsdelar som de uttrycker mest missnöje med. I montaget förekommer till exempel en ung man som berättar att han alltid har haft problem med sin överkropp på grund av kommentarer som han brukade få som barn. För att illustrera det han säger filmas hans bara överkropp i närbild, som han samtidigt håller för och försöker dölja (se bilaga 1). Ett annat exempel; på modefotograferingen där Mia agerar baddräktsmodell

förstärks hennes osäkerhet genom att visa de kroppsdelar som hon uttrycker missnöje med i halvbild. I det här fallet är det hennes höfter och hennes rumpa (se bilaga 2).

Gemensamt för dessa bilder på isolerade kroppsdelar är, förutom att de illustrerar missnöjet som personerna uttrycker, att de ger tittaren möjlighet att på ett bekvämt sätt beakta kroppen utan att mötas av en obehaglig blick. Personen i bild görs mindre hotfull och mer passiv på så sätt. Paralleller kan således dras till Mulveys teorier om voyeurism och lusten att se. Även om syftet med dessa bilder kanske inte är att objektifiera personerna i fråga, så reduceras de ändå

till objekt att titta på. Särskilt problematiskt blir detta i kontext till de negativa egenskaperna som kroppsdelarna tillskrivs av personerna i fråga. Det bilderna implicit uttrycker blir att kroppsdelar som ser ut som dem som visas i bild är kopplade till skamkänslor. Det kan göra att känslorna smittar av sig på tittare med kroppsdelar som ser ut som dem som visas i bild. Istället för att sprida en positiv kroppsbild sprids en negativ kroppsbild. Konsekvenserna kan bli att bilderna får folk att må sämre. Hade kroppsdelarna diskuterats i ett positivt

sammanhang hade gestaltningen av kroppsdelarna fått en annan, mer positiv och stärkande innebörd. Sådant innehåll förekommer också, men inte i samma utsträckning. Detta innehåll kommer att diskuteras mer ingående längre ner i analysen.

Överlag är det stora utrymmet som den negativa kroppsuppfattningen får problematiskt. Åtminstone är det kontraproduktivt då syftet med programmets är att få folk att må bättre i sig själva och ge inspiration till att försöka bryta sig loss från kroppshetsen. Huruvida programmet kan definieras som kroppspositivt/kroppsaktivistiskt eller inte går således att diskutera. Kroppsaktivismens syfte är per definition att hylla den icke normativa kroppen och diskutera den i ett positivt sammanhang. Inte att klanka ner på den. Skambeläggning av normbrytande kroppar görs redan inom den rådande kropps- och skönhetsdiskursen som programmet vill bryta sig loss från (Afful och Ricciardelli, 2014). Visserligen kan syftet tolkas vara att belysa och problematisera de negativa kroppsuppfattningarna som uppstår till följd av det utseendefixerade samhället vi lever i. För att programmet skall kunna uppfattas som kroppspositivt bör emellertid mer fokus ligga på kroppens positiva egenskaper och inte de dåliga.

Visserligen förekommer också objektiva fakta kring utseendefixering i relation till

medieexponering som ger bakgrund till de subjektiva negativa kroppsuppfattningarna som uttrycks genom avsnittet. Avsnittet inkluderar diverse yrkesgrupper med objektiv

expertkunskap inom ämnen relaterade till kroppshets, ätstörningar, utseendefixering etc. Ett mer formellt och neutralt kunskapsspråk används av experterna jämfört med språket som övriga sociala aktörer använder. Detta väger upp för alla subjektiva känsloargument som presenteras i programmet. När de talar utgår de exempelvis inte från sig själva, utan från deras observationer om allmänheten. Ord som “man”, “vi” och “dem” används istället för “jag” och “mitt” för att adressera allmänheten. Detta ger relevans till kroppsångesten som uttrycks genomgående i hela avsnittet. Även om detta är viktigt att ta upp hade det varit bra om de subjektiva berättelserna handlade mer om kroppspositivitet.