Under detta uppsatsarbete har jag funnit en del intressanta resultat gällande
dokumentärseriens förmedlande av kritik mot rådande skönhetsideal. I detta avsnitt knyts resultatet av analysen an med tidigare forskning och uppsatsens teoretiska utgångspunkter. Diskussionen kommer att utgå från uppsatsens syfte och forskningsfrågor.
- Hur tar sig diskurser om kropp och skönhet uttryck i tv-programmet Kroppshets? Som tidigare diskuterats tar sig diskurserna om kropp och skönhet till störst del uttryck genom negativitet, ångest och ilska. Kropp och skönhet diskuteras till störst del i relation till psykisk ohälsa och självskadebeteenden. Både subjektiva erfarenheter, såväl som objektiva fakta dominerar diskursen. Att negativa kommentarer om kropp skulle få så stort utrymme var något oväntat och kan tyckas dementera programmet syfte. Visserligen är kroppshetsens negativa konsekvenser viktiga att lyfta fram, men stort fokus läggs på ältandet av kroppen, vilket gör innehållet ironiskt. Detta strider mot både Friedmans och Zimdars
forskningsresultat som kom fram till att kroppspositiva program i allt större utsträckning avdramatiserar kroppen idag jämfört med tidigare.
Majoriteten av de som klankar ner på sina egna kroppar i Kroppshets är dessutom slanka eller normalviktiga personer, vilket bekostar representationen av kroppar utanför normen. Enligt feministisk medieteori ligger fokus på att ge större medieutrymme åt kvinnor inom ämnen som berör dem, vilket programmet gör. Däremot är det skillnad på kvinnor och kvinnor upplevelser av förtryck, och i det här fallet utsätts tjocka kvinnor i högre grad för
kroppshetsen än smala. Det rimliga vore då att ge fler större kvinnor utrymme att uttala sig på om Kroppshets, istället för normsmala personer. Således syns inga spår av kroppsaktivismens betoning på kroppsstorlekens betydelse i den intersektionella analysen.
Den bristfälliga representationen av normbrytande kroppar går i linje med Peltier och Mizocks forskning som kom fram till liknande resultat; att program som profilerar sig som kroppspositiva i själva verket genomsyras av ångestladdad masochism. Istället för att lägga fokus på kroppens bra egenskaper, eller åtminstone diskutera de negativa hälsoaspekterna av övervikt och fetma, ligger störst fokus på att klanka ner på kroppens utseende. När
programmets syfte är att inspirera publiken att bryta sig fria från utseendefixeringen blir detta dubbelmoraliskt.
När det kommer till diskurser om kroppspositivitet framkommer emellertid mindre problematiska inslag i form av fokusskifte från kroppens utseende till dess funktion. Kroppens diskuteras inom denna diskurs utifrån dess potential och möjligheter snarare än dess utseende. Detta ger i sin tur mindre utrymme till utseendets och mer utrymme för förståelse av kroppen som redskap och mekanism. Detta erbjuder således också en alternativ syn på kroppen och dess möjligheter. Det problematiska är det begränsade utrymmet
positiviteten får i relation till negativiteten i avsnittet. Det kroppspositiva montaget är dessutom placerat sist i avsnittet, vilket gör att fram tills dess förekommer knappt något kroppspositivt alls. I övrigt går innehållet inom denna kategori i linje med vad
kroppspositivitet står får. Att alla kroppar är värdiga oavsett storlek, utseende och bakgrund. Det råder ingen skillnad på hur kvinnor, gentemot män framställs, vilket gör den feministiska medieteorin till lags. Mulveys teorier om den manliga blicken och sexualiseringen av kvinnan kan inte appliceras här.
Diskursen om frigörelse från kroppshets och skönhetsideal har till störst del utgångspunkt i ilska och frustration över samhället. Språkligt tar den sig uttryck genom kritiskt
ifrågasättande av media och skönhets- och modeindustrin. Gemensamt för inslag som platsar inom ramen för normbrytande och aktivism är uppmaningarna (språkliga och visuella) som riktas till publiken om att våga gå emot strömmen. Uppmaningar till sociala förändringar som utmanar rådande maktstrukturer klassas enligt Gerbaudo som aktivism, och aktivism i
samband med diskurser om kropp och skönhet kan i detta sammanhang klassificeras som kroppsaktivism.
Diskursen tar sig också till viss del uttryck genom kroppspositivitet och synliggörande av andra kroppar än den överrepresenterade smala, även om omfånget är snävt. Lösningen till kroppshetsen som programmet erbjuder kan således sammanfattas vara att vidga
skönhetsidealen något, men inte tillräckligt mycket för att kroppar utanför normen inkluderas och normaliseras. Endast så pass mycket att smala personer med skev självbild skall kunna känna sig träffade.
- Genom vilka språkliga och visuella element förmedlas kritiken mot kroppshets i programmet?
Vad gäller språk är känsloladdade ord och svordomar det som används mest frekvent för att uttrycka kritiken mot kroppshetsen. Genom dessa betonas ilskan och uppgivenheten bakom det som sägs. Oftast förstärks detta med närbilder tagna rakt framifrån med handhållen kamera eller webbkamera. Att personerna i fråga väljer att visa sig sårbara och emotionella
strider mot Goffmans teorier om att personer som är underkastade samhällets ideal oftast försöker kompensera upp sina brister genom att enbart visa ett polerat och sammandraget yttre. De sociala aktörernas sårbarhet förstärks antingen med direkt ögonkontakt för att publiken ska kunna identifiera sig med personerna i bild, eller att de nekas blicken görs till objekt för beaktning. Det sistnämnda förekommer problematiskt mycket i samband med negativa kommentarer om kroppen. Detta gör att personerna som pratar, inte bara försvagas och görs sårbara, utan blir till objekt att beakta. Tittaren tillåts att beskåda kroppen utan att behöva mötas av personens blick. Skulle paralleller dras till Mulveys psykoanalytiska teorier skulle detta kunna klassas som sadistisk voyeurism. Enligt feministisk medieteori anspelar detta dessutom på den stereotypiska representationen av kvinnan (även om det också
förekommer en manlig social aktör som framställs på samma sätt). Återigen kan det vara värt att nämna att en viktig komponent i avsnittet är dess montage av lättklädda kroppar som bär underkläder i samma färgschema. Syftet tolkas vara att göra alla jämlika och betona att vi alla innerst inne är lika. Återigen är meningen god, men försöket faller platt när det kommer till representationen av icke-normativa kroppar. Särskilt i kombination av det frekventa ältandet som förekommer.
11.1 Slutsats
Hur har då kroppsaktivismens budskap anammats i tv-serien Kroppshets? Kan tv-programmet profilera sig som kroppsaktivistiskt? I min mening genomsyras programmet av en dualitet. 1) Å ena sidan synliggör programmet i viss mån kroppar som faller utanför normerna. Detta kan ses som en kroppsaktivistisk handling (även om jag vill argumentera att det krävs mer
normbrytande än så för att det ska kunna klassas som kroppsaktivism). Förutom programmets exkludering av större kroppar har programmet lyckats någorlunda bra med inkluderingen av olika etniciteter, kön och åldrar. Det som saknas är mer varierade kroppstyper. Programmet erkänner västvärldens rådande vithetsnormen och lyfter således rasifierade personers perspektiv. Bland annat får rasifierade personer komma till tals när det gäller och
svårigheterna som uppstår i skärningspunkterna mellan etnicitet, kön, kropp och så vidare.
2) Å andra sidan finns beaktandet av kroppen fortfarande kvar, vilket är kontraproduktivt och ironiskt med tanke på programmets syfte. Alldeles för stort fokus ligger på hur kroppen ska- och inte ska se ut. Mer innehåll borde handla om hur man kan gå tillväga för att frigöra sig från idealen och acceptera sig själv för dem man är istället för att diskutera vilka kroppsdelar man inte tycker om. Inslagen som beskriver kroppens fysiska kapaciteter hade kunnat få mer utrymme.
Med det sagt vill jag påstå att programmet är till för smala personer med en skev självbild, snarare än för normaliseringen av icke-normativa kroppar. Hur som helst är meningen med programmet god och erbjuder i viss mån nyttig information för den som lider av
kroppsångest. Baserat på resultatet av denna analys har kroppsdiskurserna som tar plats på nätet inte nått televisionen helt än, men det vore intressant att göra en liknande undersökning om några år. Till vidare studier vore det också intressant att undersöka en större omfattning svenska tv-program för att få ett bredare och mer generaliserbart resultat. Intressant vore också att ta reda på hur hälsodiskursen i exempelvis viktminsknings- eller makeover-program förhåller sig till den kroppspositiva rörelsen. Hur tar sig diskurser om kropp och skönhet uttryck där? En komparativ studie mellan viktminsknings- och kroppspositiva program skulle vara intressant.