Normbrytande och aktivism

Ett tredje tema som går att urskilja i avsnittet är normbrytande och aktivism. Mycket av det som faller inom denna kategori platsar också inom de tidigare två kategorierna som

redogjorts ovan. Detta eftersom att normbrytande ofta tar sig uttryck genom kroppspositivitet, liksom tar sig aktivism ofta uttryck genom ilska och frustration. Av den anledningen har mycket av det som tas upp inom detta tema diskuterats tidigare. Här förklaras dock varför dessa sekvenser kan tolkas vara normbrytande eller aktivistiska.

Med normbrytande avses dels inslag som bryter mot allmänna vanföreställningar om kropp och skönhet. Det kan handla om allt från inslag som synliggör eller hyllar kroppar som vanligtvis osynliggörs eller skambeläggs, till inslag som visar personer som aktivt och medvetet bryter mot vanföreställningarna. Exempel på det sistnämnda förekommer bland annat i början av avsnittet i en scen där Mia står i ett badhus iklädd baddräkt och tittar rakt in i kameran med en seriös och aktiv blick som indikerar att hon har bestämt sig för att ta över makten över sin kropp och visa upp den på sina egna villkor. Inom ramen för normbrytande rymmer även diskussioner som på ett eller annat sätt uppmanar till att bryta mot normerna. Exempel på sådant förekommer mot slutet av avsnittet då en av experterna som tidigare nämnts säger:

“Jag tror att de två sakerna som är viktigast på något sätt är kunskap och ilska. Alltså, kunskapen om varför vi får lära oss om hur en kropp ska se ut. [...] Att ifrågasätta det. Att få annan kunskap och mer fakta, och parallellt med det också mer ilska. Varför är det jag som ska ändra mig och inte samhället? Varför är det jag som ska må dåligt? Varför ska jag behöva köpa pulver och piller och konstiga omformningsplagg som ska flytta fettet på kroppen från ett ställe till ett annat? Varför? Vad är grejen med det? Ilskan säger: jag vill inte gå med på det!

Här är ett tydligt exempel på uppmaning till normbrytande och ifrågasättande av normerna. Den sociala aktören, som i det här fallet är en journalist som delar med sig av sin

expertkunskap, väcker frågor som ”varför ska jag?” och ”vad är grejen med det?”. Orden som hon formulerar sig med tyder på att hon vädjar till åskådarnas personliga tankar och

reflektioner i syfte att väcka reaktioner och engagemang. Det syns dels genom användandet av personligt pronomen och vardagliga ord som ”grejen” och ”konstiga”. Detta faller också inom ramen för ilska. Tankarna och frågorna som hon föreslår avrundas med ”jag vill inte gå

på det!” vilket är ett tydligt ståndpunktstagande i relation till frågorna som väckts. Detta kan tolkas som ett försök att väcka ilska hos publiken. Genom att lyfta fram frågor som utmanar rådande skönhetsnormer och kroppsideal kan hennes uttalande tolkas som aktivistiskt.

Precis som tidigare diskuterats har bildutsnittet, kameravinkeln och blicken en avgörande roll för den sociala aktörens interaktion med publiken. Eftersom klippet som diskuteras ovan med journalisten verkar vara filmat med webbkamera är klippet komponerat för att efterlikna ett traditionellt videochattsamtal. Det vill säga: kameran är placerad i ögonhöjd med den sociala aktören. Den är också placerad mitt framför henne. Kameran är också placerad så pass nära henne att interaktionen mellan henne och publiken blir personlig och vardaglig. Detta tillvägagångssätt ger kanske inte ett professionellt intryck, men det hon säger har stor möjlighet att gå hem ändå tack vare den spontana och genuina känslan som det amatörproducerade klippet utstrålar.

Som tidigare nämnt använder sig Skäringer av samma tillvägagångssätt i de klipp som hon själv filmat med handhållen kamera. Det hon säger betonas av att hon genom personlig kontakt engagerar tittaren och gör den delaktig i ett föreställt samtal. Återkopplar vi till uttalandet som hon gör i allra första början när hon uttrycker hur trött hon är på att ständigt tänka på mat, vikt och träning, går det att se dessa tendenser. Här tittar hon nämligen rakt in i kameran med en neutral och blick. Den är varken arg eller glad, utan snarare något allvarlig (se bilaga 5). Med denna blick betonar hon allvaret i samtalsämnet, och eftersom hon själv pratar om att bryta sig fri från kroppshetsen kan blicken också tolkas som uppmanande till tittaren att göra detsamma. Samma sak gör hon i slutet av avsnittet när hon reflekterar kring varför samhället vill att vi ska vara missnöjda med oss själva.

Ibland tänker jag ‘hur jävla svårt ska det vara? Går det att bryta mönstret, att byta körfält?’ Antagligen skulle det vara ganska farligt för hela samhället om man plötsligt började vara nöjd med sin kropp, för jag menar, mycket av skönhetsindustrin skulle ju totalt kollapsa.

Precis som tidigare nämnt tar sig Mias ilska uttryck genom svordomar och laddat språk. Det utgår också från personliga känslor och tankar, vilket användandet av personliga pronomen som ”jag” tyder på. Något anmärkningsvärt är också hur skört hon beskriver systemet med ord som ”kollapsa” ”bryta” och ”farligt”. Det bidrar till förståelsen att skönhetsindustrin är beroende av vårt missnöje över oss själva, och att det faktiskt går att göra något åt det. Med detta sätter hon ännu en boll i rullning, vilket kan ses som en form av aktivism eftersom det uppmanar till engagemang mot rådande maktstrukturer. Samma bildkonventioner används här som i tidigare exemplet, det vill säga klippet är filmat i närbild med handhållen kamera.

Även här blir den direkta kontakten som etableras engagerande och har möjlighet att direkt tilltala publiken. Mia reflekterar också i ett annat egenfilmat klipp över varför vi påverkas så starkt av det vi ser och formulerar det som att vi blir “hjärntvättade till att tro att vi inte duger”. I linje med kroppsaktivismens budskap beskriver hon det som att

överrepresentationen av samma kroppstyp överallt gör att vi blir övertygade om att det är den enda acceptabla kroppstypen. “Skulle vi se andra bilder på kroppar skulle man få en annan kroppsuppfattning”.

Avsnittet erbjuder också bilder på olika kroppar i varierande storlekar, former och färger. Vissa är stora, andra är små. Genom att visa upp en variation av olika kroppar och människor bryter programmet till viss del mönstret som de själva kritiserar. De visar att det finns en mängd variationer i hur kroppar kan se ut och att ingen kropp är bättre än en annan. Dock inkluderar inte montagen alla kroppstyper, exempelvis inte de kroppar som blir mest stigmatiserade i samhället. Precis som Afful och Ricciardellis forskningsresultat visar, representeras enbart de kroppar som ändå faller inom ramen för vad som kan anses socialt acceptabelt. Personerna i bild må variera i storlek, det vill säga att alla inte är smala; men i stort sätt ingen är normbrytande tjock heller. På samma sätt misslyckas programmet med representationen av kroppar med olika funktionsvariabler eller kroppsliga avvikelser. Kropparna som visas i programmet är till synes fysiskt normfungerande, vilket tyder på att programmet spelar med säkra kort. De profilerar sig som normbrytande, men inte så pass normbrytande att det upprör allmänheten allt för mycket. Med hänseende till detta kan Peltier och Mizock formulering om falsk kroppspositivitet eller aktivism appliceras här. Programmet påstår sig gärna vilja bryta mot skadliga mönster, men lever själva inte upp till detta.

Den falska fettacceptansen som Peltier och Mizock beskriver det som kan också hittas i andra inslag, som exempelvis i scenen där Mia får agera fotomodell. Här berättar hon för fotografen att hon tycker om att uttrycka sig humoristiskt med sin kvinnokropp, vilket till en början kan verka harmlöst. Hon berättar också att hon tidigare gjort en föreställning där hon gjorde entré i bikini, vilket genererade många skratt i publiken. Det är här det problematiska kommer fram. Det hon säger illustreras nämligen av arkivmaterial från föreställningen som hon pratar om. Precis som hon säger står hon på scen i bikini med markeringar ritade på magen, lika de markeringar som ritas upp på kroppen vid skönhetsoperation. Det publiken skrattar är åt är inte hennes kropp i sig, utan hur hon gestikulerar med sin kropp. På scen står hon och klämmer och leker med sin mage med en tillgjord ”ful” min (se bilaga 6 och 7). Att göra sig “ful” för skratt kan tolkas som att hån mot andra personer som ser ut som hon. Hon lyfter inte kroppen i ett positivt ljus, utan gör narr av sin egen kropp genom överdrivna gestikulationer

som anspelar på stereotyper. Det går inte i linje med vad kroppsaktivismen står för. Visserligen förklarar Mia också att det finns en viss sorg i det hela. “Man ser så sällan en vanlig kropp, så att när man väl ser en vanlig kropp tycker man att det är roligt.” säger hon. Tyvärr förstärks inte det hon säger av det som visas i bild.